Vill du ha något att lyssna på under tiden du läser? Jesse Mccartney - She's No You





"Who am I?!"

"Vem är jag?" Jordan viskade försiktigt åt den blanka spegelbilden av sig själv. I bar överkropp stod han och granskade sig själv, sitt nya jag, sin nya kropp, nya utssende.
Han hade tränat, solat, ätit nyttigmat, inskaffat sig en helt ny garderob med kläder och skor, besökt en frisersalong, blekt tänderna och låtit ta bort alla dess mörka hårstrån som växt mellan hans ögon.
Det var den nya Jordan. En förbättrad. En snyggare.
Tyckte han om det han såg? Eller var det bara någon sorts fasad han döljde sitt riktiga jag bakom? Var det ett slags skal..?

På enbart några månader verkade hans liv gått från det sämre till den bättre. Han verkade vara mer populär, mer attraktiv än tidigare. Fler tjejer kom upp till han i skolkorridoren, fler tjejer frågade efter hans nummer och studerade alla hans rörelser.
Han hade fått er vänner, mer ytliga vänner. Vänner som bara tyckte om honom för hur han nu såg ut. Inte för den han egentligen är.
Men ingenting spelade egentligen någon som helst roll. Han hade låtit göra allt detta för att fånga enbart en persons uppmärksamhet. Isadora Hilton.
Men på något sätt verkade hon inte bry sig.. Hon verkade inte se hur förändrad han blivit, främst på insidan.
Jordan hade länge övat på vad han egentligen skulle säga till henne om dem sågs. Men glömde alltid bort hans intränade meningar och gjorde allt för att hålla fasaden och inte verka för framfrumstig.
På något sätt verkade ingenting spela någon roll, Jordan kunde ha hur många tjejer som helst. Men det var ingen som Isadora.

Det mörka håret som fångades i vinden, det söta leendet som alltid log vänligt, den gömda smilgropen i höger sidan som uppenbarades om hon skrattade. Hennes underbara doft, lukter av vanilj och kanel i en varmsommardag. Som promt fästes i näsborrarna och vägrade försvinna. Dem mörka ögonen, dem mörka bruna ögonen nästintill svarta som fick en nyans av glitterguld i solljuset.
Det var något med Isadora, som han för första stund fäst sig vid. Men aldrig vågat göra något åt. Aldrig vågat ta steget.
I tre års tid hade Jordan varit fäst vid Isadora. Han hade sett hur hennes förhållande med Chace utvecklats, sett fasaden hon alltid bärt på inom skolområdet, sett hur olycklig hon alltid sett ut på skolans basketmatcher. Sett hennes sida av falska leenden, sammanbitna tänder och dåliga ursäkter.
I Jordans ögon var Isadora så mycket mer än en person med pengar, så mycket mer än en person med märkeskläder och dyra bilar. Hon var äkta. Personen inom henne, den riktiga Isadora. Det var den tjej Jordan blivit kär i. Det var den Isadora han ville veta mer av, som han aldrig fick nog av.




Med den blanka svarta telefonen i handen, förundrandes över om han skulle våga skicka ännu ett sms till henne. Undrandes över vad hon nu gjorde, vem hon umgicks med och den stora frågan .. tänkte hon detsamma om Jordan? Tänkte hon någongång på honom?
Hade Jordan fått hennes hjärta ur balans på samma sätt som hon får hans genom varje ögonkast. Genom varje beröring.
Vad skulle han skriva? Vad skulle han kunna göra för att fånga hennes uppmärksamhet?



"Lust att hitta på något? xo" 

Jordan svalde hårt innan han tryckte på send. Hjärtat som pulserade allt snabbare, stingen av smärta som uppstod. Smärtan som skulle uppstå om hon än en gång inte svarade honom. Smärtan som skulle uppstå om hon än en gång sket i honom.

Jordan var fast besluten om att få reda på vad Isadora egentligen tyckte om honom. Om hon på något sätt kände samma. Om hans känslor var besvarade. Eller om hon skulle låta honom stå ensam kvar, heartbroken.
Om Jordan skulle vara som alla andra för henne, bara en i mängden.
Jordan ville inte vara en sådan person, det var inte den han var. Han ville vara någon. Han ville vara någon för Isadora. Ha en betydelse i hennes liv. Något så otroligt mycket viktigare än allt annat.
Jordan var fast besluten. Det var nu eller aldrig. Han skulle kämpa.

_______________________________________________________________________________________________

Förlåt att detta kapitel kom ut lite sent.
Och jag vill återigen passa på att tacka för alla era fina kommentarer, ni är otroliga!

Ett kapitel ur Jordans perspektiv, vad tycker ni? :)
Nästa kapitel är Serenas födelsedagsfirande! Exited? Great.

"Grattis Serena" sa ännu en pipig stämma när Serena äntrade skolan denna morgon tillsammans med Isadora vid sin sida.
Serenas födelsedag var här, en dag hon för något år sedan inte ens hade en tanke på, en dag som egentligen inte var något speciellt. Men nu, nu var det en dag hon länge längtat efter. Hon fyllde 17 år, idag var det hennes dag. Serena hade aldrig varit en person som var så mycket för att få presenter och tårta då hon tillsammans med sin mamma aldrig riktigt firat födelsedagar och högtider. För dem hade det alltid bara varit som vilken dag som helst.
Men när hon gick där i korridoren tillsammans med sin bästa vän och ett okänt ansikte efter det andra gratulerade henne kunde hon inget annat än att känna sig omtyckt. Även om hon inners inne visste att människorna omkring henne enbart ville åt Isadora så spelade det nu ingn roll, iallafall inte idag.

"Du fyller år " utbrast Isadora glatt när dem båda äntrat sina blå skåp. Serena nickad glatt, "17 år, tänk vad tiden går fort" sa Serena drömmande, och tänkte tillbaka på hur det egentligen kändes som om det var igår hon sprang runt på lekis och barbiedockor var hennes bästa vän. Nu stod hon här tillsammans med Isadora, sin riktiga bäste vän som var ungefär som en barbiedocka hon också med sitt vackra mörka hår, perfekta kropp och det senaste modet. Hon var som en levande barbie, även om det var något Serena aldrig skulle dra upp. Isadora var hennes första riktiga vän och hon älskade henne förmodligen otroligt mycket mer än sig själv.
"Verkligen" himlade Isadora sprött och fattade tag om sina historie böcker. Serena nickade försiktigt, "Kom nu knäppgök" sa Isadora glatt och fattade tag om Serenas böcker samtidigt som hon krokade hennes arm.

Det är egentligen helt otroligt hur deras båda liv förändrats radikalt under den senaste tiden.. Hur deras liv på något sätt fått en ny vändning, för dem båda.
Hur deras liv nu verkade så enkelt, så lätt. Som om dem inte hade några beskymmer alls. Som om allt gick som en dans på rosor, fast endå inte.
Serena hade på något sätt fått ett liv som många andra inte ens vågar drömma om.. Och hon kunde inte vara mer än lycklig över att det bara var hennes.

* * * * *


"Påminn mig inför nästa år att absolut inte välja Historia" suckade Isadora , Serena fnittrade lätt till och lovade att göra det hon sagt.
Historia var inte Serenas favoritämne heller egentligen och hon kunde aldrig riktigt firlura ut när dem egentligen skulle ha användning av när Kung Napoleon dog eller vad hans plikt i livet var. Om dem förståss inte valde läraryrket eller binlotikarieyrket, något som Serena, när hon såg på sig själv och Isadora kunde med handen på hjätat säga att så skulle inte fallet bli.
"Vad är det för oväsen?" undrade Serena besvärat och såg ner emot korridoren där skrik och rop av tjejer överröstades. "Sådär brukade det låta när jag kom till skolan" skojade Isadora och gav ifrån sig ett hejdlöst skratt. Hon vek bort blicken ifrån folkklungan och fokuserade sig på kombinationen på sitt lås till skåpet.
"Man skulle kunna tro att det är en kändis som är här" skrockade Serena och öppnade sitt skåp. "E-e-h-m...." stammade Isadora, "Vad?" Serena såg fram bakom sitt skåp och såg hur Isadora med ett beskymrat leende pekade emot folkklungan och vrålet som tycktes komma allt närmre och närmre.

Serena vände si hastigt om och fick genast en chock när hon upptäckt vem det egentligen var som orsakade kaoset i Strafox Highs korridor denna förmiddag.
"R-ryan" stammade Serena fram tafatt. Ryan? Ryan var i Stratfox high? Här? Nu? Serena såg sig omkring runt alla dem tjejer som följde blicken för vartenda steg Ryan tog.
"Hey" sa Ryan med sin mörka röst och fyrade av ett bländande leende. "Hey" viskade Serena fram med ett busigt leende. "hey Isadora" nickade Ryan emot hennes håll och lät sedan sin blick hamna återigen på Serena.
Ryan tog försiktigt ett steg fram emot Serena vilket raderade det lilla avståndet som dem nyligen haft. "Grattis på födelsedagen" sa han med ett busigt leende och lät försiktigt sin dolda hand komma fram bakom ryggen där han fattat tag om en stor blå bukett med rosor och gröna stora blad. "Min favoritfärg" sa Serena försiktigt och lös upp likt en sol när hon tog emot buketten. Dem vackra blommorna, Ryan var här hos henne, hon hade sin bästa vän vid sin sida och det var hennes födelsedag. Kunde saker och ting bli bättre än såhär? Allt var perfekt precis som det var.
Det spelade ingen roll om det stod flerahundra tjejer omkring dem och såg varje rörelse dem tog, för just nu kändes det som om det bara var Serena och Ryan i lokalen. Ryans vackra leende såg på Isadora, ljuset utifrån refkleterades i hans mörkgråa ögon och skapade ett slags obeskrivligt tinder. Han var så vacker, han var alltid så försiktig och vänlig gentemot Serena. Hon kunde med hela sitt hjärta säga att hon verkligen var kär i pojken ifrån Stratford. Pojken som hon haft en kändiscrush på var så mycket mer än Justin Biebers bästa vän. Han var äkta, han var som vilken kille som helst fast endå inte.
Serena såg på Ryan med ett busigt leende på samma sätt som han såg på henne, inga ord behövdes egentligen. Han överraskade henne, han var här. Det var allt som behövdes. "Tack för att du kom" viskade Serena försiktigt emot hans läppar som endast var någon decimeter ifrån hennes. "Varsegod" sa han försiktigt med ett leende.
"Får jag kyssa dig?" undrade Ryan generat. Med en svichs slog hon armarna omkring hansrygg samtidigt som han tog ett fast tag om hennes rumpa och lät hennes ben hänga fritt i luften. Hon kände doften av hans parfym, hans nytvättade hår och hans andedräkt som luktade kanel i en varmsommardag. Försiktigt pressade hon sina läppar emot hans med en sådan spänning, sådan elektisitet.



Serena var inte en sådan tjej som gillade att göra folk avundsjuka eller vara en person som är "the centre of attention". Men just i denna stund kunde hon inte förmå sig om att inte bry sig över vad alla andra tycker och tänker. Folk kunde prata bakom ryggen, viska och stirra bäst dem ville. Ingenting spelade roll längre. Serena var lycklig och det var det som spelade roll.








* * * * *





Skolans enormt långa, enormt tomma korridor kändes nästan spöklik. Väggarna gav en illusion om att korridoren bara blev mindre och mindre ju längre in man kom. Skymnigen som började lägga sig utanför, speglades in ifrån dem öppna fönstren, Korridoren som omringades av ett slags mystiskt mörker.
Dem höga blanka stilettklackarna gav ifrån sig ett ekande ljud för varje raskande steg Isadora tog med snabbt tempo.  Hon var stressad och kunde nästan känna hur svetten började lägga sig på hennes perfekt sminkade ansikte, hur doften av hennes parfym började sakta tyna bort.
Isadora var stressad, skolans vaktmästare Mr.Parker hade öppnat portarna enbart för henne denna kväll, då hon promt hade glömt Serenas present i hennes skåp. Då presenten liggandes i hennes skåp enbart var "Nyckeln" till den större hon skulle komma att få.

Sneglandes på den vita skinnklockan runt handleden som visades strax efter 17.30, stressen som retandes kröp fram innifrån, missandes samtal på den rosa iphonen ifrån Justin som ständigt blev flera, Justin som bestämt försökte få tag i Isadora, då det inte alls var länge kvar förens Serena och Ryan skulle befinna sig hemma hos Justin för ett födelse firande. Även om Isadora innan ringt Justin och förklarat situationen, verkade han väldigt nervös och orolig för hennes skull.
Men vad Isdora egentligen inte kunde förstå.. Varför då?


Den inslagna boxen, med dess silkeslena blå papper och silviriga omslagssnöre låg inte på samma plats som Isadora kunde minnas. Förbryllat sökte hon sig med händerna igenom hela sitt blåa rostiga metallskåp på alla dess hyllor.
Skolböcker flög åt både höger ofch vänster när hon oroligt sökte efter Serenas present. Isadoras annars prydliga, välstädade skåp såg nu mer ut som en enda stor röra. Men hon kunde nu inte bry sig mer.
Serenas Present .. var borta? Oroligt och förbryllat stod hon med ängsligt uttryck och såg in i det stökiga skåpet. Hon kunde inte skymta att något annat var borta, allt annat verkade finnas kvar. Förutom Serenas present.
Hon kände hur tårarna var påväg att komma, hur hennes puls ökade för varje sekund som passerade. Vad skulle hon nu göra? Det var hennes present, hennes gåva. Nu hade hon .. ingenting? Hon kunde inte på några som helst omständigheter komma till Justin, träffa Serena .. utan gåva.
Hon försökte tänka efter ordentligt om hon verkligen hade lagt den i skåpet eller om den faktiskt kunde ha hamnat någon annanstans som hon glömt bort.




"Looking for this?..."

"Letar du efter den här?" Isadora hoppade till av den mörka rösten som stöttes emot hennes nacke, som andades emot hennes nersläppta hår.
Snabbt vände hon sig om och mötte ett par otroligt vackra mörka ögon, det bländande leendet kombinerat med den brunbrända hyn. Jordan.
Försiktigt firade han av ett bländande leende i den mörka omgivningen och skakde ivrigt på Isadoras inslagna paket nämnat för Serena ..
"Hur ..." stammade Isadora fram och studerade dem små rörelser Jordan gjorde med paketet i luften. "Vanessa försökte ta sig in i ditt skåp efter skoltid.. Förmodligen letade hon efter denna" sa Jordan i lugn ton och visade den lilla boxen emot Isadora.  Isadora såg förvirrat på Jordan. Varför skulle Vanessa av alla människor försökta ta sig in i hennes skåp? Hon hade ju ingen aning om vad som egentligen fanns i den lilla boxen, eller allra minst vad Isadoras kombination var.
"Hon gjorde det där" fyllde Jordan in och pekade med handen förbi Isadora, mot karmen på henne blåa metallskåp.
Isadora vände sig stumt om och såg på sitt skåp. Jo, mycket riktigt .. där fanns det bevis på att Vanessa... Eller någon bestämt försökte ta sig in i hennes skåp och använt någon form av verktyg.
"Hur vet jag att det inte lika gärna kan vara du?" undrade Isadora bestämt och vände sig hastigt om emot Jordan med kaxig blick.
Jordan log sjävlsäkert och höjde ett mörkt ögonbryn, "Du får väl helt enkelt lita på mig".
Isadora skrockade lågt och tog ett steg bakåt, "Kan jag få tillbaka den?" undrade hon och såg med blicken emot Jordans hand där han höll hennes present.  "Vem är den till? Din pojkvän?" undrade han självsäkert och dem mörka ögonen såg in i Isadoras. Hans vackra felfria ansikte, doften av hans kolon, det bländande leendet och hur hela han på något sätt var så självsäker. Isadora kunde inte riktigt sätta fingret på det, men det var något med Jordan, den nya Jordan, som gjorde henne knäsvag. Som fick hennes hjärta att slå extra hårt. Som fick hennes självsäkra fasad att känna sig ynklig, patetisk jämfört med hans.
"Serena .." stammade Isadora fram, "Jag har ingen pojkvän" lade hon sedan till och vek undan blicken. Isadora ångrade sig lika snabbt som hon slängt ur sig ordet pojkvän.
Vad med Justin då? Tänkte hon. Visserligen hade dem aldrig bestämt sig för att dem var pojkvän-flickvän, men endå så kunde Isadora tycka att dem betedde sig som det. Och varför fick Jordan Isadora att bete sig såhär? Varför dolde hon Justin för honom? Varför kunde hon inte bara stå på sig och berätta att hon hade en pojkvän, att hon hade en kille i sitt liv som hon älskade.. ?
Isadora svalde hårt och mötte dem mörka ögonen igen, Jordan nickade försiktigt och räckte fram den lilla boxen, samtidigt som han avfyrade ett snett leende. "Tack" stammade hon fram och fattade tag om den lilla blåa boxen med dess silvriga snöre i båda händerna. "Låt mig få följa dig till bilen?" undrade Jordan hastigt och bet sig löst i läppen.
Med hjärtat nästan i halsgropen, benen som var nära på att vikas, det bultande bröstet och den nervösa attityden, nickade Isadora lätt på huvudet åt hans svar.

Hon kunde inte förstå hur hennes beteende utvecklades så fort Jordan var nära, så fort hans mörka ögon såg in i hennes, eller hur hennes hjärta fick en slags ojämnrytm, hur hela hennes kropp på något sätt drogs åt honom och hur hennes kropp ville ha honom. Nära inpå fast endå inte.
Hon kunde inte förstå vad hon egentligen höll på med, att hon fortfarande lugnt och stilla stod kvar framför honom och smålog generat åt hans håll. När hon visste innerst inne at Justin faktiskt satt och väntade på att hon skulle komma, väntandes nervöst över att Isadora skulle hinna dit i tid.

Jordan la försiktigt en betryggande arm om Isadoras smala axlar när dem båda med små lätta steg, generade leenden och pulserande hjärtan gick tillsammans ut ur skolans långa korridor. Beskymmersfria om vad som egentligen pågick i världen, med ingen som helst tanke på vad som pågick runtomkring eller vem som kunde se dem båda.

För någon sekund släppte Isadoras tankar allt som hade något med Justin att göra.. För någon sekund kände hon sig fri, fri att göra vad hon ville. För någon sekund kände hon sig mänsklig, med en kille vid sin sida som hon kunde visa upp. Som folk faktiskt kunde se och röra, som var verklig.
Och även om Jordan inte var hennes pojkvän, utvecklades det något inom Isadora, en liten känsla som växte allt större för varje passerande minut, som faktiskt intalade henne att låta sig leva ut för stunden. Att inte bry sig om konsekvenser. Att för någon sekund leva livet.


_____________________________________________________________________________________________

Sådär ja, ett ganska långt kapitel tycker jag :)
Lämna gärna era åsikter och synpunkter om kapitlet,
vad tycker ni om att Jordan bara ploppar fram sådär? :)

Nästa kapitel dyker upp senare ikväll/inatt :)

förresten,
Happy Valentines Day!

"Jag tycker du ska göra det" sa Scooter med en hög stämma då han gick i små cirklar fram och tillbaka framför soffan där Isadora och Justin satt.

Isadora hade kommit till Justin för att fråga om lov. Något som hon själv tyckte var en självklarhet då det mestadels skulle handla om honom, och att tidningen på så sätt skulle sälja extra om en "känd" tjej klev fram och sa att hon hade en relation med självaste Justin Bieber.
Men nu när Isadora satt bredvid Justin i den beiga soffan verkade det självklara inte så självklart längre. Justins blick sökte sig ned emot golvet och av han ängsliga ansiktsuttryck att döma verkade han inte gilla idén. Scooter däremot verkade tycka det motsatta då det skulle vara bra pr.
"Jag kan tacka nej.." började Isadora försiktigt och sökte efter hans hand och försiktigt flätade deras fingrar samman. Justin vek sakta av med blicken ifrån golvet och såg ned på deras händer, "Jag vet hur mycket du vill vara med i den tidningen Isadora.." sa Justin försiktigt, ord som nästan kom ut i en viskning.
Isadora såg upp emot Scooter med ett försök till att se sträng ut och Scooter tog antydning av blicken och lämnade dem båda för att gå till köket där Isadoras pappa befann sig.


Justin sökte med blicken upp emot Isadoras kropp och hans ögon hamnade tillslut på hennes ögon, hans speglblanka yta skimrade i ljuset ifrån takkronan, Justin kunde på något sätt alltid ta andan ur Isadora. Gör henne stum.
Bara av en enda blick kunde hn få hennes hjärta att slå snäppet hårdare innanför hennes bröstkorg, få hennes knän att nästan ge vika utifall hon skulle stå upp och ge henne fjärilar i magen för varje liten beröring.
Han såg på henne med sitt vänliga ansikte, hans bländande leende uppenbarade sig allt mer ju längre han såg på Isadora. "Jag tycker du ska göra det.." sa Justin lugnt, fortfarande blicken fäst i hennes.
"Tycker du?" frågade Isadora häpet. Justin nickade långsamt, "Om du lovar att göra mig stolt" sa han sedan flörtigt och fyrade av ett bländande leende. Isadora nickade uppspelt och kramade om hans hand snäppet hårade, "Jag lovar".


"I promise.."


* * * *


"Hej snygging . Allt bra? / Jordan"


Isadora såg stumt på den vita lysande skärmen med dess svarta små bostäver. Hon kunde inte finna några ord. Hon kunde knappt få luft. Jordan? Jordan som i Spikes?
För det första, hur i hela friden hade han fått tag i hennes nummer? Och för det andra, varför skriver han snygging? Vad ville han ha ut av det hela..?
Isadora svalde hårt, hon kände hur svetten kom krypandes fram i armhålorna, kallsvett. Svett av skyldighet.
Hon kände sig skyldig. Men vad var det egentligen pågrund av? Varför kände hon sig skyldig?
Var det pågrund av att Jordan hade letat upp hennes nummer? Var det för att han skrivit snygging? Eller var det skuld pågrund av Isadora kände en dragningskraft till honom...? En dragningskraft som nästan var outhärdig.

Isadoras blick for omkring genom dem ljusa väggarna med mönster likt sammet, den stora himmelsängen, dess lysande lyktor och den gignatiska tv:n som tog upp mestadels av den ena väggen. Justin som promt tagit sig ledigt denna kväll, tagit sig ledigt från albumet.. För att få spendera den tillsammans med Isadora. Just the two of them.
Hon hörde hur Justin visslandes gick omkring i småcirklar i rummet intill, väntandes på att popcornen skulle bli klara. En doft av salt och smör som spred sig i luften hon andades.
Isadoras magkänsla hade uppenbarats likt bubblande läsk när Justin, Justin med sigg busiga leende och tindrande ögon kysst hennes kind och viskat i hennes öra att ikväll skulle det bara vara dem. En kväll dem båda verkligen behövde, en kväll dem så länge sedan haft, en kväll bara dem två.
Men nu? Isadoras bubblande mage likt kolsyra hade försvunnit likt vinden. Nu.. Tack vare Jordan..?
För var det verkligen hans fel att hon nu stod där ensam i det otroligt mysiga rummet Justin ordnat för just denna stund, då dem tillsammans skulle spendera kvällen med kärleksfilmer och popcornkastning, mysiga kramar och små lätta kyssar..?
Isadoras tumme smekte över den vita skärmen på dess mörka touchknappar. Något inom henne ville så gärna svara på hans sms.. Något inom henne sökte efter en bekfrätelse, bekräftelsen över att hon var tillräcklig. Att hon var vacker i någon annans ögon, vacker för den hon var.
Något inom henne längtade efter kärlek i verkligheten, att stolt få visa upp den person hon älskade. Att låta världen veta att han var just hennes. Men samtidigt sköljdes hon över med skuldkänslor. Skuldkänslor över att gå bakom ryggen på den person hon älskade.
Isadora älskade Justin, av hela sitt hjärta. Han var hennes hopp, hennes tro och hennes öde. Hennes kärlek till Justin var så otroligt äkta, så fruktansvärt mäktig.
Hon älskade honom för den han var, bara Justin. Även om hon ännu inte berättat det. Men hon intalade sig att vänta... Vänta tills den rätta stunden var inne. 




"Är du okej?" Isadora skvatt plötsligt till där hon stod fifflandes med sin mobiltelefon, dem obesvarade frågorna i huvudet och det pulserande hjärtat. Adrenalinet som uppstod. 
Isadora vände sig hastigt om och såg på Justin ståendes i dörröppningen med famnen full av läsk och popcorn. Han såg på henne med skärradblick och blurrande ögon.
Isadora log ett tillgjort leende samtidigt som hon tog en fallande hårslinga bakom örat. Hennes blick gick från Justin ner till sin mobil hon innefattande i handen, dem lysande svarta bokstäverna som ristat in sig i hennes näthinna.
Hon nickade lätt, nästan obemärkt och såg på Justin, hans vackra ekkorögon som fick en nyans av guldglitter i skenet av dem brinnande ljusen. "Jag är okej" instämde Isadora samtidigt som hon lät sin ena tumme slå av den lysande mobilen.


"I'm fine .."





Hon hade ingen aning om hur en människa egentligen förklarar en sådan sak som nyligen hänt. Och om det går, är det verkligen rätt och göra det? Blir inte personen i fråga arg, ledsen, sårad...?
Hon intalade sig själv om att det var en engångshändelse.. En engångshändelse som aldrig skulle upprepas igen. Och att Jordan förmodligen skickat till fel person.
Det var bäst så.
För trots allt.. Isadora älskade Justin.. Eller hur?

_______________________________________________________________________________________________

Beklagar den låga uppdateringen, då jag jobbat konstant dem senaste dagarna.
Men under den kommande veckan kommer uppdateringen att vara galant, förmodligen :) Då jag är ledig i lite över en vecka, (Då jag jobbar i norge, och enbart jobbar varannanvecka!)

Tack för ert tålamod och era fina ord.

"Jag är hemma" hojtade Isadora ut i hallen då hon precis kommit hem ifrån skolan. Doften av stekt kött och
hemmagjord potatissallad nådde henne näsa och hon kunde känna hur hungrig hon egentligen var då hennes mage gav ifrån sig ett högt kurrande ljud. "Här inne" Stämman ifrån Rose kom ifrån köket och Isadora skyndade sig genast att slänga av sig skorna med ett duns i hallen. "Hur var dagen?" undrade Rose nyfiket samtidigt som hon kikade in i den öppna ugnen "Bra .." sa Isadora och studerade hennes rörelse "Vad blir det för mat?"  lade hon sedan till och gick fram till ugnen där Rose stod "Kött, potatissallad och rostade grönsaker" sa Rose och ett leende prydde hennes rödmålade läppar.
"Har någon saknat mig?"  Richard slog ut armarna med ett leende i dörröppnungen till köket , av kostymen och portföljen att antyda hade han precis kommit hem från jobbet.
Isadora sprang hejdlöst fram emot hans öppna armar och dem båda omslöts i en kram. "Pappa.." viskade Isadora fram i hans öra.
Att få säga ordet pappa, att verkligen kunna mena det, var väldigt stort för Isadora. Hon hade alltid älskat sin pappa även om dem varit på varsitt håll i stort sett under hela hennes uppväxt var deras band till varandra nu starkare än någonsin. Dem var nästan oskiljbara och tillsammans med Rose var dem som en liten familj.


* * * * *



"It was teens stars magazine .."


"Jag ska se vad jag kan göra" sa Richard i telefonen till den person han pratade med. Av tonläget att döma verkade han inte glad över det han just sagt.
"Vad är det Richard?" Isadora vände blicken emot Rose då hon förvånat såg på Richard. Isadora knaprade på en bitt kött som fanns kvar på hennes tallrik och försökte hålla låg profil. "Det var Teen Stars tidningen..."Började han försiktigt och satte sig ned kring matbordet igen. "Dem vill ha Isadora på framsidan och göra en intervju.." fortsatte han långsamt. Isadora såg upp och mötte hans blick med en häpet mun. Teen Stars vill ha ..Henne på framsidan? Isadora visste att endast kändisar hamnade på den sidan och hon kunde inte direkt betrakta sig själv som en kändis?..
"Det är ju underbart Isadora" log Rose uppmuntrande och skakade om hennes axel lätt. "Men...?" undrade Isadora och såg emot sin far. "Men.." , lång paus , "Dem vill ha en intervju om Justin" lade han sedan till och såg ängsligt emot Isadora.
Självklart ville dem ha Isadora på framsidan pågrund av Justin, tidningen skulle sälja om hans namn stod på framsidan och någonform av "Isadora Hilton dejtar popstjärnan Justin Bieber". Eller någon tjej över huvudtaget.. Isadora var inte dum.. Sådant förespådde hon med en gång.
Men samtidigt ville hon så gärna vara på den framsidan. Det skulle hjälpa hennes far och ge publicitet för Hilton Hotels. Hon ville hjälpa till, på alla tänkbara möjliga sätt.
Frågan var egentligen hur hon skulle nämna det för Justin? Ungefär som att fråga om lov.. Om hon fick lov att nämna att dem dejtade.
Och i såfall, skulle deras förhållande bli till det bättre på grund av det? Eller skulle det bli till det sämre?

Kort kapitel jag vet, Part2 blir nog betydligt längre! :)

Vad tycker ni?
Tar gärna emot feedback.


Förresten, fick en fråga om vad "ASAP" betyder, och det är en förkortning på As Soon As possible = Så snabbt som möjligt! :) Kram

På något sätt verkade Justins stressade schema påverka dem alla på ett eller annat vis. Hans fokus på albumet dem alla arbetade tillsammans med, som dem alla ville vara en del av verkade på nått sätt ta all vaken energi.

Serenas Födelsedag var bara en dag iväg, men när Isadora studerade längs väggarna i rummet verkade ingen var särskilt intresserad av det. Serena hade fått i uppgift att vara någon typ av sekreterare åt Justin, något hon verkade tycka om väldigt mycket, hon fick spendera dagarna bland bokningar och en mega kalender. Kombinerat med en snygg outfit och ett svart headset på huvudet liknade hon en affärskvinna.



"Justin's beautiful voice .."

Justins vackra stämma spreds längs väggarna då han nu arbetade och spelade in en cover på Lil waynes "How to love". Hans underbara röst dansade melodier i öronen och han log sådär sexigt emellan åt mot Isadoras håll ifrån båset.
Scooter satt lugnt på en vickande stol och gungade med i låten. Han om något borde vara glad tänkte Isadora när hon med en suck vände blicken emot det fortfarande vita papperet framför sig. Hennes uppgift var något helt annorlunda än att sitta på en gungande stol eller springa runt i cirklar i telefon. Hennes uppgift var att på något sätt fundera ut en låt, en låt som skulle komma och bli en duett. En duett som hon och Justin sedan skulle sjunga. Tillsammans.

Hon vred och vände på sig där hon satt, den kaotiska bakgrunden gjorde att hon på något sätt inte kunda fokusera sig. Hon fann ingen ro, ingen frid.
Isadora var inte van vid att bara sådär få en uppgift om att skriva en låttext. Hon var alltid lugn och sansad och lät sina fingrar göra sitt eget jobb. Bara sådär kunde hon då skriva en fulländad låt på ett par minuter.
Det hade tidigare nästan blivit kaos då Isadora bestämt protesterat över att dem kunde använda en text hon redan skrivia, men Scooter hade bestämt förbjudit det då han ville att det skulle vara något nytt, något fräscht. "Något som ungdomarna idag skulle älska" hade han bestämt betonat sig om. Men vad tycker ungdomar egentligen om idag? tänkte Isadora. Skulle det vara något popigt? Något kärleksfullt? Något mittemellan? Eller helt enkelt bara en mix av alltihopa..?


"Hur går det?" Justin satte sig med en duns ned i soffan vid sidan av Isadora. "Inte bra" suckade Isadora och hävde över det tomma papperet emot Justin.
"Hey" sa Justin och placerade sin tumme under hakan på Isadora så hon bestämt var tvungen att se åt hans håll.
Deras ögon möttes, Justins så vänliga så bekymmersfira såg in i hennes blanka, trötta ögon.
Det nästan varma och fuktiga rummet utan fönster hade orsakat att Justin fått en blank yta i ansiktet, små svettpärlor rann längs hans pulisonger. Doften av hans kolon nådde hennes lungor. Och det spelade egentligen ingen roll attt han var svettig, han var förmodligen sexigare nu än någonsin innan.
"Vi gör det tillsammans.." sa Justin lugnt med handen fortfarande tryggt placerat under hennes haka. Hon såg på honom med beskymrad blick, men ett litet leende började pryda hennes läppar. "Really?" frågade hon förvånat. Justin nickade svagt, "Ge mig fem minuter" , lång paus, "Så kan vi lämna huset en stund, hitta insperation" fyllde han sedan in och gav hennes rosröda kinder en svag kindpuss.


* * * * *





"It was a late summer night
The sun was about to fall and stars came across
The wind caught your hair and I saw the way you smiled

It was a moment when I found you


That's when I knew
That's when I realised
I've gotta have you
Ohh baby, I've gotta have you

With you by my side , nothing else matters
With you by my side baby, nothing else matters
Ooh, nothing else matters"


Justin läste igenom den påbörjade texten då dem båda satt md fötterna insjunka i sanden på den långa vita stranden, med utsikt över den blanka glittrande havet. Solen som brände mot deras bara ben.
Där fanns insperation, där fanns kärleken. Där var det då dem båda kompletterade en låt, tillsammans.
"Jag älskar den" sa Isadora och såg på Justin med ett leende, Justin nickade intsämmande "Det är en jätte bra början" sa han och skuggade sedan igenom papperet en gång till för att försöka komma på hur nästa vers skulle gå.
"Jag tror det räcker för idag .." började Isadora försiktigt för att fånga Justins uppmärksamhet, som snabbt såg upp ifrån det tjocka blocket. Ett leende kunde skymtas i hans kind. Ett mörkt ögonbryn hödjes och hans blick såg frågandes på Isadora, undrandes över vad hon egentligen menade.
Isadora log ett bländande leende och såg in i Justins gyllenbruna ögon intensivt "..Kanske vi kan göra något annat istället?" och med det sagt slog hon busigt undan blocket ur hans famn sekunden innan hon placerade sig gränsle över hans knä. Deras båda läppar var bara mellan några millimeters avstånd då Justin tog ett fast tag om hennes rumpa och drog hennes kropp ett skritt närmare sin. "Vad tänkte du?" undrade Justin och log busigt emot hennes ansikte. Med armarna placerade kring hans hals, den brännande solen som uppspelades sig på ryggen. Doften av Justins kolon som träffade henne då vinden fattade dem båda.
Isadora hade aldrig tidigare känt sig så självsäker, aldrig tidigare varit så upphetsad som hon var nu. Tillsammans med Justin satt dem på en strand, mitt på ljusa dagen. Det spelade ingen roll, hon hade aldrig tidigare känt sig så redo för vad som komma skall.
Med ett fast tag om hans brunbrända nacke och doften av Justins andedräkt som träffade hennes ansikte sekunden innan hon tryckte sina läppar emot hans, en hård intensiv kyss som snabbt övergick mot en mer lugnare, mer kontrollerad. Deras tungor som försiktigt möttes, smaken av dem båda delades. Smaker av mint och färsk citron.
En sötsur kombination.
Ju intensivare dem båda blev, desto mer kunde Isadora känna hur det fasta taget om hennes rumpa, hur hela hennes kropp gång på gång drog sig närmare Justins.
"Ett nytt sätt att hitta insperation" flåsade Justin mellan deras djupa kyssar och log hastigt. Isadora stannade upp och såg på Justins vackra ögon, hur hela hans ansikte bibehöll en sorts lugnt anseende. Hur hela hans kropp var så kontrollerad men att det någonstans inom hon växte ett vilddjur, ett vilddjur som snart skulle vara omöjligt att kontrollera.
Isadora log ett kontrollerat leende innan deras båda läppar ännu en gång möttes.

_________________________________________________________________________________________________


Det är cirka 3-4 kapitel kvar tills Serenas födelsedag :) hoppas det är okej?! Great.

"Jag behöver din och Serenas hjälp, ASAP"

Meddelandet ifrån justin fick Isadora att bli orolig men samtidigt väldigt nervös. Justin ville ha våran hjälp? Med vadå egentligen? Och varför var det så otroligt brådskande?
Isadora sneglade runt i det extremt tysta klasrummet, så otroligt tyst att man skulle höra en nål falla från mils avstånd. Klassens alla elever satt fullt insyltade i det sista mattematikprovet innan sommarlovet skulle ta fart om några få veckor. Isadora hade varit klar med sitt test för länge sedan och satt snällt kvar för att vänta på Serena. Miss.Eckhart en snäsig fyrtioåring med gråa hår och alltid glasögonen på sne satt framme vid katedern och strängt såg till så ingen fuskade genom att snegla på den vid sidan av. Isadora ville inte riskera att Serena hade ljudet på genom att skicka ett sms, men hon ville heller inte låta Justin vänta vad det nu var han ville ha deras hjälp till.

"Psst" väste isadora så tyst hon kunde för att fånga Serenas uppmärksamhet som satt snett framför henne, "Psst" upprepade hon lågt men Serena hajade inte till.
Otåligt satt hon kvar och skruvade på sin blyertspenna mellan fingrarna och såg hur elev efter elev lämnade in sina halvfärdiga test enbart för att få lämna lektion.

Stolen gav ifrånsig ett knarrande ljud när Isadora försiktigt reste sig upp och fattade tag om sina papper. Hennes blick låg på Serena medans hon försiktigt gick fram emot Miss.Eckharts bänk. "Redan färdig miss.Hilton?" Isadora snubblade nästan till i sina höga klackar då hon skvatt till av Miss.Eckharts höga stämma. Klassens alla ögon hamnade genast på Isadora som kände hur hennes kinder började få en nyans av illrött. "mhm" stammade Isadora fram och försökte fånga Serenas uppmärksamhet.
"SMS", "JUSTIN", "ASAP" väste isadora emot Serena och slog fingret emot klockan hon hade på handleden som ett tecken på att det var bråttom.
Serena såg på henne med förvirrad min, "Va?" väste hon. "Justin, ASAP" upprepade Isadora och vände snabbt blicken emot miss.Eckhart som såg på henne med sträng blick.
"Varsogåd" sa Isadora och sträckte fram sina papper. "ASAP" upprepade Isadora med blicken vänd emot Serena som fortfarande inte forstod någonting.
"MEN FÖR GUDS SKULL, JUSTIN SKICKADE ETT SMS TILL MIG OCH VILL HA VÅRAN HJÄLP NU!" sa Isadora högt och slog upp armarna i luften.
"förlåt" stammade hon sedan försiktigt fram emot Miss.Eckhart. "Jag är färdig" skrek Serena högt ut och skyndade sig snabbt upp från stolen fifflandes med sina papper och handväska.


* * * * *


"And This.. was urgent?"

"Och det var det här som var så brådis?" undrade Serena med ett snett leende bakom papperena hon hade framför ansiktet. "Jag förstår inte.. Vad är det som du behöver hjälp med?" stämde Isadora in och släppte ner papperen på bordet framför henne. "Justin och Scooter satt rofyll vid sidan av tillsammans med Ryan och såg på dem med bländande leenden. "Justin ska göra en comeback och vi har en månad på oss" sa Scooter och vände blicken emot Justin, " Och vi behöver Isadoras hjälp att skriva musik och Serenas hjälp att boka intervjuer, fotograferingar osv som kommer ske här hemma" fortsatte Justin.  "I'm in" sa Serena utan att blinka. Isadora vände förvirrat blicken emot hennes håll, Serena ryckte på axlarna och log snett.
Isadora såg på Justin förvivlat, Ville han at hon skulle hjälpa honom att skriva musik? Hjälpa honom att sätta ihop ett album?
Isadora hade aldrig tidigare gjort något liknande, det skulle vara som en dröm att få hjälpa den person hon älskar att skapa ett album, att få vara en del av hans comeback.
"Vi lämnar er ifred en stund" sa Scooter och nickade lätt åt Justins innan han och Ryan reste sig, Serena la en betryggande hand på Isadoras axel innan även hon gick iväg tillsammans med dem.
"Vill du?" dem otroligt vackra ögonen såg in i Isadoras, hans lugna och fridfyllda ansikte kombinerat med hans bländande leende. Justin såg uppmuntrat Isadora i söknad efter bekräftelse.
"Vad som helst för att hjälpa" nästan viskade Isadora fram och log snett, Justin reste sig hastigt upp med ett leende och sträckte fram handen emot Isadora.
Doften av hans andedräkt ångades in i hennes lungor, doften av mint och apelsin. Hans pulserande bröst emot hennes då han drog kroppen ett skritt närmare sin med ett fast tag om höftbenen.
"Tack" viskade Justin fram emot hennes läppar med ett lekfullt leende, "Ingen O.." sa Isadora innan Justin kunde bärga sig och pressade hans läppar gentemot hennes.
Deras båda hjärtformade läppar formades perfekt ihop och deras tungor möttes och började lekfullt glida in i den andres mun. Deras båda andedräkt med smaker av citron,apelsin och mintpastiller var en perfekt kombo.
Justin var perfekt. Stunden var perfekt. Och isadora kunde känna någonstans mellan det bultande hjärtat och den triumferande pulsådern att Justins comeback skulle bli en succé.

_________________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni?

Börjar bli lite dåligt med kommentarer... Vet inte när nästa dyker upp.

Scooters stämma hördes utifrån hallen där han gick omrking i cirklar och verkade fullt upptagen med telefonen. Justin kunde höra hur dem diskuterade hans eventuella comeback nu när Justin fått alla sina krav uppfyllda. Men hur kom det sig att något inom honom inte var redo än? Hur han fick känslan av att något fortfarande saknades? Något som höll honom tillbaka för att våga ta steget ut i världen igen...
Justins magkänsla ville mer än någonsin hålla på med musiken, musiken var hans liv. Och utan det var han egentligen ingen. Utan musiken var han bara den där killen ifrån Stratford.
Justin behövde musiken, han behövde sina fans.. Förmodligen lika mycket som dem och musikbranschen behövde honom. 


"Du är starkt Justin. Allt du vill uppnå kan du klara av. Du måste bara våga ta steget fram. Jag kommer alltid finnas vid din sida och vaka över varje steg du tar. Bara för att du inte kan se mig betyder det inte att jag inte kommer att finnas där"  

Justin mindes så väl hans mammas sista ord innan hon somnade in och lämnade denna värld. Justin mindes såväl hur otroligt mycket hon önskade att han skulle fortsätta vara stark, att han skulle våga stå på sig och vara den person han är innuti. Aldrig spela någon han inte är utan alltid vara sig själv.
Justin gick med små steg emot den enorma spegeln som fanns i studion, han studerade sitt ansikte i spegelbilden. Det var Justin som stod där men samtidigt var det inte det. Han såg en ynklig, svag och rädd kille.
En kille som var rädd för att ta steget trots attdet bara var att kliva. Allt kunde bara gå uppför från här.
"Är jag stark nog?" viskade han försiktigt emot spegelbilden samtidigt som han såg sina ögon reflekteras tillbaka, hur det bildades en tunn yta av vatten i ögonen som reflekterades av den dämpade belysningen.
Justin behövde något sorts tecken, ett tecken på att han verkligen var stark nog. Att han var modig nog att återvända.
I väntan på ett tecken som aldrig kom...



Justin gnuggade sig i dem tårfyllda ögonen och vände bort blicken ifrån spegeln. Han klarade inte av att se sig själv. Allt han såg i spegelbilden var en killform av sin mamma. Det gjorde alldeles för ont i hjärtat. En smärta som alltid kommer att finnas där, en smärta han skulle bli tvungen att leva med, den skulle aldrig försvinna.

"Eventuellt boka en intervju och en fotografering den tioende?" Justin hörde stämman ifrån Scooter som endast pratade affärer. Det var alltid affärer med honom. Och även om Justin älskade Scooter för allt han gjort för honom och sin familj var livet så mycket mer än affärer. Något Scooter behövde inse.

Justin skakade förtvivlat på huvudet åt Scooter beetende. Och satte sig med en suck ner på den svarta fotöljen med en inkopplade elgittar i famnen. Han behövde koppla av, få annat att tänka på. Och musik var han medicin. Hans sätt att avreagera sig på.

"When you was just a young’un your looks was so precious
But now your grown up
So fly its like a blessing but you can’t have a man look at you for 5 seconds
Without you being insecure
You never credit yourself so when you got older
It’s seems like you came back 10 times over
Now you’re sitting here in this damn corner
Looking through all your thoughts and looking over your shoulder

See you had a lot of crooks tryna steal your heart
Never really had luck, couldn’t never figure out
How to love
How to love.."

"Wow!" utbrast en mörk röst som tillhörde Scooter, då Justin tagit sista tonerna på sången. "Det är ju en cover, men din röst har verkligen blivit på något sätt förbättrad.. Och du har inte ens haft mamaJan hos dig" sa han med ett snett leende och slog samman sin telefon med ett klikande ljud. justin log ett anstränt leende och lade undan gitarren i soffan vid sidan av.
"Nåå?" undrade han och såg på Scooter med ett förvånat uttryck. "Vi har en hel del arbete framför oss" suckade Scooter och satte sig med en duns ned på en stol.
"Men det kommer ordna sig?" upprepade Justin. "Vi har fått en månad på oss" sa Scooter ängsligt och vände bort blicken.

Justin flämtade till och vek ned blicken emot golvet. En månad? 
Han visste hur mycket arbete en skiva kräver, hur många timmar en låt tar att göra från start till slut.
Han ville göra en comeback, han ville återvända. Men samtidigt var det något som tog emot, som gjorde honom ängslig.
Skulle Justin göra en comeback skulle det bli stort, det skulle skrivas om det i flera veckor efter. hans comeback skulle vara en största någonsin. Det var han klar över. Det var hans mål.
Justin reste sig hastigt upp och såg ned på Scooter som fortfarande satt avslappnat på stolen, "Om vi har en månad på oss, så låt oss inte slösa någon tid".

"Vad önskar du dig i present då?"Undrade Justin och såg på Serena samtidigt som han fyllde munnen med ännu en skopa av kycklingwok. Serena började genast tänka fundersamt, "Jag har ingen aning faktiskt, något personligt kanske" sa hon och log snett riktat emot Ryan som log generat.
Dem båda turturduvorna hade kommit varandra riktigt nära den senaste månaden även om dem bodde på helt olika håll så verkade ett distansförhållande fungera utmärkt för dem båda. Vilket både Isadora och Justin kunde vara glada över, då allihopa kunde umgås samtidigt nu för tiden utan en anda stel stämning. "Så Ryan.. Vad blir det?" skrockade Justin fram och knuffade honom lätt i sidan. "Vi får se" sa han generat och tog en klunk läsk.
Isadora såg rofyllt på sina fina vänner och blicken som ledde emot Serena, hennes bästa vän. Isadora hade redan den perfekta presenten till henne, en present som hon visste att Serena var i behov av och som hon faktiskt en gång sagt att hon önskat sig.
Justin och Isadora hade tillsammans bestämt att Serena och Ryan skulle få huset för sig själva den kvällen Serena fyllde år och att Justin då skulle sova hemma hos Isadora. Något hon sådär i efterhand började bli ganska orolig över. Då hon visste att även dem skulle vara själva då hennes far och Rose skulle på en tredagars minisemester till London. Men när hon såg på Justin, och tänkte på hur han alltid behandlade henne, som om hon vore en prinsessa eller som om hon vore av glas, alltid behandlade henne skört, såg till så att hon kände sig bekväm och alltid var en gentleman slutade hennes oro att ta liv. Och hon kunde med handen på hjärtat säga att det var en kväll hon nu började längta efter.
"Vi åste ju baka en tårta åt henne Ryan" sa Isadora uppspelt och såg på honom och Justin som nickade uppspelt, "Absolut! Man fyller ju bara 17 en gång i livet" sa han lugnt. Isadora nickade instämmande och lät sedan blicken falla på Serena, "Vilken färg?" , "Blå" sa Serena generat. "Then blue it is" sa Justin och höjde glaset fyllt med läsk för något form av skålning på det hela vilket fick dem att brista ut i skratt och stämde sedan in med respektive glas som gav ett klingande ljud när dem stöttes emot varandra.



* * * *


"What do you think will happen?"




"Vad tror du kommer hända?" frågade Serena och log generat emot Isadora då dem båda befann sig i Justins rum för att byta om till bekvämare kläder då dem alla skulle ha HarryPotter-maraton med läsk och onyttigheter. "Vad menar du?" undrade Isadora förvirrat och såg på Serena som drog på sig sin OnePice hon fått låna av Ryan. "Men du och Justin .. helt själva .. Hemma hos dig ...  ni sova tillsammans i din säng" sa hon uppspelt och fnittrade en aning när hon bemärkte soma tillsammans.
isadora förstod vad hon menade, och hon hade verkligen rätt i det hon sa men samtidigt kände sig Isadora ganska lugn över det som komma skall. Då hon visste att Justin aldrig skulle göra något hon inte ville.
"Vi får väl helt enkelt ta det som det kommer" sa Isadora och log, "Men du däremot .." fnissade hon sedan fram och det var allt hon behöve säga för att Serena skulle haja till henne bemärkelse och kasta en kudde lite lätt emot hennes sida, "mäh" skrockade Isadora fram och kastade tillbaka kudden emot Serena med ett skratt.
Dem båda föll pladask ner på rygg i Justins mjuka säng gäntemot varandra med ett lätt suckning. Dem båda var iförda hög tofs på sidan och varsin färgad One Piece och höga stickade sockor. Perfekt klädda för en mysig kväll.
"Jag älskar Justin" sa Isadora stirrandes upp i det vita taket och förbluffades över vad hon precis sagt. justin var den första som sagt det. Och han hade nog ingen aning om att Isadora faktiskt hört honom. Att det var tack vare dem tre små orden ifrån hans sida som hjälpte henne tillbaka, som fick henne att vakna upp ur koman.
"Jag vet.." stämman från Serena kom nästan ut i en viskning. "Gör du?" frågade Isadora förvånat och vred huvudet emot hennes håll. "Ja.. Sättet ni ser på varandra, sättet ni rör på varandra och delar små söta ord. Sättet du kan sitta och dagdrömma om honom i skolan utan att du tror att jag ser, sättet han får dig hjärta att bulta ett extra slag.." sa Serena och Isadora låg stumt och försökte ta in hennes ord. "Du har älskat honom länge.. Frågan är bara när du tänkte och säga något till han?" undrade Serena förvånat och vred på huvudet emot Isadoras håll med höjt ögonbryn. "Jag ska" suckade Isadora ängsligt fram, "snart.." lade hon sedan till och vred huvudet upp emot taket igen.

Hon hade ångest över att hon inte sagt något till Justin. Ångest över att hon visste om att han älskade henne även om han inte visste att hon faktiskt hört honom säga det. Isadora älskade Justin av hela sitt hjärta, han hade tagit henne med storm redan från första stund.
Justin var killen i Isadoras liv, och hon var beredd på att göra allt för att det skulle förbli så. Justin Bieber.. Isadora Hilton.. Skulle det egentligen fungera? Skulle dem fungera tillsammans? Som ett par?

9 dagar senare ..

Med en sprayad tan i mörkbrun nyans, nyklippt och tonat hår och ett par hundra extra kalorier och kolhydrater i magen var Isadora redo för skolan igen. För att återvända efter bilolyckan efter en månadstid. Eller var hon redo? Hennes magkänsla sa allt annat än instämmandes och hennes huvudvärk höll på att ta kål på henne.
Men hon var tvungen, hon hade förmodligen väldigt mycket att ta igen i skolarbetet och det var inte likt henne att bli underkänd i något.
Isadora kunde genast begrunda alla dess blickar som genast fastnade vid henne när hon äntrade Stratfox Highs parkering i sin pappas mörka Mercedez.

"Isa!" Isadora hajade till av den välbekanta rösten då hon precis klivit ur bilen. "Hey" log hon snett och såg på Serena från topp till tå "Snygga kläder" log Isadora och såg på Serenas nya inköp. "Tackar" sa Serena och nästan skuttade omkring henne, förmodligen väldigt nöjd över vad hon nu ägde.
"Såå .., när hade du tänkt berätta?" Serena hakade armkrok på Isadora och nästan viskade i hennes öra när dem passerade människor i olika åldrar. "Vadå?" undrade Isadora och såg förvirrat på Serena, "Men att Justin hjälper Ryan och välja en present till min födelsedag"  sa Serena sprött och sken upp i ett busigt leende när hon nämnde Ryan. "För att det är meningen att det ska bli en överraskning" sa Isadora och log.
Isadora hade inte glömt, det var inte frågan om det. Hon hade själv varit med och planerat presenten Serena skulle få av Ryan, då han ville att det skulle vara perfekt.
Sanningen var att även Isadora och Justin skulle få vara med om den. Något hon dock tänkte hålla för sig själv, iallafall en stund till. Serena fyllde ju trots allt inte år fören om tre dagar.
"Du kan ju ge en hint" protesterade Serena och såg ut att bli mer uppspelt över sin 17:e födelsedag än en 5åring.
Den ekande ringklockan i skolans korridor klingande likt en ostämd gitarr och det ekande ljudet av elever som suckade i kör nästan lverröstades. "Kom nu knäppgök" skrockade Isadora fram och krockade arm och sin fina vän.

Skolans alla elever kunde gott prata, stirra och viska bakom ryggen då Isadora passerade, hon hade helt enkelt slutat bry sig. Hon hade ett liv nu för tiden, ett liv som var nästan för bra för att ens vara verkligt. Men det var det, och det var underbart. Isadora hade funnit tillbaka till sin pappa efter olyckan, hon hade kommit ännu närmare Rose och kärleken mellan hennes pappa och Rose verkade växa för varje dag som gick, något Isadora var glad för.
Kärleken till Justin var nu starkare än någonsin, och det verkade som om deras kärlek aldrig skulle kunna gå att bräcka. Men är det meningen att dem båda ska leva lyckligt i alla sina dagar nu? Ska deras resa tillsammans vara en dans på rosor?
Isadora hade en gång hört att ett förhållande krävde bråk om småsaker någongång för att man skulle komma närmre varandra, att bandet skulle bli starkare. Och isadora kunde inte minnas någongång hon och Justin bråkat över en småsak. För vad menades egentligen med det? En småsak? Som att någon bäddade sängen fel eller bar olika skor?
Eller var det bara ett talesätt?
Småsak.. Isadora kände ordet på tungan. Ett ord hon var tvungen och ta reda på vad det egentligen innebärde.


_______________________________________




I just can't stop loving you
And if I stop,
then tell me just what, will I do?
I just can't stop loving you


"Michael Jackson?" Isadora hajade till av den välbekanta men endå obekanta mörka rösten bakom henne där hon korsade skolans parkering sjungandes, påväg mot idrottshallen där Serena befann sig. "Vem annars?" svarade hon snäst och vände sig hastigt om..
"Min favorit .. The king of pop"sa den mörka rösten, Isadora mötte dem mörka ögonen och det bländande leendet, den brunbrända hyn som gav en perekt kombination till det mörka kortklippta rufsiga kalufs. "S-s-pike?" stammade Isadora häftigt fram. "Eh.. Jag menar Jordan" sa hon sedan snabbt, en aning generat.
Jordan nickade långsamt och studerade henne från topp till tå. "Du ser ju ut att må toppen" sa han förvånat "jag trodde att du skulle ha gips´och halskrage, kanske kryckor eller i värsta fall rullstol" lade han till och firade av ett blänande leende.

Jordan, Spike. Basketkilen som en gång kommit till basketträning med en kalufs liknande spikar. Killen som alltid kunde få en tjej knäsvag med bara en blick. Killen som aldrig haft någon form av effekt på Isadora pågrund av hans bleka hy och otränade kropp. Men som endå alltid sett bra ut på något sätt.
Och nu? Där stod en solade ung man med tränade armmuskel och kritvita tänder. Hans mörka mystiska blick sökte sig in i isadoras gyllenbruna ögon. Han var .. på något sätt .. vacker.



"...Well?"

"Nå?" Isadora rycktes till ur sin dagdröm kvikt "Ledsen att göra dig besviken" sa hon självsäkert och log snett.
"ingen fara, kul att se att du mår bra iallafall" sa Jordan med ett leende. "Jag måste gå, basketträning" lade han snabbt till och skruvade med bollen på sitt pekfinger. "Vi ses" log han flörtigt och började gå mot skolans baskethall.
Isadora följde hans vältränade ryggtavla där han gick lekandes i fange med basketbollen, vinkandes åt skolans småtjejer som desperat försökte få hans uppmärksamhet.
Jordan var vacker, han hade nästan blivit olagligt vacker.. Men Isadora kunde inte förstå hur allt det, hans kropp, hans brunbrända hy, hans snyggt klippta kalufs. Hur allt det skett på knappt en månad.
För första gången någonsin när Isadora sett Jordan i ögonen kunde hon känna hur hennes hjärta slog ett extra slag. Det var inte samma styrka eller samma effekt som med Justin, men det fanns endå där. Det var något som gjorde henne intresserad, som fångade hennes uppmärksamhet. Det var något med honom, något speciellt med Jordan.

_______________________________________________________________________________________________


Bra/dåligt? Går det för segt? :)

Svaret för frågor kring om "jag är tillbaka" , så är svaret inte tillbaka helt men på god väg. Har fortfarande en hel del komplikationer inom min familj. Men jag tar en dag i taget :) Fortsätt att drösa över med era fina ord så ska ni se att jag är tillbaka på nolltid :)

Först vill jag bara säga Hej och varmt välkomna till alla mina nya läsare, era fina ord och tankar kring min novell värmer mer än vad man kan tro!
Sedan till mina "gamla" läsare som dem flesta utav er har varit med från start, Tack för att ni fortsätter och överdrösa med era fina ord :)
Till alla som läser och följer min blogg och novell, här kommer kapitel 46!

____________________________________________________________________________________________________



Det finns nog egentligen ingen som kan förklara känslan man får när man varit ifrån någon man verkligen älskar såpass länge som Isadora varit ifrån Justin, känslan man får när man kommer tillbaka. Känslan av att kärleken inte dött ut, att den fortfarande finns där. Att allting är precis som det var innan man separerades.
Känslan av att personen i fråga har väntat på en, känslan av att personen i fråga har funnits där.. Hela tiden. På exakt samma sätt som Justin varit där för Isadora. Det var som om deras kärlek på något sätt aldrig skulle kunna gå att skingras.


"I've brought me something"

"Jag har med mig något" sa Justin med ett retfullt leende. "vadå?" sa Isadra uppspelt, hon hade redan fått sina favorit rosor som stod välplacerat vid sidan av hennes säng. Hon hade Justin här. Vad mer behövde hon?
Justin sträckte sig efter en papperskasse han tidigare haft med sig och det prassliga ljudet uppenbarade sig då han lytfa upp den och placerade den försiktigt i hennes famn, "Lite smått och gott" sa Justin lugnt och log snett innan han satte sig ned igen, på den mintgröna stolen vid sidan av sjukhussängen.

Isadora log generat och började genast rota i den bruna papperspåsen. Ett flertal tidningar fångade hennes uppmärksamhet, hennes tre favorittidningar, Cosmopolintan, Elle och Seventeen. Hennes leende uppenbarade sig allt mer då hon plockade upp dem och såg med ett leende i Justins ekkorögon samtidigt som hon la ut dem på sängen.
"Låt mig hjälpa dig" sa Justin från ingenstans då han förmodligen sett smärtan som uppenbarade sig för varje rörelse Isadora prövde och ta till. Hennes smala armar gjorde fortfarande väldigt ont och var väldigt ömma. Justin så snäll hjälpte henne att fiska upp allt vad påsen innehöll.
Isadora kunde genast genomskåda hur otroligt lyhörd Justin är, hur han verkligen sätter saker på minnet, saker som egentligen inte spelade så stor roll för andra, men var så otroligt fint och vackert för Isadora.
För varje liten sak Justin fiskade upp firade han av ett bländande busigt leende, hans tindrande ögonreflekterades i hennes. Deras kärlek var så otroligt mycket mer än kyssar och kramar. Deras kärlek var vänskap, trygghet, ömsesidig respekt, vänlighet, blixtrande ögonkontakt,busiga leenden, små lätta beröringar som avfyrtde en blixt likt flera tusen voltar. Deras kärlek var så otrolig stor och så otrolig stark. Dem båda hade skapat ett sådant starkt band till den andre. Isadora kunde se lyckans som speglades i Justins ögon för varje gång han vilade ögonen på henne, hon kunde se glädjen i varje leende han log och hon kunde känna tryggheten för varje litet ord han sa.

Justin fortsatte att fiska upp saker ur papperspåsen och lade på sänglakanet framför Isadora. Chocklad sjösnäckor, små förpackningar äpeljucie, minimorötter, en kartong med nygjord kycklingsallad.. Isadora log ett varmt leende emot Justin. Som en bekräftelse om ett tack, ett tack för allt han har gjort för henne, för allt han gör. Ett tack för all hans kärlek gentemot henne, ett tack för att han älskar just henne. För den hon är.

"Jag tänkte att du kanske var hungrig" sa Justin och sträckte fram den genomskinliga kartongen med kycklingsallad. "Har du ätit?" undrade Isadora samtidigt som hon öppnade kartongen och fattade tag i den beiga plastgaffeln. Justin nickade på huvudet, "ja, Rose lagade mat tidigare". 
"Tack Justin, Tack för allt" sa Isadora från ingenstans, Justin log generat emot henne men sträckte sig sedan över sängen för att kunna nå henne läppar. Doften av hans underbara kolon träffade henne och en kyss så laddat uppenbarades, en kyss aldrig likt någon tidigare.


* * * *


"Hon komer att få vara kvar i minst en vecka för observation och medicinering, då hennes kropp brutit ner vissa näringsämnen under tiden hon var i koma behöver hon nytt tillskott, mer järn, vitaminer och så vidare.." Justin kunde höra hur Dr.Strauss pratade med Mr.Hilton utanför den lätt tilldragna dörren. Isadora var fullt upptagen med att prata med Serena som kommit för att välkomna henne och Justin kunde verkligen se hur lyckliga dem båda var, sådana bra vänner. Serena hade varit väldigt ofta och besökt Isadora den senaste månaden, efter skolan, före skolan, kväller, helger. Nästan varje vaken sekud hade hon spenderat vid hennes sida, även någon gång tillsammans med Justin. Serena var en väldigt fin tjej, en väldigt snäll och omtänksam person. En person Isadora behövde i sitt liv.


"Tack så mycket doktorn, tack för allt" Mr.Hilton skakade vänligt om handen på Dr.Strauss innan dem båda skingrades åt och Mr.Hilton klev innanför dörrkarmen med ett leende riktat åt Isadora.
På något sätt kunde Justin nästan inse hur radikalt Mr-Hilton från och med nu kommer att ändras, ändras till et bättre. Justin tror och hoppas på att han kommer inse vilken fantastisk dotter han verkligen har, och att hon faktiskt är det enda barnet hon har, att han nu efter denna händelse fått någon slags wakeup call, och insett att Isadora inte klarar sig utan honom, att hon verkligen behöver en far vid sin sida. Och det var nog precis det Mr.Hilton från och ed nu insett.
Hans sätt att se på Isadora, hans leenden, och sättet han ser på Rose, med sådan kärlek och passion. Dem var en familj. En trygg familj där Justin var kär i deras enda barn. 









"Will he still be treating Justin like he used to?"

Justin satt med ett leende på läpparna och försökte ta in varenda sekund han levde i, människorna som omringae honom, kärleken som låg i luften, luften han andades in, den trygghet och vänskap som där fanns. Justin kunde inte förmå sig att tänka på sin egen far när han såg Mr.Hilton tillsammans med Isadora.
Justin som så många gånger hoppats att Mr.Hilton skulle inse vilken fantastisk dotter han har, efter allt Isadora berättat, att Mr.Hilton nu insett det. Justin kunde inte förmå sig att tänka på sin egen far, Jeremy Bieber.
Personen som alltid funnits där för honom. Hans egen far, hans kött och blod. Som egentligen inte har en aning om vad som pågår i Justins liv, allt som hänt det senaste året. Han hade förmodligen ingen aning. Ville han ens veta av Justin längre? Efter allt som hänt? Efter att Justin bara förvunnit utan ett enda ord, inte ens ett hejdå? Ville han veta av sin äldste son eller hade han helt enkelt kanske bara förträngt honom?

Justin satt tvekandes med den vita iphonen i handen, fifflandes om han skulle ta steget och ringa honom, ringa sin pappa. Eller om han helt enkelt skulle fortsätta gömma sig, gömma sig för omvärlden. Krypa tillbaka till sin håla och där förevigt stanna.
Jeremys nummer var snabbnummer två, en enkel knapptryckning iväg då han skulle vara. Då Justin skulle kunna höra hans röst, höra hans småsyskon gnabbandes i bakgrunden om vilken mat dem skulle få, att dem var godissugna eller att Jazmyn skulle konstant upprepa "bieber"Bieber".
Ett leende spreds på hans läppar då han tänkte på Jazmyn, ack så otroligt mycket han saknade henne. Även Jaxon och mest sin pappa. Justin behövde honom i sitt liv, han var tvungen att vara vid hans sida för att allt skulle kunna bli komplett. han behövde sin familj. Nu mer än någonsin.

Justin sneglades upp med ögonen emot Isadora som där i sängen satt mumsandes på chokladsnäckor Justin köpt, hennes favorit. Tillsammans med Serena satt dem ihopkypna i sänen bläddrandes i några tidningar. Oskyldiga leenden, förvånande munnar och uppspelta ögon upprepades för varje ny sida dem kom till.
Sommarmodet var här, Justin minns såväl att Isadora för länge sedan pratat om en egen klänning hon haft i huvudet, en babyblå med alla dess volanger och glitterpaljetter. En stor knuten rosett som tog form i svanken i slutet av dess låga skärning. En sådan klänning Isadora skulle vara perfekt i. En sådan klänning hon en dag skulle få.


_______________________________________________________________________________________________


Vad tycker ni?
tar gärna emot feedback :)

Hennes hals var torr och öm. Det kunde höras på hennes stämma när hon förtvivlat försökte prata. Egentligen behövdes inga ord. Det var bara ett mirakel att hon faktiskt vaknat. En sådan kärlek och lycka som spreds i kroppen. En sådan otrolig känsla som uppstår när en person fått en andra chans. Ett ny chans, ett nytt hopp att aldrig göra samma misstag två gånger.

Dr.Strauss och alla dem sjuksköterskor som funnits där den senaste månaden, hade gjort ett fantastiskt jobb med Isadora. Att hon trots det som hänt vaknade upp och fick hjälp med en gång, med att ta bort slangen som hjälpt henne att andas. Fått smärtlindring för hennes ömma kropp, som inte fått äta riktig mat eller vätsa på en hel månad. Man kunde se på hennes ansikte, hennes armar och ben, ja hela hennes kropp att hon blivit tunnare, mer benigare. Men det spelade ingen roll, hon var fortfarande strålande vacker när hon avfyrade ett bländande leende efter att ha fått borstat tänderna, äntligen. Hennes hy så skör, så blek. Men endå så vacker.

Det var inte tårar av sorg som nu fall, det var tårar av sprudlande glädje. En sådan magisk känsla. En sådan magisk dag. En dag so komma att förändra livet för all framtid.
Richard kunde se lyckan speglas i hans dotters ögon när hon såg på honom samtidigt som hon mottog kramar ifrån Rose och Scooter. Dem båda grät precis som Richard glädje tårar, glädje över att Isadora var vid liv.
Ingenting gick egentligen inte att förklara stunden dem levde i. Ingenting kunde ha gjort den bättre. Allt var perfekt.

Richard hade så otrolit många frågor att ställa till sin dotter. Det fanns så otroligt mycket han ville säga till henne. Men för nu lät han det hållas, nu stod han istället vid sidan av sängen där hon log med ett leende. Han lovade sig själv att från och med i denna stund att ta vara på sin enda dotter, att värdesätta henne högst av allt. Att aldrig mer låta något hända henne.
Han lovade sig själv att prata med henne, att kunna prata med henne som far och dotter. Att finnas där när hon behövde honom, att stötta henne i hennes beslut. Att finnas där för varje steg hon tog. Att älska henne för att hon var hans dotter. En dotter han aldrig skulle vilja förlora.

"Hur mår du?" Undrade Richard och såg på sin dotter med tårar i ögonen. "Jag mår bra pappa" sa Isadora med sin fortsatt kraspliga stämma och fattade tag i hans hand, "jag älskar dig" fyllde hon sedan tafatt in, hennes ögon cirkulerades runt i rummet på dem kända ansiktena, "jag älskar er allihopa" log hon milt.









Hjärtat som pumpade blod likt en springande häst, svettpärlor som bildades i pannan. Den olidliga väntan som tärde på kroppens alla delar. Justin hade låtit dem andra välkomna Isadora först. För Justin ville vara själv med henne, han ville träffa henne själv. Berätta sina känslor, berätta hur glad han var för att hon var tillbaka. Utan att någon annan skulle vara ivägen.
Han ville berätta om allt som hänt den senaste månaden, berätta att han börjat sjunga igen, berätta att han börjat arbeta. Arbeta på ett kommande album. Fråga om hon ville ta del av det, ville ta del av hans riktiga värld.

Justin satt utanför Isadoras rum och hörde stämmorna ifrån Richard och Rose som berättade hur mycket dem saknat henne, hur mycket dem älskade henne. Han hörde Isadoras kraspliga stämma, en stämma som endå lät så otroligt vacker i hans öron. Det kändes som om det var flera år sedan han hörde den, som om det nu var första gången dem båda skulle träffas.

"Vart är han?" Justin hajade till av Isadoras fråga. Han kunde inte höra någon svara, inte höra någon säga något. Men han kunde höra fotstegen som kom emot dörren då dem alla kom ut igen. Hastigt reste ig Justin upp och fattade tag om blombuktten han hade köpt.
Justin såg frågandes på Richard som log snett samtidgit som han gjorde en gest med handen att Justin kunde gå in. Justin såg hur de vattnade ögonen speglades i hans, hur Rose rödpromsiga kinder var mer röda än någonsin och hur även Scooter fält en tår eller två.

Med nervösa steg öppnade Justin dörren in till Isadoras rum. Med ett nervöst leende och ett bultande hjärta möttes han av synen av en mycket varmare ansiktston på den vackraste flicka han någonsin mött.
Hon satt upp i den välbäddade vita sjukhussängen med ett leende, justin kunde direkt se hur hon inte längre hade slangen fäst vid halsen och det pipande ljuet ifrån monitorer var borta. Hur hon nu klarade av att andas själv.
"Justin..." sa hon med sin kraspliga röst, nästan obemärkt. "Isadora .." flämtade Justin tafatt ut, tårarna som började rinna nedför hans kinder, det bultande hjärtat och en åtrå så stor.
Med en tafatt rörelse sprang Justin fram emot sängen och fångade hennes grepp. Doften av hennes nytvättade hår, doften av hela hon mötte hans luktsinne. En doft så magisk, en doft ingen egentligen kan beskriva. 

En känsla, en åtrå så fruktansvärt stor, läppar som slutligen möttes i en sådan passion. Deras läppar som gick ihop likt en sluten ros. Vid hennes sida var dem båda oövervinnliga, inget skulle kunna skilja dem båda åt. Tillsammans klarade dem allt. Tillsammans var dem ett.
Justin hade Isadora i sin famn igen, det var där hon hörde hemma.

____________________________________________________________________________________________

Kanske var det så att allt som hänt hade haft en mening? Kanske var det såhär gud ville att det skulle bli? Att han hade lånat Isadora för en månad för att låta Justin kunna finna sin väg tillbaka till musiken? Kanske det var just i denna stund Justin funnit ro, då gud med ett leende på läpparna låtit Isadora komma tillbaka? Låtit henne fått en anndra chans..?

Vad tycker ni? :)
Tack för ert tålamod och fina ord. Det värmer så otroligt mycket.

Nästa kapitel dyker upp senare ikväll/imorgon då jag ska ut och äta middag med några vänner senare. Hörs vi inte senare så hoppas jag ni alla får en fortsatt fin Torsdag :)

Det bländade ljuset reflekterades i ögonen, det starka ljuset gjorde det nästan outhärdigt att kunna tyda vad som pågick runtomkring. Den stramande känslan i halsen, liknande något som sattes stopp, som gjorde det svårt att svälja, svårt att själv kunna andas. Känslan som uppstod att något inte riktigt stod rätt till.
Det ekande ljudet av ett pipande ljud, ett ljud som var svårt att tyda. Den pulserande smärtan i hela kroppen, i varenda liten muskel och led. Ömhet.
Isadora försökte omtumlat ta reda på vad som pågick runt omkring henne, vart hon var och vad som skett. Varför känslan av att hon ine kunda röra sig uppstod, känslan av att hon inte kunde prata. Hon kunde höra sin egen röst i huvudet, rösten som skrek efter vatten, något att dricka. Få hennes hals att bli som vanligt, och inte alls sådär otroligt torr och krumpen.
Röster av personer som omringade henne, som sade saker hon hade svårt att förstå vad dem betydde.
Hade hon nu kommit till en annorlunda plats, himlen? Var det i himlen hon var? Var det såhär det var?
Isadora hade alltid föreställt sig att himlen var en magisk plats, en plats där man kunde flyga, dansa fritt bland målnen. Där varken pengar eller bakgrund spelade någon roll, där känslor inte spelade någon roll. Där man var lika mycket värda.

"Miss. Hilton?", "Miss. Hilton, kan du höra mig?" upprepade en röst, en mörk röst Isdora aldrig tidigare träffat på. Aldrig tidigare hört. Isadora fösökte förtvivlat få fram ord, som en bekräftelse på att hon hörde honom, hörde det han sa.
Det starka ljuset träffade hennes ögon än en gång då hon försökte se sig omrking, försökte öppna ögonen. Blinkningar som blev till flera, den torra halsen som brände likt flammande eldlågor, den olidliga smärtan i hela kroppen. "L-l-l.." Isadora hörde stämman av sin egen röst, rösten som nästan brast, när hon desperat försökte frå fram att ljuset var olidligt för hennes ögon, få någon hjälp, få ljuset att försvinna.

"Miss.Hilton? Blinka tre gånger om du kan höra mig" sa den mörka rösten, som träffade hennes ansikte, hans fruktansvärda andedräkt, doften likt lax och broccoli. Illamående som kom krypandes. Isadora gjorde som mannen sagt åt henne och blinkade tre gånger, då genast ett jubel uppstod omrking henne, människor som nästan skrattade likt tecken på glädje. Isadora kunde fortfarande inte förstå vad som pågick och den stramande torra halsen brände allt mer, "L-ljuset" fick Isadora plötsligt fram med rösten av hennes hesa stämma. "Rita, släck ljuset" sa mannen med den mörka rösten och genast kunde Isadora känna och se bakom ögonlocken att det blev mörkare, med behagligare.
Försiktigt öppnade hon ögonen och möttes av ett flertal okända ansikten, människor i masker som skymte halva ansiktet, personer i vita och mintgröna rockar, som såg på henne med förvånade ögon. Ett stort vitt rum inramat i glasdörrar. Isadora såg ner där hon låg i en välbäddad säng, med nålar som gick in i hennes kropp, i hennes armar.
"Hur mår du Miss.Hilton?" sa han med lugn ton, den mörka rösten som tidigare pratat med Isadora. Hans ansikte stämde inte på något sätt inte överrens med hans röst, det var inte alls så Isadora föreställt sig att ansiktet till den man skulle se ut. Men han så på något sätt vänligt ut, snäll.

"V-vatten" stammade iIsadora försiktigt fram och gjorde en ansats med armen att på något sätt peka mot halsen, som ett tecken på att den var torr, att den gjorde ont. En sådan olidlig brinnande smärta.
Mannen sträckte försiktigt fram ett vitt plastglas med tillhörande sugrör mot Isadoras mun. Den svalkande känslan, den brinnande smärtan tynade bort ju mer hon drack. Känslan av att få vätska, få törsten att försvinna. En sådan underbar känsla, en känska svår att beskriva.
"Mitt namn är Dr.Strauss, du har legat i koma i lite över en månad" sa mannen i lugn ton efter att Isadora slurpat upp de sista dropparna ur det lilla plastglaset.
Vänta nu, Koma? Sa han koma? Var allt på riktigt? hade det verkligen hänt? Hade Isadora varit på den magiska ängen, med dess lysande blommor och dansande hstar, dess man som fångades i vinden...? Hade Isadora verkligen varit där? Hade det inte bara varit en dröm?.. utan faktiskt sant.
Förbryllat försökte hon tänka tillbaka till vad hon upplevt, den plats hon varit på. hon mindes den lilla blå fågeln som så vänligt visat henne till den plats som kallades för "Rose Garden", hon mindes alla dess fantastiska rosor i alla möjliga färger, den lilla träkojan.. Träkojan där hon sett Justin, justin som inte hört hennes rop.
Vänta lite nu, Justin, rosor, sångtext, dem tre små orden...
Oroligt sökte Isadora med blicken i det gigantiska rum hon befann sig i och mycket riktigt. I en stor genomskinlig vas fanns det en stor bukett med Rosa blommande rosor.
Isadora hade hört Justin, hört honom sjunga, hört honom sjunga en av hennes egenskrivna låttexter, hört allt han sagt till henne, alla dem små vackra ord som träffades rakt i hjärtat. Hon hade känt den masserande kyssen mot sina läppar, deras läppar som gick ihop likt en pusselbit. Hon hade hört honom säga att han älskar henne.
Allt började komma tillbaka nu, allt började klarna för henne. Hon mindes allt så väl, allt som varit så verkligt fast endå inte. Justin hade räddat Isadora, Justin hade fått henne att komma tillbaka. Hans dragningskraft hade fått henne att vakna. Dem tre små ord hade räddat hennes liv.
Isadora kände hur paniken började stiga, hur paniken efter Justin kom krypandes. hon behövde träffa honom, hon ville tala om allt som hänt. Att det inte alls varit hans fel att hon legat här.
Isadora mindes såväl kvällen då hon krockat. Hon var orolig över vad hennes pappa skulle ha sagt över vad som skett med bilen, hennes älskade range rover.
En månad hade passerat, Isadora hade legat i koma i en hel månad.


Dr.Strauss såg otroligt på Isadora med en viss skeptik i blicken, "Jag vet att det är mycket och ta in Miss.Hilton, men jag behöver dig lugn. Vi ska ta dig ur monitorn som hjälper dig att andas och ge dig syrgas istället. Bara för tillfället"
Isadora kände slangen som letade sig ner i hennes ömma hals, hon kände hur hennes armar ömmade för varje liten beröring, och hur mycket hon än försökte kunde hon inte röra sig.
"Justin.." viskade Isadora tafatt fram, "Vart är Justin?" upprepade hon. "Han är påväg" sa Dr.Strauss samtidigt som han kopplade lös sängen Isadora låg i, stängde av maskiner som omringade henne, det pipande ljudet som slutade eka i huvudet. En lättad börda. "Vart ska vi?" undrade Isadora nyfiket. Hennes röst var fortfarande en aning hes, sved fortfarande likt eldlågor. Men den var kotrollerad. "Till en annan sal, så vi kan ta bort slangen du har i halsen.." lång paus, "innan du ens vet ordet om det är din familj vid din sida" sa sedan Dr.Strauss.
Familj, Isadora smakade på ordet, familj. Hennes familj. Justin. Dem skulle snart vara här, vid hennes sida. Snart skulle hon få drunka i Justins ekkorögon, möta hans skinande leende, andas in hans doft och rufsa till hans kalufs. Snart var han här, vid hennes sida igen, och det var allt som spelade roll.


_________________________________________________________________________________________________


Isadora är vaken och vid liv! :D vad tycker ni?
Jag försökte verkligen sätta mig in i situationen som uppstår när man vaknar upp ur koma, och jag hoppas jag lyckades någotsånär .. :)

"Ta det från början" hojtade Scooter ifrån inspelningsbåset. Justin vände sig med en lätt suck tillbaka mot pianot för sjätte gången och började spela på noterna till hans nyskrivna låt "forever more" .

Han kunde själv känna det pumpande adrenaliten i blodet som uppstod när han kände hur varenda ton sattes rätt, hur den dansande melodin spelades i hans öron och hur glädjen växte i kroppen. Det var som om hela hans liv spelades om och om igen, som om det var första gången han satt framför sitt första piano och lät sina fingrar träffa den rätta noterna på det spegelblanka ytan.





"I promise to love you ..
I promise to always be by your side ..
I promse to remember our wedding day ..
I promise to by you whatever you like ..
I promise .. I doo..
I promise to love you forever more .."


"bra jobbat" hojtade sccoter ifrån båset när Justin tillslut tagit dem sista noterna på pianot. Han kunde tillslut pusta ut, det var som en börda som legat på hela hans kropp, som tillslut fick släppas fri. Som gjorde han lycklig. Han var lycklig men endå trasig inuti. Han var trasig utan Isadora.
Han behövde isadora.
Justin kunde verkligen känna när han spelade på pianot hur olycklig han var, utan henne vid sin sida. Han spelade för henne, för Isadora. Det var för henne han orkade med, det var för henne han orkade gå upp på morgonen, dag ut och dag in.
Scooter la en betryggande hand på Justins axel, som en bekräftelse på att han gjort bra ifrån sig trots det uppenbara. Justin kunde skymta hur Rose stod med ett milt leende på läpparna intill det röda inspelningsrummet, studion.
Vad nu då? Vad händer nu?
Han hade fått sitt kontrakt påskrivet, Scooter hade gått med på alla hans krav. Och richard, Mr hilton, han hade fått en hel box med låttexter, låttexter hans dotter, Isadora hade skrivit. Känslor som uttrycktes i ord. Det var hennes dagbok, en öppen dagbok, för världen att se.
Vad hände nu? tänkte Justin. Skulle han gå här dag ut och dag in, spela in låtar efter låtar i väntan på Isadora, i väntan på att hon skulle få vakna upp och därmed inte kunna släppa dem? När skulle hon vakna upp? När skulle han få pusta ut? Väntan som blivit olidlig. Outhärdig.

Scooter hade egentligen inte haft några krav på Justin, han hade låtit gått med på alla hans krav. Han var dock lite tveksam på det sistnämnda, kravet om Isadora. men Justin lät sig inte vikas, det var hans krav Det var hans regler. Följ dom eller gå härifrån.

Justin hade egentligen allt, allt man kunde tänka sig. Han hade haft allt iallafall. Men nu då?
På ett år hade han gått ifrån allt till .. Ingenting. Men på någotsätt så hade hans senaste månader gett honom nytt liv i hans annars meningslösa vardag. Han hade fått ny glädje, nytt hopp, nya känslor, ny passion. Allt pågrund av en tjej , Isadora Hilton. En tjej vars namn betyder så mycket mer än vad det låter, som betyder så fruktansvärt mycket mer än en hotellarvtagerska. En tjej som har fått honom att älska, fått honom att tro, gett honom hopp, lärt honom att se glädjen i livets alla dar. Som har lärt honom att se saker ur ett nytt perspektiv, att man helt enkelt inte kan leva i det förflutna, att man måste leva i det förflutna. Att man inte ska låta det förflutna påvärka ens framtid. Gjort är gjort. Saker kommer och går, människor kommer och går, men man själv består. Död eller levande. Vad som händer får man aldrig mista tron. Och det var precis det Justin inte gjorde, han miste inte tron för musiken, hans passion, det han lever för.  Han kunde än idag känner nervositeten som kom krypandes i kroppen såfort han såg ett piano eller hörde tonerna av hans egna stämma. Han kunde känna glädjen som spreds i kroppen när han fattade tag om en penna och papper och började skriva första raderan på vad som komma och bli en sång, en låttext. Han kunde känna hur alla möjliga ideér ploppade fram och hur det bara flöt på. Hur ett papper blev till flera, låt efter låt.
Kärlek och passion till varje låt, smärta och sorg. Det var precis det han ville skriva om, det han ville förmedla. Och det var det han gjorde.
Ett kommande album skulle snart vara färdigt, men det skulle inte kunna släppas. Inte förens Isadora var vaken och mådde bra, inte förens Justin kunde få det bekräftat.

Scooter ursäktade och lämnade rummet, hans mobil hade plingade till. Förmodligen någon som ringde angående Justin, om det skulle bli något att släppa. Om han skulle återvända.
justin vände sig tillbaka emot pianot, han drog fram ett nytt ark, ett nytt papper. En låt som skulle komma att kallas
"Angel".
Det lugna introt började. Känslor, smärtor och passion surrade, en låt som skulle komma att bli perfekt. En låt dedikerat till hans mamma. Pattie. En låt hans fans, hans beliebers skulle komma att älska.
Dem alla som en dag skulle få veta sanningen. Kanske var det så att Justin ville dela med sig av det han varit med om till andra, som varit med om samma sak. Kanske var det så att han , trots det som skett, var en överlevare, kanske var det meningen att det var såhär det skulle bli. Justin hade fått lärt sig att stå på egna ben, ta hand om sitt egna liv.Helt själv.
Kanske var det så att han var redo.



* * * *



"Det luktar och ser underbart ut Rose" sa Scooter, justin nickade instämmande och dem båda såg ned på det uppdukade bordet med nygrillat kött, grönsaker och pommes stripes. Hemmagjord Beaneise, bakt bguette och nytvättad fräsch sallad.
"Tack" sa Rose generat, "Bara och hugga in nu grabbar" fyllde hon sedan i och dem slog sig ned vid bordet. Mr.Hilton hade tidigare blivit tvungen att åka till Jobbet för en konferens, så han var inte närvarande. Men Rose var endå glad över att han spenderat nästan hela förmiddagen hemma, tillsammans med henne, Justin och Scooter. Att han verkligen tagit sig tid för att läsa igenom alla låttexter Isadora skapat. Och verkligen uttryckt sina känslor i.

Rose var iallafall glad över hur saker och ting hade fått en ny ändring i vardagen, hur saker och ting plötsligt fått en ny start på ett nytt liv. Även om Isadora inte varit delaktig i den under en månad, så visste hon att när hon väl återvände skulle hon få ta plats i den. Hon skulle få dela sakerna tillsammans med Justin. Och hans liv.
Hon sneglade försiktigt på Justin som tog tugga efter tugge på det knapriga köttet, hur han på något sätt lyckats kontrollera sina känslor. Trots allt. och hur han lyckades ta sig igenom dagarna med ett leende på läpparna även om det kanske inte alls var så han kände.
Justin var perfekt för Isadora, det var något Rose verkligen kunde se och känna. Och hon var prefekt för honom.

"Det är jätte gott Rose" sa Sooter och högg in på sin fulla tallrik av både grönsaker och kött. Rose log ett milt leende, matlagning var något hon var bra på, något hon älskade. Och att människor i hennes omgivning uppskattade det var bara ett plus. "Verkligen" fyllde justin in med munnen full i mat, Scooter skrattade till dovt.
"Hur går det med albumet?" undrade Rose nyfiket, "Bra faktiskt, Justin gör ett jätte bra jobb" sa Scooter "Jag är stolt över honom" fyllde han sedan in. Rose nickade försiktigt och tog en tugga av det vitlöksmarinerade köttet.
"Men vi vet fortfarande inte vad vi ska kalla det, vad det ska heta" sa Justin sedan samtidigt som han torkade munnen med en röd servett. "Det kommer ska du se" sa Rose milt. Och dem båda nickade instämmande.
Tillsammans fick dem tre en mysig middag tillsammans, något Rose trodde dem verkligen behövde.

kökstelefonen gav ifrån sig ett högt skrikande ton som ekade i hela köket. Rose ursäktade sig snabbt då det förmodligen var Richard som ringde från jobbet,  ingen av Justin eller Scooter verkade särskilt intresserade av signalen, då dem båda fortsatte att äta ifrån sina fullproppade tallrikar, som om dem inte sett mat på flera år.




"Hi honey.."


"Hej Älskling, vi sitter och äter middag just nu.." svarade Rose med ett leende och torkade sig runt munnen med servetten hon hade i handen.
"Mrs Hilton?" svarade en pipig röst, en röst som inte tillhörde Richard.
"Ja?" undrade Rose besvärat och vände ryggen emot köksbordet där Justin och Scooter satt.
"Hej, mitt namn är Sophia Graiz, jag ringer ifrån Prats Sjukhus angående Isadora Hilton.." sa Sophia med sin pipiga röst, nästan lite nedlåtande.
"Ja? Har det hänt något?" sa Rose tafatt, i oroligt tonläge.
"Jag ville bara Ringa och tala om att Isa ... Isadora har vaknat".

______________________________________________________________________________________________

Kanske inte det bästa kapitlet :/ blev lite tafatt sådär.
Ska verkligen försöka skriva ikapp några kapitel nu ikväll, så dyker det upp ett till lite senare förmodligen :)

Glöm inte att ställa frågor till frågestunden !

Hej alla fina!

Jag vill först säga förlåt för att jag inte uppdaterade som lovat. Då min bästavän (som bor i göteborg) kom och överraskade mig på min födelsedag och valde att stanna några dagar, söt som hon är!

Men jag LOVARLOVARLOVAR att slänga in ett kapitel imorgon eftermiddag någongång :)

Jag vill säga tack för alla fina kommentarer ni lämnar, det är superkul och komma in och läsa era åsikter om novellen :) det upskattas supermycket ska ni veta.
Och jag ville bara kika in för att säga hej typ, ni flesta sover väl som stockar då det är skola imorgon för dem flesta?.. :)






Förresten...??

FRÅGESTUND NÅGON?!

Jag svara på alla era frågor. Om mig, novellen, osv osv..
Det är nytt för mig, men vi kan ju prova på och se hur det går.
Fråga så mycket som möjligt, jag svarar på ALLT!

PUSS