Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 11

Chapter 11 - I'll never let anyone hurt you again . Part 1 .

 

 


Tre dagar hade passerat sedan olyckan, eller var det verkligen en olycka? Jag hade självmant följt med den mystiska unga mannen med det ovanligt sexiga leendet in på toaletten då han påpekat att Justin där väntade på mig. Vad som egentligen förundrat mig då vi passerade klungan av folk över dansgolvet påväg mot toaletten var vad Justin egentligen gjorde inne på damernas. Kanske hade jag inte låtit tanken slå mig helt för att tänka två gånger då kroppen darrat av rysning när jag hade hört hans namn, Justin. Något i mig brydde sig inte vart jag fick möta honom, bara att jag skulle få träffa honom igen. Med pirriga och förväntans fulla steg hade vi båda klivit in på damtoaletten, jag – en FBI-agent med ett hemligt uppdrag tillsammans med den unga mannen som presenterat sig som Draco. Jag upptäckte snabbt att något inte stod rätt till då vi klivit in på den tomma toaletten då mina tankar börjat flyga iväg och jag funderade över när Justin, eller någon i hans ’gäng’ nämnt någon vid namn Draco. Egentligen hann jag inte tänka så mycket mer på det då ett snabbt hårt slag träffade över mitt ansikte och jag föll hastigt mot golvet.

 

Jag granskade mig själv i den reflekterande spegelbilden, ansiktet bultade fortfarande av smärta på flera olika partier kring kindbenen och ögonen även om svullnaden var påväg att släppa. Jag såg det illröda rivsåret över kinden där jag visste att ett fult ärr skulle komma att bildats, - hatade mig själv för att jag varit så dum nog att följa med denna typ ifrån första början istället för att hålla mig till planen och gått till Karma Eleven för att göra det jag skulle, mitt jobb.

 

Mobilen fortsatte att vibrera ifrån handväskan som låg kastad framför sängen, Adam suckade jag lågt och ägnade inte mer tanke åt det hela utan gick snabbt fram till väskan för att finna mobilen och på så vis krossa den hårt emot väggen. Det hårda slaget ekade mellan väggarna och den ena dörren öppnades hastigt, ”Haley?” flåsade en mörk röst bakom mig. Med en halvhjärtat leende vände jag mig om för att där finna Justin ståendes med rädsla i blicken, ”Är allt bra? Jag hörde en smäll” påpekade han försiktigt och avlägsnade blicken ifrån mig emot golvet där min mobil nu låg i bitar, nästan lättat suckade han försiktigt och stelheten han nyss bar på försvann, ”Någon måste ha gjort dig en aning arg” skrockade han mjukt och prövade ett leende, jag skakade försiktigt på axlarna, ”Det är bra nu i alla fall” sa jag försiktigt och satte mig ner på den mjuka sängkanten, varenda liten rörelse jag gjorde följde han mig intresserad blick. Våra ögon möttes, mina träffade hans hasselbruna där han fortfarande stod i dörröppningen, intensivt såg vi på varandra ifrån avstånd, båda utan att röra så mycket som en liten muskel i hela kroppen. Försiktigt släppte han dörrhandtaget och gick med försiktiga steg emot min riktning, fortfarande med blicken fäst på mig, med ett snett leende bländades jag av hans nästintill kritvita tänder då han mjukt slog sig ned bredvid mig. Utan att egentligen behöva säga någonting alls, visste jag att han bannade sig själv för vad som hade hänt med mig, och om jag inte visste bättre kunde jag nästan tyda i hans ögon hur han på något sätt såg annorlunda på mig nu än tidigare, mer beskyddande över mig på något vis, mer rädd om mitt välbefinnande.

Jag minns inte vad som hänt efter att Draco fått in sina tre första slag på mitt ansikte då han hade träffat dem rätta punkterna för att få mig och se svart och därefter tuppat av. Det sista jag egentligen minns var hur Justin placerat mig på sin mjuka säng och försiktigt kysst min panna med orden ’I’ll never let anyone hurt you again’.

 



Tre dagar hade passerat och jag hade inte klivit utanför dörrarna till Justins enorma hus, mestadels av tiden hade jag spenderat i hans säng, sovandes för att försöka få huvudvärken att gå bort. Nästintill hela tiden, dygnet runt hade han funnits vid min sida, utan att jag egentligen hade bett honom om det kändes det bra, tryggt på något vis. Hans telefon låg fortfarande avslagen på nattduksbordet och alla ytterdörrar var låsta, det var som om vi glömt bort världen utanför och bara brydde oss om varandra, fast på en tryggt avstånd. Det var något med Justin som jag inte kunde sätta fingret på, han var så otroligt annorlunda mot vad jag egentligen föreställt mg då jag tackat ja till uppdraget på FBI. Han var mjuk, beskyddande, snäll men framförallt ärlig. Han berättade alltid när han var tvungen att ’få sig ett skjut’ och gick till något annat rum för att slippa vara framför mig, han hade heller aldrig tvingat mig ta något eller frågat om jag ville ha.

Jag rös till av tanken på min ’första gång’ i den sunkiga källaren då Micha med ett brett flin tryckt nålen i mig för att se mig förändras från stel till glad på bara några sekunder.

”Haley?” jag hoppade till av det plötsliga ordet och vek blicken emot Justin som ängsligt satt vid min sida, han rynkade på pannan och såg ängsligt på mig, ”Ingenting” sa jag mjukt och tystnad uppstod återigen.

”Ha-aa-r ..” började han prövandes men avbröt sig själv, jag mötte frågandes hans blick, ”Har du någonstans du behöver vara ikväll?” fyllde han försiktigt in, jag skakade snabbt på huvudet och Justin lös upp i ett leende, kanske en aning exalterad för att vara honom, men det gjorde ingenting. Han böjde sig mot nattduksbordet och fattade tag om sin tjocka plånbok, ”Jag tänkte åka och handla lite mat, vill du följa med?” undrade han och mötte min blick, förskräckt mötte jag hans och hann egentligen inte att uttrycka mig alls förens jag kände en varm han ovanpå min kalla, elektriska stötar for genom hela min kropp, kanske inte alla på ett positivt sätt då det kändes som om min kropp avlägsnade alla typer av beröring ifrån det andra könet. Draco hade verkligen fått ribban att bli hög, en ny form av rädsla och oro hade tagit över min kropp, och bara tanken av hans namn fick mig att må illa. ”Det är okej, du behöver inte” sa hans mörka raspliga röst i en mjuk ton, - jag avfyrade ett snett leende i tacksamhet. ”jag är tillbaka innan du hinner att blinka” fyllde han in och reste sig försiktigt, fortfarande med sin hand i min, jag mötte hans blick varifrån jag satt och träffades mjukt av en kyss uppå min panna innan han försiktigt släppte taget och begav sig bort och ut genom dörren. 

 


Kanske inte det bästa kapitlet men jag kände att jag bara var Tvungen och ge er alla något. Jag vill säga Förlåt förlåt förlåt för urusel uppdatering och hoppas ni inte är allt för arga och besvikna på mig.

 En del säkert obesvarade frågor kommer att få sina svar så småningom, oroa er inte :) !