Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 5

Chapter 82 . Looking back .Part 2.






7Hours Earlier …
”Du kan inte strunta i det nu förstår du väl?! Showen är om bara några timmar!” Röt Han högt och viftade häftigt med armarna i luften framför henne, hon backade av ren reflex bakåt ett steg, rädslan tog över hennes kropp och hon började plötsligt ångra sitt beslut då hon nu såg vilka konsekvenser det fick. ”Ja-Jag ..” stammade hon lågt och rynkade med ögonbrynen, hon kunde känna hur hennes annars så starka och ståtliga ögon fylldes med sorg och rädsla. Hennes hjärta började slå snabbare och mer i otakt och hon blev plötsligt mer tungpustande. Hon flämtade häftigt till då Han hastigt kastade iväg en gitarr emot väggen, hon vände hastigt blicken emot den plötsliga dunsen och såg nu hur den magiskt vackra och betydelsefulla gitarren låg i bitar utspritt över vardagsrums golvet och hur den ljusa väggen nu erhöll ett stort hål. 

Han andades djupa andetag och tog sig på pannan med handflatan, ett tunt lager av svettpärlor som  hade formats, hans annars så lugna och gyllenbruna ansiktston hade ersatts med en nu mer rödsprängd och ilsken form. ”Du skrev på ett kontrakt, du gav ditt ord till mig, till Justin, till hela världen .. Du kan bara inte backa ut nu förstår du väl?” sa han riktat emot Isadora med en nu mer lugnare ton. 
Hon kände hur en salt tår lämnade hennes ögonvrå och hur den förflyttades nedför hennes perfekt sminkade ansikte, saker och ting hettade till, blev mer allvarliga då han nämnt Justins namn.
Isadora ville inte eller vågade knappt inte tänka på vad Justin skulle säga om detta eller vad han skulle göra. Skulle det vara slutet för dem båda om inte Isadora gjorde som hon blivit tillsagd? Om hon inte sjöng? Var det verkligen inte möjligt för henne att kunna backa ur nu?
”Vad tror du Justin kommer tycka om det här? Jag vet att ni haft erat roliga några månader nu ..Men detta är affärer! Det är ingen lekplats där du kan komma och gå som du vill unga dam!” röt Scooter högt, Isadora svalde hårt och såg hastigt upp, lekplats? Var det vad Scooter trodde hon trodde att allt detta var? Var allt arbete hon lagt ned hela sin själ i under flera månader bara en lekplats för Scooter? Var allt hon gjort för att hjälpa förgäves? Betydde det nu ingenting då Scooter äntligen fått tillbaka sin plötsliga favorit? ”Dra åt helvete!” vrålade hon innan hon hastigt trängde sig förbi Scooter och sprang stormande ut ur Justins hus i tårar.
 

Isadora hade inte längre något mod, inte längre styrkan eller självförtroendet att gå ansikte mot ansikte framför hela världen som skulle se. Hon kunde bara inte. Alla ord, alla hotfulla mejl och meddelanden, alla hemska internetsidor som flitigt skrev om hennes utseende, kläder och smink. Som kränkande såg ned på hon själv för varje litet steg hon tog ut i världen.. Nej, hon vågade inte längre. Hon var inte längre samma person som för ett halvår tillbaka då hon älskade rampljuset och kunde göra allt för att få vistas i det. 
Det var bara inte den hon längre var. Och allt hon nu kunde göra var och hoppas att Han skulle förstå och släppa det.. För oavsett vad som nu skulle ske var hon ännu inte redo att släppa honom. Sitt livs kärlek. Justin Bieber.





Han svalde hårt och betraktade sig själv i den vida spegeln, han beskådade sig från topp till tå. Den perfekta frisyren, dem perfekta kläderna och det perfekta leendet.
Idag var dagen kommen, den dag han så länge oroat sig över, stressat och arbetat så intensivt för dem sista månaderna. Dagen var nu här då han skulle få offentliggöra sin comeback inför hela världen och bevisa att Kidrauhl fortfarande var Kidrauhl.
Scooter stod nu redo utanför logen tillsammans med Kenny för att föra honom säkert på plats till scenen och gå igenom dem sista detaljerna inför den två timmars fullspäckade showen som skulle sändas live världen över. Allt var tvungen att gå enligt planerna och Justin hade gång på gång lovat att inte göra något utanför vad som blivit sagt. Han var tvungen att växa upp, stå på sina egna ben och ta rätt beslutningar. Han var inte längre något barn som behövde skyddas dygnet runt. Han var inte längre den han en gång var. Så mycket mognare, äldre och mer erfaren på vad livet hade och erbjuda stod han nu här ett år senare efter vad som hänt honom.
Och trots allt som skett var han glad att han lyckats ta sig ur det svarta mörka hål han befunnit sig i, tagit sig ur sin gråa vardag som endast bestod av att sova och äta. Allt tack vare att han den kvällen bestämt sig för att gå en promenad längs sandstranden och funnit den flicka som skulle komma och bli hans livskärlek.  Isadora Hilton. Namnet som smekte gommen med tungspetsen, som gav honom rysningar läng nackhåren och fjärilar ända ut i fingerspetsarna.
Tillsammans hade dem båda gått igenom så otroligt mycket, så många minnen och goda stunder som han för alltid skulle bära varmast om hjärtat.
Isadora Hilton, en människa, en individ han bar så otroligt mycket kärlek till, en flicka som nu var ett minne blott.
Skulle deras kärlek någonsin kunna bli stark igen? Så som den en gång var?

Hopplöst föll han bakåt och landade mjukt i den breda skinnsoffan, oförståeligt rynkade han på pannan och fifflade i jeansfickan efter sin mobiltelefon. Bara ett försök till .. Det allra sista.

___

1 month earlier

”There ..” fnittrade hon glatt och placerade en tjock pärm på bordet framför där dem satt omringade med spänning. Justin såg sig omkring med en pirrande känsla i magen på Ryan som spänt bet på naglarna och Serena som nervöst tog sig för ögonen med sina båda händer. ”Well?” viskade Ryan nervöst och fortsatte att bita på naglarna. Justin såg spänt upp på Isadoras charmiga leende och lät blicken sedan falla på den tjocka lila pärmen hon hade placerade mellan händerna på bordet. ”It’s done!” hojtade hon glatt och hoppade högt upp i luften med armarna åt alla håll i samma sekund som Serena tjöt ifrån sig ett högt skrik och sköt stolen bakåt för att snabbt hoppa in i Isadoras famn.
En stor lättnad av börda och lång väntan av nervositet släpptes ifrån hans axlar och ersattes av ett stort skimrande leende, lugnt och stilla satt han kvar på stolen och föll ihop med huvudet emot köksbordet, ”Thank you god, thank you mom” upprepade han tyst i huvudet då han släppt chocken och insåg vad som precis hänt.

”Did we make it?” kunde han höra hur Ryan sprött frågade och hur Isadora och Serena än en gång högt skrattade till av hans sega reaktion. Justin skrattade till ifrån var han låg och såg hastigt upp emot Ryan, ”Yeah bro, we made it!”.

Dem hade klarat det, tillsammans. Tillsammans var dem fyra oslagbara. Allt var nu fixat. Allt var ordnat och allt som dem nu väntade på var dagen. Den kväll då Justin skulle få göra sin come-back.
Central Park var nu bestämt och skulle nu ordnas till att bli den plats där Justin skulle få hyra för en hel kväll. Allt var nu bestämt och ordnat in i minsta detalj, en stor pust av lättnad lämnade hans läppar och Han såg sig omkring på sina tre bästa vänner som nu glatt hoppade omkring i cirklar med leenden som sträckte sig från öra till öra. Lycka och glädje fyllde hela hans kropp, lycka glädje och självklart kärlek.  Utan sina tre bästa vänner hade han aldrig klarat detta, han var dem evigt skyldiga för sitt otroliga tålamod, engagemang och vänlighet.
”No regret? No backing out?” undrade Justin nyfiket och såg upp på dem tre som snabbt stannade till i sin början på firandet denna dag. ”Of course not babe” sa Isadora med en mjuk stämma och fyrade av ett charmigt leende. ”We’re in this togheter Justin. Always” fyllde Serena och Ryan in och dem alla tre mötte hans blick med ögon som talade om att det verkligen var vad dem menade.
”Fantastic Four on three?” kvittrade Isadora då dem tre snabbt samlades omkring Justin,
”1 .. 2 .. 3, FANTASTIC FOUR!”

____

Ilsket reste han sig hastigt upp och stannade till framför spegeln. Hårt gnisslade han tänderna rynkade irriterat på dem markerade ögonbrynen. ”If it is a show they want,It’s a show they’ll get..” viskade han emot sig själv mellan dem gnisslande tänderna innan han hastigt slet av sig allt han hade på sig så han endast erhöll underkläder och strumpor. Fumligt begav han sig emot den öppna resväskan för att finna vad han sökte .. Det skulle bli en show världen sent skulle glömma, speciellt mannen vid namn Scooter Braun, tänkte han tyst för sig själv och kunde inte förmå sig att hånle då han tänkte på Scooter. Det var tack vare honom han nu stod här själv, utan Isadora. Utan en duett dem båda arbetat länge med att färdigställa. Det var tack vare Scooter Justin förlorat sitt livs kärlek.


__________________________________________________________________________________________________

Det kommer ytterligare en del. Valde att dra ut liiite på det då det annars blir ett så extremt långt kapitel. :) Stay tuned, The end is near ..

Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 5

Chapter 81 - I wish you where here .



”Det är Justin Bieber vi talar om, han kan få vilken tjej i världen … varför skulle han välja en avdankad ”hotellarvtagerska”?”
”Det kommer aldrig hålla, han kommer dumpa henne efter hon fått sitt ”Five minutes of fame” i rampljuset .. Trust me!”
”Hahaha, Hon ser ut som ett barn i ansiktet”
”Jag förstår inte vad han ser i henne ..?”


Isadora vrängde ilsket ihop datorn och kastade den hårt emot sängen, ett hårt duns uppstod då den istället hamnade på golvet. Med en tung suck sjönk hon ihop på golvet, en lätt tår föll från hennes kind och allt hon kunde känna var .. tomhet, ilska och förtvivelse.
Kommentarerna var många, alla hade något att säga till om, både plus och minus . Människor över hela världen hade nu fått sett Isadora och Justin tillsammans i tidningar världen över då dem båda äntrat det privata eventet och lanseringen av Justins nya album Million.
En kallsvettning for genom ryggraden och hon ville inget annat än att gräva ned sig under marken. Det var endast två dagar kvar tills Justin och Isadora skulle upp på scenen inför tusentals fans och sjunga deras duett. En tanke for genom hjärnan, en plan om hur hon skulle kunna göra för att slippa göra det.
Men en annan tanke sa att hon inte kunde svika Justin på det sättet. Hon kunde inte låta sig själv brytas ned på det sättet på grund av dedikerade fans till Justin.
Han som så många gånger förtydligat för henne att det alltid skulle komma att finnas människor som misstyckte deras kärlek och relation, men att det skulle släppas med tiden. ”Ett leende, det är allt du behöver bära, då kommer dem förstå.” Hon kunde än idag höra hans intima viskning emot hennes läppar, hur en rysning for genom hennes ryggrad och hur lycklig hon just i den stunden känt sig. Som om morgondagen inte spelade någon roll. Dem levde där och då. Och för någon sekund hade hon faktiskt trott att ett leende var allt som behövdes. Men ack så fel hon då haft.
Hon sneglade emot sin rosa iphonen, Sekunder, minuter och timmar hade passerat och fortfarande inte ett ljud ifrån Justin. Vart var han när hon verkligen behövde honom?
_______________________________________________________________________________________________




”Vad tror du? Duger dem åt dig?” Justin studerade dem båda skorna noggrant, detalj för detalj. Färgerna som gick från svart till vita striper längs skaften, dem glänsande skenorna och dem lila skosnören som han själv satt på. Dem mörka ögonen framför honom såg på honom med fundersam blick, orolig för vad han skulle tycka, om han skulle vara nöjd eller om han skulle rent ut sagt hata dem. ”Nå?” hörde han viskandes. Han såg ned på sina skor en sista gång innan ett stort häftigt leende lämnade hans läppar, ”Jag älskar dem! Tack!” kvittrade han högt och föll in i famnen på personen framför, doften av hennes parfym nådde hans luftsinne och hennes långa mörka hår lekte mellan hans fingrar.
Det var första gången Justin då ägde sina första riktiga skridskor, han var sju år gammal och hans mamma hade sedan länge sparat undan för att låta Justin få dem i Julklapp.
Det var bara ett av få perfekta stunder han delat med sin mamma, Pattie Mallette. Kvinnan vars namn föralltid skulle ligga varmt om han hjärta.




Detaljer som han då inte tänkt på, detaljer som han då aldrig sagt. Hur mycket han älskade hur hennes långa hår ramade in hennes ovala ansikte, eller hur dem mörka ögonen alltid bar ett slags oroligt skal av skimmer, ett skal han alltid lovat ta bort, göra det bättre, för dem båda. För alla.
Något han aldrig fick sjansen till, aldrig fann tiden till. Han var för upptagen med sig själv att han hade glömt bort.
Dem ljusblåa väggarna med den ljusa bården var fortfarande på plats, med det blåa kanadensiska lövet Toronto Maple Leafs. Den lilla sängen, som han så länge sedan hade vuxit ur var fortfarande kvar,  den blåa hockeytröjan med hans siffra 6, prydde fortfarande den ena väggen. Ett tunt lager av dammkorn hade hamnat längs dem guldpläderade medaljerna och troférna på den träfärgade hylla han själv gjort i skolan. Alla fotografier, alla bilder på han och dem alla fotbolls- Hockey och Löpar lag han någonsin varit med i, Så många minnen och stunder han fortfarande bar med sig, dag ut och dag in. Där fanns bilder på han själv sedan dag ett, bilder som visade steg för steg i hans liv. Hur han nu vuxit upp och blivit en man.
Det var svårt att själv kunna få in hur otroligt fort tiden passerade. Hur fort det går tills man står där och är vuxen, tvingas och möta den stora världen, helt själv.

En salt tår föll från hans kind och ned på fotografiet han höll, Fotografiet som prydde hela hans familj den Julafton dem alla varit samlade hos hans morföräldrar, den jul han fått sidan första skridskor av sin mamma.
Han såg sig omkring i det tomma, livlösa rummet hemma i Stratford. Där som det en gång alltid varit full fart, människor, leenden och skratt. Där det en gång funnits så mycket kärlek och glädje mellan hans kompisar och familj, där det nu var så tomt och ödsligt. Nästan spöklikt.

En tungpustad suck lämnade hans läppar innan han vände sig tillbaka emot den träfärgade hyllan, han såg ned på fotografiet han erhöll och krossade försiktigt glaset med knytnäven, en lätt skråma av sår vidgades på den ena knogen och blod började försiktigt att träda fram. Glasbitarna föll emot den ljusa heltäckningsmattan med droppar av blod på sig, han fattade tag om fotografiet i ena handen innan han ställde tillbaka den nu tomma ramen på hyllan.
Han såg ned så sin blodiga knytnäve och fattade tag om tröjärmen för att försöka stoppa blödningen.
Med små försiktiga steg, fortfarande med tröjärmen lindad om sin hand såg hans sig om i det lilla rummet, rummet där han spenderat nästan hela sin barndom, rummet som för någon sekund gav honom tillbaka sin mamma, deras minnen och deras kärlek.

En tår föll från hans kind och landade slutligen på golvet, han andades in den tomma livlösa luften och slöt ögonen om så för en sekund.
Han tvekade för någon sekund efter att ha öppnat ögonen, han försökte viska men ville finna dem rätta orden att säga, och en strimma av hopp inom honom hoppades att just hon skulle höra honom ..
”Good Bye Mom, I will always love you”
______________________________________________________________________________________________

Ville bara få med detta sista kapitlet innan det sista långa kommer, hoppas det inte gjorde något! :) 
Finslipar fortfarande epilogen och det allra sista lååånga kapitlet.

Hoppas ni är lika spända som jag. 
Tack för ert fina tålamod, är mycket som pågår med jobb, medicin kurser osv. 
Kram!

Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 4

Chapter 80 - One of those Nights. Part 2.





”Jag förstår inte” mumlade Hon knappt ohörbart ut i den mörka natten med dess stjärnklara glans. Den lätt kyliga vinden träffade hennes bara ben och en lätt knottrig yta uppstod.
Där stod dem alla uppradade framför ljuslyktorna på Justins mörka Suv, alla med lika häpnansfulla och förvånande blickar. Det var egentligen ingen utav dem som riktigt kunde förstå vad som pågick, vad som hade hänt eller vad framtiden väntade.
Allt dem kunde veta för stunden var det som hände just där och då, ingenting annat verkade vara inom synhåll eller räckvidd.
”Det är så ..” svarade Serena stumt, ”Fantastiskt” fyllde Justin in och lade ögonen emot Isadoras, ”Overkligt” sa Ryan förvirrat och kliade sig i nacken samtidigt som han försiktigt började gå upp emot den breda gången, gjord av stenplattor, som täckte större delen av området.
Som paralyserade följde dem efter, gåendes likt en rad upp emot det Hus som Mr. Richard Hilton och Sophia Lively påstod sig köpt till Isadora och Serena i avslutningspresent, ett hus så otroligt vackert och speciellt. Den enorma fasaden målad i gult och beige, avspärrat av ett högt staket gjort i svarta stålrör infyllt av övervakningskameror i vartenda litet vrå.
Mr.Richard som alltid, sedan barnsben oavsett hur hans relation till sin dotter varit, trots det sett till så hon alltid haft övervakning för vartenda litet steg hon tagit. Då hon aldrig låtsas om som om hon vetat vad som egentligen pågick då flera olika män förföljt henne på stan, iklädda särskilda kostymer och utklädnad i hopp om att smälta in, hade inget kunnat lura henne då männen han hyrt varit otroligt dåliga på skådespel älskade hon hans omtanke och oroa över sin dotter, dem alla männen som följt vartenda steg sedan dag ett hade av någon anledning blivit personer hon högt värdesatte trots att hon aldrig tagit initiativet att presentera sig och på så vis låta dem hålla sig inom en viss radie, tänkte hon av och till att det kanske var bäst ifall dem förblev det dem var. Dåliga skådespelare.
”Det är så vackert, jag kan inte förstå hur lyckligt lottad jag är” hojtade Serena glatt och föll bakåt i den gula soffan i vardagsrummet. ”Jag tror vi kommer trivas här” sa Isadora kort och sneglade emot Justin som nu var påväg emot vad som verkade vara köket. Hon följde den vältränade ryggtavlan genom den ljusa t-shirten innan den hastigt försvann in till köket, ett högt vrål efter Ryan fyllde det tysta huset och en kapsyl knäpptes upp. ”Vänj er vid tanken om att Ryan kommer spendera tid här” hojtade han högt innan slurpen av en öppnad burkläsk fyllde vardagsrummet ifrån köket.
Serena gav ifrån sig ett kvittrande skratt och satte sig pömsigt upp i soffan, ”Ska vi kika in sovrummen?” viskade hon tyst och pekade med pekfingret emot övervåningen, Isadora nickade ivrigt på huvudet innan hon försiktigt tog av sig klackskorna och fångade dem i handen.



*


”Jag tror det kommer bli en bra sommar” sa Serena nöjt och lutade sig tillbaka på Ryans famn efter att ha placerat ännu en runda av Smores på den öppna grillen. Justin nickade försiktigt innan han letade efter blicken på Isadora, ”Den bästa” fyllde han försiktigt in och blottade ett bländande leende i den mörka natten. En lätt skugga fångade upp hans ansikte, ramade in hans markanta kindben och gyllenbruna hy. En lätt rosenröd nyans tog plats på Isadoras ansikte och hon nickade försiktigt till innan ett leende tog plats på hennes läppar och hon hastigt sprang fram och kastade sig över Justin där han satt lätt tillbaka lutad i den lätt fuktiga sanden.
”Get a room” hojtade Ryan och dem alla brast ut i ett skratt. Isadora försökte smidigt ta sig upp på två ben ifrån där hon låg utspretat över Justin, med hans båda händer placerade på sin korsrygg under den tunt stickade tröjan, ”Jag släpper dig inte” sa han retfullt emot hennes läppar då hon stretsamt försökte ta sig loss. Hon krafsade med både händer och ben innan hon insåg att han inte ljugit. ”Snälla?” viskade hon lågt och plutade teatriskt med underläppen samtidigt som hon vidgade ögonen snäppet större. Ett retfull leende lämnade hans läppar innan han försiktigt pressade sina emot hennes i en mjuk laddad kyss och därefter släppte taget om henne. Men endast för att låta henne sätta sig upp och tätt intill honom. Längre än så var han inte beredd att gå.
Och när den mörka natten gryr är det vid dig jag vill vara, hålla din hand, kyssa dina fylliga läppar ömt och bara överösa dig med den kärlek jag vet du är värd. Oroa dig inte min älskade, det är endast för dig mitt hjärta slår.

______________________________________________________________________________________________

Beklagar för den dåliga uppdatering, har varit så mycket dem senaste dagarna. Tack för ert tålamod.

Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 3

Chapter 80 - The end is near. Part 1.




Avslutningsdagen. En dag man möter två gånger i High School innan man för sista gången går ut skolan och inte kommer tillbaka efter sommarlovet. Det är för tidigt för Isadora att än kunna säga att hon tar Examen, Studenten. Men hon var endå på det stadiet att hon för sista gången skulle komma att ha sommarlov innan vuxenlivet väntade.
Den sista sommaren innan ett sista år på High School väntade, något många tycker man borde fira eller inte bry sig över huvudtaget om. Men för Isadora spelade det egentligen ingen roll vad hon gjorde på sin avslutningskväll, så länge hon fick spendera den med sina Riktiga vänner och Justin.
Och tur för henne så hade hon faktiskt planer denna kväll, Alla familjer skulle samlas hemma hos Justin där det skulle grillas och bara njuta av varandras sällskap. Där Isadora tillsammans med Justin, Ryan och Serena skulle äta tillsammans med alla sina familjemedlemmar efter att Isadora och Serena varit på sin avslutning där dem skulle komma att sjunga för familjer och vänner, och sedan skulle rektorn hålla ett tal innan dem var fria och ett långt sommarlov väntade.
Ja, allt verkade vara planlagt för Isadora denna dag. Den 14 juni 2011.
Hos skådade sig själv i den stora badrumsspegeln samtidigt som hon bättrade på det ljusa lipglosset på sina fylliga läppar. Hon bar en lågt skuren klänning i en rosa nyans med lockigt utsläppt hår liggandes på sidan, ja visst var hon vacker. Med ett leende på läpparna, något en människa är det finaste kan bära. Hon placerade en hårslinga bakom örat och vände ned blicken emot den brummande mobilen på det vita handfatet, Justins vackra ansikte dök upp på skärmen i en blinkande ton, fjärilarna i magen tycktes aldrig försvinna så fort hon såg honom eller hörde hans namn.
”Vart är du baby? Du kommer försent, vi väntar på dig utanför skolan. Älskar dig min vackra.”
Ett enkelt, men ack så vackert röstmeddelande hade hamnat i inkorgen och där stod hon nu, lät hela sin kropp förgyllas av hans stämma, ett enkelt skratt och ett leende efter försvann det lika fort. Borta likt vinden, men en vind som skulle komma att spelas om .. och om och om igen då hon visste i hjärtat att det inte skulle dröja förens hon fanns i hans närhet igen, fanns i hans famn och att dem tillsammans hade en sommar framför sig, tillsammans att spendera.


*



”Slutligen vill jag bara säga Tack för detta år, det har varit ett år fyllt av glädje, arbetsmoral och stunder man skall komma att minnas. Ni alla, nu avgångs elever kommer ju självklart att komma tillbaka till hösten för ett sista år här på Stratfox High innan ni beger er ut i vuxenlivet.
Jag vill önska er alla en sommar fylld av glädje, bad och sol. Se till och njuta riktigt ordentligt, för när ni återvänder i höst blir det tuffa lekar som gäller…” Ett högt gott skratt förgyllde gymnastiksalen på Stratfox High då skolans Rektor Hampton sa sitt tack- hejdå tal inför alla avångselever årskurs två, tillsammans med lärare, föräldrar och vänner som där var samlade.
”Vi ses i höst kära 2:a ringare. Vi ses i höst. Tack.” Rektor Hampton log ett brett leende inför den enorma publik, därifrån Isadora satt tillsammans med sin klass på första parkett, vid sidan av Serena kunde hon genom den glädjefyllda och spända församlingen skymta hur Rektor Hamptons ögon var tårfyllda.
Med ett leende på läpparna reste sig Isadora hastigt, ett ljud av eko ifrån hennes klackskor förgyllde den fullsatta gymnastiksalen och alla blickar hamnade genast på henne, likaså Rektor Hampton som då var påväg nedför den uppbyggda scenen.
Isadora harklade sig generat och vände sig försiktigt om emot den fullsatta salen, i ögonvrån kunde hon skymta hur hennes familj tillsammans med Serenas satt, hon kunde se hur Ryan och Justin ,- omringade av livvakter, där satt med öppna munnar, stirrande chockerat riktat emot henne.
”Hon förtjänar väl en applåd?” skrockade hon nervöst innan hon snabbt vände blicken emot Rektor Mrs. Hampton som där stod med ett tacksamt leende på läpparna, intensivt klappade hon samman händerna med ett stort leende. Den nervösa och pinsamma stämningen försvann likt vinden då efter initiativ ifrån lärare ifrån scenen och Serena genast stämde in och klappade sina händer.
Snart därpå reste sig vartenda individ i salen, alla med stora leenden trädda på sina läppar, bus vissel och hojtningar kunde höras, det var en stund Isadora alltid skulle komma att minnas. Hon såg på Serena vid sidan av som där stod, busvisslande. Hon sneglade generat upp emot Justin som hastigt kastade en slängkyss riktat enbart emot henne.
Några månader tillbaka kunde Isadora inte för sitt liv ens vågat drömma om ett sådant liv hon nu levde, så overkligt men endå inte, så fyllt av ren glädje och kärlek mellan vänner och familj. Hon levde i en fantasidröm hon aldrig önskas vakna ifrån, en dröm där hon kysst den perfekta prinsen, prinsen som var hennes och enbart hennes.
Hon hade allt, men frågan var egentligen om allt var nog?


*



”Du borde gå” Han hajade till av sin pappas plötsliga ord, förvirrat vände han upp blicken där hans pappa stod med ett leende, ”Du vet, min pappa sa alltid att när du funnit den rätta behövs inga ord, man bara vet att man funnit den kvinna man är redo att spendera resten av sitt liv tillsammans med. Jag trodde aldrig på ett ord han påstod förens nu.. Jeremy stannade till och skrockade lågt, ”Du har funnit den rätta Justin, du kanske inte vet det än men en vacker dag kommer du inse att din gamla pappa hade rätt.. Vad jag menar är att du borde gå, dit!” Han lade en viss betoning på dit samtidigt som han höjde armen för att peka åt en riktning som Justin spänt följde med blicken och där långt nere vid vattnet kunde han skymta sin vackra flickvän tillsammans med Serena och sin lillasyster Jazmyn, han kunde se hur deras leenden speglades från öra till öra då Isadora och Serena skvätte svalkande vatten på Jazmyns kropp, hur hon kvittrade glatt till av deras plötsliga påtåg och han kunde nästan höra hennes tjutande skratt.
”Du kan tacka mig senare” skrockade Jeremy lågt innan han återgick med blicken ned i den öppna grillen, Justin skakade förvirrat på huvudet och ställde försiktigt ifrån sig tallriken med marinerat kött bredvid grillen.
Han var precis påväg att springa ned till stranden men vände hastigt, ”Tack pappa” viskade han lågt och kramade försiktigt om sin pappa ifrån sidan. ”Ey Ryan!” hojtade han sedan och pekade ivrigt emot stranden innan dem båda halvjoggade ned till sina vackra flickvänner och hans bedårande lilla syster.
Justin var tacksam för allt hans liv bringade, han var öppen för nya saker och han hade varit redo att ge Isadora en ny chans trots allt hon gjort. Men hon var värd det och var det Justin hon ville leva tillsammans med kunde han inte bli lyckligare.



*


Det ivriga pratandet och de högljudda skratten verkade aldrig ta slut, klockan började närma sig strax efter halv tio om kvällen , ett konstans pladder och evigt skratt ifrån dem äldre ekade in i köket hemma hos Justin där dem alla fortfarande befann sig. Jazmyn och Jaxon hade slocknat för länge sedan tillsammans med Serenas hund, Baxton, som snällt lagt sig tillrätta emellan dem i Justins ena gästrum.
Isadora satte sig tillrätta på den höga barstolen i köket, smuttade på sin alkoholfria cider ur det höga kristall glaset samtidigt som hon då och då sneglade emot Justin och Ryan som precis börjat spela en omgång poker vid köksbordet bredvid.
”Ey Justin, jag tror vi är påväg att bli halvsyskon” skrockade Serena lågt och ställde ifrån sig ett fruktfat på barbordet, Isadora rynkade förvirrat på ögonbrynen samtidigt som hon roffade åt sig en jordgubbe. ”Välkommen till familjen syrran!” skrockade Justin och vände blicken emot Serena med ett leende innan han snabbt återgick till sina kort i handen. Isadora kvävde ett skratt och fattade taget om ännu en jordgubbe. ”Så vad händer eftersom du påstår det?” undrade Isadora nyfiket och väne blicken emot Serena som slog sig ned framför hennes på en av stolarna, ”Jeremy och min mamma gick iväg till stranden samma sekund som jag kom ned hit” sa hon lågt och plockade druva efter druva ifrån stjälken. ”Så romantiskt” sa Isadora teatriskt och viftade med armarna i luften lyckligt, Serena höjde sitt ena ögonbryn i stil med att, tagga ned nu va, innan ett gott skratt från dem båda förgyllde köket.


”Isadora?” Hon hajade till av sin pappas grova stämma och dem alla riktade blicken emot dörröppningen till köket, ”Ja?” svarade hon förvirrat och såg oroligt på sin pappa som där med ett leende stod, ”Kan vi prata i enrum?” frågade han lågt och såg sig omkring i köket där tre andra tonåringar än hon själv nyfiket satt, Richard harklade sig lågt innan Justin var den som tog initiativet och reste sig upp, han gick försiktigt fram till Isadora och kysste hennes kind mjukt för att sedan bara för några minuter försvinna.
Richard slog sig lättat ned på stolen mittemot där Serena för någon sekund sedan suttit och hon kunde se hur ett leende doldes i hans mungipa, ”Vad är det pappa?” frågade hon nyfiket rätade försiktigt på sig, Richard harklade sig lätt och lossade en aning på sin perfekt strukna slips i en mörkblå nyans. ”Jag vet att du vet att jag gått på Stratfox..” började han försiktigt och svalde hårt, Isadora försökte göra allt i sin makt för att hålla god min och såg förvirrat på sin far som för att teatriskt inte ha någon aning om vad han nu pratade om. ”Isadora..” sa han lågt och höjde ögonbrynen, ”Jag är så ledsen för att jag inte funnits där så mycket som jag borde under din uppväxt, jag är ledsen för att jag försvann och inte fanns där när din mamma gick bort. Men jag vill att du ska veta att jag aldrig slutade älska dig, inte så för ens en sekund..” Hon såg med stora ögon på sin far, hon kände hur tårarna var påväg inifrån och hur smärtan i brösten kom tillbaka, smärtan hon så länge arbetat med att hålla undan, smärtan och tankarna kring sin mamma. Den kvinna hon alltid skulle komma att älska oavsett vad, en plats ingen någonsin skulle kunna ersätta eller ta bort trots att hon var en kvinna Isadora aldrig riktigt hunnit lära känna helt. Men dem få minnen och alla dem bilder hon har skulle alltid finnas där när hon behövde dem som mest.
Detta var en stund hon så länge väntat på, så länge drömt om, hon hade inte efter att hennes mamma gått bort hört sin pappa nämna hennes namn eller kalla henne för vad hon är, mamma.
”Jag var ingen tjejtjusare eller killen alla tyckte om på Stratfox, jag tror ingen riktigt han lära känna mig. Jag var allt för instängd i mig själv för att släppa in någon, det kanske handlade om vilja eller tro, egenskaper jag inte bar den perioden. Men Stratfox var och är fortfarande en plats jag alltid kommer att minnas ..” Richard torkade sig lätt kring sina kinder och andades in, ”Det som hände din mamma gav mig en total blackout, jag trodde aldrig jag skulle lyckas komma ut ur den hålan jag befann mig i .. Jag pushade ifrån mig den enda person som jag borde hållit närmast om hjärtat, Dig. Jag gav upp hoppet om Stratfox då jag såg hur det påverkade dig och ditt sätt att leva, du var inte dig själv och istället för att ta mig i kragen och prata med dig undvek jag ämnet och reste bort. Jag borde ha varit bättre än så .. men jag ser hur bra inflytande Serena och Ryan har på dig, och framförallt Justin, dem har alla på något vis hjälpt till och pushat på dig, gjort dig till den unga kvinna du är idag. Och jag ser hur lycklig du är tillsammans med Justin, det är en kille jag verkligen hoppas du inte släpper taget om..” 

Isadora såg stumt på sin pappa samtidigt som tår efter tår forsade nedför hennes kinder, hon kände sorg, rädsla och oro men samtidigt lycka och glädje. Lycka och glädje över att få höra sin pappa säga så dem värdefulla saker som aldrig tidigare blivit sagda. ”Pappa” viskade hon lågt innan hon hastigt begav sig runt bordet för att fatta tag om hans famn, sipprandes efter luft och gråtandes emot hans axel, doften ifrån hans Calvin Klein kolon trängde in i hennes lungor, doften av pappa. Den doft han burit så länge hon kunde minnas. ”Jag älskar dig Isadora, glöm aldrig det” viskade han lågt samtidigt som han försiktigt strök sin dotter över ryggen. ”Jag älskar dig också” sa hon lågt och strök sina kinder som nu blivit fyllda av utkletat smink, hon särade försiktigt på dem båda och såg in i Richards mörka ögon med en skimrande nyans, ögonen hon ärvt av honom, ”Tack för att du valde att stanna kvar” tjöt hon, Richard fattade hastigt tag om hennes axlar, ”Alltid” sa han allvarligt och strök med tummen längs hennes kind, ”Alltid."


”Sluta gråt nu vännen, du vill väl inte att Justin ska se dig med rinnande mascara?” Isadora skrockade lågt och strök längs kinderna för att få bort det svarta, ”Det är okej” stämde hon sedan in med ett leende.
”Ska vi gå till dem andra?” undrade hon när hon tillslut lugnat ned sig, Richard skakade ivrigt på huvudet, ”Du tror väl inte att du ska gå ur andra ring utan att få något i present?” sa han uppspelt och såg på sin dotter, ”Jag vill inte ha något, jag har redan allt jag behöver pappa” sa Isadora glatt och lade armarna i kors. ”Men jag tror detta är något du kommer uppskatta, sedan det inte bara är till dig ..” sa Richard mjukt och reste sig upp för att finna något i sin jeans ficka, ”Det är till dig och Serena, hennes mamma och jag hjälptes åt att hitta den perfekta presenten för eran avslutning. Åk till denna adress, där väntar er present. Ni är vuxna nog att klara er på egen hand härifrån.” sa han lågt och kysste hennes hjässa innan han försvann med ett förgyllt leende på läpparna och lämnade en förvirrad och omskakad dotter efter sig.



*



”Så han gav dig en adress, sa att det var till både dig och Serena och sedan gick han?” Isadora nickade uppmuntrande emot Ryan där han satt i framsätet på Justins bil, förvirrat skakade han på huvudet och sneglade på Serena som såg lika förvirrad ut som han själv. ”Han ville väl bara vara snäll, detsutom är det ju ifrån Serenas mamma också” fyllde Justin in samtidigt som han förvirrat letade efter rätt adress.
Dem hade åkt emot långt norrut emot Venice Beach, letandes efter rätt adress där den påstodda presenten väntade.
Stämningen och nervositeten ökade ju närmade dem verkade att komma, Serena placerade försiktigt sin hand i Isadoras och pressade dem samman hårt. Hon kunde känna hur Serena skakade av nervositet och spänning men samtidigt kunde hon skymta ett leende på hennes läppar. Isadora själv hade ingen aning om vad hennes pappa och Serenas mamma, Sophia kunde komma att hitta på, då det var en påstådd present dem skulle komma att dela, som Mr.Richard så fint uttalat det.
Hon visste mycket väl att hennes pappa aldrig gjort något liknanade tidigare, att det var lika nytt för honom som det var för henne att se sin pappa faktiskt lagt ned omtanke och planering bakom något han gjort för sin dotter. Hon var spänd, nervös men samtidigt ivrig på att få se vad det faktiskt var.
Justin svängde plötsligt av ifrån motorvägen in på en avlägsen grusväg, den upplysta motorvägen försvann i bakrutan och ersattes med totalmörker förutom framlyktorna på bilen som lyste upp den lilla vägen omringad av gröna träd och buskar, ”Skyll inte på mig om vi dör” skorckade Ryan och viftade teatriskt med armarna i luften, Serena slog hastigt till hans arm, ”Sluta” protesterade hon skrämt. ”Vi kommer inte dö, men det är hit adressen leder” sa Justin stumt och fokuserade på vägbanan.
Isadora svalde hårt och såg sig omkring i den mörka natten genom dem svarta fönsterrutorna, ”Det kan inte stämma, Ge mig lappen” sa hon irriterat och roffade hastigt åt sig lappen ur Justins hand för att sedan tillsammans med Serena lista ut om dem verkligen kommit rätt, dem båda såg förvirrat på varandra och sedan ned på lappen, ”Han kanske har skrivit fel siffra, jag kan pröva att ringa honom” sa hon en aning lättat och grävd på golvet efter sin väska.
”Du kanske ska vänta med det” skrockade Justin då han sekunden senare stannade till, ”För jag tror vi är framme” fyllde han in och hon kunde känna hur ett leende prydde hans läppar och sedan hur Serena hävde sig fram i bilen som för att se tydligare. Förvirrat satte hon sig ordentligt upp med väskan i knät, hon var påväg att säga något i stil med vad menar du? Då hon plötsligt fick syn på vad det exakt var dem alla stirrade häpet på.


_______________________________________________________________________________________________

Tack för ert tålamod. Har varit mycket jobb för mig dem senaste dagarna och annat jag blivit tvungen att fixa och så.
Förresten, JAG VAR JU OCH SÅG JUSTIN I OSLO HÄROMDAGEN, Någon mer som var där??
Det var den absolut bästa dagen i mitt liv!!!! Han är så extremt mycket vackrare i verkligheten och sjunger som en gud. Får rysningar bara av och tänka på det. Hans leende är bara och dö för!!
Det är bara judsfnudwjfnsiakdn sifkcn typ, har nog ännu inte förstått att jag faktiskt sett honom live och ha väntat i tolv timmar typ var verkligen värt det.


Efter detta är det cirka 3 kapitel kvar av denna novell, slutet för Always Kidrauhl är nära innan vi påbörjar den nya novellen, "The Chance" :)




Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 5

Chapter 79 - Second chances



”Är du säker på att vi kommit rätt?” Justin kisade genom det nu forslande regnet genom vindrutan, Isadora försökte förvirrat läsa husnumren på dem hus dem försiktigt passerade,
”Där” pekade hon ivrigt då hon tillslut fått syn på det blå lilla huset med vita husknutar och husnummer 23 i slutet på vägbanan.
Hastigt svängde Justin av i det forslande regnet, vägen som nästan simmade runt i vattnet skapade otäcka hala ytor och fick honom att nervöst stanna bilen så snabbt som möjligt.
”Ska du inte med? Ryan är nog därinne” väste Isadora genom det ösande regnet utanför bildörren, den tunna jeansjackan hon försökt använda att täcka sitt hår ifrån att bli blött blev dyngsur i löpet av någon sekund, droppar efter droppar sipprade längs hennes kinder och regndroppar fastnade i hennes tunna lager av mascara, med ett leende knäppte Justin av sig bilbältet innan likaså han begav sig ut i regnet.
*
”Jag behöver prata med Serena” sa Isadora bestämt och såg allvarligt på den förvirrade Ryan som nu beskådade dem båda från topp till tå, genomblöta av det forslande regnet utanför då dem där stod i trappuppgången äntligen under tak.
”Ryan!” väste hon allvarligt vilket fick honom att haja till, nervöst pekade han upp i taket och tog ett kvickt kliv åt sidan. Med en sista blick på Justin gick hon med hastiga klev hon återigen in i Serenas färglada hus, hon kunde höra påväg upp i trappen hur Ryan pustade ut för att sedan kväva ett skratt åt Justins utstyrsel.
”Var det pizzan, älskling?”
Hon kunde höra Serenas ljusa stämma, hur hennes röst lät så otroligt glad och lycklig, som om hon inte bar på några bekymmer eller besvär, som om tanken på Isadora inte slagit henne, att dem båda numera inte var vänner. Isadora svalde hårt innan hon nervöst följde rösten som ledde in till Serenas rum, ”Nej det var inte pizzan älskling, det var din före detta bästa vän” sa hon mjukt och slog försiktigt igen dörren efter sig då hon genomblöt från topp till tå klev in i Serenas nedsläckta rum, endast ljuset ifrån tv: en gav en mild lysande ton. Serena såg förskräckt på sin vän som irriterat drog en hand genom sitt blöta hår, ”Vi båda vet att vi förr eller senare skulle komma till en punkt där vi faktiskt behöver prata med varandra” sa Isadora mjukt och såg nervöst på sin vän som fortfarande satt likt paralyserad på sängkanten. ”Jag tror det är bäst om du går Isadora ” svarade hon en aning irriterat och vände nonchalant ryggen till.
Ett hejdlöst suck av sorg och nu irritation lämnade Isadoras läppar, ”Jag kom inte hit för att bråka, jag kom hit för att jag saknar dig, jag saknar oss, vår vänskap…
Jag vet att vad jag gjort är fel och jag ber dig inte om förlåtelse, för vad jag gjort är något jag kommer att få leva med. Jag önskar bara att vi kunde börja om från början ...” Isadora torkade en plötsligt tår som fallit nedför hennes kind och vände blicken emot golvet, ”… Jag ska inte störa något mer, jag ville bara att du skulle veta vad jag känner och tänker. Jag älskar dig Serena, du kommer alltid vara min bästa vän.” Hon tittade upp, såg sin bästa vän fortfarande sitta med ryggen emot innan hon med tunga steg lämnade hennes rum bakom sig.


Hon kunde höra Justin och Ryan på nedervåningen, hur den dystra stämningen som uppstått övertogs av grova manliga skratt och hur nu Isadora skulle komma ner och förstöra stämningen mellan dem båda vännerna.


”Justin. Bilen. Nu.” sa hon irriterat innan hon argt men samtidigt ledsen slog igen ytterdörren bakom sig.
Hon kände hur tårarna föll nedför hennes kinder och hur varje steg hon tog genom den blöta gräsmattan kände meningslösa, Regnet som fortfarande öste ned spelade nu ingen roll, allt hon ville var så långt bort ifrån Los Angeles som möjligt.  



Med en djup suck slog hon sig genomblöt ned i det ljusa skinnsätet på passagerarsidan i Justins svarta Suv.
Hon drog med fingrarna genom sitt blöta hår och placerade slinga efter slinga bakom örat innan hon placerade huvudet emot fönsterkarmen, regndropparna smattrade emot fönsterrutan och genom det tjocka lager av vatten kunde hon se hur en mörk skugga hastigt sprang emot bilen och hur den därefter lös upp då Justin med ett snett leende klev in. ”Inte ett ljud” sa hon irriterat utan att ägna honom en blick, ”Det gick så bra alltså?” skrockade han dovt och skakade med en hastig rörelse på huvudet så bilens interiör fylldes av vatten, ”Justin” väste hon högt och vevade fritt med armarna i tomma luften, ”Äsch då” flinade han glatt och drog en hand genom sin blöta kalufs, ”det torkar .. förr eller senare” skrockade han lågt. ”Kör bara hem” svarade hon nonchalant och placerade återigen huvudet emot fönster karmen. 


”Kanske inte riktigt så bråttom ..” sa han mjukt, Isadora vände förvirrat upp huvudet och mötte hans blick som inte mötte hennes, med ett leende pekade han förbi henne och ut i den mörka kvällen, ”Jag tror det är pizzan” skrockade han lågt då isadora med ett smidigt kliv klev ut, ”Serena?” sa hon förvirrat och skådade hennes nu genomblöta utstyrsel, ”Kanske vi inte behöver börja om från början ..” väste hon högt genom det smattrande regnet, Isadora såg förvirrat på sin vän, ”Kanske vi bara kan fortsätta där vi avslutade? Du har alltid varit min bästa vän … Du kommer vara brudtärna på mitt bröllop, likaså gudmor till mina barn, du kommer finnas där då mina barn tar sina första steg till och med när dem tar examen. Vad jag försöker säga är att du kommer alltid vara min bästa vän och jag älskar dig.” Ett stort bländade leende lämnade deras läppar då Serena kommit till punkt, små tårar lämnade hennes kinder likaså Isadoras då hon hastigt hoppade in i hennes famn. 



”Som sagt ... Jag tror pizzan är här” väste en mörk röst bakom dem båda som fick dem att brista ut i skratt, Justin som där stod med ett leende under det forslande regnet, med sina händer i fickorna och ett snett leende på läpparna, försiktigt ryckte han på axlarna och gjorde en lätt slängkyss emot Isadora i luften som hon smidigt fångade flörtigt.
Någongång i livet kommer du möta personer som inte är villig att ge dig en andra chans och andra gånger kommer du göra det. Behåll dem personerna i ditt liv, det är dem värda.

______________________________________________________________________________________________



Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 3

Chaper 78 - A lot has happend . Part 2.



En vecka hade passerat sedan Justin för första gången på ett år visat sig för världen, en vecka hade passerat sedan hela världen äntligen fick lägga ögonen på Isadora och Justin, som ett par.
Skvallertidningar och modetidningar var alla lika ivriga om att få det första scoopet om deras nyfunna relation trots det att Isadora sedan en tid tillbaka öppnat upp sig för Teen Magazine, nu var dem hungriga efter något nytt och fräscht som skulle få deras tidning att sälja likt smör.
Ja, det var inte konstigt at t saker fått en ny och bättre vändning, allt tack vare att Isadora och Justin inte längre behövde dölja sin kärlek och gömma sig i mörkret. Paparazzis följde deras alla fotsteg dem tog utanför dörren, men det spelade nu ingen roll då dem inte längre behövde gömma sig. Isadora kunde inte ha varit lyckligare, trots att det medföljde en hel del motgångar att vara självaste Justin Biebers flickvän, hot mejl, kränkande kommentarer och flera hundratusentals sidor på internet kring deras relation, människor som inte kunde vara glada för deras skull. Men Isadora hade lovat Justin att finnas vid hans sida, i mot och medgångar och det var ett löfte hon var villig att hålla.
Aldrig skulle hon någonsin lämna hans sida igen.
Isadora omringades av den lugna havsbrisen på den tomma stranden som tillhörde Justin, den varma sanden snuddade vid hennes fötter och hon satt så pass långt ned vid vattnet att när vågorna kom svalkades hennes bara fötter. Omringad av det prasslande ljudet ifrån det svajande gräset uppifrån och det skvalpande havet under henne fötter, en härligt och somrig känsla for genom hennes kropp.
Hon skissade försiktigt på det vita blocket i famnen, stranden som var den enda plats hon nu för tiden kunnat tänka och få inspiration ifrån. Ett milt leende tog plats på det vita arket av blyertspennan, runda formade kinder och glittrande ögon.. Ja, nog hade hon inspiration, en teckning hon länge arbetat på fast inte riktigt kunnat färdigställa, men hon kunde nu se klart, hon kunde färdigställa teckningen en gång för alla innan någon kunde få glimten av den.
Hon sneglade försiktigt upp emot  huset där on visste att Justin befann sig, han tillsammans med Scooter gick igenom några få detaljer inför den kommande showen och dem kunde snart med hjärtat på handen säga att allt var färdigställt och det skulle bli en show världen sent skulle glömma, allt skulle bli perfekt.


*



”Sitter du här fortfarande?” Hon hoppade till av den plötsliga mörka rösten som kom bakifrån, hastigt vände hon blicken och fick syn på Justin komma gåendes längs grässtigen innan han försiktigt slog sig ned vid sidan av i den vita sanden. Ett mjukt leende lämnade hans läppar och han sneglade med ett öga stäng på Isadora genom den starkt lysande solnedgången. ”Jag älskar detta” sa hon mjukt och vände blicken emot det lugna havet och den lysande solen som nu var påväg ned i horisonten. ”Det är vackert, nästan lika vackert som dig” skrockade han lågt och axlade henne mjukt i sidan, ett lätt skratt lämnade hennes läppar då hon placerade en hårslinga bakom örat. ”Är det något fel?” frågade han kvickt och satte sig snabbt skrittet närmare henne, Hon skakade nervöst på huvudet, ”Nejdå... Allt är bara bra” sa hon försiktigt, undvikande. ”Isadora ..” sa Justin med viss betoning och placerade sin ena tumme under hennes haka för att på så vis kunna möta hennes blick, ”Jag hoppas verkligen att du vet att du kan prata med mig om något är fel, det spelar ingen roll vad det är..”.
Isadora såg djupt in i dem vänliga ekorrögonen, dem vackra ögonen, det gyllenbruna ansiktet och dem markanta kindbenen som ramade in hela ansiktet, så otroligt vacker och god på alla sätt och vis. Det fanns inget ont att säga om killen framför henne, en sådan vacker och snäll själ att det nästan gjorde ont i henne.
Hon mindes så väl den första gången hon sett Justin, sett dem gyllenbruna ögonen och det bländande leendet, då med den tillklippta pottfrisyren som gjort att hon inte vetat om hon skulle skratta eller gråta, då hon knappt insett att det var ”baby” pojken som ”räddat” henne den kvällen för månader sedan. Och nu satt dem båda här på en sandstrand månader framåt, sådan lång tid som passerat sedan deras första möte, att någon man tyckt illa om, en person man aldrig träffat tidigare kom till att bli någon man älskar över allt annat i världen, en person man aldrig vill släppa taget om eller ur syne, man är rädd att förlora personen i löpet av en sekund.
Det är otroligt vad tid kan förändra saker och ting, ja i stort sett allt.
”Jag saknar Serena ..” viskade Isadora försiktigt, nästan ohörbart och undvek hans blick. Serena Lively, Isadoras absolut bästa vän, hennes första och enda riktiga vän. Hon som nu var så långt borta fast endå inte, Isadora visste att hon gjort fel. Gång på gång hade hon gjort felsteg när det kom till Justin, saker hon nu och för all framtid blev tvungen till att bära med sig. Det fanns inget som kunde få tiden att spolas tillbaka och på så sätt att Isadora kunnat göra dem ogjorda, allt Isadora sökte var förlåtelse. Hon behövde Serena, hon behövde ha tillbaka sin vän.
En vänskap så otroligt stark att ingen kunde förstå sig på den. Inte ens Justin eller Ryan.
Ingen.

”Åk till henne då, prata med henne ..” sa Justin försiktigt och placerade en arm kring hennes axlar, tummen smekte försiktigt längs hennes ryggrad, rysningar for genom hennes kropp likt blixtar och dunder. Isadora skakade förvirrat på huvudet, ”Det är inte så lätt Justin..” suckade hon uppgivet och placerade sina armar kring dem böjda benen. ”Varför inte?” undrade han förvånat, ”Be henne om fem ynka minuter så du kan förklara dig, berätta hur otroligt ledsen du är över vad som skett, att du älskar henne …” Justin vevade upprört med sin lediga arm i luften samtidigt som han pratade, Isadora kvävde ett skratt som var påväg att brista och kliade sig generat i huvudet.
Ja, Justin må vara mycket, men inget kunde toppa hur han är när han är förvirrad eller vill vara hjälpsam.



Ännu ett skratt kvävde hon diskret genom att kyssa hans läppar mjukt, ”Har jag sagt att jag älskar dig Bieber?” viskade hon mjukt emot hans läppar och ett rus i form av lycka forslade genom hennes kropp, ivrigt nickade Justin på huvudet innan han fångade hennes ansikte med sin lediga hand och mötte hennes läppar ännu en gång. ”Säg det igen?” viskade han flörtigt och ett mjukt skratt for ur hans mun, ”Jag älskar dig” ”Jag älskar dig” Jag älskar dig” ”Jag älskar dig”.

_______________________________________________________________________________________________



Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 2

Chapter 78 - The risk . Part 1.




”Jag förstår inte …” sa hon förvirrat och kliade sig oroligt i pannan, ”Vad gör du här??” undrade hon nästan upprört och fattade tag om hans armar för att snabbt dra honom in i det närmsta hörn hon kunde finna. Dem vackra tindrande ögonen såg in i hennes, samtidigt som ett busigt leende vilade på han läppar, ”Tänk om någon får syn på dig” instämde Isadora förvirrat och kunde inte förstå hur han var så pass lugn och sansad som han faktiskt var, insåg han inte vad som kunde hända utifall någon fick syn på honom? Det skulle skapa andra världskriget, minst.

”Det är ingen här Isadora” konstaterade Justin lättat och log ett självsäkert leende samtidigt som hans tumme strök försiktigt över hennes kind, ”Du vet ..” skrockade han lågt, ”Du är väldigt söt när du är chockerad” fyllde han snabbt in och fattade ett stadigt grepp kring hennes midja. Hon kunde känna hur hennes kinder blottades och hur en rosenröd yta snabbt la sig ovanpå ytan, ”Sluta” kvittrade hon samtidigt som hon sprött försökte komma loss ur hans stadiga grepp.

”Justin” kvidde hon, ”Vi måste gå härifrån” upprepade hon fortfarande fast i hans grepp, Justin skrattade retfullt till, försiktigt placerade han tummen under hennes haka så hon var nöd till och se honom i ögonen, ”Kyss mig först” viskade han mjukt och dem vackra ögonen så in i hennes, så fulla av kärlek glädje och omsorg. Justin en sådan otroligt vacker och godhjärtad person, genom hela benmärgen, det fanns inget ont att säga om den unga mannen som stod framför henne, han var hennes, trots allt dumt hon gjort, allt hon utsatt honom för så var han fortfarande hennes, en kärlek och passion sådan stark att det nästan gjorde ont. Hon placerade hastigt sina armar kring hans vältränade axlar och mötte hans läppar mjukt.

Justin såg in i hennes ögon, ett lekfullt leende låg på hans läppar då han försiktigt slickade dem, ”Kom” sa han låg innan han placerade sin hand i hennes.

Hon hann knappt tänka klart, hann knappt inse vad som skett i löpet av någon sekund då hon nu sprang sida vid sida med Justin i skolans korridor, solens strålar sipprade in genom dem öppna fönstren, skapade en lätt värmande känsla omkring dem bara benen och bländade deras tindrande ögon. Likt två busiga barn som gjort ett hyss dem båda nu sprang.

*

”Justin .. Jag tror inte detta är någon bra idé” kvidde Isadora sprött och såg sig ängsligt utöver den stora parkeringsplatsen dem nu befann sig på, människor som passerade Justins mörka bil från höger och vänster, så ovetande och förvirrade, svettiga och trötta i den böljande hettan. Hennes blick landade på Justin som där med ett leende satt på förarsätet, försiktigt fattade han tag om hennes hand hon hade placerade över sitt bara lår, ”Jag vill göra detta Isadora och jag vill göra det tillsammans med dig” sa han lugnt, dem gyllenbruna ekorrögonen vilade på hennes och ett sexigt leende fångade hans läppar. En aning skeptisk till hans förslag vände hon blicken återigen emot den öppna parkeringen om så för bara någon sekund och sedan tillbaka på Justin, ”Nå?” frågade han uppspelt med ett höjt ögonbryn. Tvekandes och med ett iger som fortsatte stiga i kroppen visste hon inte riktigt vad hon gett sig in på, vad som skulle hända eller vilka konsekvenser det skulle komma att få men hon nickade tillslut försiktigt på huvudet som snabbt därpå spreds till ett bländande generat leende. Justin pustade lättat ut innan han snabbt drog av sig den svarta mössan och drog med sin lediga hand genom den nu tilltufsade kalufsen, försiktigt drog han ned dem exklusiva märkesglasögonen över näsryggen och med ett leende öppnade han förardörren.

Isadora klev försiktigt ur bilen och snabbt därpå klev Justin upp bredvid hennes sida och flätade sin hand i hennes, ”Jag släpper dig inte” viskade han försiktigt i hennes öra och kysste hennes kind.

Hon drog försiktigt sin lediga hand genom sitt långa utsläppta hår innan hon smidigt placerade dem mörka solglasögonen över näsryggen,  med ett fast grepp om hans hand gick dem båda sida vid sida genom den öppna parkeringsplatsen. Frustrerad och ängsligt såg hon ned i backen, följde sina fotsteg, placerade blicken på sina ljusa Converse och Justins mörka Supras, hon kunde känna hur den brännheta solen smekte hennes nakna ben och hur blickarna dem båda omsveptes utav gjorde brännan om möjligt ännu obehagligare. Ett sting av ånger och rädsla fladdrade genom magen, inget utav det dem gjorde kändes rätt, det var inte rätt.

Hon kunde inte förstå hur Justin fått för sig att dem skulle genomgå detta, dem båda var inte redo, inte redo för konsekvenserna. Hon kunde redan nu höra Scooters vrål och ilska över vad dem båda gjort, kunde känna besvikelsen han skulle komma att känna. ”Vi borde inte vara här, jag tror det är bäst vi åker hem” viskade Isadora oroligt och kramade om Justins hand om möjligt ännu hårdare, utan att vika av blicken kände hon hur hon snabbt träffades av blixt efter blixt i folkvimlet. Justin stannade hastigt upp och därmed likaså Isadora, han fattade försiktigt tag om hennes haka för att kunna styra hennes ansikte upp emot sitt, ”Hey…” sa han försiktigt, motvilligt mötte hon hans blick genom dem mörka glasögonen, ”Jag behöver dig nu, jag behöver få veta att du litar på mig” viskade han försiktigt emot hennes läppar.  



Justin log ett charmigt leende, ett leende som fick Isadora att avundas av den otroliga självsäkerheten han bar på. Som om ingenting spelade någon roll längre, han var redo att möta världen igen, tillsammans med Isadora.
Hon kramade om hans hand snäppet hårdare då dem närmade sig folkvimlet, hon vände ned blicken och försökte finna någon slags punkt hon kunde behålla synen på för att undvika att se upp och möta dem till synes förvirrade och häpna blickarna dem var påväga att möta. Hon kunde höra hur förbi passerade människor drog efter andan och hur ljudet efter ett par klackskor plötsligt dog ut, ändå nyfiken på att se människors miner och förvåning tordes hon inte att se upp. 
Doften ifrån Justins kolon och värmen ifrån hans närhet smekte hennes bara armar då han försiktigt förflyttade sin hand och placerade den kring hennes axlar, "jag älskar dig Isadora" ljudet ifrån han röst gav hennes rysningar längsryggraden, dem fyra små orden klingade så magiskt i hennes öron med hans manliga mörka röst, hon såg försiktigt upp, så pass lite att hon endast såg på justin, genom dem mörka solglasögonen kunde hon riktigt se hur dem vackra ekkorögonen riktigt lös, "och jag älskar dig" fyllde hon in, ord som nästan kom ut i en viskning, hon kunde inte undgå att le, eller känna den lyckan som forslade genom hela hennes kropp. "Här ska vi gå in, är du redo?" justin stannade plötsligt upp, då likaså Isadora. Förvirrat såg hon upp emot den skyhöga byggnad målad i en ljusgul ton med några få bokstäver över den stora entren gjort i glas, 'Pyramiden'. Pyramiden var ett av Los Angeles största shoppingcentrum, något Isadora var väl medveten om, hon hade ingen aning om hur många gånger hon sprugit in och ut i varenda butik, och stället kryllade utav människor, dag som kväll. Ängsligt försökte hon se genom dem vida glasfönstren men kunde endast skymta sig själv ståendes bredvid Justin, under hans arm. hon nästan häpnades över hur konstigt det egentligen såg ut där dem båda stod, det var något som tidigare aldrig hänt, hon hade aldrig sett sig själv i justins sällskap på detta vis, det var nyss och spännande men samtidigt farligt. "Nå?" Isadora hajade till, såg upp emot justin som där stod med ett leende, lika vakcer och geniun som alltid, "är du säker?" ord som nästan kom ut i en viskning, om knappt det. hon förvånades över dne plötsliga rädslan som föll genom hennes kropp likt en missil. Hon som så länge drömt om detta tillfälle, drömt om hur det skulle vara att få visa världen sin pojkvän, att inte längre behöva gömma sig i skuggan. Justin hade länge vetat att det var precis detta Isadora velat, att få visa upp den kille hon älskar och håller kärt, få stolt visa upp sin vackra pojkvän, likaså Justin. Det var en dröm som nu var påväg att omvandlas till en mardröm. 
Hon såg upp emot Justin som där stod och nickade ivrigt, försiktigt kysste han hennes hjässa innan han med säkra kliv gick fram emot dörren som ledde in emot shoppingcentrat. Allt Isadora egentligen kunde tänka då hon gick där bredvid självaste Justin Bieber, påväg in mot ett enormt köpcentra som skulle krylla av människor i olika åldrar.. "Vad har jag gett mig in på?"

Deras kärlek som så länge varit en hemlighet i mörkret, en kärlek såpass stark att dem nu var villiga att riskera allt. Isadora som så länge alltid tänkt att deras kärlek var som vinden, ingen kunde se den, med dem båda kunde känna den.

________________________________________________________________________________________________


Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 8

Chapter 77 - Reality .

Först och främst vill jag bara säga, TACK för alla fina vackra ord ni konstant ger mig. Ni alla är underbara och det är tack vare er jag fortsätter skriva och hålla gnistan uppe. Jag kan inte tacka er nog för ert tålamod. 
Varsågoda att läsa 77, som förmodligen är lite av en mellandel, men ville få med dessa tankar och klara upp lite saker. Hoppas det endå är okej.

_______________________________________________________________________________________________





Det var precis som vilken annan dag som helst, som om tiden inte hade någon betydelse .. Och man på något sätt återupplevde samma dag om och om igen. Dagar, månader och år, det var som om ingenting hade någon större betydelse längre. Det var som om livets små meningar fick en betydelse, alla dem där små sakerna, dem fina gesterna och lätta leenden förgyllde vardagen. Saker och människor man aldrig tidigare lagt märke till blev plötsligt ens vänner, folk som befann sig konstant i ens närvaro.
Skolans annars så tråkiga väggar pryddes nu av plakat och graffitti, vackra ord och meningar.. Som ett slags "Hej-då" till lärarna, det var tider då eleverna på Stratfox High förberedde sig för sommaren, där ungdomarna åkte iväg med sina familjer på olika äventyr och bara levde livet för någon månad och till hösten återvända till skolbänken med ett leende, där dem populära fram till jul kunde skryta om allt kul dem gjort till dem mindre lyckligt lottade.
Smaken av kräkning fyllde hennes halsgrop, hon som så många andra ingått i den typen av "gäng" för flera år och nu, från denna dag och framåt inte ingick i den gruppen längre. Hon hade blivit en bättre och starkare person, hon prioriterade andra saker framför alkohol och gå på fester där man alltid stötte på samma person och gjorde samma saker, som om allting gick på repeat hela tiden. Det var något som inte längre var kul i hennes ögon .. Men för "dem populära" på Stratfox High skulle saker inte bli bättre än såhär, så hon lät det hållas .. Hon visste att så fort dem lämnade skolans väggar var dem bara en i mängden, det fanns inget sådant som dem populära och dem mobbade längre, alla var en och samma person i den tråkiga vardagen fylld med jobb och stress. Det fanns inget undantag.


Isadora gick försiktigt längs korridoren i skolans, förundad och läsandes på alla dem texter som fångade hennes blick. Så otroligt många vackra ord och fraser, så otroligt många människor som lagt ned tid till att markera sitt namn och skriva några värdefulla ord. Ord som sedan skulle komma att vara inprintade i väggarna från då och all framtid. Till människor som sedan skulle börja där då dem försvunnit ut i vuxenlivet, förevigt. 
Hon kunde se alla sina klasskamraters signaturer och fina ord om skolan, elever och lärare. Hon såg hur det oftast förekom att Stratfox High gett dem tre år av sina liv dom förevigt skulle bära med sig. Tre år som dem alltid skulle minnas, på gott och ont. Tre år av sina liv dem aldrig skulle kunna ta tillbaka eller ändra på. Det var bara så det var, gjort är gjort och inget kunde från denna dag och framåt göras ogjort. 
Kanske om tjugo år skulle dem alla mötas igen, vuxna och ordentliga, med familjer och barn. Kanske var det så det skulle bli, det går bara helt enkelt vänta och se. 

Hon stannade försiktigt till, spärrade förvirrat upp ögonen emot den klarröda texten hon nu såg framför sig, texten som imprerad i väggen var, orden som tycktes få en sådan klar signalement. 

"Stratfox High showed me that you don't need to be popular to become a successful person, all you have to do is believe, because everything is possible. I never thought I would say this but, I really gonna miss this place. Thank you for tree years I'll always carry with me in my heart."

Hon läste chockat texten som där stod, fummlandes med orden fram och tillbaka .. Hon skummade snabbt igenom texten ännu en gång och tog ett kliv tillbaka för att få ett klarare synfält, blicken som snabbt gled bort och över dem sista bokstäver som gjorde texten komplett...


______________________________________________________________________________________________



Justin satt otåligt och blickade ut över den tomma skolparkeringen, fortfarande ingen syn på Isadora och han började nu bli orolig över att något har skett. I över en timme hade han suttit där och enbart stirrat ut i vad som verkade vara tomma intet i hopp om att få syn på hennes vackra leende och på så vis väcka fjärilarna i hans mage. Men ingenting skedde, parkeringen var fortfarande lika folktom och öde som för en timme sedan. 
Han drog med tummen över den vita iphonen för att på så vis än en gång kontrollera så han inte missat något samtal eller sms, någon form av liv överhuvudtaget. 
Ett sting av oro och rädsla for genom kroppen, tankarna om att något hade skett fortsatte att förvirra honom och han pendlade snabbt mellan att gå in och se efter, se om han kunde finna henne eller otåligt sitta kvar i den drypande heta bilen. 

*



Ihopkuren på det kalla stengolvet satt hon med tårar i ögonen. Alla bitar hade fallit på plats, allt hade legat i vitögat men hon hade inte sett det, inte kunnat placera dem sista bitarna. 
Richard Hilton, avgångsår 1979, dem sista få bokstäverna som gjorde avskedstexten komplett. Isadoras pappa hade gått på Stratfox High, men varför hade han aldrig berättat?
Saker och ting föll nu på plats, Isadora kunde nu förstå varför Richard undgått sin dotter mestadels under hennes uppväxt. Richard hade inte varit en i gänget, inte varit som sin dotter, inte varit den populära brat;en som fått allt den pekat på och sin mat serverad på ett silverfat. Han hade bara varit ... sig själv. 
Den perfekta, omtänksamma och godhjärtade Richard. Personen som inte ville något ont i världen men som endå fick ta emot dålig attityd. Isadora hade låtit sig själv dragits in i gänget, tillsammans med personerna som inte gjorde något annat än att såra människor, oskyldiga varelser som inte gjort något ont. 

Ilska och frustration växte inom henne, hon kände hat mot varenda människa som tyckte sig vara populär på Stratfox High, hon kände hur ilskan kokade inom henne samtidigt som brist på idéer och fantasi vad hon skulle kunna göra. Det fanns egentligen ingenting som kunde göras, allt var sagt och gjort. 
Allt ...

"ISADORA!" hon hörde hur hennes namn ekade längs korridorens väggar, hur en manlig grov röst hojtade hennes namn klart och tydligt. Hastigt vände hon blicken emot vågen av ljud, "Justin?" viskade hon förundrat och såg skuggan av en person kliva in i ljuset, solens reflektion speglades ifrån dem vida fönstren och där stod han, fyllt synlig i den tomma ekande skolkorridoren, iförd ett rött linne och mörka shorts, dold bakom en mössa och solglasögon som skymte hans vackra ögon ekkorögon, Justin Bieber. 
Hon kunde se honom, hon kunde känna hans närhet, vågar av värme och kärlek for genom kroppen likt brinnande eld. Hon såg Justin från avstånd, fast endå så nära, på en plats där egentligen vem som helst kunde upptäcka honom, skapa kaos och ofreda.
Inget spelade någon roll nu, han var verkligen där.
De var ingen dröm längre, det var verklighet.


_______________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni? Klarnade det upp vissa frågetecken angående hennes pappa? Och vad tycker ni om att Justin faktiskt kom in i skolan?

Ber om ursäkt för dröjesmålet angående detta kapitel. Har hållt på att skriva om det allra sista kapitlet då jag inte riktigt var helt nöjd. Dem sista kapitlena kommer dyka upp inom snart framtid. Tack för tålamodet.


Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 5

Chapter 76 - Sadness and tears





Trafiken verkade vara allt annat än lugn denna fredagseftermiddag, människor var påväg hem ifrån jobbet, redo för en hel helg tillsammans med sina familjer innan det återigen blev dags för en ny vecka och samma rutiner. Vilket liv man egentligen lever, normala människor som har rutiner och passa, jobba att komma till, barn att skjutsa och hämta, fruar att tillfredsställa. Ja, jutin hade nog ett liv många drömde om att få leva. En vardag utan rutiner och tider att passa, då han egentligen kunde komma och gå lite som man ville. - Det kanske var så många trodde att popstjärnor egentligen levde. Ett felfritt liv med pengar, lyx och utan beskymmer. Fina tillställningar och ett liv där man aldrig bar samma kläder två gånger.

Ja, det kanske var ett liv ingen skulle klaga på. Men det faktiskt inteså Justin levde, trots den han är, den stora superstjärnan. Hans liv var allt annat än beskymmersfritt och felfritt. Även han hade problem och oro i kroppen, sorg och förlust han tvingades bära på. Men det är så livet är, det är sådant han får leva med. Föralltid.

Han styrde riktning med sin svarta SUV bort ifrån Los Angeles gator, bort från den vanliga vardagen och det hektiska livet. Isadora placerade en mjuk hand ovanpå hans vid växelspaken, ett lätt leende tog form i hennes ansikte då Justin mötte hennes blick, "Tack för att du följer med" sa han mjukt och vände blicken återigen emot vägen. 

*





"Du behöver inte följa med om du inte vill" sa han med en lätt suck och vred ur nyckeln så motorn slocknade. "Hey" sa hon försiktigt, "Där du går, Går jag" instämde hon och smekte hans kind med handflatan. Justin log försiktigt och vek av blicken emot platsen dit dem båda kommit. 
Till en plats så lång bortom det vanliga och glada livet, så undangömt ifrån verkligheten. 

Isadora placerade sin hand i hans då dem båda nu stod framför den mörka SUV:en, "Det kommer gå bra" sa hon försiktigt och han pressade sin hand en aning hårdare kring hennes. 

Det prasslande ljudet ifrån grusgången tog liv under deras fötter, en lätt vindpust träffade hans kind och den grubblande och överväldiga känslan, sorgen och smärtan sprudlade i kroppens alla nerver. Det var med tunga oväntade steg Justin blickade upp och utöver den mörk och gråa kyrkogården, och på platsens alla gråadassiga stenar. Så otroligt många liv som blivit nedgrävda där, så otroligt mångasjälar och människor. Människor som kanske blivit menade att lämna jorden, människor vars liv kanske blivit tagna ifrån dem för tidigt. Men det var där hans Mamma nu fanns, Pattie Mallette. 





"Hej mamma, det är jag.." Justin hukade sig ned emot den blanka svarta gravstenen där hennes namn var inristat, 
Här vilar Patricia Lynn Malette, En dotter mor och vän, en själ vars liv togs ifrån oss allt för tidigt. Vi saknar och älskar dig.
Han placerade försiktigt den vita rosbuketten, han tidigare inhandlat, över gravstenen och fingrade försiktigt längs hennes namn, "Förlåt att jag inte besökt dig tidigare .. Jag har varit allt för självisk det senaste året, men jag lovar att det ska bli ändring nu.." han torkade en tår som fallit över hans kind och harklade sig lätt, "Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, saknar dig .. Det är verkligen tomt utan dig här mamma.. " viskade han försiktigt, han kunde känna hur sorgen han så länge hållt inne var påväg att brista, hur hans hjärta började slå volter, hur många känslor och ord han så länge håll inne som nu ville släppas fria.
Han blickade upp, såg bort emot Isadora där hon satt på en bänk, så fridfull och förståelig, ett mjuk leende prydde hennes läppar. Justin var tacksam att hon följt med honom hit, och att hon nu gav honom plats att få vara själv, att få prata med sin mamma. 

"Jag har träffat en tjej, vi har dejtat ett tag nu ... Isadora Hilton ... Hon är så vacker, så godhjärtad och snäll, jag tror du skulle ha älskat henne Mamma.." , "Jag har börjat med musiken också, jag släpper snart mitt femte album, Million" fyllde han sedan in och fingrade försiktigt på rosenbladens vita nyans, " Det spelar egentligen ingen roll hur många tårar jag än må fälla, hur stor saknad jag kan känna så vet jag att det inte gör så att du kommer tillbaka, allt jag än kan göra är att tro, hoppas och drömma för att du har det bra, att du mår bra vart du än må vara ..."

*

"Tack för att du följde med mig idag, du anar inte hur mycket det betyder.." sa Justin lättad och smekte med tummen över deras båda sammanflätade händer. Isadora log ett milt leende och kramade om hans hand snäppet hårdare, "Ses vi imorgon?" frågade hon nervöst och hennes mörka chockladbruna ögon mötte hans, han hukade sig snabbt därpå över stolssätet och kysste försiktigt hennes läppar. "Vi ses imorgon" viskade han mjukt emot hennes läppar och ett milt leende spreds längs hennes kinder innan hon öppnade bildörren och mimade hejdå emot fönsterrutan. Justin satt stilla kvar och såg när Isadora med enkla skritt försvann in till sitt hus igenom ytterdörren. 
Ett lätt leende fanns kvar på hans läppar, doften ifrån hennes parfym hängde kvar i bilen och han kunde fortfarande känna hur hennes beröring gav honom rysningar. 

Det var sant, han kunde känna det ända in i benmärgen. Hur hans hjärta för varje slag slog allt hårdare för varje liten sekund hennes blick mötte hans. Ja, det var så det var ... Isadora var flickan i hans liv.
______________________________________________________________________________________________


Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 6

Chapter 76 - Million .



Man minns när man var liten och man drömde alltid om hur saker och ting skulle se ut när man blev äldre. Man hade drömmar och mål, drömde om något man ville jobba med, något man ville bli. Saker och ting verkade alltid bli så som man tänkt, man valde den gymnasieutbildning man ville gå och därmed valde sitt framtidsyrke.
Vad som är svårt att veta när man är 15 år och ska välja ett yrke är att man då egentligen inte har någon aning om hur fort saker och ting kan ändras. Likt natt och dag. Drömmen man en gång hade försvinner på någon sekund och då står man där, hopplös och får känslan av att allt är helt meningslöst. Man vill bara ge upp.
Vändningen kan ske på bara någon sekund, det är vad livet går ut på.
För vad skulle egentligen livet vara utan mål, vilja och utmaningar? Meningslöst.
Livet skulle vara som en dans på rosor och hur kul skulle det egentligen vara? Att allt alltid gick perfekt, som på räls…
Livets gång är fascinerande, som vetenskap. Ingen kan beräkna ut vad som händer imorgon, om tio dagar eller ett helt år. Man kan ha planer, men utöver det möts man av utmaningar och förvåning. Förvåning över hur saker och ting egentligen utvecklades.
Han förlorade sin mamma i bröstcancer för över ett år sedan, och det var då hans liv tog en helt ny vändning. Det var inte längre en dans på rosor för  popstjärnan Justin Bieber. Han gav helt enkelt upp, allting, hela sin karriär för något han inte borde ha skult undan, inte borde ha gömt sig för.
Han borde ha stannat, med båda fötterna på jorden och visa att ”här är jag, och trots den hemska tragedin så tänker jag inte gå någonstans”. Han borde ha hjälpt andra människor i samma situation som hans mamma Pattie Mallette. Startat en fond för att bekämpa Bröstcancern.
Men han gjorde det inte.. Han gav upp. Allt han hade. Allt han kämpat för. Alla han någonsin känt.
Varför?
Justin utvecklades till en mes. En ”nobody”, någon som gömde sig i mörkret dag ut och dag in. I över ett halvår pratade han inte med någon utom sin städerska och vakterna som skyddade hans område för inkräktare.
Hans liv verkade inte ha någon mening längre, allt han såg var svart. Sin familj, sina vänner, alla som någonsin funnits där för honom, som hjälpt honom att bli just den han är, den kända Justin Bieber.
Dag ut och dag in gick han runt som ett vandrande lik i det hus som egentligen skulle kunna kallas för slott.
Den perfekta solbrännan, dem pumpade musklerna och den kända ”hairflipen” tynade bort. Han slutade bry sig om allt som existerade. Han hade förlorat den person som betytt mest för honom, för alltid.
Det finns nog ingen, som inte upplevt samma sak, som egentligen kan förklara hur det känns när någon man älskar försvinner, dör. Justin trodde själv aldrig att han skulle vara med om något sådant, hans liv hade ju varit perfekt, allt för perfekt. Och när det väl hände exploderade det likt en bomb och han kunde inte tackla allt på en och samma gång. Han var fortfarande ung, oerfaren och dum.
Det finns ett läte som heter, ”Man lär sig av sina misstag” och det var precis det Justin gjorde. Så många sömnlösa nätter, tårar, känslor och det krossade hjärtat. Ingenting verkade någonsin bli det samma utan Pattie vid hans sida, ingenting skulle någonsin komma att bli detsamma. För man har bara en mamma, förlorar man henne är det som om man förlorar allt.

*



Justin drog tummen över det album som nu var färdigställt, hans 5:e album, hans come-back album ”Million”. En lätt rysning for genom hans ryggrad och genom alla hans nerver. Något sa honom att han fortfarande inte var redo för vad som komma skall, men han var tvungen. För sin egen, sin familjs, sina vänners och sina fans, hans Beliebers.
Albumet innehöll låter som förmodligen skulle komma att nå ut till en bredare åldersgrupp, Justin hade blivit mycket äldre sedan hans senaste album han släppt för snart 2år sedan, och han hoppades innerligt att detta album skulle vara tillräckligt för att han skulle nå sitt mål, sin dröm.

Han såg sig om i det stora rummet han befann sig i, adrenalinet pumpade hårt innanför hans kött och nervositeten växte för varje millisekund som passerade, Små svettpärlor bildades i pannan och längs ryggraden. Scooter letade mellan skrivhäftet innan han stannade upp på en sida, "Vad tycker du om att uppträda där?" frågade han med ett leende sekunden då han plockade fram ett fotografi, Justin skådade bilden en ynka sekund, "Perfekt". 

_______________________________________________________________________________________________


Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 8

Chapter 75 - Believe



Det ruskiga regnet smattrade emot fönsterkarmen utanför, nyheterna på radion hade under hela kvällen beodrat människor att stanna inomhus då en storm var påväg att komma.
Isadora som befann sig hemma i det enormt stora och tomma hus kände ett sting av rädlsa foras genom ryggraden, hon kunde skymta hur träden utanför sattes i sving och blåste mycket mer än vanligt.
Då hennes pappa tillsammans med Rose befann sig i New York över helgen för ett affärsmöte kändes huset tommare och mer övergivet än någonsin tidigare.
Hon öppnade den blanka kylskåpsdörren och fattade ett grepp om Ben & Jerry glassen hon lagt på avsvalning och letade smidigt fram en sked ur den översta kökslådan.
Huset som helt nedsläckt var, fick stämningen att bli ännu rysligare och Isadora som ensamt bestämt sig för att dränka sina sorger i glass och en film denna ruskiga kväll kurade ned sig i den gråa vardagsrumssoffan och placerade den silverblanka macbooken i famnen, smidigt letade hon igenom den mapp där hon förvarade flera hundratals filmer och bestämt sig ganska snabbt för att det var Pretty Woman hon ville se.


*


Ett slags smatter tog liv och ekade i dett lätt upplysta vardagsrummet då ljus stod tätt placerat i vartenda hörn, gäspandes satte hon sig upp och såg sig förvirrat omkring, filmen som förmodligen slutat spelat för en timme sedan var nedsläckt och glassen som smält hade klibbigt letat sig in i soffans hårda tyg-material. ”Pappa kommer döda mig” sa hon irriterat åt sig själv och drog med fingret över det nu klibbiga tyget.
Ett hårt ekande smatter tog liv åter igen och hon såg sig nyvaket omkring, klockan som stod placerade över den öppna elden visade strax efter midnatt. ”Isadora!” hojtade en mörk stämma utanför och hon såg sig skrämt omkring för att finna vart den kom ifrån.


"It's me..."

”Isadora” upprepade rösten högt och smattret sattes återigen igång. Rädd och ängslig begav hon sig emot vågen av smatter, emot det stängda fönstret. Förvirrat försökte hon se genom det igenregnda fönstret innan hon irriterat öppnade det för att se vem det egentligen var som dök upp mitt i natten när en storm fortfarande låg i luften. ”Det är jag” sa den mörka rösten med en vänlig stämma.
Hon sökte förvirrat med blicken ned över gräsmattan då hon tillslut kunde skymta dem gyllenbruna och vänliga ögonen genom månens ljus. ”Justin?” frågade hon förvirrat. ”Ja” skrockade han lågt, ”Kan jag komma in?” tillade han snabbt och hon kunde skymta hur ett leende tog plats på hans läppar, försiktigt nickade hon tillsvars och såg hur Justin med snabba steg begav sig till framsidan av huset.
Försiktigt öppnade hon dörren endast iförd ett mörk lila nattlinne och möttes av Justins vackra leende genom det ösande regnet.
Hans annars så perfekt kammade kalufs hade på grund av det ösande regnet fått ett ostyrligt fall och regndroppar sipprade försiktigt nedför hans oliv formade ansikte. ”Jag är så ledsen ...” huttrade han obekvämt, ”För allt jag någonsin sagt eller gjort som kan ha sårat dig” tillade han snabbt och såg oroligt med sina vackra gyllenbruna ögon på Isadora.
En lätt tår droppade ur hennes ögonvrå och letade sig ned på kinden, ”… Du är det bästa som någonsin hänt mig Isadora, och förmodligen det bästa som någonsin kommer att hända mig. Jag ångrar att jag inte var man nog att visa för hela världen hur mycket du betyder för mig, hur mycket jag älskar dig, jag ångrar att jag aldrig tog din hand i folkmassor eller gav dig den kärlek och omtanke du förtjänar, men mest av allt ångrar jag att jag någonsin lät dig gå” Justin torkade en tår som fallit nedför hans kind och vilade sedan sin blick på Isadora, ”Alla gör misstag, det är så man lär sig” fyllde han försiktigt in och tog ett kliv fram, regnet som fortfarande öste ned gjorde hans kläder om möjligt ännu blötare.
”Justin …” viskade hon försiktigt, ”… Jag kommer alltid att älska dig, du kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta oavsett vad som händer. Men det är nog bäst om vi går skilda vägar, jag är inte bra för dig, du förtjänar någon så mycket bättre…” hasplade hon emellan tårarna.
Alla hemska minnen, allt ont hon någonsin gjort Justin speglades tillbaka i näthinnan och då hon nu stod där framför killen som hon älskade, killen som hon sårat så fruktansvärt mycket blev känslorna så stora. Så otroligt intensiva och allt kom tillbaka till henne på samma gång, allt blev mer klart.
Hon mötte Justins blick med tårar i ögonen, en lätt vindpust träffade hennes bara ben och en rysning for genom ryggraden. Justin studerade hennes från topp till tå och det var nog inte förens nu han insåg att hon endast var iförd ett tunt nattlinne, så pass tunt att hennes styva bröstvårtor blottades.
Han skakade förvirrat på huvudet, ”Varför ska jag nöja mig med det näst bästa när jag har det absolut bästa ståendes framför mig?” sa han lugnt innan han i en smidig rörelse fattade tag kring hennes kinder och kysste hennes lätt fuktiga läppar intensivt med en sådan passion, vilja och laddning. Ståendes i regnet, kyssandes i regnet likt en film. Så otroligt vackert, med en sådan kärlek att Isadora inte ens för någon sekund tvivlade om hon skulle backa undan eller inte. Hon ville ha Justin förmodligen lika mycket som han ville ha henne, om inte mer.


Den kärlek, passion och vänskap dem båda delad var något många letar en hel livstid för att finna, något dem redan som ungdomar hade hittat. En kärlek så pass stark att dem skulle kunna gå över eld för att få behålla. Inget eller ingen kunde ta det ifrån dem båda.


”Justin” viskade hon förtvivlat då Justin försiktigt särat på deras läppar efter den otroligt laddade och passionerade kyssen, han såg förvirrat in i hennes tårfyllda ögon. ”Säg att du inte vill ha mig …” viskade han plötsligt, ” … Säg att du inte vill ha tillbaka det vi en gång hade, Säg det så går jag igen” fyllde han häftigt in fortfarande med sina varma händer placerade kring hennes kalla kinder, Isadora såg förtvivlat upp på Justins vackra gyllenbruna ögon som sedan första stund fångat henne likt en fjäril. ”Säg det” upprepade Justin sprött och hann knappt blinka innan Isadora hastigt kysst hans läppar om möjligt ännu intensivare än tidigare. Den laddade kyssen som snabbt övergick till vilt okontrollerat hångel, Justin som varsamt lyfte upp Isadora i sin blöta famn för att bege sig in i värmen.
Du är så kall och blöt” sa Isadora emellan kyssarna och hamnade smidigt på sina fötter igen, väl inne i vardagsrummet, ”Och du är så otroligt sexig” flinade Justin självsäkert och placerade en hand kring hennes korsrygg samtidigt som han kysste hennes läppar.
Isadora kysste försiktigt hans hals samtidigt som hon smidigt trädda av honom den blöta skinnjackan han bar. Kyssen som övergick upp emot hans öra, nafsandes lätt på hans öronsnibb, en allt mer djupare andning for genom hans kropp och han snärtade ett fast grepp över hennes rumpa innanför linnet, och han kunde snart därpå känna att hon inga underkläder bar, hastigt stannade han upp i rörelsen då han var påväg att kyssa hennes nyckelben och såg förvirrat på Isadora som log ett sexigt leende och höjde sitt ena välplockade ögonbryn, Justins förvirrade uttryck omvandlades snabbt till ett stort leende innan han smidigt drog av sig sin nu tajta våta t-shirt. Hon smekte hans bara rygg och kysste hans läppar försiktigt. ”Jag vill bli ett med dig” stönade Justin emellan kyssen innan hans hand smidigt smekte utanpå nattlinnet nedöver magen och möta hennes nu våta klitoris. ”Justin” stönade hon högt då han försiktigt letat sig in med ett finger i hennes slida samtidigt som han kysste hennes hals.

Hon placerade sin hand ovanpå hans och kände hur hans nu två fingrar smidigt gled in och ut ur henne innan hos hastigt drog ut hans två fingrar för att vilt och upphetsat knäppa upp hans jeans. ”Bordet” sa Justin andfått och nickade med huvudet emot matbordet som var placerat i vardagsrummet innan han åter mötte Isadoras blick och log ett sexigt leende, Hon nickade andfått och placerade sina armar i ett fast grepp kring hans vältränade axlar då Justin hastigt fattat ett grepp kring hennes rumpa och bart upp henne i sin famn.
Hastigt hamnade hon uppå det lätt kyliga bordskanten med sina ben kring Justins midja och lirkade smidigt av han kalsonger samtidigt som hon upphetsat kysste hans fylliga läppar, ”Bli ett med mig” stönade hon andfått med Justins hårda lem mellan sina fingrar.



Justin såg intensivt med sina gyllenbruna ögon in i hennes mörka innan han sekunden därpå gled försiktigt in i henne, ett högt stön for ur hennes mun och hennes huvud åkte bakåt.
Justin tog ett fast grepp kring hennes rumpa då han till en början försiktigt gled in och ut ur henne innan han ju mer upphetsad han blev ökade takten allt mer intensivt. Han stönade högt av njutning och kysste andfått hennes fuktiga läppar. ”Jag älskar dig Justin” viskade hon försiktigt och bet sig löst i läppen då Justin stötte allt djupare i henne. 

En njutning så okontrollbar, så obeskrivlig. Känslan då två människor blir ett med varandra. När två människor älskar varandra så pass mycket att inget är omöjligt.
En känsla så ren, så äkta av lycka och glädje.
Ingenting är omöjligt, ingenting.

___________________________________________________________________________________________



Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 4

Chapter 74 - Once and for all.



Hotell arvtagerskan Isadora Hilton. Ett namn som kan väcka en enorm olika benämningar, hon än ung, målmedveten kvinna som snart slutfört sitt andra år på Stratfox High School.
Teen Magazine hade turen att få träffa Miss.Hilton för ett repotage och kunna klargöra några frågetecken många länge undrat över.
Det är en solig varm dag på utsidan då Teen magazines Redaktör Priscilla Winter kliver innanför dörrarna hemma hos Miss.Hiltons vackra, väl inredda hem där hon bor tillsammans med sin pappa, Mr.Richard Hilton.
Miss.Hilton hälsar artigt på redaktionen och häller upp några koppar kaffe i den vita guldpläderade servisen.
”Kaka?” frågade hon glatt och sträcker fram en varsin arraksboll till hela crewet.

Miss.Hilton är inte som många kan tro, hon är en driven ung kvinna som har stora planer för vad hon vill göra då hon tagit studenten.
Hon berättade öppet för Teen Magazine att hon vill skapa sitt eget företag som skall hjälpa barn och familjer i andra länder, att främst fokusera på så dem har kläder, mat, rent vatten, skolgång och tak över huvudet. Hon är väldigt driven till att kunna klargöra för världen hur viktigt det är att vi alla hjälps åt, att vi alla är mänskliga även om vi ser olika ut, pratar olika språk och kommer från olika familjeförhållanden.
”Vi är alla mänskliga, vi lever alla i samma värld” säger Miss.Hilton med ett leende och dricker en klunk ur sin kaffekopp.

Teen Magazine är väldigt glada över att ha fått äran och träffa en sådan driven och ung kvinna, som fortfarande är så pass ung och endå har sådana stora planer för sin framtid.

När Teen Magazine kläcker den stora frågan och vill klargöra några frågetecken kring om Hotellarvtagerskan dejtar superstjärnan Justin Bieber, blir hon stum. Innan ett brett leende sprids på hennes läppar, ”Ja, Jag och Justin dejtar och det har vi gjort sedan en tid tillbaka. Jag trivs superbra med honom. Han gör mig riktigt lycklig” kommenterar Miss.Hilton glatt.
Hon berättar även öppet om deras förhållande, hur dem träffades och vem som tog första steget.
”Justin tog första steget, definitivt” ler hon generat emot Teen Magazines Redaktör.
Även om vi kan se hur lycklig Miss.Hilton idag är, verkar det dock inte ha varit kärlek vid första ögonkastet för dem båda turtur-duvorna, ”Det var definitiv inte kärlek vid första ögonkastet. Det utvecklades allt eftersom, ju mer vi träffades” kommenterar Arvtagerskan.

Solens strålar börjar skymma och en rödtonig färg lägger sig längs horisonten, Miss.Hilton dricker upp den sista skvätten kaffe och inväntar spänt den sista frågan vår Redaktör är påväg att kläcka.
”Du får helt enkelt vänta och se” säger Arvtagerskan och ett brett leende sprider sig på hennes läppar, då vår Redaktör frågat om Arvtagerskan kan ge några detaljer kring pojkvännen Justin Biebers come-back album.

Och vem vet, en Insider berättar att det verkar även som om arvtagerskan och popstjärnan skriver på en kommande låt ilag. Kommer vi att få höra den på Justin Biebers kommande album måntro?

Vi väntar med spänning på att få följa deras resa tillsammans och ingen kunde varit mer glad än vi på att få ha träffat Miss.Hilton denna eftermiddag.
Vi önskar dem båda stjärnorna inget annat än lycka till i framtiden!






Isadora kastade häftigt bort tidningen emot soffan och sjönk ihop emot dörrkarmen, tårar började försiktigt smekas längs hennes kinder och det bultande hjärtat trummade innanför bröstkorgen. 
Det var inte alls något fel på repotaget som skrivits om henne, det var mer dem delar där Justins namn dykt upp som fått henne att bli ledsen och sårad över vad hon gjort, som fått henne att tänka tillbaka på de dagar Justin varit hennes, att deras båda framtid var sammanflätade. 
Känslor,- förtvivlad, övergiven och äcklig. Endast några få ord att kunna beskriva hur hon i denna skund kände sig. Äcklig över vad hon gjort mot Justin, ännu en gång, övergiven pågrund av att hon nu ingen hade att vända sig till, ingen axel att gråta ut över. 
När Jordan kom in i hennes liv vändes allt uppoch ned, allt hon så länge byggt upp tillsammans med sina vänner och framförallt Justin dog ut lika snabbt som muren blivit färdigställd. Jordan var inget annat än en individ som inte längre skulle få ha något att göra med Isadora, aldrig mer skulle hon ens se åt hans håll, eller ens besvära sig om att gå samma väg i skolans korridor. Han var längre inte värd ett skit i hennes ögon och det var nu det skulle bli ändring på det. En gång för alla.

___________________________________________________________________________________________



Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 2

Chapter 73 - Never be the same .





”Bieber, vart ska vi?” kvittrade Jazmyn glatt och höll ett fast grepp kring sin storebrors hand. ”Bara en liten bit till, jag vill visa dig något” sa Justin med ett leende. ”Jag är trött i benen” muttrade Jazmyn och stannade hastigt upp, plutandes teatriskt med underläppen och sträckte ut armarna i en gest om att hon ville bli buren, ”Kom hit då gullunge” skrockade Justin och bar smidigt upp henne på ryggen.
”Hoppla” hojtade hon glatt och skrattade av glädje då Justin tog fart för att halvspringa.
”Lova att inte tjuvkika” viskade Justin försiktigt då han bett Jazmyn att hålla för ögonen innan dem nådde sitt mål. ”Jag lovar” flinade hon bakom dem tilltäckta ögonen.
Han flyttade på dem igenväxta grenarna och hjälpte sin lillasyster att komma förbi. ”Nu kan du titta” sa Justin lugnt, ett leende spreds på hans läppar.
Han stod någon meter bakom Jazmyn och beskådade hennes små rörelser då hon försiktigt gick några steg framöver för att begrunda den utsikt hon nu fick bevittna. 

Utsiktsplatsen Justin en gång tagit Isadora till, på deras första riktiga dejt. Den enorma bergsklippa med en utsikt så vacker att den sträckte sig över Los Angeles stad och utmed havet borta i horisonten. ”Wow” viskade Jazmyn och såg sig med stora ögon på vartenda litet detalj hon kunde finna. ”Tycker du om det?” frågade Justin uppspelt och hoppades på att hans lillasyster skulle komma att älska denna plats lika mycket som han själv. ”Jag älskar det” kvittrade Jazmyn och hoppade smidigt upp i Justins famn efter att ha tagit sats för att springa. ”Kan pappa få se?”undrade hon försiktigt liggandes med huvudet emot hans axel. ”Vet du vad vi kan göra istället..?” frågade Justin, Jazmyn såg förvånat upp och skakade förvirrat på huvudet, ”Vi kan låta detta bli våran hemliga plats, bara din och min” viskade han emot hennes ansikte och han kunde se hur hela hon genast lös upp av glädje, ”Vår plats Bieber”.

* *

Dagen började lida mot sitt slut, solens strålar försvann i det blå och en mörk skugga la sig på himlen. Stjärnor tog form i sin vackra glans och månen låg högt på himlen. Ännu en dag hade passerat då Justin inte hade hört ett ljud ifrån Isadora. Även om det var han själv som lät sig backas och låta dem båda gå skilda vägar kunde han inte förmå sig att undra vad hon gjorde denna stund, om hon tänkte på honom över huvud taget. Om hon, som honom nervöst pendlade mellan att ringa eller ej.

Även om hans känslor fortfarande var lika starka för henne som första gången dem setts, även om hans hjärta alltid slog dubbla slag så fort han hörde hennes namn uttalas, även om hon ännu en gång varit otrogen mot honom kunde han inte förmås att sakna henne. Den närhet och det lugn hon bar med sig, det vackra klingande leendet och de mjuka vibrerande beröringarna. 
Han var medveten att från denna dag och framåt skulle saker och ting aldrig kunna bli detsamma mellan dem båda, aldrig skulle han kunna se på Isadora som han en gång gjort, om än så, skulle han någonsin kunna lita på henne igen? 
Om än så, var Isadora verkligen den rätta för honom?




Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 5

Chapter 72 - It's to late ...





”Vi behöver prata” viskade en mörk röst innan hon hastigt drogs med mot handikapp toaletten. Irriterat slet hon sig loss från det fasta greppet och drog en hårlock bakom örat. ”Vad?” svarade hon surt innan hon faktiskt insåg vem hon befann sig med inne på skolans toalett.
”Jordan” viskade hon tyst och studerade förvirrat hans ansikte. Han log ett charmigt leende, ett leende som drogs till hans ögon och emot den nu svullna blåtiran. ”Gör det ont?” frågade hon försiktigt och drog med tummen över det blå området. ”Kunde varit värre” skrockade Jordan och fattade tag om hennes hand. ”Jag är ledsen..” viskade han försiktigt emot hennes läppar. ”Jag borde inte ha skrivit till dig ifrån första början.” fyllde han sedan in och vek undan blicken.
Isadora såg bekymrat på sin vän, eller vad var han egentligen? Jordan var egentligen ingen vän till Isadora, han visste ingenting om hennes liv eller vad hennes favoritfärg ens var. Han var någon hon kysst två gånger, en kille hon varit otrogen med mot den person hon älskade mer än sitt eget liv.
Han var det.
”Allt jag någonsin velat vara, allt jag någonsin strävat efter togs ifrån mig på mindre än en sekund.” suckade hon uppgivet och -
minnena ifrån gårdagen då Justin ilsket kastat sig över Jordan i hennes sovrum för att ge honom knocka efter knocka runt hans tinning.
”Din jävla idiot” hade han ilsket skrikit innan blodet sprutade ifrån Jordans näsa och på hennes vita sidenlakan. Isadora som gråtandes kurat ihop i en duns emot den stängda badrumsdörren och bara sett på när Justin slagit Jordan sönder och samman, utan att varken säga eller göra någonting hade hon bara sett på, tårar efter tårar som fallit nedför hennes kinder. Ilsket då dem båda gett sig på den andra och Justin som inte sagt ett ljud, utan lämnat en blåslagen Jordan och en förkrossad Isadora bakom sig.
Han mötte Isadoras blick med sina tår sprängda ögon, han sipprade efter ord men inget nådde helt fram. ”Jag ..” prövade han försiktigt men avslutade hastigt då någon ryckte i den låsta dörren.
Hastigt fattade Isadora tag om en pappersbit för att torka hans kinder innan hon tafatt fattade tag om hans hand, ”Följ med mig”.
*
”Om du kunde resa vart som helst i världen just nu, vart skulle du då resa?” frågade Isadora samtidigt som hon blickade ut över det lugna korallfärgade havet som sträckte sig längs horisonten.
Jordan lät sig lekas med den vita sanden mellan fingrarna, ”Mexico..” svarade han sansat och vek blicken emot Isadora med ett leende, ”Mexico?” upprepade hon sprött. Han nickade försiktigt, ”Träffa flickan jag är fadder åt” svarade han lugnt, ett leende spreds på hans läppar och hela hans Auraverkade få ett helt nytt lyster. ”Ditt fadderbarn?” frågade Isadora nyfiket och såg på honom med ett höjt ögonbryn. Då tanken om att någon som Jordan, så macho och allt för självgod skulle ha tankar åt att ens bry sig en ynka sekund åt något sådant som fadderbarn.
Jordan sträckte sig i bakfickan för att finna vad som verkade vara hans skinnplånbok, ”Sonya” sa han försiktigt innan han vickade fram ett fotografi. Isadora flyttade sig skritt närmare han för att tydligare,
En vacker ung flicka prydde fotografiet, med mörkt axellångt hår och bruna stora ögon. ”En vacker dag ska jag adoptera henne” instämde han drömmande.

*

Med en hård smäll kastade hon telefonen i väggen efter att ännu en gång försökt ringa Justin utan att lyckas, hon såg hur bitarna fall omkring henne och hur hennes fina rosa telefon hon fått av Honom nu var krossad i tusen bitar, likaså hennes brustna hjärta.
Med ett duns fall hon samman emot sängkarmen och placerade huvudet emot fange. Kvigande vaggade hon fram och tillbaka då tårarna fortsatte att rinna nedför hennes kinder, siprrandes efter luft tänkte hon tillbaka på incidenten som hänt. Hon kunde än inte förtå vad hon egentligen gjort och hur kunde knappt sätta sig in i hur Justin nu egentligen mådde. Var han ledsen? Var han arg? Besviken? Eller hade han helt enkelt suddat ut alla minnen om Isadora, totalt raderat dem ifrån sin näthinna och ville nu aldrig ha något att göra med henne? Det var egentligen förståeligt med tanke på hur hon betett sig. 
Men varför är det så att man aldrig inser vad man går glapp av förens det är försent?

______________________________________________________________________________________________

Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 4

Chapter 71 - What happend?





Smaken av avslagen öl låg kvar i gommen, en kraftig huvudvärk tog fart längs pannan. Isadora satte sig försiktigt upp i den mjuka sängen då solljuset väckt henne av misstag. Den antika guldiga väckarklockan på nattduksbordet visade inte mer än kvart över 8 på morgonen.
Hon såg sig förbryllat omkring i det stora perfekt inredda sovrummet och kunde snabbt konstatera att hon var hemma.
Hon drog försiktigt med handflatan längs det ömma huvudet, gårdagens smink fastnade likt en klibbig yta på handflatan. Minnesluckor tog liv i huvudet och hon försökte snabbt reda ut vad hon egentligen gjort för att må såhär.
Ett kraftigt illamående dök upp och hon kände smaken av stekt korv och ägg färdas i mungiporna. Hastigt reste hon sig upp för att sedan skynda sig till toaletten, den ömma huvudvärken gjorde ondare för varje steg hon tog, men inget spelade roll. Hon skulle under inga omständigheter kräkas på sin specialdesignade Rya-matta.
Hon skvätte kallt rinnande vatten över sitt ut kletade smink och försökte få bort sin Chanel-mascara hon placerat över sina långa ögonfransar.
En trött och utsliten ung kvinna syntes i spegelbilden, med tovigt hår och endast ett långt linne täckte hennes privata delar.
Vad hade hon egentligen gjort?


Minnesluckorna spelades upp i hennes näthinna kring den kraftiga huvudvärken, hon mindes klart och tydligt hur hon sent igår kväll lämnat Justins hus, lämnat hans närhet och undvikit en natt tillsammans med den hon älskar för att träffa någon random snubbe vid en slaskig bar.
”Jordan ..” viskade hon försiktigt och sneglade mot den öppna badrumsdörren. Med små enkla rörelser placerade hon försiktigt huvudet emellan den öppna dörren, sneglandes mot sin säng.
Mycket riktigt, där, under dem vita sidenlakanen kunde hon tyda en killes kropp ligga. Långt ifrån Justins. Den brunbrända hyn flöt samman med det vita tyget likt natt och dag, det var vackert men samtidigt … oroväckande.
Hon kunde tyda hur han inte hade någon t-shirt på sig, då dem vältränade armarna fritt spred sig över den stora sängen.
Hennes blick gled ut över det vita parkettgolvet och dem exklusiva runda Rya-mattorna, där klädesplagg efter klädesplagg låg fritt kastat. Hon kunde tyda hur hennes lila bh hamnat kring hennes enorma cd-samling och hennes trosor syntes inte till.
Ett dovt vibrerande ljud ekade i det tysta rummet, hennes mobil.
Försiktigt trippade hon ut ur badrummet och bort mot sängkanten. Den vita skärmen blinkade dramatiskt och Hans namn prydde skärmen. Justin.
Oroligt bet hon sig i läppen och såg ned på den blinkande skärmen, vad skulle hon egentligen säga för att kunna rädda sin situation? Eller var det bara så att Justin ringde för att höra hur det gått med henne Familjekris?
Försiktigt trippade hon ut ur sitt stora sovrum och stängde dörren försiktigt om sig för att inte väcka Jordan innan hon nervöst tryckte grön lur på Touch skärmen.
”Justin” svarade hon glatt, en viss nervositet och oro kunde lätt tydas i hennes röst.
”Väckte jag dig?” frågade han sprött. Isadora andades lätt ut, han visste inte. Fast hur skulle han egentligen kunna göra det?
”Nej nej, inte alls. Jag hade svårt att sova. Huvudvärk.” Beklagade Isadora och bet sig löst i läppen. ”Så, vad händer?” frågade hon sedan för att undvika ämnet vad-hände-igår.
”Åh” suckade Justin, ”Då kanske det inte gör något om jag kommer med frukost och huvudvärkstabletter?” frågade Justin glatt samtidigt som husets dörrklocka ekade i entrén. Isadora spärrade oroligt upp ögonen, harklade sig nervöst. ”Jag är här” upprepade Justin glatt och väntade tålmodigt på svar.
Isadora svalde hårt, Justin var … där? Och Jordan låg sovandes i hennes sovrum?
”Ehm ..” harklade Isadora, ”Jag kommer” svarade hon snabbt innan hon kvickt tryckte på röd lur.
Hastigt öppnade hon sovrumsdörren och hojtade irriterat på Jordans namn, på at han skulle vakna så han kunde åka därifrån, samtidigt som hon frustrerat letade efter något att ta på sig.
”Jordan!” Hojtade hon irriterat då hon hörde en nyvaken, ohörbar röst mumlandes ifrån sänghalmen.
”Du måste dra. Justin är här!” upprepade hon nervöst och slängde vad hon kunde hitta som inte var hennes tillhörigheter emot sängen.
Jordan satte sig trött upp på sängkanten, kliandes i ögonvrån. Hans annars så perfekt slimmade kalufs var otufsad och okammad. ”Men skit i honom..” stönade Jordan och lade sig försiktigt tillbaka i sängen och drog det vita siden täcket över sin vältränade kropp.
Ilsket stampade hon runt i en cirkel för att försöka klura ut en plan, ”Okej, ligg still och säg inte ett ljud!” hotade hon irriterat innan hon hastigt sprang ned för att möta Justin, möta det som inte längre var en fantasi dröm.


It's better to be hated for what you are, than beeing loved for what you're not.
_________________________________________________________________________________________


Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 1

Chapter 72 - It's to late ...





”Vi behöver prata” viskade en mörk röst innan hon hastigt drogs med mot handikapp toaletten. Irriterat slet hon sig loss från det fasta greppet och drog en hårlock bakom örat. ”Vad?” svarade hon surt innan hon faktiskt insåg vem hon befann sig med inne på skolans toalett.
”Jordan” viskade hon tyst och studerade förvirrat hans ansikte. Han log ett charmigt leende, ett leende som drogs till hans ögon och emot den nu svullna blåtiran. ”Gör det ont?” frågade hon försiktigt och drog med tummen över det blå området. ”Kunde varit värre” skrockade Jordan och fattade tag om hennes hand. ”Jag är ledsen..” viskade han försiktigt emot hennes läppar. ”Jag borde inte ha skrivit till dig ifrån första början.” fyllde han sedan in och vek undan blicken.
Isadora såg bekymrat på sin vän, eller vad var han egentligen? Jordan var egentligen ingen vän till Isadora, han visste ingenting om hennes liv eller vad hennes favoritfärg ens var. Han var någon hon kysst två gånger, en kille hon varit otrogen med mot den person hon älskade mer än sitt eget liv.
Han var det.
”Allt jag någonsin velat vara, allt jag någonsin strävat efter togs ifrån mig på mindre än en sekund.” suckade hon uppgivet och -
minnena ifrån gårdagen då Justin ilsket kastat sig över Jordan i hennes sovrum för att ge honom knocka efter knocka runt hans tinning.
”Din jävla idiot” hade han ilsket skrikit innan blodet sprutade ifrån Jordans näsa och på hennes vita sidenlakan. Isadora som gråtandes kurat ihop i en duns emot den stängda badrumsdörren och bara sett på när Justin slagit Jordan sönder och samman, utan att varken säga eller göra någonting hade hon bara sett på, tårar efter tårar som fallit nedför hennes kinder. Ilsket då dem båda gett sig på den andra och Justin som inte sagt ett ljud, utan lämnat en blåslagen Jordan och en förkrossad Isadora bakom sig.
Han mötte Isadoras blick med sina tår sprängda ögon, han sipprade efter ord men inget nådde helt fram. ”Jag ..” prövade han försiktigt men avslutade hastigt då någon ryckte i den låsta dörren.
Hastigt fattade Isadora tag om en pappersbit för att torka hans kinder innan hon tafatt fattade tag om hans hand, ”Följ med mig”.
*
”Om du kunde resa vart som helst i världen just nu, vart skulle du då resa?” frågade Isadora samtidigt som hon blickade ut över det lugna korallfärgade havet som sträckte sig längs horisonten.
Jordan lät sig lekas med den vita sanden mellan fingrarna, ”Mexico..” svarade han sansat och vek blicken emot Isadora med ett leende, ”Mexico?” upprepade hon sprött. Han nickade försiktigt, ”Träffa flickan jag är fadder åt” svarade han lugnt, ett leende spreds på hans läppar och hela hans Auraverkade få ett helt nytt lyster. ”Ditt fadderbarn?” frågade Isadora nyfiket och såg på honom med ett höjt ögonbryn. Då tanken om att någon som Jordan, så macho och allt för självgod skulle ha tankar åt att ens bry sig en ynka sekund åt något sådant som fadderbarn.
Jordan sträckte sig i bakfickan för att finna vad som verkade vara hans skinnplånbok, ”Sonya” sa han försiktigt innan han vickade fram ett fotografi. Isadora flyttade sig skritt närmare han för att tydligare,
En vacker ung flicka prydde fotografiet, med mörkt axellångt hår och bruna stora ögon. ”En vacker dag ska jag adoptera henne” instämde han drömmande.

*

Med en hård smäll kastade hon telefonen i väggen efter att ännu en gång försökt ringa Justin utan att lyckas, hon såg hur bitarna fall omkring henne och hur hennes fina rosa telefon hon fått av Honom nu var krossad i tusen bitar, likaså hennes brustna hjärta.
Med ett duns fall hon samman emot sängkarmen och placerade huvudet emot fange. Kvigande vaggade hon fram och tillbaka då tårarna fortsatte att rinna nedför hennes kinder, siprrandes efter luft tänkte hon tillbaka på incidenten som hänt. Hon kunde än inte förtå vad hon egentligen gjort och hur kunde knappt sätta sig in i hur Justin nu egentligen mådde. Var han ledsen? Var han arg? Besviken? Eller hade han helt enkelt suddat ut alla minnen om Isadora, totalt raderat dem ifrån sin näthinna och ville nu aldrig ha något att göra med henne? Det var egentligen förståeligt med tanke på hur hon betett sig. 
Men varför är det så att man aldrig inser vad man går glapp av förens det är försent?

______________________________________________________________________________________________

Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 5

Chapter 70 - In just a second, everything changes .



Justin tyckte sig själv skrämmas över den ovanliga tystnaden som låg i luften kring frukostbordet denna morgon.
Av en otäck mardröm som besökt honom flera nätter i rad återigen tagit liv hade han inte kunnat somna om. Han vaknade upp i en tom säng, vilket först fått honom att reagera hastigt innan han insett att Isadora sent igår lämnat honom. ”Pappa ville att jag skulle komma hem, det hade dykt upp något”, meningen spelades upp i hans huvud då Isadora, bara minuter innan dem skulle gå till sängs plötsligt sprungit halvnaken ur hans hus. Förvirrat hade Justin stått kvar och fortfarande känt doften av hennes parfym då han stod vid fönsterkarmen och sett Isadora köra iväg i ilfart. Av ren nyfikenhet hade Justin för någon sekund faktiskt övervägt att följa efter henne, för att se om det faktiskt stämde. Men då han inte ville klassas som en stalker eller en svartsjuk person hade magkänslan fått honom att stanna. Dessutom, litade han på Isadora. Och han hoppades för sitt liv att samma misstag hon en gång gjort inte upprepades.
Det dem båda hade tillsammans, var något han verkligen hoppades var lika starkt och äkta för Isadora som det var för honom.


"Thanks man..."


Han vaknade illa kvickt till av den plötsliga ringklockan som tog liv i hela huset. Med morgontrötta steg tog han sig genom sina lila tofflor fram till den stora ytterdörren för att snabbt därpå överösas med frågor av sin trofaste vän Ryan. ”Jag köpte med bagels” skrockade han dovt och höll upp en vit påse med nygräddat bröd. ”Thanks man” svarade Justin med ett leende och tog villigt emot påsen då dem båda klev in i köket.

”Så.. Hur gick det igår då?” undrade Ryan blinkades med ena ögat samtidigt som han såg ut att rota i köks-skåpens alla hörn efter sylt.
”Ehm .. Hon var tvungen att åka hem, familjekris”  svarade Justin ärligt samtidigt som han bredde på smör på sina två fortfarande varma bagels.
”Jasså ..” hajade Ryan och sträckte över jordgubbs sylten, ”Vad tråkigt” flikade han lågt in och tog plats kring matbordet.
”Så... Berättade hon vad för kris det var?” undrade Ryan nyfiket innan han sekunden därpå drack direkt ur juicepaketet. ”Nej” svarade Justin surt, ”Det finns något som kallas för glas, som man dricker tillexempel juice ur vetdu” flikade han snabbt in med ett leende. Ryan skrattade lågt, torkade sig lätt kring munnen med tröjärmen och lutade sig sedan tillbaka på den vita stolen. Justin såg roat på samtidigt som han snabbt hunnit tugga i sig en hel bagel. ”Så ..” började Ryan mystiskt och kliade sig oroligt i pannan, ”Hon fick plötsligt en familjekris, var tvungen att lämna, åkte hem, och allt detta kring midnatt? Förlåt att jag frågar, men tycker inte du det låter lite absurt?” sa Ryan förvirrat och höjde sitt ena askblonda ögonbryn. Nonchalant tuggade Justin på sin andra bagel och smuttade från sitt juiceglas. ”Vänta ..” hajade han snabbt till. ”Hur vet du att hon drog vid midnatt?” frågade han nyfiket och tappade ner sin bagel på matbordet.
Förvirrad över hur Ryan kunde veta en sådan sak som att den exakta tiden var kring midnatt Isadora plötsligt fått sin familjekris.
Ryan hummade för någon sekund, ”Jag var på ett ställe som heter Razzle Bar med Serena igår kväll, hon ville ut och dansa. Ja, du vet hur tjejer är, vill fortfarande känna sig åtrovärd och ung..” Ryan babblade på okontrollerat vilket fick Justin ännu mer frustrerad, ”Kom till sak Ryan” hojtade han snabbt till och spände irriterat blicken. ”Vi såg Isadora dyka upp där, strax efter midnatt.. Serena var påväg att gå och hälsa på henne innan vi såg att hon inte kom dit själv...” Ryan svalde hårt och såg oroligt på Justin, nervös över att berätta vad som faktiskt kan ha hänt.
Justin höjde nyfiket ögonbrynen, kände hur hjärtat började slå extra hårt och hur en dos av kallsvett for genom hela hans skinn. ”Hon kom dit med Jordan.” Justin kunde se hur Ryan svalde hårt efter att ha uttalat Hans namn. Han kände hur ilskan började koka inombords och hur dem få orden, ”jag-lovar-att-du-kan-lita-på-mig” som Isadora bett om försvann i ett nafs.

Justin hade förstått att något hänt och att det definitivt inte varit en familjekris, mitt i natten som skett.
Kanske var det så att han faktiskt blundat för det uppenbara. Kanske hade han inte velat möta sanningen. Kanske hade han inte velat sett vad Jordan orsakat för smärta och sår i deras förhållande. Kanske var det så att Isadora faktiskt tröttnat på Justin och ville gå vidare. Att hon faktiskt föllt för Jordan och älskade honom mer än Justin. Kanske var det så att de dem hade pågått så länge att Justin inte velat möta verkligheten på grund av att han varit allt för rädd för att förlora Isadora så att han faktiskt låtit henne träffa Jordan. Att det egentligen är tack vare Justins brist på romantik och kärlek som Isadora träffat någon annan. Som är verklig, som folk faktiskt kan se och röra. Och inte längre velat vara tillsammans med någon som lever i en fantasi.

”Du såg inte möjligen vad dem gjorde?” frågade Justin med spända käkar. Egentligen hopplös över att han inget kunnat göra för att hindra dem båda från att ses.
”Han beställde en varsin öl till dem, dem satt vid ett bås, pratade lite och sen dansade dem ..” suckade Ryan uppgivet med orolig blick. ”Var det allt?” frågade Justin sprött samtidigt som en gnista av hopp om att han faktiskt kunde lita på Isadora, att et kanske inte var så illa som han trott. Kanske var dem nu bara vänner efter vad som skett och Isadora inte vågat berätta sanningen.
Men gnistan av hopp dog ut lika fort som den uppstått då han såg hur Ryan löst skakade på huvudet och han suckade uppgivet, ”Dem kysstes, innan dem hand i hand lämnade stället tillsammans i Isadoras bil”.

In just a second of time everything can changes from good to worse, trust in that. Because it can.
______________________________________________________________________________________________



Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 8

Chapter 69 - Why?



”Möt mig Razzle Bar vid midnatt. Jag behöver prata, inte med någon utan med dig.”

Isadora stirrade häpet på det nyöppnade sms:et, förvirrad över vad personen ville just henne när faktumet kvarstod att det fanns tusen andra framför henne som personen kunde prata med.
Oroligt såg hon på den silverblanka klockuret på hennes smala brunbrända arm. Den mörka himlen hade  lagt sig likt ett tak över himlen, stjärnornas glans hade tagit form och den vita nästan gula månen stod högt på himlen. Midnatt passerade om trettio minuter .. Och här stod hon nu på badrummet hemma hos Justin, redo att gå och lägga sig tillsammans med sin vackra pojkvän, iförd endast nattlinne och tilltufsat hår.
Hon såg tillbaka på den blanka mobilen hon höll i, Vad skulle hon egentligen göra? Hon hade lovat Justin, gett hela sin själ och hjärta till honom. Vunnit tillbaka hans förtroende för vad hon en gång gjort.
Orolig över att samma sak skulle ske på nytt. Att det skulle upprepas likt repeat, hela situationen, alla känslor, intimiteten. Ja, Allt…
På bara någon sekund kunde allt blåsa bort i vinden, allt hon byggt upp, kämpat för. Hon kunde förlora killen hon älskade om minsta lilla snedsteg uppstod. Frågan hon egentligen borde ställa sig själv om var, Är det värt det?
Hon fann ingen tid at fundera eller tänka över situationen förens hon fann sig själv stressad klä på sig på nytt och löpa ut genom badrummet i ilfart för att finna Justin och komma på en ursäkt varför hon inte kan stanna kvar.
*
Isadora satt obekvämt bakom ratten i sin svarta SUV, Parkerad utanför Razzle bar som låg cirka tjugo minuter norrut. Razzle Bar var en klubb där minderåriga kom in utan legitimation, Stället som Isadora för länge sedan spenderade sina helger vid, drickandes av deras ”Club Jack” drink och dansandes med främlingar. Ja, stället var sig likt och hon kunde inte förmå sig att få en känsla av saknad när hon nu såg på stället som inte såg ut att förnyats på något sätt sedan hon sist var där.
Hon satt stirrandes på klockan i den digitala displayen på instrumentbrädan. Klockan hade passerat fem över tolv och fortfarande ingen skymt av någon. Razzle Bar var definitivt inte övergivet då hon kunde skymta ungdomar ståendes utanför i sina lite sämre form, dem höga skratten och det ivriga tjatandes ekade in mellan dem mörktonade rutorna.
Vad höll hon egentligen på med? Varför befann hon sig mitt ute i ingenstans, ensam i en bil, mitt i natten, väntandes på någon som förmodligen skämtat med henne? När hon kunde legat i famnen på Justin i en varm och skön säng.
Stretandes mellan olika beslutningar, om hon skulle åka därifrån eller om hon skulle vänta några minuter till. Den stadiga dragningskraften som vägrade släppa taget om personen. Tankarna som ständigt låg kvar i näthinnan likt ett ärr, minnena som spelades om och om igen. Känslorna, den passionerade kyssen och dem intensiva blickarna. Hur allt var så nytt och spännande med personen, att det var det som höll henne kvar. Att hon genom honom fick bekräftan på att hon fortfarande dög, att hon fortfarande var vacker och unik.
Försiktigt blickade hon ut genom fönstret för att sedan låta den pirrande känslan dö ut, ”det var ett skämt” suckade hon uppgivet, upprörd över det faktum att hon nu var tvungen att vända hem till det tomma huset, utan Justin vid sin sida.
”Isadora!”
En grov manlig röst hojtade hennes namn och fick henne att komma tillbaka till verkligheten, förvirrat såg hon sig omkring i den mörka natten för att snabbt därpå upptäcka det brunbrända ansiktet, dem markerade ögonbrynen och det charmigt bländade leendet. ”Jordan” mimade hon chockat emot fönsterrutan, dem mörka ögonen mötte hennes , ett generat leende doldes i hennes mungipa och hon brydde sig inte längre över det faktum att hon lämnat någon hon älskade bakom sig.
Det var som om Jordan väckte den gamla Isadora tillbaka till liv, som att hon fortfarande var den populära spydiga bitchen rent ut sagt, tjejen alla såg upp till, tjejen alla killar suktade efter. Med Jordan var det som om hennes liv aldrig fick någon ny vändning, som om hon fortfarande var tillbaka där hon varit för några månader sedan.
Frågan var egentligen, Var det så hon ville att hennes liv skulle förbli? Ville hon förlora allt hon kämpat för på grund av någon som egentligen inte är bra för henne, inte på något sätt och vis..?
”Du kom..” flämtade Jordan chockat då han öppnat förardörren till hennes stora SUV.  ”Du skrev ju att jag skulle möta dig” svarade hon spydigt, som om det inte rörde henne i ryggen. ”jag trodde bara inte att du skulle komma … Efter allt som hänt” svarade han lågt och såg sig strängt omkring innan dem mörka mystiska ögonen mötte hennes, ”Kom” viskade Jordan lågt och sträckte fram sin han som Isadora villigt besvarade, som paralyserad av hans enorma självförtroende och charm.
”Får man bjuda damen på en drink?” Jordan log ett sexigt leende samtidigt som han gjorde en gest med sin lediga hand emot Razzle Bar. Osäkert och nästan tvekandes såg hon på honom, sedan ner på sitt val av kläder, jeans och en tjock munktröja hon lånat av Justin.. Något hon inte direkt kunde kalla för sexigt eller ”Partykläder”.
”Kom igen, du ser bra ut!” flikade Jordan in med höjt ögonbryn.
Som ett ”Aha- ögonblick” firade hon av ett glupskt leende innan hon släppte Jordans hand för att öppna bagaget på sin bil, ”Vänta” viskade hon försiktigt och begav sig med korta smidiga steg mot bilens bakända, letandes i sin träningsväska efter det hon sökte.


*


”Wow” flämtade Jordan storögt och studerade Isadora från topp till tå då Isadora gjorde en enkel piruett så han ordentligt kunde se hennes make-over.
”Bäst jag håller hårt i dig så ingen rör dig nu” skrockade han dovt, Isadora fnittrade till, stängde bagage luckan och gick några skritt för att hamna tätt inpå Jordan, ”En drink, sen får du berätta varför jag egentligen är här” viskade hon lågt emot hans fylliga läppar. Hans andedräkt nådde hennes lungor, doftandes av mintpastill och lakrits. ”En drink” flikade han in, som en bekräftelse på att han hört.


Smidigt placerade han sin arm kring hennes axel då dem tillsammans gick in genom klubbens rökiga väggar, dofter av alkohol och svett. Omringade av människor som fått för mycket av det goda, dansande och svettiga var trycket på topp. Isadora kände hur danssuget inom henne kom krypandes fram och hur mycket hon önskade för någon sekund att få vara den gamla Isadora, den tjej som kunde göra vad hon ville utan att någon brydde sig, som fortfarande dyrkade henne oavsett vad.
”Två öl” hojtade Jordan till den unga mannen bakom bardisken, som snabbt och smidigt fyllde två stoa glas med iskall öl. Isadora studerade hans vältränade armar, det gulliga leendet och dem blonda lockar hans ansikte ramades in av. ”Tack” hojtade Jordan för att försöka överrösta den höga musiken och den pumpade basen. Hastigt sträckte han fram en några dollar sedlar på disken och fattade tag om dem båda glasen.
Isadora gick med säkra steg bakom Jordan då han smidigt letade sig fram emellan den stökiga folkmassan och bort emot vad som verkade vara platserna där det fanns runda blåmålade små bås.
”Tack” log Isadora generat och tog emot det stora glaset fyllt av öl när dem båda funnit ett ledigt bås, lite mer avlägset.
Den iskalla ölen fyllde hennes strupe, den skvalpiga smaken av alkohol och skum gav henne kväljningar hon motvilligt försökte att kväva.
Jordan log försiktigt då han snabbt svept halva glaset, ”Ska jag vara ärlig så bad jag dig komma hit för att få spendera tid med dig..” sa han osäkert med höjd röst för att överrösta musiken där den nyaste singeln av Pitbull och Lmfao spelades. Hon höjde förvånat på ögonbrynet och lutade sig ett skritt tillbaka, ”Och då hittade du ingen mer passande tillfälle än vid midnatt mitt ute i ingenstans?” svarade hon en aning irriterat. Jordan flyttade sig skrittet närmare vid det lilla båset och placerade sin ena arm kring hennes axlar, ”Inget tillfälle där jag visste att vi skulle kunna få vara ifred” svarade han självsäkert. Hon himlade nonchalant med ögonbrynen. 

Faktum var att hon för stunden inte brydde sig vad klockan än slagit eller vart hon befann sig, hon kände sig fri och mer levande än vad hon gjort på flera månader. Den kalla ölen sipprades nedför hennes strupe och alkoholen spreds sakta ut i blodet. Hon blickade ut genom den täta folkmassan på det chack-färgade golvet,  hon såg hur tjejer och killar dansade tätt intill varandra, hur tjejer sexigt rörde sig i takt med den sprudlande musiken och hur ingen brydde sig om morgondagen. Dem levde i nuet och rörde sig fritt som om morgondagen inte ens existerade.
För någon sekund glömde hon bort Justin, att just hon dejtade killen hela världen egentligen suktade efter, och att hon förmodligen var den första och sista som faktiskt struntade i honom för att en kväll få leva fri.
”Vi är ju endå här, så du kan ju lika gärna passa på att visa dina rörelser i den där tajta klänningen” Jordan viskade i hennes öra, skapade rysningar längs hennes ryggrad då han prompt höjde sitt ena markerade ögonbryn, ungefär som om det vore en utmaning.
Isadora fyrade av ett sexigt leende, utbytte en intensiv blick innan hon smidigt reste sig upp och fattade tag i hans hand för att bege sig mot dansgolvet.



Häftigt och intensiv gungade hennes höfter i takt med musiken och Jordan placerade tryggt två händer kring hennes svank. Adrenalinet pumpade och det höga trycket gjorde henne mer taggad än tidigare. Dem båda utbytte intensiva blickar genom dem bländande lamporna och det blixtrande lyset, hennes kaxighet växte då dj:n smidigt övergick till en ny låt, ”Bumpy Ride”.
Hon dansade sexigt i en rörelse så hennes ryggtavla hamnade emot Jordans bröstkorg, smidigt och tätt rörde hon sig och såg till så hennes rumpa rörde sig allt sexigare och sexigare genom den tunna vita klänningen. Jordan log ett brett leende mot hennes halsrygg, med sina händer fast placerade kring hennes höfter. ”Kyss Mig” viskade han tätt emot hennes öra, så lågt att det nästan inte gick att tyda genom den höga musiken.
Hon såg sig om en sista gång innan hon pressade sina läppar emot hans.
Den rytmiska takten dog ut då hon blev så tagen av ögonblicket, den intensiva omgivningen och tanken på att hon fick leva fritt i nuet utan att behöva tänka på morgondagen.
Jordan pressade sakta men säkert sin kropp tätare hennes då kyssen övergick till vilt hångel.
Hon kunde känna hur hans lem växte emot hennes lår, innanför dem tajta jeansen och hur hungern inom henne växte allt starkare.
Plötsligt stannade Jordan upp och särade dem båda en aning, Isadora kunde se hur hans annars så vänliga och mystiska blick utvecklats till något annat, något så mycket kraftigare än vad hon någonsin tidigare sett. Han höll ett stadigt grepp kring hennes midja, likt rädslan att hon skulle försvinna.
”Hem till dig?” frågade han hastigt, fortfarande med den glödande blicken i ögonen. Ett snett leende spreds på hans läppar då Isadora hastigt nickade ja.
Pulsen innanför hennes bröstkorg ökade dramatiskt och hon kunde utan att blinka inse vad som var påväg att hända.

Varför fick just Jordan alltid henne att känna sig så fri och lättad på samma gång? Varför dök aldrig skuldkänslan fram? Varför fick han, bara genom att se på henne, glömma allt som hade med morgondagen att göra?
Varför fick just Jordan henne att göra saker hon själv aldrig vågat trott hon var kapabel till att göra?
Varför?

__________________________________________________________________________________________

Många som lägger ned sina Justin Bieber Noveller nu har jag sett. Och som det verkar nu kommer även jag göra det, troligen. Jag kommer iallafall publisera avslutningen på denna novell och efter det ta en paus. 


Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 1

Chapter 68 - Fairytale




Känslan av frihet. Då solens strålar träffar ens hud, doften av nyplockade bär och sommar träffar ens lungor och sandkorn smeker försiktigt mellan tårna. Det är frihet. Känslan då inga bekymmer träffar ens sinne, dåliga tankar spolar bort lika snabbt dem ploppat upp och inga större medel behövs för att åstadkomma under.
Isadora kände sig fri, lättad och framförallt .. Mer älskad än någonsin tidigare. Hon kunde knappt längre minnas sista gången hon kände sig nedstämd eller trött på livets mening.
På några få månader fick hon känslan av att även Hon lyckats hittat sin plats i livet, hennes tre närmsta vänner var personer hon visste att hon alltid skulle bära med sig och hennes kärlek till Justin blev allt mer intensivare och starkare för varje dag som passerade.
Ingen eller ingenting skulle kunna förändra det faktum att hon var lycklig och kände sig fullbordad.
Justin är miraklet hon alltid väntat på, han är stjärnfallet hon alltid önskat sig och sången hon aldrig vågat sjunga.
Hon kunde knappt inse själv hur otroligt mycket hon faktiskt älskade killen med dem gyllenbruna ekorrögonen och den tilltufsade frisyren, killen som fångat tjejers hjärtan runtom i hela världen. Faktumet kvarstod att Isadora inte ens tänkte på exakt Vem det var hon dejtade, vem killen var hon älskade... För henne var Justin som vilken annan kille som helst fast endå inte, Justin var en gentleman, en perfektion som fick ordet ”swag” att dansa på tungspetsen.
Ja, det kom inte som en chock att han fick hennes hjärta att slå i otakt bara genom en blick..
Men hur kommer det sig egentligen att han har så stort inverkan på Isadora och hennes beteende? Varför hade hon aldrig tidigare stött på en kille som tagit andan ur henne från första stund?
Nej, perfektion. Egentligen ett kort sammanfattat ord på Justin Bieber. Något Isadora förmodligen inte var den enda att tycka, ochhon var ju trots allt inte ensam om att älska kille som sjöng ordet baby fem miljoner gånger i samma låt och gjorde ”the hairflip”.




”Isse?” Isadora hoppade chockat till av den plötsligt pipiga stämman och såg sig förvirrat omkring i ungefär en sekund innan hon insåg att hon faktiskt inte var själv. Omringade av människor som sprang som yra höns åt höger och vänster befann hon sig, tillsammans med Jazmyn i gallerian för att handla mat.
Förvirrad placerade hon sig på huk, i höjd med Jazmyn, och undrade med ett leende vad hon undrade över.
”Choklad..” mimade hon försiktigt fram och såg generat ned på det sten-bärgsvita golvet. ”Vill du ha choklad?” undrade Isadora förvirrat med höjda ögonbryn. Jazmyn nickade uppspelt och höjde fingret för att peka åt ett håll vad som såg ut att vara mot godishyllorna.
”Kan vi gå och hämta en grillad kyckling först så ordnar vi choklad efter?” frågade Isadora med ett leende, något Jazmyn stolt nickade ja till. 

*

Det är något magiskt med hur livet utvecklas så fort, hur man en dag kan gå från att vara den där tonårstjejen i skolan, då festa och spana in attraktiva killar går från att vara priorietering nummer ett till att bli något man inte ens värderar längre. Hur man en dg vaknar upp och inser att man förändras, till det bättre. Den dagen man finner just den där personen som ändrar hela ens liv. Som förändrar hela ens värld. 
Man finner sin stora kärlek på det mest bissara och overkliga vis, att man nästan måste nypa sig själv för att förstå att det inte är en dröm, att det är verklighet. 
Isadora fann Justin, henne stora kärlek. En person som gick från att vara nummer ett på hennes lista över personer hon hatar till nummer ett på listan hon älskar. 
En kille så vacker, så öm, som vände hennes liv från toppen till botten genom ett enkelt svisch. Början på ett nytt kapitel. 

Hon kan själv knappt förstå hur stor inverkan en person kunnat ha på hennes liv, hur otroligt mycket en person skulle komma att betyda. Utan Justin hade Isadora aldrig funnit sådana otroligt fina vänner och fått chansen att träffa en sådan otroligt fin liten familj. Jazmyn tillexempel, den mest modigaste och sötaste tjej på hela denna planet. Hon bryr sig varken om vad hon bär eller vilken familj hon kommer ifrån, hon är lycklig, det är det enda som spelar någon roll. 




En lätt tår faller nedför hennes kind och hon sätter sig med ett bums ned i soffan, lycka och kärlek far som ett rus genom varenda åder, sterioanläggningen spelar en sång gjord av Spice Girls och hon ser glatt på Jazmyn som hoppar upp och ned ifrån golvet framför, iförd en prinsessklänning. Så vacker, så lycklig. 
Hon torkar tåren som fallit, lägger en hårlock bakom örat och ler ett mjukt leende emot den söta krabaten framför henne som insisterat på att dem skulle klä ut sig till disneyfigurer, Isadora som promt skulle vara Tingeling och Jazmyn som alltid dröm om att få vara prinsessa. 
Och för just en dag, för just några få sekunder spelade ingenting annat någon roll, dem båda fick leva i nuet, låta sig glädjas åt varandra och för det dem har. Att dem för just en sekund får lov att vara precis den dem vill. 

Someone once told me to always wish upon a star, never take life for granted and cherish those little moments that life brings you. So that's what I'm gonna do, because life's to short to lose one track of time.

________________________________________________________________________________________



Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 5

Chapter 67 - Överraskning .




”Jag har ingenting att ha på mig ju…” suckade hon irriterat för sig själv och såg på det annars vita golvet, där det nu låg stora högar av kläder hon testat för att sedan kasta iväg lika snabbt. Garderoben som annars var väl organiserad efter färg och tillfälle såg ut som ett bombnedslag.
Justin hade sagt att dem båda skulle få egentid ikväll, att han planerat något mysigt och att hon skulle ta på sig något fint. Det var allt han nämnt. Och nu, frustrerad och stressad rotade hon igenom det sista som hände på galgar för att förhoppningsvis finna något att ta på sig.
Hon ville vara vacker men endå ungdomlig, likt en ung kvinna men endå inte allt för iordninggjord.
Justin visste hur hon såg ut, utan och innan, det var ingenting som var nytt på den fronten men endå lyckades hon inte kunna bestämma sig.
Fjärilar spreds i magen och den där nykära känslan dök upp så fort hon ens tänkte på deras kommande dejt.


Klockan hade passerat strax efter sju, mörket var påväg att ta sin plats på himlen och stjärnornas klara glitter började ta form. Isadora stod spänt i hallen iförd en mörk lång klänning med utsläppt hår och ett lätt sminkat ansikte. Så naturligt som möjligt var det Justin tyckte bäst om.
En aning nervöst och nyfiket kikade hon ut genom det lilla hallfönstret i hopp om att kunna skymta Justin komma körandes i sin svart SUV.
Ett gult ljus speglades upp emot huset och hon kunde genast skymta Justins vackra ansikte ta form genom dem mörka fönstren.



Försiktigt öppnade hon ytterdörren och gick ut på den gråa stentrappan för att sedan låsa ytterdörren efter sig.
”Wow” sa Justin nästan förbluffad, ”Vad vacker du är” stämde han sedan in och begrundade sin vackra flickvän. ”Du är inte så tokig du heller” log hon generat och gick med smidiga steg nedför den lilla trappen i sina skyhöga klackar.
”Kom hit” viskade Justin och omfamnade henne kring midjan, Isadora skrattade ett dovt skratt och placerade sina armar kring hans axlar, ”Jag har saknat dig” sa han uppriktigt och kysste hennes läppar mjukt. ”Och jag dig” fyllde hon in och torkade med hjälp av sin tumme bort det läppglans Justin fått på sina läppar.
”Efter dig.. ” sa han flörtigt och gjorde en gest mot sin svarta SUV, och som den gentleman han verkligen är gick han försiktigt bakom henne för att sedan kunna öppna bildörren och hjälpa henne in.


"It's a surprise.."

”Nå.. Kan du berätta vart vi är påväg nu då?” frågade hon uppspelt och nyfiket då dem lämnade Isadoras hus bakom sig.  Justin skrockade och skakade retligt på huvudet, ”Det är en överraskning” sa han med lugn stämma och la mestadels av sin koncentration på vägbanan, utom hans högra hand som han försiktigt smekte över Isadoras lår.
Bilresan, som kom att kännas som en oändlighet verkade aldrig ta slut. Isadora såg förbryllat på vägen ihopp om att kunna lista ut var dem var påväg. Men det var när dem lämnade ”Ni lämnar nu Los Angeles” skylten hon förbluffades totalt, ”Ehm.. Justin” sa hon nervöst och ryckte förvirrat i hans hand, ”Vi lämnade precis Los Angeles” . ”Jag vet” sa Justin självsäkert och dem ljusa ekorrögonen mötte hennes mörka, om så ens för en sekund. Han kramade om hennes hand mjukt och ett litet leende prydde hans läppar, ”Vi är snart framme, oroa dig inte”
*
Ett mörker så läskigt att rysningar for genom ryggraden, den kyliga natten träffade hennes bara axlar och en lätt vindpust for genom hennes hår. Förvirrat försökte hon se sig omkring för någon form av svar på vart dem befann sig, ”Justin” väste hon genom den mörka natten och höll fortfarande ett fast grepp i bilens låsta handtag.
Justin hade kort försvunnit i den mörka natten utan ett ord och nu stod hon förtvivlat och sökte efter hans gyllenbruna ansikte och bländande leende som kunde lysa upp en hel arena om så var fallet. Men hon fann varken leendet eller det gyllenbruna ansiktet.
”Justin, jag är rädd, det är inge kul” beordrade hon sint då en plötslig värme for genom hennes kropp och en häftig andning vilade mot hennes nacke. ”Är du beredd?” undrade den mörka rösten som Isadora snabbt kunde tyda tillhörde Justin. ”Ja” viskade hon svagt och letade förgäves efter hans hand i den mörka natten.
Som en explosion av lampor och ljus tändes vad som såg ut att vara ett enormt ... Lusthus. Omringandes av skog och mörker spelade ingen roll, det häftiga ljuset, dem öppna glasväggarna och det gula lilla taket ”huset” ramades in av, det var magiskt. Inga ord kunde att beskriva den fina gest hon nu stod framför.
Inuti kunde hon tyda hur ett bord för två var uppdukat runt ett vitt litet bord med pälsklädda stolar och filtar. Himlen som nyligen verkade vara som bortblåst lös genast upp med dess vackra tinder av stjärnor och hela stället såg så inbjudande och varm ut.
Ett stort leende spreds på hennes läppar, ögonen började vattnas och hon kramade om Justins hand snäppet hårade.
”Gillar du det?” frågade han oroligt, Isadora nickade försiktigt till svars, fortfarande som paralyserad över den fantastiska plats hon kommit till. ”Har du verkligen gjort allt det här… för mig?” viskade hon lågmält och vände blicken emot Justin som nickade försiktigt. ”Allt för dig” svarade han mjukt och kysste ovansidan på hennes hand.
*
"Är det du som lagat detta?” frågade Isadora chockat och såg generat upp emot Justin som satt mittemot vid det runda bordet. ”Var det något fel?” undrade han med höjda ögonbryn och sipprade på sin läsk. Förvirrat skakade hon på huvudet, ”Nej, jag trodde bara inte att jag fångat en sådan mästerkock” skrockad hon dovt. Justin log brett, ”Glad att du gillade det”.
Hon torkade sig försiktigt omkring dem rödmålade läpparna då hon ätit upp den sista skeden av sin creme bruleé dessert. ”Det var verkligen super gott” log hon milt. Justin som redan hunnit ätit sin dessert log ett milt leende innan han sträckte sin hand över bordet för att nå Isadoras, sammanflätandes strök han försiktigt på hennes handflata innan den intensiva blicken såg in i hennes. Dem vackra gyllenbruna ögonen, det vita självsäkra leendet och det lätt ofixade håret var tillsammans det perfekta kombon. Isadora hade aldrig träffat någon så vacker som Justin, så snäll och godhjärtad utan att det ska bli tjatigt. Än idag fick hon fjärilar i magen av att ens möta hans blick, den bubblande känslan sökte sig genom varenda nerv och ut i fingerspetsarna, känslan hon hoppades skulle bestå förevigt.


In some way it felt like they both needed som time togheter. To catch up everything they’ve missed the passed two weeks. Alone time with romantic kisses and gestures, so their love could grove stronger. Stronger like never before.

_____________________________________________________________________________________________

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt över den otroligt dåliga uppdateringen, det var så att när jag kom till Norge förra torsdagen visade det sig att jag skulle vara här längre än väntat. Och detsutom hade internetet här fuckat upp totalt och det passerade dagar innan det började fungera igen.
Men dem goda nyheterna är att jag SKRIVIT KLART HELA NOVELLEN NU! :)
Så det är inte förens på Måndag morgon jag åter igen reser hem till Sverige och från och med då kommer uppdateringen flyta på, + att den nya novellen kanske hinner publiseras innan nästa helg. Sounds good? Great.
Tack för ert fina tålamod.


Tidigare inlägg