Tre dagar hade passerat sedan olyckan, eller var det verkligen en olycka? Jag hade självmant följt med den mystiska unga mannen med det ovanligt sexiga leendet in på toaletten då han påpekat att Justin där väntade på mig. Vad som egentligen förundrat mig då vi passerade klungan av folk över dansgolvet påväg mot toaletten var vad Justin egentligen gjorde inne på damernas. Kanske hade jag inte låtit tanken slå mig helt för att tänka två gånger då kroppen darrat av rysning när jag hade hört hans namn, Justin. Något i mig brydde sig inte vart jag fick möta honom, bara att jag skulle få träffa honom igen. Med pirriga och förväntans fulla steg hade vi båda klivit in på damtoaletten, jag – en FBI-agent med ett hemligt uppdrag tillsammans med den unga mannen som presenterat sig som Draco. Jag upptäckte snabbt att något inte stod rätt till då vi klivit in på den tomma toaletten då mina tankar börjat flyga iväg och jag funderade över när Justin, eller någon i hans ’gäng’ nämnt någon vid namn Draco. Egentligen hann jag inte tänka så mycket mer på det då ett snabbt hårt slag träffade över mitt ansikte och jag föll hastigt mot golvet.

Jag granskade mig själv i den reflekterande spegelbilden, ansiktet bultade fortfarande av smärta på flera olika partier kring kindbenen och ögonen även om svullnaden var påväg att släppa. Jag såg det illröda rivsåret över kinden där jag visste att ett fult ärr skulle komma att bildats, - hatade mig själv för att jag varit så dum nog att följa med denna typ ifrån första början istället för att hålla mig till planen och gått till Karma Eleven för att göra det jag skulle, mitt jobb.

Mobilen fortsatte att vibrera ifrån handväskan som låg kastad framför sängen, Adam suckade jag lågt och ägnade inte mer tanke åt det hela utan gick snabbt fram till väskan för att finna mobilen och på så vis krossa den hårt emot väggen. Det hårda slaget ekade mellan väggarna och den ena dörren öppnades hastigt, ”Haley?” flåsade en mörk röst bakom mig. Med en halvhjärtat leende vände jag mig om för att där finna Justin ståendes med rädsla i blicken, ”Är allt bra? Jag hörde en smäll” påpekade han försiktigt och avlägsnade blicken ifrån mig emot golvet där min mobil nu låg i bitar, nästan lättat suckade han försiktigt och stelheten han nyss bar på försvann, ”Någon måste ha gjort dig en aning arg” skrockade han mjukt och prövade ett leende, jag skakade försiktigt på axlarna, ”Det är bra nu i alla fall” sa jag försiktigt och satte mig ner på den mjuka sängkanten, varenda liten rörelse jag gjorde följde han mig intresserad blick. Våra ögon möttes, mina träffade hans hasselbruna där han fortfarande stod i dörröppningen, intensivt såg vi på varandra ifrån avstånd, båda utan att röra så mycket som en liten muskel i hela kroppen. Försiktigt släppte han dörrhandtaget och gick med försiktiga steg emot min riktning, fortfarande med blicken fäst på mig, med ett snett leende bländades jag av hans nästintill kritvita tänder då han mjukt slog sig ned bredvid mig. Utan att egentligen behöva säga någonting alls, visste jag att han bannade sig själv för vad som hade hänt med mig, och om jag inte visste bättre kunde jag nästan tyda i hans ögon hur han på något sätt såg annorlunda på mig nu än tidigare, mer beskyddande över mig på något vis, mer rädd om mitt välbefinnande.

Jag minns inte vad som hänt efter att Draco fått in sina tre första slag på mitt ansikte då han hade träffat dem rätta punkterna för att få mig och se svart och därefter tuppat av. Det sista jag egentligen minns var hur Justin placerat mig på sin mjuka säng och försiktigt kysst min panna med orden ’I’ll never let anyone hurt you again’.

Tre dagar hade passerat och jag hade inte klivit utanför dörrarna till Justins enorma hus, mestadels av tiden hade jag spenderat i hans säng, sovandes för att försöka få huvudvärken att gå bort. Nästintill hela tiden, dygnet runt hade han funnits vid min sida, utan att jag egentligen hade bett honom om det kändes det bra, tryggt på något vis. Hans telefon låg fortfarande avslagen på nattduksbordet och alla ytterdörrar var låsta, det var som om vi glömt bort världen utanför och bara brydde oss om varandra, fast på en tryggt avstånd. Det var något med Justin som jag inte kunde sätta fingret på, han var så otroligt annorlunda mot vad jag egentligen föreställt mg då jag tackat ja till uppdraget på FBI. Han var mjuk, beskyddande, snäll men framförallt ärlig. Han berättade alltid när han var tvungen att ’få sig ett skjut’ och gick till något annat rum för att slippa vara framför mig, han hade heller aldrig tvingat mig ta något eller frågat om jag ville ha.

Jag rös till av tanken på min ’första gång’ i den sunkiga källaren då Micha med ett brett flin tryckt nålen i mig för att se mig förändras från stel till glad på bara några sekunder.

”Haley?” jag hoppade till av det plötsliga ordet och vek blicken emot Justin som ängsligt satt vid min sida, han rynkade på pannan och såg ängsligt på mig, ”Ingenting” sa jag mjukt och tystnad uppstod återigen.

”Ha-aa-r ..” började han prövandes men avbröt sig själv, jag mötte frågandes hans blick, ”Har du någonstans du behöver vara ikväll?” fyllde han försiktigt in, jag skakade snabbt på huvudet och Justin lös upp i ett leende, kanske en aning exalterad för att vara honom, men det gjorde ingenting. Han böjde sig mot nattduksbordet och fattade tag om sin tjocka plånbok, ”Jag tänkte åka och handla lite mat, vill du följa med?” undrade han och mötte min blick, förskräckt mötte jag hans och hann egentligen inte att uttrycka mig alls förens jag kände en varm han ovanpå min kalla, elektriska stötar for genom hela min kropp, kanske inte alla på ett positivt sätt då det kändes som om min kropp avlägsnade alla typer av beröring ifrån det andra könet. Draco hade verkligen fått ribban att bli hög, en ny form av rädsla och oro hade tagit över min kropp, och bara tanken av hans namn fick mig att må illa. ”Det är okej, du behöver inte” sa hans mörka raspliga röst i en mjuk ton, - jag avfyrade ett snett leende i tacksamhet. ”jag är tillbaka innan du hinner att blinka” fyllde han in och reste sig försiktigt, fortfarande med sin hand i min, jag mötte hans blick varifrån jag satt och träffades mjukt av en kyss uppå min panna innan han försiktigt släppte taget och begav sig bort och ut genom dörren. 

Kanske inte det bästa kapitlet men jag kände att jag bara var Tvungen och ge er alla något. Jag vill säga Förlåt förlåt förlåt för urusel uppdatering och hoppas ni inte är allt för arga och besvikna på mig.

 En del säkert obesvarade frågor kommer att få sina svar så småningom, oroa er inte :) !

Alkoholen började ta över, en sprudlande känsla av frihet förgyllde min kropp och blodet pumpade hårdare nu än tidigare. Ännu en stark vodka shot sved till i min hals när jag hastigt svepte den ned tillsammans med Lukas som beställt in mer drinkar till bordet. Klubben var full av människor denna kväll, överallt fanns det unga kvinnor som hade fått i för sig för mycket att dricka, då man snabbt kunde antyda att dem inte längre brydde sig like mycket om kjolen dem bar åkte upp några centimeter för mycket eller inte. Unga män som yttrade sig plötsligt med att lägga armen hårt om sin polare och upprepa orden ’I love you bro’ ett antal gånger för mycket. Jag såg bort och lät blicken falla mot dansgolvet samtidigt som jag smuttade på en iskall vodka drink med cola. Musiken ekade högt ut genom det smala utrymmet, rökmaskiner fyllde rummets alla hörn och blinkande lampor och laserstrålar svepte över dansgolvet där människor hoppade och dansade likt hungriga kaniner i jakt efter sitt byte för denna kväll. Jag skrattade bort tanken och vände blicken tillbaka mot Lukas som stod hukad över bardisken i väntan på beställningen, ”Ey man” väste jag högt emot hans öra i ett försök om att överrösta musiken, ”Har du tänkt något mer på det David sa?” frågade jag skeptiskt men fortfarande med en hög väsentlig stämma. Lukas fäste blicken skarpt i ett föremål jag inte kunde tyda, han spände sin käke och skakade sakta på huvudet innan han mötte min blick, ”Inte ikväll bro’ vi tar det någon annan dag” väste han högt mot mitt öra då han snabbt hukat sig mot min axel, jag nickade lätt. Han hade rätt. Varför tänkte jag plötsligt på affärer nu?

Men en känsla inom mig sa att David hade haft rätt den gången han drog upp ämnet, en sista gång och sedan försvinna från Los Angeles för alltid. Kanske var det vad som behövdes för att komma upp på fötter igen, då detta var något vi alla egentligen vetat om ifrån början att det inte var något vi skulle kunna hålla på med för alltid. Att det någon gång skulle komma den dag då vi faktiskt åkte fast för vad vi höll på med.

Micha dök snabbt upp vid min sida, stapplandes med ett halvhjärtat leende, mascaran började sakta smetas ut och hennes kinder var sådär rödpuffsiga som dem alltid blev när hon hade fått för mycket att dricka, jag var på jakt efter att finna Lukas då hon plötsligt avbröt mig, ”Ingenting än?” väste hon högt och höll en hård arm kring min midja i försök om att kunna hålla balansen, jag skakade stel på huvudet, ”Inget” fyllde jag in, egentligen behövde ja inte säga någonting för hon skulle ändå aldrig minnas denna konversation imorgon, vilket alltid var den samma visan med henne. ”Ska du följa med?” väste en röst vid sidan av, Micha. Jag såg frågandes på henne när hon diskret drog med handen under näsan som svars, perfekt. Hon ville vara full och jävligt odräglig samtidigt som hon beslutsamt skulle bli hög på det, perfekt. Och det var tydligen jag som dragit lyckolotten idag, då det var mig hon hamnat bredvid.

Jag spände käken irriterat och såg prövandes upp över folkvimlet i ett försök om att skymta Lukas så han kunde få äran att ta hand om, sitt livs kärlek, som han påpekat så fint. Men han syntes inte till någonstans och irritationen blev allt högre då Micha konstant drog i min arm bedjandes att jag skulle följa med, ”Okej! Okej!” skrek jag högt till greppade taget om hennes arm för att kunna följa henne till dam toaletten.

Ljudnivån var obefintligt lägre där vi befann os, definitivt mer behagligare. Jag såg ned på Micha som trevandes rotade i sin handväska, ”Seriöst. Bara gå in” sa jag högt, kanske för högt. Hon såg plötsligt upp emot mig och vek snabbt av blicken för att säkert försöka se sig omkring ordentligt ifall det var någon annan i närheten, ”Chilla” stönade hon lågt och placerade handväskan över axeln innan hon stapplandes klev innanför dörren till damtoaletten. Perfekt, nu skulle jag bli ståendes här i minst en timme innan hon skulle lyckas pallra sig ut igen på egen hand. För någon hundradels sekund slog mig tanken på att faktiskt lämna henne där och låta någon klubbvakt finna henne vid stängningsdags, men sen slog mig tanken att trots hur full och hög hon kan bli från stund till stund var hon faktiskt min vän, en axel jag kunde vila på när något kändes tungt, en vän jag kunde prata med om vadsomhelst, hon var en skön tjej helt enkelt, och viktigast av allt, vi var friends with benefits.

Bara några ynka minuter hade passerat då Micha plötsligt kom stormande ut ifrån damtoaletten rätt i min famn, ”Justin” flämtade hon hysteriskt med ett fast grepp kring mina armar, ”Vad är det med dig? Fick du i dig för mycket igen?” skrockade jag fram och särade på oss båda en aning för att kunna möta hennes blick, hennes ögon var nästintill tårögda och under henne högra isblåa öga pryddes det nu ett djupt skärsår ned mot hennes kind, blod fortsatte att droppa och pryda hennes svettiga ansikte, ”Vad fan har du gjort?” skrek jag högt och skakade på henne en aning för att få henne och vakna till. Hon skakade frustrerat på huvudet samtidigt som hon flämtade efter ord. ”Vad?” väste jag högt och irriterat när hon drog sina naglar snäppet hårdare in i mina armar. ”Micha, jag kan inte hjälpa dig om du inte säger vad som har hänt!” upprepade jag irriterat och ruskade om hennes kropp för att få henne att möta min blick. Hennes darriga läppar försökte forma ord, men inget kom fram, jag kunde se hela hennes kropp darra av rädsla då hon försiktigt fick fram dem två orden, dem två namnen jag aldrig för mitt liv ville höra i en och samma mening, ”Draco och Haley” flämtade hon och pekade på dörren som ledde till damtoaletten.

Ledsen för sjuukt dålig uppdatering. Men det har varit så mycket med julklappshandling, julafton, familjer osv osv att jag inte funnit tid med bloggen för någon vecka, jag ber om ursäkt. Men nu är julen över, vilket betyder bättre uppdatering. Hoppas ni alla haft en riktigt fin jul med familj och vänner, fina julklappar och god mat :) 

Detta kapitel var kort, jag vet. Men det dröjer inte förens del 2 dyker upp :)

Sen vill jag bara tacka för alla era fina kommentarer, ni är guld värda! Kram 

”Jag är ledsen, något kom upp” sa jag andfått och slog mig ned på den första lediga stol jag kunde skymta, Adam mötte irriterat min blick, ”Miss. Haven, så kul att du kunde närvara. Berätta gärna vad som kunde ha varit viktigare än detta möte?” sa Mr. Boyces mörka stämma och med ett halv irriterat leende granskade han mitt ansikte i väntan på svar, ”Absolut” sa jag glatt och hoppade genast upp ifrån stolen för att med min kamera bege mig mot den vita filmduken framme där Mr. Boyce stod, ”Jag har fått upp lite mer ledtrådar” sa jag kort och pluggade enkelt in USB-minnet i datorn som på så vis kopplades till via videoprojektorn. Mr. Boyce släkte ned rummet och satte sig lutad tillbaka i en av stolarna då kamera bilderna drog igång, ”Jag fick upp Mr. Bieber på GPS-en och valde att förfölja honom till ett gammalt öde lager cirka en mil utanför Los Angeles”. Dem bilder som visade lagret och Tjuvens bil dök upp på skärmduken, ”Vad man kan tyda på bilderna skulle han träffa någon, mannen ni kan se här” sa jag kort och mannen jag tidigare sett med den färgglada fågel t-shirten kom fram på bild, ”Mannen som blivit identifierad som Benjamin Agaton, nyligen frisläppt efter att ha spenderat 8 år inne för ett av Los Angeles största rån där hela 76 personer dödades då han rånade Union Bank. Han blev gripen en timme efter att rånet tagit plats.” sa jag kort efter att ha läst upp informationen jag tagit fram av denna Benjamin. ”Som ni kan se på bilderna levereras några ännu oidentifierade väskor in i Mr. Biebers bagagelucka” sa jag kort och tystnade genast då jag visste att nästa bild skulle visa fotografier på den unga kvinna jag tidigare sett stiga in i Tjuvens bil. Jag svalde hårt, ”Och här ..” jag stannade till, ”Jag låter er avgöra” fyllde jag in när det snabbt dök upp ett flertal bilder på den vita skärmen där ingen mindre än den unga kvinna vid namn Kim Fellow, Polis assistent vid Los Angeles Police Department.

Hela rummet drog efter andan, och jag hörde hur någon slog ned sin hand hårt i bordet med ett dunk, Mr. Boyce. ”Vad gör hon där? Vi har inga uppgifter om det?” sa han hårt och såg sig förbannat omkring i rummet som chockerat bibehöll sin blick på skärmen, ”Sir. Vi har inte det” sa en stämma som tillhörde ingen mindre än Adam, ”Jag tror det är dags för plan B” fyllde han sedan in och såg på Mr. Boyce med spänd käke, jag svalde hårt. Plan B? Varför hade inte jag hört något om detta? Vad handlade det om?

Både Mr. Boyce och Adam väne blicken mot mig, nervositet och oro föll på mina axlar, vad skulle nu hända?”Allt som blivit sagt här inne stannar mellan dessa väggar” sa Mr. Boyce högt menat inte bara till mig utan alla som där befann sig. Jag nickade försiktigt, ”Ni kan lämna rummet nu, Miss. Havens stannar här”.

”Vi behöver tid, något vi egentligen har ..:” började Adam försiktigt när jag satt mig ned på en svart skinnstol framför honom och Mr. Boyce, ”Ditt nästa uppdrag kommer att bli och vara ett kärleksintresse för denna Mr. Bieber, få honom att falla för dig med vilka medel som helst. Och på så vis hoppas vi att du kan få reda på mer information om vad som egentligen pågår, om det blir någon nästa gång för gruppen ”Five” ” fyllde Mr. Boyce in, jag såg upp på dem båda med chockade ögon. Dem ville att jag skulle göra vad? Det är omöjligt. Det var allt som surrade i mitt huvud, det fanns inte på karta, han brydde sig inte om tjejer eller någon form av känslor, han hade sex med olika ointresserade tjejer lika ofta som jag bytte underkläder, vilket var ofta.

”Mr. Boyce, du får ursäkta .. Men det är omöjligt” stammade jag fram, ”Jag kommer aldrig och klara det” fyllde jag in fortfarande lika chockad över vad han precis sagt. ”Du är en begåvad ung kvinna Miss. Haven, du klarar att sätta ihop ett gevär i mörkret på under två minuter, du kan gå obemärkt omkring på gatan och fånga vilken man eller kvinna du vill, du avslutade polisskolan med toppbetyg, du tänker och gör på ett sätt jag aldrig tidigare lagt märke till och när du väl bestämmer dig för att göra något så klarar du det.” sa Mr. Boyce med lugn röst och lade till ett halvhjärtat leende, jag såg på honom med stora ögon, menade han det verkligen? Var och är jag allt han precis beskrivit? Och när jag försökt tänka igenom allt han sagt hade han haft rätt. Jag kunde och hade gjort det han just sagt. Och utan att förmodligen helt tänka mig för svarade jag lika snabbt som jag hann blinka, ”Okej. Jag gör det”.

*

Jag hade precis lämnat ”tornet” där mötet mellan mig, Adam och Mr. Boyce för en stund sedan avslutats för att bege mig hem för att få någonting och äta då det lilla mötet kom att bli en nästan fyra timmars lång process där varje detalj räknades och jag hade tillslut fått precis som jag önskad. Allt skulle gå enligt mina regler om inte Mr. Boyce ville ingripa och finslipa något, Adam skulle komma att bli den enda som jag arbetade med då för många kollegor förmodligen vid något tillfälle skulle göra ett snedsteg och förstöra allt vi arbetat med dem senaste månaderna och jag var tvungen att rapportera varje kväll innan klockan fem till Mr. Boyce vad som pågick, information och liknande. Trots allt var jag ganska nöjd över vad jag åstadkommit och med ett leende körde jag ut från parkering och vidare mot lägenheten, jag hann inte köra mer än några meter då min mobil gav ifrån sig ett högt tjutande, displayen visade ett nummer jag inte hade inlagt men trots det valde jag och svara, ”Hallå?” sa jag kort med en fast blick på vägen samtidigt, ”Haley?” sa en mörk rasplig stämma på andra sidan, ”Ja? Vem är detta?” frågade jag nonchalant, ”Det är Lukas” sa den mörka rösten kort och genast for en bild upp i huvudet på hur han såg ut, Justins högra hand. ”Hej” stammade jag tafatt, och jag kunde inte släppa tanken om hur han egentligen ens fått tag i mitt nummer, ”Hej” skrattade han till på andra sidan, ”Hur mår du? Du verkade helt trasig den morgonen för någon dag sedan” fyllde han in, ”Det var mig du pratade med, det var jag som låg i sängen under täcket” fortsatte han, och det var då allt ploppade upp, jag hade hört att det inte var Justin som legat där men att det skulle ha varit Lukas av alla människor? Kom igen. Varför skulle jag ha vaknat upp i samma rum som han efter en natt jag inte mindes engång? ”Jahaaa” svarade jag så överraskat jag kunde förmå, ”Jag tror inte jag mått så dåligt någon gång i hela mitt liv” fyllde jag in, ”Så vad har du på hjärtat?” fortsatte jag, i ett försök att byta samtalsämne. ”Jag ringer för att bjuda dig till en fest, ikväll, på Karma Eleven” svarade han snabbt och jag kunde nästan känna hur han log. Perfekt. Ännu en fest tänkte jag kort och svängde precis av på avfarten där min lägenhet låg. ”Och dessutom finns det någon här som saknar dig” sa Lukas efter några sekunders tystnad, saknade mig? Vem? Han själv? ”Jag saknar dig också gullet” fyllde jag in så kärleksfullt och tillgjort jag möjligt kunde. Lukas skrattade högt vilket jag nonchalant rynkade på pannan åt då jag precis stannat bilen och stängt av motorn, ”Jag menade mer Justin, men det är kul att höra att du saknar mig också hjärat! Kom till Karma Eleven vid 12, vi står för drickan” sa han snabbt och retfullt innan ett pip uppenbarades i luren. Han hade lagt på. Perfekt.

Tvekandes satt jag kvar i bilen, digitalklockan på instrumentbrädan visade strax efter fem på eftermiddagen, om en timme skulle varenda klädbutik i hela Los Angeles stänga och genast började jag tänka igenom vartenda litet klädesplagg jag ägde, men jag kunde inte komma på något sexigt att ha på mig om det nu var så att jag verkligen skulle bege mig till Karma ikväll eller inte. Jag ombestämde mig snabbt, självklart skulle jag det. Och dessutom hade Lukas sagt att både han och Justin saknade mig, något som förmodligen inte sant. Men varför skulle han då bjuda dit mig om så inte var fallet? Hade dem fått reda på något angående min identitet tro? Visste dem min hemlighet?

Jag skakade snabbt av tanken. Dem hade inte resurser för det beslutade min hjärna för att säga. Jag startade snabbt bilen igen och begav mig ut på vägen, jag var tvungen att hänföra en hel klubb, jag var tvungen att se sexig ut möjligt men samtidigt så svårfångad ut som möjligt. Jag skulle ta dem alla med storm, speciellt snubben vid namn Justin Bieber och jag visste precis vart jag skulle åka.

Vad tycker ni? Går det för segt fram? Uppskattas om ni svarar på den enkla frågan :) Kram 

2 dagar hade passerat sedan jag lyckats ta mig ifrån huset jag vaknat totalt mörbultad ini, min kropp började sakta men säkert komma tillbaka till sitt vanliga och arbetet hade legat i lä medans jag återhämtade mig. Det var en solig dag i Los Angeles då jag, efter många om och men, lyckats ta mig upp ur sängen och begett mig mot ett litet kafé för att få något annat att äta än rostad bagel och vattenbaserad juice. En liten sprattlig servitris med en rosa rock och vitt förkläde dök upp vid min sida där jag satt med ansiktet bakom en meny, jag log snett och lade ner menyn, ”Färskmalet kaffe, nypressad apelsinjuice och två pannkakor, tack” sa jag kort och hon skrev genast ner min beställning med ett leende och lämnade bordet med menyn i handen. Jag såg ut genom det öppna fönstret ifrån det bås jag satt i längst in i kafét, dagen hade precis börjat och solens strålar började bli som varmast, överallt sprang människor från höger till vänster genom den öppna gatan där dem exklusiva butikerna just öppnat. Los Angeles var vackert ändå, mycket vackrare än New York, det var en plats där jag absolut kunde tänka mig att bo, att varje dag få uppleva den härliga värmen men samtidigt var New York ändå den plats där jag vuxit upp, det var där alla minnen fanns och det var den enda plats som kändes hemma. Jag avbröts av mina egna tankar då ett högt pip tjöt ifrån min handväska som låg vid sidan av vart jag satt, snabbt försökte jag finna vad jag sökte och mycket riktigt, Tjuven var på språng tidigt idag, datorn öppnade sig snabbt och övervakningskameror och GPS:en startades med ett klick, den gröna pricken uppenbarades, förflyttade sig snabbt genom gatorna i vanlig rutin men när jag såg närmare på gatorna han for genom kunde jag se att han närmade sig exakt samma gata som jag själv befann mig på, pricken förflyttades allt mer mot min riktning och när den var påväg att passera den gata jag befann mig på såg jag upp ifrån skärmen och ut genom fönstret, där snabbt och plötsligt hans silvriga spegel bil passerade, den mörka toningen gjorde det omöjligt för mig att se om det var just Han som befann sig i den, men samtidigt tänkte jag vem han skulle ha lånat ut en sån dyr bil till då alla i hans ”gäng” hade samma förmåner att kunna köpa sig en likadan om det skulle vara så, så jag uteslöt alternativet och gick på magkänslan att det var han.

Servitrisen dök ännu en gång upp vid min sida, denna gång med min beställning och ett leende när hon placerade tallriken framför mig, ”Tack” sa jag kort och hon försvann snabbt ifrån bordet. Jag såg ned på tallriken med dem nygräddade pannkakorna, det såg verkligen utsökt ut och magen gav ifrån sig ett ekande ljud, men tvekandes såg jag upp på dataskärmen där stillbilder fortsatte att ploppa upp för att snabbt försvinna genom varje gata han passerade, jag såg ned på klockan kring handleden som visade strax efter kvart över nio på morgonen. Klockan tio skulle jag befinna mig på kontoret till Mr. Boyce tillsammans med teamet för att få uppgifter om mitt nya uppdrag vad som gällde kring Han, vad mitt nästa drag skulle bli.

Men när jag såg ner på skärmen tvekade jag, Mr. Boyce skulle verkligen inte bli glad om jag gjorde något som inte var enligt planerna speciellt inte efter mitt senaste drag, och vad Adam skulle säga vågade jag knappt inte tänka på.

Jag placerade två skrynkliga dollars på det mintgröna bordet samtidigt som jag fattade min handväska och dator för att lämna kafét, det faktum att Han inte visat sig ute på över två dagar gjorde saken ganska klar. Jag var tvungen att få reda på vart han var påväg en tidigt morgon som denna och ännu värre, vad exakt han skulle göra.

*

Jag hade på säkert avstånd förföljt honom bort från Miami’ s inre gator i min svarta jeep med en lika mörk toning som Han själv hade för att undvika att bli sedd. Vägen hade lett några kilometer utanför Los Angeles och fram till vad som verkade vara ett stort öde garage, bakom ett stort krön hade jag gömt bilen för att kunna få en närmare titt bakom en kulle, det kalla gräset träffade mina bara ben där jag låg på mage med ögonen ini en kikare, ett flertal exklusiva bilar stod uppradade på baksidan där Han stannat, fortfarande med bilen igång. Jag tog fram kameran och fotograferade allt jag fick syn på, garagets fasad och nummer, bilarna, nummerplåtar, hans bil, ja allt jag kunde få syn på som kunde vara till intresse till senare. Plötsligt dog bilens motor ut och jag kunde se genom linsen hur han steg ut, jag klickade till med kameran då jag kunde se hur han pratade i mobilen och hur sedan hans bagagelucka öppnades automatiskt, ett högt gnissel spreds längs platsen samtidigt som en gigantiskt bakdörr öppnades och ut klev en man jag aldrig tidigare sett, iklädd i en ledig skjorta med färgglada fåglar och mörka jeans, med ett brett leende gömde han sig bakom dem stora mörka glasögonen, hans blick for genast på Justin där han gick travande fram med vad som såg ut at vara två livvakter bakom honom, ett ögonkast senare skakade dem försiktigt hand och min kamera upptog vartenda ögonblick som spelade roll att ha bevis på. Justin vred sig mot bilen och lät en ledig han hamna i vädret då han pekade mot den öppna bakluckan, mannen med fågel t-shirten nickade kort innan en drös av män snabbt klev ut ur byggnaden med vad som såg ut att vara stora svarta väskor i händerna som dem snabbt placerade i Justins bil. Jag rynkade på pannan bakom kameralinsen och en drös av frågor for genom mitt huvud, Vad gjorde han här? Vem var mannen med den färgglada t-shirten? Och vad fanns egentligen i väskorna som blev placerade i hans bil? Det första tanken var pengar, men det kunde lika gärna ha varit något mer, något djupare än så då det faktiskt var Justin som hämtade dem och ingen annan.

Jag var precis påväg att packa ihop min lilla utrustning och bege mig därifrån för att återvända till tornet med min information när plötsligt det mest overkliga och chockerande hände … Då plötsligt mina ögon och nyfikenhet landade på den unga kvinnan i kort kort och urringat klev ur byggnaden med ett brett leende på läpparna i riktning mot Justin, hon gick självsäkert fram mot hans bil och placerade sig i framsätet då Justin likt en gentleman öppnat dörren. Jag svalde hårt bakom linsen då jag fångat sista ögonblicket på bild, frågan for genom mitt huvud, Vad fan gjorde Hon här?

 Tack för era fina kommentarer, ni är guld värda! 

”Kom ihåg vad jag sa, låtsas som hon är vem som helst. Gör hon motstånd, var hård men inte för hård. Ren rutin !” sa jag med hård mörk stämma där jag satt i framsätet på en tjutande polisbil och såg hur vägbanan sopades ren av bilar som svängde av för att låta oss komma emellan. Jag lutade mig tillbaka i stolen då Mr. Fredrico sicksackade mellan den öppna vägbanan i hög hastighet, jag tänkte tillbaka på textmeddelandet Esme tidigare skickat och hur det egentligen kom sig att numret från avsändaren inte varit hennes egna, numret som lokaliserats till en liten restaurang ganska avlägset ifrån den öppna ytan men endå inte.

”Code black. Restaurang Miss. Hoppins, 700 West Fifth Street, L.A. Duhmel needs to come and arrest Princess of China. Watch out for wide eyes”

Löd meddelandet vi fått inskickat, ett vanligt kontantkort skickat ifrån den adress som stod beskrivet, och när meddelandet avslutades med ’Princess of China’ förstod jag direkt att det inte var något lurendrejeri och att det faktiskt var Esme som skickat det, jag hade faktiskt ingen aning om vad hon planerat, allt jag egentligen visste och hade bestämt mig för att hon hade en hel del att förklara när vi kommit tillbaka till ’tornet’.

*

Jag kopplade genast ögonkontakt med restaurangchefen då vi äntrade Restaurang Miss. Hoppins som stod beskrivet, med oladdad pistol fäst i min vänstra sida och min kompanjon Mr. Fredrico på min högra stod vi i utgången och granskade den öppna ljusa restaurangen i hopp om att se Esme, ”Hon kom för en timme sedan, bad på sina knän att få något att äta och dricka tills någon vid namn Mr. Adam Duhmel skulle komma och betala” sa ägaren kort och såg på oss med orolig blick, jag nickade kort till svars och såg ryggtavlan på honom försvinna på någon sekund. Mr. Fredrico skrattade till vid min sida, ”Tills någon vid namn Mr. Adam Duhmel skulle komma och betala” skrockade han sarkastiskt menande mot mig då han visste hur min situation med Esme låg till. Jag puttade lätt till honom i axeln, menandes att han skulle lägga ner tramset, i alla fall för nu och fokusera på varför vi kom hit. ”Klockan ett” sa Mr.Fredrico eller Johnny Fredrico som var hans namn och jag vände genast blicken emot riktning, klockan ett, och där längst in i restaurangen såg jag ryggtavlan på Esme. Jag visade det inte, men inombords log jag, hon var oskadd. ”Kom ihåg vad vi sa” upprepade jag kort när vi båda började gå sida vid sida mot hennes riktning.

”Ursäkta mig, miss?” sa Johnny kort, Förvånat med spända ögonbryn såg hon upp emot oss båda därifrån hon satt, bordet som kryllade av tomma vatten glas och halvätna tallrikar med all slags fet och snabb mat man kunde tänka sig. Försiktigt mötte jag hennes blick som avspeglade oro och smärta och rädsla, hon hade magrat, väldigt mycket då hela hennes ansikte såg ut att ha kapats av till hälften, hennes annars så runda kinder var avsmalnade till hälften. Kanske jag överreagerade och allt blev för mycket för att hantera just i denna stund, då jag gått omkring på nålar dem sista dagarna, oroat mig för hennes hälsa och välmående och önskat jag kunde ta tillbaka det ögonblicket vi satt oss på ett flygplan till Los Angeles.

”Jag är rädd för att du måste följa med oss” fyllde Johnny in med ett mjukt leende, hon stirrade sin på oss och slurpade i sig den sista droppen vatten hon hade i glaset, ”Vad har jag gjort för fel? Om jag inte förstått mig fel så är det inget olagligt med att gå in på en restaurang för att äta” muttrade hon en aning irriterat och jag blev faktiskt förvånad över hennes sätt att reagera eller om hon faktiskt bara spelade just nu. ”Nej inte alls det har du helt rätt i! Men om du orsakar skada för andra måste jag be dig att lämna” sa jag kort och hon mötte min blick som skrek efter hjälp. ”Skada för andra?” spottade hon ur sig kort fortfarande med blicken fäst vid mig, ”Hota ett litet barn att du ska döda honom om du inte få hans mobil?” frågade jag kort, en liten historia jag där och då plötsligt kommit på för att följa med i hennes spel. ”Idioter” väste hon högt och hela restaurangen vände sig mot oss samtidigt som hon reste sig påväg att gå därifrån, Johnny greppade snabbt tag kring hennes arm, ”Du följer med oss är jag rädd” sa han lugnt och jag följde hans princip och fattade den andra armen då Esme plötsligt började skrika, häva med armarna i alla olika riktningar för att komma loss då hennes knytnäve hastigt träffade min kind chockerades jag, ”Varför brusar du upp så miss?” undrade jag kort och greppade hennes arm snäppet hårdare så människor omkring kunde se hennes smärta, något jag egentligen hatade men i denna situation skulle jag bli tvungen att följa hennes teater. ”Jag har inte gjort något fel” spottade hon och prövandes försökte slingra sig ännu en gång medans vi passerade utgången och kom ut på öppen gata några meter ifrån vart vi parkerat bilen, Johnny reagerade hastigt och innan jag han blinka satt det handbojor kring hennes handleder.

Allt jag nu visste var att hon hade en hel del att förklara för arbetsteamet. Och allt jag egentligen kunde tänka på när restaurangens fasad syntes i backspegeln var vad som egentligen hade hänt …

*

Jag såg ned på mina bleka armar, armvecken innehöll infekterade stick och blodådrorna uppenbarade sig mer tydligt än vanligt. Sköterskan hade precis tagit ännu ett blodprov och var påväg för att få svar, otåligt satt jag uppå den lilla sjukhus sängen och dinglade med benen samtidigt som en aning osäker, förvirrad men mest lättad Adam gick fram och tillbaka genom det lilla rummet vi befann oss i. Jag kunde förstå hans oro och rädsla då jag helt plötsligt försvunnit, men att jag varit borta i hela två dagar förvånade även mig själv då jag inte hade så mycket som minnesluckor ifrån dem sista dagarna, allt var bara svart. Och det sista som jag kunde minnas var det mörkabelagda rummet, rödhåriga Micha, uppkäftiga Lukas och Justins oberörda men ändå en aning oroligt mörka ögon då Micha försiktigt placerat nålen i min arm och låtit amfetaminet nå ut i min kropp, mitt blod.

Jag svalde hårt, halsen var betydligt bättre nu än tidigare, magen var mättad och jag hade fått frisk luft i mina lungor men trots det såg jag på Adams ansikte att det inte var bra nog. Han ville ha svar som jag blev rädd jag inte kunde ge. ”Adam..” började jag försiktigt men han vägrade möta min blick därifrån han gick, fram och tillbaka, kors och tvärs genom rummet öppna golvyta. ”Adam” upprepade jag, nu med en aning hårdare ton, ”Kom” fyllde jag in och genast stannade han upp och tillslut motvilligt mötte han min blick som förflyttades till sängkanten bredvid mig som jag försiktigt klappade, ”Nu” sa jag skarp och som på beställning följde han min order. ”Jag - - vet inte vad jag ska säga” sa han kort när han landad mjukt bredvid mig, hans ögon föll emot golvet och ut i tomma intet och hur ont jag än må ha så kunde jag inte förstå hur han fortfarande var så upprörd, jag var ju vid liv och det var väl vad som räknades?

”Jag menar, du försvinner spårlöst för två dagar, du hade ingen öronsnäcka eller kamera på dig, ingen telefon, du ser ut att inte ha ätit på flera dagar, dina armar är fulla av infekterade stick efter en förmodligen osteriliserad spruta och på toppen av det är din kropp fylld av amfetamin” sa han hårt med spänd käke. En tår lämnade min kind plötsligt, kroppen fylldes av ånger och smärta emot Adam och vad han måste ha känt, Adam var min kollega men han var även min bästa vän, nästan som den storebror jag aldrig haft. ”Vad hände egentligen? Vad gjorde han med dig?” fyllde han in och våra ögon möttes, ”Jag gjorde det för uppdragets skull” sa jag kort och svalde hårt, trots att min kropp var full av smärta och amfetamin plus att jag inte mindes någonting av vad som skett hade jag faktiskt gjort detta för vårat uppdrags skull, för att dem inte skulle misstänka något och framförallt inte Justin, jag gjorde det för och vinna hans förtroende och inget annat.

 

 Om ni vill ha något att lyssna på, Rihanna-Take a bow(Instrumental)

 

 

Allting snurrade, runt och runt, som om hela mitt huvud var påväg att explodera, som när man åker i över 300km/h bara runt och runt och man inte vill något hellre än att stanna och spy. Munnen var torr likt sand, som om jag spenderat flera år i öknen utan vatten, den var torr och jag kunde känna min förfärliga andedräkt, hade jag spytt i min egna mun tro? Jag låg fortfarande med ögonen stängda och drog försiktigt en hand över magen, varenda liten rörelse gjorde ont, min mage kändes öm och sårig, en fruktansvärd smärta ilade genom hela min kropp och för några sekunder kändes det som om jag skulle dö.

Försiktigt vidgade jag på ögonen men stängde dem lika snabbt då ett starkt ljus träffat dem rakt ini. Jag försökte minnas vad som kunnat orsaka denna smärta jag bar på, vad jag kan ha gjort för att må såhär dåligt, men huvudet kändes tomt, nästan ekade. Ingenting alls kom fram och så fort jag försökte anstränga mig för och minnas var det nästan som om kroppen sa ifrån, inte ville att jag skulle veta utan gav endast ifrån sig smärta likt elektricitet.
När smärtan nästan blev outhärdlig, som om jag ville krypa ut ur mitt egna skinn och bara försvinna, tvekade jag för någon sekund om att ropa på hjälp. Prövandes förflyttade jag båda mina händer ovanför ögonlocken och försiktigt kikade fram, det enorma glasfönster var det första som jag träffades av och förstod snabbt var det starka ljuset kom ifrån, den gyllna solen sken starkt genom glaset och placerade rakt på mig där jag låg. Jag försökte prövandes att sträcka mig efter någon form av skydd jag kunde ha för ögonen, men misslyckades snabbt, då allt jag kunde känna bakom dem slutna ögonlocken och den igentäppta handen för dem, var någon form av tjockt ull…
Jag särade försiktigt på vad som verkade vara väldigt torra läppar, slickade sakta omkring dem med min torra tunga, försökte få fram någon typ av saliv, men ingenting. Tårar började bildas bakom mina ögonlock, och jag kände hur en liten tår försiktigt rann längs med min tinning där jag låg på rygg. ”H - -a-l-ll-åå?!” stammade jag fram med min hesa stämma. ”H—al-llå? Upprepade jag entonigt. Ingen form av liv någonstans, helt knäpptyst.
Jag kunde inte ligga här mer, för varje sekund som passerade blev smärtan värre, för varje litet ögonblick vred sig min mage nästan ut och in och mitt huvud kändes helt utpumpat som om jag aldrig sovit i hela mitt liv. Jag var tvungen att ta mig upp varifrån jag låg, jag var tvungen att ha vatten, iskallt fräscht vatten med två isbitar och en halv citronskiva, det var allt jag önskade. Försiktigt och varsamt reste jag mig upp, min ryggrad gav ifrån sig ett högt knakande ljud när jag med all kraft jag hade tog mig upp på fötter ifrån vad som verkar ha varit golvet, bakom mina fortfarande stängda ögonlock blev det mörkt, den starka solen träffade inte längre mitt ansikte och i ett prövande försökt öppnade jag dem försiktigt, nästan gleste mellan ögonfransarna som klibbat sig fast, smärtan var stor men jag kunde i alla fall se. Med försiktiga steg gick jag fram mot fönstret och drog för dem stora beiga gardinerna så rummet blev så mörkt som det bara kunde bli. Jag pustade lätt ut och öppnade ögonen ytterligare, magen gav ifrån sig ett högt ekande ljud, likt en hungrig val.

Jag såg på en plats jag legat på, en fluffig vit rya matta på golvet, perfekt. Och hur hade jag hamnat där? När jag såg mig omkring i det lilla rummet jag befann mig i förstummades jag nästan, det var inte mitt rum, jag var inte hemma … Jag svalde hårt i min såriga hals och en våg av oro och nervositet sköljdes över min kropp, vart var jag egentligen? Och hur hade jag hamnat här?

Jag började genast tänka på vad om egentligen hade skett, hur länge jag hade varit här och vilken dag det var. Ännu en tår lämnade min kind, ”H- -a-lll—ååååå?” hasplade jag fram med en hes och nästintill förstörd hals, men jag fick inget svar. Jag granskade den vita dörren jag genast fick syn på och med stappliga steg på mina ömma ben försökte jag förflytta mig, men det var nästintill omöjligt. ”Men kan du vara tyst? Folk försöker faktiskt sova här!” sa en mörk hes stämma hastigt och jag kunde höra hur någon form av prassel uppenbarades, förskräckt vred jag på mig och försökte ta upp vart rösten kom ifrån, ”F- öö-rl-åt” stammade jag förskräckt fram, nästintill viskade ut i tomma intet. ”Ta de lugnt” upprepade stämman och mina ögon föll på den obäddade king-size ängen som var placerade i mitten på väggen längst in samtidigt som jag kunde se hur någon rörde sig försiktigt under sängen, ”Tack för att du drog för gardinerna, ljuset gjorde mig nästan galen” fyllde den mörka stämman in och jag försökte genom all den smärta jag bar på identifiera rösten, ”V-aa-r-t—”  prövade jag försiktigt, ”ä—är v-ii?” fyllde jag in, orden som nästan tog emot, då jag nästintill inte längre kunde prata, ”Miami” svarade rösten med en hes morgon stämma och jag kunde se hur personen vred och vände på sig under täcket. Jag nickade försiktigt till svars då ord gjorde alldeles för ont för att uttala. Jag gjorde ett nytt prövandes försök att ta mig till dörren för att på något sätt kunna ta mig härifrån, jag svalde en klump av smärta genom min hals, min mage gav ifrån sig ett högt brakande ljud ännu en gång och mina ben knakade till för varje steg jag tog, men när jag tillslut lyckats ta mig ut genom dörren andades jag försiktigt ut. Och allt jag egentligen kunde tänka då jag trappsteg efter trappsteg begav mig mot ytterdörren var vad hade jag gett mig in i egentligen? Och var det försent att backa ur?

*

”Vad i helvete menar ni med att ni inte kan hitta henne?” skrek jag högt riktat mot den grupp av människor som nu i två dagar arbetat dag och natt med att försöka lokalisera Esme, men inte lyckats ”Hur jävla svårt kan det vara egentligen, detta är ju FBI för i helvete!” fyllde jag argt in och slog knytnäven i bordet. Rummets alla blickar hamnade genast på mig, av ren nervositet lossade jag lite på slipsen oh sträckte en aning på nacken, ”Mr. Duhmel, mitt kontor nu!” hörde jag en mörk stämma säga bakom mig hastigt, och där i egen hög person stod Mr. Boyce, eller Martin Boyce som han egentligen heter, min nuvarande chef så länge jag stannade i Los Angeles. Magkänslan avspeglade oro och rädsla, allt jag kunde tänka på var Esme och hur jäkla dum hon varit som kopplat bort öronsnäckan och kameran från sina kläder, om jag inte fann henne snart hade jag ingen aning om vad jag skulle komma att göra, mitt liv var helt enkelt inte detsamma utan Esme i det.

”Kanske du borde överlåta denna uppgift till oss, ta några dagar ledig och komma på andra tankar ...” sa Martin med en lätt suck och slog sig ned på den svarta skinnfåtöljen bakom hans gigantiska skrivbord, fyllt av enorma höga pappersbuntar och urdruckna kaffemuggar. Förvånat mötte jag hans blick därifrån jag stod snett framför honom, vad menade han? Skulle jag bara lämna allt och lita på att dem skulle finna Esme? När detta var hennes och min uppgift och ingen annans, då ingen klarade av det. ”Ursäkta Mr …” påbörjade jag men blev snabbt avbruten av att någon knackade hastigt på dörren utifrån. ”Ja? Kom in!” hojtade Mr. Boyce och in kom en andfådd Mr. Richards med en telefon i sin ena hand och en röd pärm i sin andra. Han hostade till, ”Ursäkta sir, men jag behöver stjäla några ord från Mr. Duhmel” sa han snabbt och mötte min blick som jag förvirrat tog emot, ”Ja?” frågade jag förvirrat och såg på honom skräckslagen där han stod i sin beiga skjorta där våta fläckar av svett började uppenbaras, ”Sir, Vi fick precis in ett textmeddelande ifrån Miss. Haven!”

Ursäkta väntan, men här är det ialla fall, del 1 av 2. Hoppas ni gillar det! :)

Vad tror ni kommer hända härnäst? Vad handlar textmeddelandet om tror ni? Om ni tänker lite så fick ni ju faktiskt ingen beskrivning på att hon hittade sin väska eller någon form av mobiltelefon (; 

Och jag vill bara säga tusen tack till alla fina kommentarer ni bjussar på, det värmer verkligen och höra era fina ord! Tack :) Kram

Esme Haven är en ung attraktiv kvinna, som gör allt för att hålla sin karriär så långt ifrån botten som möjligt. Med hjälp av sin trofasta vän och kollega Adam Duhmel, får hon en dag det uppdrag hon alltid drömt om. Ett uppdrag som kräver ny identitet, en ny bostad i en helt annan stad och en helt ny look.

Har hon det som krävs för att kunna fullfölja sitt uppdrag? Hennes uppdrag som går ut på att gå under djupet i Los Angeles gator och hitta gruppen som kallar sig för "Five", där ingen mindre än badboyen Justin Bieber står högst på listan över människor ingen vill se i livet.
Blir det en dans på rosor som hon förväntar sig eller händer det som hon aldrig vågat drömma om?

Detta är en resa full av äventyr, intriger, mörka hemligheter och en förbjuden kärlek som träffar två helt olika människor med två helt olika världar och när det inte kunnat bli värre står Esme inför ett beslut som kan förändra hela sin framtid.