Justins perspektiv

Smärtan som trycker i bröstet, tårarna som ligger i ögonvrån och bara väntar att få rinna. Den olidliga vandringen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Zappande mellan alla dessa 300 tv-kanaler och det finns inte ett smack och se på. Myrorna som kryper ända ut i fingerspetsen, alla dessa ideér som ligger och väntar på att få skrivas ner.

Justins liv var allt annat än ifrån perfekt. Och det kommer själv ifrån killen som blev känd från youtube och signad av Usher, som rest världen runt och sålt slut på varenda konsert, som har släppt en egenskriven bok om sitt liv och har cirka 40 miljoner fans världen över.
I snart ett år hade Justin nu gått bakom skymda väggar, inte visat sig från omvärlden eller inte pratat med någon från hans gamla crew eller familj. Ingenting spelade någon roll längre. Smärtan och sorgen i kroppen var olidlig, som om någon stuckit ett kniv i bröstet och låtit kniven sitta kvar.



Justin hade själv gjort det val och satt sig i den sits han befinner sig i. Men varför kunde han inte återvända till sitt riktiga liv? Varför kunde han inte berätta för sina fans att han hade återvänt? Dagligen fick han flera tusen tweets från fans som älskade honom, som hoppades dag ut och dag in att han skulle återvända. Men han kunde inte..

Skulle Isadora förstå om han berättade sanningen? Skulle hon stötta honom och fnnas där eller skulle hon berätta för hela världen och göra honom till åtlöje? Riken var trots allt inte så stor, men var han beredd att ta den risken? Att öpnna upp sig för första gången sedan den dagen för ett år sedan då han sa farväl..?

"Har du tid att komma över? Det är något jag måste berätta. X" Justin visste när han tryckte på skicka att risken var stor att hon inte längre vill träffa honom, att under dem senaste dagarna hon funnit något annat tidsfördriv. Men han var villig att ta den risken, det var nu eller aldrig.

*

Isadoras perspekiv

Isadora satt på starbucks café i centrum och skvallrade lite tillsammans med Serena som tidigare idag hade ringt. Dem båda hade väldigt mycket gemensamt och kunde skratta gott åt både det ena och det andra. Serena hade berättat att väldigt mycket om sig själv och hur det var när hon bodde på NZ. Isadora hade själv förundrat sig själv över hur bra hon mådde i sällskapet av Serena. Om det var hur hon använde alldeles för mycket socker i kaffet, inte alls brydde sig om vad hon åt så länge hon mådde bra, hur hon kan så otroligt mycket om modets alla typer eller hur hon alltid kombinerar så många fäger tillsammans i en och samma outfit..

Isadora kunde inte riktigt sätta fingret på det, men allt som hon nu gick igenom var förmodligen meningen. "Så ... någon Kändischrus?" log Serena medans hon smuttade på sin kaffe. Isadora visste inte riktigt hur hon skulle tolka frågan. För ett år sedan hade hon svarat Shia Labeouf utan att blinka, men nu var hon inte lika säker, hon hade ju träffat många kändisar, hon var nära vän med många utav dem, men någon kändischrus? . Justin ploppade upp i hennes tankar, men han var ju inte någon som hon hade en Chrus på, för dem var ju bara vänner.. eller vad var dem två egetligen?
"Isadora?" Serena skakade till på Isadoras arm och väckte henne från hennes dagdrömmande. "Åh. Shia Labeouf .. dudå?" Log Isadora snett.  "Ja, han är ju fin. Hmm.. Jag vet inte om han är någon kändis direkt, men han är eller var iallafall bästa vän med Justin Bieber, Ryan Butler heter han. " Fnissade Serena generat.
Isadora blev chockerad av hennes svar, Ryan Butler? Vem var grabben? Justin hade aldrig nämnt om några vänner. Riktiga vänner. Isadora rös till när hon hörde Justins namn komma ur någon annans mun än hennes egen. Hon ville veta vad Serena tyckte om honom, vad hon visste. Men hon förmodde sig inte att fråga, hon ville inte verka som något galet fan till honom, för det var långt ifrån vad hon var. "Jag har faktiskt aldrig hört talas om honom, berätta mer" log Isadora uppmuntrande och smuttade på sin Iskaffe. "Du vet vem Justin Bieber är antar jag?" började hon sakta och Isadora nickade till svars. "Jo han kommer ifrån Stratford, Kanada från början och var innan han blev känd väldigt nära vän med Ryan Butler och en annan kille som heter Chaz Somers. Dem är såklart fortfarande goda vänner och har även dem fått väldigt många fans och beundrare på grund av att dem är vän med Justin, men sedan ett år tillbaka efter den hemska tragedin är det ingen som varken sett eller hört något ifrån Justin, han bara försvann. Jag hörde rykten en gång att han var .. död. Verkligen hemskt. " Isadora såg häpet på Serena, hon hade ingen som helst aning om detta. Justin var tydligen inte så ensam som hon trott. Han har vänner,men varför pratade han aldrig om dem, varför kunde han inte fortsätta umgås med dem? Och vad var det för tragedi som hänt? Isadora vart mer och mer till sig, hon ville veta. Hon tyckte synd om Justin, verkligen synd. För första gången på väldigt länge kände hon medlidande för någon annan än sig själv.

Isadora försvann ur sin dvala och log snett åt Serena, falskt och sådär ointresserat. Hon ville bara bort, hon ville komma på någon ursäkt att gå därifrån och åka till Justin ..
När hennes iphone i väskan gav ifrån sig ett ljud som innebar att hon mottagit ett nytt sms log hon besvärat. 
JUSTIN! räddaren, tänkte hon samtidigt som hon ursäkade sig för en sprallig Serena.
Isadora läste smset flera gånger och försökte ta in vad som stod. Hon kände hur hela hennes bröstkorg slog ett extra slag, och hur nervös hon blev.

"Förlåt mig Serena, men jag måste verkligen åka. Det dök upp en grej. Men vi hörs, jag hade jätteskoj. Ring mig!" Isadora andades häftigt och packade ner sina grejor i väskan i all hast. Hon log snabbt åt en förvirrad Serena och slängde fram en 20dollar på bordet och skyndade sig därifrån innan Serena hann ställa några frågor. 

_____________________________________________________________________________________________

Hoppas ni alla hade en riktigt bra nyårsafton och en bra start på det nya året! :)
Här har ni kapitel 15 part 1, part 2 dyker upp senare. :)

Fått några frågor angående designen, då jag inte har en aning om vad som skett då allt plötsligt blev vitt och försvann. Jag har kontaktat tjejen som gjorde den och hoppas snart få allt och fungera som det ska :)!
Annars, tack för alla era fina kommentarer, det värmer verkligen! :)
___________________________________________________________________________________


Mr. Strats var mitt uppe i en lång predikan om kristendomen denna morgon. Eleverna i klassrummet såg inte särskilt intresserade ut. Mr. Strats eller Lars som han heter var en snart 50 årig man som alltid bärde runt på stanken av vitlök. Det var egentligen inget fel på Mr stats tyckte Isadora ,- förutom den konstanta doften som cirkulerades kring honom, han var en väldigt duktig och engagerad lärare som förmodligen inte vågar ta plats. Och att ge uttryck när han dyker upp i klassrummet ungefär som, "Här är jag, se på mig!". Mr. Strats gjorde aldrig en fluga förnär. Och om någon elev skulle vara taskig mot honom eller bara lämna klassrummet, log han alltid vänligt, kliade sig i nacken och fortsatte sedan med lektionen. 

Isadora satt ensam vid sin bänk denna dag i skolan, något som egentligen inte var så ovanligt, alla visste att hon var en kändiselit utanför skolan och att hon var ett geni innanför skolans väggar. Så det var egentligen aldrig något som sa någo om hon satt själv. Hon var van vid lugn och ro när hon studerade, och behövde bara ge en blick utifall någon störde hennes koncentration.

Regnet öste ner ute och det såg riktigt kyligt ut. Isadora huttrade av bra tanken samtidigt som hon bläddrade igenom sin kalender för att kunna planera inför kommande inlämningar och läxar innan det var dags för sommarlov och kunde snabbt konstatera att det var en lite över en månad kvar tills dess.
Den kommande 3 månaders långa sommar skulle förmodligen inte kunna bli bättre än tidigare somrar,men Isadora såg iallafall fram emot en massa varma härliga dagar med sol och bad. Resa runt i världens olika hörn och förhoppningsvis få spendera tid med sin pappa. Ja, Isadora drömde sig verkligen bort. Hon kunde se sig själv strosa runt i te.x. Hawaii med en bastkjol och iskalla pina colada drinkar.

- - -



Den harkliga mörka rösten ekade i klassrummet, Rektorn var på besök. Isadora såg hur spända hennes klasskamrater blev när han klev innanför tröskeln i det slitna och inte så färgglada klassrummet. "Ursäkta att jag avbryter din lektion Mr. Strats, jag behöver bara ett litet ögonblick av elevernas uppmärksamhet" Mrs. Hampton log varmt åt eleverna som satt spänt och väntade på vad som skulle hända. Isadora var egentligen inte så intresserad utan lade sin koncentration på regndropparna som sipprade nedför fönstret i små runda ringar. " Det är så att vi har fått en ny elev här på skolan som ska börja i eran klass med start idag. Jag hoppas verkligen att ni skärper till er och önskar henne ett varmt välkomnande. Varsågod, Miss. Lively." Knarret från dörren gnislade till och Isadora sneglade åt hållet för att kunna se vem den nya eleven var.
In klev en kort och smal tjej, hennes mörka långa hår, perfekt noppade ögonbryn och hennes kombination med färger i kläderval gjorde henne så annorlunda.
"Hi, mitt namn är Serena Lively. Jag har flyttat hit ifrån Nya Zeeland." Hon stod kaxigt och tuggade tuggumi och studerade klassens olika ansikten. Rektor Hampton log ursäktande och lämnade sedan rummet. "Jaha, välkommen Miss. Lively. Du kan sätta dig där det finns en ledig plats." Mr. Strats torkade med skjortärmen på glasögonen och log försiktigt. 
Serena väjde med blicken ut över klassrummet och trots Vanessas på kallningar hamnade hon tillslut vid sidan av Isadora. "Ledigt här?" Hon log snett och såg ner på den tomma stolen bredvid. "Absolut" Log Isadora och tog bort sin handväska som varit placerat på Serenas del av bänken.
Mr. Strats fortsatte sin predikan om kristendomen och klassen återgick till sitt vanliga, några pratade och några var mogna nog att lyssna på Mr.Strats. "Jag heter Serena förresten" Serena log snett och räckte fram handen. "Isadora."


- - -


"Is It always like this?"

"Är det alltid sådär stökigt och bråkigt på lektionerna?" Serena gav ifrån sig en lätt suckning, dem båda stod vid skåpen när skoldagen äntligen tagit slut. "Du anar inte" Isadora log snett och himlade med ögonen. Hon hade verkligen kommit bra överens med Serena hittills och hon verkade vara en godhjärtat person, en sådan tjejkompis hon behöver i sitt liv. Och Isadora var glad över att hon inte behövt vara nära Vanessa på hela dagen, inte ens så mycket som en blick hade kommit ifrån hennes sida, vilket gjorde Isadora glad då hon inte ville starta något bråk.
"Tar du bussen hem?" Serena plockade fram sin handväska och hängde den över axeln. "Jag har bil... " Började Isadora försiktigt. Förstod inte Serena vem Isadora var? Att hennes efternamn var Hilton? Hade hon kanske aldrig sett henne tidigare? Hon var ju från Nya Zeeland, men endå tänkte Isadora. Det verkade lite konstigt. Detsutom hade Isadora aldrig åkt buss och planerade inte på att någonsin göra det heller. ".. Jag kan köra hem dig om du vill?" Fyllde Isadora snabbt i och log. Serena lös upp generat men nickade sedan försktigt.

- -

"Sådär.." Log Isadora när hon parkerat framför Serenas hus, det låg lite avlägset från Los Angeles, och hon såg inte ut att komma från en sådan jätterik familj. Det var ett vitt litet hus, med blå knutar. Isadora intalade sig själv om att inte tycka om någon mindre pågrund av något sådant dumt som pengar, detsutom var huset vädigt sött och hemtrevligt.
"Tack för skjutsen!" Log Serena.  Isadora tog fram ett papper och penna ifrån handväskan och skrev ner sitt mobilnummer, "Vi är lediga imorgon, så om du har tråkigt kan du ju ringa!" Isadora sträckte fram den rosa post-it lappen med ett snett leende. "Absolut! Tack" Kontrade Serena med samtidigt som hon klev ut ur bilen och vinkade hejdå.
Isadora kunde i förmå sig själv med och sluta le, det var en trygg känsla som vilade i kroppen. Och hon kunde se hur en stark vänskap var påväg att växa fram. Och inget skulle kunna förstöra det eller ta det ifrån henne. 


Serenas Perspektiv

"Mamma, jag är hemma" hojade Serena när hon klev innanför dörren. Första skoldagen hade faktiskt varit helt okej, det var en schysst klass och för vad som det verkade så hade hon inte sett till några plastic barbies.

Doften av lasagne spred sig kringväggarna i det lilla huset hon bodde i tillsammans med Sophia, sin mamma och Baxton, deras hund.
"Hej älskling! Haft en bra första dag?" Sophia log sitt varma leende när Serena klev in i det lilla köket, hennes kinder var varmrosiga efter att ha stått i värmen och små svettpärlor hade bildats i pannan, men det spelade ingen roll. Hon var endå vacker.
"Jo den var helt okej, jag tror att jag fick en ny vän. Isadora heter hon." Serena log åt tanken samtidigt som hon tuggade på en bit tomat ifrån salladsskålen. "Jasså? Vad roligt! Jag sa ju att det skulle gå bra." Sophia log snett. "Jo, du har alltid rätt! Hur som helst så är jag ledig imorgon .."Serena skulle precis fortsätta när Baxton hördes komma nerspringande ifrån övervåningen.
"BAXTON!" tjöt hon glatt. Baxton var bara valp än, men endå så lättlärd och förstår så mycket. Serena godtog genast massa blöta kyssar från sin lilla vän, hon kunde inte undgå att fundera på om Isadora hade några husdjur och hur det kom sig att hon körde runt i en sprillans ny Range Rover och bärde de senaste märkeskläderna. Det var något visst med henne som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Men egentligen spelade det ingen roll, Isadora hade en rolig personlighet och verkade som en snäll och gotjej och Serena kunde redan nu, svara Ja på att hon kommer ringa till henne imorgon.

Dear Diary.

I always thought my whole life wer figured out, that my dad had done all that work for me. That when he's reaching to the stars and leave tis world behind that I would be the one who would spread our generation further. That hilton hotel someday will be me life, that I would travel all around the world inprivate jets and go to meating, arrange with luxury events and meet the perfect husband, have the perfect kids and mayby a dog. I always thought that it's were my goal in this life.

I've done thing, things im not proud of. Things I regret and things I can't take back, beacuse it is what it is. When I met Chace I thought that he was the right one, he was the one I were going to marry. We didn't always had the perfect relationship, and I never really had those butterflies in my stomach when he were around. Beacuse I always thoght that they would come when the time was right. But they never did. He was the perfect boyfriend, atleast I thought he was until he cheated on me. I can't say that I'm sad, all I feel is relife.

I always have perfect grades and my teachers never complain so my dad would be happy right? I never really know what he thinks about me, beacuse we never talk. I can't say I complain, but sometimes I miss to have him around. I miss to be his litte girl.

I really don't know what life will bring me. And I don't know what's going to happen. But I'm open to whatever life brings me. And for this day and forward I promise to change, to be a better me. 
Justin gave me this diary, It was the perfect gift. He's really something that bieber kid..

"Always be yourself no matter what, beacuse there's no one better."



Isadora använde den silvriga lilla nyckeln och låste det rosa blocket, henne dagbok. Ett leende spreds på hennes rosenröda läppar och hon kände värme. Den lilla nyckeln hängde hon sedan välpacerat runt hennes handled i en silverkedja, på så vis kunde hon vara säker på att ingen kunde läsa dagboken. Den var bara hennes, hennes tankar och ord som uttrycktes i meningar.
Den kyliga natten spreds i hennes sovrum genom det öpnna fönstret, det var e behaglig kyla som gick längs ryggraden och orsakade knottrig hy. Med en rörelse begav hon sig mot fönstret, skådade alla dess glittrande stjärnor som spreds på den mörka himlen, stjärntecken som karlavagnen och orions bälte var bra några av dem få som hon kunde skymta. Det var vackert, det var något med mörka nätter och stjärnor som tilltalade Isadora. Som om det var ett litet tecken på att hennes mamma fanns där uppe, cirkulerandes bland dem andra stjärnrna och såg ner på henne, begrundade henne för vare steg hon tog.

*

Skolgårdens alla ögon landade genast på Isadora när hon kom glidande i sin klarblanka svarta RangeRover denna morgon och gjorde samma entré som alltid. Hon älskade att stå i rampljuset, det är något med att vara tjejen alla pratade om, alla ville vara vän med eller i värsta fall den alla ville vara som var så speciellt, att aldrig vara tråkig eller som alla andra.
Isadora hade skippat skolan en dag och nu förväntade hon sig en hel del skitsnack under den tid hon varit borta. Och när hon märkte hur alla kollade på henne, alla dess "bitch"blickar från tjejer i hennes egen ålder. Hon var både förväntansfull men samtidigt rädd för vilka rykten Vanessa skulle ha kommit upp med.

Hon såg sin spegelblick i backspegeln, det var Isadora hon såg. Men en ny Hon, en tillbaka dragen och ängslig Isadora. Inte den som en gång funnits där när hon såg sig själv i spegeln.
Hon tog ett djupt andetag innan hon äntrade skolgården ifrån bilen. Ingen aning om vad som skulle kunna hända eller vem som skulle prata med henne.
Hon kunde skymta Vanessa där skolans basketlag alltid höll till. Allas blickar landade på henne, men omedveten om varför dom alla stirrade, Om det var till hennes fördel eller nackdel passerade Isadora med huvudet högt och inte låta någon komma henne för nära, med Justin i tankarna och med hoppet att snart få träffa honom igen.

- - -


"What's there to talk about?"

"Kan vi prata?" Isadora hajade snabbt till, rösten, den pipiga med endå lite snäsiga stämman var allt för bekant för att kunna missta vem det var. Rotandes i sitt skåp avbröts hon och bredvid henne stod hon, Vanessa.
Isadora försökte hålla fasaden uppe, försökte göra allt för att hålla minen god och inte låtas ta någn skit. "Vad finns det att prata om?" Isadora snäste till, precis prefekt. Vilket fick Vanessa att höja sitt ena halvbuskiga ögonbryn, " Det vet du mycket väl om. Följ med mig!" Vanessa slog igen skåpet tillhörande Isadora framför ögonen på henne och grabbade tag i hennes arm och dem båda gick sida vid sida, med en snäsig Vanessa bredvid sig och ingen som helst förhoppning om en ursäkt följde hon med, som en lydig hund.



"Vad vill du prata om? Du har aldrig velat prata .. så vad är det du kan vilja prata om just nu Vanessa? Och säg inte Chace för guds skull!" isadora såg otåligt på Vanessa som satt vid sidan av henne bakom skolgården på en träbänk. Inte en enda elev inom synhåll och Vanessa vände sig tillslut med ansiktet vänt mot Isadoras. "Jo jag vill prata om Chace, och om oss. Dig och mig." Vanessa såg vädjande på Isadora. En aning ängslig och orolig. "Jag har inget och säga. Ni är ett fint par.  och vad gäller dig och mig så vet nog både du och jag att det aldrig funnit något "oss", vi har bara varit vänner när vi är i skolan." Isadora vände snäsigt bort ansiktet och såg ilsket ner i marken. Obesluten om hon kulle gå därifrån eller stanna kvar. "Jag och Chace har pratat och tror det blir bäst att ingen vet om vad som hände. Och du har rätt gällande dig och mig. Men ville bara att du skulle veta." Isadora såg upp, upp mot Vanessa och förbluffades över det hon just sagt. Ingen visste? Ingen visste om att Chace varit otrogen mot henne för Vanessa? Och alla blickar var bara som vanligt förutom att alla förmodligen sett skvallertidningarna?
"Ja.. det är ju erat val. Folk kommer snart fatta endå att jag och Chace inte är ilag längre och då kommer spekulationerna komma. Folk kommer undra vad som egentligen hänt." Isadora såg upp mot himlen och den varma härliga känslan, sommaren var påväg. Vanessa satt tyst, orörlig. Oförmögen på vad hon skulle säga, så tom på ord.
Isadora visste att oavsett vad som skulle hända mellan dem så skulle folk en dag få reda på sanningen och då var det Isadora alla skulle "tycka synd om" , att Chace varit otrogen med ingen mindre än Vanessa och att dom nu var ett par. Dem skulle få så myket skitsnack att dem skulle kunna leva på det året ut.
"Jag ångrar egentligen bara en sak, och det var att jag släppte i dig i mitt liv." Isadora kunde känna hur ilskan kröp fram ända ut i fingerspetsarna när hon sa det sista.. Hon var inte ledsen, hon kände inget tomrum, hon kände bara ilska. Ilsken över hur någon kunde göra så som Vanessa gjort. "Bästa vänner" gör inte sånt. Isadora lät sin ilskna blick trängas in i Vanessas nu tårfyllda ögon.

- - -

Otåligheten, förväntan, hopp, myror som kryper ända ut i fingertopparna. Isadora började bli otålig. Hon hade tillslut mött hålet. Det hål hon svort att aldrig hamna i. Rädslan att vara övergiven var nu här. Hon kände sig så ensam, ingen att vara med. Ingen att överglänsa. Inget att kunna dela livets ljuspunkter tillsammans med. Hon var allt för trött att bara sitta hemma, inte ha någonting att göra, inte ha någonstans att åka, inte ha några planer att följa.
Blockets alla rader var så tomma, hon var tom på ord. Hon ville utrycka sina känslor, förklara genom en sång hur hon kände, men hon fann inget. Det var ett tomrum, ett stort svart hål.

* * *



"Hungrig?" Isadora stod i dörröppningen med ett leende och med kassar fyllda av mat, läsk och godsaker mittemot en förvirrad Justin. Han log snett och gjorde en gest med armen att hon skulle komma in. Dem båda gick emot köket där Isadora genaste började duka fram för middag till två. Kycklingwok i mindre förpackningar från Adam's dök upp på den svarta bardisken tillsammans med läskdrycker i olika smaker.
Dem båda satte sig mittemot varandra och högg in i maten, samma trygga känsla bultade innanför bröstkorgen på Isadora. Hon log åt tanken att hon ens tvekat över att åka hit, Justin var verkligen ensam innanför dessa väggar, personalen såg ut att ha gått hem för dagen och där var han, lika ensam precis som Isadora varit.

"Jag hade tänkt komma till dig senare" Justin hade precis tuggat klart sista tuggan av den enorma tallrik med kycklingwok han haft framför sig på den ljusblå tallriken. "aha.." Isadora smuttade på sin fanta och lät ögonen vila på Justin. "Jo jag har en sak till dig. Eller det är egentligen två" Justin kliade sig besvärat på pannan och studerade henne samtidigt i väntan på reaktion. "Vadå för något?" Isadora log stort. Hon blev förvånad men samtidigt förväntansfull. Hon visste vad killen var kapabel till men hon hoppades inte det var något stort. Något som inte spelade någon roll. Hon hoppades att han fortsatte vara sitt speciella jag, en aning överraskande och lungnande Justin som hon vants sig vid. 
Justin log snett och försvann sedan, för vad som verkade upp på övervåningen. Isadora satt spänt kvar, förväntansfull.  Radion spelade en gammal klassiker, Isadora nynnade försiktigt med i refrängen och kom och tänka på hur vacker den egentligen är, hur bra en passade in i ögonblicket. Innan hon hann tänka mer på det dök Justin upp i dörrkarmen med två rosa inslagna paket med silvrigt snöre. Han log snett och sköt försiktig över det första paketet till Isadoras sida av bordet.

- -



"Justin, jag vet inte vad jag ska säga. Det är alldeles för mycket" Isadora studerade den alldeles perfekta presenten hon nyss tagit åt sig. "Till nya minnen" Och med det sagt räckte justin fram det andra paketet och log busigt. Innehållande en ny rosa Iphone, förmdoligen specialdesignad, precis som hennes förra.  Och i kombination med det vackraste hon någonsin fått, hon kände hur hjärtatslog ett extra slag, hur hennes händer blev skakiga. Dagboken med låskombination och silvriga småbokstäver på framidan, MY SECRETS . Det var så töntigt men endå så otroligt vackert. Isadora visste om att hon redan har en dagbok sen tidigare, men det var inget som den hon nu fått av Justin. Denna var så mycket mer speciell, så vacker.
"Ett tack duger bra" Justin måste ha förstått hur positiv reaktionen blev från Isadoras sida, hur mycket dagboken framförallt kommer betyda för henne. 
Isadora såg upp, granskade Justins självsäkra leende och tindrande ögon. "Tack." Isadora log generat med hela ansiktet när hon sa det. "Du måste lova att verkligen uttrycka dina känslor i den. Inte utelämna något. Den är din och det är ingen som kommer kunna läsa den" Isadora såg än en gång upp på Justin, "Jag lovar"

- - -


"Justin!!" Isadora halskrek på Justin från vardagsrummet. Hon och Justin hade nu spenderat flera timmar tillsammans hemma hos honom. Dem hade sett färdigt på filmen "A walk to remember", en fruktansvärt sorglig film, men ack så otroligt vacker. Så äkta, så mycket kärlek.
Justin var i köket för att hämta mer läsk medans Isadora satt kvar i soffan, iförd ett par av Justins mjukisbyxor och hoodtröja fiffandes med sin nya iphone. Doften av justin från kläderna trängde in i hennes lungor och gjorde henne okoncentrerad. Hon hade innan låtit sig övertalas av Justin att det var mysigare och se film med mjukisdress, ack så rätt han haft.

Justin kom inrusande med två cola burkar och en skål fylld med nypoppade popcorn, halv rufsigt hår och en busig blick. Isadoras kropp godtog en konstig men endå härlig känsla när hos såg Justin sådär, han var så otroligt söt att man bara ville äta upp honom, men samtidigt så sexig att man ville slita av honom kläderna. Men hon lät sig intalas om att dem båda bara var goda vänner, och så skulle det förbli.

"Vi måste ta ett kort tillsammans!" Isadora var väl medveten om att inga bilder får läcka ut på Justin, inte någonstans, och hade lovat djupt och innerligt att så skulle det förbli. Men det skadade ju inte att dem båda delade bilder tillsammans.
Hon log busigt åt Justin när han kom emot henne och ställde ifrån sig sakerna på bordet.
Tätt intill varandra satt dem, med flirtiga leenden och bus i blicken la Justin försiktigt armen omkring Isadora och drog henne ett skritt närmare innan dem båda såg in i kameran tillsammans.

Tidsinställt inlägg som ni förmodligen läser när ni vaknar!
Jag har en del och göra imorgon på frmiddagen men såfort jag kommit hem kommer det ut minst 2kapitel!:)

_________________________________________________________________________________________

Isadora trippade omkring i det tomma huset iförd i endast pyjamas denna kväll, inte en människa förutom hon själv befann sig där. Allt var så fridfullt och lugnt, endast ljudet ifrån dem tickande klockorna hördes som nu visade strax efter halv elva. Isadora var ingen människa som la sig tidigt även om hon borde. Men att veta att det var skola imorgon igen gav henne ingen större lust om att lägga sig, iallafall inte än.

Med en kopp med varmchocklad satt hon inlindad runt en filt på denstora vida haltanen, den mörka natten med dess lysande stjärnor hade aldrig tidigare sett vackrare ut. Isadora drog filten tätare kroppen när vinde blåste ett sting av kyla mot hennes bara armar. Ljudet ifrån den spelande radion hördes innifrån den öppna balkongdörren. Isadora lutade sig bak i den svarta solstolen hon satt i och andades in den fräscha doften av luft.
Hon kunde inte hjälpa sig sjäv då hon insåg att hon tänkte på Richard, sin pappa. Efter att han åkt på affärsresa hade dem båda utdelat några ynka sms och Isadora hade inte höt av honom sedan hennes mobil dog. Isadora räknade ut på fingrarna att det skulle vara ca 2 månader tills han kom hem, då han kom hem i mitten på sommaren. Då hon genast insåg att han skulle komma och missa hennes sista avslutning innan examen nästa år, hennes sista sommarlov som ungdom.
Och vad skulle Isadora egentligen göra hela sommaren? Nu när de två personer som haft störst del i hennes liv bedragit henne.

- - -

"Psst" Ljudet av en visslande mun hördes från ett hål Isadora inte kunde uppfatta. Förtvivlat såg hon sig omkring från den plats hon satt, men allt hon såg i den mörka natten var svart. Ljuset ifrån hennes rum speglades ut på balkongen men det var inte mycket mer än så.
"Hey" Chockad såg Isadora på Justin som precis klättrat uppför hennes balkong. Iförd mörka jeans och munktröja stod han i det lysande skenet med tilltufsat hår och busig blick. "Hey" kontrade Isadora med och såg fortfarande chockerat på den vackra varelsen som nu befann sig på hennes revir. 
"Skrämde jag dig?" Justin log busigt när han sa det och slog sig ned vid sidan av Isadora på den svarta solstolen.
"Neej.. jag är bara.. " ,"chockad?" kontrade justin snabbt in och log snett. Isadora nickade stumt till svar. En aning omtumlad och nervös över att han var där, hemma hos henne.
"Jag ville bara ha någon att prata med" Justin såg på Isadora med busig blick och ett snett leende. "Du gick hela vägen hit för att du ville ha någon att prata med?" Isadora mjuknade genast till över den spända stämningen som nyss varit. Justin nickade instämmande med ett leende. "Ja".


"We can share it"

Isadora sköt sakta över sin kopp med varmchocklad emot justin som genast hajade vinkeln, "Jag kan hämta en till" log Isadora snett och var påväg in i huset när justin stoppade henne, "Vi kan dela". Isadora log generat till svars och tillsammans med justin hjälp satt dem båda tätt intill varandra på den lilla solstolen omlindade kring den filt Isadora tidigare haft.
Med Justins arm omkring sig och värmen som hettade ifrån hans kropp tätt omkring sig kände Isadora sig genast så avslappand och inte alls lika spännd och generad.
 
Genast började dem prata om gamla barndomsminnen dem båda haft, deras familjer, ja allt.. Isadora kände efter bara några minuter av konversation med Justin över hur mycket egentligen som skiljer dem båda åt, hur olika syn dem hade på saker och ting fast kom endå så bra överens.
Isadora log stort när hon intensivt tittade på varenda rörelse justin gjorde när han pratade om sina småsyskon, Jazmyn och Jaxon. Isadora vet inte vad som egnetligen inte träffade i hjärtat av att höra justin berätta om sina syskon, allt han sa, varenda litet ord hördes ut som en sagolik historia. Isadora förbluffade över hur Justins sätt att vara känd inte alls påverkade honom speciellt mycket, hur han fortfarande var så jordnära, bara så .. Justin. Så som han ska vara, så som Isadora var van vid. Den pojken hon tyckte om.

Och kanske var det att Isadora och Justin var så olika som egentligen gjorde dem så perfekta för varandra? Men hur vet man egentligen att man är perfekta för varandra? Hur vet man om man är kär och det inte bara är vänskap?
Isadora har ju egentligen aldrig varit kär. Iallafall inte vad hon trodde, för så som hon en gång känt för Chace var inte alls en sån kärlek hon drömt om när hon var liten. Att hennes ben skulle lyftas vid den första kyssen, att det skulle komma fjärilar i magen av varje beröring och att killen hon träffade skulle behandla henne som en prinsessa utan att egentligen göra till sig. Utan att han bara är sig själv.

*

Stora leenden, lätta kyssar, försiktiga beröringar och det absolut viktigaste, dem tre små orden hon och Chace delat under Fredagskvällen. Dem båda prydda omslaget på ett flertal skvallertidningar från eventet på fredagen som Isadora nu låg och gick igenom. Något inom henne ville riva sönder varenda tidning och bara glömma kvällen, men en annan del inom henne såg på alla dessa bilder på dem båda, så kära, så lyckliga utåt sett och var väl medveten om att det var HON som var på omslaget på varenda tidning tillsammans med Chace, inte Vanessa. Det var HON som stått i rampljuset den kvällen, det var hennes Pappa som ägde Hilton hotell ingen annan.



Med en suck slängde hon sig bakåt på rygg i den mjuka sängen, allt var så fridfyllt, så lungt och skönt men samtidigt så ensamt. Hon tänkte tillbaka på vad Justin sagt, på hur hans val av ord träffade rätt punkt, varenda gång. Han var så mogen, så världsvan.
När hans intensiva blick trängde sig in i hennes var det som om han kunde se hela hennes själ, se alla brister och känna all sorg. Som om han på något sätt ville hjälpa, ville läka alla sår som hon bar på.

Someone once told me, to Always stay strong and belive in yourself cause everything is reachable.
When life brings you happiness, go with it. Don't let anyone bring you down and stamp on your feet, hold you head high and just walk away and let them be the fool.
Someone once told me, to always be yourself no matter what, cause there's no one better.

Isadora kände en våg av värme när hon tänkte tillbaka på vad Justin sagt. Hur han höll hennes hand hårt och såg henne djupt i ögonen. Hur hennes kinder blev rödrosiga av hans lätta små smekningar på handflatan och hur han inte ville att hennes blick skulle ge vika. Det var något speciellt med Justin, hela hans sätt och vara som person. Hur han inte ville såra någon, utan hjälpa, ge stöd och bara finnas där.
Isadora kunde själv inte förstå hur annorlunda och förändrad hon blivit. Hur myket gladare hon kände sig, lyckligare på något sätt. Som om inget kunde stoppa henne. Och att allt var tack vare Justin.
Killen hon en gång hatat.

* * *





Isadora såg hur de sista bitarna av bilder på henne och Chace brann upp i flammor i den öppna spisen i vardagsrummet och släckte vad somåterstod på den brinnande tändstickan. Hon skulle förmodligen ångra sig senare, att inte ha kvar några som helst minnen. Inte ha något att se på, något som en gång fått henne att le.
Adrenalinet pumpade innanför bröstet, ingenting spelade roll nu. Hon ville bara glömma allt, glömma allt som har något med Chace och Vanessa att göra, dem var helt enkelt inte värd varken henne eller hennes tårar.
Justin hade fått henne att inse att hon var värd så mycket mer, så mycket bättre.
När Isadora såg hur de sista bilderna blev till aska kunde hon inget annat än att le, det hon gjorde kändes fantastiskt men samtidigt så kände hon sig så elak.

* * *

Det svarta bläcket kletades hejvilt i det vita blocket samt smetades under Isadoras handflata. Hennes intisivetet att skriva en låttext var hög. En mening blev till flera och sakta men säkert trädde en sångtext fram.
Och där satt hon bredvid den öppna spisen med dess flammande lågor och skrev i sin bok. Ensam i det stora huset som gav ifrån sig eko ljud för varje liten rörelse hon gjorde.

"Who am I speaking to
yet to myself again
what am I hoping for
for her to be happy again
Is this reality
Is this the world, where questions, can't be answered?
And how could she fall?
And how does she do it, when she stands upp tall?

She, She's a strong one
She just keep on going
She, She's, She's
a strong one
She, She's, She's
the one that won't give up"

När sista meningen i texten var färdigslipad skumläste hon mellan raderna, och det var först hon kommit till punkt som hon egentligen förstod hon stor del som stämde in på henne själv.
Och kanske var det precis det som behövdes, att Isadora med egna ögon skulle få se hur hennes liv egentligen låg till. Hur mycket hon egentligen var tvungen att hålla huvudet högt. Att vara stark.  

____________________________________________________________________________________________

Först och främst vill jag bara säga tack för alla erafina kommentarer.
Det betyder verkligen jättemycket och det är vad som får mig att fortsätta driva denna novell! :)
Jag ska göra mitt bästa för att hålla så god uppdatering om dagarna som möjligt + att försöka göra långa och så bra kapitel som möjligt!

Jag hade innan jag startat denna blogg skrivit hela 30 kapitel, på grund av att jag ville ligga så långt före er som möjligt, -om ni förstår! :)
Jag har dock skummat igenom lite kapitel såhär i efterhand och sett att det är några saker som behöver ändras som jag arbetar för fullt med!
Och som vanligt babblar jag på mer än nödvändigt, HEHE. Vad jag ville säga var, TACKTACKTACK!
Ni är underbara <3

Förresten, vad sägs om ett till kapitel idag? :)

Måndagsmorgon. Vilket innebär tillbaka till skolan. Till verkligheten. Till helvetet. 
Znooset ringde för femte gången och tillslut stängde Isadora av det ekande ljudet på den digitala klockan vid nattduksbordet. Hon hade absolut ingen lust att åka dit, att möta falska leenden i korridoren och möta all skitsnack som skull ligga i luften. Varenda elev skulle förmodligen vänta spännt på att Isadora skulle dyka upp. Och hon skulle nu, förmodligen som väntat, göra dem besvikna. Men hon kunde inte bry sig mindre.

--

"Men Miss Hilton! Vad gör du hemma ifrån skolan? Är du sjuk?" Dammsugar ljudet och Rose pipiga stämma ekade i huvudet och förmodligen hade Isadora somnat om. Med ett ryck satt hon upp på sängen och skådade Rose vid sidan av sängen med en termometer i handen. "Nej, jag är inte sjuk. Jag är ledig." En vit lögn har ju ingen dött av tänkte Isadora medans hon gnuggde i ena ögat och log snett åt Rose. "Åh. Jag visste inte. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt Miss Hilton!" Rose såg osäkert på Isadora och såg ut att vara orolig på reaktionen från Isadoras sida. "Rose det gör inget, jag kan ju endå inte sova bort hela dagen" Isadora log. Det var något med Rose, hennes sätt att vara som alltid fick henne att le. "Nej det är ju sant. Jag går ner och gör frukost åt dig." Isadora hejdade henne sekunden hon klev över tröskeln. "Varför inte göra den tillsammans? Hur låter våfflor? Och förresten, du kan ta ledigt idag, men först ska du få följa med mig och shoppa. Det är några grejer jag behöver köpa och jag behöver dina åsikter." Rose såg på henne med förvånad och chockerad min. Isadora log stort medans hon klev ur sängen iklädd sin rutiga pjamas och bäddade sin egna säng. Kanske inte proffsigt gjort men det duger tänkte Isadora.
"Kom nu Rose!" Och med armkrok begav dem sig ner till köket. Isadora med ett leende och Rose med fortfarande samma min som för någon minut innan.

----

"Sådär ja!" Isadora log nöjt åt sin lilla överraskning som nu var färdig. Rose hade verkligen varit till stor hjälp, även om hon fortsatte och fråga vem överraskingen var till när dem promenerat ut och in i butiker på Los Angeles gator tillsammans med en livvakt ,vid namn Thomas en god vän till hennes pappa, tätt bakom sig.
Med sakerna hon skulle behöva nedpackade i en väska låste hon ytterdörren efter sig och hoppade in i sin Range Rover och begav sig en bit bort från Los Angeles, mot privat mark. Hem till en pojke. En pojke som fått henne att göra saker hon en gång trott var omöjligt.


Flera dörrsignaler hördes inne i det stora huset. Det såg övergivet ut, även om hon visste att det inte var det. Ännu en signal gick. "Justin! Det är jag! Snälla öppna!" ännu en signal gick men ingenting hände.
"Det är viktigt!" Skuggningar genom dörren syntes plötsligt och där stod han, den pojke hon en gång hatat men som nu fått henne att känna saker hennes kropp aldrig tidigare känt, fått henne att le med ett äkta leende som aldrig tidigare.

Solskenet reflekterades i hans äggformade ansikte och de bruna ögonen fick en liten nyans av grönt, Isadora kom på sig själv med att stirra, sådär generat och oförskämt. Killen var verkligen vacker. 


"He's eyes reflected in the sun gav his brown eyes a little bit of green in it." 

"Följ med mig!" Isadora gick förbi honom och in mot vardagsrummet. Osäkra steg, ett pulserande bröst och skakande händer. Hon svalde hårt när hon hörde hur ytterdörren stänges och såg hur Justin kom emot henne.
"Säg inget. Bara sitt ned. Snälla." Han såg förvirrat på henne, men gjorde som hon sa och satte sig försiktigt ned i soffan framför henne.

"Jag har aldrig gjort något liknande innan. Men bara hör vad jag har och säga sen går jag." Justin lutade sig tillbaka i soffan och studerade hennes rörelser när hon började rota i sin handväska från fotöljen bredvid.
Ett stort vitt ark plockades fram. Ett ark fyllt av bilder från hennes liv. Bilder som betyder något, för henne. Hennes liv ur sin egen synpunkt.

"När jag var mindre dog min mamma av bröstcancer. Det var en svår period i mitt liv och det är det än idag. Det led till att min pappa och jag gled ifrån varandra ofantligt mycket. Från att vara pappas lilla ficka blev jag flickan som bor i hans hem.... "

* * *


"This is me"

"This is me." Isadora andades ut när hon tillslut kommit till punkt, hon log. Kanske en aning lättad, kanske en aning nervöst.
Nu hade hon för första gången öppnat upp sig, verkligen visat vem hon är. Hon kände sig lättad fast endå inte, något inom henne skulle aldrig kunna raderas, den hårda fasad hon höll inom skolområdet, när hon festade eller när hon passerade flickor i hennes egna ålder. För dom var hon Isadora Hilton, kommande Hotellarvtagerskan. Och det kunde hon aldrig undkomma.
Hon hade berättatallt om sitt liv till pojken som satt i den beiga skinnsoffan framför henne. Han hade fått tagit del av hennes liv, hennes svaga punkter, att hon en gång hatat honom för hans namn och för vad han kan ådstakomma, om hennes såkallade bästa vän Vanessa, om hennes otrogne expojkvän Chace, om livet i skolan och vem hon är där, hur hon betedde sig inför andra men viktigaste av allt, vem hon var med honom.

"Tack. Verkligen. Tack." Hans hackiga men endå mörka stämma klingade i hennes öron. Justin såg på henne med det gulliga leendet som nådde upp till ögonen. Dem var tårfyllda, men dock så vackra.

Isadora log. En aning lättad över hans reaktion. "Jag ska nog gå nu" Hon vecklade ihop det stora vita arket och var påväg att stoppa ner det i väskan när Justin plötsligt tog tag i hennes arm, försiktigt.
"Kan jag få behålla det?" Han stod fortfarande kvar med sin han på hennes arm och dem såg på varandra, han en aning längre än henne men det var endå perfekt längdskillnad mellan dem. Hon räckte över arket och log. "Om du behåller det för dig själv"

"Justin" tystskrek Isadora och hoppades på uppmärksamhet enbart från honom. Justin hade passerat, iförd luvtröja, keps och stora glasögon för att dölja sin identitet. Isadora hade genast upptäckt honom, sett vem han var och vetat på en gång att han inte borde vara här nu, mitt på ljusa dagen, mitt bland folkvimlet. 
Justin hajade till med ett ryck och tur var gorde ingen annan det. Han svarade inte, han bara stod där med händerna i fickorna och ansiktet vänt mot henne. "Kom hit" Isadora gjorde ytterligare ett försök. Och lyckades. Han kom snart därpå med obekväma steg mot hennes håll. Hon fattade genast armkrok med honom när han var jämsides och gjorde ett försök att avväja blickar genom att låtsas vara "killens" flickvän.

- -

Väl inne i Isadoras bil och med gasen i botten bort från stranden, bort från alla blickar och ut mot motorvägen pustade hon ut. "Vad tänker du med?" Hennes tonfall kanske inte var den bästa, men hon var inte sig själv just nu. Hon agerade först och tänkte efter. "Vad menar du?" Han lugna stämma verkade så oberörd, så lugn. "Du går själv, mitt på stranden på ljus dagen, omringad av flera hundra personer som skulle kunna upptäcka vem du är och då orsaka världens kaos både där och i media och du undrar vad Jag menar? " Hon betonade ett flertal ord och förbluffades själv hur hon betede sig, hur hon agerade. Hon kände inte igen sig själv. Men hon ville inte ta reda på det, inte just nu. "Jag ville bara komma ut, få se människor. Jag vill inte bara sitta hemma hela tiden. Ensam i ett ekande hus. " Han såg ut genom fönstret och pratade i lugn ton. Och på något sätt kunde Isadora känna sorgen i det han sa. Hon försökte fokusera på vägen samtdigt som hon försökte lista ut vad hon skulle säga, men hon kunde inte finna några ord. Det var bara som ett stort tomrum.

Isadora såg i ögonvrån hur Justin sakta drog ner sin luva och keps och hur hans bruna hår snart lekte i vinden. Hans ansikte vändes mot hennes, det upptäckte hon men hon låtsades som om hon inte såg det, som om hon var fullt upptagen med att se på vägen. "Förlåt" , Han såg fortfarande på henne när han sa det och lät inte sitt huvud vridas utan höll kvar blicken. "För vadå?" Isadora försökte spela förvånad, försökte återvända till sitt vanliga jag.  "För att du var tvungen och upptäcka mig, för att jag nu sitter här och uppehåller dig" Hans tonfall var fortfarande så lungt, så sansat. "Äsch. Du får helt enkelt gottgöra mig genom att bjuda mig på middag" Isadora höll kvar blicken på vägen men något i hennes ansikte förändrades, ett stort leende spreds snabbt på hennes ansikte, hon vände blicken mot Justin för att kunna tyda hans ansikte. Han log. "Visst. Hem till mig?" Kontrade han med, förmodligen blicken fäst vid hennes genom de mörka glasögonen. "Hem till dig".

* * *

"Voila! Spagetti Bolognese, min specialitet!" Och med det ställde Justin ner två vita skimrande skålar innehållande spagetti och köttfärssås på det uppdukade bordet för två.

Solnedgång, med dess vackra färger, ljuset från poolen och stearinljus i mörkblå hållare, allt var så vackert. Det såg mer ut som en första dejt än en vanlig enkel middag för två. Men det gjorde inget för Isadora. Det var något mer Justin som fick henne att känna sig trygg och avslappnad.
Hon tog en tugga av spagettin blandat med lite köttfärs och lät de goda smakerna förgyllas i munnen.

"Smakade det bra?" Justin var först med att avbryta tystnaden som varit, även om det inte var någon pinsam tystnad, utan mer avslappnad och trygg. Isadora nickade till svars och tog ännu en tugga av spagettin.
"Det är så vackert här" Hon såg på utsikten efter att hon tuggat klart och sedan på Justin. Han log, ett leende som fick hans mörkbruna ögon att tindra. "Berätta något om dig själv?" Kontrade han men behöll leendet.
"Vad vill du veta?" Isadora har aldrig fått den frågan tidigare, något som gjorde henne osäker och rädd. Rädd om hon skulle göra något fel. Hon hade aldrig gjort något liknande än detta, allt var så nytt för henne. Så mycket känslor och saker omkring henne som hon var tvungen att ta in, tvungen att uppfatta.
Vad berättade man egentligen? Vad var viktigt att säga och inte? Vad ville personen i fråga höra utan att bli uttråkad?

"Allt" Justins lugnande röst gjorde henne lugn, fick henne att känna något som tidigare inte existerat. För något år sedan hatade hon honom, Justin Bieber. Killen med pottfrisyr. Och nu satt hon hemma hos honom och åt middag. Hur saker och ting kan förändras. Hon visste inte om hon hatade honom fortfarade. Eller om det bara var ytligt. Om han var ett tidsfördriv. hade hon åkt hem till honom för att slippa åka hem, till sitt tomma hem och vara ensam.
"Jag går på Stratfox high, andra året. Jag bor tillsammans med Richard, min pappa en bit utanför Los Angeles. Min pappa äger Hilton Hotellen, vilket orsakar att han reser väldigt mycket. Jag har inga syskon.. Det var väl allt." Isadora log snett, nervös inför Justins respons på det hon just sagt.

Hon smuttade på glaset fyllt med vatten samtidigt som hon såg på Justin, han nickade försiktigt på huvudet samtidigt som han log.
"Vad med dig då?" Isadora log osäkert. Osäker på om det var fel typ av fråga, hon visste ju om att han "avsagt sig sitt jobb", att han inte ville veta av varken media eller kändisvärld.
"En annan gång" Kontrade Justin med en darrig stämma, samtidigt som han reste sig upp. Isadora såg hur Justin försvann in i huset med deras tallrikar i båda händerna.
Hon tog dem båda skålarna innehållande spagetti och köttfärs rester och följde snabbt efter med osäker steg. Hon förstod att hon gått över gränsen, att hon gjort fel i och fråga.


"I'm Sorry"

Hon klev osäkert över tröskeln in till det stora köket, hon såg ryggen på Justin, lutandes mot köksbänken. "Förlåt" Osäkerheten hördes i hennes nervösa stämma samtidigt som hon ställde ner de båda skålarna på bänken. "Det var inte meningen. Jag såg att du blev upprörd. Men jag finns här om du vill prata om något. Vad som helst", Justin vände sig om, hans annars tindrande ögon var tårfyllda, Isadora kände medlidande. Det var tack vare henne han nu stod där, på bristen i gråt.
 "Jag tror det är bäst du åker nu"

Chace. Chace. Chace. Namnet upprapades i Isadoras huvud, som ett eko som aldrig försvann. Hur mycket hon än ansträngde sig ville det inte försvinna. Och det värsta av allt var att hon inte visste varför. Chace hade varit otrogen i flera veckor, och inte bara med hennes "bästa kompis" utan flera olika. Och Isadora behövde inte ens tänka tanken på vem som kunde vara så taskig, för den meningen stod klar,Varenda tjej i hela skolan skulle kunna göra vad som helst för att förstöra henne. Men på den punkten var hon tvungen att göra någon besviken, för ingen skulle någonsin klara det. Hon är ju Isadora Hilton för guds skull, Framtida Hotellarvtagerskan. Kompis meden rad olika kändisar. Svallerblaskornas drottning. Hon är någon.

Isadora låg ihopkurad i sin säng och klottrade i sitt anteckningsblock, på något sätt var hon tvungen att få ur sina känslor. En mening blev till flera, och snart hade hon skrivit klart en hel text.

"All those tears I've dried
All those sleepless nights
I've run out of words

Don't know how I got here, to this point of view,
Dont know how I will survie, Without you
Ohhhh Without"

Isadora hade flera block med sångtexter hon själv skrivit, långt ingömt i sin garderob. Ingen hade någonsin sett dem, eller någonsin hört någon låt hon skrivit, och så skulle det förbli. För hon ville inte att någon skulle få se att hennes "terapi" var att skriva låttexter, det höll hon för sig själv. Hon kände sig alltid så mycket piggare och livligare samma sekund hon avslutat en ny låt, som om hennes liv fått en ny vändning.

--

Det stora huset kändes så tomt och livlöst när Isadoras pappa var bortrest, det var så tomt på glädje och kärlek och det gjorde alltid Isadora så dyster att vandra omkring nästintill själv i det. Oftast vid sådana här tillfällen var huset alltid fullt med folk och stora arrangemang ordnades så Isadora skulle få slippa spendera sina dagar själv. Men inte nu, inte denna dag. Isadora visste att hon var tvungen och vänja sig vid tanken på att det inte skulle bli någon mer sån fest hos henne. Inte något mer rampljus i skolan. Var det hon som skulle bli en sådan osynlig tjej som vandrade omkring som ett lik i skolan? Ingen att prata med ingen att sitta i cafeterian med..?
Hon ville inte tänka tanken, hon ville inte det låta hända.

Isadora satt vi poolkanten och smuttade på ett glas fyllt med Isté och lät sig värmas av den brännheta solen. Det var en varm och härlig dag i Los Angeles, en dag som egentligen borde bestå med sol,bad och glass med vänner. Isadora kände en stor våg av smärta i bröstet när hon ens tänkte tanken på vad hon förlorat under en och samma helg. Hon en sådan hög rankad personsom hon själv kunde känna sig så ensam. Och hon tänkte framförallt på vad hennes pappa skulle säga när han fick reda på det, om han fick reda på det.

Isadora var tvungen att komma bort från huset, från alla känslor hon höll inom sig. Hon ville bara rymma, komma bort från allting få andas ut och släppa all smärta. Hon rusade snabbt in i det enorma huset , in genom det stora felfria vardagsrummet och ut på framsidan och tillsist in i framsätet på sin Range Rover. Hon kunde se en aning förvirrad Rose genom backspegeln stå på trappen med en dammvippa i handen då hon trycke ned gasen och en lätt dammpust ifrån grusuppfarten uppstod.
Isadora ville inte förklara, hon ville bara bort. Från alla och allt. Även om det bara för ett litet tag.

*

Den brusande vinden lekte med hennes hår genom de nevevade rutorna, den brännheta solen smekte armen som var placerade på fönsterkarmen, basen pulserade i bröstet och rösten från Don Omars - Danza Kuduro spelades högt ur högtalarna. Hon njöt av ögonblicket och blickarna hon fick från olika av tjejer och killar som gick ilag på Los Angeles gator. Hon log nöjt och lät musiken flöda när hon tog emot ett flertal avundblickar från okända tjejer.



Isadora lämnade innerstaden och begav sig mot stranden, enda platsen hon kunde känna frid, enda platsen hon kunde tänka klart. Och som hon förutspått sprudlade stranden av människor i alla åldrar, allt från familjer till äldre par.
Hon stod stilla vid parkeringsplatsen bakom den mil långa stranden och tänkte tillbaka på dagen på hon och Chace varit här,

Hon tänkte tillbaka på när dem gått hand i hand vid vattenbrisen, delat långa kyssar i solens hetta och på alla de fotografier som dem tagit tillsammans, som om eras kärlek för första gången existerat på riktig och inte bara som en synvilla när de var inom skolområdet.
På alla dem sena kvällar dem spenderat tillsammans innan de blev ett "par" , tillsammans med Vanessa Jake Martin och Sophia, när dem satt tätt ihopslingrade under en filt och grillade marsmallows i den mörka natten.
Minnen som alltid skulle finnas i deras hjärtan.

Hur deras kärlek verkade så äkta fast endå inte. Dem hade gått igenom så otrolig mycket tillsammans, delat så många minnen. Minnen som inte skulle komma och betyda någonting för honom.
Även om Isadora aldrig kände någon riktig trygghet eller öppenhet till Chace så var han endå en god vän till henne. Hon hade aldrig riktigt öppnat upp sig inför Chace, aldrig kännts sig trygg med att berätta något så hade hon älskat honom. Fast hon var aldrig säker på om det var kärlek eller vänskap.



Chace har varit ett svin mot henne, gått bakom ryggen med ett flertal tjejer men framförallt personen som Isadora kallat sin bästa vän. Men trots det kunde Isadora inte känna någon smärta eller sorg över att det tog slut, kanske det var det bästa för dem båda. Chace skulle endå fimpa Vanessa en vacker dag, byta ut henne mot något nytt och fräscht. Även om Vanessa och Isadora inte var jätte bra vänner privat så hade dem endå delat väldigt mycket, gått igenom mycket och Isadora tyckte synd om Vanessa. Men hon lät sig intalas om att inte lägga sig i, inte ödlsa tid på någon utav dem. Aldrig igen.

Isadora smuttade på sin vitaminvatten samtidigt som hon nynnande på den enda låt som alltid fick henne på bättre humör. Oavsett hur framtiden ser ut så lovade hon att från och med nu lägga allt skit bakom sig och alltid lita på sitt inre, aldrig mer känna sig otillräcklig för någon. Hon skulle gå till Stratfox High på måndag med huvudet högt, bevisa för alla att hon inte är nedstampad, att hon fortfarande är på topp , oavsett hur mycket skitsnack som skulle ligga i luften.

Musiken sprudlade ur högtalarna och motorn gav ifrån sig ett brål när Isadora vred om nyckeln. Hon tog en sista blick på de glittriga sandstranden, det klarblåa havet och alla människor som såg ut att vara så lyckliga, så fulla av kärlek och glädje. Men när hon precis skulle lämna stranden bakom sig såg hon något som inte kunde slitas ifrån med blicken, något som inte riktigt passade in på stranden, något som inte borde vara där, just då och nu.  Det var inte något, det var någon.

Justins perspektiv

Dess perfekta ögon, dess mörka ögon som ramade in det perfekt formade ansiktet. Dess perfekta hjärtformade läppar, skimrande i en nyans av rosa och glitter som blottade ett kritvitt leende när hon anstängde sig. Svallande mörka lockar som försiktigt spredde nedför de brunbrända axlarna.
Ja, Justin låg hemma i sängen och noggrannt studerandes av varenda liten bild där Isadora fanns med. Hon var så vacker och mystisk men samtidigt så rädd och ensam.
Hon döljde något, något inom henne som tillät henne att vara olycklig fast hon kanske inte egentligen ville.
Justin hade sett bilderna på Isadora och killen vid namn Chace på bilderna, tätt omslingrande med stora leenden mötte dem kamerorna tillsammans.
När Justin tänkte tillbaka på gårdagen då han träffat Isadora på stranden såg han ingen Isadora som var i närheten av den tjejen som befann sig i tidningen, där såg det så falskt ut, så påklistrat. Men inte på stranden, där kunde Justin se att det var äkta, att allt hon bar inombords en gång skulle få konsekvenser. Att hon inte alltid kunde gå runt med ett påklistrat leende.

När justin såg på alla bilder och inte bara dem på Isadora kunde han känna ett sting av saknad, saknad att vara en offentlig person. En person överhuvudtaget som levde ett liv. Den sitsen justin nu befann sig var inget liv, inte ens i närheten av det. Att vandra omkring i ett övergivet hus, ett hårdbevakat övergivet hus för att undvika papparazzis som skulle komma åt honom. Att vandra omkring och inte kunna prata med någon, inte ha någon som helst kontakt med vänner eller familj, Men det hade ju trots allt varit Justins egna val. Han hade själv valt denna sits, han hade helt enkelt inte klarat av det något mer. Det hade blivit för mycket.


*



Isadoras perspektiv

Baby, Baby, baby ohh.. I'm like Baby, baby ohhh.
Isadora minns så väl första gången hon hörde Justins stämma på radion, hans barnsliga och pipiga röst som spred sig som löpeld över världen. Hans pottfrisyr som han skakade om var 3:e minut och för att inte tala om dem där ekkorögonen som fick nästan varenda tjej i hela världen på fall. Småtjejer som ältade och ältade om honom hela tiden, som blev kära i någon dem aldrig mött. Överallt kunde man se fans till honom som gick runt och bar på lila tshirtar med hans babyansikte på.
Isadora hade adrig gillat honom, aldrig tyckt att det var något speciellt med den där pojken som kunde ge honom den effekt han har på folk.
Men hur kommer det sig att hon då inte kunde sluta tänka på killen hon mötte igår? Hade han haft samma effekt på henne som miljoner andra?
Var det kanske så att Isadora egentligen aldrig tyckt illa om själva Justin utan det var Justin Bieber hon haft problem med. Som snott hennes rampljus, som fått henne och känna sig otillräcklig?

Isadora var tvungen och rensa tankarna, hon intalade sig själv om att hon var den sista person som någonsin skulle falla för babykillen, även om dem två var dem sista på jorden.
Isadora har trots allt ett rykte att leva upp till.

*

Tilde
Hej! Hur syns anonserna på bloggen? Eller jag fattar inte :P


Svar;
Du kommer själv att få välja ibland olika "annonskoder" ifrån din medlems sida på ADsettings.com, alla "reklamskyltar" har olika pengavärde gällande antal klick dem får ifrån din bloggsida, som du sen kan klista in i antingen själva designen på din blogg så det automatiskt finns reklam där hela tiden eller så kan du välja att klistra in en annons i varje inlägg du gör! :)



Såhär! :) egentligen inte så komplicerat som de verkar!

Hoppas du fick ett någorlunda bra svar på din fråga! :)

En aning ängsligt sträckte Isadora fram en skrynklig 50dollar till taxichuffören när hon tillslut nått hem, resan hade tagit drygt en kvart ifrån det område hon befunnit sig på, med infängslat område bevakat av strika ordningsmän som stirrat på hee bekymrat när hon nästan sprunigt ut ur området.
Taxichauffören såg på henne med förvånad min samtidigt som hans ögon pendlade mellan henns hus och henne själv , han förstod nog vem hon verkligen var men vågade förmodligen inte säga något. Han såg kanske på hennes skick att hon inte var i form för något småprat med en man i 50års åldern med svart mustach och rutig skjorta som körde taxi. Hon log falskt och tackade samtidigt som hon klev ur den knallgula bilen och drog igen en gnisslande dörren.

*



Två timmar senare vaknade Isadora i soffan i vardagsrummet av Rose som stod i dörröppningen med en mat bricka, doften av stekt korv och bacon fyllde hennes näsa och hon kunde känna hur hungrig hon egentligen var. Huvudvärken hade försvunnit som vinden och hon kände sig mycket piggare nu än innan. Rosa satte sig försiktigt på soffkanten och ställde ner brickan, och Isadora högg snabbt in på en knaprig baconskiva.
"Miss Hilton?" Rosas värmande stämma hördes försiktigt, nästan som i en viskning. "Kalla mig inte det Rose, jag heter ju Isadora!" Log Isadora varmt medans hon tuggade på en korvbit med ketchup på. "Förlåt mig, men jag ville bara säga att det kom förbi en ung man här förut när du vilade. Och han lämnade detta till dig som han insisterade på att du var tvungen och läsa" Prövade hon försiktigt och räckte fram ett kuvert som förmodigen innehöll ett brev av något slag. Isadora avbröt sig själv med att äta och torkade runt munnen med den vita servettduken. "Vem var det? Hur såg han ut? Var det Chace?" frågade Isadora förvirrat samtidigt som hon tog emot brevet. Rose skakade förfärat på huvudet, "Nej det var inte Mr Chace. Jag har aldrig sett honom innan, han bar huva och solglasögon och det var ganska svårt att uppfatta vem det var för han döljde sitt ansikte. " Rosa såg förvirrad ut samtidigt som hon försökte minnas hur personen såg ut. "Det är okej Rose, tack." Log Isadora samtidigt som Rose försvann ut i köket.

"Hej . 
Du gav dig av utan att jag fick någon chans att förklara tidigare. Om du bara kan vara snäll att möta mig vid stranden ikväll vid solnedgången och ger mig en chans att förklara. Jag kommer vänta.
Ps. Jag har din mobil. En rosa special designad iphone?"


Förvirrat läste Isadora om brevet igen och igen, och försöke ta in vad som stod. Nervositeten i hennes kropp försvann en aning men samtidigt sköjde någon sorts lungnande över hela henne. Den guldpläderande klockan på hennes arm visade 17.15 vilket betydde att om ungefär en timme skulle det var solnedgång. Skulle Isadora våga gå dit? Och vad skulle hon egentligen säga? Skulle hon fråga vad som egentligen hände igår eller bara låtsas som ingenting?
Snabbt ställde hon ifrån sig tallriken och skyndade sig upp på övervåningen med brevet i handen, fast besluten att gå dit, till mötet på stranden och se fantastiskt ut, vem det nu än var som skulle stådär och möta henne.

*

Värmen efter dagen låg fortfarande kvar i luften, det ljumma vattnet skvälptes på henes ben och en lätt gåshud sträckte sig genom benen. Solen sträckte sig längst horisonten och färger av orange, rött och lätt guld uppstod.
I cirka tio minuter hade Isadora vandrat omkring längs sandstranden och fortfarande ingen syn på någon. Stranden var folktom, nästan läskigt tom. Isadora såg ner på sitt val av klädsel och log stolt, korta shorta kunde aldrig gå fel. Hon visste att hon såg fantastiskt ut och hon kände sig även så. Men varför gick hon omkring där på en folktom strad och väntade på någon som hon inte hade en aning om hur han såg ut? Eller vem det var? Eller var det någon som försökte spela henne ett spratt? Som stod i någon buske med en videokamera och filmade hur "Isadora Hilton förbryllat gick omkring och väntade på någon som aldrig dök upp"?



Övergiven och ännu en gång skamsen sjönk hon sakta ner på sandstranden och funderade på om hon skulle gå hem eller inte. Hon lät sandkornen sippra mellan henes fingrar och skapa någon sorts våg.
Ljudet av havets bris klingade i hennes ögon och solen sjönk mer och mer nedför horisonten. Och det var i samma sekund som Isadora verkligen insåg hur olycklig hon var, hon hade ingen. Ingen äkta vän hon kunde dela livets ljusa punkter med, ingen hon verkligen kunde kalla sin bästa vän. Och framförallt hon hade ingen som älskade henne för den hon verkligen var bakom den mörka fasad hon bar på varje dag.


Ljudet av fotsteg blev allt tydligare i sanden och kom närmre och närmre, men hn kunde inte bry sig om att vända på huvudetför att se vem det var. Hon hade helt enkelt gett upp, om allt.
"Hey" Den mörka klingande rösten hördes tydligt och på nära håll. "Hey" Kontrade hon tillbaka utan att bry sig om att se på personen. "Tack för att du kom. Förlåt att jag är lite sen." Den mörka stämman klingade än en gång i hennes öron samtidigt som någon form av suckning klämde sig ur hennes mun. "Det är lungt, jag är van vid att vänta eller i värsta fall bli bortglömd" Isadora upptäckte i samma veva som hon yttrat sig vilken sorgsen person hon lät som. Personen satte sig ned på stranden ganska nära henne och började leta i vad det verkade vara en ryggsäck. "Är personen på denna bild en sorgsen person?" Killen räckte fram en tidning med Isadora på framsidan. Isadora studerade sig själv länge och under tystnad, hon kunde ganska snabbt konstatera att bilden var från igårkväll. Hon log sitt självsäkra leende i famnen på Chace på bilden, dem såg så lyckliga ut där. Som om inget kunde stoppa dem, som om det inte fanns några beskymmer emellan dem. "J-j-jag..  " började hon försiktigt men hon kunde inte få fram några ord. "Du behöver inte säga något. Det är lungt" Isadora log inombords, för första gången på länge behövde hon inte förklara. Hon behövde inte komma på någon dum ursäkt och sedan känna sig så ynklig inombords och gå runt och bära på någt som inte är sant. Hon slöt sina ögon och andades in brisen från havet, sandstranden och värme.
 "Just ja, jag har din mobil ", la killen till och avbröt Isadora, fast inte på ett oartigt sätt. Han rotade än en gång i sin väska, en brun rutig väska med märket Louis Vuitton och när Isadora sneglade extra mycket kunde hon snabbt se att den var från senaste kollektionen. "Här"kontrade han, samtidigt som han räckte fram mobilen som mycke riktigt var Isadoras. Hon fck fram ett "tack" nätan som en viskning medans hon försökte starta den döda mobilen uan att lyckas. "Äsch. Den är förmodligen slut på batteri" förklarade hon utan att se på killen.
"Du kastade den i vattnet igår kväll, så jag tror den är död föralltid..."
"Jag brukar gå ur på kvällen, till stranden.. Det är enda stället jag kan rensa tankarna, få vara ifred. Jag skymtade dig ganska snabbt igår kväll vid vattenbriset. Men höll mig på avstånd för att se vad du gjorde, Och på något sätt ville jag inte störa dig och fråga om du ville ha hjälp hem, men samtidigt kändes det fel och bara gå härifrån och lämna dig själv,
När jag började gå emot dig för att fråga om du ville ha hjälp så, så.."
"Så däckade jag.." Isadora fyllde skamset i den sista pusselbiten på förklaringen. Hon försökte verkligen få in vad killen just sagt, fösökte göra allt för att lägga bitarna på plats. Men allt hon kunde konstatera var vilket nedstämd person hon verkligen var, vilket olycklig människa Isadora Hilton var.
Killen i fråga harklade sig löst, nästan oförmögen om vad han skulle säga. Den tysta stunden som uppstod mellan dom var allt annat än bekväm. Det var dem båda, tillsammans på en folktom strand med havets bris som klingade i dess öron och de varma tonerna av röd och orange som snuddade vid deras bara ben och skapade någon slags värme i den vackra solnedgången.
"Jag ska nog gå.." Isadora gjorde ett försök till att resa sig från den varma sanden, allt on kunde tänka på att hon var tvungen och komma därifrån, tvungen och komma på en bra ursäkt så hon inte verkade som den olyckliga persn hon egentligen var. "Nej, snälla stanna.." Killen i fråga tog ett löst tag om Isadoras arm, snabbt spred sig ett sting av panik, men samtidigt någon form av lugn inom hennes kropp.

Isadora satte sig lugnt tillbaka på samma plats, med killens hand fortfarande tryggt placerat på hennes arm.
Dem båda föll tillbaka i den tysta stunden, båda med bultande hjärta, osäkra på vad som kunde sägas, osäkra på vad som egentligen hände, satt dem båda där, med utsikten över det kristallklara havet.
Killen i fråga harklade sig ännu en gång och Isaora kunde se ur ögonvrån att det var en tillgjord harkling, hur han egenligen gjorde det för att väcka uppmärksamhet, för att försöka skapa någon slags konversation. Killen i fråga bar keps, med dess vita och röda ränder kombinerat med en röd huvtröja.
Med bultande hjärta, en pulserande åder, nervositet ut i fingertopparna gjorde hon tillslut en ansats om att vrida en aning på huvudet för att kunna se vem personen var..
Killen i fråga såg på henne, med dess tindrande ögon som speglades i solskenet, dess brunbrända hy och en aning långa hår som förmodlien inte blivit klippt på ett tag. Han såg på henne med ett värmande leende, ett självsäkert leende. Isadora kunde inte få fram några ord, hennes läppar försökte forma någon typ av ord, men det kom inte fram något.
Personen i fråga var så vacker fast endå inte. Så otroligt varm och godhjärtade men som ändå såg ut att bära på en mörk hemlighet. Dem båda sågp å varandra, deras båda ögonfärg som speglades i den andres där inga ord egentligen behövdes..
 Isadora kunde nästan svära på att hon sett honom innan...
".. Jag heter Justin, Justin Bieber.."
Och det var då det kopplade för henne vem han var...Det var pojken med pottfrisyr och ekkorögon hon hatade.

Solljusets strålar värmde hennes kropp, en smärta av huvudvärk värkte långt bak i hennes nacke. Sakta öppnade hon ögonen och satte sig upp i vanlig morgon ordning. Synen hon möttes av var allt annat än vanligt. Stora vida fönster från golv till tak med utsikt mot vit sandstrand och kristallklart hav, väggar som gick i vitt med inslag av gräddvitt dekor, rött sidenlakan och svarta sidenkuddar mötte henns syn.
Allt i rummet gick i tonerna vitt och rött. Ingenting av detta var i vanlig ordning, inget av detta var hennes. Hon såg ned på sin kropp och såg genast att hon låg i bara underkläder. Smärtan från huvudet blev allt värre då paniken i hennes bröst blev allt större och större.

 Hon försökte förbryllat minnas kvällen innan och vad hon hade gjort som gått fel, och vart hon befann sig. Isadora insåg snabbt att hon mindes allt perfekt, fram till vad som skett mellan hon själv, Vanessa och Chace, efter det var det svart. Befann hon sig hemma hos Chace? Hade dem träffats och blivit sams igen och det var nu här hon var? Hemma hos honom?... Och om inte, varför var hon då avklädd?

Rädd och panikslagen försökte hon snabbt ta på sig den vad som nu var en skitig och halvtrasig klänning från gårdagen, synen från varken handväska eller mobil fanns inte. Men Isadora var inte i form för att varken leta eller bry sig, just nu ville hon bara härifrån.

Snabbt grabbade hon tag i klackskorna och försökte smyga sig ut från rummet. Doften av nybakt bröd och marmelad mötte henne genast som ett moln då hon öppnat dörren ifrån "sovrummet". Frustrerat försökte hon leta efter en trapp i den långa korridoren med flertal dörrar intill vad som verkade vara olika rum.
Doften av bröd och marmeld blev allt större och större för varje steg hon tog men hon kunde varken höra eller se någon i vad som det verkade vara, ett väldigt stort hus.
En lång konjaksfärgad rundad trapp fick upp hennes syn i slutet av "korridoren", blicken sträckte sig nedför den underbart fina nedervåningen. 



Ljudet av grytor som slogs samman ekade tydligt då hon gick försiktigt nedför trappen, smekte sakta räcket för varje steg och bara begrundade varje liten detalj, de sammetslena väggarn i färgerna beigie och vitt, kristallkronan som hängde mitt påtaket och försiktigt lyste upp  varenda litet hörn av den stora hela hallen och de noggrannt figurslipade räckena.
Allt var så detaljerat och vackert. Ord kunde egentligen inte att beskriva hur otroligt vackert det var. Och Ja, det var nog inte så konstigt att Isadora var tvungen att stanna upp och beskåda den syn hennes ögon just uppfattat. Allt var så otroligt vackert och hon insåg direkt hur mycket större och på något sätt vackrare detta hus var än hennes eget, vilket var väldigt ovanligt.
Och det var då hon insåg att hon definitivt inte var hemmes hos Chace, för såhär fint hem visste hon att hans
familj aldrig skulle ha råd med. Men vart var hon egentligen? Hos vem var hon? Och hur hade hon kommit hit?

Del 1 här! Del 2 dyker upp senare :)

Ha en fin dag!

De var återigen dags för välgörenhetsgalan på Hotel Hilton, årets mest exklusiva event. Månader i förväg hade det planerats och planlagts för att allt skulle vara perfekt inför den kommande kvällen. Välgörenhetsgalan var Isadoras favoritkväll på hela året, det var kvällen då hon fick strosa runt i en specialbeställd balklänning från någon känd designer, dricka champange och fotas av mängder av fotografer och sedan hamna på framsidan av någon skvallerblaska.
Hon kunde se framför sig hur alla de blickar skulle landa på henne när hon anlände till Stratfox High efter denna kväll. Det var samma visa varje år, flera hundra tjejer hade kommit fram månader i fröväg och bönat och bett om en inbjudan och Isadora gjorde en gest att småle åt deras fjantiga försök och sedan passerat.

Välgrenhetsgalan var ett högt rankat och lyxigt event, det skulle komma och skrivas om denna kväll veckor efter att den tagit slut och mängder av kändisar skulle göra sin röst hörd om Hotell Hilton. Så Isadora kunde inte tacka nej till något sådant här, det var en del av hennes jobb som kommande arvtagerska. Hon var ansiktet utåt mot världen för Hilton Hotell.
Och ikväll skulle världen ännu en gång få se en ny variant av specialbeställd och figursydd klänning till kvällen i är kombinerat med hennes perfekta hy, mörka ögon som gick från brunt till svart och hennes långa mörka felfria hår som faller nedför hennes axlar.


Kvällen skulle inte bli annat än perfekt tänkte Isadora när hon stod på podiet hemma och granskade sin perfekta klänning ,dess guldiga färg kombinerat med hennes mörka långa hår, i de stora speglarna som halft omringade henne. Det var kvällen hon kunde låtas omfamnas av sin underbara prins Chace, hans brunbrända hy och tindrande ögon i en figursydd kostym, tillammans skulle de låtas omsvepas av kamerablixtar och låta världen få se vilket enastående par dem var. Isadora lät sig själv omtalas om att inget skulle kunna förstöra denna kväll.

--

Brunbränd hy, perfekt sminkning, långa mörka lockar kombinerat med dess rosa läppar och den fanastiska klänningen. Hon betraktade sig noga i sminkspegeln och kunde inget annat än att le, hon såg fantastisk ut. Mariah, Isadoras egna sminkös och frisör stod vid sidan av och log halft, med svettpärlor i pannan och hästsvansen på sne. Mariah var extremt duktg på sitt jobb, och att hon arbetat med kändisar som Beyonce och Avril lavigne var bara ett plus i kanten på hennes merit.

Isadora kunde känna en ny sorts glöd inom sig, som bra växte och växte varje minut som passerade. Den glöd och glädje som infattade samma dag varje år, den kvällen all uppmärksamhet i media lades på henne, hur alla kamerablixtar så snart hon anlände på den röda mattan utanför hotel hilton skulle riktas mot henne. Isadora kanske inte var någon superstjärna inom film eller musik men hon var åtminstonde något, soon to be arvtagerska av världens största och lyxigaste hotellkedja. Men Isadora kunde endå känna någon slags sorg inom sig,var det så att även om man hade allt var allt man önskade sig inget?

Minut efter minut passerade och Chace hade fortfarand inte dykt upp, frustrationen växte inom Isadora när hon gång på gång såg mot uppfarten från hallfönstret. Varför dök han inte upp? Hade det hänt något? Eller hade Chace helt enkelt glömt bort? Eller hade han slutat bry sig?
Limousinen som skulleta dem både till hotellet skulle änlända vilken sekund som helst. Paniken och frustrationen växte då hon gick fram och tillbaka i små rörelser i hallen, ljudet från klacken gick som små ekningar mellan dem ljusa väggarna. Rose stod som förstelnad och iaktog hennes rörelser en bit bort samtidigt som hon nervöst fifflade med en kökshandduk mellan händerna.

Plötsligt öppnades de ekfärgade ytterdörren och där stod en Isadoras Chace med ett snett leende i den perfekta figursydda Armani kostymen hon några dagar innan valt ut. Isadoras nervositet försvann bortom en sekund då hon hamnade i hans trygga famn. Äntligen kunde hon pusta ut, likaså Rose då ljudet från hennes nätta fotsteg försvann bort i köket.

"I'm so sorry I was late babe!" Isadora såg på Chace då hans läppar formade dem små orden. Han bad om ursäkt, men hon kunde inte hjälp och se att det var något som döljde sig bakom ytan. Något som fick henne att undra varför han egentligen betett sig så konstigt på senaste tiden, varför han börjat komma försent till deras träffar, varför han slutat ringa. Men hon lät det hållas för tillfället, hon ville inte starta ett bråk just nu. Snart när hela världen skulle få se henne och hennes perfekta pojkvän. Utan hon kysste lätt hans kind och fattade tag om hans hand medans dem båda lämnade hennes hus i limousinen.

--




Isadora log stort åt den succé hon åtstadkommit tidigare på röda mattan, hur många stora och mäktiga personer som befunnit sig där och fotats, gjort intervjuer och bra minglat i hopp om lite publicitet och hur kamerablixtar ick från noll till hundra i löpet på en sekund när hon tillsammans ed Chace satte sina fötter på den långa klarröda pelarmattan och snabbt men trggt funnit sig tillrätta i varandras armar, leendes mot världen. Hur hon hade stulit uppmärksamheten från personer som Will Smith och Katy Perry, som enligt hennes inre röst var mycket populärare och mäktigae i hollywood, dock var det något hon aldrig skulle säga högt. Hon hade självsäkert stått vid Chace sida iförd ett falsk leende mot vållen av kameror och skrik av hennes namn.




Isadora stod i en flock av obekanta människor vid hennes sida och smuttade på sitt champangeglas och drog på då och då ett falskt leende åt de okända människor hennes pappa presenterat henne för en gång i tiden, bestående av en dam vid namn Lupinda Matthews, en förmögen dam i runt 50-års åldern med ett totalt orörligt ansikte bestått av för mycket botox iförd en tajt paljettklänning vilkt fick hennes runda former att bli allt för många och hennes likbleka ben att se döda ut,
kombinerat med en ung man vid namn Charles Dawn, en man i runt 30års åldern med perfekt solbränna och kritvitt leende. Och när han presenterade sig som Lupindas man fick Isadora att nästan sätta klunken av Champange hon sekunden innan fått i munnen i halsen.
 Nej den yttre fasaden var lite bättre än den inre, tänkte Isadora när hon återgen tog en klunk av Champangen och log åt sin far medans hon sneglade åt Chace håll där han stod en bit bort fullt upptagen med att fortfarande prata i sin mobil. Isadora hade tidigare kunnat intalat sig sälv om att något var fel genom en skymt av oron i hans ögon när hon fösökt dra upp ämnet, men Chace had övertalat henne om att allt var bra. Vilket hon var tvungen att lita på.
För det var precis det de var.. bra, Eller?


*




2 timmar senare ..


Ljuset från den runda och stora månen lös upp Isadora där hon satt vid vattenbriset på stranden, med bara fötter nedstoppna i sanden och smaken av ren sprit som fylldes i munnen, klunk efter klunk som sipprades nedför halsen emot magsäcken.

Ljudet av vattenbrisen, ljudet från gräset i vinden nådde hennes öron som ett eko.
Ensam och skamsen, Tom på ord, tom på styrka att på något sätt kunna förflytta sig satt hon nu där och försökte upprepa vad som hänt, varför hon gått från att vara kvällens höjdpunkt till att vara den mest ensammaste person i hela välden, vad det kändes som just då. Hur hon, Isadora Hilton kunde sitta övergiven på en strand och tycka synd om sig själv över något hon egentligen borde ha förutspått. Hur hon kunde ha varit så blind och inte insett vad som pågått.

Allt hade hänt i löpet av några minuter, hon hade inte hunnit tagit in riktigt vad som hänt förens det var försent att kunna göra något åt saken.

Hur hon hade fått ett samtal av en gråtande och ilsken Vanessa som bett henne att möta henne utanför hotellet. Och när Isadora lyckats smita ifrån eventet, kommit ut och bort från fotograferna och mötts av synen på Vanessa och Chace full igång med djupa tungkyssar och smekningar innanför kläderna. Hur Vanessa inte alls sett ut och gråtit, och hur Chace såg på Vanessa med en blick han aldrig sett på henne själv, en blick med sådan kärlek och laddad spänning.
Hur Chace knuffats sig ur Vanessas förföriska famn och sett på Isadora med djup oro och nervositet, nästan att han själv insåg vilken sits han satt sig i, hur mycket han förstört för sig själv genom vad som nyss skedde och vad som skett. Hur alla hans drömmar om det perfekta livet gick i kras på bara någon sekund.

"Är du verkligen så dum att du inte fattat vad som pågått Isadora?" hade Vanessa sagt med armarna i kors och kaxig blick. Men Isadora hade innerst inne inte förstått, hon hade inte kunnat förutse vad som nyss hänt. Hon hade inte gjor något, hon hade inte sagt något. Hon hade bara stått där och skådat sin "bästa vän" gått henne bakom ryggen, skådat sin "pojkvän" varit otrogen med hennes bästa vän. Hon hade helt enkelt inte funnit några ord, inte ställt till med någon scen.
Ord efter ord, mening efter mening hade flugit ur båda deras munnar, en kaxiga Vanessa och en beklagande Chace.
"Det är inte som du tror älskling." "Hon hoppade på mig" "Hon ljuger" "Det är dig jag älskar
Isadora", Listan är lång från vad som flög ut ur Chace mun, nästan bedjande om förlåtelse.

"Han är bara ute efter din image, din popularitet" "Han har knullat mig och inte dig" "Han strular med alla, all vet om det! Och nu vet du det också!" "Chace älskar mig och inte dig" Hade Vanessat kontrat med efter att ha knuffat undan Chace som stått på knä i hopp om förlåtelse.
 
Men Isadora hade inte gjort något, hon had bara stått där som ett komplett fån och sett skamset på dem båda. Med en litenberöring hade hon försikigt torkat bort en tår från ögat som var påväg att falla, sett på dem båda en sista gång, "Ni förtjänar varandra, båda lögnare, båda bedragare" och sedan lämnade två stirrande och gapande munnar bakom sig.


Smaken av alkohol nådde hennes mun ännu en gång då hon upprepade scenariot ännu en gång i huvudet. Hon försökte föreställa sig hur det skulle se ut på månag när hon anlände till skolan, utan Vanessa vid sin sida var hon ensam. Hon kunde inte gå ensam i skolkorriorerna. Hurskulle det egentligen se ut? Och vad skulle folk egentligen säga om Vanessa berättade allt som hänt? Hur Vanesa var den person som lyckades ta Chace ifrån skolans populäraste.
Oavsett vad som skulle hända hade hon två dagar att kunna förbereda sig för de värsta, två dagar att kunna arbeta sig upp mot toppen igen. Kunna glömma det om inträffat denna kväll och gå vidare.

Smaken av sprit fylldes i mungiporna ännu en gång samtidigt som vibrationen från mobilen i handflatan blev större och större, namnet BABY prydde den nya iphonen special gjord i rosa enbart till henne. Den sista person jag skulle prata med även om jorden skulle gå under var det sista Isadora tänkte innan hon såg hur ljuset från displayen som sveptes i luften likt en båge och hur ljudet uppstod när den nådde vattnet, likte en droppe.

Ojämnighet och blurr, den runda gräddvita månen blev till flera, cirkulation i cirklar, inte en två eller tre utan fyra månar sågs från Isadoras ögon. Alkoholen hade verkligen satt spår i hennes kropp och allt hennes ögon uppstod var oklart och suddigt. Ett spår av kyla och ingen som helst kontroll av känsla eller smärta uppstod när hon försökte nya sitt skinn på armen.
Ljudet av fotsteg en bit bort blev allt tydligare och även om hon försökte uppfatta vem det var som varpåväg mot hennes håll kunde hon inte. Allt hennes ögon kunde uppfatta var mörka kläder från topp till tå. "Snälla, skada mig inte" ljudet av hennes egna harspliga stämma och den otroliga värmen som omsveptes kring henne när personen ifråga bärde upp henne i sin famn var det sista hon uppfatta innan hennes ögon gav vika och allt blev svart.

Isadora anlände till skolan på måndagsmorgonen, skillnaden från så många andra dagar var att idag anlände hon dit med Chace, trots att hon inte gått på hans match igårkväll som lovat. Något han annars skulle blivit riktigt sur över då det var någothan ansåg att ens flickvän alltid skulle göra. Han hade iallafall velat köra henne till skolan vilket hon inte tackade nej till, även om hans märkliga beteende de sista dagarna hunnit ikapp Isadora ch fått henne att undra varför han plötslipgt beter sig sådan här undvek hon att fråga. Det sista hon ville var att starta ett bråk på skolans egendom.
Och efterallt, det var såhär hon ville ha det eller hur? Uppmärksamhete låg på topp då hon anlände i hans mörka jaguar med vita ränder på huven. Hans sexiga leende som fick varenda tjej på fall men ingen kunde komma åt det. Ingen utom Isadora.



Självsäkert klev hon ur bilen och rättade till sina minimala shorts och puffade till sitt långa lockiga hår. Det kändes verligen att sommaren var påväg, det var mitten på maj men endå så fruktansvärt varmt.
Skolans färglösa elever med stripigt hår passerade i små klungor. Inget hade varit sig likt sen den dagen Bieber inte längre ville leka stjärna.
Även om Isadora inte ville erkänna det visste hon genom ett ögonkast att det faktiskt var sant. Inget hade varit sig likt den dagen för tre år sedan då nyheten om youtube-stjärnan spred sig som löpeld över världen.

Isadora kunde föreställa sig hur många tårar somegentligen sprett sig världen över, hu många hjärtan som blivit krossade, hur många drmmar som gått i kras. Hon kunde själv föreställa sig hur det skulle vara om till exempel Shia Labeouf, Isadoras hemliga kärlek - skulle försvinna. Killen hon blivit hemligt förälkad i över bara en natt efter att ha sett Transformers filmen med honom och söta bubblebee. Hur brustet hennes hjärta skulle vara öer någon hon aldrig träffat, över någon som inte ens visste om att hon existerade.

"Babe?" Chace mörka hesa stämma avbröt Isadora där hon stod och smörjde läpparna med lipgloss samtidigt som hon var djupt insjuken i sina tankar. Hon skakade av sig alla beskymmer och log mot persone nmed det perfekta idealet, den perfekta pojkvännen. "Förlåt. Ses vi senare?" hon log svagt för att kunna tyda hans ansiktsuttryck, hans leende nådde inte ögonen på det sätt Isadora alltid drömt om att dem skulle göra. Stämningen var stel och på något sätt konstig. Då dem nu stod där med armarna omslingrade om varandra, med hans händer kring hennes korsrygg, hur uppståndelsen kring dem växte, kunde hon inte bry sig mindre. En lätt kyss på kinden och med en lätt nickning klev Chace in i bilen och åkte iväg.

Något var annorlunda med honom, något nådde inte hans ögon och fick dem att tindra som dem en gång gjort,något gjorde han stel och frånvarande. Något var annorlunda och Isadora var fast besluten om att ta reda på var det var, men hade ingen aning om hur.

-


"Vart var du?" Som vanligt dök Vanessa snabbt upp bredvid Isadoras sida. Denna morgon ovanligt artig och kvick i ordval. "Vad menar du?" Isadora gjorde ett försök att spela dum, att ignorera frågan hon helst ville slippa besvara.  "Igår.. På matchen.. Vad är det med dig nu för tiden?" Isadora plockade fram Mattematik böckerna ur skåpet, sneglandes på personen hon kallade sin bästa vän, som stod himlandes med ögonen och drog en djup suck. Isadora hade aldrig litat på Vanessa, aldrig berättat något om sig själv. Och planerade inte att göra det än på ett bra tag. "Somliga har viktigare saker att tänka på än en basketmatch.." Med en snabb gest slog Isadora igen sitt skåp och lät ljudet från sina klackar höras i den långa korridoren när hon passerade en förvånad Vanessa.
 "Chace tvingades iallafall inte ta emot segern själv!" Vanessas skrikande stämma hördes i korridoren,riktat mot Isadora. Hur Isadora än försökte ta in vad Vanessa sagt kunde hon inte känna något som kallades för oro eller svartsjuka, Chace må vara en populär kille men han skulle inte vara så dum som att vara otrogen.
Så med ett leende på läpparna lät Isadora Vanessa hållas, och fortsatte att gå med säkra steg med allas ögon riktade mot sig.


*

Huvudet dunkade allt hårdare för varje liten rörelse, smaken av cider satt fortfarande kvar i munnen och överallt i det stora varagsrummet låg det ölburkar och tomma plastglas utspridda. Sprängdaballonger och delar av cerpentiner prydde gardinstänger och skåp. Lukten av alkohol låg fortfarande som en oas över hela huset.

Isadora stod i dörröppningen fortfarande iklädd gårdagens klänning med kalufsen på sne. Magkänslan kände att hon på något sätt inte skulle komma undan med detta, även om Ronald, Isadoras pappa var en översnäll person som lät henne göra det mesta så var nog stunden kommen då han inte skulle godkänna något sådanthär. 

Med små sakta rörelser började hon fylla den svarta stora sopsäcken med pantburkar och skräp. Om några timmar skulle städpersonalen anlända, och för att undvika att någon skulle skvallra till hennes pappa gjorde hon allt hon nu kunde för att undvika bråk eller konflikter. Även om Isadora inte var tvungen att göra detta, utan enkelt kunde ha mutat personalen med några extra hundra dollar att göra det åt henne och även inte nämna något till hennes pappa bstämde hon säg för att för första gången göra något själv. Även om den bultande huvudvärken blev allt ondare och illamåendet började sakta träda fram skulle hon åtminstonde försöka. 

- - -

Två timmar hade passerat sedan hon började med städningen och hemmet såg nu ut precis som det brukade göra, fläckfritt. Ingen skulle kunna se med blotta ögat att det varit en stor fest här igårkväll.
Och där låg hon, svettig, hungrig och utmatta,d ihopsäckad i soffan och studerade sin prestation. Hon intalade sig själv att aldrig berätta om det som nyss hänt, att Isadora Hilton städat. Varför var det egentlien så viktigt att ingen fick veta? Varför var Isadora alltid så mån om vad andra tyckte om henne? Varför kunde hon aldrig berätta sanningen?

*

Doften av nykokt kaffe från de finaste bönorna, chocklad crossaints och nygorda laxbaguetter spred sig över Lily's café där Isadora och Vanessa nu befann sig för att äta lunch tillsammans och skvallra om gårdagens bravader.
Små runda bord prydda med vita spets dukar och röda ljushållare, Lily's var en av Isadoras favoritplatser. Inte bara pågrund av det goda kaffet eller dem underbara laxbaguetterna men även att det var så fridfullt, man släppte sina beskymmer sekunden man klev in. Det var så hemtrevligt men endå med hög standard, det var det nog som gjorde att det stack ut ur mängden, att det var så speciellt.

Cafét var nästan folktomt denna lördags förmiddag då dem klev in och beställde varsin laxbaguette och kaffe, samt massvis med kallt vatten. 
Vanessa smuttade på sin kaffe medans glaset med vatten och samrin stod på bordet och upplöste sig, hon såg verkligen bakfull ut och hade fortfarande inte duschat. Vilket var väldigt olikt henne.

Ingen av dem sa något speciellt utan bara lät sig njuta i varandras sällskap och stunden. Utanför lös solen högt på himlen, överallt såg man folk passera i sina dyra bilar och unga tjejer som gick armkrok in och ut i butikerna. Isadora saknade att kunna göra samma sak, hon och Vanessa gjorde aldrig något sådant. Allt var så stelt och struktivt när dem två "hängde". Dem gav varandra råd och tips när dem shoppade tillsammans, hängde på cafeér och festade tillsammans. Men det var inte samma sak som att verkligen kunna umgås, att skratta och ha kul. Hon saknade verklien känslan av att ha någon att kunna prata med. Men det var aldrig något hon skulle erkänna, för det var inte den person Isadora Hilton var. 

"Fun night hu?" Vanessa bröt isen efter en stunds tystnad, vilket var skönt. "jo. men inte nu, mitt huvud tar kål på mig. " Isadora log halvhjärtat och smuttade på sin kaffe. "Åtminstonde kommer kvällen att vara på alla tankar på måndag" När hon sa det sista log hon, hon vet att Isadora älskade effekten hon kunde ha på folk. Hur något så enkelt som en fest kunde bli så stort bara för att hennes efternamn var Hilton. Dem log glatt åt varandra och skålade sina rosarosiga koppar till ett klinkande ljud.

- - -



"Ska du spendera dagen med Chace?" Vanessas fråga fick Isadora att reagera, hon har aldrig frågat något om Chace innan. "Varför undrar du?" frågade hon tafatt och väntade på svar. Vanessa smutade sakta på sin cappuchino och log snett, "Bara undra.." , sa hon snabbt "Vi kan gå och shoppa eller något om du inte ska träffa honom?" lade hon till och log. Ett leende som Isadora kände igen, det falska leendet Vanessa använder sig utav när hon har något i baktankarna. ".. Jag tror jag ska spendera dagen med Chace." ord som kom ut som viskningar, men Vanessa förstod och nickade til svars innan dem båda skiljdes åt på parkeringsplatsen. 

*

Chace Perspektiv

Iklädd i sexiga svarta underkläder, det vågiga håret som hon lät falla fritt nedanför hennes axlar. Den intensiva blicken som trängde in i honoms. Med en tafatt rörelse lät han hennes ben falla fritt från hans midja, med ett fast grepp om hennes perfekt formade rumpa. Hon log åt honom på det speciella viset innan hennes hjärtaformade läppar stötte vid hans, mjuka lätta kyssar övergick till hångel. Dem hamnade på sängen, med henne under honom. På det viset kunde han kontrollera det som sker bättre och det var så hon gillade det bäst.

Små rörelser övergick till smekningar nedför hennes mage, mot troskanten. Andningen mellan dem båda blev häftigare mellan kyssarna. Och hennes grepp rund hans midja blev hårdare och han kunde känna på viset hennes händer rörde min bara rygg att hon var redo. Sakta slet han isär hennes spetstrosor samtidigt som hon försiktigt drog ned hans kalsoneroch placerade sina släta ben varsin sida om hans höfter och lät han glida in.

- -

"När ska du göra något åt detta?" Hennes plötsliga fråga kom från ingenstans då vi låg där slutkörda sida vid sid i sängen. "Snart.." Blev svaret för att undvika ännu ett onödigt bråk. Hon suckade högt innan hon satte sig upp och började leta efter sina kläder. "Snart är inte bra nog.. Om du inte tänker göra något kommer jag!"Man kunde höra genom hennes stämma att hon var rirriterad, påväg mot arg och förbannad. Att hon skulle göra något åt detta var absolut uteslutet. "Nej sluta! Jag gör det imorgon babe!" Hon stod vid bryån och letade efter ett par nya trosor, att döma av hennes blick var hon inte nöjd med svaret.
"Fuck you!Du gör det nu eller aldrig!!" Hon sträckte fram mobilen och hade redan slagit fram numret.

Hjärtat började slå hårade och min kropp ville säga ifrån men något inom honom skrek "vad håller du på med?"
Tvekande och ett upprivet hjärta, hon stod fortfarande med mobilen utsträckt mot honom och ansiktsuttrycket blev inte gladare för sekunderna som gick.
"Äsch.. Jag ringer!!" Telefonen lades mot hennes öra och man hörde hur signalerna gick fram, men en snabb rörelse var han framme vid henne och slängde iväg mobilenmot väggen. Hon såg häpet på honom och sedan på väggen där mobilen slagit emot och bildat ett litet hål.
"Du är verkligen en idiot! Rör ALDRIG mig igen, för det kommer kosta dig dyrt! Alla kommer få reda på detta, inklusive Isadora! " Med en tafatt rörelse tog hon på sig sin minimala jeanskjol och lämnade rummet.
"Jocelyn! VÄNTA!" Hon fortsatte att gå. Och det fanns inget han kunde göra nu, alla skulle få reda på det. Men vad som skrämde honom mest var när Isadora skulle få höra allt.  

Isadora! Isadora! Älskling vakna!

Små lätta knuffningar mot armen, rösten som ekade i huvudet var så bekant. Den kändes så nära men endå så långt borta. Isadoras namn fortsatte att upprepasom och om igen.
Solstrålarnas skimmer bländades när hon försiktigt öppnade ögonen. Det var ingen dröm. För där satt han på sänkanten med rufsen på sne, Isadoras perfekta pojkvän.

Nu fick han se hur hon såg ut i morgonrufs och osminkad men den groteska andedräkten som vilade i hennes mun. Han fick för första gången se sin perfekta drömtjej i morgontillstånd.
Omtumlad och nyvaken satte hon sig försiktigt upp i sängen för att försöka tain det som pågick. Han såg på henne med det leendet hon alltd älskat. Han smekte henne försiktigt på benen utanpå täcket i små lätta rörelser.

"Vad gör du här älskling?" Isadoras hesa morgonstämma var allt annat än sexig. "J-j-ag saknade dig." Hans ansiktsuttryck stämde inte överens med svaret han gav men hon kunde ändå inte rå för att le. Den vita nattduksklockan slog precis om till 9 på morgonen, det var ovanligt tidigt. Hon visste att Chace aldrig vaknar före 11 på söndagar och drar därefter direkt på träning. "Men hur kom du in? Och vad gördu vaken såhär tidigt?" Hon kunde inte råför att undra, hon ville ha svar på hans konstiga beteende. "Rose släppte in mig. Och jag hade problem med att sova, det är allt" han log snett, "Jag vill spendera dagen med dig? Bara du och jag? Vi skulle kunna gå ner till strande, kanske köpa glass och fotografera som du gillar!?" Han log stort när han sa det sista, då han var en av dem få förutom hennes pappa och personal som visste att hennes ena passion var att fotografera. "Det låter bra babe!" Dem omslöts i en kram, en trygg kram. Och även om han klivit in i Isadoras "territorium" denna morgon för första gången , så spelade det ingen roll. Det skulle bli fantastisk dag,
just the two of them.


* * *



"Babe, se hit!" Chace manliga röst kombinerat med hans sexiga leende var en perfekt kombination. Isadora kunde inget annat att le när han knäppte kort efter kort på henne.

Dem två tillsammans hade haft en underbar förmiddag, något dom inte gjort på länge. På senare tid har deras träffar bara varit när Chace haft match eller om han skjutsat henne från skolan. Även om det inte var någon från skolan som såg dem nu och kunde ge Isadora avundsjuka blickar, eller dregla över Chace, var det den perfekta stunden.
Dem gick hand i hand på stranden med skorna i den fria handen och kände hur värmen från vattnet värmde deras fötter. Solen lös varmt ch man kunde inte se ett moln så långt ögat kunde nå. Stranden var full av barnfamiljer och turister som spenderade sin dag med glass och bad.

"Chace, kan vi ta en bild tillsammans?" Isadoras fråga fick Chace att stanna till och sedan lysa upp i ett leende. Han fattade tag i systemkameran medans dom ställde sig tättintill varandra och log.
"Den är perfekt!" Utbrast hon efter att ha sett bilden på dem båda. Chace nickade instämmande och pussade mjukt hennes hjässa.

- - -

"Jag har en match ikväll, kommer du?" Chace såg undrande på Isadora medans dom forsatte att gå hand i hand. "Visst." hon log snett. "Det är något jag behöver berätta fö dig... " började Chace försiktigt men avbröts av att Isadoras mobil ringde från hennes väska.
Displayen lös upp "Pappa" och hon såg på Chace som nickade glatt att hon kunde svara.

"What's up?" svarade hon glatt medans hon såg intensivt på Chace som såg ut över havets bris.
"Kan du komma hem? Vi behöver prata." Hans röst lät skör men samtidigt nervös och Isadora förstod direkt att det var något viktigt.
Dem la på och Isadora vände sig mot Chace som log snett, hans blick talade allt annat än lycka men just nu var hon för stressad för att kunna bry sig om något sådant.
Hon förklarade snabbt för Chace att hon var tvungen att ge sig av, vilket han tog på ett bra sät då han endå var tvungen att ge sig av för att träna. Dem omslöts i en passionerad kyss innan dem gick skilda vägar, båda i vetskap om att det bara skulle vara för några timmar.

*

Tre storaväskor med märket Louis Vuitton stod packade i hallen när Isadora kom hem, huset var tyst och fridfullt men spänningen låg ändå i luften. Richard stod lutad vid det stora köksbordet, som innefattar fler stolar än dem är familj, med handerna i ansiktet. Isadora stod spänt i dörröppningen och väntade på att han skulle säga något.


"Jag behöver resa iväg igen. Affärer igen.. "Han såg på henne med bestämd blick. Även om hon var van vid att han reste iväg och var borta i två veckor var väskorna i hallen betydligt större och fler för det. "För hur länge?" Isadora såg på sin far med tår i ögonen. Hon tyckte inte om när hennes pappa åkte iväg, hon var lika rädd varje gång att han inte skulle komma hem något mer. Att hans flygplan skulle krascha eller att han skulle överge henne. "2 månader" Isadora kände hur tår efter tår trillade nedför hennes kinder, hur hennes hjärta sakta men säkert slets i stycken.

Hoppas alla fina läsare har haft en underbar jul.
Med god mat,släkt och familj och självklart fina paket! :)

Var det någon som fick något Justin Bieber relaterat? :)


 



OBS! Bilder från weheartit.

Jag fick Someday parfymen, Never Say Never och First Step 2 Forever av min moster.

Även om jag är 19 år, så kommer aldrig min kärlek till killen i dem lila supras att försvinna. :)

Isadora slog sig ner i köket och studerade Rose, familjen Hiltons hemhjälp sedan snrt 10 år tillbaka, Rose är en ung kvinna med ursprung från spanien som hjälper till att föda Isadora när mr Hilton inte är hemma. Rose stod framför spisen och doften av mexikanskt spred sig i huset. "Det luktar underbart Rose, vad är det?" Isadora behövde inte spela någon hon egentligen inte är när hon är hemma, hon kan vara den hon verkligen är, alla dem som jobbar hos Hilton vet att hon lever två olika liv. Ett när hon är själv hemma och ett när hon har kompisar i närheten.
Isadoras butler Todd har många gånger försökt hjälpa henne att våga vara den hon egentlien är, men det kommer han aldrig lyckas med. Hon vill inte visa sig sårbar och öm. Hon trivs med att vara DEN Isadora, som alla pratade om.
"Oh dear. Det är kycklingchiladas." Rose la upp precis mängd med mat som Isadora sagt åt henne att ge, och 3 skivor gurka. Alltid tre skivor gurka, till allt hon äter.

För första gången på väldigt länge hade Isadora ätit upp allting på tallriken, en regel som hon alltid sagt till sig själv, ät aldrig upp allt som innehåller en tallrik, lämna alltid lite oavsett vad. Men nu kunde hon helt enkelt inte rå för det, maten smakade gudomligt, det fanns smaker där hennes smaklökar aldrig känt på.
Rose log stort mot henne från där hon stod och diskade, hennes mörka långa hår spred sig nedför hennes kinder och Isadora såg hur utmattad hon egentligen var. Hon gick sakta fram med tallriken till diskhon och tackade för maten och försvann genast ut från köket för att undvika småprat.

* * *

 





Isadoras hem började fyllas med folk, både äldre från college och folk från stratfox high som hon bjudit tidigare under dagen. Ljuslampor i olika färger prydde det mörka rummet som ordnats om till dansgolv och ljudet från David Guetta fyllde huset och många sjöng med i låten "Little bad girl" som nu spelades. Nicko, skolans dj hade fått äran att sno lite av rampljuset ikväll från Isadora och stå bakom Dj båset.
Överallt dansades det, några var på baksidan och badade, och Isadora kunde även se hur några redan fått lite för mycket och dricka.

Hon stod på dansgolvet iförd den snyggaste klänningen i huset och dansade i takt med Vanessa, stämningen var på topp och dem dansade som om det inte fanns någon morgondag.
Isadora granskade diskret Chace från håll där han stod i ena hörnet omringad av tjejer och klunkade sin öl. Hon vet att det är många som suktar efter hennes kille, men hon vet att chace aldrig skulle vara otrogen, Isadora betydde förmycket för hans image för att han skulle göra något så dumt.




Men hennes magkänsla var endå omtumlad, hon litade på honom men inte på någon annan. Folk skulle kunna göra vad sm helst för att försöka förstöra mellan dem, det visste Isadora.
Hon rätade på klänningen innan hon lämnade dansgolvet med säkra kliv och gick mot klungan och log nöjt innan hon omfamnade Chace i en kyss och log stort mot dem tjejer som stod och stirrade, hon fattade sedan om hans hand och drog med han ut på dansgolvet och förbi den lilla klunga av oviktiga personer.

"Don't little bad girl!Don't little bad girl!"I refrängen av låten sjungdes det hej vilt och det var killarna som hördes mest. Isadora dansade sexigt itakt med Chace som placerat sina båda händer på hennes höfter.

- - -

Klockan började närma sig 12 och det såg ut som festen bara hade börjat. Men så var det oftast om Isadora hade fest, den tog inte slut framåt morgon sidan även om hon önskade att den skulle vara över nu med en gång. Hennes huvud bultade, hon var omtumlad av all den äckliga ölen hon svept i sig för att förstärka sin image och hon var öm i varenda led ända ut i fingertopparna. Saken blev inte bättre av att skriken och musiken som ekade i hela huset. Isadora behövde samla krafter, smyga sig undan så att ingen skulle upptäcka hur svag hon blev.

Djupa andetag och samlade steg klev Isadora uppför trappen som ledde till hennes rum, där skulle hon få vara i fred. För ingen har lov att ens passera gränsen mot övervåningen, det visste dem. Så hon kunde i lugn och ro pusta ut när hon tillslut stängt dörren om sig. Dess ljusa färger som gck i beiget och vitt med parkettgolv, färgerna såg nu så magiska ut även om hon avskydde det annars så var det alkoholen som talade nu.

Hon gick omtumlad mot balkongen och lät sig omsvepas av kall luft då hon klivit ut i natten. Musiken från bakgården ekade högt men det gjorde ingenting, Isadora la all sin fokus på den mörka kvällen, med dess stjärnklara himmel och ovanligt stora måne. Från hennes balkong såg hon ända till stranden. Hon kunde se hur vågorna sakta forsade och hur månen lös upp det mörka havet.
Hon kände hur sakta men säkert huvdvärken försvann och hon återfick sin styrka. Hon log för sig själv och lät armarna flyga i luften och andas in den härliga brisen.

Isadora såg ner på sin exklusiva klänning och skor, varenda tjej på hennes fest hade avgudat hennes outfit, alla hade berömt om hur vacker hon var. Men endå var det inte nog, klänningen var faktiskt inte alls vacker, det var bara för att folk visste vilket märke det var som dom älskade den, för att den var dyr och inte kommit ut i butik. Hon var inte tillfredsställd endå. Skulle det till det omöjliga för att hon skulle bli nöjd? Skulle ens det vara nog?

Från där hon stod kunde hon höra hur Vanessas stämma ekade från bakgården, hennes meningen och ordval kändes så fel. Förmodligen hade hon fått alldeles för mycket att dricka och skulle inte klara att ta sig hem. Isadora har aldrig haft någon som sov över, aldrig någonsin. Inge skulle få se hur hon såg ut när hon vakna, eller hur hon åt sin frukost, ingen skulle få se hur hon såg ut i underkläder, hur hon betedde sig mot personalen när hon var själv hemma eller hur hennes pappas jobbarschema ser ut. Ingen. Inte ens Chace och hon har sovit ihop. Och Vanessa var inget undantag.

Hon kände att hon nu var tvungen att nyktra till lite utifall hon blev de som var tvungen att köra hem Vanessa.
Men just i denna stund lät hon henne hållas, hade folk roligt så växte hennes image. Det var det som spelade roll. Festen hos henne skulle bli veckans snackis, och det var det enda som spelade roll. Även om inte hon var en del av den.
Hon hade ingen lust att omringas av allt för fulla människor eller Chace som dreglade över henne just nu, hon ville bara få vara ifred.

Hon lutade sig bakåt och slöt sina ögon, suddade ut musiken och rösterna som omringade henn och andades ut. Hon kunde för en sekund känna lugnet omkring sig.

Den stjärnklara himlen hade aldrg varit vackrare. Stranden som för några minuter sedan varit folktom hade fått besök. Skuggning av någon som gick fram och tillbaka i månskenet som lös upp den ljusa sanden. Personen såg ned i marken och såg dyster ut. Isadora kunde inte uppfatta vem det var eller om det var någon som lämnat hennes fest.
Hon kunde inte bry sig mindre och skrattade tyst åt den olyckliga personen samtidigt som hon lämnade balkongen och äntrade sin fest. Nu på topp igen, så som det ska vara. Redo att rocka.

Nästan 1 år senare ...


Isadora studerade skolområdet från platsen hon stod vid sidan av sin bil, solens strålar värmde hennes bara ben och doften av glass, blommor och parfym fann sig upp i hennes lungor. Sommaren var nära, och snart var det dags för hennes sista sommalov innan ett sista skolår väntades och det sedan var dags för vuxenlivet.

Även om framtiden för henne såg ljus ut så var det någon liten del i hennes kropp som faktiskt skulle sakna skolan. All den uppmärksamhet, allt rampljus som hon ägde, alla sena kvällar vid bryggan på sommaren, allt festande med vännerna, alla basket matcher, det stod klart att hon skulle sakna allt detta, men mest av allt rampljuset. Det fanns inga tvivel om att det fanns någon elev i de lägre klasserna som skulle kunna ersätta hennes "tron", för det var omöjligt. Isadora hade gjort sig ett högt rankat namn här på Stratfox high, och ingen absolut ingen skulle någonsin kunna ersätta den platsen.

Skrattet från Vanessas klingande stämma ekade på parkeringen, hon stod som vanligt inslungad bland skolans basketlag och blottade sig denna gång med kort kort kjol och djup urrigning. Hon hade förmodligen inte upptäkt att Isadora anlänt till skolan då hon inte var som en svans än. Hon är min vän, fast endå inte. Hon är den isadora ringer ifall hon har tråkigt ungefär.
Men i skolan är dem som plåster på varandra, går ingenstans utan varandra.
Isadora rätade til håret och förbättrade läppglanset lite innan hon slängde sin nya Guccidesign väska över axeln och gick med säkra kliv mot klungan. 
Vanessa var omsvept kring armarna av Gustafo, basketlagets stjärna, killen Isadora egentligen borde vara tillsammans med fast hon inte var. Barbie och Ken var den enda tanke som kom upp i hennes huvud när hon tänkte på honom, och så ville hon inte ha det.

"Färdig med att suga på hans tunga V? Eller ska jag vänta en minut till?" Isadora snäste irriterat samtidigt som hon stirrade in i Vanessas mörkbruna ögon. Hennes självsäkerhet försvann genast då hon snabbt drog samman urrigningen och drog ned kjolen. Hon har lärt sig av misstag, då ingen i Isadoras kompiskrets får överglänsa henne genom att blotta ut sig på det viset hon nyss gjort. "Jag var precis påväg över till dig " sa hon kraspligt och bet sig osäkert i läppen.  "Chill girl! Jag skojade bara!" slank Isadora ur sig snabbt och ett leende prydde mina läppar och blottade hennes kritvita tänder.
"Ey guys. Fest hos mig ikväll! Bjud med lämlipgt folk! Flirtade Isadora mot klungan av killar och såg sig omkring på alla de spelare som hon inte ens kunde hälften av namnen på. Men ju fler populärt folk, ju bättre.
För då sprids det ut om hur rik och populär Isadora är. Och det är så hon vill ha det.
Ett högt jubel spred sig bland grabbarna och i samband med att hon yttrat sina små ord och genast blev den stela stämningen bättre. Fredagar betyder fest, utan att tveka.



*  *  *

Historialäraren Mr. Hopkins, en medelåldersman som alltid stank en doft av vitlök, med balt huvud och stort vitt skägg beodrade oss om att det stora projektet om antika gudar som vi arbetat med i en månad skulle inlämnas på måndag. Flera stön och suckningar spred sig över klassrummet, förmodligen var det många av dem som inte ens var i närheten av att vara klara, men Isadora kunde inte bry mig mindre. Hon var klar för en vecka sedan med den inlämningen, så istället fokuserade hon på spegelbilden i puderasken och förbättrade läppglanset.
 
Gustafo satt längst bak i klassrummet och vickade på stolen samtidigt som jag hörde hur han skröt över hur bra han spelade i den förra matchen dem haft. Alltid en sån skrytmåns, trots hans låga rist på inkomt i familj var han fortfarande populär, och han såg bra ut ingen tvekan om saken. Men det var något som skymde honom, någonstans i hans blick stod inte allt rätt till. Han kanske var hård på utsidan men grät inuti? Han kanske hade prblem hemma?
Iallafall var det förmodligen ingen annan än Isadora som såg det, men hon skulle knapptas kunna fråga honom om allt stod rätt till. Det skulle inte båda gott om Isadora Hilton frågade någon mindre klassad om hur han/hon egentligen mår. Så hon fick bara hålla det för sig själv och fortsätta undra.

Ljudet från den uråldriga klockan med det ekande ljudet spreds över rummet och genast böjade eleverna packa sina väskor och bege sig ut, snabbt. Innan Mr. Hopkins skulle beodra om att det var någon ny uppgift som ska lämnas in,elle att vi får någon mer läxa. För det är mer än vanligt det händer om man inte är snabb nog att lämna rummet.

Vanessa slöts snabbt upp vid hennes sida då hon klev ut ur klassrummet, Vanessa hade nu satt upp håret i en hög toft och bytt ut sin urringade tröja mot en mer passande, med rund hals. Isadora granska henne diskret och log snett som svar på att hon sett förändringen och att den var bättre än innan.
De fattade armkrok och gick med säkra steg sida vid sida i den uråldriga korridoren med doft av damm och målarfärg. Då det varit målare där som i hopp om förändring målade den annars vita fasaden till numera röda och blåa toner.
Men i Isadoras huvud gick tankarna vilt, det spelade ingen roll hur mycket de målade och förändrade, det blev aldrig till det bättre. Det var en för gammal skola som var på bristgräns att ramla samman.

"Soo.. Party tonight. Vad ska du ha på dig?" Vanessas höga pipiga stämma avbröt Isadoras tankar och hon upptäckte snabbt hur måna blickar som hon omringades av när Vanessa nämnde fest. Hon log stolt och höjde röste lite när hon sakta berättade att hon har en alldeles ny och exklusiv klänning hängandes hemma från den senaste kollektionen från Gucci som inte ens kommit ut än. Och den skulle vara perfekt för ikväll. 

Vanessa nickade nöjt då effekten dem båda önskat hade nått sitt fullo. Uppmärksamheten var fullbordad och det kom fram ett flertal tjejer och killar från både högre och lägre klasser och frågade om festen och om dem fick komma.
Dem båda omringades snabbt av personer och Vanessa följde genast Isadoras regler och pekade på ett flertal tjejer och killar som dem båda tycker har stil och klass, och alla vet att när Vanessa eller Isadora pekat på dem var det deras inbjudan.
Jubel och skratt spreds över korridoren men också besvikelse och gråt. Alla kan inte bli lyckliga jämt tänkte Isadora. Hennes rykte står på spel och hon kan inte bjuda massa underklass typer hem till sig.

Isadora och Vanessa kom slutligen fram till dem slitna blå metall skåpen och lämnade sina skolböcker, skoldagen var äntligen slut. Och allt som spelade roll nu var festen som skulle äga rum senare. Isadora har sedan tidigare erfarenhet alltid förberett allt i minsta detalj och det varbara en sak som fattades, att få Chace att köpa alkohol.
Men Isadora log för sig själv när hon vet att det inte skulle vara några problem, då Chace även har fått en del uppmärksamhet på sin skola på grund av henne och dem hon umgås med.

-

Lukten av skinn och vanilj spred sig i Isadoras bil där hon och Jocelyn nu satt. Jocelyn såg på henne med nervös blick då signalerna till Chace blev allt fler och fler, "Hey baby, Whats up?" hans mörka röst fyllde högtalaren och fjärilarna i magen blev allt insivare. "Hey babe! Slutade precis skolan. dudå? " flikade Isadora sännt in. "Samma här. Jag hördeatt du har fest ikväll. Är jag bjuden? " Isadora log inombords då hon hörde spänningen hans fråga. "Babe, du behöver aldrig fråga vet du, men .. " Mer hann Isadora inte säga innan han hann före, " Jag har rdan ordnat med alkohol. Du behöver inte oroa dig. Vi ses ikväll snygging. Puss"  Isadora log nöjt innan hon tryckte på röd lur. 

Vanessa satt spänt på passagerarsätet och väntade på svar. Isadora nickade försiktigt innan hon log stort. Jubel spreds i bilen och Vanessa tog ner rutorna och lät vinden fånga hennes hår. "This i azum!" skrek hon högt ut över parkeringen på skolgården. Uppmärksamheten fångade dem ännu en gång men dem båda kunde inte bry sig mindre, dem brast i skratt innan Isadora backade bak och höjde musiken till LMFAOs "Party Rock Anthem". Basen vibrerade i sätena och ljudet ekade över parkeringen. Isadora drog på sig sin rayban och körde häftigt ut från skolan, i bakspegeln uppfattad hon allas blickar och log nöjt.

Dom båda diggade med i rytmen och ökade farten mot Los Angeles gator, det var dags för kaffe och shopping, som varje fredag. Hon och Vanessa skulle fira den kommande helgen.
Med hennes mastercard som befann sig i plånboken längst ned i väskan fylld med tusentals kronor från hennes pappa poppade fjärilarna upp i magen när hon tänkte på shoppingen hon snart skulle ådstakomma.

Isadora anlände till Stratfox high i sin nypolerade Range Rover hon fått i 16års present för en vecka sedan av sina föräldrar. Hennes Sweet Sixteen som hade blivit en succé, hela 300 personer hade varit där för att fira henne. Och att dj;n David Guetta varit där som även är en nära vän till hennes lilla familj hade bara gjort saken bättre. Kvällen hade varit oförglömlig och Isadora hade fått varit i rampljuset hela tiden, precis som hon ville.
Hennes popularitet hade bara växt efter denna kväll och det var pratades fortfarande flitigt om den.
Isadora var en populär tjej, alla ville vara hennes vän och nästan hela skolans killar suktade efter henne. Men hon gav sig aldrig till vika. Hon hade enbart ögonen för sin College kille Chace Moore, den snygga basket killen som var alla flickors dröm, som alla ville ha en bit ifrån. Och han var bara Isadoras.

Chace kom från en inte så rik familj men hade fått ett flertal erbjudande om kontrakt till olika proffslag inom basket. Hans framtid såg ljus ut och det var så det skulle vara. Chace skulle leva av att spela hockey i proffsnivån och Isadora skulle vid hans sida stå, förevigt.
För det var det Isadora såg framför sig när hon såg på sin framtid, hon skulle bli en hemmafru med en rik man som skulle försörja henne.
Hon och Chace hade varit tillsammans i snart två år. Och sedan den dagen hon blev hans var samma tid då hon blev den hon är, den populära Isadora. Alla visste vem hon var, alla tjejer ville vara i hennes skor och alla killar ville ha en bit av henne. Hon älskade att få stå i centrum.

Isadora kom själv från en rik familj, då hennes pappa, Richard Hilton var hotellarvtagare på den berömda och  exklusiva hotellkedjan Hilton, som han ärvde efter Isadoras farfar Conrad Hilton när han avled för snart tre år sedan. Så gott om pengar hade dem verkligen. 

Isadoras Mamma Chatherine Hilton avled för 7 år sedan i bröstcancer. Även om sorgen är olidlig så är det bara attta en dag åt gången. Isadora älskade sin mamma, hon var den eda person som Isadora verkligen kunde prata med. Öppna sig med, berätta hur hon verkligen känner, hur hon verkligen mår. 
Det kan hon inte göra med sin pappa, då hans dumma arbestider gör så att han sällan är hemma och när han väl är det så dränker han henne i exklusiva presenter och pengar som förlåt.

Men Isadora klagar inte, tack vare det så får hon alltid komma i dem senaste kollektionerna från märken som Gucci och Louis Vuitton, åka på exklusiva event som Oscarsgalan och Grammygalan, hon får även hänga med kändisar dagligen, vilket gör att hennes popularitet bara växer utifall hon kommer till skolan med nya bilder på sig själv tillsammans med stora kändisar.


* * *

Måndagsmorgon och allt var i sin vanliga ordning,  Med allas blickar riktade mot sig klev hon självsäkert ut ur den nypolerade svarta bilen.
Vanessa, Isadoras följeslagare och vän, dök snabbt upp vid hennes sida med ett leende, hennes långa mörka hår fångades i vinden och hennes tajta jeans formade hennes vältränade rumpa perfekt.
Blickarna som för någon sekund sedan var riktade mot dem båda försvann genast fort som vinden.

Isadora såg sig skeptiskt omkring på skolgården. Ingen la sina avundsjuka blikar riktat mot henne, något som aldrig hänt. Ansiktsuttrycken på de tjejer som passerade dem såg så övergivna och skamsna ut.
Dem båda äntrade den gamla skolkorridoren och Isadora upptäckte genast de olika ansiktsuttryck som spred sig, killarna skrattade och hojade medans varenda liten tjej satt som i små klungor, några grät några var påväg att gråta.
Vart hon än gick var det ingen som la sin uppmärksamhet på henne, inga som helst blickar las på henne. Vad hade hänt? Varför var ingen uppmärksamhet riktad mot henne? Och varför var alla tjejer så ledsna medans killarna tjöt av glädje?

"Vad har hänt?" Isadora såg förbryllat omkring sig och en suck av hopplöshet hördes från Vanessa. "Justin Bieber happend!" Kalla ord kom ur hennes mun, djup suck och skamhet. Varken Vanessa eller Isadora har varit ett fan av tonårspojken som sjöng baby 647 gånger i en och samma låt med en frisyr liknande en munk. Men vad hade han med denna tragedi att göra? Varför spelade det någon roll? Hon blev frustrerad men samtidigt sköljdes hon över med någon sorts hat.

"Tre år sedan ja, men vad har det med och göra om vad som händer just nu? Vart tog alla avundsjuka blickar vägen?" Snäste Isadora fram. Frustrationen växte allt mer, hon är mittpunkten i denna skola, hon är den som uppmärksamheten läggs på. Ingen skitunge med skitkontrakt från ett skithem. "Va? Vet du inte? Här, vänta... Jag ska visa dig" Vanessa grävde genast i sin slitna handväska hon köpt på second hand och fann sin telefon. Hon räckte fram en öronsnäcka samtidigt som hon trädde fast sin.

En äldre man med skäggstubb dök genast upp på den slitna skärmen och flera kamerablixtar riktades mot hans håll.

Thank you all for coming here this early morning. I'm never thought I've would come here and step out and tell the world what I'm about to.
Justin Bieber has in a long time thought over this desiction and has come to a salution. He wanted me to tell you that he is really sorry that he can't be here and share this on his own.
I'm afraid that Justin Bieber has desited to put his singing carrier on the shelf for a while. He is no longer going to sing and will no longer be a part of this world. Hes going back to be a normal boy. The pressure was to mutch he says. And someday he will be back, he dosen't know when or were. Just one beautiful day he says. And at the meantime he would appriciate no spotlight or no phonecalls from reporters or things like that.
I'm really sorry. Thank you. That would be all. 

Skitungen har valt att avsäga sin sångkarriär .. för ett tag? Och det är det alla tjejer sitter och gråter över med deras utslitna tshirtar prydda med hans pottansikte?
Ilksan växte inombords. Munkpojken skulle inte få ta Isadora från rampljuset, Stratfox High var hennes Hollywood. Det var där hon var den alla pratade om, alla ville vara med, där hon var stjärnan. 

Justins perspektiv

Känslan av att vakna bredvid någon man bryr sig om, någon man verkligen kan lita på är verkligen obeskrivlig. Justin fick ljuset av solens alla strålar riktat i ögonen från där han låg, tätt omslingrad i gårdagens våta kläder tillsammans med Isadora sovandes ovanpå honom i soffan.

Justin stramade henne en aning hårdare om kroppen, som en känsla av att hon skulle försvinna. Justin låg länge och gick igenom gårdagen som varit.

Den omfamnande kyssen i solnedgången. De generande leendena efteråt, hand i hand tillbaka in i huset. Känslan av vänskap och kärlek som sipprade i luften ovanpå dem.
Justin hade ingen anin om vart detta skulle leda eller vad Isadora egentligen tyckte om honom. Men han var beredd på att ta en dag i taget och se vart det leder.

"Justin.." Isadoras hesa morgonröst fick hela Justin att rysa till av välbehag. "Godmorgon solstråle" Log han snett åt den vackra varelsen som befann sig ovanpå honom i en betryggande ställning.
"Vi somnade visst .." Isadora kramde om Justin mjukt. "Jo .. det ser sån ut" skrockade Justin, obeveten om han skulle försöka resa sig och därmed förlora Isadora ur sin famn omedveten om när han skulle få henne intill sig igen eller om han skulle ligga kvar och låta hon ta initiativet.
"Är det inte obekvämt?" Isadora snudde runt med huvudet och såg på Justin med ett leende. Han blev osäker på vad hon egentligen menade, om det var pågrun av ställningen de låg i eller om det var pågrund av vad som hänt, att obehagligt egentligen var det ord hon sökte efter. "Inte direkt" Log han snett. Harklandes försökte han sätta sig upp med Isadora ovanpå sig, fortfarande i fuktiga och sandiga kläder. Undvikandes försöka undkomma pinsamheten som uppstod.
Isadora satte sig försiktigt upp en bit bortpå soffkanten, studerandes på sina kläder, dess geggia konsistens som orsakats. "Vi ser inte kloka ut" skrattade hon försiktigt fram och log generat.
"Du kan hoppa in i duschen om du vill, jag kan försöka finna fram några kläder som är för små för mig du kan låna" log Justin vänligt. Med hjärtat ihopp om att hon skulle säga ja, och inte åka någonstans. Inte riktigt än.
"Låter bra. Tack" Log Isadora och försvann sedan från vardagsrummet.


- - -

Isadoras perspektiv

Isadora klev ut från det ångande badrummet i i Justins sovrum iförd i handduk, ingen syn av Justin. Sanden som befunnit sig i hennes långa mörka hår hade tagit en evighet att få bort och hon hade börjat tänka på vad justin egentligen hållt hus med, om han kanske somnat om.



Synligt låg en vikt One Piece dress med USA:s flagga tryckt på tillgänglig på Justins välbäddade säng. Samtidigt som Isadora krångligt försökte klä på sig tänkte hon tillbaka på första gången hon vaknat upp i detta rum, hur många tankarsom virrat omkrng i hennes huvud. Hur svettig, orolig och nervös hon varit pågrund av vart hon befann sig, vilket hon då inte haft en aning om.
Hur allt egentligen slutade tänkte hon samtidigt som hon drog upp blixtlåset till en nya otvättade dressen som passade henne perfekt. Även underkläder i hennes rätta storlek hade luggigt framme i färgen lila.

Var det en tillfällighet? Och om inte, varför var allt i hennes rätta storlek?

Små lätta knackningar hördes från dörren medans Isadora drog handduken genom håret för att få bort det värsta vattnet.
In kom en leendes Justin och doften av herrschampo spreds i rummet, där stod han i en exakt likadan mukisdress som hon själv och håret fortfarande en aning vått. Hans tindrande ögon, det perfekta leendet. Hela han var magisk. Isadora fck känslan av värme såfort hon såg honom, alla känsor hon fick när hon var med Justin var nya. Nya som aldrig tidigare funnits där.
Hon log med hela ansiktet när hon från topp till tå granskade honom. "En tillfällighet?" Skrockade hon fram när hon jämförde deras likadana dressar.
"Kanske .. Kanske inte" Flirtade Justin från där han stod. Isadora gick lipandes förbi honom och in mot badrummet för att hänga upp handuken hon använt. Justin följde tyst efter och granskade varenda liten rörelse hon gjorde.

"Jag tänkte åka och köpa frukost .. om vill?" Log isadora när hon stängde igen dörren till badrummet efter sig.
Justin nickade försiktigt åt frågan. Dem båda lämnade rummet och var påväg ned till hallen när Justin ställde frågan som fick Isadora att stanna upp chockerat, "Kan jag följa med?" ."Vad menar du ?" Frågade en chokerad Isadora som vridit sig för att se på honom. "Ja.. alltså hänga med i bilen?" log han snett. Oförmögen om vilka risker han själv ville sätta sig i, oförmögen på allt kaos det kunde orsaka om någon upptäckte honom. "Vet du vilka risker det innebär? Om någon papparazzi upptäcker mig och sedan ser att jag inte är själv?" Isadoraåg häpet på Justin som verkade lugn och sansad, utan att ens tänka på allt som kunde hända. "Jo jag vet. Men jag döljer ansiktet så gott jag kan. Detsutom vet jag ett ställe som ligger utanför stan, där det sällan brukar vara någon vid denna tidpunkt." Justin log svagt och passerade sedan Isadora nedför trappen. "Är du villig att ta risken?" Isadora fortsatte nedför trappen,fortfarade häpen över allt han just sagt. Justin nickade till svars och såg ut att bli ivrig som ett barn på julafton somprecis fått något han önskat i flera år.

____________________________________________________________________________________________

Ni är underbara fina läsare!
Förlåt om detta kapitel kom lite sent, ni som är vakna kan ju läsa det
och ni som inte är det har ju något att läsa imorgon bitti! :)