Isadora vrängde ilsket ihop datorn och kastade den hårt emot sängen, ett hårt duns uppstod då den istället hamnade på golvet. Med en tung suck sjönk hon ihop på golvet, en lätt tår föll från hennes kind och allt hon kunde känna var .. tomhet, ilska och förtvivelse.

Kommentarerna var många, alla hade något att säga till om, både plus och minus . Människor över hela världen hade nu fått sett Isadora och Justin tillsammans i tidningar världen över då dem båda äntrat det privata eventet och lanseringen av Justins nya album Million.

En kallsvettning for genom ryggraden och hon ville inget annat än att gräva ned sig under marken. Det var endast två dagar kvar tills Justin och Isadora skulle upp på scenen inför tusentals fans och sjunga deras duett. En tanke for genom hjärnan, en plan om hur hon skulle kunna göra för att slippa göra det.

Men en annan tanke sa att hon inte kunde svika Justin på det sättet. Hon kunde inte låta sig själv brytas ned på det sättet på grund av dedikerade fans till Justin.

Han som så många gånger förtydligat för henne att det alltid skulle komma att finnas människor som misstyckte deras kärlek och relation, men att det skulle släppas med tiden. ”Ett leende, det är allt du behöver bära, då kommer dem förstå.” Hon kunde än idag höra hans intima viskning emot hennes läppar, hur en rysning for genom hennes ryggrad och hur lycklig hon just i den stunden känt sig. Som om morgondagen inte spelade någon roll. Dem levde där och då. Och för någon sekund hade hon faktiskt trott att ett leende var allt som behövdes. Men ack så fel hon då haft.

Detaljer som han då inte tänkt på, detaljer som han då aldrig sagt. Hur mycket han älskade hur hennes långa hår ramade in hennes ovala ansikte, eller hur dem mörka ögonen alltid bar ett slags oroligt skal av skimmer, ett skal han alltid lovat ta bort, göra det bättre, för dem båda. För alla.

Något han aldrig fick sjansen till, aldrig fann tiden till. Han var för upptagen med sig själv att han hade glömt bort.

Dem ljusblåa väggarna med den ljusa bården var fortfarande på plats, med det blåa kanadensiska lövet Toronto Maple Leafs. Den lilla sängen, som han så länge sedan hade vuxit ur var fortfarande kvar,  den blåa hockeytröjan med hans siffra 6, prydde fortfarande den ena väggen. Ett tunt lager av dammkorn hade hamnat längs dem guldpläderade medaljerna och troférna på den träfärgade hylla han själv gjort i skolan. Alla fotografier, alla bilder på han och dem alla fotbolls- Hockey och Löpar lag han någonsin varit med i, Så många minnen och stunder han fortfarande bar med sig, dag ut och dag in. Där fanns bilder på han själv sedan dag ett, bilder som visade steg för steg i hans liv. Hur han nu vuxit upp och blivit en man.

En salt tår föll från hans kind och ned på fotografiet han höll, Fotografiet som prydde hela hans familj den Julafton dem alla varit samlade hos hans morföräldrar, den jul han fått sidan första skridskor av sin mamma.

En tungpustad suck lämnade hans läppar innan han vände sig tillbaka emot den träfärgade hyllan, han såg ned på fotografiet han erhöll och krossade försiktigt glaset med knytnäven, en lätt skråma av sår vidgades på den ena knogen och blod började försiktigt att träda fram. Glasbitarna föll emot den ljusa heltäckningsmattan med droppar av blod på sig, han fattade tag om fotografiet i ena handen innan han ställde tillbaka den nu tomma ramen på hyllan.

Han såg ned så sin blodiga knytnäve och fattade tag om tröjärmen för att försöka stoppa blödningen.

Med små försiktiga steg, fortfarande med tröjärmen lindad om sin hand såg hans sig om i det lilla rummet, rummet där han spenderat nästan hela sin barndom, rummet som för någon sekund gav honom tillbaka sin mamma, deras minnen och deras kärlek.

En tår föll från hans kind och landade slutligen på golvet, han andades in den tomma livlösa luften och slöt ögonen om så för en sekund.

”Jag förstår inte” mumlade Hon knappt ohörbart ut i den mörka natten med dess stjärnklara glans. Den lätt kyliga vinden träffade hennes bara ben och en lätt knottrig yta uppstod.

Där stod dem alla uppradade framför ljuslyktorna på Justins mörka Suv, alla med lika häpnansfulla och förvånande blickar. Det var egentligen ingen utav dem som riktigt kunde förstå vad som pågick, vad som hade hänt eller vad framtiden väntade.

Allt dem kunde veta för stunden var det som hände just där och då, ingenting annat verkade vara inom synhåll eller räckvidd.

”Det är så ..” svarade Serena stumt, ”Fantastiskt” fyllde Justin in och lade ögonen emot Isadoras, ”Overkligt” sa Ryan förvirrat och kliade sig i nacken samtidigt som han försiktigt började gå upp emot den breda gången, gjord av stenplattor, som täckte större delen av området.

Som paralyserade följde dem efter, gåendes likt en rad upp emot det Hus som Mr. Richard Hilton och Sophia Lively påstod sig köpt till Isadora och Serena i avslutningspresent, ett hus så otroligt vackert och speciellt. Den enorma fasaden målad i gult och beige, avspärrat av ett högt staket gjort i svarta stålrör infyllt av övervakningskameror i vartenda litet vrå.

Mr.Richard som alltid, sedan barnsben oavsett hur hans relation till sin dotter varit, trots det sett till så hon alltid haft övervakning för vartenda litet steg hon tagit. Då hon aldrig låtsas om som om hon vetat vad som egentligen pågick då flera olika män förföljt henne på stan, iklädda särskilda kostymer och utklädnad i hopp om att smälta in, hade inget kunnat lura henne då männen han hyrt varit otroligt dåliga på skådespel älskade hon hans omtanke och oroa över sin dotter, dem alla männen som följt vartenda steg sedan dag ett hade av någon anledning blivit personer hon högt värdesatte trots att hon aldrig tagit initiativet att presentera sig och på så vis låta dem hålla sig inom en viss radie, tänkte hon av och till att det kanske var bäst ifall dem förblev det dem var. Dåliga skådespelare.

”Det är så vackert, jag kan inte förstå hur lyckligt lottad jag är” hojtade Serena glatt och föll bakåt i den gula soffan i vardagsrummet. ”Jag tror vi kommer trivas här” sa Isadora kort och sneglade emot Justin som nu var påväg emot vad som verkade vara köket. Hon följde den vältränade ryggtavlan genom den ljusa t-shirten innan den hastigt försvann in till köket, ett högt vrål efter Ryan fyllde det tysta huset och en kapsyl knäpptes upp. ”Vänj er vid tanken om att Ryan kommer spendera tid här” hojtade han högt innan slurpen av en öppnad burkläsk fyllde vardagsrummet ifrån köket.

Serena gav ifrån sig ett kvittrande skratt och satte sig pömsigt upp i soffan, ”Ska vi kika in sovrummen?” viskade hon tyst och pekade med pekfingret emot övervåningen, Isadora nickade ivrigt på huvudet innan hon försiktigt tog av sig klackskorna och fångade dem i handen.

*

”Jag tror det kommer bli en bra sommar” sa Serena nöjt och lutade sig tillbaka på Ryans famn efter att ha placerat ännu en runda av Smores på den öppna grillen. Justin nickade försiktigt innan han letade efter blicken på Isadora, ”Den bästa” fyllde han försiktigt in och blottade ett bländande leende i den mörka natten. En lätt skugga fångade upp hans ansikte, ramade in hans markanta kindben och gyllenbruna hy. En lätt rosenröd nyans tog plats på Isadoras ansikte och hon nickade försiktigt till innan ett leende tog plats på hennes läppar och hon hastigt sprang fram och kastade sig över Justin där han satt lätt tillbaka lutad i den lätt fuktiga sanden.

”Get a room” hojtade Ryan och dem alla brast ut i ett skratt. Isadora försökte smidigt ta sig upp på två ben ifrån där hon låg utspretat över Justin, med hans båda händer placerade på sin korsrygg under den tunt stickade tröjan, ”Jag släpper dig inte” sa han retfullt emot hennes läppar då hon stretsamt försökte ta sig loss. Hon krafsade med både händer och ben innan hon insåg att han inte ljugit. ”Snälla?” viskade hon lågt och plutade teatriskt med underläppen samtidigt som hon vidgade ögonen snäppet större. Ett retfull leende lämnade hans läppar innan han försiktigt pressade sina emot hennes i en mjuk laddad kyss och därefter släppte taget om henne. Men endast för att låta henne sätta sig upp och tätt intill honom. Längre än så var han inte beredd att gå.