"Okej, jag gör det" Scooter vände sig hastigt om därifrån han satt vid köksbordet tillsammans med Rose och Richard och diskuterade vad som förmodligen kallas Framtiden. Alla tre såg på Justin med ett förvirrat ansiktsuttryck, "Sjunger.." förtydligade Justin, "..Men jag har några krav".

Justin skulle aldrig för ett år sedan ens nämna ordet sjunga eller sångkarriär med tanke på omständigheterna som uppstått den senaste tiden. Han skulle aldrig ens tänkt tanken om det inte vore för Isadora, tjejen som fått honom och se positivt på saker, på livet. Justin var fast beslutsam om att det var för henne han skulle sjunga, det var för henne han skulle orka. Och det var henne han fortsatte att vänta på, till hon var redo att komma tillbaka.
Isadora har också lärt Justin uttrycket om att inte upprepa samma dag två gånger.

"Låt oss höra dem vännen .." sa Rose uppspelt och drog fram en stol menat åt Justin. Justin log snett innan han försiktigt satte sig, en klump i halsen bildades snart därpå när han såg Scooters ansiktsuttryck som inte såg allt för lycklig över vad han skulle säga.
"Noterar du Rose?" undrade Justin fortfarande med blicken i Scooters. Rose reste sig hastigt upp och av ljuden hon skapade rotade hon efter något att anteckna på. Justin drog försiktigt händerna i varandra under bordskivan då nervositet uppstod vilken utgav sig att det uppstod svett, kallsvett.


"Tell us Justin.."

"Berätta för oss Justin .." sa Rose lugnt då hon satt sig igen. Justin tog ett djupt andetag och såg ner i bordskivan, "Låt mig tala till punkt nu innan ni börjar protestera om något, okej?" undrade Justin och sökte i blicken på dem som omringade honom, allesammans nickade lätt till svars. "För det första, jag kommer att arbeta här hemma, jag tänker inte åka någonstans" sa Justin i lugn ton , "För det andra, Jag hoppas att få ett godkännande av Mr.Hilton.." började Justin försiktigt och såg på Richard,  ".. om en sångtext Isadora skrivit jag skulle vilja använda, som jag vill dedikera till henne" Richard såg förvirrat på Justin, som om att han aldrig tidigare hade hört något sådant som att hans dotter var en fantastisk sångskrivare. Justin ignorerade det ,".. För det tredje, jag vill aldrig höra talas om några frågor liknande när något ska släppas och inte, och jag vill heller inte att något om detta ska släppas ut i media. Det stannar mellan oss tre".
Justin andades lugnt, "För det fjärde.." lång paus, "..För det fjärde ska Isadora gå med på att göra en duett med mig".



"Vänta här nu.." Scooter var den första att säga något efter den pinsamma tystnaden som uppstått efter att Justin har talat till punkt. "..Vi har ju ingen aning om när Isadora vaknar upp?" Scooter vände blicken bort från Justin och såg beskymrat på Richard som tog åt sig en djup suck, "Vad menade du med att Isadora skrivit en sångtext?" Richard såg en aning förvirrat på Justin, han sökte genast i fickan efter den låt han sjungit för Isadora och sträkte över den emot Richard och Scooter så dem båda kunde se den.
Justn såg en aning beskymrat på Rose som fortfarande satt och antecknade men hon stannade upp och log det varma leendet Justin vant sig vid, ett leende som talade om att det skulle gå bra, att allt var okej.

"Begåvad dotter du har" berömde Scooter emot Richard som nästan fällde tårar efter att ha skummat igenom papperet, "Menar du att min dotter har skrivit det där?" frågade han Justin som nickade lätt på huvudet, "Det och flera hundra andra" lade han sedan till med ett leende. "Men när hade du tänkt att vi ska tala om något för media, för världen?" undrade Scooter och såg frågandes på Justin. Justin som stolt tog tillbaka det skrynkliga papperet och stoppade i fickan innan han nöjt såg på Scooter med ett snett leende, "När jag vet att Isadora mår bra igen".


"When I know Isadora is okey.."

Först och främst TACK SÅ HIMLA MYCKET FÖR ERA FINA GRATULATIONER! :)

Detta är ett kort kapitel, jag vet. Men jag ville inte låta er vänta på nästa, även om det är min dag. En dag som hittills har varit fantastisk!
I nästa kapitel som kommer upp imorgon kommer förmodligen göra många av er glada ;)

Nu ska jag slå klackarna i taket tillsammans med mina fina vänner!
PUSS & KRAM!

"Gör det något om jag går in i Isadoras rum?" frågade Justin snabbt. Rose såg genast på honom med ett chockat uttryck, därifrån hon satt mittemot honom vid det vita runda bordet och läste ur en inredningstidning. Hon nickade försiktigt," Självklart". Justin log snett till svars och plcoakde med sig tallriken ifrån bordet och ställde den i diskmaskin, innan han med små försiktiga steg begav sig ut ur köket, "Förresten.." Justin stannade upp hastigt i dörren, Rose såg förvirrat fram bakom tidningen, "Tack för maten, det var jätte god" sa Justin och log snett. Rose nickade lätt, "Ingen orsak vännen".




Dess vita väggar med ett mönster i en nyans av guld, golvet täckt i vita mattor med kort lugg, den stora blanka tv:n som så enkelt brydde den stora väggen , den stora röda soffa som så välplacerad stod framför den och den säng med dess vita träslag och fluffiga sidentäcke. Tavlor över sängen som gick i färgerna rosa med en stor ros i varje. Isadoras rum, rummet Justin aldrig tidigare varit inne i. Det som så vackert och felfritt speglades i hans näthinna. Justin kunde känna doften av hennes parfym som fortfarande låg i luften. Smärtan i brösten som kom tillbaka, prövandes och hålla tillbaka tårarna som var påväg att rinna. Han försökte vara stark.
Med små skritt gick han försiktigt över dess stora ytor, kände hur hennes doft sipprade in i lugnorna. Försiktigt la han sig ned i den välbäddade sängen och såg upp i taket. Hans händer som försiktigt utvidgades över hela ytan och fingertopparna som nuddade det välstrukna tyget.

"Behöver du något?" stämman ifrån Rose hördes ifrån dörröppningen, Justin såg upp mot henes håll därifrån han låg och försökte kontrollera alla de känslor som sköljdes över honom, försiktigt skakade han på huvudet. Rose nickade lätt och ett snett leende spreds på hennes läppar. "Ett tips, kika under huvudkudden. Jag tror du finner något hon skulle önska du fick" sa Rose och med det stängde hon den öppna dörren bakom sig och lämnade en förvirrad Justin bakom sig.











Dagboken. Omtumlat satt Justin med den bok i famnen han en gång givit till Isadora. Det Rose sagt åt honom att söka efter, som han nu funnit. Den rosa dagbok med dess silvriga text "My Secrets" på framsidan. Det silvriga lås som innfattade den hjärtformade nyckeln Isadora alltid bar runt halsen. Men nu behövdes ingen nyckel, dagboken som nu fortfarande öppen.
Nyfikenheten spreds inom Justin, han ville veta, veta vad hon skrivit, hennes tankar, hennes känslor. Då hon lovat att verkligen öppna upp sig i denna bok. Men samtidigt sköljdes han över med ett sting av ångest. Kunde han verkligen öppna dagboken? Läsa Isadoras värld i ord? Skulle hon isåfall någonsin få veta? Och varför var det så att Rose bett honom att kika under kudden så han skulle finna den?
En våg av minnen översköjdes av Justin, minnen kom tillbaka. Särtan som triggades upp, paniken som sakta började krypa fram. Justin skulle aldrig komma att kunna förlåta sig om Isadora inte vaknade upp igen. Aldrig skulle hans liv bli detsamma, utan henne.


"Maj 13th
Idag tog tog Justin med mig till vad som kom och bli den vackraste plats jag någonsin sett, en plats så otroligt vacker utan dess like. Tillsammans gick vi hand i hand genom den lilla gröna stigen som tillslut visade sig vara vägen till den vackraste bergsklippa jag någonsin sett. Med en utsikt som så vackert sträckte sig över hela Los Angeles, att man kunde se ända till stranden, nästan kunde se det klarblåa havet som sträckte sig lång bort i horisonten. Jag fortsatte att upprepa hur otroligt vackert det var, Justin skrattade dovt åt mig och såg på mig med den intensiva blicken jag älskat sedan första stund, varsamt sträckte han sig emot mina läppar, jag kände den klara brisen nudda min kind när han viskade försiktigt, att det var vår plats.

Med en stor rosbukett innefattande hela 20 vackra stora rosor sitter jag här nu vid sängkanten och skriver. Mina tankar som alltid verkar att leda emot Justin. Tankar som alltid brukar leda emot vilken tur jag egentligen haft, vilken underbar vändning mitt liv har fått, hur jag för första gången i mitt liv känner mig lycklig. Jag tackar Justin för allt det, det är allt tack vare honom. Utan honom i mitt liv vet jag inte vad jag idag hade gjort. Vem jag hade varit med eller vem kunnat lita på.
Med Justin i mitt liv är jag fulländad. Han är så mycket mer än en popikon som lagt sin karriär på hylla, han är en underbar person med en personlighet att dö för. Hans sätt att få en människa att känna sig vacker, speciell utan att ens behöva göra något, hans sätt att se på människor utan att döma. Hans sätt att få mig lycklig. Om jag kunde skulle jag ge honom världen, för det är precis det han är värd.

Vår tid tillsammans har inte varit lång, endast några få månader. Men tiden tillsammans med honom har varit den bästa i hela mitt liv. Jag ångrar inte en skund jag spenderat tillsammans med honom. Han får mig alltid att skratta och le, får mig alltid att vilja göra spontana saker, får mig att vilja hjälpa människor, får mig att bli en bättre person. Jag önskar bara han förstod ur mycket han betyder för mig, jag vill visa hela världen hur tacksam jag är för honom. Men jag kan inte. Och jag skulle aldrig göra något för att såra Justin. Så jag får försöka visa honom, visa honom hur tacksam jag är. Hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag verkligen älskar honom, för den han är..
En kärlek så starkt vuxit för honom, känslor min kropp aldrig tidigare känt. Hur hans sätt att se på mig får mig knäsvag, hur han varje dag berättar hur vacker jag är även om jag kan gå runt i mjukisbyxor och osminkad. Hans sätt att hålla om mig, le emot mig. Ja, en kärlek så stark att det skulle ta mig flera år att beskriva den.
Allt jag önskar är att få höra honom säga att han älskar mig. På så sätt vet jag att jag alltid kommer att finna min väg tillbaka, tillbaka till honom. "




Tårar efter tårar rann sakta nedför Justins kinder. Dagbokens vita sida som var påväg att drunkna i tårar. Justin läste varje liten rad Isadora skrivit om den dagen han tagit med henne till den bergsklippan, han läste hur hennes känslor för honom alltid växte starkare och det var först nu Justin verkligen förstod att Isadora älskade honom lika mycket som han älskar henne.
En kärlek så stark ellan dem båda, en kärlek som var så mycket mer än en tonårskärlek. Det var äkta.
Synen som försiktigt suddades ut då ögonen vart fyllda av vatten. Varenda liten mening som så starkt tog plats i hans hjärta. Som fastnade på näthinnan och spelades upp om och om igen.
"Allt jag önskar är att få höra honom säga att han älskar mig" Justin läste den lilla meningen om och om igen, han kunde inte få in varför han inte sagt det till henne. Varför han inte berättat hur ycket hon betyder för honom, hur mycket han behöver henne i sitt liv.


Justin hörde stämman av Richard ifrån nedervåningen och förstod att han var hemma, att det var dags för Justin att gå. Han ville inte vara till besvär. Ville inte tränga sig på.
Justin försökte snabbt att rätta till efter sitt dås av pappaer som fallit ut ur dagboken, så många papper att det tog Justin några minuter att förstå att det inte bara var papper, att det var sångtexter skapta av Isadora.
Samtidigt som Justin fattat tag i ett sångpapper hörde han det knarrande ljudet ifrån trappan och rösten ifrån Richard som blev allt tydligare. Av ren impuls stoppade Justin snabbt dagboken tillsammans med det sångpapper, torkade tårarna och log ett besvärat leende emot Richard som klev in i rummet.
"Hej grabben, vad för dig hit?" Richard log svagt och såg iaktaget emot Justin. "Inget speciellt egentligen, jag skulle precis gå" sa Justin och såg sig försiktigt om i rummet så han inte missat något.
Justin hade en plan, en plan han var fast besluten om att fullfölja, det var nu eller aldrig.

____________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni? Vad tror ni Justin har för plan? :)

Tack för allt ert stöd, ni anar inte hur mycket det betyder! (:

~~ 1 månad senare ..


"Vi behöver prata" Justin hajade till av den mörka rösten i dörröppningen, rösten som kom ifrån Scooter. Långsamt höjde Justin upp blicken ifrån den tilltufsade sängen. Sängen han legat i dag ut och dag in i, nu i nästan en månad. Så många tårar som där spillts, så många tankar som uppenbarat sig. Känslan av livlöshet som spreds varje gång det var en ny dag. En ny dag utan Isadora. I väntan på hopp om ett samtal ifrån sjukhuset som berättade att hon vaknat. Men hittils hade det inget kommit.
"Finns inget att prata om.. " Justin sa samma mening han sagt varenda gång någon kommit in och försökt prata med honom. Han hade inget att säga, det fanns helt enkelt inget att säga. Han var tom på ord. Ingenting hade någon mening utan Isadora. Han såg ingen glädje i någonting utan henne.



En månad hade passerat sedan Isadora varit med om bilolyckan. En månad Sedan hon hamnat i koma. Bilolyckan som uppstod efter att Isadora förtvilat sprunigt ifrån Justin i tårar och lämnat honom med orden "det är bäst om vi skiljs åt" . Ord som fortfarande inte tycktes ha någon verklig mening. Som inte var verkliga. Som om någon tvingat henne till och säga det. För Justin visste att hon behövde honom minst lika mycket som han behövde henne. Tillsammans var dem inte två individer, tillsammans var dem en.
Varje dag hade Justin besökt henne på sjukhussängen. Förklarat sin kärlek till henne, berättat att hon måste kämpa, finna vägen tillbaka. Han hade gått till kyran, bett för henne. Bett att hon ska vakna. Komma tillbaka till honom. Men hittills hade ingenting hjälpt. Det spelade ingen roll vad han gjorde så tycktes det bara gå utför. Men Justin ville inte ge upp hoppet, han ville tro på att hon skulle komma tillbaka till honom när hon var redo.
Justin klandrade sig själv för vad som skett, spelade ingen roll vad människor omkring honom sa, han tog skulden på sig om att allt var hans fel, Han borde inte ha låtit henne gå den dagen för en månad sedan, han borde ha stoppat henne. Borde ha vetat bättre. Och nu insett att det egentligen var han som borde ligga där och inte hon.


"Du vet att du inte kan ligga här förevigt Justin.." Scooter gav ifrån sig en hejdlös suck medans han strosade fram emot den nedfällda persiennen vid fönstret. Justin kände hur tårarna var påväg att falla när han försökte ta in vad Scooter sagt. "Om det är det som krävs så gör jag det" nästan viskade Justin fram.
"Jag vet att du har det svårt Justin.." började Scooter försiktigt innan Justin stoppade honom, "Du vet inte ens vad ordet svårt betyder så var tyst" Justin höjde rösten emot Scooter därifrån han låg. Han hörde Scooters fotsteg som kom allt närmre sängen och kände hur den sjönk ned när han satt sig, "Allt jag ville säga var att du måste försöka få in att det finns risker, risker som medför att hon kanske inte vaknar" sa Scooter stumt.
Justin satte sig hastigt upp ur sängen, drog på sig sina gråa mjukisbyxor, såg på Scooter med ilska i ögonen, kände hur hans tänder började gnisla, kände hur hans puls ökade och hur hans höger hand började darra av ilska, smärta. "Säg aldrig så till mig igen, fattar du?" nästan skrek Justin i ansiktet på Scooter, som uttrycktes till mer ett påstående än en fråga. "Ta det lugnt grabben.." Scooter höjde försiktigt händerna och såg på Justin med ett oskyldigt uttryck. " ..Jag menade inget illa. Jag sa bara att det finns risker".









"Justin!"


"Justin!" Rose log sitt vanliga varma leende då hon öppnade dörren hemma hos familjen Hilton. Ett snett leende spreds på Justins läppar då hon vänligt släppte in honom. "Vad för dig hit? Richard är inte hemma" sa hon vänligt då dem båda gick emot det enorma köket. Doften av grillad kyckling och currysås spreds i rummet och det luktade ljuvligt. Justin kunde känna hur hans mage för första gången på en månad kurrade till. Matlusten som snabbt försvunnit iochmed att Isadora inte funnits där, som medfört att Justin magrat ovanligt mycket. Hans muskler som försiktigt tynade bort för varje dag som passerade och ersattes med beniga revben och ryggradens alla kotor som sticker ut nästan för mycket. Justin kan inte direkt säga att han är stolt över sig själv.

Eller hur hans sätt att leva förändrats. Men när man är så fruktansvärt olidligt kär i någon, har sådana känslor som inte ens går att beskriva i ord, sådana känslor som Justin har för Isadora och nästintill mister den personen, är det som om hela ens värld rasar samman, som om man inte finner någon väg ut ur mörkret.
"Jag ville bara komma hit.." Justin log snett, "..Det känns mer som hemma här" lade han sedan till. Rose log varmt och ställde fram ett stort vitt fat med nygrillad kyckling och spett av grillade gönsaker. "Hungrig?" undrade hon och Justin nickade uppspelt. Som en person som inte fått ordentlig mat på flera månader, och det kanske var precis så det var.

__________________________________________________________________________________________


Vad tycker ni? Gillar ni hur denna novell är påväg att utvecklas? Dela gärna med er av era tankar och åsikter.

Isadora kunde skymta tårarna som fortsatte att rinna nedför hans kinder, hur hans ögon inte alls var sådär gyllenbruna, tindrande som hon mindes. Dem var utbytta mot en nyans av rött, likt flammande eldlågor. Hon kunde höra hur han gång på gång försökte hämta andan, försöka lugna ned sig ifrån gråtandet. Men på något sätt kunde han inte.
Isadora kände hur oro och rädsla sköljdes över hennes kropp, Hon stod chockerat kvar i dörröppningen och såg på Justin, försökte förstå varför han grät så när hon var i samma rum. Men samtidigt kom hon tänka på att han inte hört hennes rop? Inte hört hennes knackningar på dörren? Inte hört knarrningarna som uppstod då hon klivit in id en lilla kojan..? Och varför hade Justin någon slags oara omkring sig, som ett speglande genomskinligt glitter?, Varför kändes han så nära men endå så långt borta?
Isadora kunde än en gång känna beröringen på handleden, lätta smekningar som uppstod. Hon kände hur hennes hjärta slog ett extra slag, hur det pumpade extra blod för varje beröring och hur hennes kinder blev rödrosiga.

"Det kommer bli bra älskling, jag finns här, jag kommer vänta på dig, jag kommer kämpa för dig.
Men du måste lovar mig att kämpa tillbaka, lova mig att du vaknar upp ur koman"

Isadora hörde Justins ord, ord som kom ut i viskningar. Ord som stöttes emot hennes kropp likt en blixt, ord som inte alls verkade sanna. Paniken som steg i kroppen, oron och rädslan som nästan exploderade innuti henne.





"Justin, I'm Right here!"

"Justin, jag är ju här" Isadora ropade gällt ut emot Justin förtvivlat. Hon studerade hans ansikte som inte alls skapade någon reaktion på det hon precis sagt. Tårarna som än en gång började rinna nedför hans kinder. Smärtan i bröstet som blev allt hårdare.
Hon stod ju här, precis framför honom? Varför kunde han inte höra henne? Varför kunde han inte se henne?
Smärtan som blev olidlig, den brinnande känslan i kroppen, rädslan som utvecklades i tårar, tårar som inte ville sluta rinna. Isadora kunde inte förstå vad som hänt, hon mindes inte. Hon mindes inte hur hon kommit hit , vad hon gjort som slutat med att hon hamnat här. Hon var rädd, rädd för vad som ska hända eller hur hon ska ta sig hem.
Hon ville vara hos Justin, ville känna hans underbara kolon i hennes lungor när hon sträckte sig efter hans famn, hon ville känna hans mjuka läppar emot sina, känna hur han varsamt masserade dem och hur han viskade vackra ord i hennes öra.
Det gjorde så fruktansvärt ont i henne att se honom såhär, sårbar. Inte kunna göra något. Inte kunna hjälpa. Hur hon än försökte sträcka sig efter honom, efter hans famn, stöttes hon tillbaka, hur hon än försökte gick det inte. Hon kunde inte nå fram.
Var det kanske så att det Justin sa var sant? Var Isadora i koma? Och isåfall vad var det som hade hänt med henne? Var hon påväg att dö?

____________________________________________________________________________________________

Väldigt kort del, jag vet! Men jag kände att det var bäst och sluta där :)
Vad tycker ni? Och vad tror ni kommer hända?

En värld, så vacker, så egen. En värld som sträckte sig så långt bortom all fantasi man någonsin kunnat drömma om.
En plats så vacker, med alla dess exotiska blommor, träd och gräs, likt en äng. Platsen som såg så overklig ut, men endå så äkta.
Hela dess eksistens som speglades runt i en såpbubbla, med ett skimrande nyans av lila och glitter.
Likt en fantasi värld, bortom världen, bortom jorden.
Det kvittrande ljudet ifrån dess fåglar som högt flög fritt i skyn, den klarblåa himlen och dess lysande sol. Vita hästar som så vackert sprang omkring, fridfullt, lekandes i gräset, så oberörda bortom allt runtomkring dem.


Fritt sprang hon över ängen, kände dess mjuka eksistens under dem bara fötterna, doften av rosor, liljor och blåklockor som uppenbarades av en liten beröring, som sipprade in i hennes lungor. Den fantastiska känslan av stillhet, av fridfullhet och inga beskymmer.
Ljudet av någon som grät, någon som sipprande efter andan, dess ekande ljud som speglades ut över ängen. Ljudet som blev starkare, mer tydligare för varje steg hon tog. Isadora försökte förvirrat se vartifrån ljudet kom, och ifrån vem. Den plats som sträckte sig bortom all räckvidd, så lång ögat kunde nå skymdes den eviga ängen, den felfria ängen och dess härliga påverkan.
"Hallå?" Isadora skrek gällt ut. I hopp om ett svar, i hopp om en ledtråd. "Hallå?" upprepade Isadora. Ett sting av smärta i bröstet, ett sting av ensamhet och rädsla.
Vem var det som grät? Vem var det som inte kunde höra hennes rop? Och varför kunde hon inte se någon människa? Varför var hon på den fantastiska platsen helt själv?

Det kvittrande ljudet ifrån en fågel spelades likt melodier i örat, uppenbarades ända in i hjärnan. En fågel så liten, så bortom all frekvens. En fågel så otroligt vacker, inte likt något annat. Med dess skimmrande oara och färger som gick i grönt och rött likte skimmer.
Kvittrande flög den framför Isadora, försökte få henne att följa efter, försökte hjälpa henne. Isadora kände en form av rädsla, oro. Då fågeln över huvudtaget inte alls var rädd, inte flög ifrån henne. Förvirrat försökte hon följa fågeln som kvittrande flög över ängen, dess prasslande ljud när Isadoras fötter äntrande marken. Ljudet av egentligen ingenting eller någon alls.










"Rose Garden" Isadora läste dess rödrostiga bokstäver på den vita skylten, hängandes över en atelje fyllda av rosor. Den lilla fågeln såg ut att sätta sig bekvämt till rätta över dess byggda träslag bland rosorna. Varför hade fågeln lett henne hit? Vad skulle det hjälpta? Var det vägen tillbaka, tillbaka hem?
Ljudet av någon som grät uppenbarades ännu en gång, det blev starkare med mer dragningskraft än tidigare. Engsligt gick Isadora in under ateljen och följde den lilla gröna stigen den innefattade, lämnade den lilla fågeln bakom sig. Följde dess stig bland planterade rosor och buskar som så vackert skapade en slags tunnel över henne.
Det gråtande ljudet som blev starkare, nästan ekade i huvudet för varje steg hon tog. På något sätt kunde hon känna ett sting av hopp, ett sting av att hon inte var ensam då hon kunde höra någon, en människa. Hon kunde skymta ljuset av solen längre fram, ett sting av hopp steg snabbare inom henne, ett sting av längtan att få komma hem. Komma därifrån.
Hon kände hur benen började springa allt fortare men hur hennes andning inte alls påverkades av det ju snabbare hon sprang, hur hennes ben kunde röra sig så otroligt fort i sekunderna som passerade, hur hon snabbare närmade sig ljuset ur tunneln av buskar, hur ljuset kom närmre emot henne.











Mörkgrön mossa, stora bruna trädstammar, trädens kroner som sträckte sig högt i skyn , dess gröna blad som fångades i vinden, det sipprande vattnet ifrån den rinnande dammen, dess klarblåa vatten och dess lekande lysande fiskar, dess färger som så vacker skimrade till i botten. Solens strålar som sipprade mellan stammarna och lyste upp. Skogen, en skog så vacker, så overklig. Så bortom allt annat.
Ljudet av någon som pratade klingade i öronen, någon som viskade små vackra ord samtidigt som den sipprade efter andan. Isadora såg sig förvirrat om, runt i skogens alla ändar tills hon såg det. Trädkojan. Kojan som så vackert sträckte sig högt uppe bland det röda trädet, en gungande bro som ledde ut till dess mark. Isadora kunde känna friheten, kunde känna känslan som bubblade i magen, rösten som klingade i öronen, den mörka rösten som var så nära, så verklig. Hon kunde känna hur hennes kropp fylldes med liv för varje steg hon tog, för varje sekund som passerade.

"Vad har jag gjort?",
"Allt är mitt fel",
"Du får inte lämna mig, du får inte!"


Ord som kom ut i viskningar, andetagen, dess harspliga mörka röst som förtvivlat hämta andan mellan varje mening. Isadora stog förvirrat utanför den mörka träfärgade dörren till dess trädkoja, försökte koncentrerat höra vad personen sa, vad som hade hänt. Små lätta knackningar emot dörren, hon kunde själv höra hur det ekande ljudet sprida sig längs väggarna innuti. Hon kunde höra den viskande rösten fortsätta utan avbrytning. Hur hon gång på gång knackade högre och högre men inget svar.

"Jag behöver dig Isadora"

Isadora stannade chockerat till, då hon var påväg att knacka än en gång, den röst som så bekant viksade hennes namn, den röst som var så bekant fast endå inte. Hon kunde inte komma ihåg vart hon hört den förut. Vem det var som pratade om henne.
Snabbt slog hon upp dörren i all hast, såg sig förvirrat om i den lilla träfärgade kojan, såg alla dess ljus som så vackert var placerade runt om alla hörn, dess mörkgröna kuddar som var placerade på golvet, och doften av vanilj som snabbt nådde hennes lungor. En känsla av värme spreds inom henne, en känsla av trygghet.

"Kom tillbaka till mig"

Den viskade rösten uppenbarades än en gång, hon kunde känna beröringen som spreds på hennes handled. En konstig och förvirrad känsla, hon kunde känna hur någon drog sin hand över hennes men hon kunde inte se något. Men Hon kunde känna. "Hallå?" ropade Isadora förvivlat. Det var stunden hon väntat på, stunden att ha funnit hjälp, någon som kunde ta henne häirfrån, hjälpa henne hem.


Sittandes i ett hörn, sittandes för sig själv,
Den mörka brunbrända hyn, dess tindrade ögon och mörka kalufs, det felfria perfekta leendet och dess klingande skratt. En person som alltid varit så vacker, alltid varit så egen fast endå så otroligt speciell. En person, som betytt så fruktansvärt mycket i hennes liv, som fortfarande betyder mycket. En person som hjälpt henne, som fått henne att älska. Justin Bieber.
Isadora kunde känna glädje tårarna som sipprade nedför hennes puffiga kinder då hon upptäckt att det var han som pratat, att det var hans röst hon hört. Och nu var hon här, tillsammans med honom igen. Men varför fick hon då känslan av att det var något som inte stämde??

___________________________________________________________________________________________


Vad tycker ni om Isadoras pespektiv? :)
Det dyker upp en del2 till denna lite senare idag, så håll utkik och tills dess ge mig feedback om detta kapitel. För det är som sagt åt er jag skriver.

Förresten, jag ber om URSÄKT då jag råkat skrivit fel på förra kapitlets rubik, då det stod att det var part1. Men det är det alltså INTE. Utan nu kom ett alldeles nytt kapitel och ur Isadoras perspektiv som lovat :).

"Vad hände?!" Rose kunde höra rösten ifrån den unga pojken, inrusandes bakom dörrarna. Hans blick antydde så mycket mer än sorg, det var rädsla, rädslan över vad som hänt Isadora. Rädslan över att han inte varit där. Rose kunde se det, av att se på hon en ynka sekund.
Rose hade tidigare bara skymtat den unga mannen bakom ett par mörka glasögon några månader tidigare, hon kunde nu se vilken man han blivit, hans hår var kortare, hans hy var brunare och hans axlar bredare. Han var en fin ung man. En man Isadora blivit kär i. Älskade.

Richard reste sig hastigt upp ur den gröna fotöljen, han som tidigare inte träffat honom, inte träffat den unga man som fångat hans dotters hjärta, inte träffat den unga mannen som hjälpt Isadora, fått henne att se livet ur ett nytt perspektiv, ett bättre. Fått henne att älska. På riktigt.
"Vart är hon?" Den unga mannen, Justin, nästan skrek ut i den ekande lokalen, vänthallen. Han såg sig förvirrat omkring, såg oroligt omkring på all personal som omringade honom, i väntan på svar, i väntan på att någon skulle säga något.
"Är det du som är Justin?" Richard tog säkra kliv fram till Justin, Justin som så oförmöget inte såg intresserad ut, endast i väntan på svar om Isadora. Ignorerade Richard, ingorerade hans fråga.
In genom dem vita fjärilsdörrarna med runda fönster kom en välklädd man, lika frustrerad som Justin. Han såg sig förvirrat omkring, sökte efter läkare, sökte efter information.
"Scooter!" utbrast richard och mannen, Scooter hajade snabbt till. Han fick ett lättnat ansiktsuttryck och Richard gick emot honom, tillsammans klev dom en bit bort från Justin. Richard som egentligen visste lika lite som Justin, Richard som så smärtsamt försökte hitta kraften att stå på benen försvann med Scooter ut genom dörrarna.

Rose såg hur Justin förtvivlat bras i gråt, hur hans krafter inte längre orkade, hur hans ben vek sig och han hamnade på golvet i sittande position, hur han drog igenom håret med båda sina händer, hur han snyftade, hans andning som ekade i hela lokalen, hur han sipprade efter andan, efter luft.
Rose visste inte om hon skulle låta honom vara ifred eller om hon skulle gå fram till honom, det gjorde ont i henne att se honom sådär, sårbar och ovetande.

"Hur går det?" Rose gjorde en anstas att få kontakt med Justin, hon hörde hur han gjorde ett försök till att lugna ner sig, hur han torkade tårarna som fortsatte rinna med tröjärmen. "Vad hände?" sa Justin harspligt och såg upp emot Rose därifrån han satt, hon såg hur hans ögon var lika eldröda som Richard, hur fruktansvärt ont han måste ha, sådan smärta. "Jag vet lika lite som dig" försökte Rose prövande, försökte kontrollera sin röst och inte låta den vika. Hon ville inte orsaka mer smärta än vad som redan var. "Kom, sitt här borta" Rose sträckte sig efter armen på Justin som vänligt gjorde som hon sa och tillsammans gick dem bort till dem gröna fotöljerna.

 "Jag heter Rose" Rose sträckte vänligt fram handen emot Justin som nu lugnat ner sig en aning. "Jag heter Justin" svarade han och skakade vänligt. ".. Jag vet" log hon vänligt. Justin såg förvirrat på henne "Vi har träffats" sa Justin sedan, då han ordentligt sett på hennes ansikte. Rose nickade lätt, "Och du är den unga mannen som stulit Isadoras hjärta.." log Rose , "Den unga mannen hon älskar" lade hon sedan till och såg hur Justins eldröda ögon fick ett skimmer, hur hans leende sträckte sig med kinderna och hur hans kinder blev rödpromsiga.



* * * * *




En äldre man iklädd i en mellan grön dress kom in i väntsalen fortfarande iförd handskar och munskydd. Justin kunde skymta stäng av blodfläckar på den annars felfria dressen då dem alla reste sig upp dräifrån dem satt. Mannen såg förtvivlat på dem, en känslolöst ansiktsuttryck och bad sedan vänligt att få prata med Richard.
Justin studerade varenda liten rörelse dem båda gjorde, han följde rytmen på läkarens mun och försökte höra vad han sa, vad som hänt.
Rose tog ett fastare grepp om Justins arm och han kände hur paniken började slå i honom. Sekunderna som passerade likt år, den olidliga tystnaden, hur väntan blivit outhärdig, smärtsam, frustrerande.


Justin hörde hur Richard upprepade ordet Koma, hur doktorn såg på honom med bekyrad blick, hur Richards värld rasade samman, hur hans ben snabbt vek sig och hur doktorn tog emot honom. Gråtandes i hans famn.
 
Justin kände hur tårarna började rinna på samma sätt, hur hans hjärta bultade i bröstkorgen, hans ögon såg svart. Som om hela rummet plöstligt suddades ut, allt gav vika. Justin hamnade i Rose famn och lät sig gråtas ut över hennes axel, han kände hur benen nästan vek sig och hur hon förbryllat gjorde allt för att hålla kvar honom i stående position, hur Scooter stod snett bakom honom och hjälpte bäst han kunde.
Utan Isadora spelade ingenting roll, han var ingenting utan Isadora.


"Vart är hon?" Justin sipprade efter andan mellan orden han sa, "Vart är hon?" skrek han högt ut och använde all sin kraft för att kunna stå rakt. Hans blick sökte sig emellan Scooter och Rose som skakade lätt på huvudet och såg på honom med oroad blick.
Med snabba steg gick Justin emot doktorn, doktorn som hade svaren.
"VART ÄR HON?" han såg ilsket på Doktorn, ilsket över att inte fått veta, ilsken över frustration, ilsken över att inte kunnat göra något. Ilsken över att inte varit där när Isadora behövt honom.

__________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni om att få läsa ur Rose perspektiv? :)

Nästa kapitel kommer att vara ur Isadoras perspektiv, det kommer vara lite annorlunda, men jag tror och hoppas ni kommer tycka om det :)!

* * *

Kul med alla gissningar och fina kommentarer, keep it up! Det är för er jag tar mig tid till att skriva, ni får mig alltid på bra humör med era fina kommentarer! :)

Rätt svar på frågan om vad som hänt var en söt tjej som heter Maya Lindberg,
som var först med att gissa på bilolycka! :)
FEEEEEEEEEET LÄÄÄÄÄÄÄÄNK TILL HENNES BLOGG!!

"Nå?" Scooter satt väntandes i köket då Justin kom tillbaks hem, han hade förlorat Isadora. Det var nog det enda som snurrade i hans huvud, allt dem båda gjort tillsammans spelades upp i huvudet likt ett bildspel, varenda minut dem spenderat tillsammans, alla ord dem båda utbytt, Justin mindes allt. Varenda litet ord. Varenda liten rörelse, varenda liten beröring.
Han såg armbandet som dinglade på handleden, kände hur tårarna började komma krypandes tillbaka, hur smärtan innuti blev outhärdig. Justin klandrade sig själv, han var inte värd Isadora. Hon förtjänade någon så mycket bättre, någon hon kunde lita på.
"Vad tror du?" Justin undvek den dömande blicken ifrån Scooter samtdigit som han kastade telefonen på bordet framför honom. "Det gick så bra alltså.." Scooter skrattade lätt, grabbade tag i telefonen och la den återigen i sin ficka. "Vad var det som egentligen gick fel?" Justin satte sig med ett suck på den svarta barstolen, han kände hur Scooters ögon vilade på honom men kunde inte förmå sig att möta hans blick. Allt var egentligen ett missförstånd, Isadora hade fått för sig att Scooter skulle ta Justin ifrån henne. Att han aldrig med skulle kunna träffa henne. När han väl fått en chans om att få sitt liv tillbaka var han nu inte så säker på om det verkligen var det han ville, om han verkligen var redo. Justin behövde Isadora, han behövde henne vid sin sida, hennes stötte, i enkelhet bara hennes närhet. Han kände sig halv utan henne och tillsammans klev dem ihop likt en pusselbit. En perfekt sådan.
"Jag tror hon missufattade allting..." Justin drog en djup suck, ".. Att hon fick för sig att du skulle ta mig ifrån henne, efter allt vi gått igenom.." Justin sökte efter Scooters blick, blicken som inte sa något, inget medlidande, ingen glädje, bara tomrum. "Jag behöver henne Scooter.. Lika mycket som hon behöver mig" Justin ved blicken, han kunde inte förmå sig att ens se på Scooter. Scooter var inte rätt person att prata känslor om, det hade han aldrig varit. Justin hände hur hjärtat började slå ojämna slag, hur hans röst nästan vek sig bara av tanken på Isadora. Allt gjorde så fruktansvärt ont, hela kroppen, ända ut i benmärgen.
"Justin.. Du mste förstå att jag kom hit av en anledning. Det har tagit mig flera månader för att ens försöka få synen av dig.. Ingenting på månader.. Det var tills du dök upp på framsidan i alla skvallerblaskor runtom hela världen tillsammans med Isadora som jag började få upp spåret, och på så sätt kunde hitta henne, då jag är god vän med hennes far..." Justin hejdade Scooter, Justin hade egentligen bara en sak att säga honom. Han visste att det betyder affärer, att han ville ha tillbaka Justin, vara hans manager. "Jag gör ingenting utan Isadora vid min sida" Justin drog en röd linje, som ett riktigt uppvaknande. Att allt skulle gå enligt honom om det skulle bli någon nästa gång i rampljuset. Det var Isadora som var tvungen att finnas där om det ens skulle komma upp på tal om en comeback.
Scooter såg förvirrat på Justin, följde hans rörelser då han gick emot kylskåpet för att hämta vatten och sedan tillbaka till barstolen, "Justin skärp dig! Hon är väl ingen lek!?" väste Scooter ut. "Jag älskar henne Scooter, jag behöver henne. Men hon vill aldrig mer se mig!" skrek Justin ut emot Scooter innan han gick ut ifrån köket. Tårarna som nu började rinna allt mer, smärtan i bröstet som var påväg att bli outhärdig.Dem konstanta bilderna i huvudet som ploppade upp, alla minnen, alla skratt, alla fina stunder dem båda haft tillsammans på bara några månader. Så mycket dem gått igenom, tillsammans. Justin var inte redo att släppa henne, inte redo att gå skiljda vägar. Dem båda var menade för varandra, Justin var fast besluten vid det, dem båda hörde ihop. Det var något Scooter Braun skulle bli tvungen till att få in.
















Stora vida rum, väggar som gick i en nyans av ljusgrönt och vitt, vita stenfärgade golv och ljusrör som lös i färgerna vitt och gul. Mellan gröna uniformer och vita rockar med namnskyltar. Väntrummet som innefattade endast några lädergröna fotöljer och ett vitt bort med skvallertidningar, en hörna som bestod av leksaker och en grön bilbanematta. Rose kände mycket väl igen sig, hon såg folk som rusade förbi, men hon uppfattade inga ansikten. Familjer som oroligt yrade omkring i väntande på svar från olika doktorer.
Sjukhus har en speciell doft, ett speciellt utseende. Det går egentligen inte och förklara den känslan man får när man kliver innanför dörrarna på ett. Känslan man får då man redan äntrar entrén på akutavdelningen, då man omgivs och får en känsla av sorg. Kanske en viss glädje men mestadels sorg. Att man befinner sig i närheten av olika operationsrum, där människor kan dör i löpet av en sekund på ett blankt bord om något går snett. Då känslan av sorg, smärta och blod tryckt innanför bröstet. Man finner egentligen inte några ord, minutrerna av väntan. Väntan på en doktor som berättar hur det gått, man kan i löpet av en sekund förlorat en vän, ett syskon, ett barn eller en förälder. Man kan i löpet av en sekund ha återvunnit en själ, som fått en andra chans, som funnit vägen tillbaka av gud.

Rochard snörplade till vid sidan av rose i den gröna fotöljen, han ögon så blodsprängda, hans hjärta i kras. Rose sköt försiktigt över en näsduk och kände hur sorgen överöstlades på henne. Inga ord fanns att förklara den situation dem båda befann sig i. Rose såg på sin käreste, Richard som såg så otroligt krossad ut. Då hon egentligen inte behövde säga något, bara finnas där. Stötta honom. "Det kommer gå bra" Rose gjorde ett försök till att lugna honom lite, ett snett ansträngt leende och en nickning kom från Richards håll då han torkade sig runt ögon och näsa. "Kom" richard öppnade armarna, i en gest till omfamning som Rose besvarade.
En värmande kram, en trygghet. Rose hade inte för en sekund tvivlat på att Richard var den rätte för henne, han var någon hon varit förälskad i, i många år.
Rose strök Richard försiktigt över ryggen, hon kände hur han sipprade efter andan på hennes axel, hur hans tårar fortsatte att rinna. Folk som passerade, så oberörda av vad som pågick. Så långt borta men endå så nära.
Rose kunde skymta skvallertidningarna liggandes på bordet vid sidan av Richard, hon hade lärt sig i tdigt år att dem inte var något att lita på, att det bara var massa rykten folk hittade på för att tjäna pengar. Men nu var det inte det som fångade hennes uppmärksamhet, det var tidningen med Isadora på framsidan som tog uppmärksamheten, Isadora tillsammans med Pojken.
Pojken som förmodligen var helt ovetande vad som pågick, vad som hänt Isadora.
Pojken vid namn Justin Bieber...


_____________________________________________________________________________________________

Tack för alla era fina stöttande komentarer, det är pågrund av er jag tar mig tid till att skriva!
Hoppas det lever upp till era förväntningar!

Vet att någon/några utav er vill att dem skulle bli sams och bli ilag igen, men jag ville ge novellen lite nytt liv. Inte bara att dem är sams hela tiden och det går som på räls!
Känns som om det har blivit lite mycket sånt, men jag kanske har fel?

Vad tror ni har hänt? :) RÄTT GISSNING FÅR EN FEEEEEEEEEEEEET LÄNK! :)



ps. Tycker det är jättekul att ni säger ifrån vad ni tycker/vill ochsåvidare iallafall :)!
Kram på er alla fina!

Den röda pluppen på kartan i Scooters telefon fortsatte att röra sig, allt mer, allt fortare. Justin kunde inte, hur mycket han än försökte ta reda på vart hon egentligen vart påväg, vart hon skulle.
Visaren på instrumentbrädan visade 150km/h, och fortsatte att öka. Just nu spelade inget roll, det spelade inte roll att Justin visade sig i allmänheten, eller om polisen började jaga honom, ingenting betydde något mer än Isadora. Hans hjärta började pulsera allt häftigare ju mer visaren ökade, hur fort han än susade förbi all trafik på motovägen. Isadora var det enda som fanns i hans huvud, att få ha henne i sin famn igen.
Signalerna fortsatte att gå fram, fortfarande inget svar. Och Justin kunde inte sätta sig in i hur Isadora egentligen mådde nu, vad hon egentligen tänkte. Var det kanske ett tecken på att det dem båda hade var över då hon inte svarade? Var det kanske inte det rätta att Justin nu förföljde henne? Var allt dem byggt upp borta likt vinden? Om det var så det nu var, hade Justin enbart sig själv att skylla. Det var hans fel.

Sorgen som låg väntandes i brösten, det bultande hjärtat och oron i magen. Det var bara tecken på att Justin verkligen brydde sig om Isadora, att allt detta var värt det. Hon var värd det.
Justin sneglade på kartan i telefonen och försökte ta hjälp av skyltar han snabbt passerade och försökte ta reda på hur långt bort han egentligen var ifrån Isadora, hur många mil, hur många minuter det var mellan dem. Det röda pluppen varav Isadoras bil som innan förflyttats i hög fart, började nu sakta men säkert att lugna ner sig. På något sätt började Justin hinna ikapp, och han kunde skymta av skyltarna och kartan att det inte alls var långt kvar.
Att det nu var nära.
Justin gjorde ett sista försök att ringa till Isadora, med blicken fäst i vägen och det som pågick melllan dem kunde han tillslut höra hur någon i andra änden grät hysteriskt, "Isadora!" väste Justin ut, "lägg inte på" nästan bedjande han. Inte ett ord kom ifrån andra sidan luren, allt Justin kunde höra var hur Isadora fortsatte att gråta, hur hon sipprade efter andan. Smärtan i bröstet fortsatte att trycka, och det var pågrund av Justin Isadora var i denna sits. "Älskling, prata med mig" Justin gjorde ännu ett försök att få kontakten med Isadora, få henne att lugna ner sig en aning, kunna kontrollera sig. "Jag är så ledsen hjärtat" Justin kunde höra gråten i hans hals, han kunde känna smärtan i hans röst.
"J-jag kan inte Justin.." sa Isadora och harsplade efter ord, efter andan. "Nej, snälla säg inte så" försökte Justin och kunde känna hur tårarna började rinna nedför hans kinder, hur hans syn på vägen blev allt mer suddig.
Den röda pluppen började ta ikapp Justin, och han försökte förtvivlat söka efter Isadoras bil på vägen, korsning efter korsning passerade och ingen skymt av henne, med telefonen fortfarande i örat försökte Justin få kontakten med Isadora som fortsatte att harspla efter andan. "Vart är du? Vi kan prata om det" Justin gjorde ännu ett försök, inget svar. Isadora som förgäves grät i luren, Justin som fortsatte att klandra sig själv.
Han strök bort tårarna som fortsatte att rinna nedför hans kinder och det var då han upptäckte att han var några hundra meter ifrån Isadora, förgäves såg han sig omkring på det lilla området han nu befann sig, med Isadora fortfarande kvar i luren. "Älskling, prata med mig" , "Snälla, jag behöver dig" bädjade Justin. "Vad ska du med mig till? Du kommer återvända till ditt verkliga liv, och glömma mig" nästan skrek Isadora ut, "Du behöver inte mig" sa hon sedan i lugnare ton.
Justin försökte förtvivlat kontrollera tårarna som fortsatte att rinna, smärtan i bröstet och nervositeten som ökade då han plötsligt fick syn på bilen, Isadoras bil.








Stranden, så övergiven så folktom, det var där Justin kunde skymta henne, sittandes i gräset med blicken fäst över havet, den mörka natten som sakta började stiga på himlen, gatlampor som sakta började tändas allt fler och fler. Där satt hon, vacker likt en ängel. Så vacker men endå så krossad.
Hon såg på Justin med tårar i ögonen, fortfarande med luren kvar i örat. Gatlamporna som skapade ett slags lyster, speglandes i hennes ögon likt tinder som uppendbarades ju närmare justin kom. Justin tog försiktigt bort telefonen från örat och lade den i fickan, med små skritt gick han närmre och närmre där hon satt. Tårarna som speglades i varandras ögon, trycket i börstet som fortsatte att bulta och den oroliga stämningen som omringade dem. Trafiken som fortsatte att passera några meter ifrån dem på den lilla motorvägen, så obehöriga om vad som pågick, så lång borta fast endå inte. Vem som helst kunde upptäcka Justin, skapa kaos, förstöra studen mellan han och Isadora. Men justin var bestämt, han skulle inte låta något någonsin hända Isadora, han tänkte inte låta någon ta henne ifrån honom. Dem båda var menade för varandra. Dem kom upp i varandras liv för att gud ville det, det var helt enkelt ödet.
"Justin, det är bäst du går" Isadoras röst skar likt knivar i bröstet, Han kunde verkligen känna smärtan, känna hur upprörd hon verkligen var. "Jag går ingenstans utan dig" Justin försökte stå emot när rösten var påväg att ge vika, att den inte skulle brista.
Dem såg på varandra med ögon speglandes i den andre, Justin ville så gärna bara flyga på Isadora, få ha henne i sin famn, känna hennes doft, hennes pulserande hjärta slå i takt med hans, viska i hennes öra att allt skulle bli bra, men den oron som låg i luften mellan dem lät honom inte ta första steget. Han var rädd att hon skulle backa tillbaka, inte vilja ha honom.
"Hur hittade du mig?"undrade isadora, med blicken fortfarande fäst i Justins, tårarna som fortsatte att sippra denför hennes kinder, ögonvita som inte längre syntes till, som blivit utbytt av eldrött.
Justin ville inte ljuga, han ville inte vara en sådan person, men han skulle nu bli tvungen. Men hur skulle han egentligen säga hur han visste exakt vart Isadora var? Skulle han säga som det var? Att Scooter låtit bugga hennes bil med gps censor?Något sådant skulle enbart medför att Isadora aldrig skulle komma att lita på Justin, hon skulle kunna tro att Justin förföljde henne. "Vild Chansning" log Justin besvärat. "Varför ljuger du?" Isadora reste sig snabbt och såg frågandes på Justin. Justin som inte kunde förmå sig att öppna munnen, inte kunde förmå sig att förklara, tala om sanningen.
"Det blir bäst om vi skiljs åt" Isadora torkade en sista tår som rann nedför hennes kind, och lämnade Justin bakom sig, springandes, springandes emot sin bil. Justin som förtvivlat försökte stoppa henne, försökte få henne att stanna, han kunde inte förstå vad som precis hänt. Vad han precis gjort. Isadora hörde inte på Justin, ville inte stanna. Hade han förlorat henne nu? Var det kanske så att hon verkligen inte vill ha något mer att göra med Justin? Hade Justin verkligen sagt sista ordet nu, sett Isadora för sista gången?

____________________________________________________________________________________________

Förlåt att det inte kom upp något igår som lovat, kom hem väldigt sent och var helt slut!

Vad tycker ni om detta då? :)

Ni har börjat blivit lite dåliga med kommentarer, statistiken stiger för varje dag men inte kommentarerna!?

Tar gärna emot feedback

Isadora hade förstått när hon valt att vara med Justin att någon dag skulle det komma en sådan dag då Justin skulle bli tvungen att komma tillbaka till verkligheten. Att dem båda inte kunde fortsätta att leva i den fantasivärld dem levt i sedan dag ett. Att Isadora alltid kunnat räkna med att Justin skulle vara hemma och vänta på henne när hon slutat skolan, att Justin var den person hon alltid kunde räkna med skulle finnas där. Isadora hade förstått att någon dag skulle en man likt scooter komma in i deras liv och förstöra det dem haft, det dem båda så länge byggt upp.
Men Isadora hade helt enkelt inte velat inse att det faktiskt en dag skulle ske. Hade hon helt enkelt inte velat vakna upp ur den fantasivärld hon levt i? Hade hon trott att det alltid kunde pågå såhär? Var det nu det var dags för Scooter att ta Justin ifrån Isadora? Att han skulle dyka upp från tomma intet och förstöra allt?

Isadora hade inte haft mage att stå kvar där tillsammans med Scooter. Hon ville inte se honom, hon ville inte lyssna på vad han hade och säga. Hon ville inte höra honom säga att Justin nu skulle följa med honom.
Hon hade bara sprungit därifrån, lämnat dem båda bakom sig och bara sprungit inte likt något tidigare. Sprungit ut ifrån huset till sin bil och snabbt åkt därifrån, hon ville bara bort. Bort från allt. Tårar som fortsatte att rinna nedför hennes kinder, smärta i bröstet. Och oron över att mista någon hon älskade.
Hon hade inte brytt sig om vad som pågått runtomkring henne att hon helt enkelt inte sett att det faktiskt stått en bil utanför Justins hus då hon tidigare kommit dit. Hon hade varit blind och helt enkelt missat den. Allt som hade spelat roll var Justin. Det var alltid Justin.

Ensam, rädd och ledsen satt Isadora bakom ratten, tårarna som hela tiden fortsatte att rinna, mobilen som fortsatte att plinga. Samtal efter samtal, meddelande efter meddelande som fortsatte strömma in, alla från Justin. Mobilen som låg nedkastad på golvet på passagerar sidan, en lätt spricka som nu prydde skärmen syntes då skärmen fortsatte att lysa. Hur ycket Isadora än ville svara, få höra av Justin att allt skulle bli bra så kunde hon inte. Hon var rädd för att det inte skulle bli svaret hon skulle få, hon var rädd att det hon trott faktiskt var sant. Att justin nu skulle följa med Scooter. Bort från Isadora, bort från det dem hade.




Den folktomma parkeringen Isadora stod vid, den folktomma stranden som syntes snett nedanför, den nu mörka vattnet och den mörka himlen. Allt såg så dystert ut, så mörkt och övergivet. Isadora hade åkt långt bort, nästan så långt att hon inte hade en aning om vart hon själv befann sig. Ingenting hade spelat någon roll.
Isadora drog ned det beiga solskyddet, solskyddet som dolde något så vackert hon själv låtit sig placera där. En bild så vacker, som gjorde på ett sätt att hon visste att Justin alltid fanns där. Den bild dem båda låtit sig fotas för någon månad sedan då dem båda spenderat en hel dag på Justins bakgård, bara dem två tillsammans.
Då Justin gång på gång fått smort Isadoras rygg med solskydd, då dem legat på varsin handduk i gräset och kunnat prata om allting som ploppade upp i huvudet, låtit musiken ifrån radion spela kärlekslåtar om och om igen, då justin så snällt hämtat vatten gång gång gång, gjort enorma frukttallrikar med exotiska frukter, och då dem tillsammans lekt i vattnet i poolen. Utdelat djupa kyssar och smekningar. En dag Isadora alltid kommer att minnas, en dag som alltid kommer att betyda mycket för henne. Då det bara var hon och Justin.
Tårarna som fortsatte att rinna nedför hennes kinder när hon såg på det fina kortet på dem två. Det kort som blivit en aning slitet, men fortfarande var så vackert.
Det var nog inte förens nu, när Isadora var själv,övergiven och rädd, rädd för att verkligen förlora Justin, killen som hjälpt henne igenom så mycket, som hon delat så otroligt mycket med. Det var först nu som Isadora verkligen insåg att hon älskade Justin, hon älskade killen i dem lila supras av hela sitt hjärta.


* * * * * *

Justins Perspektiv


"Vad hade hon trott? Att ni skulle leva i denna fantasi värld förevigt?" Stämman från Scooter började få Justin riktigt arg. Visst var han glad att Scooter nu var tillbaka i hans liv, att dem skulle upperätta en plan om framtiden. Men samtidigt var han så fruktansvärt orolig och enslig över Isadora. Över vart hon var, vad hon gjorde, hur hon kände.
"Du förstår inte, det är tack vare henne jag fortfarande är vid liv" Justin gick oroligt omkring i små cirklar i det stora köket samtidigt som Scooter satt lugnt och sansat på köksstolen och stirrade ut i tomma intet. Isadora som fortfarande inte svarade i mobilen, ilskan som började koka inom honom för varje signal som gick fram då han gång på gång försökte ringa. Justin började oroa sig över att hon skulle göra något dumt. Och att det då skulle vara Justins fel som inte var där och stoppade henne. Att han inte var där och stoppade flickan som hjälpt honom, som fått honom på fötter igen. Som gav honom hopp och som gav honom kärlek när ingen annan gjorde det.
"Hjälp mig att förstå detta rätt, Är det hon som är dotter till Richard Hilton?" Den otroligt dumma frågan ifrån Scooter fick Justin att reagera, hur han egentligen kunde sitta där lugn och sansad när Isadora var borta. Han stirrade sint på Scooter som förmodligen sett hur han reagerat, "Är hon det?" frågade Scooter än en gång. "Men jaa, vad är det med det?" Undrade Justin förvirrat samtidigt som signalerna fortsatte att gå fram till Isadora, fortfarande inget svar.
Scooter reste sig upp från stolen och plockade fram sin mobil ur kavajfickan, "Här" sa Scooter och vinklade mobilen emot Justin som förvirrat såg på skärmen som innefattade en stor karta över Los Angeles och en stor röd plupp som fortsatte att röra på sig, norrut. "Isadoras bil är den röda pluppen" förtydligade Scooter när Justin sett på honom förvirrat. "Har du låtit bugga hennes bil?"Frågade Justin argt och såg bort från skärmen vidare på Scooter. "I nödfall" sa Scooter lugnt.
Justin grabbade snabbt tag i bilnycklarna från köksbänken och tog mobilen ur Scooters hand och skyndade sig ut ur Huset, med en ropande Scooter efter sig, undrandes över vad han skulle göra. Men Justin kunde inte bry sig mindre, Ilskan kokade i honom över Scooters beetende, men just nu spelade det ingen roll, inget annat spelade roll nu.
Justin såg armbandet som prydde hans handled, en sting av smärta i bröstet utvecklades häftigt, det armbandet som verkligen bekräftade att Isadora var värd så mycket mer, som bekräftade att Justin var tvungen att få tag i Isadora, innan det var försent. Och Justin hade förlorat henne för all framtid.

____________________________________________________________________________________________

Sådärja, nu känns det som att det börjar hända lite grejer :) Vad tycker ni?

Part2 ´på denna dyker upp ikväll då jag nu ska till norrköping för att köpa ny bil :)
KRAM PÅ ER ALLA FINA!

Isadora klev försiktigt in i Justins hus, hon kände genast den otroliga stillheten och lugnet som omringade henne, nästan spökligt. Hon kunde höra några enstaka noter ifrån ett piaon som tog form längre in i huset, som genast avbröt henne ifrån att annars ropa gällt ut efter Justin som snabbt annars dök upp bakom dörrkarmen ifrån vardagsrummet.
Noterna som blev allt högre ju längre in hon kom, den vackra musiken som snabbt omsveptes och gav henne en lätt rysning genom hela kroppen. Med små enkla skritt följde hon musiken väg och kom till ett rum hon aldrig tidigare varit inne i. Dörren som stod lätt på glänt, och där satt Justin framför piaont omringad av den lätt dämpade belysningen, och dem vackra noterna och ruset som for genom kroppen på Isadora.
Hon visste inte om hon skulle gå in eller om hon skulle stå kvar där hon stod, hon ville inte göra intrång, ville inte vara till besvär. Justin hade ingen aning om att Isadora skulle komma. Dem hade inte pratat, inte haft tid. Isadora hade varit allt för upptagen med skolan den senaste veckan, något hon nu kom att ångra när hon fick se Justin. Den vackraste personen som finns. Sittandes framför det blanka pianot, med en lätt sorgsen blick i ansiktet.
Lugnt och försiktigt satte Isadora sig ned utanför dörren, lät sig omsvepas av den musik som kom susande ut ifrån rummet och klingade i hennes öron.


Den brummande mobilen i shortsfickan fick Isadora att vakna upp ur den dvalan hon just befunnit sig i, fortfarande omsvept av den musik som spelades i rummet intill. Fortfarande satt hon där på golvet ensam, oroad och nervös över om det verkligen var smart att hon satt där, kanske var det så att Justin egentligen ville vara själv, inte ville bli störd. Isadora befann sig i en situation inte likt någon annan tidigare. Men den otroliga musiken, den dragningskraft som den skapade behöll henne kvar, den lät henne inte gå därifrån. Hon ville höra mer, ville höra dem vackra noterna Justin skapade. Hans skicklighet, hans känslor, allt kom fram, allt som funnits i honom kunde Isadora nu höra att han verkligen släppte taget om, lät spelas ut.

"Hej vännen.
Är du hos Justin? Har du inget för dig kanske du har lust att ses senare, hitta på något.
Anyway, hör av dig! Puss"


Serena Lively, den finaste vännen som finns. Ett stort leende spreds på hennes läppar, men hon lät det hållas. Hon la tillbaka telefonen i fickan och fokuserade sig på Justin, iallafall för nu.
Nu spelade andast killen inne i rummet intill någon roll. Killen som fått henne på fötter igen, hjälpt henne ur allt det svåra hon gått igenom. Killen som hjälpt henne och se det fina hos människor, inte döma dom för det yttre. Visat att hjärtat har betydelse, visat att känslor verkligen spelar roll och framförallt, killen som hjälpt henne att älska igen.






ohh, ohh oh
I never thought that it be easy
Cause we both so distance now
And the walls are closing in on us

And we're wondering how
No one has a solid answer
But just walking in the dark

And you can see the look on my face
It just tears me apart



Isadora hajade till när hon hörde stämman ifrån Justins röst, som dansade i luften och fick hennes hjärta att slå i otakt. Som gav henne rysningar i hela kroppen och gåshud. Som fick henne att tappa talförmågan. Hon satt där på golvet och stirrade ut mot tomma intet, hon hörde varje liten ton Justin sjöng men kunde inte förstå hur vackert det var. Hur han sjöng med sådan känsla, sådan passion. Hur han verkligen sjöng ut med hela sitt hjärta.
Hon hade aldrig tidigare hört honom sjunga, inte såhär. Inte med en sådan otrolig närhet, sådan kärlek. Hon hade aldrig tidigare insett vilken bra sångröst han egentligen har.
Isadora hade hatat Justin med hela sin själ efter att hon hade hört "Baby" för några år sedan, hon hade gått och bräkt om hur dålig han var, och hur hon inte kunde få in att någon egentligen köper hans skivor.
Det var inte förens nu hon insåg vilket misstag hon begått, det var nu hon insåg vilken elak människa hon en gång varit. Att allt hon egentligen var var hopplös. Hon var egentligen ingen under den fasad hon byggt upp. Hon var ingen.
Isadora kunde skyta orden, meningarna då Justin verkligen sjöng ut med hela sin själ. Hon kunde hörda hur han sjöng om sin mamma, sin pappa, sina föräldrar.



Isadora satt fortfarande kvar på golvet, hon kände hur hennes ögon bröjade sakta tårfyllas, hur tårar fall nedför hennes kinder, hur hennes hjärta började banka extra hårt i bröstkogen. Hur alla minnen kom tillbaka, minnen med hennes mamma. Känslor hon så länge hållt inom sig.
hon kunde inte förstå vilken smärta Justin egentligen borde känna, efter allt han gått igenom. Hans mamma. Isadra ville in, in till Justin, trösta honom, finnas där. Vara hans gråtande axel. Men det var något som hindrade henne. Som gjorde att hon helt eneklt inte kunde.

Sången tonade försiktigt ut, den vackra rösten ifrån Justin började försvinna och noterna ifrån piaonot tog sina sista slag. Musiken som så vackert spelats började dö ut.
Och tillslut kunde Isadora höra hur Justin tog efter andan, hur han snörplade. Hon tyckte synd om Justin, så fruktansvärt synd. Det gjorde verkligen ont inom Isadora att höra honom så, det medgav att hon egentligen inte visste hur hon skulle reagera eller vad hon skulle göra, då hon aldrig hört honom sådär. Hon hade aldrig sett Justin prata om sin mamma på det viset, nog visste hon om vad som skett, men detta var annorlunda. Det var mycket mer känslor och smärta nu.






Isadora gick med säkra kliv in igenom dörren, fram till Justin där han satt och torkade tårarna som rann nedför hans kind. Hon han knappt reagera innan hon satt med Justin i sin famn och kunde känna hans flåsande andetag när han hämtade efter andan. "Isadora" snörplade han ut och drog hennes kropp närmare sin. Isadora gjorde allt i sin makt för att försöka lugna honom, försöka få något som inte gick att bli bra. Hon smekte hans rygg samtidigt som hon viskade små ord i hans öra, ord som hon hoppades skulle lugna honom. Försöka få honom att förstå att hans mamma alltid finns där för honom, för varje steg han tar. Att hon omringade dem där i samma minut. Att hon på något sätt alltid kommer att vaka över honom.

Rösten ifrån någon som harklade sig bakom dem fick dem båda att snabbt reagera och därmed skingras en aning. Isadora såg sig frustrerat bak i det mörka rummet, bak där en välkladd man i kostym stod, en lång vältränad man med mörkt hår och mörka ögon. En man hon aldrig tidigare sett eller ens hört talas om, stod med ett generat leende på läpparna och händerna i byxfickorna.
Ett sting av ilska steg inom Isadora då hon såg på Justin och sedan på mannen som låtit Justin spela en låt som får honom att bli så ledsen, får honom att tänka på vad som hänt. Och att mannen sedan inte gjort något för att trösta utan enbart stått där i mörkret och sett på när Isadora kommit inrusande för att trösta den person som betyder mest för henne. Som hon aldrig vill se ledsen.



"Nice to meet you Isadora




Justin gjorde snabbt ett försök att torka tårarna och få ordning på andningen. Mannen med kostym kom ett skritt närmare dem båda när Justin snällt hjälpte Isadora att resa sig så dem alla stod bredvid varandra.
Isadora väntade spänt på en reaktion eller förklaring från någon utav dem. Justin la en betryggande hand på Isadoras korsrygg, harklade sig lite lätt och sträckte fram handen emot mannen, "Isadora, det här är Scooter", "Scooter, det här är Isadora Hilton" Isadora såg hur Justin log ett ansträngt leende , samtidigt som mannen vid namn Scooter försiktigt sträckte fram handen so hon motvilligt tog emot, "Trevligt att träffas, jag har hört så mycket om dig" log Scooter varmt, "Synd att jag inte kunde säga detsamma" sa Isadora och log ett falskt, anstängt leende emot mannen och såg sedan förvirrat på Justin. Hans fortfarande tårfyllda ögon, smärtan som fanns i blicken var fortfarande där, men det var något mer som gömdes bakom fasaden. Något som justin hållt inne. För hur mycket Isadora egentligen försökte kunde hon inte någonstans försöka placera den här Scooter. Justin öppnade försiktigt munnen, men inga ord kom fram.
"Jag är Justins manager" Isadora vände snabbt blicken emot mannan vid namn Scooter, Scooter som stod där med ett falskt leende på läpparna.

_____________________________________________________________________________________________

Sådär ja, ett extra långt kapitel + att nu kom Scooter in i bilden. Vad tror ni kommer att hända? Hur kommer Isadora att reagera?
Tar gärna emot feedback.


Har ni checkat in den nya designen? Grymt snygg enligt mig! Är sjukt nöjd!
Och det är ingen mindre än en söt tjej vid namn Mickan som varit supersnäll och gjort den åt mig, så tycker ni alla kan gå in och kika på hennes fina blogg!
MICKANS BLOGG HÄÄÄÄÄÄÄR! 

"Tror du det kommer bli något mellan dem?" frågade Justin och såg undrandes på Isadora men lät sedan blicken falla bort emot Serena och Ryan, där dem satt inlindade på sandstranden, och skådade den vackra utsikten, den varma solen som brände på benen och det klarblåa vattnet. Det såg gulligt ut, romantiskt.
"Man ska aldrig säga aldrig" sa Isadora, samtidigt som hon fattade båda hans händer och log ett värmande leende emot den perfekta killen som stod framför henne.



Platsen dem befann sig på var ännu vackrare när solen låg på, reflekterandes likt en spegel på havytan,glittrande likt kristaller. Den varma korniga sanden som fritt lekte mellan tårna och vindbrisen med doft likt sommar. Det fanns inte en tvekan om att Isadora en dag skulle återvända hit. Tillsammans med sina vänner. Detta var deras plats, deras ställe. En plats där kärlek fritt kunde få växa till liv utan att någon skulle störa, en plats där vänskap byggdes upp och minnen tog liv. En plats inte likt något annat.

"Jag önskar vi aldrig behövde åka härifrån" Isadora såg ut på havet och lät blicken sedan vandra mot justin, hans vackra ögon var nu skyda av ett par solglasögon, men fortfarande så vacker. Någonstans kunde hon se hur solen reflekterades igenom dem och hans ekkorögon uppenbarades. Han såg på henne med ett leende, det vackraste leende någon människa kan ha. "Någon dag kommer vi återvända" sa Justin med lugn röst, blicken fortfarande fäst i Isadoras, hon nickade lätt till svars, "Någondag".







"Ska vi låta pojkarna bada medans vi packar ihop?" undrade Serena och såg ut emot stranden där Ryan och Justin befann sig, badandes i havet med en badboll, gjorde konstiga vatten rörelser och stod på händer. Isadora skrattade till, " Visst".
Bilen som befann sig en bit ifrån stranden leddes utav en liten stig, många gånger sprang dem båda upp och ner emot stranden för att få med allting hem igen.
"Hur går det mellan dig och Justin då?" Isadora stannade till där dem båda stod vid bilen, prövandes att ordna en smart lösning för att få ihop allt. "Bra" log hon generat till svars. "Jag kunde skymta hans fina armband tidigare, så jag förstod att du pratat med honom.." Serena log snett. "..Jag är glad för din skull, han är en jättefin kille" fyllde hon sedan in och sträckte ut armarna i en gest om en kram.
Där stod dem fast slingrade, kramandes. Isadora med en tjej som hjälpt henne genom mycket, en vän som alltid funnits där sedan dag 1, en tjej som alltid vet vad hon ska säga, en person Isadora glatt kunde kalla sin Bästa vän. "Jag älskar dig!" nästan viskade Isadora när dem fortfarande stod omslingrandes i en kram,
"Jag älskar dig också vännen" svara Serena och skingrade dem båda en aning. "Glöm aldrig det" sa Serena med ögonen mot varandra, nästan tårfyllda. "Aldrig", stammade Isadora lätt fram.


____________________________________________________________________________________________

Dålig uppdatering jag vet, men pågrund av familjekompikationer har jag inte haft en tanke på datorn helt enkelt. Har varit några svåra dagar. Men nu börjar jag sakta komma tillbaka!  Ville bara lägga in ett litet kapitel.
Ska försöka hinna skriva ikapp lite nu :)

Den nästan vita sanden lekte mellan tårna, den nu kalla vindbrisen dansade emot den bara benen och orskade små knotter. Isadora satt vid vattenbriset och skådade den mörka himmelen, dess stjärnklara natt med den stora gräddvita månen som låg högt på himmelen och speglade sig i havet. Brasan uppe vid slänten emot den lilla skogen som nu bestod av enbart några få flammor, brasan hade nu bytts ut emot mängder av plommonfärgade ljuslyktor som Justin så vackert hade placerat ut överallt kring deras lilla campingplats.

Isadora andades in den härliga brisen och drog den citronfärgade filten ett skritt närmre kroppen, hon kunde än inte förstå hur vackert det var. Hur stilla och trygg platsen var. Hon skulle kunna stanna där förevigt, tillsammans med sina fina vänner. Livet skulle vara en dans på rosor, inga beskymmer inga besvär. Här fanns allt hon behövde, allt för att var fulländad.
Hon såg hur Justin satt uppe vid brasan, ensam , petandes med en pinne i den lilla brasan. Ljusen som så vackert lös upp hela honom, hans brunbrända ansikte och mörkaekkorögon. Han var så vacker, så fridfull. Isadora satt fruktandes över varje minut som passerade, fruktandes över stunden som snart skulle komma då hon skulle bli tvungen att prata med justin, berätta hur hon känner. Än låg armbandet i trygt förvar i luvtröjan. Hon försökte spela upp i huvudet hur hon egentligen skulle börja konversationen, vad hon skulle säga, hur hon skulle agera. Isadora var inte van vid sådant här, allt var nytt för henne. Hon hade fruktat över att denna dag en dag skulle komma, speciellt med Justin. För hon visste någonstans inom sig att han var värd så mycket bättre än ett litet leende för varje gång han berättade hur han kände för henne.

Isadora reste sig försiktigt upp ifrån sanden, varje rörelse hon gjorde var högt bevakade av Justin. Som om han trodde hon skulle försvinna ifrån honom, som om hon inte var redo för va som komma skall. Någonstans inom dem båda visste dem att denna stund var kommen, dem var tvugna att reda ut saker och ting. För vad dem nu var, vad dem hade var det ingen utav dem båda som egentligen visste vad det riktigt var.
Med osäkra små kliv gick hon försiktigt upp emot brasan där Justin befann sig, ju närmare hon kom ju närmare började hon tvivla om hon verkligen var redo. Hon kände armbandet vilandes i fickan, bekräftelsen på att hon var redo. Det var Justin hon ville ha. Det var för honom hennes hjärta slog. Äkta slag.
"hey" Justins hesa stämma klingade i öronen på Isadora, hon satte ig försiktigt ned vid sidan av honom på den lilla filten i sanden. "Är allt okej?" Justins mörka ögon mötte Isadoras, ekkorögonen som speglades i ljuset ifrån brasan och skapades tinder. Isadora nickade försiktigt till svars och log snett. Bara av att se på Justin gjorde Isadora lugn, som om hon kunde göra det omöjliga möjligt. Som om inget kunde gå fel. "Är du trött?" undrade Isadora. Justin nickade lätt till svars och gav ifrån sig en lätt hjäspning.
Isadora sneglade på tältet vid sidan av dem som Serena och Ryan befann sig i, lätta snarkningar hördes ifrån Ryan som Isadora lätt fnissade till av. Justin såg förvånat på Isadora, dem mörka ögonen låg fortfarande placerat på henne, "Inget" fnissade hon generat fram. "Ska vi sova?" undrade Justin försiktigt.






"Fryser du?" undrade Justin. Isadora skakade försiktigt på huvudet. Där låg dem i det lätt upplysta lilla tältet, tätt omslingrade av ett flertal varma filtar och värmepåsar som skulle behålla värmen under natten. Med doften av Justins kolon som så försiktigt trängde in i lugnorna för varje liten rörelse han gjorde, värmen ifrån hans kropp, värmen ifrån hans leende. Det var egentligen det enda Isadora behövde. Hon kunde själv inte förstå hur lycklig hon var, hur lycklig hon var över vad hennes liv har mottagit. Hur lycklig hon var över att hon får ha Justin i sitt liv. "jo det är något jag skulle vilja berätta.." Isadora svalde hårt och såg beskymrat på Justin, nu var tiden inne. Hon var tvungen att berätta. Hon kände försiktigt efter under alla dess filtar så att armbandet fortfarande låg kvar. Justins mörka ögon mötte hennes, han log uppmuntrande. ".. Du minns när du sa att du var kär i mig?" undrade Isadora. Justin nickade lätt till svars och la sig försiktigt ner med huvudet mitt emot hennes på den avlånga kudden dem tillsammans delade. "Faktum är att jag inte sagt något tidigare är för att jag varit rädd. Rädd för vad som komma skall. Allt detta är så nytt för mig. Jag har aldrig varit kär innan. Faktum är att jag inte ens vetat vad det innebärt förens.." mer han Isadora inte säga innan Justin tryckte sina varma läppar emot hennes. Försiktigt masserade han hennes läppar, försiktigt fast med en sådan laddning, en sådan spänning, deras läppar som gick ihop likt en sluten blomma.
"Förlåt att jag avbröt dig" Justin log generat emot Isadora när dem båda skingrats. "Jag är kär i dig, Justin " sa Isadora tafatt efter den otroliga kyssen hon precis upplevt. "Jag är kär i dig också Isa" log Justin varmt. "Om jag får kalla dig det?" undrade han sedan plötsligt och såg ängsligt på Isadora. Hon skrockade lätt, "Du får kalla mig vad du vill" log hon sedan. Lättad över vad hon precis ådstakommit, hon hade lyckats berättaf ör killen hon var kär i att hon verkligen var det. Nu var det ingen hemlighet längre hon var tvungen att bära. Nu visste han.







"Jag vill att du ska ha en sak.." Isadora grävde under filtarna efter fickan där armbandet låg i. Justin vilade sina ögon på henne och studerade hennes rörelser. "Här" Isadora sträckte fram det lilla armbandet hon köpt, till Justin. Armbandet som var så enkelt men så vackert. Armbanden med hennes namnbokstäver och även det lilla ordet "survivor", för det är det Justin är. En överlevare. En person Isadora alltid kommer finnas där för.
Justin såg förvirrat på Isadora och lät sedan blicken leda emot armbandet. "Så jag alltid finns med dig".
Justin trädde försiktigt armbandet kring handleden och hans ögon ledde strax därpå emot Isadoras, "Tack, Jag älskar det" Justin log varmt mot Isadora, han öppnade försiktigt sin famn och dem båda omslöts i en varm kram samtidigt som han lät sina händer smeka hennes rygg. Doften av hans kolon trängde in i lungorna på Isadora. Doften, så underbar, så god. Som skulle få vem som helst på fall, bara en enkel doft. En doft som blev så speciell då den hade en underbar ägare, den finaste. 
"Justin ... Vart befinner vi oss?" Isadora såg undrandes på Justin. "Vi kan fortsätta och se vart det leder..?" undrade Justin och log varmt emot Isadora. Ett svar, så enkelt, så perfekt. Isadora nickade lätt, ett stort leende prydde hennes läppar.

Den mörka stjärnklara himlen ovanför dem, den lugna stillheten runtomkring dem med enbart ljudet ifrån det skaplande havet som nådde örat. Isadora såg på Justin, hans vackra ansikte, hans vackra leende och dem perfekta ögonen. Justin Bieber, killen som tjejer i hela världen skulle gå över lik för att kunna kalla honom för deras. Isadora var nu tjejen som miljoner tjejer skulle kunna smutskasta, kalla fula ord eller i värsta fall önska livet ur. Hon var nu tjejen hon lovat att aldrig bli.
Men just nu spelade det ingen roll, just nu tänkte inte Isadora på vad morgondagen skulle bringa eller vad som skulle ske om ett år. Just nu var det enbart stunden hon levde för, Just nu låg hon tryggt i famnen på justin, killen hon var kär i. Killen som fick hennes hjärta att slå i otakt och fick henne att göra saker som aldrig tidigare.
Just nu spelade inget annat någon roll. Hon var helt enkelt för lycklig i denna stund för att kunna låta något annat förstöra det. 

_____________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni? :) Förlåt att detta kapitel kom ut lite sent.

Då min design verkar ha lagt av helt och inlägg hamnar både här och där, vill jag bara kort förklara vart ni finner dem olika kapitlena , till nya läsare så som "gamla" :)

Kapitel 1 och uppåt finner ni om ni klickar på DECEMBER MÅNAD, då går ni NÄSTAN längst ner, där ni kommer finna prologen! bläddrar ni lite grann uppåt fortsätter det med 1,2,3,4,5 osv.

OBS!! var noga med att checka varje kapitel så där är rätt i ordningen du läser! DÅ kapitel kan ligga i fel ordning.

Jag hoppas det hjälpte någorlunda! Jag ber om ursäkt för att det ska behöva bli så komplicerat och ber er vänligt att ha överseende med detta.
Jag hoppas på att få design ordnat snart så allt blir som vanligt!
Men tills dess, trevlig läsning och hoppas ni kommer tillbaka! :)

PUSS&KRAM

Solens sista stålar spreds längs horisonten och natten tog över, havet sträckte sig så långt ögat kunde nå och det enda man kunde skymta var några små öar ute till havs. Den kalla men endå härliga brisen sekte den bara benen och skapade en lätt gåshud.
Isadora stod med tårna lätt nersjunkna i sanden och lät vattnet smeka hennes ben, hon studerade den magiska utsikten, så vackert så magiskt, så berskymmersfri. 
Doften av nygrillad hamburgare och korv spreds utmed den lilla stranden vid den vedbrasa Ryan och Justin ordnat.
Stranden som tagit timmar att åka till, timmar i en varm bil med snacks och tillbehör, bra musik och massvis med pladder, men det var det värt. Platsen var magiskt. Det var precis såhär Isadora drömt om att det skulle vara. Det var mer än vad hon drömt om. Det var magiskt.


- - -



"Det är så vackert" Justins varma röst fick Isadora att hoppa till då han smugit upp bakom henne, hon mötte hans blick och ett varmt leende spreds snabbt på hennes läppar, "verkligen". "Är du okej?" Justin såg frågandes på henne, Isadora nickade lätt. Faktum var att Isadora aldrig mått bättre, hon hade allt hon behövde precis här. Vänner, kärlek och lycka. För var det inte precis det som Isadora så länge strävat efter? Längtat efter, legat sömnlös genom många nätter på grund av att hon inte haft det. Var hon äntligen fullbordad? Var allting precis som hon någonsin önskat? Eller var det fortfarande något som saknades? Något inom Isadora saknade något, något fick henne att hålla tillbaka, fick henne att bli engslig, rädd och förvirrad. För när hon såg på allt som hon önskat sig, som nu fanns i hennes omgivning kunde hon inte förstå vad som saknades.
Hon mötte dem vackraste ögon hon någonsin skådat, dem mörka ekkorögonen med en liten skymt av grönt.
En ung man som hon alltid drömt om, en som får hennes hjärta att gå i otakt bara genom att se på henne, som får henne och känna saker hon aldrig tidigare känt. Som om allt är möjligt. Som frågar om hon är okej, som kan se genom blicken i hennes ögon om något är fel och göra allt för att få det att bli bra igen, som kunde ge lätta beröringar utan att det skulle betyda något sexuellt, som inte behöver köpa dyra saker för att göra en fin gjest, som kan få något så litet att bli så vackert, så speciellt. En ung man som hon alltid drömt om, sökt efter, väntat på, trånat efter till stunden var rätt. Tills hon var redo.
Justin är allt det där, han är den prins hon drömt om i sin vildaste fantasi. Han är den gentleman hon alltid längtat efter.
Det fanns inte ens chans att Isadora hade tänkt att släppa taget om honom nu, han behövde henne lika mycket som hon behövde honom.




Den lugna stillheten låg betryggande utmed havet, allt som hörde var det knastrande ljudet ifrån den värmande brasan, färgerna av rött och guld mötte ögat när små flammor cirkulerade i luften över den.
Tillsammans satt dem omkring den värmande brasan, doften av nygrillade marsmallows och het choklad spreds omkring dem, då dem satt tillsammans med varsitt grillspett med marsmallhows.
"Du ska få smaka på något extra gott" Ryan flinade till efter vad Justin sagt, Isadora såg förvirrat på honom. Vad kunde egentligen vara godare än marsmallhows och varm choklad? "Vadå?" undrade Isadora nyfiket och studerade hans små rörelse då han rotade igenom den stora kylväskan.
"Varsågod.." log Justin snett och sträckte fram något liknanade en kaka med kexs, marsmallhows och chocklad. Isadora såg förvirrat på Justin men tog motvilligt emot den och tog försiktigt en tugga. ".. Smores!" sa justin glatt och studerade Isadoras ansikte när hon tuggade på det lilla stycket. Den unika kombinationen var som en dans på tungan och det smakade inte likt någonting annat Isadora tidigare känt på, det smakade ljuvligt.
"Magiskt" fyllde Isadora i med munnen full av Smores vilket fick Justin att skratta till.









"Vad tycker du om honom då?" undrade Isadora och såg frågandes på Serena då dem båda avskiljt sig lite ifrån Justin och Ryan och gick barfota tillsammans nere vid havsbrisen. "Jag gillar honom .. Jag menar han är en snäll och rolig person" sa Serena och Isadora kunde skymta ett leende på hennes läppar i det lätta mörkret som omringade dem. "Dudå? Jag menar Justin.." Serena såg uppmuntrande på Isadora, nyfiket. "Det vet du ju" log Isadora generat. isadora hade aldrig haft problem med att prata om kärlek, aldrig varit blyg med att kunna öppna upp sig. Men på senare tid hade allt blivit så annorlunda, Justin var annorlunda. Med honom var allt annorlunda från något hon tidigare upplevt. "Vet han om det?"  Serena stannade upp Isadora med ett lätt tag om hennes arm. Frågan på det var enkelt, nej. Justin visste inte om vad hon kände eller ville. Hon hade varit alldeles för blyg för att kunna prata om det eller ens ta upp ämnet, det hade helt enkelt inte varit det rätta ögonblicket, den rätta stunden. Hon ville så mycket men vågade så lite. Hon ville att Justin skulle veta vad hon kände. Men det kanske var det faktum att han inte krävde att hon skulle berätta som gjorde att Isadora drog ut på det hela. Kanske var det det som gjorde att hon ännu inte vågat ta ett kliv fram och säga något.
Isadora skakade försiktigt på huvudet och såg oroligt på Serena, rädd för vad hon skulle säga, rädd för konsekvenserna. Isadora ville inte att Serena skulle se henne som en svag person, som en person som inte vågade. Frågan var bara om det nu var försent.
"Du måste säga något Isadora. Annars kommer han tro att du bara leker med honom." sa Serena och log vänligt mot Isadora. hade Serena rätt? Skulle Justin tro att hon bara lekte med honom om hon fortsatte tiga om vad hon egentligen kände för honom? "Jag ska" lovade Isadora och ett litet snett leende prydde hennes läppar.
Isadora kände armbandet som låg och väntade i fickan. Armbandet hon köpt på den där marknaden tillsammans med Serena. Armbandet, det speciella armbandet hon vetat precis vilken handled det skulle få pryda. Det armbanden som hade en betydelse, som spelade någon roll. Isadora såg upp emot brasan där Ryan och Justin skojbråkade i sanden, hon såg Justins varma leende som prydde hans perfekta läppar. Hon såg hur varmt och lycklig han såg ut. Hon såg hur vacker och vänlig han verkligen är. Armbandet var menat till honom. Bara honom.
"Ikväll.." Isadora såg tillbaka emot Serena efter vad hon sagt. Hon såg Serenas bekymmersfria ögon, känslan av lugn omringade hennes ovalformade ansikte. Hon log vänligt när Isadora nickade till svars, "Ikväll", ett ord som nästan kom ut som en viskning. Tillsammans omfamnades dem i en varm kram. Isadora med huvudet riktat emot dem två unga männen som busade i sanden, hon såg på Justin och lät sig själv intalas att det var ikväll det gällde. Det var nu eller aldrig.

____________________________________________________________________________________________

Jag har upptäckt att min header har valt att lägga av, då tjejen som gjort designen raderat sin blogg beror det nog på att bilderna ifrån hennes som hon sprat dem på försvunnit.
Jobbar på att ordna med en ny design snarast! Måste bara hitta någon som kan vara snäll och hjälpa mig :)

Vad tycker ni om detta kapitel då?
Tror ni Isadora kommer att berätta för Justin vad hon verkligen känner?



UPDATE!!, tryck F5 för och se headern, då jag har en tillfällig :)

En dröm, en dröm som aldrig riktigt fått vuxit till liv. En dröm som aldrig upplevts. En dröm som vuxit i huvudet till det större. En dröm som egentligen inte alls är en dröm, mer som en önskan, ett hopp. En önskan efter upplevelse, upplevelsen att få göra det tillsammans med några man tycker om, som står en nära. En dröm, en önskan en upplvelse som jagat en i sömnen, en önskan som funnits i huvudet under skoldagarna, under lunchrasten och under bilresan hem, ja överallt. Fast det var aldrig något Isadora trodde hon skulle få känna, få uppleva, få drömmen att slå in. Förens nu.


"Har du packat all mat?" Ryan såg frågandes på Justin som gick in och ut ur huset med väskor och tillbehör, den stekheta solen på himmelen gjorde avbildning i hans felfria ansikte och skapade små svettpärlor, svettprälor som även gav av sig tryck på ryggen och framme vid bröstet, genom den tunna vita tröjan kunde Isadora försiktigt skyta hans perfekta tränade brunbrända kropp. Justin stannade till och ljudet av stengrus som skrapades samman ekade, "..Jag tror det" började Justin försiktigt och såg ut att tänka efter om han verkligen hade gjort det, att han inte glömt något. Ryan nickade försiktigt samtidigt som han räckte över en iskall vattenflaska till Justin.
"Isadora, kan du komma och hjälpa mig?" Serenas stämma ekade ut över framsidan av huset genom det öppna fönstret ,då hon befann sig på övervåning och packade det allra sista. Med en lätt suck begav sig Isadora in i huset, bakom sig hörde hon hur Justin och Ryan gav ifrån sig kvävda skratt.
"Hur går det?" undrade Isadora och såg ut över golvet till Justins ena gäst rum där golvet nu var borta och istället täckt av kläder. Hon såg häpet omrking sig, och sedan upp emot Serena som stod ängsligt och studerade hennes rörelser. "Hjälp?" frågade Serena sprött, oroligt med en viss ironi i rösten. Isadora skrattade till, "Vad skulle du annars göra? Ropa på Ryan?" skrattade hon sprött till, Serena puttade löst till i hennes arm och log snett. Tillsammans hjälptes dem båda åt att packa ihop det allra sista som skulle behövas, det som var nödvändigt, det som dem visste att dem båda skulle behöva.








Den låga solen som spreds längs horisonten, dess färger som så starkt värmde Isadoras arm där den låg emot fönsterkarmen, den brusande vinden som lekte med håret, smaken av fanta som sipprades ner i halsstrupen. Isadora försökte flitigt ta in varenda minut som passerade, hon ville minnas varenda detalj som hände, varenda liten sekund.
Ryan vred och vände på den enorma kartan i baksätet, det prasslande ljudet ekade i öronen då han konstant fortsatte att söka efter vart dem befann sig. "Hur går det Ryan?" undrade Justin med ett flin och studerade honom i backspegeln, Ryan suckade hjälplöst till. "Det är något fel med den", "Får jag se" undrade Serena och drog åt sig kartan. Som hon flitigt och vant knöklade ihop till en mindra del då hon sökte efter punkten, "Här är vi..." började hon försiktigt och lät blicken söka efter destinationen, ".. och hit ska vi" avslutade hon. Ryan gav ifrån sig ett hopplöst suck, "Då var det avklarat, jag är sämst på allting" sa Han och slog sprätt samman händerna i en grinig grimas. Genast fylldes bilen av häjdlösa skratt åt hjälplöse Ryan. "Chilla, det var ju bara en karta" sa Justin och log snett genom backspegeln då det var han som körde.
"Serena hur långt är det dit vi ska?" undrade Isadora och såg bak på serena som fortsatte att studera kartan. "Hmm.. Jag skulle gissa på 1 timme cirka" log hon snett och knöcklade sedan ihop det prasslande papperet.

"Någon där framme som har lust att sätta på sterion?" hojtade Ryan med tillgjord röst, nästan lite tjejig. Serena skrattade löst till och såg förvånat på honom, något han inte verkade bry sig om. Isadora hade förstått rätt tidigt att Ryan egentligen inte brydde sig om vad folk tyckte om honom, då han själv visste att han var väldigt rolig och kunde få i princip vem som helst att brista ut i skratt. Men Isadora kunde trots det skymta de små intensiva blickarna, dem fnittriga leendena och dem enkla beröringar som pågick mellan honom och Serena. Något som egentligen var ganska svårt att inte se, då dem bådá inte var så diskreta med det. Men Isadora brydde sig egentligen inte så mycket, hon var glad för dem bådas skull. Och hon hoppades verkligen innerst inne att vad som än pågick, att det ledde till något seriöst. Att ryan var en seriöst person, en sådan som Isadora visste att Serena var när det kom till kärlek framförallt.






Isadora letade bland dem alla radiokanaler som fanns, hon sökte efter någon form av musik som skulle passa in i ögonblicket, som skulle få alla att njuta, att leva i nuet, att bara släppa loss.
"ÅÅÅÅH DEN HÄR!" ropade Serena uppspelt till och började gunga med när hon hörde de första tonerna, Isadora såg chockat på henne men log sedan stort. Ryan suckade förgäves då det inte var någon låt alls i hans smak, men Isadora lät den vara på, den passade in.


Justin höjde volymen allt mer, basen pumpade ur högtalarna då Serena var i full gång att sjunga med i låten som hon förövrigt verkade ha lyssnat väldigt ofta på. Även Ryan började följa med i rytmen ju längre in i låten det gick, hans huvud började röra sig allt mer i takt och Isadora kunde höra hur han försiktigt sjöng med när refrängen började.
Isadora hade drömt om detta ögonblick, drömt om att få åka på roadtrip med personer hon verkligen tyckte om, personer hon kunde vara sig själv tillsammans med, skoja och fåna sig utan att det egentligen gjorde något. Justin log stort emot Isadora när hon fortsatte att veva armar och huvud åt olika håll i takt med musiken, sjöng för höga toner och falsk stämma när refrängen kom. Och det gjorde henne inget att han såg hur fånig hon kunde vara, hon kände sig fri. Hon var glad, hon var lycklig.






"Isadora" små lätta smekningar kändes emot Isadoras bara arm och en kall känsla smekte hennes hy. Försiktigt öppnade hon ögonen och upptäckte genast det mörker som var påväg att stiga och att det bara var några få striper av solen som låg kvar på horisonten. Justins ekkorögon vilade på henne och han ansikte spack upp i ett varmt leende, han stod vid hennes sida på den öppna dörren då hon låg vilade med huvudet emot karmen. "Vi tänkte äta något, vad vill du ha?" sa Justin vänligt och gjorde en gest med armen på ett vitt litet gatukök vid sidan av en väg dem nu stod vid.
Isadora kunde skymta hur Ryan och Serena redan stod vid disken och beställde. "Har du någon tjocktröja och låna mig?" frågade Isadora generat, Justin gick genast bak i skuffen och dök snabbt tillbaka med en röd Huvtröja, han hjälpte Isadora varsamt ur bilen som den gentleman han verkligen är och trädde försiktigt på tröjan. Omtumlad och nyvaken drog hon försiktigt upp blixtlåset och log snett åt Justin. "tack" , "inget och tacka för" log Justin snett. "ska vi gå?" undrade Justin och stängde igen bildörren bakom Isadora, hon nickade försiktigt till svars, Justin la varsamt armen omkring Isadoras axlar och drog henne ett skritt närmare sin kropp. 
Hon kunde känna doften av hans parfym sjunka in i hennes lungor, hans värmande kropp tätt emot sin, hans pulserande hjärta innanför bröstkorgen.
Isadora ångrade inte för en skund att hon skolkat ifrån skolan för att istället åka på roadtrip tillsammans med sina tre fina vänner, sina äkta vänner. Känslan av att äntligen få vara speciell i någons ögon betydde mer, känslan att få vara lycklig. Känslan av han som gör att ditt hjärta slår snabbt och sakta på samma gång.


__________________________________________________________________________________________

Roadtrip på G, vad tycker ni? :)
Tack för era fina kommentarer, ni anar inte hur mycket det betyder!
Nästa kapitel dyker upp senare :)

Justin satt i vardagsrummet tillsammans med Ryan och lirade Hockeyspel, Ryan hade för tredje gången förlorat över Justin vilket var väldigt ovanligt. Han visste om att dem skulle få besök av Isadora och hennes "vän", men vad Ryan inte visste var att det faktiskt var en tjej. En tjej som både Isadora och Justin hoppades att Ryan skulle klicka med, att dem skulle klicka tillsammans.
"Jag ger upp" suckade Ryan och kastade iväg dosan så den hamnade på den fluffiga mattan, Justin skrattade till "kom igen nu!" Ryan skakade på huvudet och skrattade till, "när kommer dem?" undrade han och sneglade på klockan i mobilen. Justin hade gentligen ingen aning, Isadora hade endast sagt att dom snart skulle dyka upp, men av erfarenhet kunde snart för tjejer betyda allt från en kvart till timmar.

Ljudet från en brummande bil hördes ifrån uppfarten i samma veva, Ryan såg skräckslaget på Justin. Nervös över vad som komma skall. Justin var även nervös över vad Serena egentligen skulle säga, även om hon visste att Isadora och han umgicks så kunde hon ogilla det hela ändå.
Grabbarna satt lugnt kvar på samma ställe och Ryan skyndade sig snabbt att fatta tag i speldosan igen och en ny match satte strax igång. Dem båda småfnissade likt kärlekskrankta tjejer, och det skapades en viss nervös men samtidigt en spänd stämning.
Ljudet ifrån ytterdörren hördes då Isadora vant bara klev in hos Justin. Små fnitter och en röst som förmodligen kom ifrån Serena hördes då hon förmodligen kommenterade hur huset såg ut och vad dem båda gjorde här.
Rösterna från dem båda försvann in i köket då ljudet av någon som öppnade kylskåpet hördes.
"Ska vi gå och hälsa?" viskade Justin diskret till Ryan som såg upp ifrån golvet där han satt. Han såg ut att fundera över vad han skulle svara men nickade sedan och reste sig upp.


Ljudet ifrån fnittrande tjejer blev allt tydligare när Justin och Ryan gick med diskreta steg emot köket, "Vänta du bara" stämman från Isadoras röst värmde i hela kroppen på Justin. "Vänta på vadå?" en fråga som kom ifrån en röst som förmodligen tillhörde Serena.
Ryan så på Justin förvirrat men skrattade löst till, Justin gjorde en gest med huvudet emot köket som menade att dem båda skulle gå in.
"..Vänta på oss" sa Justin då han klev in i köket med Ryan hack i häl. Han möttes av Isadora som stod och fyllde kylskåpet med matvaror hon inhandlat och ryggen på Serena som vände sig hastigt om. Isadora log stort emot Justin och fnissade till. Hennes vackra mörka ögon mötte hans och det kändes som om det var flera månader sedan han såg henne sist. Hon var allid lika vacker, hon var alltid lika intressant och han tröttnade aldrig på att ha henne i sin närhet. Hennes mörk lockar hängde nedför hennes runda ansiktsform och nedför hennes smala brunbrända axlar.
Serena granskade dem båda från topp till tå och Justin kunde känna vilken konstig situation dem hamnade i. Hennes blick fastnade inte länge på Justin innan den vek av och hamnade enbart på Ryan, hon såg på honom med en häpen blick, nästan kärlekskrankt, som om det var hennes stora idol som stod framför henne. Inte ett ljud kom ur hennes mun fast hon förtvivlad såg ut att söka efter ord då hennes mun gick upp och ner i stammande takt.
"Grillat?" frågade Isadora och höll upp en förpackning med marinerat kött. Hon bröt isen vilket fick alla att haja till och genast blev den pinsamma tysnaden lättad. Justin nickade till svars emot Isadora innan han böjde sig fram för att presentera sig för Serena. Hon skakade vänligt om hans hand och log snett. Serenas långa mörka hår som gav en nyans av slingor i solskenet, hennes mörka olivfärgade ögon och runt formade läppar, jo visst var hon vacker. Men när Justin såg på henne fanns det ingen gnista, det uppstod inte samma glöd, samma brinnande intensitet som fanns där när Justin såg på Isadora.



Isadoras perspektiv

Serena hade äntligen förmått sig att prata som en normal person och inte som ett kärlektskrankt fans som knappt finner fram ord, Långa och en del fnittriga samtal hade pågått mellan henne och Ryan. Något som i sin tur ledde till att Isadora nästan kunde se framför sig hur Serena senare skulle stå på sina bara knän och tacka Isadora. För trots allt så hade Isadora tillåtit Serena att umgås ed de två kanske mest kändaste tonåringar i världen, Ryan och Justin. Men när Isadora såg ut över Justins enorma bakgård, såg hon inte några kändisar, hon såg trygghet vänskap och kärlek.
Justin snurrade den svarta pilen på den fyrkantiga brickan med alla dess färger och figurer, "Höger fot på grön prick" sa Justin och dem båda såg eot Ryans och Serenas håll där dem stod på både händer och fötter inlindade över twistermattan med alla dess oliká starka färger. Ryan hade utmanat Serena i en omgång twister, så spelet var full gång, Serena hade vid ett flertal tillfällen varit väldigt nära på att vinna över Ryan då han varit millimeter ifrån att falla i marken då han hamnat i en väldigt svår och jobbig sits. Dock verkade Justin roa sig av synen han möttes av då han gång på gång försökte kväva höga skratt som varit påväg att lämna hans perfekt formade läppar.
"Ryan, armbåge på röd prick" hojtade Justin med ett leende och med det gick det inte mer för Ryan då föll pladask i marken med Serena över sig.


Synen av att se alla dem fina människor som omringade Isadora var fantastisk, kärleken och värmen som spred sig ända in i benmärgen. Isadora hade aldrig tidigare riktigt förstått vad kärlek och vänskap betyder, vad som egentligen var äkta och vad som var fejk. Hon hade alltid trott att vänner inte umgicks privat, att dem skiljdes åt när skoldagen var slut och det var det. Att man på helger festade ihopp om att bli full, an gick på basketlagets matcher som basketstjärnans flickvän, man shoppade dyra märkeskläder och gick på exklusiva event. Isadora hade trots allt de inte känt sig riktigt tillfredsställd, inte känt att det var äkta. Att gång på gång gå runt med ett tillgjort leende på läpparna för att dölja var som egentligen pågick, hur man egentligen mådde för man var rädd att ingen skulle bry sig, att någon skulle göra narr av en. Att man i åravis byggt på en slags fasad och inget eller ingen fick förstöra den genom att komma för nära inpå. Ingen fick riktigt veta sanningen om hur man egentligen mår. Eller vad man egentligen känner. Det var så Isadoras tankar alltid flytit på, hon hade alltid trott att det var så det gick till.
Om isadora verkligen tänka efter insåg hon att hon aldrig riktigt känt lycka eller ens vetat vad det var, vad det innebärde.



När Isadora såg ut med den stora gröna gräsmattan på Justins bakgård, såg hur Serenas leende spreds allt mer då hon låg på gräsmattan brottandes med Justin och Ryan, hur Justin såg på Serena enbart som en vän och inte ett sexobjekt, eller hur Ryan verkligen såg ut att trivas i Serenas sällskap, hur lycklig han såg ut över att få spendera tid tillsammans med Justin, sin barndomsvän, likaså med Justin. Isadora hade aldrig tidigare sett det leende Justins läppar bar när han skojade med vänner, hon kunde inget annat än att tycka att det var fantastiskt. Isadora insåg att vad som verkligen var äkta vänskap lycka och kärlek var precis det som hon hade framför sig, att dem tre personer som hon nu umgicks med var vad som var äkta. Dem brydde sig inte om vad för märkeskläder hon hade, eller hur hennes hem såg ut eller om hon hade mycket pengar eller ej. Att allt dem såg i Isadora var hon, att det var den hon var inuti som spelade roll, att det var den person dem brydde sig om, tyckte om, kunde le och skratta tillsammans med.
Det var äkta lycka, Isadora kunde svära att hon kände det på sig. Något inom henne sa att dessa tre personer var personer hon var tvungen och ha i sitt liv för att vara lycklig, tillfredsställd. För det var precis det dem gjorde, alla tre av dem på sina egna små vis. Dessa personer var personer hon skulle kunna ta en kula för.  "Isadora, kommer du?" den mörka hesa stämman fick Isadora att hoppa till i stolen, "oj, förlåt. Det var inte meningen och skrämma dig" Justins vänliga leende, hans perfekta ekkorögon vilade på henne. "Vi tänkte gå in och lira Guitar Hero, vill du vara med?" Dem mörka ekkorögonen såg in i Isadoras kastanjfärgade, hans olivfärgade hy och perfekt leende, så otroligt vacker att Isadora aldrig tidigare sett något liknanade. Om ordet vacker ens räckte till för att kunna förklara hur fin Justin var, både insida och utsida. Justin såg frågande på Isadora i väntan på svar, hans utsträckta hand vilade i luften i väntan på beröring. Isadora kunde höra Ryan och Serena innifrån och hur dem redan var i full igång med att välja vilket instrument dem skulle ha. Ett leende spreds på Isadoras läppar när hon sedan såg upp emot Justin igen där han stod lutad emot henne, hon grabbade försiktigt tag i Justins inbjudande hand och reste sig lätt ifrån stolen med hans hjälp, lät sedan sin hand slimra sig fast i hans likt en fläta. Justin såg förvirrat ner på deras båda händer men sprack sedan upp i ett leende som nådde upp till ögonen och fick dem att tindra likt skimmer. Tillsammans gick dem in i Justins hus, hand i hand.

Isadora kunde inte känna annat än lycka. Fullt tillfredsställd. För vad mer behövde hon egentligen? Hon hade vänner som brydde sig om vem hon verkligen var, vänner som stöttade henne och alltid gav henne ett leende på läpparna, men viktigast av allt var att hon hade Justin, han som fick henne att känna saker hon inte visste var möjligt för den mänskliga kroppen, han som gav henne fjärilar i magen bara av en liten blick, han som alltid frågade om allt var okej, han som aldrig lät något hända henne men framförallt och kanske viktigast av allt,
han som var kär, i just Isadora och bara Isadora.

___________________________________________________________________________________

Ber om ursäkt då jag lovade utmärkt uppdatering, men då min älskade dator igår valde att säga farväl till detta liv, efter att jag råkat tappa den i ett stengolv så skärmen lossnade ifrån själva datorn.
Så för tillfället har jag fått låna en av min mammas minpc's, lite jobbigare att skriva så långa kapitel på men vad gör man inte för er :)!
Hoppas ni gillar detta kapitel!
KRAM

Hej alla fina,
jJg ville bara säga att jag är med och tävlar om ett par JustBeats hörlurar hos Bieberword.blogg.se
Varför inte vara med och tävla du också? Det skadar ju inte.

PUSS & KRAM

"Vad är det som händer?"´
Isadora såg sig förvirrat omkring i den tomma korridoren. Serena vände på sig med ett leende där hon stod vid dörren utanför klasrummet . Isadora såg sig förbryllat omkring, inte en enda människa förutom Serena syntes till och klockan hade passerat långt över start timmen, då Isadora försovit sig efter den långa natten tillsammans med justin. "Mrs.Wiley är sjuk idag, så vi är lediga" sa Serena glatt och pekade på den lapp som satt uppe på den vita dörren. Isadora gav ifrån sig ett högt stön, "kunde du inte sagt det tidigare?"undrade Isadora gäspandes. Hennes ögonlock var påväg att slås igen vilken sekund som helst och hon var öm i varenda liten muskel, något hon inte riktigt kunde förstå varför.
Serena såg häpet men samtidigt ursäktande på Isadora, nästan en aning rädd, som att hon gjort något fel. "Lugna dig, jag skojade!" Isadora skrattade till, vilket fick Serena att genast slappna av en aning och le snett. "Så.. vad gör vi nu då?" undrade Serena och såg sig omkring i den tomma korridoren med dess ekande ljud. Klockan var inte mer än strax efter nio denna morgon och hur trött Isadora än må vara så hade hon ingen lust att åka hem och sova. "Vad sägs om frukost?" frågade Isadora då hennes mage gav ifrån sig ett kurrade läte i samma stund. Serena log snett, "absolut".


* * *







Serena såg sig omrking i det stora huset med vidöppna ögon, hennes blick sökte sig igenom hela hallen och ut emot köket, hennes mun åkte upp och ner men inga ord kom ut.
Isadora hade ringt Rose och bett henne ordna med frukost åt själv och Serena. Hon hade bestämt att Serena äntligen skulle få komma hem till sig, se hur hon bor, se hennes rum och träffa henns trofasta vän Rose. Richard hade varit upp tidigt för att åka iväg till jobbet så nu var det bara Rose hemma då dem båda äntrade hallen.
Doften av stekt ägg och bacon spred sig ulängs väggarna och Isadoras mage kurrade än en gång till, ordentligt. "D-det är så.." lång paus, "vackert" stammade Serena fram. Isadora log snett. Hon studerade Serenas försiktiga små rörelse då hon rörde sig runt i cirklar i den stoa hallen med öppna armar.. 
"Och du tycker mitt hem är vacker, när du själv bor i ett palats?" frågade Serena häpet. Isadora skrattade hejdlöst till, "Men ditt är mer..." Isadora försökte finna det rätta ordet, det rätta ordet som verkligen passade in för Serenas hem. Nog var Isadoras hem vackert, men det var så sterilt, så myket. Det fanns ingen kärlek, inget liv, ".. kärleksfullt, mer hemtrevligt" avslutade hon meningen och log.
Serena himlade med ögonen och gav ifrån sig en hög suck. "Vi kan byta om du vill" skrockade hon försiktigt fram och dem båda skrattade dovt åt Serenas svar.

"Miss.Hilton" den pipiga men endå varma stämman kom ifrån Rose som plötsligt klev in i hallen, där stod hon iförd i en blommig klänning, men färger som skiftade i rött och grönt. Hennes annars vanliga håruppsättning i svans var nu utbytt emot stora vida lockar. Isadora såg förvirrat på Rose, hon var så.. vacker. Så otroligt söt. Isadora kan inte minnas senaste gången hon sett Rose så ovanligt uppklädd.
"Åh förlåt" stammade Isadora fram, "Rose, det här är Serena, min bästa vän" Isadora gjorde en gest med armen emot Serena och log ,"Serena, det här är Rose ..." Isadora försökte finna det rätta ordet för vad Rose nu egetligen var, för var hon fortfarande Isadoras hembiträde, hennes högra hand? Eller var det dumt och kalla henne för det då hon hade en affär med hennes pappa? ".. En nära vän till familjen" fyllde Rose generat in och skakade om Serenas hand vänligt. Isadora log vänligt mot rose och mimde försiktigt fram ett "tack".





Havsbrisen, den stekheta solen och doften av nyplockade blommor. Isadoras uteplats på bakgården var allt annat än ful, även om hon aldrig skulle förmå sig att själv tala om att hon faktiskt tyckte om den.
Hon hade ingen aning om det var den gigantiska poolen med dess sammanflätande bubelpool, den exklusiva gasolgrill med tillbehörande uteplats eller om det helt enkelt var den enormt vackra utsikten längs havets bris. Den vita sandstranden med dess tillbehörande hav, som så vackert och elegant sträckte sig kilometer bort.
Dess felfria utsikt, där havet sträcke sig så lång ögat kunde nå. Isadora hade på något sätt alltid älskat den utsikten hennes hem innefattande, och bara en hade kostat skjortan för hennes far. Isadora hade spenderat timmar framför dess solnedgång -och soluppgång, dess färger skiftandes i gult, rött och orange med en viss del guld i.- Hon hade alltid kännt sig så fri, så levande när hon ensam studerande dess yta som försiktigt förflyttades morgon och kväll.


Isadora tuggade på den sista skiva gurkan som fanns kvar på tallriken.
  Rose var verkligen duktig på att laga mat, hon lagade med kärlek och man kunde se att hon älskade att göra det. Bara små enkla medel blev maten fantastisk, det kunde vara allt ifrn att dekorera tallriken med små enkla tillbehör som utgjorde att den såg magisk ut till att göra elegant bordsdukningar som på så vis gjorde måltiden mer inbjudande. Men vad som nu fatnat på Isadoras näthinna var hur Rose gått från stramad hästsvans och arbetarkläder till vida lockar och åtsittande klänning. På något sätt kunde hon inte hjälpa att störa sig lite grann på det som pågick men samtidigt var en del av henne glad för både Rose och Richards skull.
Tillsammans satt dem tre på uteplatsen vid poolen, den värmande skinande solen brändes på axlarna och ljudet av den brummande poolrengöraren hördes. Rose och Serena var mitt uppe i en konversation om landet Spanien, ett land som Isadora inte kunde råför att höra var ett ställe Serena alltid drömt om att få besöka. Själv hade hon varit där ett flertal gång och hon älskade dess exotiska klimat, den goda maten och framförallt, shoppingen.

* * *



Isadora låg raklång på mage i sin fluffiga säng och pillade med mobilen, sms efter sms ploppade in, små gulliga ord och långa konversationer pågick flitigt mellan henne och Justin. Hon hade än inte riktigt fått in i huvudet över vad han sagt kvällen innan. Att han var kär, att justin bieber var kär i henne, Isadora Hilton. En känsla inom henne spreds varmt lik löpeld, fnitter som uppstod och rosenröda kinder blottades varje gång han skrev. Men när Isadora tänkte på vem Justin egentligen var och vad han kunde ådstakomm,att han var popsensationen Justin Bieber, killen som en dag bara lade sin karriär, hela sin framtid på hyllan, dog känslan inom henne lika fort. Kunde Isadora verkligen ha ett förhållande med honom? Skulle det vara äkta? Skulle dem kunna gå på stan och hålla hand, skulle hon få visa upp världen att han var just hennes, och bara hennes? Eller skulle dem få dölja vad som faktiskt pågick? Och enbart ses hemma hos varandra? Skulle det isåfall vara äkta?
"Åh den är så vacker.." rösten ifrån Serena väckte Isadora ur sina tankar, där hon stod framför den stora guldspegeln omfamnade av en silvrig paljettklänning som hon funnit i Isadoras WIC. Hon studerade sig självnogrannt och gjorde små rörelser fram och tillbaka i olika vinklar.
"Gillar du den?" undrade Isadora nyfiket, nästan sådär retligt men samtidigt vänligt. Serena nickade ivrigt till svars genom spegelbilden, "..jag älskar den". Isadora fnittrade till och hasade sig upp ur sängen och gick några steg emot Serena, ställde sig bakom i en betryggande position, med händerna på Serenas axlar och studerade henne i spegelbilden, "då är den din".


- -

"Ni kan ju komma över om du vill? puss" Isadora hoppade till av smset hon precis mottagit av Justin. En varm men samtidigt härlig känsla steg inom henne, en känsla som övergick till pirr och spänning. Kunde hon och Serena verkligen åka dit? Skulle Serena få fnatt om hon fick träffa Ryan eller skulle hon spela lugn? Skulle Isadora först berätta vart dem skulle eller skulle hon överraska henne?
"Serena?" ropade Isadora hastigt ifrån WIC samtidigt som hon drog på sig en vit topp. Serena kom inspringades i häftig fart, "ja?" , Isadora log snett, "I've got a surprise for you".

______________________________________________________________________________________
Tack för ert tålamod, har haft fullt upp med jobb dem två senaste dagarna.
Men nu är jag back on track igen och ser inga hinder för att det inte skall flyta på med uppdateringen :)


Jag fick en kommentar om en liten förvirring angående att jag skriver "Isadora" istället för "jag",  och jag vill bara säga att jag skriver i såkallad tredjeperson, det är ungefär som att jag ser vad som sker, att man "Ser" Justin och Isadora och vad dem gör i storyn.
Bra förklaring? greit!

PUSS&KRAM PÅ ER ALLA FINA!

"..jag älskar lyckliga slut" snyftade Isadora för när eftertexterna på filmen "Coach carter" satte igång. Det hade blivit två mot en när Isadora ellre hade velat sett "Lhe lake House" med Sandra Bullock, men nu ångrade hon inteen sekund att hon hade sett basketfilmen Justin och Ryan så gärna velat se.
Ryan satt och sov i fotöljen med en basketboll i famnen och dreglandes på en kudde,synen såg ganska rolig ut men just nu kunde Isadora inte förmå att bry sig. Hennes tankar snurrade iväg emot filmen, hur otroligt vacker den var.



Justin satt bredvid Isadora i den beiga soffan och smekte henne lätt längs ryggraden då hon satt framkuvad och torkade sig förbryllat omkring ögonen efter att ha gråtit en del.
Det lätt nedsläkta huset, den mörka natten som utspelade sig utanför, regnet som började avta och bordet framför med dess ljusarrangemang som gav ifrån sig en glödande låga med färgersom gick ifrån gult till orange och skapade någon slags skimrande stämning.
"Ursäkta mig" sa Isadora och reste sig för att gå iväg till toaletten när justin pltsligt dök upp vid hennes sida, "är det något fel?"frågade han oroligt med en nästan hackig stämma. Han såg på Isadora med ett otroligt ögon och pulserande hjärta. Isadora skakade generat på huvudet, "nej.." log hon , "jag ska bara gå på toaletten" fyllde hon sedan i och pekade med handen emot badrumsdörren snett framför dem båda. Justin pustade ut och nickade med ett snett leende på läpparna.


Isadora kom tillbaka till vardagsrummt efter att ha varit inne på badrummet och tvättat bort sminket, då den svarta mascaran hade kletat av sig och runnit nedför kinderna, vilket inte var en så vacker syn så tog hon nu sig i kragen och lät sig själv gå osminkad inför Justin och Ryan.
"Vart är Ryan?" frågade Isadora då hon genast såg att ryan inte låg i fotöljen längre och dreglade. Justin kikade upp från soffkanten och log snett, "han gick upp och la sig" svarade han med lugn ton.
Klockan på den beiga väggen visade strax efter halv 11, vilkt betyddeatt Isadora snart var tvungen att åka hem.
Hon hade ingen som helst lust att åka ifrån Justin, men hon var såvitt tvungen. "Gillar du ryan?" frågade justin plötsligt. "vadå gillar?" undrade Isadora och blev förbluffade över frågan hon precis fått. "Som vän menar jag" sa justin och log varmt, hans vackra ögon skimrade i ljuset från bordet tillsammans med hans brunbrända hy hade aldrig varit vackrare än nu. Han såg på henne med ett varmt leende som nådde ögonen. "ja han verkar snäll, du verkar tycka om och stå honom rätt nära" svarade Isadora lugnt, med blicken fortfarande fäst i Justins, där dem båda satt på ett betryggand avstånd ifrån varandra i soffan. Justin nickade varsamt till svars med blicken fortfarande fäst i hennes.

"Så har han någon flickvän?" frågade hon sedan, frågan som kom från ingenstans. Frågan hon egentligen väntat på att få fråga. För hur mycket Isadora egentligen försökte kunde hon inte släppa tankarna på Serena den gången då hon berättat om henne "kändiscrush" vars namn är Ryan Butler, vars kille som ligger och sover på övervåningen i det hus hon befinner sig i. Isadora kunde inte råför att tänka på hur det skule vara om alla dem fyra kunde umgås, dela saker tillsammans.På så sätt skulle Serena och hon kunna komma varandra ännu närmre och Isadora inte tvingades ljuga eller undanhålla saker.
"Nej inte vad jag vet iallafall, hurså?" frågade Justin och log självsäkert samtidigt om han lutade sig ett skritt bakåt mot ryggstödet, nästanliggande position i soffan.
"Jag bara tänkte .." svarade Isadora försiktigt och väjde bort blicken, hon visste egentligen inte riktigt hur hon skulle formulera frågan för att det inte skulle låta dumt, låta som Serena var någon slags galen stalker. " berätta.." log Justin betryggande, " .. jag lyssnar" fyllde han sedan in och lät blicken vila på Isadora. "Jag har en vän som har kommit och stå mig väldigt nära, som fått mig till en bättre person, som jag tvingas ljuga för, undanhålla saker för. Och jag bara undra om.. " Isadora spände sig ordentligt i soffan, hon hamnade i en obekväm situation och började näst intill ångra sig att hon ens tagit upp ämnet om Ryan. "om vi alla fyra kan umgås?" fyllde justin genast in och räddade Isadora från en pinsam situation utifall han skulle säga nej. Hon vände försiktigt huvudet emot Justin, där han låg tryggt med händerna på magen och log mot Isadora, en sån lugn och sansad person. En sådan otroligt vacker och förstående kille. En kille som verkligen lyssnar.
Isadora nickade försikigt till svars och log snett, "ja.." svarade hon, ord som nästan kom ut i en viskning men justn uppfattade dem då han nickade lugnt tillbaka.



"Är hon något för Ryan då?" frågade han sedan, sådär busigt och flörtigt. Isadora skrattade dovt och fiskade upp mobilen hon haft liggandes i sin ficka, genast vände hon skärmbakgrunden emot Justin som flyttade sig ett skritt närmare Isadora för att kunna se bilden. 
Han studerade den länge och noggrant, en bild där Isadora och Serena båda fanns med i.
"Hon är vacker" sa Justin efter att ha studerat bilden en kort stund. Isadora nickade instämmande och log snett, "hon är underbar" sa hon sedan och såg ner på bilden hon tillsammans med Serena tagit på en rast i skolan, då dem båda tillsammans med några killar från basketlaget luggigt på gräset i solen och ätit glass. Dem båda såg så lyckliga ut, så vänliga och båda lika fina.
"Du är underbar.." Isadora vände blicken mot justin, såg på honom med generad blick, men endå en aning förvirrad. Justin log varmt och förde handen mot Isadoras varma kind, smekte den försiktigt med tumspetsen, hans genomträngande intensiva blick, hans varma leende och doften av hans parfym blev mer uppenbar ju närmare han flyttade sig Isadora. ".. Isadora, jag är kär i dig" sa Justin sedan och hans tindrande ögon uppenbarade sig ur alla dem stearinljuset på bordet framför dem. Isadoras hjärta började pulsera allt insensivare. Hon spelade upp i huvudet det justin sagt, om och om igen. Han var kär, i henne.
Dem båda såg på varandra med intensiv blick, tindrandes i ljuset, pulserande hjärtan och fjärilar som uppstod i magen. Med justins hand placerad kring Isadoras nacke böjde han sig försiktigt över mot Isadoras sida, så nära att hon kunde känna hans andedräkt, doften av lemontuggumi sveptes över henne då deras båda läppar tillslut möttes, masserandes.



Dem båda flyttade ett skritt närmare varandra och Isadora lät placera sina båda händer på hans rygg då justin ömt smekte hennes båda kinder med händerna placerade kring hennes nacke.
Tillsammans satt dem där i soffan i mörkret denna kväll, med regnet som återigen tog liv utanför, dess klingande ljud som uppstod då regnet träffade fönsterrutan, med brinnande stearinljus och Ryan som sov på övervåningen. Tillsammans gick deras läppar ihop likt en pusselbit, tillsammans slog deras hjärtan i takt,
tillsammans var dem två - en.

____________________________________________________________________________________________

TACKTACK för alla era fina kommentarer, ni är underbara!
vad tycker ni? går det för segt fram?

Justin vaknade upp i det stora huset precis som alla andra dagar, ljudet från hans egen röst som reflekterades i väggarna och skapade något slags eko. Det annars så varmt soliga dagarna var idag utbytt mot regn, ludet av de skarpa regdropparna stutsade mot fösterrutan och en kall vindpust träffade hans bara ben genom de lätt öppna fönsterutan.
Till skillnad från alla andra dagar av att vakna upp ensam, med ett ansträngt leende och ett hopp i hjärtat om att ta sig igenom ännu en dag var det idag så mycket annorlunda emot alla andra. Justin vaknade idag upp med ett brett leende och en varm känsla i kroppen. Idag var inte någon annan lik så länge tillbaka han kunde minnas på det senaste året som passerat, idag vaknade justin upp i vedskap om att han hade en snarkande vän i rummet intill. Ryan.
Ryan hade bestämt att stanna hos Justin iallafall några dagar till, för att få spendera tid tillsammans, göra "guys stuff" och ta igen all den tid dem gått miste om.
Justin sträckte på sig bland dem fluffiga kuddarna och gav ifrån sig en typ av stön, delar i kroppen knackade till efter en god natts sömn.
Justin klev in i garderoben och letade efter ett par byxor samtidigt som ett leende spreds på hans läppar då han tänkte tillbaka på gårdagen han spenderat tillsammans med Ryan och Isadora.

Då Ryan gång på gång förlorat över Isadora i ett NHL spel, hur han blev lika sur varje gång hon stod framför honom och gjorde någonslags segerdans. Hur sur och irriterad han blivit men samtidigt inte kunnat förmå sig själv att skratta.
Hur Ryan och Justin suttit uppe länge efter att ha sett en film och bara pratatom barndsomminnen och saker som hänt i båda deras liv på mindre än några år, hur stor förändring och nytt allting blivit efter att Justin blivit känd.
Ryan hade även tagit med sig bilder och berättat om Justins familj och vänner, justin hade fått tårar i ögonen när han sett hur mycket Jazmyn växt till sig, eller vilken ung man jaxon var påväg att bli. Hans småsyskon som verkligen betydde allt för honom. Justin hade insett hur mycket han egentligen gått miste på, hur mycket han saknat, hur många tårar han fällt över det senaste året.
Ryan hade tillslut varsamt frågat om Justin någonsin skulle komma tillbaka, en fråga som fck justin att känna skuld, känna smärtan i hans börst, känna tårarna som var påväg att rinna, svaret på frågan hade inte varit så självklar som justin trott, justin hade ingen aning om han verkligen var beredd att möta värlen eller inte, om han hade modet att kunna se i sin fars ögon igen efter vad som hänt. Svaret som Ryan väntade på till frågan kom aldrig, justin hade helt enkelt inget svar på den.










"Wazzup bro?" Ryan väckte Justin ur hans dagdröm där han satt i köket och knaprade på en sked med cocopuffs. Ryan gick direkt till kylskåpet och av blicken att döma såg han ut som om han inte svoit på flera år. Håret stod uppsprättat likt någon som fått elstötar, hans kisande ögon och tshirtkanten som låg instoppad en bit i kalsongerna. Justin skrattade dovt åt synen han möttes av där Ryan stod i det öppnade kylskåpet och svepte äppeldjuice direkt ur förpackningen.
Klockan på väggen visade inte mer än tio, vilken var väldigt ovanligt att Ryan klev upp d han fick sova hur länge han ville. 
"Sovit gott?" frågade justin med skrattet i halsgropen. Ryan gav sig ifrån en törstsläckande utpustning när han stannade upp i drickandet, "likt en baby" svarade Ryan kort och gick emot köksskåpen för att finna fram skål och sked.
"Vad är det mellan dig och Isadora då?" frågade ryan och skrattade lite lätt medans han hävde upp en stor skål med puffs och massa mjölk. Justin skakade lätt på huvudet och log snett, han visste att frågan en gång skulle tas upp då Justin aldrig tidigare nämnt någon Isadora Hilton. Förmodligen visste Ryan om vem hon var då han inte hade frågat något om det utan gick direkt på frågan "vad som var mellan oss". "Hon är en god vän, vi är goda vänner" svarade justin ärligt. Det var inte någon lögn, dem båda var väldigt goda vänner som kunde dela saker tillsammans. En person Justin trivdes tillsammans med. " Goda vänner som utbyter intensiva blickar? Goda vänner som sliter av varandra kläderna i tankarna? Goda vänner som kysser varandra?" frågade Ryan och gav en dömande blick med ett leende.
Justin suckade djupt och blåste med läpparna upp över ansikte som skapade en kall känsla. Justin såg skenerat upp på Ryan efter att ha hört den sistnämnda frågan, jo visst hade Ryan såklart hört Justins och Isadoras kyss hejdå innan hon åkte hem igårväll. Visst hade han snokat på dem båda för att sedan skapa ett sådant här pinsamt ögonblick vid köksbordet, det var så ryan var och trots att en blir generad så kunde man alltid skratta gott åt det efteråt.
"Såå?" frågade Ryan och stötte lätt i axeln på honom. "Jag vet inte vad det är mellan oss, men goda vänner är vi" svarade Justin och la en viss betoning på Men. Något inom honom sa att denna konversation var långt ifrån avslutad men justin kände sig ändå lättad att äntligen kunna prata om det, trots pinsamheterna, trots dem stela ögonblicken. "Hon är iallafall kär" sa Ryan och stoppade in en sked med puffs i munnen som gav ifrån sig ett knaprande ljud då han tuggade.
Justin vände chockerat blicken emot Ryan som nästan ointresserat satt och gungade itakt med låten som gick på radion. "Vad menar du?" frågade justin förvirrat och väntade spännt på svar. Ryan öppnade sprött på ögonen och såg dumt på Justin, liknande är-du-blind?. "Menar du seriöst att du inte sett hur hon kollar på dig?" frågade han förviratt och såg fortfarande på justin, "Och har du inte märkt hur du kollar på henne?.." lade han sedan till och gav ifrån sig en lätt suck. Ungefär som hans bästavän var justin bieber, killen alla tjejer vill ha, killen alla killar önskade dem var.
Justin försökte förbryllat få in i huvudet vad Ryan precis sagt och han var medveten om att han själv såg på Isadora på ett vist vis. Men han hade inte sett vilket sätt Isadora såg på honom, allt han såg framför sig var Isadora som enbart såg på Justin för att han såg på henne med intensiv blick. Justin insåg att han blivit ganska ovan med tjejer, allt var så nytt. Som om han inte varit i närheten av en tjej på flera år, som om allt spelades upp från början igen, Han var okysst och oskuld.
"Du ser på henne på samma sätt som miljontals tjejer ser på dig.." fyllde Ryan sedan in obemärkt medans han fortsatte tugga på sin enorma skål med puffs som Justin blivit färdig med för länge sedan.
Justin nickade instämmande, Ryan hade rätt.

* * *

Isadoras perspektiv

"Isadora?"

Serena puffade lätt till i Isadoras arm där hon satt i klassrummet på mattematiklektionen med Mrs.Wiley och dagdrömde, något hon på senare tid stötte på allt mer och mer, hennes tankar som alltid gled iväg till Justin. Känslor obesvarade och med hjärtat som alltid gav ifrån sig ett extra slag. Känslor som inte tröttnade ut, känslor som bara blev starkare och gjorde henne mer intresserad med tiden. Det var något hos justin som aldrig tröttnade ut henne, som alltid gjorde han mer intressant för varje sekund dem båda spenderade tillsammans.
Även om Isadora så gärna ville dela stunderna hon hade med justin, kunna berätta för någon om de känslor hon bär inom sig så kunde hon inte pågrund av de han är.
"Ja?" brast Isadora ut högt. Hon kvickande sprött till, en aning skrämd vilket gav med sig att klassrummets alla elever vände blickarna mo henne. Serena som satt vid sidan av och gjorde allt för att kväva ett skratt, Mrs.Wiley som stod framme vid tavlan med ett uppmuntrande leende. "Kan du svaret?" frågade hon. Isadora harkalde sig försiktigt en aning, "66.6%" svarade hon självsäkert utan att ens ha sett på tavlan och övergick sidan med att vila huvudet emot handflatan igen, stirrandes ut på de regndroppar som sipprades nedöfr fönsterrutan. Isadora hade aldrig tyckt om regn, så kallt, så blött. Håret som blev klibbigt efter hårsprayen, den utsmetade mascaran och foundationet som försiktigt försvinner och skapar flammigt ansikte. Nej, regn var ingetför Isadora även om hon alltid drömt som liten att få kyssa sin drömprins under regnet, likt jane fick kyssa spindelmannen, han hängandes uppochner och hon som försiktig drog ner hans mask till slutet av näsan, precis så hon kunde nå hans läppar. Tillsammans likt en pusselbit.
"Bra jobbat Isadora" sa Mrs.Wiley och log. Klassens alla ögon landade på Isadora men dem lät sig inte stanna länge då det ringde ut och elever skyndade sig snabbt ur klassrummet.
Skoldagen var äntligen slut, Isadora hade överlevt ännu en dag. Men denna dag var inte som alla andra, för idag hade hon kunnat gå hela dagen utan att behöva tycka synd om justin eller fundera på vad han gjorde, försäkra sig om att han inte gjorde något dumt. För nu befann sig Ryan hos Justin, och i och med det var Isadora lugn och behovde inte känna sig stressad på att skynda sig hem till honom. 

"Sedan när blev du så duktig i skolan?" frågade Serena och slog lätt till i armen på Isadora när dem gick tillsammans emot skåpen i den långa korridoen bland skrikande och pratande elever i alla åldrar. "jag vet inte, haft mycket tid över" log Isadora oskyldigt. "Jasså? Vad med du-vet-vem då?" viskade Serena emot axeln på Isadora, höjde på ögonbrynen och log snett. "Lång historia" svarade Isadora, himlandes med ögonen. "Det är väl inte över?" frågade Serena och kollade häpet på Isadora, som skakade på huvudet intensivt, "nej.." lång paus, "jag har bara försökt förbättre mig i skolan i det sista" fyllde hon sedan in och serena log nickandes. 

Ljudet av Justins stämma ekade plötsligt i korridoren då Isadora och Serena kommit fram till sina skåp, Isadora såg sig förvirrat omkring, en låt hon inte kunde sätta fingret på. En låt, en röst som blev allt högre och högre för varje sekund som gick. "Det är din mobil" väste Serena tyst och såg skaprt med blicken nedemot Isadoras handväska. Isadora började förbryllat rota runt i väskan med handen efter att snabbt ha gett de böcker hon haft i famnen till Serena som oroligt studerade Isadoras alla rörelser.
Och visst hade Serena rätt, för där låg den rosa Iponen tillsammans med den blinkande skärmen med texten "Justin".


"hello?"

________________________________________________________________________________________
Förlåt att detta kapitel dök upp lite sent, har försökt skriva ikapp lite grann :)
Vad tycker ni?

Vinden kastade förbi likt en löpeld, håret som lät fladdras i det blå, det pumpade andrenalinet i bröstkorgen. Isadora trampade full gas och styrde med riktning emot Justins hus. Hon var tvungen att träffa honom, hon var tvungen att berätta vad som hänt. Hon ville ha någon att dela denna stund tillsammans med, men samtidigt ville hon träffa Justin. Hon ville vara i hans närhet, hon ville känna doften av hans parfym, känna hans obalanserade pulsslag.
Kanske var det så att Isadora använde händelsen om sin pappa som en ursäkt för att få träffa honom, kanske var det så att det inte alls var anledningen till att hon nu satt och körde i ilfart mot hans hus. För att få känna hans närhet, få känna att han är verklig. Att han verkligen finns i hennes liv och inte hade tänkt att försvinna.

Det annars nästan ödeliga huset hade nu fått någon typ av tillökning. När Isadora svängde upp vid huset i det området Justin bodde i stod det en bil där som annars aldrig varit där. En svart liten mustang som såg väldigt dyr ut.
Med hjärtat i halsgropen klev Isadora upp vid famsidan av dörren, obeslutsam om hon verkligen skulle förmå sig att gå in,stanna eller åka därifrån. Kanske var det så att Justin hade träffat någon ny, han kanske hade hittat någon som han blivit kär i, som han fallit för. Som var mycket finare, mycket bättre än Isadora.

Hon var tvungen att ta sig i kragen, hon var tvungen att finna modet. Isadora var bättre än såhär, hon var inte den person som bara gick därifrån. Hon var den person som hade huvudet högt, som såg ner på andra, som inte lät någon trampa ner henne oavsett vad. Hon var stark.



Och där stod han i dörröppningen, Justin. Med ett förvånat ansiktsuttryck, kepsen på sne, tindrande ögon och ett oskyldigt leende. Nästan förvånad över att se Isadora där, hos honom, just då. Var det kanske fel tidpunkt att bara klampa på, kanske han var upptagen.
"Hej" stammade justin fram en aning förvånat. Isadora studerade vartenda litet uttryck i hans ansikte, något sa henne att han ville att hon skulle gå därifrån, komma tillbaka senare, så han var ensam. Men insåg han inte att Isadora hade upptäckt bilen på framsidan, att hon såg hur han plötsigt hade börjat betett sig, ganska skräckslagen och en aning nervös. Samma ansiktsuttryck som Richard, hennes pappa tidigare haft.

"Kan jag komma in?" frågade isadora rakt, nästan stirrandes på Justin i väntan på reaktion. I väntan på någon form av förklaring på vem som befann sig hos honom. 
Men hon fick ingen,  Justin stod stumt framför henne, gav sig en ansträgning för att få fram ord. "Får jag komma in?" upprepade Isadora och kollade på honom med höjda ögonbryn, sina perfekt formade ögonbryn i en mörk nyans till dem tindrande ögonen. Justin nickade försiktigt till svars och flyttade på sig ett steg i dörröppningen så Isadora kunde kliva på.
"Jag hade tänkt förklara.." började Justins försiktigt då dem gick sida vid sida emot vardagsrummet. "Förklara vadå?" stannade Isadora upp och frågade med skärrad röst. "Är det någon annan? " frågade Isadora med hackig röst, en röst som var påvg att bryta samman. Hennes pulserande ojämna bröst, de lätt fuktiga handflatorna och hjärtat i halsgropen. Hon studerade justin små rörelse som nu såg häpet på henne, sökte efter ord. "Isadora det är inte som du tror.." Justin placerade sina händer omkring överarmarna på Isadora och sökte efter hennes blick. "Vadå? Tror du jag missade den svarta mustangen på uppfarten?"frågade isadora sprött, fortfarande i justins grepp. "Följ med mig" Justin log snett och nästan släpade med sig Isadora in i vardagsrummet.

Justins Perspektiv

".. Isadora, möt Ryan Butler, en nära vän till mig" Justin studerade Isadoras små röresler då hon stirrande stod fastlimmad lik cement på golvet och såg på Ryan som han vore ett spöke. "Isadora?" Justin knäppte försiktigt med fingrarna framför ögonen på henne, vilket fick henne genast att hoppa till, komma tillbaka till verkligheten.
Hon sträckte artigt fram handen och hälsade på Ryan, gav ifrån sig ett snett leende och låtsades sedan som om ingenting hänt.
 Justin stod förvirrat och såg på Isadora och gav henne en blick liknande vad-var-det-där, men Isadora såg inte ut att förstå det. Hon skakade lätt på de smala axlarna och log snett.
"Jag ska väl inte störa då" började Isadora försiktigt och började ta små skritt bakåt som ett litet tecken på att hon skulle gå. "Nej men det är klart du ska stanna!" Ryan hann före Justin att kunna förhindra henne. "Men det är okej, jag måste ändå hem.." Log Isadora oskyldigt. "..Jag har några saker att göra" fyllde hon sedan i. Hon såg på Justin med ett leende, hennes tindrande ögon reflekterades i hans. Justin kunde se av bicken att döma att hon hade haft en anledning till att komma hit, att det hade hänt något eller att det var något hon velat prata om. Något viktigt. Justin kände allt för väl igen den där blicken som döljdes i hennes ansikte då något fanns på henne hjärta, han var den enda som verkligen kunde se att något var på tok.
"Jag följer dig till bilen" sa Justin snabbt. Hon nickade lätt till svars.

Justin drog in henne i sin famn och plötsligt skyndade sig snabbt ut. "Det var trevligt att träffas Ryan" sa Isadora i all hast, vilket inte gav Ryan någon chans att säga hejdå.
Justin var allt fr beskyddande över Isadora, han kunde själv känna när det började gå över gränsen. Och nu var det ett sådant tillfället. Han fösökte dra sig tillbaka en aning, försökte att spela lugn, försökte låta henne börja förklara utan att tränga sig på.
Som den gentleman Justin är öppnade han bildörren till Isadoras svarta Range, hon klev motvilligt in och log snett. Justin placerade sig bakom den stängde dörren med armarna på fönsterbården. Han såg djupt i Isadoras ögon, dem vackert mörka ögonen såg in i hns guldbruna. Det var något med Isadora som alltid fick honom att dra efter andan, något med henne som alltid gjorde honom knäsvag och fick hans hjärta att klappa hårdare varjegång hon befann sig i hans närhet.
"Jag borde åka.." började Isadora försöiktigt, men såg inte längre på Jusin utan lät blicken vila på något föremål framför självaste bilen. "Förlåt för det där inne, jag visste inte att du skulle komma" sa Justin. Isadora vände hastigt ansiktet mot hans samtidigt som hon sakade förvirrat på huvudet. "Det är mitt fel" Isadora log snett, "Jag borde ha ringt innan" fyllde hon sedan i. Ett snett leende spreds på hennes läppar ett ansträngt, ett falskt. Samma leende hon alltid bärde på för någon månad sedan. Ett leende som visade tecken på svaghet, förlåtelse och rädsla. Var Isadora påväg in i samma bana igen? Var hon påväg att bli den där bitchiga, otillfredsställda person som aldrig riktigt var nöjd oavsett vad? Var det pågrund av Justin?
Justin satt i en situation han inte visste riktigt hur han skulle agera, vad han skulle göra för att få det att bli bra igen. Han vill vara med Isadora, han ville känna doften av hennes parfym, se den tindrande nyans som formades i hennes ögon när hon såg på Justin. Han ville få henne att skratta och le, på riktigt.
"Kan du inte följa med in igen?" frågade justin rakt. Isadora höll fortfarande samma fasad, fortfarande samma sneda leende.
Hon vände försiktigt blicken mot justin som nickade inbjudande. Justin öppnade bildörren som ett tecken på att
hon skulle ändra sina tankar, som ett tecken på att han verkligen ville ha henne där.
Hennes falska leende spreds snabbt till ett starkt, ett äkta. Hennes ögon tindrade lätt i solljuset och hon klev smidigt ut ur bilen. Tillsammans gick dem in i huset, med sammanflätade fingrar. Justin döljde det leende som spreds på hans läppar, det pulserande hjärtat i bröstkorgen som blev hårdare för varje beröring.

* * *

Isadoras perspektiv



"Du fuskade ju!"

utbrast Ryan högt efter att än en gång ha förlorat mot Isadora i ett hockeyspel på xboxet. Han studerande Isadoras rörelser då hon gjorde någon form av segerdans samt hojade hej vilt. Justin som nästan vek sig dubbel vid sidan av och ryan som nästan argt suckade djupt. "du förlorade mot en brud, dude!" utbrast Justin, nästan retligt då endast han hade lyckats att vinna över Isadora, iallafall hittills. "Tyst!" utrbrast Ryan och kastade den närmaste kudden emot Justin som fortfarande skrattade högt.

Tillsammans med dem två en aning vilda grabbarna hade Isadora spenderat timmar framför olika tvspel och ätit onyttigheter. Isadora hade helt enkelt slutat bry sig om vad hon stoppade i sig, hon hade lärt sig att älska sig själv precis som hon är. Rund eller smal, lång eller kort. Ingen är egentligen helt perfekt. Och varför skulle hon leva ett liv som hon inte var lycklig i, varför skulle hon leva ett liv som alla andra ville hon skulle leva, med perfekt hår, perfekt hy, perfekt kropp?
Isadora ångrade inte för en sekund att hon följt med Justin tillbaka in i huset istället för att åka hem, än en gång ensam. Då Richard och Rose förmodligen spenderade sin tid i sängkammaren, utan några som helst planer på att lämna den.
Hon var glad över att Justin motvilligt svarat i den där telefonen då Ryan ringt, att han funnit modet till det. Att Ryan hade tagit sig tid till att komma till L.A från Stratford, för att träffa in barndomsvän han inte sett på nästan ett år. För Isadora tyckte verkligen att Ryan var värd att nämnas och hon kunde inte förstå att Justin inte nämnt honom tidigare.
Isadora hade kunnat skymta ett leende hos Justin som fanns där då Ryan var i närheten, ett leende som gav hon styrka och mod. Ett leende som fick honom att vara mänsklig.
Men vad som mest surrade i huvudet på Isadora var att det faktiskt var Ryan Butler som satt i soffan bredvid henne, att han var killen som Serena har en hemlig crush på. Att ha faktiskt existerade och inte bara var en hypotes. Och att nu Isadora faktiskt satt här tillsammans med både han och Justin, att dem verklgen var på riktigt. Att det inte var någon dröm och att hon snart skulle vakna upp. Att detta faktiskt var något som hänt och att hon faktiskt har känslor för Justin.
Känslor som bara växte varje sekund som gick. Isadora visste inte om det var dem små intensiva blickarna dem båda utbytte emellanåt eller om det var det härliga segerskrattet ifrån dem båda då dem vunnit över Ryan eller om det var det faktum att Justin kanske kände samma sak som hon själv.
Att han var kär.

____________________________________________________________________________________________

Sådär ja, vad tycker ni? :)
Känns som att det börjar hända saker nu..

Som ni kanske läst så var det ju Ryan som dök upp och hade ringt Justin, vinnaren blev ingen mindre än en tjej vid namn, Maya Lindberg !!! :)
Grattis! Och här är en länk till hennes blogg,
FEEEEEEEEEEEEEEEEET LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!!!!! 

Den ovanliga tystnaden träffade Isadora när hon klivit innanför dörren, förgäves sökte hon med blicken längs med väggarna från där hon stod i dörröppningen gränsande till vardagsrummet och ut mot baksidan av gården. Isadora kunde inte skymta någon personal så långt ögat kunde nå och hon kunde inte höra någon form av läte. Isadora hade nog aldrig tidigare kommit hem utan att ha mött doften av nylagad mat ifrån köket där Rose alltid väntade.
Doften av herrkolon sökte sig ner i lungorna och hon kunde även känna en svag doft av whiskey. Förgäves försökte hon ta reda på vartifrån detta kom. Vem det var som var här.

"ROSE!?" den hakicka stämman gav nästan vika då Isadora föbryllat försöte ropa efter sin trogna hemhjälp.
Ljudet av fotsteg och små fnittringar hördes väl ifrån övervåningen, förvirrat letade hon med blicken i taket ihopp om att få reda på vart ifrån dem kom.
Snabbt skyndade hon sig uppför den rundade trappan, fortfarande med skor och väska på sig. Rösterna blev allt tydligare ju längre upp hon kom och det verkade som om ingen hört att hon var hemma.
Röster som Isadora mycket väl kände igen träffade henne då hon tillslut funnit platsen där dem kom ifrån, Richards kontor, Isadoras pappa.

En konvesation var full igång ifrån kontoret, den lätt viddragna dörren stod på glänt och försiktigt placerade sig Isadora bakom den med öronen så nära springan som möjligt. "Jag lovar att vi ska prata med henne, men inte än" Stämman från Isadoras pappa fick henne att rysa till, det var så otroligt länge sedan hon hörde den. Hon ville springa in och krama honom, berätta hur mycket hon saknat honom och hur glad över att han var hemma. Hon ville visa honom vilken bra och förbättrad person hon blivit. Hur påverkad hon blivit av sitt nya umgänge, hon ville berätta allt om Serena, hur glad hon fick Isadora att vara, hon ville berätta om Justin, hur bra han fick henne att må. Men den inre rösten talade, talade om för henne att stanna där hon var, att hennes pappa inte skulle lyssna,att han inte skulle bry sig, att han var för upptagen med annat än att sitta och lyssna på sin dotter som fallit för en kille som inte var någon.
"Hon hade det svårt i början, men jag har sett en ny sida av henne, en bättre, hon är lycklig" Den pipiga stämman kom från allt annat än hennes pappa, En kvinna som pratade om Isadora. Richard gav ifrån sig en hög suck, en suck Isadora inte kunde tyda. Var det pågrund av att kvinnan sagt att Isadora var lycklig? Att hon var en bättre person,en förbättrad?
"Jag älskar dig!" Richards tre små ord fick isadora att haja till, som om hennes kropp blev till cement, helt stillastående och orörlig stod hon där och hörde hennes pappa säga dem tre små ord som han tidigare bara sagt till hennes mamma och henne själv när hon var liten. Jag älskar dig?
Något inom henne ville slå upp dörren och se vem det var hennes pappa älskade, vem det var som fångat hans hjärta. Något inom henne skrek efter ilska, efter smärta och blod. Hennes hjärta började pulsera allt hårdare och adrenalinet pumpade.
Med en hastig rörelse slog Isadora hastigt upp den vita dörren till Richards kontor i en duns, färger likt beige och mörkbrunt mötte hennes syn och där stod han. Richard Hilton, Isadoras pappa. Iförd i mörkblå kostym med vit skjorta och blå slips. Hans en gång långa kalufs var nu kortare, mer stylad och hans herrkolon var stark. Dofterna spreds längs väggarna inne i det stora kontoret.
Skräckslaget hajade Richard till, blicken i hans ögon skrek efter oro, rädsla och nervositet. Han som alltid brukar vara så sansad och orädd såg nu ut som en 14 åring som precis blivit påkommen att stjäla godis.

* * *

Isadora förstodmed bicken påRichards ögon att hon hade vlt helt fel tidpunkt på att storma in, det spreds snabbt en pinsam tystnad i det stora rummet. En tystnad som var allt annat än härlig, en tystnad som fick Isadoras ilska att växa ännu mer, att bli allt mer intensiv. Richard såg på Isadora med sin isblå ögon, studerandes hennes små rörelse, sökte efter reaktion. Dem vackra ögonen såg på Isadora, bedjande efter föståelse.
Den pipiga stämman tillhörde kvinnan Isadora älskade oh såg som sin egen mor även om det var svårt att förstå. Rose stod där i hörnetav rummet, iförd i en vacker figursyddklänning med färger som präglades i rött och rosa, dess eleganta toner och skimmer var en perfekt komination med hnnes olivfärgade hy och mörka hår. Rose studerade Isadora försiktigt på avstånd, i väntan på rektion.
Isadora försökte förtvivlat få pusselbitarna att gå ihop, att fundra ut hur allt detta egentligen gått till. Hade dem helt enkelt gått bakomryggen på Isadora? Smygit med deras kärlek till varandra? Eller hade Richard på avstånd älskat Rose?
Hur länge Isadora än försökte fick hon inte saker att gå ihop, hon ville ha svar. Hon ville veta hur dem blivit kära. Nyfikenheten tog över inom henne och en värmande känsla spreds ut i fingertopparna. Den brinnande ilskan kröp sakta iväg och ett värmande leende Isadora försiktigt försökte dölja spreds på hennes läppar.
Isadora borde vara lycklig för sin pappa, att han funnit någon att älska. Att han funnit någon som verkligen bryr sig om för den han är och inte för vad han har.
"Hur gick det till?" frågade Isadora försiktigt, ord som nästan kom ut i en viskning. Richard såg på Isadora med stora ögon, nästan chockad över hennes reaktion, chockad över att det inte fanns någon ilska eller sorg i rösten. Fundersamt såg hon på dem båda där dem stod med ett brett avstånd emellan varandra, generade över at ha blivit påkomna, generade över vad som egentligen pågick.
"Det händer för några månader sedan.." Harklade Richard försiktigt fram. Rose nickade instämmande utan att säga ett ljud. Förmodligen oförmögen om att få fram ord. " Det var därför jag åkte.." fyllde Richard in försiktigt. "Du åkte ifrån någon du älskar?" Isadora lät blicken glida ifrån hennes far och emot Rose när hon ställde frågan. Sökandes efter svar, sökandes efter någon form av lögner. "Han åkte för att jag var inte redo att berätta ännu." Rose såg på Isadora med tårfyllda ögon.
 I flera år hade Rose jobbat för Richard och Isadora, hon hade haft ett exsentionellt CV då hon ansökt om tjänsten, hon hade gåttfrån att vara ett hembiträde till en del av familjen, en prson Hilton litade på och värdesätte. Isadora hade aldrig kunnat föreställa sig att dem tre någonsin skulle amna i den situationen dem nu befann sig i. Att Richard kunde älska, värdesätta någon på ett sätt hon inte sett på många år.
"Så ni älskar varandra ?" Isadora såg förvirrat på dem båda, då hon enbart hade hört att Richard sagt dem tre små orden. Hon ville veta säkert att Rose inge ljög, att hon talade sannng. Dem båda gick emot varandra, deras kärlek sipprade i luften likt eldflammor och det gick inte att förbiseatt det verkligen var känslor mellan dem båda,
dem båda såg på varandra med den brinnande glöden i ögonen, det pulserande hjärtat och sukten efter värme av den andre.
Isadora stod där, i dörröppningen till Richards kontor, studerandes av henne pappa som gått och blivit kär i hushållerskan, hushållerskan som Isadora älskat sedan dag ett då hon läste godnatt sagan om askungen. Hur Rose alltid brydde sig om Isadora, hur hon såg till att hon hade det bra oavsett vad Isadora gjorde kom hon alltid med ett leende.



Dem båda stod intill varandra, med Richars betryggande arm omrking midjan på Rose. Rose som bedjande såg på Isadora, med hoppet om accepterande om vad som föregick. Rose nickade försiktigt.
"Och vad är det som kommer hända nu?" frågade Isadora en aning omtumlat. "Vad menar du?" Frågade Richard en aning förvirrat och såg studerandes på Isadora. "Men kommer Rose fortfarande att jobba här eller kommer vi anställa någon ny?" Frågade Isadora och såg på Rose som såg ut att fundera, tänka igenom frågan Isadora just ställt. Var det så att hon skullefortsätta jobba här samtidigt ha en affär med Richard?
Isadora tänke tillbaka på alladem resor Richard gjort den snaste tiden, hur ofta han varit borta och alltid hur ofokuserad Rose blivit när d väl skett, hur många timmar hon egentligen spenderat i hans sovrum och hur noga hon alltid varit med att putsa fotografierna på han och Isadora som hängde i trappuppgången. Hon hae hela tiden vetat, vetat att något var pågång, men helt enkelt förbi sett det , inte velat att det skulle vara verkligt.
"Rose kommer, om det är okej för dig såklart Isadora, att flytta in här" Richard såg stolt ned emot Rose när han sa det sista, hans värmande leende var något hon inte sett på mycket mycket länge. Isadora hade inga problem med om rose flyttade in, allt hon egentligen oroade sig för var om saker då skulle bli annorlunda emot vad dem var nu. Om Rose skulle betrakta sig som Isadoras mamma, förmyndare.
"Vad säger du kiddo?" frågade Richard. Isadora såg upp på richard, vaknade ur stt dagdrömmande. Hade han precis sagt Kiddo till henne? Hade han sagt dem fem bokstäver som en gång betytt så otroligt mycket för dem? Då dem två var som bästa kompisar, då de kunnat prata om allt tillsammans. Hade han kallat Isadora kiddo?
"Rose har alltid varit en del av familjen för mig" Isadora såg på Roe medett värmande leende samtidigt som hennes armar gled upp i luften och utformade en inbjudande kram sm Rose genast fattade taget om. 

Isadora kunde höra Richards mörka skratt samtidigt som han lade sina armar om dem båda, tillsammans utbildade dem en gruppkram. En gruppkram likt en sådan Isadora alltid önskat sig, en värmande och inbjudandemed mycket kärlek för ett kärleksfullt ögonblick. och det var precis vad detta var. Richard var kär, Rose skulle flytta in hos dem. Bli en del av Hilton familjen på riktigt. Allt Isadora egetligen kunde tacka för var att det var Rose som var den utvalade och inte något upphittat fnask ifrån utlandet som var ute efter pengar. Rose hade aldrig brytt sig riktigt om pengar, hon värdesatte andra saker högre än det. Hon brydde sig om människor och inte saker.

____________________________________________________________________________________________

Del 2 dyker upp lite senare, då kommer även "vinnare" få en länkning :)!
Vad tycker ni om detta kapitel då?

"Mamma, vad ska jag ta mig till?"

Isadora såg förtvivlat upp på den svarta natten därirån hon satt på verandan, hon sökte svar på alla dem frågor som spelades upp i hennes huvud, hon hade satt sig själv i en sits hon inte hade någon aning om hur hon skulle ta sig ur. Hon var helt enkelt inte redo fr något så stort som kärlek.
Med mängder av bilder på henne själv och justin i famnen, studerandes vartenda litet fotografi hon låtit framkalla. Glada lyckliga leenden spreds på deras läppar, busig blick och någongång tillrufsad kalufs efter någon form av skojbråk, bilderna var alla lika speciella, alla lika vackra. Det var något med dem som inte skulle kunna gå att radera.
Det fanns kärlek i Isadoras ögon på bilderna, det var ett visst skimmer och glöd hon aldrg tidigare sett hos sig själv, som hon inte ens visste fanns. Men det fanns där, och Isadora visste inte riktigt hur hon skulle hantera situatonen.
Sneglandes på den rosa iphonen vid sidan av, liggandes på det vita glasbordet. Inte ett enda samtal eller textmedelande på hela dagen hade hon fått utav Justin. Hon hade själv heller inte tordas sig att ringa. Hon var rädd för konsekvenserna, hon hade ingen aning om vad han kände eller vad hon skulle säga närhon väl ringde.
För tänk om det var så som Serena sa, var Isadora kär .. i Justin? Fanns det verkligen känslor och kemi mellan dem båda?
Än en gång såg Isadora upp på den mörka himlen, beskådade alla dess stjärnor. Omlindad i en varm filt satt hon där i natten, ensam och sorgsen, obeslutsam och förvirrad. Alla de känslor som spreds i hennes kropp, som letade sig ända ut i fingrarna och talade om för henne att göra något, göra något åt allt hon kände, inte låta sig själv ge vika. Beslutsamt försökte hon säga ifrån, hon var inte redo. Justin var hennes vän. En vän hon kysst inte en utan två gånger.

* * *

Justins Perspektiv


Jag tror inte någon kan förklara den där känslan, känslan som spelar upp sig om och om igen, känslan du får när du tycker om någon. Någon som fått dig att falla likt en fågel i det blå, någon som får dig att göra och känna saker du inte trodde var verkliga. Någon som får dig att vara dig, just den person du är och vill vara. Någon som får dig att känna dig perfekt, precis som du är.
Det var så Justin kände sig när han var med Isadora. 
Hon var något av det vackraste hans ögon någonsin skådat, han hade låtit sig själv förbländats av hennes lyster som omringade henne, för varje gång hon klev in i ett rum likt en sol. Han hade låtit sig själv drunknat i hennes ögon, dess mörka ögon som fick ett skimmer av gitter när solen låg på. Hennes personlighet som kunde få vem som helst på fall.
Justin kunde inte förstå precis vad, som fått honom att falla för henne, om det var hennes bländande varma leende som fick hela kroppen att rysa till av välbehag eller hur hon alltid kan få någon som är sårad glad igen bara av några få värmande ord eller hennes sätt att alltid ha tre skivor gurka till allt hon äter eller hur hon sover likt en ängel, så liten och sårbar. Justin förstod inte vad det var, men han hade fallit för henne, hårt.


Justin låg i den puffiga sängen med alla dess sex kuddar och bara lät sina tankar flyta, iväg mot Isadora. Den silvriga väckarklockan på nattduksbordet visade strax efter tio denna morgon, solens alla strålar letade sig in emellan persiennerna på de stora fönstren som omringade hans sovrum och Justin kunde skymta att det skulle bli en väldigt vacker och varm dag.
Justin hade inte hört någonting ifrån Isadora på ett bra tag nu och något inom honom började ge ifrån sig ett sting av oro och nervositet, han undrade om det var något han hade gjort som fått henne att backa, att släppa taget.
Justin hade helt enkelt inte alls tänkt på att han själv inte hört av sig utan egentligen bara väntat på hennes första steg. Något han nu kom att inse att det förmodligen varit en dum idé, för faktum var att han saknade Isadora, hela tiden hon inte fnns i hans närhet. Hon var i princip de enda kontakt med omvärlden som han hade. Den enda person som fick honom att fortfarande känna sig mänsklig och inte som ett vandrande lik.

- - -



Ensam i ett hus utan någon form av vuxen i närheten är nog förmodligen varje tonåringsdröm, att kunna göra och bestämma precis som man vill. Spela högsta volymen på sterion, dansa hoppa och skrika, proppa i sig massa onyttgheter och orsaka kaos i köket. Alla ungdomars dröm, utom justins.
Justin låg nerkastad i den röda soffan inne i hans "arbetsrum" , i det rum som stått orört i ett helt år. Där fanns allt som behövdes för att redigera, spela in och sjunga. Där var hans liv, hans verklighet. Den enda plats som fick honom att känna sig som en del av musiken. Justin kunde inte förmå sig själv med att faktsikt sakna sitt famla liv, sakna att sjunga och träffa sina fans. Få göra människor glada, lyckliga.



Försiktigt satte han sig ned vid det svarta blanka pianot, trevandes med fingerspetsarna över dess vita tangenter.
Läten som snabbt bildades till musik då han sökte efter de rätta noterna. Ett sting av sorg och smärta landade i bröstet för varje ny ton som kom fram och musik bildades. Han mindes så väl när han varit mindre och lärt sig att spela, hur hans mamma stått vid sidan av med ett leende, filmandes med en videokamera som hon länge sparat till just för att kunna ha dess video, som minne. Hon hon så stolt stått vid sidan av, begrundats öer sin son som själv lärt sig, lärt sig att spela alla möjliga typer av instrument.
Justin stannade upp då den vibrerandetonen i jeansfickan dånade emot hans lår.

"Jag saknar dig. Hur är det?"

Ett stort leende sköljdes över justin då han läste det mottagna sms:et ifrån Isadora. Det var så enkelt men samtidigt så betydelsefullt.
Varje dag hon var i skolan var smärta för Justin. Det fick hans tankar att altid leda emot sina vänner sedan barndom, Ryan och Chaz. Hur dem tre alltid skojade på lektioner vilket i sin tur osakade kaos med lärare, alla de timmar de spenderat hemma hos Ryan framför tv spel eller alla de gånger de spelat fotboll eller hockey tillsammans. Att dem alltid hade funnits där för honom, inte brytt sig om han ar känd eller inte. För dem var och kommer han alltid att vara Justin, killen ifrån Stratford.
Att Isadora var i skolan gav också med sig någon form av svartsjuka, justin kunde inte råför att tänka hur hon var när hon var där. Med sina kompisar. Om hon fortfarande var samma trygga och lugna Isadora. Eller om hon var den Isadora då hon de första gångerna träffat honom. Snäsig och kaxig.
Ett sting av Svartsjuka då hon förmodligen hade en hel hög med killar dräglandes efter sig, om hon gav med sig. Eller om hon på samma vis som justin tänkte att det är hon/han jag vill ha.

* * *

 

Justin kunde inte släppa tankarna som förgäves söktesig efter att vilja skriva musik, som gång på gång ökte sig efter ord som bildades till meningar. Ord som kom från ingenstans och plötsligt bildade en sång.
Det kanske inte var material som justin själv skulle kunna sjunga eller som var särskilt bra, men dom dök iallafall upp uta anledning, och kanske var det precis därför dem var så mäktiga.
Justin gick än en gång in i musikrummet och hmnade tillslut bakom det skinande pianot.
Genast fann han den rätta rytmen och takten till låten som han önskade,
Han lät sig följa med i rytmen med slutna ögon och bra försvinna från verkligheten.

"Take a moment
and ask yourself how I feel , I ask myself what is happening
aand is this real
looked up inside, wondering why I'm here?
troubles flowing , no one knowing my pain
yeah
you gotta let it go
you gotta let it go
you gotta let it go
the end is near
people stoping staring at me all the time
sitting useless making excuses , i may aswell die"

 Justin andades ut när han kommit till punkten på sången då han inte kommit längre, då han hittills inte funnit ord för att kunna avsluta hela låten.
Hans ögon trevade iväg och sökte med blicken igenom hela rummet, den dämpande belysningen ifrån spotlightsen och dess sammetslena klarröda tapeter, det svarta golvet och det skinande pianot som tog upp en större del av rummet. Det hade varit ett av justins favorit ställen, att få komma in hit och bara lämna verkliheten, få texter och skapa musik för att göra hans fans lyckliga. Att få beröra dem. Att ge hopp.
Han hade känt känslan av musik igen, musik han själv fått ihop. Han kände samma bultande hjärta och värmande puls som uppstod då han sjöng för hela sitt hjärta. Men allt det var över. Justin kunde själv inse nu att
hans tid som sångare verkligen var över.

Justin andades häftigt till när mobiltelefonen på pianot lös upp och det dök upp en namn på skärmen som var allt annat än Isadoras. Den vibrerande betoningen och den blinkade skärmen låg orörd då justin fortsatte att se på skärmen, se på dess bokstäver som innefattade namnet på den person han så gärna ville prata med, höra rösten, veta att allt är okej. Justin bara satt där, orörd och såg på den trevande mobilen som fortsatte att vibrera, helt tom på ord. Med ett bultande hjärta och skakiga händer.
 Vad ville egentligen personen ifråga?
____________________________________________________________________________________________

Sådär ja, kände att det var dags att avsluta där.
Vad tycker ni? :)
Och vem tror ni det är som ringer justin sådär helt oväntat? Kommer han att svara?
RÄTT GISSNING FÅR EN FET LÄNK!!!!!!!

Skoldagen hade äntligen nått sitt slut, tack och lov. Isadora hade med nöd och näppe överlevt dagen som bestått av rykten, skitsnack och blickar som kunnat mörda. Majoritete av skolans elever hade under dagen burit färgade tshirtar med Justins ansikte tryckt på, egentligen var det en fin gest med tanke på vad som hänt tyckte Isadora men samtidigt ville hon bara springa därifrån såfort hans ansikte ploppade fram. Hon ville inte takonsekvenserna, hon vågade inte stå för den hon var och vad hon "gjort". Hon skulle nog aldrig kunna förstå sig på hur galna Justins fans egentligen kunde vara eller bli även om dem brydde sig väldigt mycket om honom, Isadora hade själv fans, men dem var ingenting emot Justins.  
Och den tjej som en vacker dag skulle få vara hans flickvän skulle få större och oroande konsekvenser, troligtvis mycket mer än några blickar.


"Rykten säger att du har en fling med den där bävern?" Den mörka rösten som det aldrig skulle kunna gå och ta miste på ekade i huvudet på Isadora. Chace. Personen hon aldrig ville se igen, aldrig mer ville läga ner dyrbar tid på. Han var inte värd det efter vad han gjort.
"Låt mig vara Chace!" Isadora gjorde ett försöka att komma förbi honom där han blockerad vägen. "Säg mig bara en sak.. Är han verkligen bög somdet sägs?"Chace log sliskigt, något i hans blick såg svart, något inom honom ville skada. Isadora käne allt för väl igen den blicken.
Hon minns klart och tydligt den kvällen för ett år sedan på skolavslutningen, då Isadora anordnat fest för dem populära personerna på Stratfox High. Hur en utomstående un kille smygit sig in på Isadoras tomt och in i hennes hus utan varken tillåtelse eller inbjudan, hur han, killen vid namn Ben sliskigt blivit stupfull av några shottar Absolute Vodka. Hur han sliskigt försökt sig på varenda tjej i hela huset, åmandes sprattlat runt på dansgolvet likt en snigel, riktigt sugit sig fast, försökt sig på tjejer som desperat försökt klingra sig loss ur hans grepp. Och hur Ben tillslut lyckats ta sig upp på övervåningen, upp på Isadoras rum där hon då befann sig, halvt medvetslöst liggandes i sängen. Isaora kunde än i dag känna doften av hans outhärdiga andedränkt, och om hon tänkte efter riktigt noga kunde hon känna hur hans hand försiktigt letat sig upp längs hennes bara ben, flåsandes i hennes öra, stönande. Men han kom inte längre, då Chace kommit inflygandes i rummet, flygandes på Ben och med bara sina händer kastat honom från sängen in i badrummet. Isadora mindes så väl då hon vaknat någtsånär, hur hon hört ilskna kommentarer ifrån Chace, skrikandes på Ben. Isadora hade sett ilskan i Chace ögon, han såg svart.
Ben syntes aldrig till efter den kvällen, han förblev spårlös. Chace hade förhindraten våldtäkt de kvällen, något Isadora var väldigt tacksam över. Mer tacksam över att det skulle komma och stanna bara mellan dem två.
"Chace ... Snälla, den där bävern har cirka 40 milijoner tjejer efter sig runt hela världen. Och det är förmodligen mycket mer än vad du någonsin kan ådstakomma. Ursäkta mig nu.. " Plötsligt kom det ord ur Isadoras mun som hon häpnades över. Hon lyckades stå på sig, lyckades vara kaxig, hon var för någon minut den gamla Isadora som alla såg upp till. Hon svischade föbi en förvirrad Chace och passerade resten av eleverna med ett stort busigt leende. Som om inget kunde stoppa henne. 

- - -

"Vad ska vi hitta på nu då?" Serena klev in med ett stort leende i bilen som Isadora satt och väntade i. Något med Serena fick henne alltid att häpna, hon var alltid så positiv, så full av liv. "Du kan bestämma!" log Isadora snett och backade bak bilen samtidigt som vindrutorna åkte ner och solglasögonen på. "Hmmm..." började Serena samtidigt som hon jupt konsentrerade sig. Isadora skrockade till medans hon letade efter en låt på sterion. "Shoppa?" log Serena stort. "Det vet du!" 

- - -



 

Doften av mexikansk mat, blommiga skjortor kombinerat med stora sombreros och män med mustach i flipflop. Isadora stod studerandes och såg runtomkring sig i det området Serena visat henne, ett ställe hon själv valt att kalla "mexikanska platsen". Små olik stånd fyllda med kläder,mat, kryddor och smycken fångade hennes ögon. Starka färger kombinerat med rytmisk musik. Barn i olika åldrar som dansandes spreds längs gatan på det utomstående området, hon häpnades över det hon såg.
Platsen var så full av liv, så full av kärlek.
Isadora smuttade på sin nypressade Juice i de stekheta solen, en aning gömd bakom sina solgasögon studerade hon den underbart fina platsen vars skulle komma att bli en av hennes nya favoritplatser. Serena dansade liligt i takt med musiken tillsammans med barnen, klappndes i takt av rytmenstod kvinnor och män vid sida av och hojade och tjojade. Isadora kunde inte undgå att le, le åt hela situationen.
Hur vackert något så litet kvar vara, så speciellt, så eget. Inte bara att dem dansade och lät sig vara fria i rytmen, utan själva platsen. Allting som omringade dem. Ett slumområde som på något sätt utvecklats till det bättre och finare.
Ståendes vid sidan av ett stånd fyllt av olika smycken, accesoarer kunde hon inte förmå sig själv att beskåda ett armband, ett svart och grått bestående av runda kulor med en liten grå rand innuti. "For someone special?" frågade den utländska gamla damen bakom ett skymte på hackig engelska, iförd i en färgglad hukla kombinerat av en rosa klänning. Hon log snett åt Isadora vilket fick hennes en aning gula tänder att blottas. Isadora såg på den gamla damen med ett snett leende och såg sedan ner på armbandet igen, vidrörandes med fingerspetsarna av det fin armbandet. "Det är ett mycket speciellt armband, det ger lycka, något man ska ge till någon man verkligen bryr sig om" Damen såg än en gång på Isadora efter att ha följt Isadora med blicken ner på armbandet, hon stämde in med sin hackiga engelska. Isadora visste precis vem hon ville ge det armbandet till. Hon visste att det skulle vara prefekt. Något annorlunda. "I'll take it" ____________________________________________________________________________________________

Avundsjuka, nyfikenhet, viskningar bakom ryggen och blickar som inte gick att tyda. Ja, det var sig likt när Isadora dagen efter äntrade skolgården. Nu hade det dykt upp en sådan stor nyhet att det aldrig sklle kunna gå att stoppa den, nu skulle folk vara som galna över att försöka söka upp Justin, försöka få reda på vad han hållt hus och varför han egentligen sagt ifrån sig sin sångkarriär, sanningen helt enkelt . Det skulle bli ett uppror utan dess like.



"Du var med hos Ellen!" Serena dök snabbt upp vid Isadoras sida och stirrade häpet på henne. "Jo .." Isadora såg nedstämt på marken där hon gick påväg in mot skolans färglösa väggar. "Det är ju helt galet, jag älskar henne!" Serena skrattade häjdlöst, som om hon aldrig hört något häftigare.
"Men vet du varför jag var det?"Isadora stannade upp, studerade häjdlöst Serenas felfria ansikte i jakt på att kunna tyda om ljög. "Ehm .. Nej inte direkt. Det var någon i korridoren igår morse som tittade på Ellen i telefon och då dök du upp. Men lektion började så jag hann aldrig veta varför" Isadora kunde inte tyda någon form av lögn i Serenas ansikte då hon förklarade. Isadora log snett.
" Jo jag besökte Ellen pågrund av detta." Isadora svepte hejdlöst med armen runtomkring sig på alla de tjejer som omringade dem.
"På grund av tjejer ?" Serena stirrade förvånat runtomkring sig. "Nej pucko. På grund av Justin Bieber!" Skrockade Isadora fram. Och de var nog först då Serena såg tshirtarna halvparten av skolans tjejer hade på sig med Justns ansikte tryckt på dem.
"Ahaaa!" Serena hajade till. "Du måste berätta ALLT!" lade hon sedan snabbt till och föste Isadora genom folkmassorna och vidare in mot skolan. 

- - - 

"Så låt mig förstå detta rätt.. Du kom på din kille att vara otrogen med din såkallade före detta bästis, du drack dig full på en strand, tuppade av och självaste Bieber "räddade dig" och lät dig sova i hans säng. Och efter det så har du och han blivit goda vänner och ni har kyssts inte en utan två gånger varav därför du var hos ellen för hans fans såg att det var han i den tidning som ni utbytte saliv i?" Serena gick runt i små cirklar , i den lilla toaletten dom båda låst in sig i , samtidigt som hon gnuggade en penna mot sitt huvud och försökte få in allt hon just sagt för att förstå vad som hänt.
"Ja det stämmer ganska bra" skrockade Isadora. 
"Men det är ju bara fantastisk .." Serena himlade med ögonen. "Vad är fantastiskt?" Isadora såg förvånad på Serena. "Jag börjar i en helt ny klass, blir bästa vän med skolans populäraste tjej som detsutom är ingen mindre än Isadora Hilton varav att hon är kär i  ingen mindre än Justin Bieber" Serena log sprött.
"Va?" flämtade Isadora fram. "Jag är inte kär i Justin Bieber" lade hon snabbt till och la en viss betoning på Inte.

"Säg mig en sak Isa.. När du är med honom .. Får du lixsom fjärilar i magen? Började ditt hjärta att slå dubbla slag och du får svårt att kontrollera dig? Är varje minut,varje liten sekund utan honom outhärdig? Och du saknar honom så fort du lämnar honom?" Frågade Serena och log ironsikt samtidigt som hon vevade med händerna i luften för varje fråga hon sa, i små cirklar gick hon runt Isadora, granskandes av varje reaktion.
Är varje minut tillsammans sådär trygg men samtidigt flörtig och spännande? Som om ingen vet vad som ska hända härnäst? .."Fortsatte hon sedan. 
Isadora stirrade häpet ut i tomma intet. Hennes hjärna som försökte koppla allt Serena just stått och sagt och försökte koppla det med alla stunder tillsammans med Justin. Om det verkligen var så, eller om dem båda bara var vänner. Var det verkligen så det var, att allt Serena sa stämde in? Var det sådana känslor och stämning detvar när hon och justin var tillsammans?
"Åh nej.." Stammade Isadora fram, en aning omtumlad och nervös.
Serena såg spänt men endå nyfiket på Isadora med stoa ögon, i väntan på reaktion. 
 "J-jag är kär i .. Justin Bieber"
 
__________________________________________________________________________________________

Godmorgon! :)

Någon vaken ännu denna söndagsmorgon?

Jag ska ta mig i akt att skriva färdigt några påbörjade kapitel som kommer publiceras längre fram i novellen, (så jag ligger några steg före er :)

Vill bara att ni skulle veta att nästa kapitel dyker upp runt klockan 11, blir det bra? Great.

Isadora öppnade spänt dörren där ,"Isadora Hilton" stod skrivet på ett papper med stora svarta bokstäver. Genast blev hon tillsagd av en yngre kvinna att sätta sig på en stol framför den ofantliga spegeln. Vanligtvis hade hon blivit glad över att bli ompysslad med både smink och hår, men inte nu. Inte när hon visste vad som var påväg att hända. All press och nervositet hon bärde inom sig var nästintill outhärdig.

Med blunda ögon och ett avslappnat ansikte sminkades det hej vilt i ansiktet smtidigt som Isadoras långa mörka hår lockades. Lukten av bränt hår kombinerat med tonvis av parfym fyllde genast rummet. Isadora var alldeles för nervös och illamående för att kunna bry sig särskilt mycket.
Hon gick igenom en gång för sig själv vad hon och Justin tidigare beslutat sig för vad hon skulle säga och utelämna. Något inom henne ville verkligen göra detta, ville verkligen hjälpa Justin. Men djävulen själv skrek att hon skulle springa där ifrån och aldrig återvända, som om hon inte hade modet inom sig att göra något sådant här.
Tanken av att bevisa än en gång för Justin att han verkligen kunde lita på Isadora stod högre upp på listan, och det var nog precis det som gjorde att Isadora lungt och sansat satt kvar.

Hon hade tidigare denna måndagsmorgon bett Rose ringa till skolan och säga att Isadora desvärre inte kunde närvara idag pågrund av "personliga skäl". Och med lite tur så skulle ingen ifrån skolan, varken lärare eller elever se det avsnitt som var påväg att sändas.

"Miss.Hilton, 5 minuter kvar!" En ljus stämma kom från en ung kvinna som innan presenterat sig som Eva dök upp vid sidan av Isadora, iklädd ett stort headset och en svart tshirt med Ellen;s logga tryckt på. Isadora nickade till svars och Eva försvann snabbt med ett snett leende. Okej, kom igen nu! Detta klarar du! Du gör det för Justin! Isadora viskade för sig själv i huvudet samtidigt som hon såg sig själv i spegeln. Sminkningen var tjock, men det var man tvungen och ha framför kamerorna för en felfri hud.

- - -


Med små lätta skritt tog hon djupa andetag när hon gick emot kulliserna med en massa Säkerhetsvakter och personal bakom sig. Ellens värmande stämma hördes allt tydligare ju närmare hon kom och hon kunde höra hur Ellen började prata om Justin.

- -

".. Så det är med stor glädje jag ber er alla välkomna Isadora Hilton!"  Rösten från David Guettas - Sexy Bitch spelades ur högtalarna, publikens vrål och jubel välkomnade Isadora när hon vinkade glatt till publiken och gick emot Ellens öppna famn. Hon kunde skymta ur ögonvrån hur många tjejer i olika åldrar som befann sig där iförda tshirtar med Justins ansikte.



"Välkommen hit Isadora!" Ellen log varmt när dem båda satt sig i de röda fotöljerna och än kunde Isadora tyda några busvisslingar ifrån publiken. "Tack för att jag fick komma!" Log Isadora snett. "Hur går det med allt? En fågel viskade mig i örat att du egentligen borde vara i skolan nu" Flirtade Ellen och skratt fyllde lokalen." Allt är bara bra. Jo det borde jag egentligen, men jag tog en dag ledigt för att kunna komma hit" Fyllde Isadora snabbt i och log nervöst. "Vi är väldigt glada att få ha dig här. Och du ser fantastisk ut, eller vad säger ni publiken?" Busvissel och folk som ropade "Jaaa" hördes och Isadora log tacksamt.
"Du har ju en speciell anledning om varför du är här?" frågade Ellen med ett leende. Isadora nickade, "Jo, jag kommer hit för att klargöra några små saker för folket.." började Isadora spännt och försökte hålla igen nervositeten. ".. I lördags morse vistades jag på en Restaurang som kallas Sunset In tillsammans med en person som det genast började spekuleras om vem det kunde vara.." Isadora såg på Ellen som log uppmuntrande . "Justin Bieber?" Frågade ellen och log stort. Isadora nickade försiktigt till svars. "Det var Justin?" Frågade Ellen än en gång för att förmodligen klargöra saker och ting. "Ja" Log Isadora snett. 

Flickor som tjöt av glädje hördes tydligt, och skrik och jubel överröstades i lokalen. Ellen såg häpet ut över publikens alla tjejer.  "BIEBERFEVER?" skrek hon gällt ut vilket fick alla att brista ut i skratt. Det tystnades ner och Isadora satt som på nålar, omedveten om vad Ellen härnäst skulle fråga.
 "Så .. Det var Justin Bieber du utbytte "djupa kyssar" med som tidningarna skrivit flitigt om?" Ellen såg förvånad och en samtidigt en aning lättad. Isadora kunde inte förmå sig att svara utan hon log generat och nickade på huvudet sakta.
"Well, då har vi det överstökat!" skrattade Ellen. "Men .. Hur känner du och Justin varandra? Är ni i ett förhållande?" Isadora som så tydligt innan visste exakt va hon skulle svara på sådana här frågar blev nu ställd mot väggen,det var som ett stort tomrum i huvudet. Och oron över att hela världen satt och tittade men framförallt Justin gjorde inte saken bättre. " Vi har varit goda vänner ett tag nu. " skrockade Isadora fram, "Goda vänner som utbyter "djupa kyssar"?" frgade Ellen och bilder på Isadora och Justin ploppade fram på skärmen snett bakom dem.
Publikens "ooh:ande" och småtjejers skrik överröstades.
"Titta inte på mig, det var han som började" log Isadora sarkastiskt och pekade på skärmen. Och Genast blev stämningen i lokalen mycket mer avslappnande då publikens alla skratt hördes.
"Frågan som fömodligen alla väntar spänt på, Har du några känslor för Justin?" Ellen log snett, lite medlidande om vilken fråga hon just ställt, som om det inte var meningen men hon var tvungen. Isadora funderade på frågan,hade hon känslor för honom? Eller var han bara en vän till henne? En vän som hon kysst inte en utan två gånger?
"Justin och jag känner varandra väldigt väl och har på kort tid blivit väldigt goda vänner. Men om det finns några känslor kan jag tyvärr inte svara på , det är för tidigt att säga" Isadora andades lättat ut när hon kommit till punkt och log snett.
"Ja han är iallafall väldigt dum och han släpper en läckerbit som dig, ja menar titta på henne" väste Ellen fram och jubel och busvissling hördes.  Isadora log stort och tackade.
"Jag vet att du har med dig en speciell video du snart ska få visa, men först måste jag bara fråga, Tror du Justin någongång kommer att återvända till sångkarriären?" frågade Ellen och log snett, nedstämd över det hon just sagt.
Skrik hörde från småtjejerna som satt samlade ie n del av publiken. Isadora kände ett sting av sorg inom sig, hon om någon ville bara det bästa för jJstin. Att han skulle leva sin dröm.
"I dagens läge så är det nog desvärre inte aktuellt, då jag vet att Justin just nu går igenom en svår period i sitt liv.."
Ellen såg medlidanes och lokalen var först nu tyst. Som ett stort svart hål Isadora orsakat. Som om det var hennes fel.
"Jag kan knappt tänka på hur många tjejer framförallt det finns i världen i världen som önskar honom allt gott och inte vill något hellre än att han ska återvända." Isadora såg medlidande ut på publiken efter det Ellen sagt. Hon hade så rätt.
"Du har så rätt. Och jag hoppas inte att Justins alla Beliebers ger upp hoppet om att han återvänder, för det var trots allt han själv som gav Never Say Never ett nytt perspektiv, right?" Log Isadora snett och såg ut över publiken som jublade.

- - 

"Välkomna tillbaka, jag sitter här med våran speciella gäst, Isadora Hilton som idag klargör för världen om de bilder som spridits likt löpeld runt om i världen på hon själv och popsensationen Justin Bieber!" Apploderna steg när sändingen gick igång efter den korta pausen och Isadora satt spänt i väntan på att få visa världen videoklippet hon hjälpt Justin att göra.
"Vi ska nu få se ett speciellt videoklipp som Isadora tagit med till oss, och först måste jag bara fråga då jag inte sett klippet själv, vad handlar det om?" Frågade Ellen och såg spännt på Isadora.
"Det är ett videoklipp som Justin bad mig att ta med och visa. Och vad det handlar om får ni själva se" Isadora log snett mot ellen. "Alright, here we go" Ellens röst hördes samtidigt som Justin vackra ansikte dök upp på den stora tvskärmen.




"Whazzup guys. Justin Bieber Here. First off all I just wanna say, I'm Alive!
And Second, I miss you all so, so mutch, there's not even words to explain it. And I know I promised to always be there for you guys as you have been for me, and I'm really sorry that I didn't keep my promise. But a year ago a terrible thing happend in my family that got me into this position. And I just couldn't handle it. But I just want you all to know that I love you all , and I know that someday we'll meet again! Alright? Peace. "

Justins vackra ansikte försvann från skärmen. Isadora förstod hur ont det måste ha gjort för både honom och alla hans fans att få se det där. Att få se hans ansikte efter att inte ha synts i media över snart ett helt år.
Ellen torkade en tår som runnit nedför hennes kind och log snett mot publiken. 
Isadoras bultande hjärta och skakiga kropp började sakta lugna ner sig då hon förstod att det snart var över. Allt som snurrade i hennes tankar nu var Justin. Vad han egentligen skulle säga om hennes prestation.

___________________________________________________________________________________________

"Nu vet världen om att Justin lever", vad tycker ni? Var det bra av Isadora att besöka Ellen? :)
Berätta era åsikter!

Jag vill först säga TACK för alla kommentarer som fortsätter att komma, tack för att ni tar er tid till att kommentera och ge respons på det jag gör! Det uppskattas verligen mer än ni tror.

Om det är något, vad som helst, som ni vill säga till om eller vill ändra på i novellen så låt mig veta! Eller om ni tycker saker går för segt och det inte händer något, tveka inte! Jag tar mer än gärna emot kritik, bra om dålig :)

VAD SÄGER NI OM ETT TILL KAPITEL IKVÄLL?! :)

Ängslig, förvirrad och orolig. Synen av Rose som gick fram och tillbaka och viskade ensliga ord för sig själv i den stora hallen när Isadora precis vaknat denna söndagsmorgon och var påväg ner för att äta frukost. Rose som så frustrerat inte hört fotstegen av Isadora när hon äntrade sista trappsteget ner i hallen kollade chockerat upp på Isadora som nyvaken stod med ett förvirrat leende och såg på henne. "Åh tack gode gud. Isadora! Dem är galna!" Förvirrat drogs Isadora av rose mot köket. "Vem är galen?" Fick Isadora förvirrat ur sig. "Åh miss, du har ingen aning! Jag tror jag blivit galen!" Rose såg ensligt på Isadora. "Rose! Vad är det som pågår?" Frustrerat slog Isadora ut med armarna i luften när dem äntrat köket. "Det .. Det är vad som pågår!" Rose såg ängsligt på Isadora när hon pekfingret viftade mot hemtelefonen som låg på den lilla köksön tillsammans med en bunt av skvallerblad. "Den ringer oavbrutet, hela morgonen.." Rose gick ängsligt efter Isadora som stumt gick emot dem alla tidningarna och sökte med blicken över dem, två oncepice med USA tryck lyste upp hela framsidan där hon och Justin utdelade saliv inne på den lilla Restaurangen igår morse. Stumt stod hon och drog med handen över dem olika tidningarna och nervositeten växte inom henne. Hade justin sett detta?

"H-h-har du läst någon av dem?" Isadora stammade nervöst fram små ord. Hon var orolig, förvirrad och en aning rädd. Rädslan över vad justin skulle säga steg henne över huvudet. "Ja.. allihopa. "Nickade Rose ensligt fram.
"Vad står det? Vet dom vem killen är?" Orolig och panikslagen såg Isadora på Rose som sökte efter dem rätta orden. Försiktigt skakade hon på huvudet, "Nej. Men ett flertal stationer ringer oavbrutet för en intervju om vem det är. Tydligen har någon tipsat om att killen på bilden har ett likadant halsband och skor som en försvunna popstjärnan Justin Bieber. " Förtvivlat skakade Rose på huvudet, "Jag beklagar Isadora". 
Panik, svett och nervositet steg allt mer inom Isadora. D-d-ddom hade sett. Flickorna på den lilla restaurangen hade sett.
"Rose ... ring .. Ring Justin och berätta att jag är påväg." Tom i blicken plockade Isadora åt sig alla tidningar som befann sig på rummet. Ovedmeten om vad Justin just nu kände eller tyckte av det han läst var hon tvungen att träffa honom.

* * *



" Kommande Hotellarvtagerskan Isadora Hilton syntes på lördagsmorgonen tillsammans med en oidentifierad ung man på Restaurangen Sunset In en bit söder om Los Angeles. En källa som befann sig på platsen berättar att Isadora Hilton beställde två kycklingbaguetter och två juice. Källan bekräftar även att dem båda såg väldigt kära ut och den unga mannen som Hotellarvtagerskan kom tillsammans med döljde sitt ansikte bakom mörka solglasögon luva och inte sa något under vistelsen.
Dock var miss.Hilton väldigt trevlig och lät sig fotograferas tillsammans med en ung kille som befann sig på platsen.

Ytterligare 4 källor har valt att komma ut och berätta sin historia och enligt dom var den unga mannen som Miss.Hilton dök upp tillsammans med ruskigt lik en föredetta popsensation vid namn Justin Bieber. Då våra ena källa specifikt berättar, "Han sa inte ett ord under vistelsen. Men jag tror att jag och även många andra som befann sig på platsen kunde se likheten mellan honom och Justin Bieber, då han valt att ha på sig lila supras och jag såg även ett halsband som jag tidigare bara sett på Justin, nämnligen ett Justin's diamant halsband av populära Family Guy figuren Stewie."
Ja vad tror ni kära läsare? Är det popsensationen Justin Bieber vi ser på dessa bilder som Isadora Hilton utbyter djupa kyssar med? Eller har Little Miss Sunset bara funnit en man som är oslåeligt lik popsensationen?

Varken Isadora Hilton eller Justin Bieber har ännu inte varit kontaktbar för en kommentar om händelsen."

Isadora gick runt nervöst i små olika rörelser fram och tillbaka på golvet framför Justin, där han satt i soffan och stirrade tomt på tidningen han höll i händerna. Vad skulle han egentligen säga? Vad fann det att säga efter en sådan händelse?

"Det är mitt fel." Isadora stannade upp och såg på Justin stumt. Hans fel? Vad är egentigen hans fel i detta? Allt detta hade inte hänt om det inte vore för Isadora, hon borde ha sagt nej, hon borde ha stoppat honom från början att följa med in i restaurangen.
"Vadå ditt fel?" Isadora satte sig ner stumt och stirrade på det blanka parkettgolvet framför sig. "Jag tror att jag är den enda som äger ett sådant halsband, för det är special designat enbart till mig. Vittnena eller i värsta fall fans till mig måste ha sett direkt att det var jag, men inte vågat komma fram." Isadora såg på Justin och försökte ta in varenda lilla ord han sa och försökte komma på något bra att säga.
Justin vända på ansiktet och log snett, ett tillgjort leende som inte betydde någonting. "Ett flertal stationer och tidningar har ringt hem till mig oavbrutet för en kommentar eller en intervju. Vad ska jag göra? Ska jag neka?" Isadora såg ängsligt på honom, tvekande om hon valt de rätta orden.
 "Jag tycker om dig för din ärlighet. Så neka är det sista du ska göra för det kan få konsekvenser i framtiden om folk vet att du ljugit från början. Tala sanning. Boka en tid hos ellen för en intervju, och säg det som kommer ifrån hjärtat." Isadora kunde inget annat än att le, sådär kärlekskrankt och fånigt. "Varför just Ellen?" Isadora hajade till när han specifikt nämnt att det var just dit hon skulle.
"För att jag är skyldig henne en tjänst. Och jag tror hon skulle bli väldigt glad över att få just denna nyhet först. Pluss att jag älskar henne!" Log Justin charmigt. Den mörka delen som funnits i hans ansikte var nu borta. Nu såg Isadora den där glada och charmiga Justin, den Justin som hon var van vid.

__________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni? :)

"Jag tror inte detta är någon bra idé." Isadora såg sig omkring i restaurangen som kryllade av ungdomar i hennes och Justins ålder medans hon grep snäppet hårdare om Justins arm.
Den lilla Restaurangen vid namn Sunset In som hade tagit cirka 20 minuter till att komma verkade vara förgäves. Justin som vrångt insisterade på att följa med in stod lungt och sansat vid sidan av Isadora iförd keps och svarta solglasögon som hon beodrat.

Oron och nervositeten växte allt mer och mer ju längre dem stod där. Isadora kände hur alla ögon låg på hennes kropp och hur folk omkring dem viskade, hon visste bara inte hur hon skulle hantera det. Var det pågrund av att dem kände igen henne från någon tidning? Eller var det pågrund av att hon själv och den hon stod tillsammans med hade matchande kläder? Paniken blev värre och det kändes som det bildades svettpärlor i pannan som var nära på att dränka henne.
"Ta det bara lungt" Justins små ord kom ut som i en viskning när han la en betryggande hand på hennes.

"Välkomna till Sunset In, vad får det vara lov att ... vara?" Killen i kassan stammade fram det sista efter att ha studerat dembåda, noggrant. En man som såg ut att vara lite äldre. "Två kycklingbaguetter, den ena med extra kyckling på och två apelsin jucie, tack" log Isadora generat åt den unga mannen och beställde exakt det Justin bett henne tidigare i bilen om. "Det blir 9 dollar, tack." Log han besvärat och Isadora sträckte darrande fram en 10 dollars sedel. 

Mannen försvann bakom disken och där stod Isadora besvärat kvar, väntandes tillsammans med ingen mindre än Justin Bieber. Med stirrande blickar från tjejer i ryggen och besvärande viskningar. Ni skulle bara veta vem han är tjejer, tänkte hon och log sedan kaxigt åt dem när hon vände sig om mot alla beskådare som snabbt kollade bort när dem blivit upptäckta.
"Justin?" viskade Isadora försiktigt fram så ingen skulle höra hans namn. Isadora skrockade över hur söt han egentligen var när han stod där, så oskyldigt gömd bakom kepsen och glasögonen.
Hon omsvepte honom i en kram och hans båda händer smektes sakta nedför hennes rygg och placerades på hennes korsrygg, han förstod vart hon ville komma med detta, och precis som igår gled deras ansikte samman och Justin mjuka läppar masserade lätt Isadoras. Sammanslutna likt en pusselbit.
Blickarna som häpet omsveptes runtomkring dem gjorde Isadora en aning upphetsad, att hon fick visa upp sig tillsammans med "en mystisk ung man" som ingen skulle förstå vem det egentligen var.

En lätt skrockning hördes bakom den träfärgade diken och försiktigt skingrades Justin och Isadora åt. "Varsågoda!" log mannen och sträckte fram en påse med det Isadora beställt. "Tack" log hon generat och skulle precis gå när han hejdade henne, "Ursäkta, men ..är inte du Isadora Hilton?" En aning generat suderade killen Isadora som en aning lättad pustade ut, orolig om att det kunde ha varit justins namn som skulle ha ploppat upp.
"Jo, om det inte finns fler med mitt namn?" skrockade hon fram, "Nej det tror jag inte. Skulle jag kunna få en bild tillsammans med dig?" han log snett och höll fram en kamera i ena handen.
Oförmögen om hur hon skulle reagera,vad hon skulle säga och göra improviserade hon snabbt. "Älskling, har du lust och hjälpa till lite?"harklade Isadora fram samtidigt som hon sträckte över kassen emot Justin som snabbt förstod vinkeln och tog emot den, Isadora ställde sig spännt bredvid killen och placerade sin ena hand på hans rygg samtidigt som killen sträckte över kameran emot Justin.
Isadora kände allas blickar, alla spänning som låg i luften i den lilla Restauragen. Hur oförmögna dem alla var om vad som just pågick.


"Tack så jätte mycket" log den unga mannen innan Isadora och Justin nickandes lämnade restaurangen, denna gång hand i hand. Med allas blickar riktade emot dem.

* * *



Isadora drack uppdet sista ur muggen med färskpressad apelsinjuice efter att ha ätit färdigt. Mätt och belåten lade hon sig ner på rygg i den varma sanden vid vattenbristet som hon och Justin satt vid tillbaka hemma hos Justin. "Gud vad mätt jag är!" pustade hon ut. Justin skrockade samtidigt som han torkade sig runt munnen med en servett. "Det var nog det som var meningen" log han sött.
"Hey, tack för räddningen där borta" Isadora stödde mig mot armbågen i den värmande sanden. Leendet på Justins ansikte försvann, som om något Isadora sagt var fel. Justins såg ut över havet, solens alla stålar värmdes i hans felfria ansikte. "Det var så lite. Förmodligen kommer hela världen se dem där bilderna imorgon, och undra vem jag är.." Justin såg inte på Isadora, stämman i hans mörka röst lät inte alls som den brukade, den hade förändrats och lät nu istället rädd, nervös.
 Isadora visste att Justin hade så rätt i det han sa, men något inom henne sa att ingen kunde ha sett att det var självaste justin som gömde sig bakom glasögonen och kepsskärmen. "Oroa dig inte, det finns inte en chans att någon såg att det var du" Isadora placerade sin hand på hans rygg, som att tala om att det skulle ordna sig. Justin log sitt värmande leende som Isadora besvarade.

Isadora tänkte på vad Justin sagt, lät meningen spelas i huvudet om och om igen, hade han rätt? Fanns det någon av alla dessa tjejer som befann sig inne på den lilla Restaurangen som verkligen sett att det var han? Eller hade killen bakom den träfärgade disken misstänkt något? Och bara inte sagt något?
Nej, Isadora försökte ivrigt skaka bort dem dumma misstankarna hon bärde på och lät sig intalas om att ingen känt igen honom..

Ängslig, förvirrad och orolig. Synen av Rose som gick fram och tillbaka och viskade ensliga ord för sig själv i den stora hallen när Isadora precis vaknat denna söndagsmorgon och var påväg ner för att äta frukost. Rose som så frustrerat inte hört fotstegen av Isadora när hon äntrade sista trappsteget ner i hallen kollade chockerat upp på Isadora som nyvaken stod med ett förvirrat leende och såg på henne. "Åh tack gode gud. Isadora! Dem är galna!" Förvirrat drogs Isadora av rose mot köket. "Vem är galen?" Fick Isadora förvirrat ur sig. "Åh miss, du har ingen aning! Jag tror jag blivit galen!" Rose såg ensligt på Isadora. "Rose! Vad är det som pågår?" Frustrerat slog Isadora ut med armarna i luften när dem äntrat köket. "Det .. Det är vad som pågår!" Rose såg ängsligt på Isadora när hon pekfingret viftade mot hemtelefonen som låg på den lilla köksön tillsammans med en bunt av skvallerblad. "Den ringer oavbrutet, hela morgonen.." Rose gick ängsligt efter Isadora som stumt gick emot dem alla tidningarna och sökte med blicken över dem, två oncepice med USA tryck lyste upp hela framsidan där hon och Justin utdelade saliv inne på den lilla Restaurangen igår morse. Stumt stod hon och drog med handen över dem olika tidningarna och nervositeten växte inom henne. Hade justin sett detta?

"H-h-har du läst någon av dem?" Isadora stammade nervöst fram små ord. Hon var orolig, förvirrad och en aning rädd. Rädslan över vad justin skulle säga steg henne över huvudet. "Ja.. allihopa. "Nickade Rose ensligt fram.
"Vad står det? Vet dom vem killen är?" Orolig och panikslagen såg Isadora på Rose som sökte efter dem rätta orden. Försiktigt skakade hon på huvudet, "Nej. Men ett flertal stationer ringer oavbrutet för en intervju om vem det är. Tydligen har någon tipsat om att killen på bilden har ett likadant halsband och skor som en försvunna popstjärnan Justin Bieber. " Förtvivlat skakade Rose på huvudet, "Jag beklagar Isadora". 
Panik, svett och nervositet steg allt mer inom Isadora. D-d-ddom hade sett. Flickorna på den lilla restaurangen hade sett.
"Rose ... ring .. Ring Justin och berätta att jag är påväg." Tom i blicken plockade Isadora åt sig alla tidningar som befann sig på rummet. Ovedmeten om vad Justin just nu kände eller tyckte av det han läst var hon tvungen att träffa honom.

* * *



" Kommande Hotellarvtagerskan Isadora Hilton syntes på lördagsmorgonen tillsammans med en oidentifierad ung man på Restaurangen Sunset In en bit söder om Los Angeles. En källa som befann sig på platsen berättar att Isadora Hilton beställde två kycklingbaguetter och två juice. Källan bekräftar även att dem båda såg väldigt kära ut och den unga mannen som Hotellarvtagerskan kom tillsammans med döljde sitt ansikte bakom mörka solglasögon luva och inte sa något under vistelsen.
Dock var miss.Hilton väldigt trevlig och lät sig fotograferas tillsammans med en ung kille som befann sig på platsen.

Ytterligare 4 källor har valt att komma ut och berätta sin historia och enligt dom var den unga mannen som Miss.Hilton dök upp tillsammans med ruskigt lik en föredetta popsensation vid namn Justin Bieber. Då våra ena källa specifikt berättar, "Han sa inte ett ord under vistelsen. Men jag tror att jag och även många andra som befann sig på platsen kunde se likheten mellan honom och Justin Bieber, då han valt att ha på sig lila supras och jag såg även ett halsband som jag tidigare bara sett på Justin, nämnligen ett Justin's diamant halsband av populära Family Guy figuren Stewie."
Ja vad tror ni kära läsare? Är det popsensationen Justin Bieber vi ser på dessa bilder som Isadora Hilton utbyter djupa kyssar med? Eller har Little Miss Sunset bara funnit en man som är oslåeligt lik popsensationen?

Varken Isadora Hilton eller Justin Bieber har ännu inte varit kontaktbar för en kommentar om händelsen."

Isadora gick runt nervöst i små olika rörelser fram och tillbaka på golvet framför Justin, där han satt i soffan och stirrade tomt på tidningen han höll i händerna. Vad skulle han egentligen säga? Vad fann det att säga efter en sådan händelse?

"Det är mitt fel." Isadora stannade upp och såg på Justin stumt. Hans fel? Vad är egentigen hans fel i detta? Allt detta hade inte hänt om det inte vore för Isadora, hon borde ha sagt nej, hon borde ha stoppat honom från början att följa med in i restaurangen.
"Vadå ditt fel?" Isadora satte sig ner stumt och stirrade på det blanka parkettgolvet framför sig. "Jag tror att jag är den enda som äger ett sådant halsband, för det är special designat enbart till mig. Vittnena eller i värsta fall fans till mig måste ha sett direkt att det var jag, men inte vågat komma fram." Isadora såg på Justin och försökte ta in varenda lilla ord han sa och försökte komma på något bra att säga.
Justin vända på ansiktet och log snett, ett tillgjort leende som inte betydde någonting. "Ett flertal stationer och tidningar har ringt hem till mig oavbrutet för en kommentar eller en intervju. Vad ska jag göra? Ska jag neka?" Isadora såg ängsligt på honom, tvekande om hon valt de rätta orden.
 "Jag tycker om dig för din ärlighet. Så neka är det sista du ska göra för det kan få konsekvenser i framtiden om folk vet att du ljugit från början. Tala sanning. Boka en tid hos ellen för en intervju, och säg det som kommer ifrån hjärtat." Isadora kunde inget annat än att le, sådär kärlekskrankt och fånigt. "Varför just Ellen?" Isadora hajade till när han specifikt nämnt att det var just dit hon skulle.
"För att jag är skyldig henne en tjänst. Och jag tror hon skulle bli väldigt glad över att få just denna nyhet först. Pluss att jag älskar henne!" Log Justin charmigt. Den mörka delen som funnits i hans ansikte var nu borta. Nu såg Isadora den där glada och charmiga Justin, den Justin som hon var van vid.

__________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni? :)

Justins perspektiv

Känslan av att vakna bredvid någon man bryr sig om, någon man verkligen kan lita på är verkligen obeskrivlig. Justin fick ljuset av solens alla strålar riktat i ögonen från där han låg, tätt omslingrad i gårdagens våta kläder tillsammans med Isadora sovandes ovanpå honom i soffan.

Justin stramade henne en aning hårdare om kroppen, som en känsla av att hon skulle försvinna. Justin låg länge och gick igenom gårdagen som varit.

Den omfamnande kyssen i solnedgången. De generande leendena efteråt, hand i hand tillbaka in i huset. Känslan av vänskap och kärlek som sipprade i luften ovanpå dem.
Justin hade ingen anin om vart detta skulle leda eller vad Isadora egentligen tyckte om honom. Men han var beredd på att ta en dag i taget och se vart det leder.

"Justin.." Isadoras hesa morgonröst fick hela Justin att rysa till av välbehag. "Godmorgon solstråle" Log han snett åt den vackra varelsen som befann sig ovanpå honom i en betryggande ställning.
"Vi somnade visst .." Isadora kramde om Justin mjukt. "Jo .. det ser sån ut" skrockade Justin, obeveten om han skulle försöka resa sig och därmed förlora Isadora ur sin famn omedveten om när han skulle få henne intill sig igen eller om han skulle ligga kvar och låta hon ta initiativet.
"Är det inte obekvämt?" Isadora snudde runt med huvudet och såg på Justin med ett leende. Han blev osäker på vad hon egentligen menade, om det var pågrun av ställningen de låg i eller om det var pågrund av vad som hänt, att obehagligt egentligen var det ord hon sökte efter. "Inte direkt" Log han snett. Harklandes försökte han sätta sig upp med Isadora ovanpå sig, fortfarande i fuktiga och sandiga kläder. Undvikandes försöka undkomma pinsamheten som uppstod.
Isadora satte sig försiktigt upp en bit bortpå soffkanten, studerandes på sina kläder, dess geggia konsistens som orsakats. "Vi ser inte kloka ut" skrattade hon försiktigt fram och log generat.
"Du kan hoppa in i duschen om du vill, jag kan försöka finna fram några kläder som är för små för mig du kan låna" log Justin vänligt. Med hjärtat ihopp om att hon skulle säga ja, och inte åka någonstans. Inte riktigt än.
"Låter bra. Tack" Log Isadora och försvann sedan från vardagsrummet.


- - -

Isadoras perspektiv

Isadora klev ut från det ångande badrummet i i Justins sovrum iförd i handduk, ingen syn av Justin. Sanden som befunnit sig i hennes långa mörka hår hade tagit en evighet att få bort och hon hade börjat tänka på vad justin egentligen hållt hus med, om han kanske somnat om.



Synligt låg en vikt One Piece dress med USA:s flagga tryckt på tillgänglig på Justins välbäddade säng. Samtidigt som Isadora krångligt försökte klä på sig tänkte hon tillbaka på första gången hon vaknat upp i detta rum, hur många tankarsom virrat omkrng i hennes huvud. Hur svettig, orolig och nervös hon varit pågrund av vart hon befann sig, vilket hon då inte haft en aning om.
Hur allt egentligen slutade tänkte hon samtidigt som hon drog upp blixtlåset till en nya otvättade dressen som passade henne perfekt. Även underkläder i hennes rätta storlek hade luggigt framme i färgen lila.

Var det en tillfällighet? Och om inte, varför var allt i hennes rätta storlek?

Små lätta knackningar hördes från dörren medans Isadora drog handduken genom håret för att få bort det värsta vattnet.
In kom en leendes Justin och doften av herrschampo spreds i rummet, där stod han i en exakt likadan mukisdress som hon själv och håret fortfarande en aning vått. Hans tindrande ögon, det perfekta leendet. Hela han var magisk. Isadora fck känslan av värme såfort hon såg honom, alla känsor hon fick när hon var med Justin var nya. Nya som aldrig tidigare funnits där.
Hon log med hela ansiktet när hon från topp till tå granskade honom. "En tillfällighet?" Skrockade hon fram när hon jämförde deras likadana dressar.
"Kanske .. Kanske inte" Flirtade Justin från där han stod. Isadora gick lipandes förbi honom och in mot badrummet för att hänga upp handuken hon använt. Justin följde tyst efter och granskade varenda liten rörelse hon gjorde.

"Jag tänkte åka och köpa frukost .. om vill?" Log isadora när hon stängde igen dörren till badrummet efter sig.
Justin nickade försiktigt åt frågan. Dem båda lämnade rummet och var påväg ned till hallen när Justin ställde frågan som fick Isadora att stanna upp chockerat, "Kan jag följa med?" ."Vad menar du ?" Frågade en chokerad Isadora som vridit sig för att se på honom. "Ja.. alltså hänga med i bilen?" log han snett. Oförmögen om vilka risker han själv ville sätta sig i, oförmögen på allt kaos det kunde orsaka om någon upptäckte honom. "Vet du vilka risker det innebär? Om någon papparazzi upptäcker mig och sedan ser att jag inte är själv?" Isadoraåg häpet på Justin som verkade lugn och sansad, utan att ens tänka på allt som kunde hända. "Jo jag vet. Men jag döljer ansiktet så gott jag kan. Detsutom vet jag ett ställe som ligger utanför stan, där det sällan brukar vara någon vid denna tidpunkt." Justin log svagt och passerade sedan Isadora nedför trappen. "Är du villig att ta risken?" Isadora fortsatte nedför trappen,fortfarade häpen över allt han just sagt. Justin nickade till svars och såg ut att bli ivrig som ett barn på julafton som precis fått något han önskat i flera år.

____________________________________________________________________________________________

Ni är underbara fina läsare!
Förlåt om detta kapitel kom lite sent, ni som är vakna kan ju läsa det
och ni som inte är det har ju något att läsa imorgon bitti! :)

Barfota gick dem båda tillsammans på den fotsatt varma sanden, solnedgången var påväg ner och snart skulle mörkret stiga. Briset från det gungande havet, med inte ett objekt så långt ögat kunde nå stod Isadora och skådade den vackra utsikten av kristallblått hav. Justin som försiktigt vandrade omkring i den lätta sanden granskandes av Isadoras alla rörelser.
"Gillar du det?" frågade Justin och även han granskandes utöver den oändliga havsbrisen. "Jag älskar det" log Isadora stort och andades in den somriga känslan av hav, sand och prasslande palmer.
"Vad hände .. förut?" Justin ställde frågan som Isadora befarat. Hon såg på honom som besvärat såg ner i sanden samtidigt som han lät sin vänstra fot leka i sanden. Ja, vad skulle hon egentligen svara på frågan. Hon hade ju själv ingen aning. "Jag vet faktiskt inte.. Jag vet bara att jag hade saknat dig så. Att jag var glad över att se dig igen" Hon såg ut mot solen som var påväg ner i horisonten, de röda gula och guldiga färgerna som den gav ifrån sig. Hur vackert det var.

Från ingenstans bärdes hon upp av Justin och hamnade på hans ena axel. Justins namn som upprepade kom ur isadoras mun som bönfall honom om att släppa ner henne. ljudet av Justins skratt som slugiskt inte gav efter hamnade dem båda undervatten ytan i det ljumna saltvattnet.
Något inom Isadora hade annars blivit väldigt förbannad om nån gjort något liknande, men med Justin kunde hon inte känna någon ilska när dem båda kommit upp till ytan, bara en sorts känsla av glädje. Genomblöt både i kläder och hår kikade hon på Justin som besvärat försökte vrida ur sina genomblöta kläder. Retands började hon skvätta mängder av vatten på Justin som genast besvarade med likadan metod, glatt brast dem ut i skratt och slutade.



Genomblöta sprang dom besvärat upp mot stranden. "Vad var det där bra för?" andades Isadora häftigt när hon hämtat andan. Justins mörka skratt fotsatte medans han vred ur sina kläder, "Du skulle ha sett din min, obetalbar!" Fick han fram mellan skrattet. Isadora försökt se framför sig hur hennes min måste ha sett ut och gjorde sitt bästa för att hålla tilbaka skrattet och därmed visa sig svag. "Jasså?" frågade hon dumt medans hon sprang snabbt emot Justin och puttade ner honom mot sanden så han hamnade på rygg. Skrattandes satte hon sig upp mot hans mage kände hur tårarna kom rinnandes. "Du skulle ha sett din min" fick hon fram och såg ner på en förvirrad och sandig Justin som fortfarande såg ut att ta in vad som precis hänt.

Snabbt vändes Isadora om så att istället hon låg på rygg med en sandig Justin över sig. "Justin du är sandig!" fick hon fram mellan skrattet som bestod. "Är jag sandig nu?" började justin samtidigt som han tog sand i händerna och drängte Isadoras kläder i det. "Sandkriget" övergick snabbt till kittling när justin olyckligt upptäckt vissa punkter som tillexempel magen som Isadora var kittlig på. "Justin sluta!" skrattade Isadora fram och försökte komma ur greppet hon befann sig i. "Säg att jag vann!" skockade Justin fram medans han var ifull gng med att kittlas. "DU VANN!" nästan gät Isadora ur sig och därmed slutade Justin. "Se, det var ju inte så svårt!" log justin kaxigt och satte sig upp. Isadora andades häftigt samtidigt som hon torkade tår efter tår som runnit.

Justin hjälpte Isadora upp från sanden och dem båda stod och försökte borsta bort den värsta sanden som fastnat i kläderna.
Justin började klä av sig plagg efter plagg som landade på sanden. Isadora studerade honom lite i smyg hur hanskropp var formad samtidigt som hon generat borsta på sina kläder.
När Justin tog av sig mössan han bärt innan hajade hon till, hon stannade till och såg upp på honom. Han stannadetill i rörelsen och stelnade, Isadora tog ett steg närmare och lyfte försiktigt med armen för att kunde dra igenom hans hår. "Har du klippt dig?" stammade hon häftigt fram.. Hon såg på Justin som log generat, "Tycker du om det?" log han snett. Isadora nicade häpet till svars.
Hela hans ansiktsform fick en helt ny form, hans vackra ekkorögon trädde fram och tog plats, hela han såg mycket äldre och mognare ut. han fick ett helt nytt skimmer. Isadora studerade hela ansiktet generat där han stod som frusen och kände hur fjärilarna i magen växte all mer till liv hur hennes bröst slog allt häftigare.
"Du är vacker" fick Isadora ur sig och generat kollade hon genast bort, häpen om vad somnyss flugit ur henne. "Du är också vacker .. Isa" Isadora såg häpet på Justin, studerade hans varma leende, dem tindrande ögonen och de rödrosiga kinderna.
Försiktigt lät han sin hand glida runt hennes nacke och lät hela henne försiktigt glida mot honom allt mer.
Bultande hjärtan, tindrande ögon ochhäftiga andetag. tystheten som omslingrade dem, ljuset från solnedgången som försiktigt lös upp det sista av havsbrisen.



Justins slöt sina ögon när dem bara vara några centimener ifrån varandras ansikten, Justin mjuka läppar masserade Isadoras. Föriktigt och tryggt lät han sin tunga glida in i hennes mun. Isadora kände hur hans bröst pulserades häftigt emot sin när hon tog försiktigt tog ett steg in i hans famn och lät omsvepas av hans händer emot sin korsrygg.
Isadora brydde sig inte vad som skulle hända härnäst, hon tänkte inte på vad morgondagen skulle bringa. Allt som betydde just nu var Justin. Hur han tryggt och varsamt smekte henns korsrygg och var så försiktig om att inte göra henne illa, lät henne ta kommandot.
Båda med krossande hjärtan stod dom nu tillsammans, utan någon aning om vad den andra egentligen kände. Men för Isadora spelade det just nu ingen roll, allt hon kunde tänka när hon stod där i Justins famn var att det var The pefect moment.

_______________________________________________________________________________

TACKTACKTACK för alla underbara kommentarer på förra kapitlet,
helt galet vad glad och peppad ni alla gör mig!
Vad tycker ni om deras första kyss? :)

* * *

Jag fick en fråga om vad "Kidrauhl" betyder och tänkte förklara lite snabbt,
Kidrauhl är det såkallade "nickname" Justin Bieber hade på sin personliga youtube konto innan han blev känd, där var där igenom Managern Scooter Braun upptäckte Justin.
Justins Personliga konto finns än idag kvar på youtube så det är bara att kika upp det för den som inte visst det tidigare :)
Anledningen till varför jag valt att kalla min novell för just "Always Kidrauhl" är pågrund av att jag kom på denna idé om att Justin skulle lägga sångkarriären på hyllan ett tag på grund av "peronliga skäl" (då jag ALDRIG tidigare läst att någon annan skrivit om det!), som jag till en början skrev om, som sedan utvecklades sig till något djupare och hemskt.
Justin har själv sagt att han alltid kommer att vara Kidrauhl. Så jag tog med mig det så att säga och bidrog med den "quoten" till novellen, då det kommer komma fram mycket tydligare och mer detaljerat i min novell om varför Justin alltid kommer vara just Kidrauhl.

"Rose, Jag är hemma!" Isadora drog en lång suck av glädje. Veckan hade sprungit fram och det var nu fredag igen. Efter att ha haft 4 stora inlämningar denna vecka bestående av sena kvällar, bibliotekbesök och en hel del kaffe såg Isadora fam emot att äntligen få pusta ut och inte bry sig om något som innefattar skola. Nu såg hon fram emot en hel helg med ledighet och bara ta det lungt.

Rose stod framför spisen stressat igång med att laga middag.
"Hur har dagen varit?" Hon log varmt.
"Som alla andra. Stirrande blickar, kaxiga tjejer och klängiga killar och detsutom ännu ett A i en inlämning." Isadora himlade med ögonen över hur patetisk hon lät och satte sig i ett duns på köksstolen. "Nåväl Isadora. Det A;et var ju väldit bra vad gällande det andra vill jag helst avstå att kommentera" skrattade hon uppmuntrande och ställde fram en kastrull med fläskfiléwok. "Ät nu vännen!" befall Rose med ett leende. Doften av stekta wokgrönsaker sporrades i lungorna på Isadora och det doftade juvligt. Hon kunde inte motstå att vilja smaka och framförallt inte att vara oförskämd när Rose varit snäll att lagat det. Hon hävde upp en stor portion med wok på sin tallrik och satte genast igång att tugga. Smakerna av kryddor och goda grönsaker nådde hennes smaklökar. "Det är supergott Rose!" Kontrade Isadora snabbt efter hon svalt första tuggan. "Kom och ät med mig!" Log hon sedan stort. Rose log varmt och satte sig försiktigt bredvid och skopade upp en portion åt sig själv.

- - -


"Rose! Jag åker ut en sväng. Kommer det förbi någon så har du ingen aning om vart jag är, okej?" Isadora skrek högt och tydlig från hallen medans hon trädde på sina skor. "Ska bli!" Rose kom ifrån köket och torkade rent händerna på en handduk medans hon studerade Isadoras rörelse. "Du är bäst. Tack!" Isadora flög in i Rose famn i en ram som hon genast besvarade.


Isadora hade gått som på nålar hela veckan. Att det var fredag innebärde något mer speciellt för henne än för någon annan. Det var idag hon avbokat allting för att äntligen få träffa den mest betydelsefulla i hennes liv. Nämnligen Justin.
Pågrund av allt med skolan denna veckan hade dom helt enkelt inte haft tid att ses något, vilket dom båda var väldigt besvikna över. Efter en massa textande, telefonsamtal och söta mms var nu dagen här.

Fjärilorna i magen ökade när Isadora svängde av vid vägbommen några hundra meter innan Justins hus. Området hårdbevakades av säkerhetsvakter och ingen hade någon enaste chans att ta sig in där utan att fått tillåtelse av Justin.
"Isadora Hilton" Log Isadora åt säkerhetsvakten som granskade papperen med besökslistan. Mannen såg ut att vara i 30-års åldern, svarta kläder från topp till tå men en metallstjärna på bröstet inristat "Security" och ett par pilotglasögon som skymde hans ögon.
"Varsågod" Log han snett efter att ha gett klartecken till en man som befann sig i det lilla båset som förmodligen skötte grinden. "Tack" nickade Isadora och pressade foten mot pedalen.


Isadora hade blivit allt för van att var hemma hos Justin, att hon alltid brukade klampa in genom dörren helt ovetande vad som pågick på andra sidan och skrika ut gällt "Justin!".
Hog log åt tanken om hur justin fick henne att bete sig, hur hans sätt att få henne och känna sig så lugn men samtidigt så älskad.
Isadora gjorde som väntat, klev rätt in genom den öppna dörren, "Justin!" skrek hon glatt ut när hon stod och såg sig omkring i den otroligt städade hallen.
Justin ploppade fram i öppningen av vardagsrummet med ett värmande leende.
"Du kallade på mig!" skrattade han svagt. Isadora gick emot honom och log generat. "Kom hit!" befall hon och gjorde en gest med fingret mot golvet framför henne. Han gled sakta fram över golvet och log sådär sexigt som bara han kan. Dem båda omslöt direkt i en varm och inbjudande kram. Varmen och tryggheten, det pulserade brösten bakom hans tröja, den åtrovärda doften ifrån hans hals. Isadora hade svårt att kontrollera sig, något som aldrig hänt innan då dem kramats. Hon kände hur hennes kropp , hur hennes hjärta pulserade ett extra slag, hur hela hennes kropp inte ville ge efter och släppa taget om honom. Hans lätta smekningar på hennes rygg fick hela hennes kropp att rysa till.
Varför betedde hennes kropp sig såhär? Varför fick Justin henne att känna saker som aldrig tidigare har hänt? Justin var henne vän, hennes bästa vän. Killen hon kunde prata om allt tillsammans med, killen som förstod och var i samma sits som hon en gång varit i.



"Jag har saknat dig" Justins mörka stämma kom ut som i en viskning mot Isadora öra när dom fortfarande stod sammansvepta i en kram, hon rös till av dem tre magiska ord hon aldrig tykt varit så vackra och magiska som nu. "Jag har saknat dig också" Kontrade Isadora och försökte gömma det leende som spreds på hennes läppar.

Dem båda skingrades och såg på varandra, ljuset från takkronan lyste på Justins äggformade ansikte och Isadora såg hur ljuset gjorde att hans ekkorögon aldrig varit vackrare. Hans värmande leende, händerna som fortfarande låg tryggt på Isadoras korsrygg, det värmande leendet och de tindrande ögonen. Isadora hade aldrig tidigare sett Justin från den synvinkel hon nu såg honom, aldrig tidigare märkt hur vacker han egentligen är. Hade hon helt enkelt inte brytt sig? Eller hade hon varit för upptagen av annat att hon inte tänkt på det?


Ljudet från en person som harklade sig en bit bort fick nog dem båda att reagera från vilket situation dem befann sig i. Båda tätt omslingrandes stirrandes på varandra, utan att förmå sig om omgivningen bara dem i sin lilla bubbla, ögon som försiktigt studerade varandras minsta detalj i ansiktet, små lätta leende som då och då möttes.
Dom båda skingrades snabtt och Isadora kliade sig besvärat i nacken. Omtumlad av det som just hänt kollade hon generat upp och möttes av en nätt äldre dam, iförd en liknande dress som Rose. Generat såg hon på dem båda med rödrosiga kinder. "Ursäkta, detta är Sophia, min hushållerska." log justin generat och gjorde en gest med armen mot den söta damen. Isadora hajade snabbt vinkeln och sträckte sig för att skaka hennes hand. " Trevligt att träffas, jag heter Isadora." log Isadora och skakade Sophias varma hand.  "Justins .. vän." lade hon till snabbt och log snett. Sophia nickade med ett leende och granskade dem båda, två omtumlade och generade tonåringar som betedde sig som dom blivit påkomna att ha gjort något olagligt.

"Jag gå hem nu mr. Bieber. Jag ville bara säga att allt står färdigt." log Sophia snett och fattade tag om sin handväska innan hon nickade adjö. "Tack så mycket Sophia. Vi ses." Log Justin vänligt. "Det var trevligt att träffa dig" lade Isadora generat till. Sophia nickade och lämnade dem båda, förmodligen snurrade hennes tankar. ovetande om vad som egentligen pågick mellan dem båda.

- - -


"It was so good!"

"Detta var verkligen supergott" Log Isadora varmt och torkade sig lätt runt munnen efter att ha ätit upp sista tuggan från tallriken.
Sophia hade , förmodligen med en förfrågan från Justin, lagat middag till dem båda. Oxfilé med champinjonsås och klyftpotatis. "Verkligen" svarade Justin efter att ha druckit upp detsista ur sitt glas.
Dem båda hade ätit under tystnad, en fruktansvärt pinsam tystnad. Ingen hade sagt ett ord om det som tidigare hänt. Båda förmodligen lika omtumlade och generad av att ha blivit påkomna. Isadoras hjärta slog ett extra slag varje gång hon såg på justin och hans tndrande ögon när han log varmt.

"Ska vi gå ner till stranden sen?" Frågade Justin och log snett. Isadora studerade hans ansiktsuttryck och fick en känsla av att det var något han tänkt fråga under en god stund. Hon nickade uppmuntrande tillbaka och log. Isadora reste sig från bordet och skulle precis duka av dem bådas tallrikar när Justin stoppade henne hastigt med sin hand på henne överarm. "Jag tänkte ... duka av" skrockade hon generat när även Justin reste sig upp med hans hand fortsatt på hennes överrarm.
"Vi kan hjälpas åt"

_________________________________________________________________________________________

Ni får två kapitel denna morgon bara för jag är på så bra humör idag! :)
Är det något ni inte gilar med novellen? Eller skulle vilja ändra på? Något ni saknar?
Kommentera massor så jag har något roligt att läsa när jag kommer hem! :)

"Vem är det?"
Frågade Serena.
Skolans matsal var fylld med elever. Det konstanta pratet ekade mellan dem vita väggarna med röda och gula striper. Allting var som vanligt. Isadora hade funnit sin plats vid det runda vita bordet längst ner i hörnet, tilsammans med Serena omringades dem båda av skolans basketlag hängandes över axeln. Och då Serena inte tycktes ha några problem med att ha killar omkring sig var hon ändå ingen som strulade runt åt höger och vänster, hon trodde på kärlek, kärlek som varade, kärlek som var äkta. Och hon hade tänkt vänta på den rätta. Det var iallafall så Isadra uppfattat det hela.
Så där satt dem nu, Serena fullt upptagen med att studera allt som pågick runtomkring dem, Isadora som försiktigt tuggade på sina färska minimorötter i påse, killarna som konstant kakklade om kvällens match och hur exalterade dem var. Isadora kunde egentligen inget annat än att känna det samma. Det var länge sedan hon var på en basket match, och hur allt endå slutat med Chace tyckte Isadora om basket, hon gillade sporten. Och att få se på svettiga vältränade killar iförda i linnen var bara ett plus.


.

"Vem?" Frågade Isadora. Och genast började dem båda söka med blicken efter den person Serena undrat över. "Han i rutig skjorta" Serena gjorde en diskret himlingmed ögonen mot matkön som översvämmade av folk.
Och där stod en kille Isadora ldrig sett tidigare, en lång vältränad mörk kille med designkläder och ett leende många tjejer förmodligen skulle dö för. Det var egentligen inte så konstigt att han var just, omringad av småtjejer från alla typer av åldrar, med falska leenden och snusk i tankarna.
Killen såg bra ut, inget snack om saken. Men frågan var, var han en ny elev? Och isåfall hur gammal var han? Eftersom Isadora inte tidigare sett honom.
"Jag tror han heter typ Samuel" Rösen kom ifrån Spike, basketlagets topp 3 stjärna,en kille vars riktiga namn är Jordan men då han kom till en av de första matcherna i första året, med en frisyr liknande spikar blev hans nickname just Spike eller Spikes. En kille som egentligen inte såg allt för dum ut, som egentligen skulle kunna få en riktigt fin tjej, men då hans enda kärlek heter Basketboll är det ganska svårt.
Nästan dreglandes vände både Isadora och Serena huvudet mot Spike,
"Är han ny?" Frågade Serena med ett snett leende. Spike nickade instämmande, "Han är inflyttad från San Diego. Han går i E klassen" log Spike.
"Värsta vad du kan allt" Log Isadora flörtigt men försökte samtidigt att inte lägga för stort intresse på denna Samuel.  "Självklart" Flörtade Spike och lämnade sedan bordet med sin basketboll under armen.

"Bara se på dem" Suckade Serena och gjorde en gest med armen mot bordet där Samuel nu satt omringad av enbart av tjejer. "Avundsjuk?" Frågade Isadora och gjorde en lätt putt i armen på Serena, som skakade förgäves på huvudet. "Nej men jag önskar det fanns någon som kunde sätta dem på plats" Och i samma veva fick Isadora en snille blixt. "Det gör det nog.." Log Isadora hämndlöst. Serena började förgäves ge henne konstiga blickar typ som "Vem då?" eller "Är du knäpp?"
Isadora gjorde en lätt tillpuffning med håret och rättade till sina kläder innan hon gjorde en smidig ansats att ställa sig upp.
"Whatch this!" Log hon flörtigt innan hon började gå med säkra steg emot klungan där Samuel befann sig.

*

Isadora skrattade högt då hon och Serena kommit ut ur matsalen. Serena stod förtvivlat vidsidan av och kunde förmodligen inte riktigt få in vad som just skett.
"Såg du hur dem blev?" Fick Isadora fram mellan skratten samtidigt som hon torkade en liten glädjetår som runnit. Serena kunde inte hålla sig för skratt utanäven hon brast ut.
"Hur lyckas du?" frågade Serena. Skrattandes och helt oberoende av blickarna dem båda fick av förbipasserade folk. Isadora försökte förgäves att kväva skratten som bara tycktes bli fler då hon tänkte tillbaka på de gapane munnar och blitchblickar hon mottagit när hon, förmodligen var den första som fått Samuels uppmärksamhet utan att egentligen behöva anstänga sig.
"Jag heter inte Isadora Hilton för ingenting" Log Isadora sedan nöjt.

* * *

Isadora slog sig hjälptlöst ner i den fluffiga sängen då hon äntligen kommit hem, efter att både ha varit i skolan och besökt biblioteket efteråt var hon helt färdig. Hennes huvud bultade likt blixtar och mage kurrade efter föda. Honhade varit så uppagen med att göra klart dem sista inlämningarna att hon helt tappat fattning om både tid och mat. Hon så verkligen fram emot att snrt få sommar lov, då varken skola eller läxor fanns med på schemat. Då hon inte hade bestämda tider att gå upp till eller prov att lämna in.
Med små enkla rörelser fattade hon tag om sin mobil och dator och begav sig ner mot köket. Då klockan passerat åtta på kvällen hade all personal slutat för länge sedan så här var Isaora nu igen, ensam i det tomma huset.

Rose hade snäll som hon är ordnat med både mat och snacks till Isadora, som idag bestod av Rostbiff med potatissallad och en stor grönsaksbuffé samt äppelchips.
Hon lät rostbiffen värmas i mikron en aning samtidigt som hon startade igång datorn på bardisken och fyllde en stor karaff med isvatten ifrån is-och vattenmaskinen på kylskåpet.



"Hemma nu efter en fartfylld kväll. Vad gör du fina?" Isadora knappade snabbt ihop ett sms till Justin. Och efter att ha ätit upp allt som hon ordnat på sin tallrik, druckit upp allt vatten ur karaffen samt fått i sig en huvudvärkstablett var hennes humör på topp.
Klockan visade strax efter nio och utanför började spår av dagen som varit försvinna och natten äntrade.
Med en smidig rörelse höjde hon radion som började spela en låt ifrån Lady Gaga, En väldigt cool person enligt Isadora som hon träffat många gånger och kan alltid ha ett gott skratt tillsammans med då dem träffats vid olika event.
Efter några minuter stod Isadora där i det upplysta köket diskandes för hand samtidigt som hon lät sina höfter gå ifrån vänster till höger och mimandes med i refrängen. Allt var så lungt och skönt när hon var själv, hon kunde stoja ch sjunga hur högt hon ville, springa flera varv upp och nedför trappen, spela hur hög musik hon ville. Det var skönt men samtidigt tomt.

"Det här :) Jag saknar dig." Isadora mottog en bild på en mattallrik fylld av pasta bolognes från Justin och kunde inte förmå sig själv med att le. Det var så typiskt han, pasta. Justins favoriträtt utan att blinka.
Om någon skulle få ett textsms ifrån självaste Justin Bieber att han saknade den skulle person dö på stört ungefär, men Isadora och Justin ha skapat ett sorts band till varandra, för dem kunde dem skriva sådana sake utan att det skulle bli ett ståhej eller väsen. Men på något vis kunde Isadora ändå inte råför att känna saknad av hans närhet just i samma stund. Hon saknade honom.. Som vän?

Än en gång ploppade telefonen till och smssingalen ekade tydligt i köket. 
Den sötaste bilden som egentligen kunde betyda mer än vänner om man tolkade det fel, men Justin var Isadoras bästa vän,bästa killkompis. Dem hade inga hemligheter för varandra. Dem kunde skoja och fjanta sig utanatt det skulle bli en stor deal av det hela.
Men Isadora kunde endå inte råför att tycka att det var väldigt gulligt gjort, vackert på något sätt. 
Det var så Justin var i hennes ögon, vacker.


See you tomorrow baby!

________________________________________________________________________________

Hoppas ni gillar det :)
KOMMENTERA!

"Oj, här är vi på bra humör"
Isadora kom på sig själv med att le otroligt fånigt medans hon satt dagdrömmandes efter att ha pratat klart med Justin i telefon i väntan på Serena.
Isadora förmådde sig själv att inte svara, ord som egentligen skulle ha blivit sagt kom ut som i en lätt nickning och än en gång spred sig ett stort leende på hennes hjärtformade läppar.
"Det är verkligen myket att göra nu innan sommaren" Serena suckade högt när dem både gick sida vid sida påväg mot deras skåp.
För bara några minuter sedan var korridoren fylld med elever som knuffadeshit och dit för att komma härifrån. Skoldagen var äntligen över. Men det var inte pluggandet. Flera läxor och stora inlämningar var kvar på listan att göra innan veckans slut. Men det gjorde inte Isadora speciellt mycket, pluggandet skulle hon vara klar med på några timmar. Det var det som skulle ske efter som gav henne fjärilar i magen, bara tanken på det gjorde henne helt varm i kroppen.
"Så.. Vad ska du hitta på idag miss.Hilton?"frågade Serena och log skämtsamt, då dem båda kommit fram till sina skåp. "Studera antar jag.. dudå?" Isadora log snett. Och utelämnade den sista delen hon ville hålla för sig själv.
"Samma här. Ta en springtur med Baxton också tror jag." Isadora log uppmuntrande. Kanske en aning ointresserad. Då hennes kropp endast ville styra henne åt ett håll och det fort. "Vill du ha skjuts hem?" Isadora log snett. "Visst, tack".


*


Fjärilarna som växte i magen för varje sekund som tickade, ett busigt leende som spredspå läpparna och den varma känslan som återigen växte fram lik eld inom henne.
En aning nervös satt Isadora nu där, vid det vita lilla skrivbordet inne på henes rum framför den öppna datorskärmen, väntandes vid Skype på honom.
Sekunder som känder som flera år för varje gång den silverpläderande klockan tickade på den vita väggen. 
Isadora hade ordnat en elt ny Skype för just detta ögonblick, så att hon och han fick vara ifred och att hon skulle slippahöra ljudet ifrån alla inkomningar av samtal på hennes andra Skype.
Detta var deras tid, Isadoras och Justins.





Ljudet av den ringande signalen, den gröna luren som ploppade upp och Justins namn som visades på skärmen. Nerovsiteten som försvann likt vinden.
Där satt han, med ett busigt leende på läpparna som nådde upp till ögonen och gav en illusion av tinder. Tillrufsat hår ch en aning omtumlad satt han där. Beskådande Isadora på samma sätt som hon beskådade honom.
"Hey" Hans hesa och mörka röst gav Isadora rysningar längs ryggraden. "Hej" Log hon snett.
"Hur gick det med läxorna?" Justin smålog. "Bra, jag tror jag är färdig" log Isadora.
"Tror?" Frågade Justin och log flörtigt. "Jag är färdig!" skrattade Isadora fram varmt.
Ett leende på derasbåda läppar spreds och än en gång blev det tyst mellan dem båda, studerandes av den andre satt dem båda där bakom skärmen. Inga ord behövdes egentligen. Bara av att få se Justin visste Isadora att allt var bra, att han fanns där i hennes liv. Den ljuva stämma som hördes ifrån Justins radio var det enda som gav ifrån sig någon typ av läte. Försiktigt kunde Isadora se hur Justin nynnade med i låten samtidigt som han satt med ett leende på läpparna mitt emot Isadora.
"Du är vacker" sa Justin och ett generat leende spreds på hans läppar. "Du också" Kontrade Isadora en aning omtumlat. Allt hon egentligen ville var att vara i hans famn. Låta doften av has parfym sippra in i hennes lungor, smeka hans brunbrända nacke med naglarna och känna hur hans nackhår sakta reser sig.  Låta sig själv drunka i hans ekkorögon och rufsa till hans bruna kalufs.
"Två dagar kvar" Log Justin varmt. Och Isadora nickade instämmande, "Två dagar".

Vi behöver prata. Möt mig bakom skolan vid lunch

Isadora stirrade tomt på dem svarta små bokstäverna på den vita skärmen, ord som formade meningar, små enkla ord som gjorde henne nervös men samtidigt arg. Ilska som började bränna ut i fingerspetsarna. I den långa vita korridoren passerade ungdomar, påväg mot olika håll, kors och tvärs. Alla i ett visst tempo, någon gick medns andra småsprang.
Hon granskade området omkring sig i tecken på personen, personen som skickat henne smset. Personen som ville prata med henne. Om vad egentligen? Vad fanns det att säga?
Isadora var tom, tom på ord. Det fanns inget tecken på att det egentligen fanns något att säga. Ingenting spelade någon roll längre, Isadora hade helt enkelt slutat bry sig.

Skolans elever hade sakta men säkert slutat bry sig om Isadora, slutat bry sig om att fjäska eller ge kommentarer för vad hon har på sig eller hur hennes hår ser ut. Folk hade förmodligen märkt av hur ... annorlunda Isadora egentligen blivit. Att hon inte längre var den där tjejen som snäste taskiga kommentarer åt flickor som kanske inte hade dyra märkeskläder eller som inte längre gav konstiga blickar och patade bakom ryggen på folk längre. Att hon helt enkelt blivit en bättre människa, en gladare och på någotvis lyckligare en helt enkelt inte rått för att säga något. Att bara låtit det ligga på hyllan och istället skött sitt.
Och allt det berodde enbart på två personer, två helt olika men med sådan effekt på henne, som gjort henne till en bättre person. Serena och Justin.

Isadora gjorde en ansats i form av en lätt suckning när hon snabbt slog igen sitt blåa knarriga skåp och hängde sin svarta designväska över axeln.
Den vita guldpläderande klockan kring hennes handled visade strax efter elva, vilket betydde att det nu var lunchtid. Och snart skulle Serena dyka upp bland folkmassan i den långa korrioren, i väntan att gå till cafeterian. Med några lätta fingerrörelser klickade hon snabbt iväg ett sms, ett sms om att Isadora var tvungen att ordna en liten sak först. 
Fast egentligenvar det inte en sak hon var tvungen att ordna, sms:et hon mottagit tidigare kom inte ifrån vem som helst, det kom ifrån den person hon en gång ytligt älskat, som hon litat på och gjorde vad som helst för.. Med andra ord Chace Moore.

*

Den varma glödheta solen med dess solstrålar som letade sig igenom dem nya Rayban brillorna, doften av nyklippt grässom sipprade genom näsborrarna. Skolans alla gäng som valt att sitta och äta ute på soldäcket, Basketlagets hunkar som omringades i klungor kring dem nypolerade bilarna på parkeringen en bit bort. Alla dess detaljer som omkringade Isadora när hon gick snett över den stora gräsmattan på skolans område för att komma bakom matsalen.



Och precis som väntat stod han där när Isadora passerat krönet. Lytandes mot en av dem många bänkarna iförd i en vit tajt tshirt som lyfte fram hans vältränade armar, hans brunbrända bringa i v-rigningen, det perfekt klippta håret och dem stora svarta pilotbrillorna. Isadora kunde inte förmå sig själv med att tycka att killen var vacker.
Ett snett leende spreds på hans läppar när han genast upptäckt Isadora och hans kritvita tänder blottades snart därpå.

Isadora gick med bestämt steg mot honom och ett stort försök att inte låta sig själv le. 
"Så vad ville du?" Isadora slog sig nonchalant ner på den bruna bänken under skuggan av det sneda taket som sträckte sig ut med matsalsfasaden. 
 "Hur är det?" Chace slog sig ned vid sidan av Isadora, kanske en aning nära då Isadora kunde känna doften av hans Calvin Klein kolon allt för väl. Parfymen han visste att Isadora älskade. Den vita flaskan med dem 3små ord, I2Y.
"Jag kom inte hit för småprat, kom till sak istället!" Isadora stirrade sint på Chce medans hon gjorde ett lätt försök att förflytta sig en aning bort från honom. "Saknar du mig inte?" Frågade han. Chace vilade sina mörka bruna ögon på Isadoras då hon stirrat häpet på honom. Saknar honom? Trode han verkligen att Isadora skulle sakna honom efter allt han gjort mot henne? Trodde han att hon verkligen låg vaken halva nätterna gråtandes och ville ha honom tillbaka?
Isadora kunde inte hjälpa sig själv med att jämföra hans ögon med de ekkorögon Justin har. Jämfört med Justins perfekta gyllenbruna ögon som fick en aning grönt i sig när solen lyste in i dem eller när dem blev en aning mörkare när han blev tårögd var Chaceögon ingenting. Justins var mystiska, förföriska och ögon hon drunknade i. Chaces ögon var ja .. Chace. Egentligen inte speciella överhuvudtaget.
Hon log snett och en varm känsa spred sig i kroppen när hon tänkte på det, när hon tänkte på Justin. Hon såg på den förvirrande Chace som fortfarande vilade sin ögon på henne. 
"Hur kan du ställa en sådan dum fråga?" Isadora såg förvirrat på Chace som såg ut att ha blivit ganska ställd av frågan. 
"Jag vet att det kan låta ganska konstigt, men jag saknar dig iallafall.." Chace harklade sig en aning nervöst "Jag saknar oss.." lade han snabbt till och kliade sig besvärat i nacken samtidigt som han sträckte på sig.
"Vanessa då?" Frågade Isadora häpet. "Hon ... " Började Chace sakta men Ljudet ifrån låten "Halo" med Beyonce fick Isadora att hoppa till. Hon visste mycket väl vem det var som ringde när en låten ploppade fram. Den låt personen i fråga själv valt som sin egna ringsignal. Justin.
Isadora rotade omtumlat i väskan samtidigt som Chace besvärat harklade sig bredvid, förmodligen en aning generad.
Och mycket riktigt, Justins namn prydde displayen när Isadora tillslut funnit den rosa iphonen längst ner i väskan. Nervöst svarade hon med ett snabbt "Jag ringer dig sen" och med ett klick på röd lur vände hon sig sedan tillbaka mot Chace som kollade på henne besvärat.
"Hon ser att jag saknar dig" Chace log snett. Men egentligen kunde Isadora inte förstå vad hon en gjorde här, just här och nu med Chace. Killen som förått henne, fått henne och känna sig äcklig och oälskad. Killen som fick henne att sjunka till botten. Allt som började snurra i hennes huvud var Justin. Hans änglalika namn som omsvepte henne likt hetta från en brasa.
Hon ville inte vara kvar här. Hon ville inte sitta här tillsammans med den kille hon hatade.
"Vi hade en rolig tid tillsammans, nästan två år faktiskt. En tid jag alltid kommer att bära med mig likaså du, men du gjorde ditt misstag. Och det är nog bara idioter som tar tillbaka någon som bedragit en själv. Du förtjänar Vanessa. En tjej som kommer bedra dig lika ofta som du byter underkläder. Så var så snäll och hör aldrig av dig till mig igen.
Och förresten så dejtar jag en ny, en person vars nivå du aldrig kommer komma upp till"
Isadora hängde sin svarta väska över axeln och gick därifrån. Med bestämde steg. Ett leende på läpparna. Ett pulserande hjärta. Och det viktigaste, hennes tankar som kretsade kring Justin.



Allt Isadora kunde känna när hon passerade ungdomar i hennes egna ålder som inte längre brydde sig, som inte längre spenderade timmar dagligen på att försöka vara någon dem inte är, försöka vara hon.. Då den varma soliga dagen passerade med snigelfart, då matkön förmodligen var flera mil lång av hungriga elever, att Serena förmodligen satt på någon bänk inne i korridoren väntandes på Isadora. 
Att Isadora had en vän som väntade, som fanns där, som älskade henne för den hon verkligen var. Att hon hade någon att se framemot att träffa vars namn var Justin Bieber. Att hennes liv trots allt fått en ny vändning när det verkade som om allt hopp var som bortblåst.. Allt Isadora egentligen kunde känna var lycka.

___________________________________________________________________________________________

Tack för era fina kommentarer återigen, ni anar inte hur mycket det betyder!
Hoppas detta kapitel var någorlunda läsvärt! :)
Part 2 dyker upp ikväll någongång eller tidigare, har en del som måste göras under dagen!
Kram på er alla!

Ett stort rött A prydde papperet som Mr. Strats lagt ner på Isadoras bänk. Arbetet i Historia som hon spenderat halva söndagen åt att göra klart hade nu lönat sig. Hon log snett och längtade efter att få stolt visa upp det för Rose när hon kom hem. Försiktigt vek hon ihop den tjocka bunten med uppsatsen och gömde den i botten på handväskan, undangömt.
För faktum var att Isadora alltid kände ett sting av olycka när hon gång på gång fick MycketVälGodkänd i något. För den hon helst ville visa upp dem för var sin pappa. Olyckligtvis var han sällan hemma, och när han väl var förmådde hon sig aldrig att visa upp dem. För hon var rädd för att han inte skulle bry sig.


"Hur gick det för dig?" Serena dök upp vid Isadoras sida när lektionen tagit slut och klassen var påväg mot sina skåp i den långa korridoren. "Sådär.." Log Isadora snett, och fick en klump i halsen över det faktum att hon ljög. Men en vit lögn har ju ingen dött av, eller? "Samma här.." Log Serena snett. "Så.. Vad är nästa lektion?" Serena bytte genast samtalsämne vilket gjorde Isadora lättad. " Hmm.. Har du valt till Mattematik C i ditt schema?" Isadora log uppmuntrande, medans Serena tänkte till och vek upp ett skrynkligt schema hon haft förvarad i sin jeansfickan. "Nope" log hon och vek samman papperet. "Då betyder det att vi slutar för dagen då." kontrade Isadora samtidigt som hon fifflade med kombinationen till sitt skåp.

"Lust att åka och äta lunch?" Isadora log snett, samtidigt som hon slog igen skåpet och hängde väskan över axeln. Serena fyllde sin väska med några böcker samtdigt som hon såg ut att fundera. "Jag bjuder" lade Isadora genast till. Serena stängde igen skåpet och såg nedstämt på Isadora. "Det behöver du inte.. Men.." Började Serena sakta. "Men jag vill... snälla" Isadora gjorde hundvalpsminen vilket alltid brukade få hennes vilja genom. "Kom nu knäppgök" Skrattade Serena och krokade armen om Isadora.

- - -



"Så vad var det som hände sist? Det hade väl inte hänt något allvarligt?" Serena såg oroligt på Isadora samtidigt som hon tog en tugga av sin kycklingbaguette. "Nejdå.. Det var bara en kompis som ville ha min hjälp med en grej" Ljög Isadora och smuttade på sitt vattenglas. Serena nickade till svars och log.
Dem båda satt inne på café Walters. Serena kände ägarna, som var ett sött äldre par som drev stället tillsammans. Stället var fullsatt och Serena berättade att det var väldigt populärt för just sin kycklingbaguette som dem båda nu satt och smarrade på. Isadora hade tidigare bara hört talas om stället men aldrig gått hit, på grund av sin "låga standard" som hennes forna vänner sagt.
Men när Isadora kikade runt inne på det lilla cafét kunde hon faktiskt inte se något som var omordernt. Visst var det mycket färger som satts samman och personalen gick runt i sina vanliga kläder men annars var det endå rätt mysigt runt dem små runda knallröda borden med servetthållare med bokstaven W på.

"Smakar det bra mina damer?" Mr. Walter, förnamn Ralph dök upp vid deras bod och kikade på tallrikarna. "Verkligen super gott" Log Isadora och Serena tillsammans. "Något mer jag kan erbjuda?" Ralph plockade bort deras tallrikar och log varmt, "Nejtack , det är bra så" Serena log varmt åt Ralph och Isadora kunde se hur mycket hon brydde sig om honom. "Okej, detta bjuder jag på" Ralph skrattade ett klingande skratt, "Tack så mycket Ralph. Hälsa Mrs. Walters." Log Serena och Ralph nickade till svars samtidigt som han gick iväg.

* * *



"ÅH! Vilken sötnos!" Isadora mottog flera blöta kyssar ifrån sin nyfunna vän. Baxton. 
Serena log uppmuntrande ifrån soffan där hon satt med en stor hög av skvallertidningar och lät sin blick utforska varenda litet ark.
Isadora befann sig för första gången hemma hos Serena, i det vita lilla huset med blåa knutar. När Isadora tidigare hade klivit innanför dörrarna och hamnat i den lilla hallen som spred sig ut i vardagsrummet, hon hade genast lagt märke till alla dess starka och färgglada färger som spredsig längs väggarna och ut i olika möbler och tapeter. Vanligtvis var det inte något som Isadora hade gillat speciellt eller som hon inte själv skulle kunna bo i, men nu var det annorlunda, det var så hemtrevligt och personligt. Så speciellt och en aning vackert. Isadora kunde verkligen se vem Serena brås på, hennes mamma.
Doften av nybakta bullar spred sig likt en oas utifrån köket, doten av kanel och pärlsocker var magiskt.
Tillsammans med Baxton hade dem lagat kanelbullar denna eftermiddag, då Serenas mamma skulle komma och jobba väldigt sent. För första gången i livet hade Isadora bakat, något som skulle komma och vara fantastiskt roligt och kärleksfullt. 
"Isadora, kommer du? Jag tror bullarna är klara" Serena log varmt därifrån dörröppningen, Isadora nickade leendes tillbaka och småskrattade åt Baxton som satt väntandes. Isadora kunde nästan se hur det började vattnas i munnen på den otroligt söta lilla varelsen. 

Tillsammans hade Justin och Isadora hade spenderat flera timmar av igårkväll, tillsammans hade dem kunnat prata som vilka vänner som helst, öppnat upp sit för varandra, skrattat åt dåliga skämt eller pratat om favoritplatser dem båda har i världen.
 Ställt knäppa frågor till varandra som man skulle svara ärligt på, som kan ha varit allt från favoritbutik ända till favoritfilm.
Isadora hade fått reda på en hel del om killen med pottfrisyr som hon inte alls tyckt om för ett tag sedan, som han har bara hållt för sig själv. Som tillexempel att hans Kändiscrush om man bortser från Beyoncé är Rihanna. Att han har ett gosedjur vid namn Betty som är en delfin, som han en gång fått av sin lillasyster Jazmyn och alltid har den i närheten när han ska sova. Att han föredrar Kitkat framför swedishfish men för att undvika att få flera kilo av det av sina fans och därefter tröttna på det, säger han att det är swedishfish. Att han önskar att kunna lita på fler människor men det är svårt pågrund av den han är.
Tillsammans hade dom pratat om massvis med saker tillsammans och samtidigt mumsat på godis och druckit läsk. Justin hade låtit Isadora fått låna en mjukisdress av honom, denna gång en USA onepiece. Hans favorit.

Men vad som verkligen borrat sig in i Isadoras huvud var anledningen, aledningen varför han inte längre spelade in skivor eller syntes i media. Pattie Mallette, Justins mamma avled för ungefär ett år sedan av bröstcancer. Precis som Isadoras mamma. Det var bara en av anledningarna till varför han litade på Isadora och visste att hon skulle förstå. Hon hade genomgått detta, haft samma känslor, sorg, saknad och ilska som Justin nu går igenom. Justin älskade verkligen sina fans, han skulle göra vad som helst för dem, och det hade Isadora nu förstått. Och han hade lovat dem att alltid ställa upp för dem precis som dem alltid ställt upp för honom, att aldrig svika dem. Därför gjorde det så mycket ondare när han visste att han hade gjort precs tvärtom. Därför det nu var så mycket svårare att "återvända".

*

Isadora vaknade av den fruktansvära smärtan i ryggen, solljuset som lös upp innanför ögonlocket. Doften av Justin var fortfarande kvar i hennes lungor och hon kunde nästan intala sig sjäv om att han var i samma rum. Sakta gled ögonlocken upp och mötte det olidlig skarpa solljuset rakt i ögonen från det öppna fönstret. Ljudet av en sjungande Ros hördes utifrån hallen och Isadora kundenästa ge sig på att hon var fullt igång med dagens städning. Egentligen kunde Isadora inteförstå sig på varför Rose var tvungen att städa så mycket, varenda litet rum i hela huset städades dagligen, inne i olika rum i det stora huset någon aldrig ens går in i.
Isadora skakade förtvivlat på huvudet för sig själv och sträckte sig ordentliget i den stora fluffiga sängen.

Justin, Justin, Justin ...
Viskade Isadoraför sig själv därifrån hon satt på sängkanten och såg ut över den klarblåa himlen. Hon kunde inte förmå sig själv med och tänka på hur Justin får henne att må, hur myket bättre och godare hon känner sig efter hans sällskap. Hur han med några få ord eller med en liten beröring kunde få henne och känna sig lättad eller veta att hon inte är själv.
En lätt tår smekte hennes rosenröda kind när hon tänkte på allt han berättat för henne igår, hur allting hade stämt in,hur allting fått en mening. Hur Isadora inte längre hade den konstanta tanken på att få veta vad Justin gick runt och bärde på.



Ljudet från den klingande mobilen på nattuksbordet och Justins namn som lös på displayen, Isadora log snett samtidigt som fjärilarna i magen sakta flög fram. Med en snabb rörelse öppnade hon det,
"Godmorgon solstråle, hoppas jag inte väckte dig. Jag ville bara säga tack, tack för att du finns."

*

Justins Perspektiv


Det gröna perfekt klippta gräset, doften av klorin ifrån den allt för stora poolen, vinden som fångade hans hår och orsakade små virvlar. Justin satt på kanten till den solvarma poolen och lät sina ben värmas. Han beskådade den vackra utsikten ned över havet, dess klarblåa hav med havsytan glänsande likt kristaller. Justin har alltid varit en känslig och kärleksfull kille en kille som ser detaljer och lägger dem på minnet. En kille som kan gråta till tjejfilmer men inte gör det. Han minns varenda fans han någonsin mött fast en del blurriga och andra inte. Han saknade sin familj och sitt crew. Han saknade och höra Jazmyn kalla honom "bieber", han saknade och skojbråka med Kenny eller dansa med Alfredo, han saknade och göra saker han inte får och sedan få en lien utskällning av Scooter, Justin saknade sina barndomsvänner Ryan och Chaz. Och framförallt han saknade sin pappa Jeremy.
 
Så det kanske inte kom som en överraskning när nu Justin satt här med penna och papper och faktiskt skrev ett brev till Jeremy. Justin gick väl igenom allt som hänt de senaste månaderna, att han träffat en tjej vid namn Isadora Hilton som han verkligen kan lita på,som han tycker om. Justin tog sig verkligen god tid för att skriva ner allt som gick på det vita arket. Emellanåt stannade han upp, begrundade utsikten och allting som omringade honom, för att få till det perfekta brevet. Ett betydelsefullt och kärleksfullt.

".. Most of all, remember that I love you guys som mutch. And I know we'll soon meet again, I promise. Give Jazmyn and Jaxon a kiss from me.."




__________________________________________________________________________________________

Förlåt att kapitlet kom upp lite senare än väntat, men kom lite grejer i vägen.
Vad tycker ni ? :)
Ochvad tycker ni om den nya designen?
Själv är jag sjukt nöjd!

"Justin! Thank god!"

"Justin .. tack och lov" Isadora andades ut när hon tillslut funnit Justin sittandes i vardagsrummet. Han såg så rofylld och sansad ut. Med samma tindrande ögon när han log det varma leendet. "Hej" log han snett åt Isadora och gjorde en gest med handen att hon skulle stta sid bredvid honom.
"Hej" Isadora log varmt tillbaka och kunde känna hur hennes kinder hettades till när hon lät sig själv drunkna i hans ekkorrögon.
"Jag vill berätta min historia, ur mitt perspektiv. Om varför jag inte längre umgås med någon, varför jag inte längre sjunger eller vistas ute bland folk..." Justin såg ner i golvet när han pratade, som om han inte tordes se Isadora i ögonen. Som om det var alldeles för svårt.
Det var som om han kunde läsa hennes tankar, Isadora hade tiigare varit väldigt ivrig med att få reda på alla dessa saker, men när hon såg hur han själv blev är han nämnde alla dessa ting kände hon medlidande. Det måse vara något hemskt eller alldeles för stort om hänt eftersom han aldrig tidigare nämnt något om detta, eller om han bara helt enkelt inte litat på Isadora för att kunna säga något.
"Justin .. Du behöver inte berätta något om du inte verkligen känner dig trygg" Isadora la en betryggande hand på hans rygg och smekte lätt med tummen. Doften av hans parfym sögs in i hennes lungor för varje liten millimeter han rörde sig och doften var magiskt. När de båda sökte ögonkontakt såg Isadora hur Justins perfekta ekkorrögon var påväg att fäll tårar. "Jag vill.. " började han försiktigt och sökte sig efter Isadoras hand som hon betryggande gav efter, just nu orkade hon inte bry sig om hon höll hand med Justin Bieber. För bredvid henne satt Justin, hennes vän. Och han behövde henne lika mycket som hon behövde honom.

Justins Perspektiv



"Pressen blev helt enkelt för stor. Jag var alldeles för ung för att kunna hantera sådan smärta inför hela världen. Jag ville berätta för att jag litar på dig, för att du är min vän" Justin satt fortfarande med handen i tryggt förvar i Isadoras. Han torkade försiktigt bort några tårar som runnt nedför hans kinder. Justin sökte efter någon form av reakton i Isadoras ansikte, hon kollade häpet på honom och såg ut att söka efter de rätta orden, men fann dem inte..
Istället drog hon försiktigt in Justin i sin famn och dem omslöts i en kram, Justin kände hur tårarna än en gång var påväg att falla. Han hade så länge hållt in tårarna, så länge hållt in all smärta och sorg han burit på. Och han hade aldrig kunnat föreställa sig at han nu lät sig gråta och känna sorg. "Jag beklagar Justin" Isadoras tre små ord gjorde så mycket. Hon pressade honom närmare sig och Justin kramade henne hårdare, fast endå mjukt.

Nu visste hon sanningen, Justin hade äntligen förmått sig att berätta. Sanningen om hans liv och varför det som hänt verkligen hänt. Han litade på Isadora, hon var betryggande och han kunde vara sig själv med henne. Och han visste att deras relation till varandra bara sulle växa till det starkare nu. För dem båda hade delat saker tillsammans som bara dem två visste om.
 Och framförallt såg Isadora honom som Justin och inte Justin Bieber.

___________________________________________________________________________________________

Vad som verkligen har hänt kommer inom ensnart framtid att kläckas! Ville nu gör det lite mer spännande :)
Vad tycker ni om Novellen hittills.. ? Går det för segt fram? Är det något ni känner ni "saknar" i den?

Och .. Vad tror ni har hänt?
TUSEN KRAMAR TILL ER! :)