Jag vill bara berätta att jag åker till Norge imorgon, Torsdag-Måndag för att jobba och uppdatering kan möjligtvis vara lite låg, men jag ska försöka skriva så myckt jag hinner. 
Bara en lie upplysning så ni inte undrar om uppdateringen kan vara lite låg.

Ta hand om er alla. PUSSSS

”Bit i det sura äpplet, det kommer gå galant” hade Mr. Richard sagt, hennes pappa som var så fruktansvärt stolt över sin dotters framsteg att bli en riktig kvinna. Att hon själv tar initiativ och kliver fram.

Dagar passerar likt vinden, varje minut som passerar är minuter av ditt liv du aldrig kommer att få tillbaka. Tänk på att du blir inte yngre, så se till och lev ditt liv till det yttersta.

______________________________________________________________________________________________

Tre dagar hade passerat sedan Isadora tillsammans med en nervös Pojkvän hämtat upp Jeremy, Jazmyn och Jaxon på L.A.X flygplats. Spänningen hade till en början varit som en karusell, man hade inte riktigt vetat vad som skulle komma att hända härnäst. Men dem alla hade på något vis lyckats relativt bra fram tills idag.
Isadora hade sett hur Justin , samma sekund som dörrarna öppnats kom att fälla tårar då han efter 1 år fick träffa sin Pappa och småsyskon igen.

How do I know if I choose right?

Heart says one thing but brain says another

How do I know what to do?

Love fails when we least expect it

You think you have it so good-

But everything is collapsing

What should I do now?

Please tell me, what should I do now..”

Alla behöver det, precis som Justin. Han är bara mänsklig.

______________________________________________________________________________________________

Jag arbetar för fullt på kommande kapitel som dyker upp senare ikväll, HÅLL UT! :)

Försöker även sammanställa dem slutgiltiga kapitlen på denna novell, för att försöka få med allt jag vill ha med och skriva ned det perfekta slutet som kommer bli EPIC!!! Tror inte det kommer bli riktigt som många föreställt sig :) 

Nåja, jag bara babblar. Ville bara att ni skulle få en liten UPDATE om hur det ligger till. 
Nu ska jag återgå till skrivandet. PUSSSSS

Nervöst fingrade Isadora på blyertspennan samtidigt som hon lyssnade på när en kille vid namn John Eckhart framförde sin uppgift om hur hans framtid såg ut. I Som hon själv, då var sista man kvar med endast några få minuter kvar av lektionen med Mr. hoppades hon att John skulle dra ut på tiden lite med sin ”jag-ska-gå-i-min-pappas-fotsteg-och-bli-polis” framtid.

Mobilen i hennes tajta jeansficka gav ifrån sig ett dovt surrande ljud som hon snabbt och smidigt fiskade uppefter att hon kikat vart Mr.Rahling befann sig.

”Det har dykt upp en oväntad grej. Jag behöver verkligen prata med dig. Jag befinner mig utanför din skola i Range Rovern. Kom så fort du är färdig.”

Häpet stirrade hon på den vita skärmen och Justins namn som befann sig upptill. Så förvirrad och häpen att hon inte upptäckt hur Mr.Rahling upprepat hennes namn flertal gånger.
”Ja?” hoppade hon chockat till och släppte blicken ifrån mobilen hon diskret försökt gömma under bänken. ”Har du lust att dela med dig av din framtid till dina klasskamrater?” sa han lugnt och sansat innan han drog med armen genom klassens alla stirrande ögon.
”Ehhm.. Visst” svarade hon sarkastiskt innan hon dovt harklade sig och vek samman sitt block, blickarna som brände längs ryggraden då hon med små försiktiga steg begav sig fram emot den vita tavlan.

”När du känner dig redo” log Mr.Rahling och satte sig bekvämt tillbaka i den träfärgade stolen. Hon nickade löst till svars och såg sig utmed klassens alla stirrande ögon.
Nervös och hjärtbultad över det sms hon just mottagit ifrån Justin verkade saker nu bli så mycket svårare, koncentrationen och den fokus hon byggt upp inför att ställa sig framför klassen och berätta om sin ”framtid” var nu som bortblåst.
Hon såg ur ögonvrån hur Jordan nöjt satt tillbaka dragen i stolen med ett sliskigt leende, inväntande på dålig mottagning på vad nu Isadora skulle komma säga. Nöjd över det faktum att förmodligen ingen skulle bry sig. Ingen alls. För vem brydde sig numera om Isadora? Hon hade tappat all respekt och glans den dag hon gick ifrån Chace. Var det verkligen så? Var det så hennes liv skulle bli? Att hon genom andra skulle stirra ned i marken och låta sig tryckas ner över andras missöde.. ?



Försiktigt tog hon ett djupt andetag innan hon högt höjde huvudet och lade undan det lilla blocket på Mr.Rahlings disk. Hon behövde varken papper eller penna för denna uppgift, hon hade en dröm om sin framtid hon var beredd att fullfölja. Hon spelade ingen roll vad alla andra tyckte. Livet var helt enkelt för kort för att vara någon alla andra vill se.

”Jag är född i en generation där min farfar genom en dröm och lite lycka öppnade ett hotell. Ett hotell som till en början gick upp och ned i många år, men han gav inte upp. Han var fast bestämd över att lyckas bli någon, kunna föra sitt arv vidare till nästa generation. En dag bestämde han sig för att döpa om hotellet till Hilton Hotell. Ett hotell som idag finns i flera hundra olika länder och omsätter miljoner varje månad. Idag drivs det av min far, Richard Hilton. Och det är meningen i generationen att jag en dag ska ta över kedjan.
När jag var liten ville jag inget annat. Det var min dröm, mitt allt.
Jag är 17år och har äntligen hittat min plats i livet, idag vet jag äntligen vad det är jag med mitt liv vill göra. Jag vill driva min egna kedja där hjälp av mat, pengar och tak över huvudet är prio ett, till barn och familjer i behov, inte bara här i Amerika utan även på andra platser i världen.  Jag vill bli ihågkommen till nästa generation, jag vill att folk ska minnas mig som en tjej som aldrig någonsin gav upp när folk sa att jag inte kunde lyckas.
Jag vet att jag en dag kommer att kunna få min dröm uppfylld, för ingenting är omöjligt om du aldrig säger aldrig.”

Isadora log ett milt leende mot klassens alla ögon då hon varit den första att få applåder för sitt framträdande. Hon såg ur ögonvrån hur Mr.Rahling med ett stort leende nickade tacksamt för hennes framträdande. Inte henne emot, nu fick alla i hennes klass få se en glimt av den Isadora hon är innerst inne. Att hon är så mycket mer än en kommande Hotell-Arvtagerska. Att hon med sitt liv, faktiskt siktade på något högre. Något som inte var omöjligt.

Den kirrande klockan i klassrummet gav ifrån sig ett skrikande ljud, genast fattade folk tag om sina väskor för att lämna salen. Skoldagen var äntligen över.
Isadora, som näst sista man kvar gick lugnt och sansat emot sin bänk för att packa samman sin handväska då hon plötsligt kom på Justins sms hon mottog innan henne framträdande.
Likt en blixt skyndade hon sig stressat i all hast innan hon med ett leende hälsade Mr.Rahling en trevlig kväll.

*  *  *



”Justin!” hotjade Isadora dovt när hon fått syn på Justin lutandes mot motorhuven på sin mattsvarta Range. Med ett bländande leende och tindrande ögon öppnade han snabbt famnen som ett tecken på att hon skulle hoppa upp.
”Jag har saknat dig” viskade hon dovt då Justin smidigt lyft upp henne i sin famn. Ett leende prydde hans läppar då han i samma sekund kysste henne passionerat.
”Och jag har saknat dig” stämde han lågmält in efter.

Då Justin parkerat bilen en bit ifrån skolans portar behövde dem båda inte skymma sin kärlek. Justin som den senaste tiden blivit allt mer noggrann på vart han vistades med Isadora och inför vem. Hans album skulle snart släppas och Isadora förstod vilken press det innebar.
Hon var verkligen glad för Justins skull, han förtjänade verkligen det bästa. Och förhoppningsvis var det de bästa han fick när han hade Isadora, att han stolt kunde visa henne för världen när tiden var inne. Att dem då inte längre skulle behöva gömma sin kärlek för varandra.
Att dem snart äntligen skulle kunna få vara som vilket annat par som helst.

 

”Så vad var det som dykt upp?” frågade Isadora rakt då hon satt på passagerar sidan med sin hand samman flätat i Justin på sitt lår. Justin som koncentrerat såg på vägbanan harklade sig lätt då Isadora drog upp anledningen till varför han verkade så stressad och långt borta.
”Vi kan ta det när vi kommer hem” sa han lågt och hon kunde se hur han försiktigt spände sin käke. ”Justin … Berätta” bad Isadora och pressade hans hand hårdare i sin, som ett tecken på att hon inte skulle någonstans. Oavsett vad det var.
Han svalde hårt, blicken var fortfarande djupt koncentrerad i vägbanan och all dess trafik denna soliga eftermiddag.  Passerande människor på vägkanten stirrade med stora ögon på den mattsvarta Range; en dem förmodligen förstod vem som ägde, men Tack vare den mörka toningen var det nästintill omöjligt.
Justin såg sig omkring på backspeglarna innan han hastigt svängde av från vägen och ned mot en tom parkering.

Han andades några djupa andetag innan han knäppte av sig bilbältet och vände sig emot Isadora som spänt väntade på vad som komma skall.
”Ja … Jag skickade ett brev…” började han men stannade hastigt upp och spände blicken in i Isadoras, dem gyllen bruna ögonen bar fortfarande på sin vackra glans men ett visst mörker hade fått övertag, hon som förtvivlat väntade på att något hemskt var påväg att ske. Att Justin gjort något han nu skulle komma att ångra. Men vad?

Justin svalde hårt innan han nervöst harklade sig, ”För någon månad sedan skickade jag ett brev till min pappa, Jeremy och mina syskon. Jag trodde inte jag skulle få svar förens jag fick ett samtal imorse om att dem beställt privatflyg och är påväg hit.”

”Säkert att ingenting skett? Du verkar snart gå under jorden” skrockade Serena förvirrat och såg på Isadora som smidigt körde om varenda bil som låg i hennes väg, för att hastigt ta sig vad som verkade vara hem till Justin. ”Det är inget, jag vill bara skynda mig till Justin ” svarade hon glatt och fyrade av ett leende innan hon koncentrerat såg emot vägen igen.
Serena såg förvirrat på sin vän innan hon snabbt skakade av den förvirrande känslan inombords och lutade sig lugnt tillbaka mot passagerarsätet.
Hon kunde känna att något var pågång, men hon kunde inte ännu sätta fingret om det. Det var något med Isadoras beteende som fick henne att bli orolig och ängslig, men hon hade ju trots det sagt att allt var lugnt så hon borde helt enkelt lita på sin vän.  Dessutom, vad var det värsta som kunde hända?

* * *

”Justin” hoppade Isadora glatt till och knäppte upp bilbältet för att snabbt springa emot hans famn, Serena följde intensivt hennes rörelser när hon omfamnade sin pojkvän. En fnittrande och lycklig känsla spreds inombords då hon klev ur bilen för att gå emot sin egna underbara som stod några trappsteg längre upp .
”Ryan ..” sa hon försiktigt och fyrade av ett leende som han snabbt besvarade och omfamnade henne mjukt, ”Hur var dagen?” , ”Helt okej” svarade hon då dem båda skingrats en aning. Ryan skrattade lågmält innan dem båda omfamnades i en försiktig kyss.



”Serena! Ryan!” hojtade Isadora glatt och vinkade häftigt med armen i en gest att hon skulle komma.
Ryan fattade snabbt tag i hennes hand innan dem båda begav sig ned emot gräsmattan där Justin och Isadora stod.
”Ska vi åka och handla middag?” undrade Isadora ivrigt och såg med sina stora mörka ögon emot Serenas. Hon kollade sig förvirrat omkring, till en början kunde Isadora inte bärga sig med att komma hem till Justin och nu ville hon helt plötsligt därifrån?
”Ehm.. okej?” svarade Serena förvirrat samtidigt som hon kände hur Ryan omslöt sina händer kring hennes midja bakifrån, ”Pizza!” Hojtade Ryan högt och Justin stämde snabbt in, ”KebabPizza” flikade han in och dem båda grabbarna instämde. ”Vi ordnar det grabbar.. Om ni inte vill följa med?” sa Isadora filurigt samtidigt som hon tog några kliv emot garageporten och ett högt gnisslande ljud ekade då porten åkte upp, ”Vi alla kan ju följa med i Serenas nya Bil..” skrockade Isadora samtidigt som hon gjorde en gest med sina båda armar emot det bländande föremålet i det upplysta garaget.

Serena stod som paralyserad då hon såg på den present som nu var hennes i garaget, försiktigt tog hon några kliv framåt så hon skingrades ifrån Ryan. ”Du Skämtar, Du Skämtar, Du Skämtar..” upprepade hon förvånat men samtidigt överväldigad av situationen hon befann sig i. ”EN BIL?” nästan skrek hon ut med ett leende och tog sig för pannan för att inte besvimma. ”En sen födelsedagspresent” flikade Justin in med ett leende, ”Den är från oss allihopa ” sa Isadora glatt och Ryan nickade försiktigt på huvudet, instämmande.
Serena stod och såg sig omkring på sina underbara vänner, sin bästa vän Isadora, den roliga och charmiga Justin och den mest underbaraste kille i världen. Ja hennes liv kunde egentligen inte bli bättre, på bara några få månader hade hon funnit vänner hon var medveten om att hon skulle behålla livet ut.

”Här” sa Isadora samtidigt som hon sträckte över en blå inslagen ask. ”Du lär behöva den” flikade hon snabbt in efteråt. Serena skakade förbryllat på huvudet innan hon försiktigt knöcklade upp packetsnöret och det blåa papperet. ”Nyckeln ..” skrockade hon dovt, nästan ohörbart och strök med fingrarna försiktigt längs den svarta nyckeln med tillbehörande nyckelring där namnet ”Serenas” var inristat.
En sprillans ny Mercedes Benz cab är något inte alla får i 17års present, speciellt inte av sina tre bästa vänner. Men Serena hade nu blivit ägare till sin första egna bil och känslan att få hålla i nyckeln, få se sin nya ögonsten och veta att den blivit inhandlat med kärlek. En mercedes var mer än hon någonsin vågat drömma om och hon hade ingen aning om hur hon skulle kunna tacka sina vänner nog.
”Hur ska jag kunna tacka er nog för denna fina gåva?” undrade Serena nästa gråtfärdigt och sökte ögonkontakt på sina vänner, ”Lova bara att vara försiktigt och använda den väl” skrockade Isadora och Justin med en viss betoning på att hon skulle använda den väl.

Som paralyserad nickade Serena med ett leende innan hon sprang och omfamnade sina vänner i en gruppkram , ”Jag älskar er” sa hon glatt då dem alla stod i en omfamnande kram.

”Nå? Ska du ta en provsväng eller vad?” frågade Justin uppspelt och lade armen kring Serenas axel. Chockerad och omtumlat nickade hon ivrigt på huvudet innan Isadora fattade tag om hennes arm och dem båda gick emot bilen.
Smidigt klev Isadora in på passagerarsidan då Serena, med hjälp av fjärrlåset öppnat bilen.

Doften av ny polerade skinnstolar och nyplockade hallon ifrån Wonder-baum; en, träffade luktsinne då Serena kommit på plats bakom ratten. Med ett stort leende och tårar i ögonen strök hon med sina händer längs ratten och blicken sökte sig längs bilens alla hörn.
Den var fantastisk, helt underbar. Och det var nu en bil hon kunde kalla sin egen.

¨¨ ¨¨ ¨¨ ¨¨
När livets dagar blir till sitt fullo kommer jag alltid finnas där för dig. Du behöver bara vända dig om för så ens sekund och mitt ansikte speglas i ditt. Du är så otroligt lyckligt lottad att du funnit sådana otroliga vänner. Ta hand om dem väl, behandla dem så som du själv önskas bli behandlad och för all sin dar, låt inget komma er emellan.

_____________________________________________________________________________________________

Lite knöckligt apitel, blev inte riktigt som jag tänkt. Men jag var tvungen att få med det med de blåa paketet Isadora hämtat i skolans och Serena var tvungen att få sin present. :)

Hoppas ni gillade det. Dela gärna med e av era synpunkter.

UPDATE; Justin menade att Isadora skulle ta med Serena hem så hon kunde få bilen, då den blivit färdig (specialtillverkad!) :)

Allt verkade vara tillbaka som vanligt när Isadora tillsammans med Serena anlände till Stratfox High efter att ha ”råkat” missat några dagar. Influensa. Som dem båda så fint beklagat sig inför skolreceptionen då dem sjukanmält sig på olika tider för att undvika konsekvenserna.

”Jag älskar dig Isadora, always have, always will” sa Justin försiktigt och tryckte hennes kropp emot hans i en varm omfamnande kram.

Svar; Supertack! Till din fråga, vart jag får all insperation ifrån… Hm, Jag försöker hålla saker på linjen mellan verklighet och fantasi, så det blir en mix mellan dem båda. Sedan lyssnar jag även på mycket musik bl.a olika instrumental och lite lugnare låtar för att få insperation.

 

 

Oavsett hur mycket han än försökte kunde han inte koncentrera sig för fem öre. Varken hans själ eller sinne befann sig i rummet vid inspelningsbåset. Han hjärta satt i halsgropen och han var på bristningsgränsen, hela tiden.  Isadora Hilton, hennes namn dansade likt svävande vågor eller nyplockade blommor i vinden. Så vackert och skört.. Fast endå inte.
Justin kunde fortfarande inte få in i huvudet vad han såg en kvällen för tre dagar sedan. Han kanske inte ville inse att det faktiskt hänt. Att han såg varenda liten sekund som passerade i ilfart. Han såg hennes små rörelser och hans påflugenhet. Tillsammans var dem så vackra fast endå inte. Det var meningen att Justin och Isadora hörde ihop, tillsammans var dem en. Jordan var bara någon 2minutare. Han var ingenting.
Fast endå verkade sekunden Justin sett Isadora flugit in i Jordans famn och kysst hans läppar inte försvinna. Nästan som om scenariot var en mardröm. Som hemsökte hans näthinna och var envis om att göra hans liv till en katastrof.
Justin hade med egna ögon sett Jordans klara charm och hans intensiva blick bakom dem mörka bruna ögonen, nästintill svarta, då han öppnat dörren hemma hos Isadora. Kanske var det så att dem två hade en slags romans bakom hans rygg? Kanske hade Jordan utan förvarning dykt upp den kvällen och inte vetat att Justin där skulle vara.  Var det kanske så det var? Att Justin för en gångs skull inte haft fel?
Det hade varit lätt att genomskåda Isadoras chockerade min och framfusiga steg då hon upptäckt att det var just ”Jordan” som kommit hem till henne, nästan som om faktiskt förväntat sig det. Fast kanske inte vid den exakta tidpunkten.

 

Nej.. Justin var tvungen att åtminstonde försöka koncentrera sig nu, Hans come-back skiva var tvungen att bli färdig i tid och det fanns ingen tid till att bry sig om annat, i alla fall inte nu. Han kunde se hur Scooter fortsatte att grymta av förlust när Justin gång på gång inte satte de rätta tonerna, Scooter var alltid van vid att Justin satte noterna perfekt redan på första försöket och inte behöva upprepa samma text 21 gånger. Men ingen var perfekt, inte ens självaste Justin Bieber och det var nu det Scooter faktiskt upptäckte med egna ögon. ”Justin, ta den sista versen en gång till är du snäll” ekade Kuks röst genom högtalarna, Justin nickade lätt på huvudet samtidigt som musiken började spelas i hörlurarna. Justin tog ett djupt andetag innan han började sjunga, den sista versen, på den sång som skulle bli den första singel att släppa, ”I would cross a ocean and lifetime, all for you my baby, I would give up everything I have, for you my baby.  I just want you to see, what you mean to me”.


*

Justin slog sig pömsigt ner i den stora soffan när han äntligen fått lov att gå ifrån studion. Han hade tillslut lyckats sätta dem rätta tonerna med en hel press på sig. Och man kunde nu säga att låten ”For You my baby”, den kommande singel, var färdigställd. Ryan slog sig glatt ned bredvid Justin, ”Trött eller?” frågade han framfusigt, Justin nickade lätt till svars innan han tog upp mobilen ur fickan, ingenting nytt. Varken olästa sms eller missade samtal. Vad mer behövdes säga?
När allt verkade som värst kom räddaren i nöden då alla genast blev knäpptysta och följde med blicken ut i tomma intet efter den bil som körde upp på uppfarten till Justin. ”Serena är tillbaka!” Hojtade Scooter glatt ifrån köket, förmodligen överlycklig då han precis som alla andra var hungrig. Kvicka och snabba skyndade dem alla sig emot dörröppningen för att vräka åt sig sin Mcdonalds påse.
”Lugna er!” bedjade Serena upprört då hon knappt hann innanför dörren innan folk skulle roffa åt sig, ”Grabbar, kom till köket!” hojtade Scooter och som på ordern gjorde dem alla som han sa, inklusive Justin. Serena la försiktigt upp påse efter påse på köksbänken, alla med märkningar på vad som var vad. ”Varsågoda!” sa hon sprött och i samma veva var påsarna som bortblåsta, alla utom tre.
”Justin, Ryan!?” Justin såg snabbt upp mot Serena som sagt hans namn, likaså Ryan. ”Ta med er mat, vi går ut och äter!” fräste hon kvickt innan hon tog sin påse med läsk och gick bestämt emot Justins uteplats.

”Är det något speciellt?” frågade Ryan beskymrat och såg på sin flickvän då dem alla satt sig till bords, ”Ja..” svarade hon lågtmält och sipprade på sin dryck.  ”..Jag stötte på Jordan på Mcdonalds..” bestämda och med en viss betoning på Jordan uttryckte sig Serena vilket fick genast en våg av ilska att fara genom Justin ryggrad. Bara av att höra hans namn rös han av ilska, bilderna i hans huvud han spenderat två dagar på att försöka radera kom snabbt tillbaka och han såg framför sig hur Jordan, den kvällen, firade av ett leende innan han nämnt att han sökte efter just Isadora. ”Jaha? … Och?” sa Ryan förvirrat, då han inte hade en aning om vem den personen var.
”Han sa några saker angående Isadora, som jag verkligen hoppas inte stämmer..” sa hon nästan ohörbart, ”Det stämmer!” svarade Justin ilsket, ord som kom ut lika fort han hunnit blinka, ilskan som letade sig igenom hans hela kroppssystem ända ut i fingertoppar och tår.
Han såg hur både Serena och Ryan kollade på honom med stora skrämmande ögon, hans plötsliga och hårda ord kom helt oförberett. Han tog några lugna andetag innan han förklarade hur det låg till, "Isadora kysste honom. Hon kysste honom när jag var där. Jag såg alltihop!”.

___________________________________________________________________________________________

Sådärja, Dela gärna med er av era synpunkter och åsikter.

Mina fina läsare!Gissa vad???

3 dagar senare ... Serenas Perspektiv ----------- En dag hade blivit till flera och varken hon själv, Ryan eller Justin hade så mycket som ett ljud ifrån Isadora. Vilket var konstigt då något liknande aldrig tidigare hänt. Justin hade varit stum sedan den kvällen det var tänt att dem båda skulle ha film kväll hos Isadora. Han gick runt som paralyserad, huden var nästintil likblek och hans ögon var svullna och röda. "Hon hade annat för sig", hade han sagt när Ryan dagen efter ringt. Serena saknade sin vän, hon hade varken hört av sig eller synts till och när Hon försökt ta kontakt med sin vän ko hon direkt till röstbrevlådan, eller om hon åkte hem till henne öppnade Rose bekymrat ytterdörren och berättade att Isadora var magsjuk. Visst, vem som helst kunde bli magsjuk men flr det kunde man iallafall sluta göra folk oroliga, det var inte svårare än så. ---- Tillsammans med Ryan befann hon sig hemma hos Justin som tillsammans med sin sång coach mama Jan som var full igång med att få igång stämbanden. Hon kunde se hur han egentligen inget annat ville var att gå och lägga sig, bara försvinna. Men han är den fantastiska peraon han är så han höll god min och fullföljde det som behövdes då release datumet var bara några veckor bort och endast några få sånger fattades för att albumet skulle vara komplett. "Serena?" snabbt hajade hon til då ho hört sitt namns sägas, "Ja?" svarade hon dumt. "Har du ringt Teen Magazine?" Scooter stod med ett frågande ansiktsuttryck över henne där hon satt i den röda skinnsoffan, dagdrömmandes. "Teen Magazine..." uprepoade hon dåvt för sig själv och reste sig hastigt för att kunna finna sitt enorma anteckningsblock. Scooter följde hennes rörelser och väntade otåligt medans hon skuggade igenom dem nästan slnderklottrade sidorna. "Hör ska vi se.. Ja, Teen Magazine dyker upp nästa vecka för fotografering och en 3 sidig intervju inför releasen av albumet." Scooter pustade ut, "Bra. Tack" log han snett och la en vänlig hand på hennes axel innan han begav sig in i studio igen. Justins vackra stämma cirkulerade runt och fyllde husets alla hörn, den pågående låten han tillsammand med R.Kelly och Kuk Harell skrivit. En duett mellan honom och Usher, som komma bli en väldigt känslofull och stark låt. Som förhoppnigsvis skulle komma att fånga hjärtan framöver. Ingenting, varken album, folket omkring eller Scooters irrationer över att Justin var tvungen och sätta rätta tonerna, inget spelade någon roll. Hans tankar såg ut att enbart tänka på Isadora och hela hennes exsistens. Som om han visste något han vägrade berätta, något som gjorde han okoncentrerad och deppig. Serena rent ut sagt hatade den idan av Justin, dock var det en sida av hono hon inte kände igen, så gjorde det henne orolig och nervös. Hon intalade sig själv att våga fråga vad som egentligen tygnde ner honom... När det rätta ögonblicket var framme. "Ryan?" ropade hon gällt tvärs över det stora vardagsrummet samtidigt som hon triumferade med sin mobil i handen. Han vred huvudet illa kvickt och såg på henne med teatriskt uppspärrade ögon, strax därpå fyrade han av ett charmigt leende och gick med kvicka steg emot Serena. "Du ropade?" undrade han och smekte med ena hande övr hennes nacke och nedöver ryggen. "Kan vi gå ut en stund? Jag behöver luft!" svarade hon trött. Trött övr den dåliga luften och brist på koldioxid. "självklart, gå ut före så kommer jag". Serena nickade lätt och kysste hans läppar innan hon begav sig ut i den något kyliga luften. -- solens tidiga strålar hade ersatts med en fuktig atmosfär och svala regndroppar sipprandes needbpå balkontaket, men det gjirde inget. Faktum var att det behöves regn, engilt henne själv. För att kunna rensa luften och vattna blomstrena, gräset, djuren. Men mest av allt för att det var något med regn som gjorde det vackert. "Här har du hjärtat" Ryan stängde igen en stora glasdörren om sig och gick fram till Serena för att räcka över en laska iskall vatten. "Tack", hon log vänligt samtidigt som hon skruvade upp den blåa korken och lät den svala drycken kyla hennes hals. "Är allt bra med dig?" Ryan såg oroligt på sin tjej, som förvirrat nickade på huvudet, "Bara orolig för Justin, det känns som..." hon avröt sig själv, orolig för vad Ryan skulle tycka om hennes framfumliga påhopp om hans bästa vän. "Det känns som...?" undrade Ryan nyfiket och placerade sina händer kring hennes midja. "Det känns som om Justi döljer något.. Angående Isadora" hon svalde hårt över vad hon precis sagt. Hon mötte försiktigt Ryans blick, so inte alls såg så dömande ut som hon trott, tvärtom.. Medlidande och rentutsagt iskall. Inga känslor, bara hårt sammanbitna läppar. "Ryan?" frågade hon oroligt, en fråga som kom mer ut likt ett påstående, eller tillsägelse. Han blinkade genast till och vaknade ur sin dvala, "Nejdå, det är inet du behöver oroa dig över. Han är nog bara trött, i si egna värld du vet" sa Ryan lugnt och fyrade av ett snett tillgjort leende. Serena visste att man inte behövde vara någon expert för att se Att ryan döljde något. Han visste något Serena inte visste. Frågan var egentligen Vad det var? Om Isadora? Hade det hänt något? Och isåfall, varför döljde hennes pojkvän det för henne...? ------------------------ Regnet började ösa ned över Los Angeles gator allt mer och mer, Serena gjorde allt i sin makt för att finna ett Mcdonalds genom dem åkande torkarbladen och det dånade regnet. Serena hade efter mycket om och men gått med på att bli den som, själv, skulle åka och köpa med för att papparazzis inte skulle lägga alt för mycket tid på henne. Ursäktande nog. Men det spelade henne ingen roll, blixtrande kameror och en 5minutare i rampljuset hade inte varit hennes grej, någonsin. Så här befann ho sig nu, ensam , åkandes i en av Justins senaste inköp till bil längs Los Angeles regnande gator. Den nya ferrarin i den klarröda färgen drog, trots regnet, åt sig mer uppmärksamhet än väntat. Och precis som när hon var påväg att ge upp syntes den enorma bokstaven M i den supergula färgen överst på en byggnad. "Perfekt" mumlade hon för sig själv och bet sig löst i läppen för att kunna göra en snygg och riskfri fickparkering. "sådär ja", sa hon lyckligt och berömde sig själv när hon forsatt var vid liv och bilen utan en skråma. Hastigt med den svarta skinnväskan över dem stora lockarna sprang ho i ilfart in på det öppna Mcdonaldsen. Och även hur vädret än såg ut på utsidan verkade det inte röra gästerna som befann sig där inne i ryggen. Dofter av nyfriterat och koktkaffe spred sig lägs väggarna och utspritt på dem små runda borden satt människor i alla åldrar sipprandes på hett kaffe eller nygjorda hamburgarna. "Välkommen till Mcdonals vad får det lov att vara?" sa en äldre man med mörk stämma i kassan, iförd i svarta byxor, beige skjorta med Mcdonalds loggan på och en svart keps. Han log ett halvhjärtat leende och dolde en hjäspning som var påväg att komma. "ehm... " Serena rotade kvict i sin väska för att finna den handskrivna lapp ifrån scooter med alla dem beställnigar hon skulle ha. "4 Big Mac, 4 Chicken Mcnuggets, 2 Whopper, 2 Kycklingsallader och 12 äpplepajer, tack. " Serena log generat åt dem äldre mannen i kassan so såg storögd på henne, "Justja, plusmeny på alla och 5 påsar lökrigar pålus 6 vitlöksdipp. Och cola på alla" Ännu ett generat leende for fram då mannen snabbt knappade i allt hon beställt. "Ska ni äta här miss?" frågade han sprött och förberedde med pappersmuggar, "Nej hemma, stor familj" log hon ursäktande och tog en pappersmugg för att kunna hämttadryck medans hon skulle vänta. "Det blir 667,90 tack. Och ni kan slå er ner medans ni väntar" Serena drog mastercardet illa kvikt och tryckte in Justins femsiffriga kod innan hon tackade stelt ch begav ig bort för att finna drycken. ----- "Nej fan, jag tror denna är något att behålla!" skrokade en grov röst bakom Serena. Ho la inte allt för mycket tanke åt personen vid bordet bakom som vekade prata i telefon. Hennes blick hamnade istället på dem vattendroppr på fönstrwt och det ösande regnet utanför samtidgt som hon sipprade försitgt på si kalla dryc genom det vita sugröret. Den mörka rösten skrockade ännu en gång innan han så något som liknade, "Jag ska sätta på henne, ge mig bara lite tid. Funderar på att ta en svängom där senare". Han skrattade högt och det sliskifa ljudet fyllde hennes öron. Hon kunde snabbt lista ut att killen verkligen var en douchebag. En person som helst saknar respekt för kvinnar oc tror dwm är något jäkla bollplank som det bara var att "sätta på". Aningen irriterat sökte hon med blicken bakom disken, där hon såg hurden äldre mannen tillsammans med sina kollegor aretadehårt för att ordna hennea enorma beställning och ho ville förmodlgen inte ens veta vad som cirkulerade kring deras tankar när en ung tjej kommit och beställt snabbmat för en hel hjord. Nåja, otåligt räknade hon sekunderna tills hon var tillbaka hemma hos Justin och gänget. Där hon trivdes bäst. "Miss? Din beställnig är klar" hördes en ljus stämma ifrån disken. Serena nickade tacksam och reste sig flr att gå när något fick henne att stanna till. "Hennes namn? Isadora Hilton" Den sliskiga personen lät som en pedofil när han uttryckte namnet som enbart kunde tillhöra en person i hela America. Serenas bästa vän. Hastigt vred hon på klacken och blev chockad när hon såg vem den manliga rösten tillhörde. Personen ifråga blev som förfrusen när han upptäckt hon själv. "JORDAN?!" utbrast hon ilsket. Ilsken över det faktum att Jordan av alla människor pratade med något perv i telefon om Isadora som hon vore ett sexobjekt. "Vad fan håller du på med?" frågade hon upprört. Jordan reste sig hastigt upp och tryckte bort det pågående samtalet utan att säga adjö. "Vad jag håller på med? Du kanske bordefråga din vän Isadora ... Vad det är exakt är Hon håller på med?" sa han mystiskt. "Vadå vad hon håller på med? Är du knäpp?" frågade hon upprört och fläckade med armarna i luften. "Det var ju inte jag som hoppade på henne och kysste intensivt häromdagen när min flickvän var hemma hos mig" påstod han flörtigt och la armarna i kors. Plötslgt verkade allt han precis sagt stämma in så otroligt mycket att det ändp verkade absurt. Isadora skulle aldig kyssa någo annan! Hon hade Justin. Hon älskade honom. "Din jävla lögnare!" utrast hon högt och grabbade snabbt tag i pappersmuggen med cola för att kasta i ansiktet på Jordan. Med allas blickar liggandes på sig gick hon med raska steg emot disken för att snabbt skynda sig ut ur restaurangen. Med endast tankarna på Isadora och vad hon möjligen kan ha gjort... Frustrerad över det faktum att Justin var den enda som förmodligen visste sanningen och faktiskt kunde bekräfta det då det verkade vara som mörkast för Isadora. Saker och ting vekade plötsligt falla på plats. Var det sant det Jordan påstått? Hade Isadora verkligen hoppat in i hans famn när Justin varit hemma hos henne? Och om det var sanningen... Så varför hade hon gjort det? Älskade hon inte Justin längre? ----------- Lite längre kapitel denna gång. Hoppas ni gillar det. :-)

"Ehm... Är du vilsen?" Justin såg förvirrat på den solbrända snubben framför han. En kille som sågbut att vara i samma ålder som han själv stod utanför dörren til Isadoras hem med ett osäkert leende på läpparna, man kunde även antyda ett stig av nervositet växta inom hans bröstkorg. "Är du vilse?" upprepade Justin. "Jag söker Isadora". Svarade han nonchalant och undvek att möta hans blick. Vem fan var snubben egentligen!? Och vad ville han Isadora en sen kväll som denna? "Du söker Isadora...?" upprepade Justin sprött, den sölbrända snubben nickade tillsvars och avfyrade ett snett leende som blottade hans vita tänder. Justin kunde inte ljuga, snubben såg bra ut. Riktgt bra ut, kanske tillochmed bättre än han själv. "Isa??" hojtade Justi högt emot köket där han visste att hon befann sig för att hämta läsk och chips. "Ja?" svarade hon med ett leende då hon kom ut i hallen med fange fullt av colaburkar och chipspåsar. "Ehm..." sa Justi och kliade sig esvärat i nacken, "du har besök..." sa han svagt och pekade med handen emot dwn solbrända snubben i dörröppningen. Isadora såg förvirrat på Justin och tog några små steg fram för att kunna se ordentligt. "Jordan?" skrockade hon förvirrat "Vad gör du här?". Justi såg förvirrat på Isadora, kände hon honom!? Vem var han egentligen? Och varför fick han känslan av att Jordan vait här innan? Då inte Jusin varit där.. Irriterat och förvirrat bakade han några steg, "jag går och ordnar med filmen" sa han lågt emot Isadoa och fångade drickan och chipsen ur Isadoras famn. Isadoras perspektiv ------ Isadora såg ängsligt på Justin då han tog emot det hon burit på i famnen, för en bråkdels sekund möttes deras ögon och hon kunde snabbt tyda den ilska, irritation och frustration han känd i stunden. Miljoner frågor måste ha snurrit i hans huvud, likaså i Isadoras. Hon såg hur Justins ryggtavla försvann ut i vardagsrummet och i samma sekund försvann hon ut i den mörka natten med Jordan och stängde försiktgt dörren bakom sig. "jordan.." suckade hon dovt. "vad gör du här?" frågade hon en aning irriterat. "Du svarar aldrig på mina sms..Du har inte varit i skolans och Jag behövde få träffa dig." viskade han dovt. Isadora rynkade oförståeligt på ögonbrynen. Han behövde få träffa henne? Han hade letat efter henne i skolan? Och han oroade sig när hon inte svarade på sms? "Jordan... Jag är tillsammans med Justin.. Jag älskar honom.." sa hon sprött. So om den saken var självklar. Ho hadefunnits vi Justins sida i flera månader, han var den som fick henne på fötter igen. Det var inte en chans på miljonen att hon skulle förstöra det dem hade. "Bevisa det" sa Jordan tyst, "Bevisa att du älskar honom och säg till mig att du inte har några känslorför mig.. Inte så lite som en dragningskraft åt mig" viskkade han sedan dovt och tog ett skritt närmre Isadora som backade allt hon kunde tills ytterdörren tog emot. Doften av hans ljuva kolon sipprade ner i hennes lungor, dofter av musk och kastanj. Hans vita tshirt avslöjade konturerna av hans betydligt mer vältränade brina ch armmuskler, mer vältränade än Justin var. Hon svalde hårt och kände pulsen av hennes hjärta öka betydligt. Isadora agod aom srum och såg in i han mörka myatiska ögon, dem såg ut att bära miljontals av hemligheter, resor och minnen. Kanske även sorg och rädsla. "Kyss mig, och säg att du inte känner någontig alls" viskade Jordan emot hennes läppar. "Nej" sa hon bestämt. Hon kunde inte undgå det faktum att hon kände en så tar dragning till honom, en sådan glöd och spänst. Jordan var nytt och spännande och det var något man helst undvek om man befann sig i ett förhållande. Men hon kunde inte undgå den starka känslan och dem svaga benen som nästan gav vika. "Jordan, jag kan inte.." sa hon svagt och undgic att möta hans blick. Han log ett sexigt självsäkert leende innan han tog ytterligare ett skritt närmare henne så deras kroppar och bröst hamnade tätt intill varandra. "Kyss Mig och jag ska lämna dig ifred" andades han häftigt ut. Hon svalde hårt och bad till gud att Justin inte stod i ett fönster och övervakade dem båda nu. Försiktigt vred hon på huvudet på samma sätt som Jordan och deras båda läppar möttes i en laddad och passionerad kyss. Överrumblad av den konstiga men samtidigt spännande situtaionen kunde hon inte förmå sig att bli upphetsad av det hela som pågick att hon inte kunde bry sig mindre om vad som pågick runtomkring. Hastigt la hon armarna runt hans vältränade axlar och kyssen övergick till hett hångel. För några få sekunder kändes det som om ingenting annat spelade någon roll, som om Jordan var den rätta och inte självaste Justin Bieber befann sig i hennes vardagsrum, väntandes. Inte kundevhan ens tänka tanken på att den han älskade stod utanför ytterdörren och kysste någon annan, var otrogen. Sekunder kändes so år och känslor hann komma ifatt, hon började fråga sig själv i huvudet, Vad håller jag på med? Utan att aäga så mycket som ett ord släppte hon snabbt taget om Jordan innan hon skyndade sig in utan att möta hans blick. Springandes förbi vardagsrummet där Justin befann sig, upp emot sitt rum för att kunna låsa dörren om sig och låta tårarna rinna. Skämmas för vad hon precis gjort och frukta över hur Justin kommer reagera. När han får veta vad flickan han älskar precis gjort.

Förgäves sneglade han på den tomma vita skärmen ännu en gång för att försäkra sig om att han inte missat något sms som plötsligt kunnat dyka upp, nej ingenting. Skärmen var fortfarande lika tom och vita so för fem miniter sedan. Två dagar hade passerat sedan Jordan övervunnit rädslan att slutligen skickat ett sms till Isadora. Ett försök som varit förgäves o man såg det från hans perspektiv. Obesluten om smset verkligen nått fram, om det kanske var så att han slagit in fel nummer eller ej, stod han nu tvekande med tummen på den gröna luren. Skulle han ringa henne? Och isåfall vad skulle han egentligen säga för att inte låta som en komplett dåre, kanske tillochmed en stalker. Nej, förbaskat slängda han iväg mobilen emot den obäddade sängen, ett högt läte hördes då telefonen verkat slagit emot väggen. Jordan spelade om dem senaste dagarna i huvudet, scenariorna då han varken sett glimten av Isadora eller Serena. Och han fattade vinkeln ganska snabbt att det inte var någon tillfällighet. Kanske var det helt enkelt så att Isadora verkligen dejtade den där beaver? Och fullkomligt inte lagt en tanke åt Jordan. Kanske var det så att hon aldrig gjort det. Att Jordan vinklat situationen helt fel. Och nu lyckats 'kära ner sig' i någon som inte alls kände samma sak. "Jordan?!","Jordan?" hans mammas pipiga stämma hördes brålande ifrån nedervåningen. "Ja?" hojtade han kanske en aning irriterat tillbaka. "Jag åker till jobbet, vi ses imorn. Jag finns på mobilen" Och med det sagt kunde han snabbt höra hur hans mamma, Caroline, som hon heter, låste ytterdörren om sig och hur bilen startades. Great, tänkte han irriterat. Då innebar det att det skulle komma och bli ännu en fredagkväll han spenderade ensam då hans mamma tagit åt sig extra nattskift på ett av Los Angeles finare och bättre sjukhus. Vad skulle han nu göra? Låta sig tårdroppas av sorliga filmer om fina kärlekspar, kombinera dem med actionfilmer och överrösa sig själv med onyttigheter? Han satte sig ned med ett bums i den aningen hårda sängen och såg sig utöver dem mörklila väggarna i sitt rum, sin flashigt stora tv och ljudsystem stod fint placerat i det ena hörnet kombinerat med den inramade tshirten av Mike Tyson hängandes på väggen. Den enorma tvätthögen fanns som vanligt placerat vid sängens fotände och väntades på att få sig en dusch. Men han struntade i det nu, han var helt enkelt inte i form. Och dock om det förmodligen var en ursäkta för lathet så dög den, för nu iallafall. Den vita digitalklockan på nattduksbordet visade inte mer än strax efter halv nio på kvällen och om man gjorde mattematik i huvudet rätt, var det inte så svårt att lista ut att det fortfarande var rätt tidigt för en fredagskväll. Tvekandes fram och tillbaka för att finna styrkan och passionen, viljan och intigriteten gjorde Jordan tillslut ett beslut. Som kanske skulle kunna komma att ändra hans framtid föralltid, men man måste drömma stört och vilja stort för att komma någonvart. Och det var precis det han nu gjorde, då han fattade tag om nycklarna till hans nylackerade Mustang och mobilen i andra handen. Han kände styrkan och modet växa inom honom allt mer för varje steg han tog, för varje sekund som placerade. Och han gillade känslan som uppstod i kroppen när han anade om vad framtiden kunde erbjuda. Total lycka eller ett krossat hjärta. Det spelade egentligen ingen roll då han iallafall kunde med handen på hjärtat säga, atleast I tried. And that's all that matters. Den sista tanke som for genom hans huvud innan vred om nyckeln till sin vackra juvel, ' Please god, make this come alive. I need her in my life.'

Jag ser era fina kommentarer och blir helt rörd men samtidigt glad! Försätt dela era åsikter på föregående kapitel så dyker det upp ett nytt imorgon :-)

Justin knäppte försiktigt av sig sin ljusblåa baseballhoddie samtidigt som hans ekkorr ögon såg in i hennes. Omringades av den dämpade belysningen med endast några få tindrande stearinljus, dofter av nejlikor och vanilj, kanske även ett svagt sting av nyplockade bär. Ljusen som så vackert fångade upp Isadoras runda ansiktsform och dem mörka ögonen hon bar på som fick ett nytt slags skimmer. Justin lät fortfarande den intensiva blicken han bar på tränga in i Isadoras då han med några få enkla steg gick fram till hennes enorma sterioanläggnig. Han kunde känna dem brännande och intensiva blickatna som låg på hans kropp då han fingerfärdigt drog med fingret genom Isadoras alla skivor. "Vi.." började Justin ängsligt. Orolig över att det han var påväg att säga skulle få Isa att tycka han var världens tönt. Att superstjärnan var en mjukis. "Vi?!" frågade hon nyfiket. Han skrockade lågt, Justin var väl medveten om vilken effekt han hade på tjejer, minst sagt Isadora. Men det gjorde iget då han aldig tog något förgivet ellerrog nytta utav det. "Vi behöver en låt... En låt som speglar sig i oss båda, som är vår" Justin ångrade i samma sekund han yttrat sig över vad han sagt. Ängsligt vred han huvudet emot Isadora som... Stod med tårar i ögonen? Var det något fel i det han sagt? Kanske borde han hållt tyst, inte göra någon skada. Kanske hade han nu förstört deras första ensamma natt tillsammans. "Sa jag något fel hjärtat?" frågade han sprött, ståendes som fastfrusen vid sterioanläggnigen, med blicken som letade sig in i hennes vackra. 'Nej..' skrockade hon dovt, 'jag är bara sp glad för att du finns i mitt liv, så tacksam.' En vis tystnad uppstod efter att Isadora yttrat sin enkla men betydelsefulla mening. Båda kanske en aning generad över situationen, den romantiska stämningen omkring dem. Båda förmodligen med tankarna på Serena och Ryan, vad dem båda egentligen gjorde. Justin studerade Isadora då hon flrsiktigt gick emot hyllan, hennes blick som söktes längsmed den svarta ramen och slutligen tog ho försiktigt fram ett mörkt album. 'Här..' sa hon generat och räckte över fodralet som Justin var snabb med att ta emot. 'Spela nummer 11'. Rummet fylldes snabbt med ljuva toner av 'Safe' med Westlife. Koncentrerat stod han och funderade på om det verkligen var rätt lätt, med det rätta tempot och dem rätta orden. Då justin plötsligt kände en hand slingras in i hans, samman likt en fläta. 'Är den vår?' undrade en ljus nyfiken röst tillhörande Isadora. Han nickade snabbt därpå instämmande, "Vår!". Ett brett leende fyllde deras båda läppar dp dem där båda stod till rösterna av killarna i gruppen Westlife som vakert fyllde deras öron, en sång dem hädanefter kunde kalla deras. Dem båda med bultande hjärtan, hungern som växte innuti och den pirrande känslan i magen likt flygande fjärilar i en varm sommardag. Justin var den som bröt tystnade som uppstått, med ett enkelt 'kom' gick dem båda försiktgt hand i hand emot hennes säng då Isadora hastigt stannade upp, oroligt såg han på den tjej som fångat hans hjärta likt blixten. Nervös över att bli nekad, ängsllig över att inte vara bra nog. "Kyss mig Jus.. " flämtade Isadora häftigt och innan hon ens fått prata klart landade hans händer kring hennes gyllenbruna kinder och hans läppar mötte hennes mjuka med ensådan stak laddning och passion. Deras laddade övergick snabbt därpå till tungor som möttes och Justin kunde känna hur hungern inom honom växte och hur mycket han ville ha Isadora, kanske mer än vad hon ville ha honom. Självsäkert drog hon hans blåa hoddie ned över armarna och slutligen träffade den golvet, dem intensiva och ivriga läpparna fortsatte att masseras och deras tugor möttes. Med en snabb reflex drog justin av isadoras linne son hamnade med en svisch på golvet, hans händer letade sig snabbt därpå nedför hennes bara rygg och emot hennes fasta rumpa, utan på dem tajta mörka jeansen placerade han sina händer innan han med en enkelt rörelse lyfte upp henne kring sin midja med ett fast grepp. "Sängen" flåsade Isadora häftigt emot hans läppar snabbt för att sedan kunna möta hans läppar igen. Med Isadora under sig hamnade dem båda i den mjuka sängen. Hon som ivrigt knöcklade av honom sin vita tshirt och försiktigt knäppte upp hans jeans, Justin som blivit så upphetsad av den intensiva och hettade stunden kunde känna hur hans lem väckste allt mer då hon knapp efter knapp knäppte upp. Stadigt höll han upp sin överkropp för att undvika att lägga hela sin tyngd på henne så hon med hjälp av sina fötter smidigt drog ner hans byxor till knävecken för att snabbt därpå hjälpa honom och få av dem ordentligt. Ett hettat leende vilade på Isadoras läppar då han slutligen fått av sig dem och hastigt kastat iväg dem på golvet. Han kysste försiktigt hennes lätt fuktiga läppar innan hann försiktigt fortsatte att kyssa längs hennes haks och nedemot brösten. Mjuka fuktiga kyssar fortsatte nedlägs hennes släta mage. Isadora gav ifråb sig små enkla stön ju längre nedöver han kom och fångade smidigt upp hans ena hand för att trycka åt den hårt. Fingerfärdigt drog han av hennes korta jeanskjol och vita spetstrosor då det gick upp för han att dem vekligen skulle göra DETt. En aning osäkert pressade Justin försiktigt sina läppar emot hennes. Mjuka kyssar som snabbt övergick till hångel samtidigt som hennes händer utforskade hans bara överkropp. Hungern började än en gång stiga och för varje gång han kysste hennes läppar var det som tusen blixtstötar som for genom kroppen, det var med en sådan laddning och spänning att justin fick svårt att kontrollera sig. Osäker på vad som skulle ske, va han skulle göra eller om Isadora var redo placerade han trots båda sina händer längs hennes svank som försiktigt smektes ned över hennes fasta rumpa. Isadora flämtade ivrigt och höll ett fast grepp i justins nackhår innan hon högt stönade, "jag vill ha dig, Nu." "är du säker? Jag vet att vi har gått igenom mycket, men vi har aldrig gjirt något sådant här.." viskade han försiktigt, han såg hur Isadora häftigt nickade på huvudet och kände hur hon stadigt placerade sina ben kring hans midja,' jag är säker' Fösiktigt förde han sin styva lem emot hennes våta slida och kysste intensivt hennes läppar sekunden innan han smidigt gled in i henne. Höga stön lämnade deras läppar, och allt justin kunde var kärlek. Kärlek och lycka. Til noterna av 'Safe' i bakgrunden och omringade av vackra stearinljus stötte hann försiktigt i och ut för att snabbt därpå öka takten. Isadora andades häftigt och lät sina nalar tröga in i hans rygg då han ökade takten allt mer. "Justin..." stönade hon häftigt då han hårdare och intensivare blev. Men det var när Isadora flåsande sa det sista i meningen som fick han att försiktgt sakta ner och se på henne då hon sa det. Dem tre små men förmodligen starkaste orden i världen, "jag älskar dig". ---------------------------------------------------------------------------- Oh my..... Först vill jag bara säga, dett är FÖRSTA gången jag skriver något sådant så INGE hat tack. Annars hoppas jag ni gillade det och dela gärna med er av era åsikter! :) sådant uppskattas. Kram!

Hej alla fina, ville bara säga tack för att de var så många som faktiskt svarade på min fråga,det uppskattas! :) Dock var det väldigt många olika reaktioner, men det verkade som om dem flesta av er inte bryr er om bilder utan bara vill ha kapitel, OCH SOM SVAR PÅ DET, SÅ JAAAA! DET DYKER UPP ETT KAPITEL SENARE SÅ HÅLL UTKIK! :) nu ska jag återgå till att städa färdigt min lägenhet då det ser ut som ett bombnedslag! Puds och kram

Hj alla fina! Det verkar som om min nya dator inte blir leverera innan nästa vecka. Och då är min fråga till er, VILL NI HA NÄSTA KAPITEL IMORGON ELLER SKA VI VÄNTA TILLS NÄSTA VECKA DÅ JAG HAR DATOR OCH KAN GÖRA INLÄGG MED BILDER OCHSÅVIDARE? It' up to you guys. Kommentera med ett enkelt svar, det tar ju inte med ä 1min :) Valet är ert. Pusssss

Mina fina läsare! Hoppas allt är vra med er denna påskhelg och ni äter mycket godis och ägg! Heehe ! :) Jag tänkte att vi kunde köra en Fet FRÅGESTUND!! I detta inlägg kan ni ställa vilken fråga ni vill, jag svarar på ALLT! TILLEXEMPEL, "när drar novellen igåg?" ,"vad kommer ske härnäst?" "hur många läsare har du?", "kan du göra en till shortcut novell? ,"blir det en ny novell efter Always Kidrauhl?" etc. Ni kan även ställa frågor om mig. No problem :) Frågestunden slutar imornkväll klockan 18.00! Puss och ha en fortsatt fin kväll! :)

Det var en vanlig dag på Sturevys gator, solens klara glans lös varmt på stadens alla invånare som med sina familjer sprang fram och tillbaka genom butikerna. Fåglarna kvittrade lite vals och dofter av hemlagad glass spreds längs gatan, Farbror Snirr stid som alltid vid sin vang och sålde nylagade munkar. Soph satt tillsammans med sina vänner, tillsammans som dom alltid gjorde efter skoldagens slut på den bruna bänken dem kallade för 'deras', babblandes om skvaller om allt från kändisar, skolkamrater till vem som bar snyggast klänning på Oscarsgalan. Allt var som det brukade vara helt enkelt och Soph var nöjd med vardahen. Hon hade bra betyg i skolan, kom alltid i tid hem, åt rikligt med grönsaket och tillskillnad från så många andra i sin egen ålder varken rökte ekler drack hon. Hennes mamma, Sturevys mest högrankade person som var ordförande i skolans elevråd, bankdirektör och en person alla fullkomligt älskade var en helt okej mamma, hon la alltid innan säbggång frammorgondagens klädsel åt sin dyrbara dotter, alltid kjol med kavaj. Man skulle kunna säga att Soph Beatrice Esmeralda Wincent, som var hennes fullständiga namn var, egentligen inte hade något att klaga på. Hon hade allt och lite till. Hon var en populär person bland sina tjejkompisar och alla ville vara hennes vän. Det som egentligen gick att klaga på var kompetensen på kärlek. Hon hade aldrig upplevt det och hon var inte direkt någon höjdare bland killar i hennes egna ålder. Killar skvallrade jämt om hur snobbig Soph var och vilken morsgris hon var, "Låter hon sin egen morsa klä henne? Då är det ju något som inte stämmet" , hade skolans fotbolls stjärna en gång sagt. En kille som förvisso såg helt okej ut med sina bruna lockar och mörka ögon, "En riktig badboy" hade Sophs bästa vän Camilla påstått, Camilla som vid ett flertal tillfällen haft en crush på fotbollsstjärnan. Nej, vad Soph behövde var någon som såg bortom klädsel, bakgrund eller familj. Som såg henne för den unga kvinnann hon var, hennes riktiga jag. 'Men något sånt mirakel händer väl inte' syckade Soph uppgivet och fortfatte slicka på sin piggelin, "Sa du något Soph?" frågade Camilla, Soph skakade på huvudet och log ett tillgjit leendet. ' Nej, ingenting' tänkte hon och såg längs stadens gator som såg likadant ut som för fem minuter sedan. "Hey Soph, vem väljer du helst.. Jesse Mccartney eller Sterling Knight?" frågade Sasha uppspelt , "Jesse såklart!" skrockade Soph. Soph var väl medveten om att hon var den enda som valde Jesse när det stod mellan honom och Sterling, då hennes vänner kärat ner sig i Sterling efter att ha sett gilmen Starstruck. En fil som helt saknade någon form av fantasi tyckte Soph. Hon själv föredrog filmer som, Pretty Woman, Cinderella, Dear John, A walk to remember och The Notebook. "Mamma" suckade Camilla uppgivet bredvid och såg ner på den lysande skärmen. "Jag måste hem, vi ses imorn guys! " sa hon glatt och Soph betraktade det långa vågiga håret på Camillas ryggtavla när hon försvann bort emot sin bil. "Förlåt Soph! Vi måste också hem nu. Middagstid." ursäktade enäggstvillingarna Malm. Sasha och Sylwia. " Det är okej, Vi ses imorn", sa Soph glatt. Oberörd över det faktum att hon ite var tvungen att vara hemma förens om en timme för middag. Hon satt på den bruna bänken och betraktade sina vänner lämna henne en och en. Stadens lilla gata blrjade försiktigt dö ut på folk allt mer och mer och Soph rätade försiktigt på det rlda diademet innan hon reste sig upp för att äntra gallerian och bege sig mot Starbucks för en kaffe. "Vad för det lov att vara idag Miss?" undrade mannen bakom disken när Soph kommit fram. "En medium Chai Latte, Tack" svarade Soph snabbt och betraktade den unga mannen som snabbt tryckte igång den stora kaffemaskinen och placerade en beige pappersmugg under. Soph stod lugnt och sansat framför disken då hennes blick sökte sig igenom gallerians alla hörn, då Starbucks endast ägde ett litet hörn utan sittplatser. Flera unga tjejer i hennes egna ålder passerade, alla med avundsjuka blickar och nästan bugande kroppsattityd. Hon ruskade snabbt bort den obehagliga känslan och vände sig tillbaka mot disken, 'betala kaffe och åk sedan hem' upprepade hon ängsligt i sitt huvud. Hon hade alltid haft uppmärksamheten på sin sida men hon hade ite alltid uppskattat den såpass mycket att hon gjorde något ont av det. "Det blir 22kr tack" sa den unga mannen glatt och sträckte fram den nymalade kaffen, Aoph rotade irriterat efter plånboken i handväskan och kände hur hjärtat började slå hprdare då hon inte kunde finna den. "22kr tack" upprepade mannen. Soph nickade ängsligt medans hon fortsatte att rota runt i sin väska. "Här har du" sa en mörk stämma och en hand sträcktes över Soph och fram mot mannen i kadsan, "hey.." sa Soph uppgivet "du får mig att se dålig ut" lade hon snabbt tikk och vändesig irriterat om. "Lugn cowgirl, jag ville bara hjälpa" sa den mörka rösten. En kille i hennes egba ålder stod tätt framför henne med ett oskyldigt leende, den markerade käklinjen och det vackra vita leendet, med ett busigt lockigt hpr och glimten i ögat. Dem mörka bruna ögonen Soph många gåger drlmt omatt få möta. Där stod han. "du tappade din plånbok utanför" flikade killen in samtidigt som han sträckte över en mörk plånbok som definitivt tillhörde Soph. Som paralyserad skakade hon snabbt på huvudet ochtog emot plånboken "tack" stammade hon generat fram, killen nickade försiktigt. "Här" sa han och räckte över den hett brännannde kaffemuggen, för att sedan lägga en arm kring hennes midja och föra henne bort från kassabänken, Soph kollade sig förvirrat om, "köbildning" påpekade killen och fyrade av ett snett leende. "oj, tack" log Soph ursäktande, oberörd över det faktum att en köbildning bildats bakom henne då hon stått som oaralyserat, drömmande i dem mörka ögonen. "Det var länge sen, hur är det med dig Soph?" frågade killen nyfiket, "Jotack, bra.." svarade Soph, "med dig också hoppas jag" flikade hon sedan in och den vackra killen framför henne nickade generat. Killen hon i smyg haft mysiga drömmar om, dem glittrande ögonen hon alltid velat drunka i, få drömma sig bort i, med det gulliga leendet och busiga frisyr. Den killen stod nu framför henne och där stod hon som paralyserad, so ett barn på julafton som precis fått något hon alltid önskat sig. Men det var också den killen som pratatt ont bakom hennes rygg, som alltid hållt sig på avstånd och aldrig sagt så mycket som 'hej' i skolans korridor. Utan att veta varken ut eller in harklade hon sig generat, "jag måste gå.." ursäktade hon sig och vat precis påväg att gå när en hand fattade tag i hennes arm. "Förlåt mig.." började han ängsligt, "jag har aldrig pratt illa om dig som jag vet att du trott.. Det är folk som spridit rykten om det" sa han sedan. Soph stannade förvirrat upp och studerade hans små rörelser för att se om det han påstod var sant. "Är det sant?" undrade hon virrigt, han nickade försiktigt till svars. "Folk är väl avundsjuka antar jag" skrockade han dovt och sökte efter hennes blick. Soph vred på sig ängsligt och funderade så det knakade i huvudet innan hon försiktigt öppnde munnen, "följ mig hem?" undrade hon självsäkert. Hon kunde snabbt skymta i hans kind hur ett stort leende gömt sig och hur uppspelt han verkade bli. Tillsammans krokade hon armen i hans och tillsammans lämnade dem gallerian. Soph påväg hem för middag, med en kille vid sin sida hon alltid drömt om som följde henne hem. Vad mer fanns det att säga? Hennes självförtroende var nu på topp. Tänk om detta var början på något stort? Början på en relation? Tänk att livet inte alls blir som man förutspått, att saker och ting på bara på någonsekund kan få en ny vändnig och gå från botten till toppen. Inget spelade egentligen någon roll just nu, Då hon tillsammans med skolans fotbollstjärna Wiktor Feud nästan hand i hand gick. _________________________________________________________________________________________ Någon som var sugen på något mer att läsa? :D Iallafall skrev jag nu en shortcut novell helt spontant sådär, inget märkvärdigt egentligen. Hoppas ni kanske gillade den endå :) Då jag inte vill fortsätta med #ALWAYSKIDRAUHL förens jag hardator då jag kan lägga till bilder osv. Nästa del på alwayskidrauhl kommer alltså i slutet på nästa vecka för dem som undrar.

"En aning osäkert pressade Justin försiktigt sina läppar emot hennes. Mjuka kyssar som snabbt övergick till hångel samtidigt som hennes händer utforskade hans bara överkropp. Hungern började än en gång stiga och för varje gång han kysste hennes läppar var det som tusen blixtstötar som for genom kroppen, det var med en sådan laddning och spänning att justin fick svårt att kontrollera sig. Osäker på vad som skulle ske, va han skulle göra eller om Isadora var redo placerade han trots båda sina händer längs hennes svank som försiktigt smektes ned över hennes fasta rumpa. Isadora flämtade ivrigt och höll ett fast grepp i justins nackhår innan hon högt stönade, "jag vill ha dig, Nu". _____________________________________________________________________________________________________ En liten sneekpeek på kommande kapitel! :) Någon mer än jag som är EXCITED?!?! :D

Serenas överrasknings födelsedagskalas hade varit en kväll hon sent skulle komma och glömma, att hon ens fått dela en underbar kväll med sina tre bästa vänner och kärleken i hennes liv var något för sig. Att Isadora hade planerat all i minsta detalj, hur allting hade varit så perfekt så vackert. Att all ifrån bordsdekorationen som innefattade papperstallrikar med Snövit på, Serenas favorit disneyfigur, till en specialbeställd chokladtårta med ett fototryck gjort av marsipan på, med dem alla fyra på, tillsammans i en vacker bild dem tog den natten dem tältade. Att bara något så enkelt som en vacker tårta kunde göra någon så otroligt glad var något hon själv inte föratod, förens nu.
Hur hela kvällen bestått av skratt, härliga leenden, mysiga stunder, prat om minnen och om kommande framtidsplaner. Att Serena äntligen kommit till en plats där hon med hela sitt hjärta kunde känna att det var här hon kände sig hemma. Att hon tillsammans med Ryan, Isadora och Justin var lycklig. Och att hon äntligen funnit den där perfekta killen som lade mätke till helt ovetande saker, som öppnade dörrar och drog fram stolar likt en gentleman, att hon funnit den kille hon planerade en framtid med. Det spelade ingen roll om hon fortfarande var ung och dum', hon växer och lär sig nya saker varje dag, det var det som spelade roll. Och att hon funnit den kompletta kärleken i en person som för något år sedan bara var en total främling, en kändiscrush helt enkelt. Ryan Butler.
Serena satt nu i vardagsrummet hemma i Justins enorma hus som egentligen borde kallas för slott. Mörkret vilade utanför de stora panoramafönstren, månens ljus glittrade ut över det nu mörka havet och skapade ett slags skimmer. Det var så vackert och inbjudande, hon fick plötsligt ett rus syrömmande genom kroppen, hon ville bada. Känna den kyla stinget emot tårna då hon försiktigt klev i. Ett prasslande ljud väckte henne upp ur dvalanhon befann sig i, Ryan. Omtänksam som han var lät han Serena koppla av medans han röjde undan det värsta utav kalaset. Fanns det någon mer omtänksam och godhjärtad person? Ryan som upprepande gånger påminnt Serena om att det var Hennes dag, att hon inte skulle behöva lyfta ett finger. Något hon i efterhand tyckte var helt absurt då hon aldrig varit med om nåhot liknande och var inte van att bli så snällt behandlad av vänner hon höll varmt.
Utan att först reagera på vad hon gjorde, stod hon vid dem enorma fönstrena och studerade den långa sandstranden och det mörka havet som sträckte sig utmed horisonten, hon såg alla små detaljer så otroligt väl genom fönstret då Justins vardagsrum var neddämpat då Ryan placerat ut goda doftljus i rummets alla hörn i små grupper. Det var vackert, så vackert att hon nästan blev skrämd över vad som komma skall. Ryan hade under hela kvällen pratat om den 'speciella present' Serena skulle få då dem blev ensamma och det var nu hon väntade ivrigt men samtidigt spännt på vad det kunde vara.
"Visst är det fint?" Hon skvatt försiktigt till då Ryans mörka stämma avbröt hennes tankar. Hon känner hur hans varma andedäkt andas emot hennes bara halsrygg och hur hans försiktigt placerar sina händer kring hennes midja. "Ja." viskar hon försiktigt fram, tafatt av hela situationen som pågick. "Ska vi?" frågar Ryan uppspelt, hon vänder sig hastigt om så deras ögon möts, "ska vi vadå?" undrar hon nyfiket och en aning förvånat. Hon följer ryan med blicken som tillslut hamnar på den vita sandstranden och det mörka havet. "Bada..." fyller Ryan in och fyrar av ett sexigt leende. "Visst" svarar hon kanske en aning för uppspelt, men firar av ett generat leende som Ryan snabbt besvarar.
Ryan fångar hennes hand då dem äntrar utegården och känner det fuktiga gräset under de bra fötterna, omsveps vden kyliga natten och träffas av månens vackra sken. "tänk om det är iskallt.." viskar Serena försiktigt då dem med några steg närmade sig sandstranden allt mer. "vad gör det?" undrar ryan, hon häpen över hans plötsliga svar på att det egentligen inte spelade någon roll om det var varmt eller kallt. "då blir det något vi båda alltid kommer att minnas" fyller Ryan in och kramar hennes hand skrittet hårdare. Ack så rätt han hade.
"Vänta..." säger Ryan plötsligt och fattar tag om hennes hand då Serena tänk att gå och känna på vattnet. Hon möts av Ryans blågråa ögon som träffas av månens sken, och dem nu var nästan vackrare än någonsin. Serena står förvirrat framför honom och studerar hans rörelser då han placerar sina armar kring hennes axlar och drar henne skrittet närmare sig, "jag vet att vi inte spenderat så mycket tid tillsammans.. Men jag har endå utvecklat sådana starka känslor för dig, som växer mer och mer för varje dag.. Jag vet att vi bor på helt åtskiljda ställen med flera mils avstånd, men jag vill endå att vi ska försöka få det vi har att fungera, om du vill..." Serena nickade ivrigt på huvudet då Ryan stannat upp, hon kände hur hennes kropp fylldes med värme och kärlek hur hennes ögon började vattnas och tårar som försiktigt ströcks längs hennes kinder. "snälla gråt inte, få mig inte att börja gråta nu " sa Ryan vilket fick Serena att skratta till, "Glädjetårar" flikade hon in. Ryan nickade försiktigt och strök med tummen längs hennes kind, " vad jag vill säga är att jag älskar dig,Serena. Jag älskar hur du får mig att känna, hur du gör mig till en bättre person. Hur dina varma leenden och härliga skratt får mig att äkska dig ännu mer, om det ens är möjligt... Jag vill att du ska ha denna, som ett bevis på min kärlek, som en bekräftelse på att det inte spelar någon roll hur långt ifrån varandra vi är.. Att vi alltid på något sätt finner tillbaka till varandra" Ryan strök försiktigt några tårar från sin kind och andades ut, hand läppte hennes axlar och tog upp en ask ur sin jeansficka, en svartsammetsask.
"Vill du ta emot denna?" undrade ryan och öppnade försiktigt locket på den lilla asken, där ett silverfärgat hjärta med tillbehörande hjärta befann sig, "ryan..." flämtade Serena och strök försiktigt på asken och det vackra halsbandet. "tycker du om det?" undrade ryan nyfiket och serena mötte hans blick, "jag älskar det... Och jag älskar dig!" svarade hon med handen på hjärtat. Ryan sprack upp i ett stort leende och fångade hennes famn då Serena hoppat upp kring hans höfter och fattat tag om boxen. "jag älskar dig så otroligt mycket" upprepade hon och kysste honom intensivt med en sådan hunger och elektrisitet.
Aldrig tidigare har en kille kommit i i hennesbliv med en storm och fångat hela hennes hjärta. Aldrig tidigare har hon kännt en sån åtro och passion för någon, aldrig någonsin. Hon hade träffat en kille som älskade henne lika mycket som hon älskade honom, som älskade hennes för den hon var.
När Ryan försiktigt släppt henne till marken och fattat tag i halsbanden ur den lilla asken, hur han försiktigt kysste hennes hals innan han knäppt fast halsbandet så Serena ficken närmare titt på hur det såg ut, så otroligt vackert och obeskrivligt. "Forever Yours, finns inristat på baksidan" viskade ryan försiktigt och förde sin hand mot halsbandet som att visa var det fanns. "grattis på födelsedagen hjärtat" flikade han in och kysste hennes läppar.
Serenas 17års födelsedag var en dag hon föralltid skulle bära med sig. Som hon alltid skulle hålla kärt om hjärtat. Hon hade för första gången i sitt liv sagt till en kille att hon älskade honom och verkligen menat det. Hon var för första gången lycklig. Och det spelade ingen roll vad morgondagen skulle bringa, hon hade ryan vid sin sida och det var allt som spelade roll. Han skulle vara hennes, förevigt.
________________________________________________________________________________________