Ilsket vände jag nattduksbordet uppochned vilket resulterade i dunder och brak, nattlampan for hårt i golvet och glassplitter spreds snabbt ut likt en fläck runt sängkanten. Allting var Lukas fel, om han kunde ha haft hjärna och tänka efter innan han gjorde något skulle ingenting av detta precis hänt. Jag orkade inte ta itu med honom precis nu, ilskan var allt för stor och jag var rädd att jag skulle göra något jag ångrade om han stannat efter att Haley med tårar sprungit härifrån, så med en ilsken blick och spänd käke behövde jag egentligen inte säga något utan han hade fattat vinkeln ganska snabbt och skyndat sig härifrån, ärthjärna som han var.

* 

Tyst på soffkanten satt jag likt förstummad, inte ett ord lämnade mina läppar. Nästan som om någon fattat tag kring en flaska lim och limmat igen dem, föralltid. Några få droppar regn lämnade mina hårtoppar på nytt, skapade små pölar på den exklusiva rya mattan som fanns på golvet under mig. Jag vred huvudet försiktigt mot fönsterkarmen, utanför hade regnet börjat ösa ned ännu mer än tidigare, det kändes som om Los Angeles nu låg under ett hav av regn, sorg och tårar. Mobilen fortsatte gång på gång att vibrera ifrån handväskan som låg slängd på golvet, ignorerandes orkade jag inte tänka två gånger om att ens resa mig upp utan satt tyst och stilla kvar, skådande av regnet som pågick utanför.

Ensam, rädd och sorgsen hade jag sprungit genom gatorna till Los Angeles, bort från vad som nu var det förflutna, bort från Justin. Varje steg jag fattat hade värkt i hela min kropp, smärtan var outhärdlig, min kropp skrek ensamhet och sorg och jag kunde inte minnas att jag någonsin tidigare känt så som jag nu gjorde. Jag hade ingenting att säga, det fanns egentligen inget otalt, Justin hade varit uppriktig och rak då han svarat på frågan Lukas ställt. Jag betydde ingenting för honom. Absolut ingenting.

Smärtan vred varenda muskel i min kropp utav bara tanken på honom. Min kropp hade utvecklat sådana känslor jag aldrig trott var möjliga att känna för en annan människa. Jag befarade för vad som egentligen kunnat hända om vi låtit det gå snäppet längre, om jag aldrig hört dem små men otroligt starka orden blivit sagda.

Jag hade svikit Mr. Boyce och uppdraget jag mottagit, men vad som oroade mig mest var hur jag skulle hantera att förklara situationen för Adam. Att jag plötsligt ombestämt mig och inte längre ville fullfölja detta. Allt jag ville sluta. Vad skulle han säga? Eller rättare sagt tänka?

Jag tänkte på Mr. Boyce och uppdraget jag fått, ’kärleksintresse för Mr. Bieber’ som han uttalat sig så ironiskt, jo visst hade jag lyckats, men dragit mig ur lika fort som allt börjat då känslor, äkta känslor kommit in i bilden.

Mina tankar for vidare till Justin, vad gjorde han? Vart befann han sig? Tänkte han något på mig? Miljoner tankar surrade i näthinnan och en lätt tår lämnade min kind. Hur mycket jag än försökte få in dem starka orden han sagt i huvudet kunde jag inte undgå och tänka på hur otroligt givmild han endå varit trots ’hon betyder ingenting för mig’ eller ’det pågår ingenting mellan oss fraserna. Hur allt tagit fart samma kväll som jag blivit nedslagen på Karma Eleven utav denna Draco. Justin som nästintill inte lämnat min sida för några minuter engång, enbart då han blivit tvungen att åka iväg och handla eller när han var tvungen och få i sig en ny dos.

Jag fick helt enkelt inte ihop saker och ting, hur mycket jag än försökte. På något vis verkade saker inte stämma, det fanns inte plats för vissa stunder i pusslet, men jag hade förmodligen fel, återigen. Varken tänkte eller såg klart om vad som legat framför ögonen hela tiden. Att allt var bara ett spel.

Jag svalde hårt och slöt ögonen, Adam skulle vilken sekund som helst kliva in genom dörren i stormfart efter att jag andfått ringt upp honom och berättade att vi var tvungen och ses, fortast möjligt. Blandade känslor uppstod i kroppen, en del av mig började ångra sig över beslutet jag tidigare fattat och fortfarande höll fast i, eller gjorde jag det? Ånger känslor uppstod och helt plötsligt kändes det som om jag inte ville dra mig ur längre. Som om jag ville fortsätta som planerat men på avstånd. Det måste ju finnas något sätt att få den viljan att gå igenom? Inte kunde väl Mr. Boyce tvinga mig till något jag inte vill? Nej Esme, du är tvungen att ta dig samman, tänk igenom vad du verkligen vill innan Adam dyker upp och du står nervös och stammar fram ditt beslut i all hast och sedan ångrar dig.

Vad ville jag egentligen? Skulle jag klara av att se honom igen? Kanske, om möjligt, se honom tillsammans med någon annan? Jag var tvungen att fokusera, lägga känslorna åt sidan och bara ägna mig åt min uppgift, få detta överstökat så jag sedan kunde åka hem, bort härifrån och aldrig se tillbaka. Ja, det var så det skulle få bli.. 

*

Jag vaknade hastigt till av den kalla vind brisen som smekte mina bara ben ifrån den vidöppna balkongdörren, luddigt såg jag mig försiktigt omkring och insåg snart att jag befann mig ensam i sovrummet till Justin. Justin … hans namn fick mitt hjärta att hoppa ett extra slag och jag mindes gårdagen så väl, hans läppar emot mina och den goda doften ifrån hans kolon som fortfarande fanns kvar i mina lungor. Justin Justin Justin … Min kropp verkade inte få nog, jag hade önskat att stunden igår kväll kunde varat för evigt, men det finns det ingenting som gör.

Omtumlad och nyvaken satte jag mig försiktigt upp i sängen, med gårdagens smink ut smetat i ansiktet och en tufsig svans på sniskan var jag förmodligen alla killars dröm såhär på morgonen … För vad var klockan egentligen? Jag granskade utsidan av fönsterrutan och såg snart att solen fortfarande var påväg upp längs horisonten, för inte kunde den väl vara påväg ned igen? Att jag skulle sovit så länge verkade inte möjligt …

Platsen bredvid mig på sängen var tom med tilltufsad så Justin hade i alla fall sovit, men vart befann han sig nu? Med stappligt trötta steg lämnade jag sängen bakom mig för att finna toaletten som låg strax utanför rummet, tröttsamt rätade jag på shortsen och linnet jag bar innan jag lämnade rummet.

Osminkad med halvluddiga påsar under ögonen granskade jag mig själv i den stora spegeln, håret såg i alla fall betydligt bättre ut nu än för några minuter sedan… Nåja, vad var det värsta som kunde hända? Att kungen staplade in här? Nej Esme, det kunde ha varit värre, och med den tanken och ett lite mer lättat hjärta slog jag av lyset intill badrummet och klev ut genom dörren.

Magen gav ifrån sig ett dovt skrik efter mat, pannkakor var det första min hjärna snappade upp, pannkakor med en massa sirap, sådär onyttigt med fruktansvärt gott. Ja, jag var sugen på pannkakor och var fast besluten att få tag i några om jag bara kunde få tag i Justin?

Min mun var påväg att ge ifrån sig ett halv generat rop av hans namn när jag plötsligt hörde hans röst, jag sökte med blicken innan jag kunde konstatera att den kom nedifrån. Med små försiktiga steg gick jag nedför trappen, följde strömmen av hans röst, påväg att yttra mig om något i stil med ’vad ska en ung dam behöva göra föra att få lite käk på det här stället?’’ hejdades jag plötsligt när jag kunde höra någon yttra, ’Vad pågår mellan er egentligen?’ en mörk, aning irriterad röst som verkade tillhöra… Lukas?

Nyfiket klev jag försiktigt närmare mot köket där samtalet höll plats och smygandes bakom kunde jag från avstånd se Justin förvirrat rynka på ögonbrynen till orden ’Det pågår ingenting, hon betyder ingenting för mig’. Ingenting …? Betydde det som hände igår ingenting för honom? Miljoner tankar for genom mitt huvud likt löpeld, allt hade bara varit ett spel. Ett spel där jag varit slagbrädet. Chockerad, förtvivlad och en aning äcklad försvann tanken av nygräddade pannkakor likt vinden ifrån näthinnan och allt jag kunde tänka på var hur snabbt jag kunde ta mig därifrån, bort ifrån detta hus, bort ifrån Justin, bara bort. Lukas var påväg att svara när hans röst snabbt dog ut, då dem båda avbröts och jag hastigt fattade tag om en kruka som var påväg att falla i golvet då jag backat in i ett bord i all hast.

Utan att tänka två gånger sprang jag med hastiga steg uppför trappen, åter tillbaka till sovrummet för att finna min handväska, jag skulle bort härifrån, så fort jag kunde förmå. Med skakiga händer fumlade jag med dragkedjan till väskan och kastade den snabbt över axeln, Justins röst ekade i huvudet, han ropade mitt namn nedifrån och Lukas som snabbt avbröt honom, beordrade honom att låta mig vara ifred, beordrade honom att låta mig gå, att släppa det som om jag vore någon prostituerad Justin funnit på gatan kvällen innan.

En lättsam tår lämnade min kind när jag mötte den chockerade blicken till Justin på sista trappsteget, han fattade snabbt tag kring min handled, ’Jag vet inte vad du hörde, men det är inte som du tror’ sa han snabbt, ’Haley, snälla låt mig förklara’ fyllde han in med fortfarande samma blick, lika chockerad han själv, troligtvis över att jag hört deras konversation som jag egentligen inte borde.

Jag granskade hans ansikte om så för någon sekund, utan att ge ifrån mig så mycket som ett andetag, granskade hans ansikte, den vackra olivfärgade tonen till dem hasselbruna ögonen, dem fylliga läpparna som berört mina, det perfekta leendet som där under dolde sig, den känsliga och mjuka beröringen han gav ifrån sig, den muskulösa tatuerade kroppen, den välklippta kalufsen, hela honom avspeglade sig i mina ögon och jag kände hur mina ögon ville släppa flera tårar men jag gjorde allt i min makt för att hindra dem. ’Du har sagt nog’ viskade jag försiktigt fram med rasplig stämma och en plötslig tår lämnade min kind, och med dem orden drog jag åt mig min hand och sprang ut genom dörren, nedför uppfarten och fortsatte bort, så långt bort jag kunde förmå, bort från skymten av Justin utan att blicka tillbaka. Det kändes som om jag aldrig sprungit så fort i hela mitt liv, som om min kropp fick en ny sorts glöd. Tårar fortsatte att sippra nedför mina kinder men jag kunde inte stanna för att torka dem, jag ville bara bort, bort från Los Angeles, bort från detta uppdrag men framför allt så långt bort ifrån Justin jag kunde och aldrig se honom igen.

Jag betydde ingenting för honom, jag var bara en bricka i hans spel, kanske hade han utnyttjat mig på samma vis som jag hade utnyttjat honom. Kanske hade kyssen vi delat inte betytt någonting, kanske var det bara för att komma mig närmare. Visste han sanningen? Hade han tillslut listat ut det? Och iså fall hur?

Jag blickade bakåt för att försäkra mig om att jag var ensam och stannade till när jag insett att vägen var tom, jag andades häftigt efter att ha sprungit, sipprade efter luft och tänkte tillbaka på gårkvällen, kyssen hade betytt något för mig. Mer än vad jag kunnat föreställa mig. Justin hade blivit som en drog, en jag inte kunde få nog av, på ett sätt jag inte visste var mänskligt. Men mina tankar for snabbt tillbaka på vad som precis hänt, och jag kunde inte släppa tanken på om Justin bara utnyttjat mig eller inte, men det stora frågan som tycktes återkomma i näthinnan var, Hade han legat steget före hela tiden?

Förvirrade? ;)

 Solskenets sista varma solstrålar värmde på våra bara armar där vi satt i solskenet på verandan och en härlig somrig bris susade snabbt förbi, jag smuttade på det iskalla bubblande vattnet ifrån flaskan samtidigt som mina ögon landade på Haley där hon endast någon meter ifrån mig satt med blicken vänd utöver den vackra utsikten samtidigt som hon fingrade med kinapinnarna i pappersförpackingen till nudelwoken. Min blick följde varenda liten rörelse hon förmådde sig att göra, en aning genant som hon såg ut att vara över att äta mitt framför ansiktet på mig, vred hon sig diskret av och till bort från mitt håll för att få i sig en bit kyckling eller lite nudlar.

”Gillade du det?”, Haley vred sig försiktigt mot mitt håll, nickandes, i samma veva som hon generat tuggade på sin mat, jag nickade instämmande, med ett snett leende.

Hur mycket jag än försökte kunde jag inte hitta något med Haley som jag inte gillade, även när hon åt mat eller drack vatten var hon lika vacker och bedårande som hon alltid var. Med tidigare tjejer jag träffat av och till fann jag alltid något jag inte gillade, det kunde vara något så töntigt som hur deras smink låg placerat eller om dem inte hade tillräckligt vita tänder, det fanns alltid något jag störde mig på eller inte gillade…

Men med Haley, hur mycket jag än försökte fanns det inget, allt jag hittills sett av henne föll mig i smaken, hon var försiktigt men endå framåt som person, snäll men endå lite kaxig, snygg men endå sexig och tog för sig fast inte så hon blev outhärdlig. Och det var något med hennes sätt att le som alltid fick mig att rysa längs ryggraden, hur hennes kritvita tänder blottades och att hennes högra ögonbryn alltid lyfte sig en aning extra och hur hela hon het enkelt lös av lyster, hon tillförde solsken och lycka fast det fanns alltid ett visst mörker hängandes över henne som jag än inte riktigt satt fingret på.

”Åh, jag är vrålmätt” tjöt hon och torkade sig försiktigt kring mun med en ren servett, ”Kul att du gillade det” fyllde jag lättsamt in då jag såg hur Haley föll ned på rygg i den lutande solstolen, ”Det var nog det godaste jag någonsin ätit” stämde hon in försiktigt och klappade sig lätt om magen innan hon vek av ansiktet och mötte min blick, dem mörkgröna ögonen speglades vackert i det röd-rosa skenet och hennes hår låg perfekt placerat kring hennes smala axlar, ”Du är så vacker” jag spärrade chockerat upp ögonen av mina egna plötsliga ord, generad utan att mitt ansikte tog någon speciellt färg då det aldrig hände såg jag djupt in i hennes och såg hur hon avfyrade ett generat leende utan att släppa blicken,

”Du också” stämde hon efter en stunds tystnad och våra blickar bröts för att utforska utsikten vi hade framför oss, som om hela världen låg under våra bara fötter och för någon sekund kunde jag känna lugnet överta min kropp på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Det kändes varmt. Jag kände mig lättad. Men viktigast av allt jag kände mig för en gångs skull trygg.

*

Tysta andetag, ett ljud nästan ekande mellan väggarna intill mitt sovrum. Där låg jag tryggt vid sidan av Haley i min fluffiga säng, våra bara armar som snuddade vid varandra då och då i en generad gest, utan att någon utav oss tog initiativet vidare. Klockan hade passerat midnatt och jag kunde inte riktigt säga exakt hur länge vi egentligen legat där i sängen, ord och skratt som nu hade börjat dött ut då ingen utav oss verkade ha något mer och säga till den andre, eller kanske hade situationen blivit mer allvarlig, mer seriös. Att det inte längre var vem som helst som pratade med den andre, att det längre inte var främlingar eller två spontana vänner utan att det faktiskt fanns något mer som vilade i luften mellan oss båda.

Tystnaden var faktiskt rätt skön, ett svagt ljud uppenbarades i rummet utanför, radion spelade en gammal klassiker och jag kunde snabbt känna hur sängen började sakta röra sig fram och tillbaka, mitt huvud föll emot Haleys, följde hennes rörelser där hon låg med slutna ögon och gungade med i takten av låten som spelades, så oberörd, så rättfram men endå så otroligt vacker.

För någon minut låg jag och följde hennes rörelse i takt med musiken, hon fortfarande med slutna ögon, hennes arm som då och då förflyttades allt närmare min utan att hon ansträngde sig, det bara blev så. ”Jag älskar den här låten” viskade hon mjukt utan att avbryta sina små rörelser eller öppna ögonen. Jag smålog för mig själv, ”Den är fin” fyllde jag mjukt in och följde med i varenda liten mening som tjejen på radion sjöng.

Låten dog sakta ut och en ny började genast spelas då Haley försiktigt öppnade ögonen och försiktigt vred huvudet emot mig, utan att någon sa ett ord skådade vi varandras ansikte, varenda liten detalj och hennes mörkgröna ögon mötte tillslut mina. Snabbt kom ett dovt skratt ifrån hennes läppar och jag såg på hennes med förvirrat blick, ”Ingenting” skrattade hon generat bort och placerade en hårslinga bakom örat. ”Jag … ” stammade jag försiktigt men hejdade mig snabbt, Haley mötte nyfiket min blick, jag log retfullt ”Jag bara måste” fyllde jag in och utan att blicka hamnade jag snett över Haley, kittlade henne i båda sidorna och hennes skratt fyllde strax den tomma luften till orden, ”Justin, sluta!” upprepande gånger.

”Snälla sluta!” fnittrade hon nästintill hysteriskt och sipprade efter luft, vi bredde oss ut över hela sängen, fram och tillbaka och hon försökte ivrigt komma sig ur mitt grepp jag fått liggandes ovanpå henne och utan att pressa all min tyngd på hennes kropp stannade jag hastigt till, hon såg sig förvirrat omkring och sedan på mig, ”Tack” viskade hon mjukt med ett generat leende. 

Våra blickar möttes och vi såg på varandra intensivt, med mig fortfarande liggandes över hennes fattade jag försiktigt tag kring en fallande hårlock och placerade den bakom hennes öra. Hennes grepp kring min midja blev hårdare och jag kände hur hon mjukt pressade min kropp allt närmare hennes och utan att egentligen tänka två gånger, utan att jag egentligen behövde det pressade jag ömt mina läppar emot hennes. Hon granskade mig noggrant när jag försiktigt, efter någon sekund ryggade tillbaka, ”Haley” viskade jag mjukt och var påväg att fortsätta min mening när jag plötsligt kände en hand kring min nacke som tryckte hela mig mot hennes läppar ännu en gång. Hennes mjuka perfekta läppar formades efter mina och ömma försiktiga kyssar övergick snart och blev allt mer intensivt, smaken av mint och jordgubbe träffade mig strax då hennes tunga smekte min. Min kropp pressades automatiskt närmare hennes kropp då hon med ett tag kring min midja tryckte mig så nära henne själv hon kunde förmå.

Tiden existerade inte för några sekunder, för någon minut fanns inga besvär eller bekymmer. Allt jag kunde tänka på var Haley … Och hur hennes ögon alltid gnistrade då hon såg på mig och hur hon alltid såg på mig som en människa, som någon hon faktiskt kunde lära sig att älska utan att kritisera allt onda i min bakgrund. Att hon faktiskt var någon jag för första gången fallit för och att jag blivit totalt, löjligt och barnsligt förälskad i henne.

Sjukt längesedan. Fy mig! 
Jag är förresten sugen på en ny design, fast jag älskar min nuvarande ... typiska ilandsproblem! Vad tycker ni?