"Jag behöver din och Serenas hjälp, ASAP"

Meddelandet ifrån justin fick Isadora att bli orolig men samtidigt väldigt nervös. Justin ville ha våran hjälp? Med vadå egentligen? Och varför var det så otroligt brådskande?
Isadora sneglade runt i det extremt tysta klasrummet, så otroligt tyst att man skulle höra en nål falla från mils avstånd. Klassens alla elever satt fullt insyltade i det sista mattematikprovet innan sommarlovet skulle ta fart om några få veckor. Isadora hade varit klar med sitt test för länge sedan och satt snällt kvar för att vänta på Serena. Miss.Eckhart en snäsig fyrtioåring med gråa hår och alltid glasögonen på sne satt framme vid katedern och strängt såg till så ingen fuskade genom att snegla på den vid sidan av. Isadora ville inte riskera att Serena hade ljudet på genom att skicka ett sms, men hon ville heller inte låta Justin vänta vad det nu var han ville ha deras hjälp till.

"Psst" väste isadora så tyst hon kunde för att fånga Serenas uppmärksamhet som satt snett framför henne, "Psst" upprepade hon lågt men Serena hajade inte till.
Otåligt satt hon kvar och skruvade på sin blyertspenna mellan fingrarna och såg hur elev efter elev lämnade in sina halvfärdiga test enbart för att få lämna lektion.

Stolen gav ifrånsig ett knarrande ljud när Isadora försiktigt reste sig upp och fattade tag om sina papper. Hennes blick låg på Serena medans hon försiktigt gick fram emot Miss.Eckharts bänk. "Redan färdig miss.Hilton?" Isadora snubblade nästan till i sina höga klackar då hon skvatt till av Miss.Eckharts höga stämma. Klassens alla ögon hamnade genast på Isadora som kände hur hennes kinder började få en nyans av illrött. "mhm" stammade Isadora fram och försökte fånga Serenas uppmärksamhet.
"SMS", "JUSTIN", "ASAP" väste isadora emot Serena och slog fingret emot klockan hon hade på handleden som ett tecken på att det var bråttom.
Serena såg på henne med förvirrad min, "Va?" väste hon. "Justin, ASAP" upprepade Isadora och vände snabbt blicken emot miss.Eckhart som såg på henne med sträng blick.
"Varsogåd" sa Isadora och sträckte fram sina papper. "ASAP" upprepade Isadora med blicken vänd emot Serena som fortfarande inte forstod någonting.
"MEN FÖR GUDS SKULL, JUSTIN SKICKADE ETT SMS TILL MIG OCH VILL HA VÅRAN HJÄLP NU!" sa Isadora högt och slog upp armarna i luften.
"förlåt" stammade hon sedan försiktigt fram emot Miss.Eckhart. "Jag är färdig" skrek Serena högt ut och skyndade sig snabbt upp från stolen fifflandes med sina papper och handväska.


* * * * *


"And This.. was urgent?"

"Och det var det här som var så brådis?" undrade Serena med ett snett leende bakom papperena hon hade framför ansiktet. "Jag förstår inte.. Vad är det som du behöver hjälp med?" stämde Isadora in och släppte ner papperen på bordet framför henne. "Justin och Scooter satt rofyll vid sidan av tillsammans med Ryan och såg på dem med bländande leenden. "Justin ska göra en comeback och vi har en månad på oss" sa Scooter och vände blicken emot Justin, " Och vi behöver Isadoras hjälp att skriva musik och Serenas hjälp att boka intervjuer, fotograferingar osv som kommer ske här hemma" fortsatte Justin.  "I'm in" sa Serena utan att blinka. Isadora vände förvirrat blicken emot hennes håll, Serena ryckte på axlarna och log snett.
Isadora såg på Justin förvivlat, Ville han at hon skulle hjälpa honom att skriva musik? Hjälpa honom att sätta ihop ett album?
Isadora hade aldrig tidigare gjort något liknande, det skulle vara som en dröm att få hjälpa den person hon älskar att skapa ett album, att få vara en del av hans comeback.
"Vi lämnar er ifred en stund" sa Scooter och nickade lätt åt Justins innan han och Ryan reste sig, Serena la en betryggande hand på Isadoras axel innan även hon gick iväg tillsammans med dem.
"Vill du?" dem otroligt vackra ögonen såg in i Isadoras, hans lugna och fridfyllda ansikte kombinerat med hans bländande leende. Justin såg uppmuntrat Isadora i söknad efter bekräftelse.
"Vad som helst för att hjälpa" nästan viskade Isadora fram och log snett, Justin reste sig hastigt upp med ett leende och sträckte fram handen emot Isadora.
Doften av hans andedräkt ångades in i hennes lungor, doften av mint och apelsin. Hans pulserande bröst emot hennes då han drog kroppen ett skritt närmare sin med ett fast tag om höftbenen.
"Tack" viskade Justin fram emot hennes läppar med ett lekfullt leende, "Ingen O.." sa Isadora innan Justin kunde bärga sig och pressade hans läppar gentemot hennes.
Deras båda hjärtformade läppar formades perfekt ihop och deras tungor möttes och började lekfullt glida in i den andres mun. Deras båda andedräkt med smaker av citron,apelsin och mintpastiller var en perfekt kombo.
Justin var perfekt. Stunden var perfekt. Och isadora kunde känna någonstans mellan det bultande hjärtat och den triumferande pulsådern att Justins comeback skulle bli en succé.

_________________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni?

Börjar bli lite dåligt med kommentarer... Vet inte när nästa dyker upp.

Scooters stämma hördes utifrån hallen där han gick omrking i cirklar och verkade fullt upptagen med telefonen. Justin kunde höra hur dem diskuterade hans eventuella comeback nu när Justin fått alla sina krav uppfyllda. Men hur kom det sig att något inom honom inte var redo än? Hur han fick känslan av att något fortfarande saknades? Något som höll honom tillbaka för att våga ta steget ut i världen igen...
Justins magkänsla ville mer än någonsin hålla på med musiken, musiken var hans liv. Och utan det var han egentligen ingen. Utan musiken var han bara den där killen ifrån Stratford.
Justin behövde musiken, han behövde sina fans.. Förmodligen lika mycket som dem och musikbranschen behövde honom. 


"Du är starkt Justin. Allt du vill uppnå kan du klara av. Du måste bara våga ta steget fram. Jag kommer alltid finnas vid din sida och vaka över varje steg du tar. Bara för att du inte kan se mig betyder det inte att jag inte kommer att finnas där"  

Justin mindes så väl hans mammas sista ord innan hon somnade in och lämnade denna värld. Justin mindes såväl hur otroligt mycket hon önskade att han skulle fortsätta vara stark, att han skulle våga stå på sig och vara den person han är innuti. Aldrig spela någon han inte är utan alltid vara sig själv.
Justin gick med små steg emot den enorma spegeln som fanns i studion, han studerade sitt ansikte i spegelbilden. Det var Justin som stod där men samtidigt var det inte det. Han såg en ynklig, svag och rädd kille.
En kille som var rädd för att ta steget trots attdet bara var att kliva. Allt kunde bara gå uppför från här.
"Är jag stark nog?" viskade han försiktigt emot spegelbilden samtidigt som han såg sina ögon reflekteras tillbaka, hur det bildades en tunn yta av vatten i ögonen som reflekterades av den dämpade belysningen.
Justin behövde något sorts tecken, ett tecken på att han verkligen var stark nog. Att han var modig nog att återvända.
I väntan på ett tecken som aldrig kom...



Justin gnuggade sig i dem tårfyllda ögonen och vände bort blicken ifrån spegeln. Han klarade inte av att se sig själv. Allt han såg i spegelbilden var en killform av sin mamma. Det gjorde alldeles för ont i hjärtat. En smärta som alltid kommer att finnas där, en smärta han skulle bli tvungen att leva med, den skulle aldrig försvinna.

"Eventuellt boka en intervju och en fotografering den tioende?" Justin hörde stämman ifrån Scooter som endast pratade affärer. Det var alltid affärer med honom. Och även om Justin älskade Scooter för allt han gjort för honom och sin familj var livet så mycket mer än affärer. Något Scooter behövde inse.

Justin skakade förtvivlat på huvudet åt Scooter beetende. Och satte sig med en suck ner på den svarta fotöljen med en inkopplade elgittar i famnen. Han behövde koppla av, få annat att tänka på. Och musik var han medicin. Hans sätt att avreagera sig på.

"When you was just a young’un your looks was so precious
But now your grown up
So fly its like a blessing but you can’t have a man look at you for 5 seconds
Without you being insecure
You never credit yourself so when you got older
It’s seems like you came back 10 times over
Now you’re sitting here in this damn corner
Looking through all your thoughts and looking over your shoulder

See you had a lot of crooks tryna steal your heart
Never really had luck, couldn’t never figure out
How to love
How to love.."

"Wow!" utbrast en mörk röst som tillhörde Scooter, då Justin tagit sista tonerna på sången. "Det är ju en cover, men din röst har verkligen blivit på något sätt förbättrad.. Och du har inte ens haft mamaJan hos dig" sa han med ett snett leende och slog samman sin telefon med ett klikande ljud. justin log ett anstränt leende och lade undan gitarren i soffan vid sidan av.
"Nåå?" undrade han och såg på Scooter med ett förvånat uttryck. "Vi har en hel del arbete framför oss" suckade Scooter och satte sig med en duns ned på en stol.
"Men det kommer ordna sig?" upprepade Justin. "Vi har fått en månad på oss" sa Scooter ängsligt och vände bort blicken.

Justin flämtade till och vek ned blicken emot golvet. En månad? 
Han visste hur mycket arbete en skiva kräver, hur många timmar en låt tar att göra från start till slut.
Han ville göra en comeback, han ville återvända. Men samtidigt var det något som tog emot, som gjorde honom ängslig.
Skulle Justin göra en comeback skulle det bli stort, det skulle skrivas om det i flera veckor efter. hans comeback skulle vara en största någonsin. Det var han klar över. Det var hans mål.
Justin reste sig hastigt upp och såg ned på Scooter som fortfarande satt avslappnat på stolen, "Om vi har en månad på oss, så låt oss inte slösa någon tid".

"Vad önskar du dig i present då?"Undrade Justin och såg på Serena samtidigt som han fyllde munnen med ännu en skopa av kycklingwok. Serena började genast tänka fundersamt, "Jag har ingen aning faktiskt, något personligt kanske" sa hon och log snett riktat emot Ryan som log generat.
Dem båda turturduvorna hade kommit varandra riktigt nära den senaste månaden även om dem bodde på helt olika håll så verkade ett distansförhållande fungera utmärkt för dem båda. Vilket både Isadora och Justin kunde vara glada över, då allihopa kunde umgås samtidigt nu för tiden utan en anda stel stämning. "Så Ryan.. Vad blir det?" skrockade Justin fram och knuffade honom lätt i sidan. "Vi får se" sa han generat och tog en klunk läsk.
Isadora såg rofyllt på sina fina vänner och blicken som ledde emot Serena, hennes bästa vän. Isadora hade redan den perfekta presenten till henne, en present som hon visste att Serena var i behov av och som hon faktiskt en gång sagt att hon önskat sig.
Justin och Isadora hade tillsammans bestämt att Serena och Ryan skulle få huset för sig själva den kvällen Serena fyllde år och att Justin då skulle sova hemma hos Isadora. Något hon sådär i efterhand började bli ganska orolig över. Då hon visste att även dem skulle vara själva då hennes far och Rose skulle på en tredagars minisemester till London. Men när hon såg på Justin, och tänkte på hur han alltid behandlade henne, som om hon vore en prinsessa eller som om hon vore av glas, alltid behandlade henne skört, såg till så att hon kände sig bekväm och alltid var en gentleman slutade hennes oro att ta liv. Och hon kunde med handen på hjärtat säga att det var en kväll hon nu började längta efter.
"Vi åste ju baka en tårta åt henne Ryan" sa Isadora uppspelt och såg på honom och Justin som nickade uppspelt, "Absolut! Man fyller ju bara 17 en gång i livet" sa han lugnt. Isadora nickade instämmande och lät sedan blicken falla på Serena, "Vilken färg?" , "Blå" sa Serena generat. "Then blue it is" sa Justin och höjde glaset fyllt med läsk för något form av skålning på det hela vilket fick dem att brista ut i skratt och stämde sedan in med respektive glas som gav ett klingande ljud när dem stöttes emot varandra.



* * * *


"What do you think will happen?"




"Vad tror du kommer hända?" frågade Serena och log generat emot Isadora då dem båda befann sig i Justins rum för att byta om till bekvämare kläder då dem alla skulle ha HarryPotter-maraton med läsk och onyttigheter. "Vad menar du?" undrade Isadora förvirrat och såg på Serena som drog på sig sin OnePice hon fått låna av Ryan. "Men du och Justin .. helt själva .. Hemma hos dig ...  ni sova tillsammans i din säng" sa hon uppspelt och fnittrade en aning när hon bemärkte soma tillsammans.
isadora förstod vad hon menade, och hon hade verkligen rätt i det hon sa men samtidigt kände sig Isadora ganska lugn över det som komma skall. Då hon visste att Justin aldrig skulle göra något hon inte ville.
"Vi får väl helt enkelt ta det som det kommer" sa Isadora och log, "Men du däremot .." fnissade hon sedan fram och det var allt hon behöve säga för att Serena skulle haja till henne bemärkelse och kasta en kudde lite lätt emot hennes sida, "mäh" skrockade Isadora fram och kastade tillbaka kudden emot Serena med ett skratt.
Dem båda föll pladask ner på rygg i Justins mjuka säng gäntemot varandra med ett lätt suckning. Dem båda var iförda hög tofs på sidan och varsin färgad One Piece och höga stickade sockor. Perfekt klädda för en mysig kväll.
"Jag älskar Justin" sa Isadora stirrandes upp i det vita taket och förbluffades över vad hon precis sagt. justin var den första som sagt det. Och han hade nog ingen aning om att Isadora faktiskt hört honom. Att det var tack vare dem tre små orden ifrån hans sida som hjälpte henne tillbaka, som fick henne att vakna upp ur koman.
"Jag vet.." stämman från Serena kom nästan ut i en viskning. "Gör du?" frågade Isadora förvånat och vred huvudet emot hennes håll. "Ja.. Sättet ni ser på varandra, sättet ni rör på varandra och delar små söta ord. Sättet du kan sitta och dagdrömma om honom i skolan utan att du tror att jag ser, sättet han får dig hjärta att bulta ett extra slag.." sa Serena och Isadora låg stumt och försökte ta in hennes ord. "Du har älskat honom länge.. Frågan är bara när du tänkte och säga något till han?" undrade Serena förvånat och vred på huvudet emot Isadoras håll med höjt ögonbryn. "Jag ska" suckade Isadora ängsligt fram, "snart.." lade hon sedan till och vred huvudet upp emot taket igen.

Hon hade ångest över att hon inte sagt något till Justin. Ångest över att hon visste om att han älskade henne även om han inte visste att hon faktiskt hört honom säga det. Isadora älskade Justin av hela sitt hjärta, han hade tagit henne med storm redan från första stund.
Justin var killen i Isadoras liv, och hon var beredd på att göra allt för att det skulle förbli så. Justin Bieber.. Isadora Hilton.. Skulle det egentligen fungera? Skulle dem fungera tillsammans? Som ett par?

9 dagar senare ..

Med en sprayad tan i mörkbrun nyans, nyklippt och tonat hår och ett par hundra extra kalorier och kolhydrater i magen var Isadora redo för skolan igen. För att återvända efter bilolyckan efter en månadstid. Eller var hon redo? Hennes magkänsla sa allt annat än instämmandes och hennes huvudvärk höll på att ta kål på henne.
Men hon var tvungen, hon hade förmodligen väldigt mycket att ta igen i skolarbetet och det var inte likt henne att bli underkänd i något.
Isadora kunde genast begrunda alla dess blickar som genast fastnade vid henne när hon äntrade Stratfox Highs parkering i sin pappas mörka Mercedez.

"Isa!" Isadora hajade till av den välbekanta rösten då hon precis klivit ur bilen. "Hey" log hon snett och såg på Serena från topp till tå "Snygga kläder" log Isadora och såg på Serenas nya inköp. "Tackar" sa Serena och nästan skuttade omkring henne, förmodligen väldigt nöjd över vad hon nu ägde.
"Såå .., när hade du tänkt berätta?" Serena hakade armkrok på Isadora och nästan viskade i hennes öra när dem passerade människor i olika åldrar. "Vadå?" undrade Isadora och såg förvirrat på Serena, "Men att Justin hjälper Ryan och välja en present till min födelsedag"  sa Serena sprött och sken upp i ett busigt leende när hon nämnde Ryan. "För att det är meningen att det ska bli en överraskning" sa Isadora och log.
Isadora hade inte glömt, det var inte frågan om det. Hon hade själv varit med och planerat presenten Serena skulle få av Ryan, då han ville att det skulle vara perfekt.
Sanningen var att även Isadora och Justin skulle få vara med om den. Något hon dock tänkte hålla för sig själv, iallafall en stund till. Serena fyllde ju trots allt inte år fören om tre dagar.
"Du kan ju ge en hint" protesterade Serena och såg ut att bli mer uppspelt över sin 17:e födelsedag än en 5åring.
Den ekande ringklockan i skolans korridor klingande likt en ostämd gitarr och det ekande ljudet av elever som suckade i kör nästan lverröstades. "Kom nu knäppgök" skrockade Isadora fram och krockade arm och sin fina vän.

Skolans alla elever kunde gott prata, stirra och viska bakom ryggen då Isadora passerade, hon hade helt enkelt slutat bry sig. Hon hade ett liv nu för tiden, ett liv som var nästan för bra för att ens vara verkligt. Men det var det, och det var underbart. Isadora hade funnit tillbaka till sin pappa efter olyckan, hon hade kommit ännu närmare Rose och kärleken mellan hennes pappa och Rose verkade växa för varje dag som gick, något Isadora var glad för.
Kärleken till Justin var nu starkare än någonsin, och det verkade som om deras kärlek aldrig skulle kunna gå att bräcka. Men är det meningen att dem båda ska leva lyckligt i alla sina dagar nu? Ska deras resa tillsammans vara en dans på rosor?
Isadora hade en gång hört att ett förhållande krävde bråk om småsaker någongång för att man skulle komma närmre varandra, att bandet skulle bli starkare. Och isadora kunde inte minnas någongång hon och Justin bråkat över en småsak. För vad menades egentligen med det? En småsak? Som att någon bäddade sängen fel eller bar olika skor?
Eller var det bara ett talesätt?
Småsak.. Isadora kände ordet på tungan. Ett ord hon var tvungen och ta reda på vad det egentligen innebärde.


_______________________________________




I just can't stop loving you
And if I stop,
then tell me just what, will I do?
I just can't stop loving you


"Michael Jackson?" Isadora hajade till av den välbekanta men endå obekanta mörka rösten bakom henne där hon korsade skolans parkering sjungandes, påväg mot idrottshallen där Serena befann sig. "Vem annars?" svarade hon snäst och vände sig hastigt om..
"Min favorit .. The king of pop"sa den mörka rösten, Isadora mötte dem mörka ögonen och det bländande leendet, den brunbrända hyn som gav en perekt kombination till det mörka kortklippta rufsiga kalufs. "S-s-pike?" stammade Isadora häftigt fram. "Eh.. Jag menar Jordan" sa hon sedan snabbt, en aning generat.
Jordan nickade långsamt och studerade henne från topp till tå. "Du ser ju ut att må toppen" sa han förvånat "jag trodde att du skulle ha gips´och halskrage, kanske kryckor eller i värsta fall rullstol" lade han till och firade av ett blänande leende.

Jordan, Spike. Basketkilen som en gång kommit till basketträning med en kalufs liknande spikar. Killen som alltid kunde få en tjej knäsvag med bara en blick. Killen som aldrig haft någon form av effekt på Isadora pågrund av hans bleka hy och otränade kropp. Men som endå alltid sett bra ut på något sätt.
Och nu? Där stod en solade ung man med tränade armmuskel och kritvita tänder. Hans mörka mystiska blick sökte sig in i isadoras gyllenbruna ögon. Han var .. på något sätt .. vacker.



"...Well?"

"Nå?" Isadora rycktes till ur sin dagdröm kvikt "Ledsen att göra dig besviken" sa hon självsäkert och log snett.
"ingen fara, kul att se att du mår bra iallafall" sa Jordan med ett leende. "Jag måste gå, basketträning" lade han snabbt till och skruvade med bollen på sitt pekfinger. "Vi ses" log han flörtigt och började gå mot skolans baskethall.
Isadora följde hans vältränade ryggtavla där han gick lekandes i fange med basketbollen, vinkandes åt skolans småtjejer som desperat försökte få hans uppmärksamhet.
Jordan var vacker, han hade nästan blivit olagligt vacker.. Men Isadora kunde inte förstå hur allt det, hans kropp, hans brunbrända hy, hans snyggt klippta kalufs. Hur allt det skett på knappt en månad.
För första gången någonsin när Isadora sett Jordan i ögonen kunde hon känna hur hennes hjärta slog ett extra slag. Det var inte samma styrka eller samma effekt som med Justin, men det fanns endå där. Det var något som gjorde henne intresserad, som fångade hennes uppmärksamhet. Det var något med honom, något speciellt med Jordan.

_______________________________________________________________________________________________


Bra/dåligt? Går det för segt? :)

Svaret för frågor kring om "jag är tillbaka" , så är svaret inte tillbaka helt men på god väg. Har fortfarande en hel del komplikationer inom min familj. Men jag tar en dag i taget :) Fortsätt att drösa över med era fina ord så ska ni se att jag är tillbaka på nolltid :)

Först vill jag bara säga Hej och varmt välkomna till alla mina nya läsare, era fina ord och tankar kring min novell värmer mer än vad man kan tro!
Sedan till mina "gamla" läsare som dem flesta utav er har varit med från start, Tack för att ni fortsätter och överdrösa med era fina ord :)
Till alla som läser och följer min blogg och novell, här kommer kapitel 46!

____________________________________________________________________________________________________



Det finns nog egentligen ingen som kan förklara känslan man får när man varit ifrån någon man verkligen älskar såpass länge som Isadora varit ifrån Justin, känslan man får när man kommer tillbaka. Känslan av att kärleken inte dött ut, att den fortfarande finns där. Att allting är precis som det var innan man separerades.
Känslan av att personen i fråga har väntat på en, känslan av att personen i fråga har funnits där.. Hela tiden. På exakt samma sätt som Justin varit där för Isadora. Det var som om deras kärlek på något sätt aldrig skulle kunna gå att skingras.


"I've brought me something"

"Jag har med mig något" sa Justin med ett retfullt leende. "vadå?" sa Isadra uppspelt, hon hade redan fått sina favorit rosor som stod välplacerat vid sidan av hennes säng. Hon hade Justin här. Vad mer behövde hon?
Justin sträckte sig efter en papperskasse han tidigare haft med sig och det prassliga ljudet uppenbarade sig då han lytfa upp den och placerade den försiktigt i hennes famn, "Lite smått och gott" sa Justin lugnt och log snett innan han satte sig ned igen, på den mintgröna stolen vid sidan av sjukhussängen.

Isadora log generat och började genast rota i den bruna papperspåsen. Ett flertal tidningar fångade hennes uppmärksamhet, hennes tre favorittidningar, Cosmopolintan, Elle och Seventeen. Hennes leende uppenbarade sig allt mer då hon plockade upp dem och såg med ett leende i Justins ekkorögon samtidigt som hon la ut dem på sängen.
"Låt mig hjälpa dig" sa Justin från ingenstans då han förmodligen sett smärtan som uppenbarade sig för varje rörelse Isadora prövde och ta till. Hennes smala armar gjorde fortfarande väldigt ont och var väldigt ömma. Justin så snäll hjälpte henne att fiska upp allt vad påsen innehöll.
Isadora kunde genast genomskåda hur otroligt lyhörd Justin är, hur han verkligen sätter saker på minnet, saker som egentligen inte spelade så stor roll för andra, men var så otroligt fint och vackert för Isadora.
För varje liten sak Justin fiskade upp firade han av ett bländande busigt leende, hans tindrande ögonreflekterades i hennes. Deras kärlek var så otroligt mycket mer än kyssar och kramar. Deras kärlek var vänskap, trygghet, ömsesidig respekt, vänlighet, blixtrande ögonkontakt,busiga leenden, små lätta beröringar som avfyrtde en blixt likt flera tusen voltar. Deras kärlek var så otrolig stor och så otrolig stark. Dem båda hade skapat ett sådant starkt band till den andre. Isadora kunde se lyckans som speglades i Justins ögon för varje gång han vilade ögonen på henne, hon kunde se glädjen i varje leende han log och hon kunde känna tryggheten för varje litet ord han sa.

Justin fortsatte att fiska upp saker ur papperspåsen och lade på sänglakanet framför Isadora. Chocklad sjösnäckor, små förpackningar äpeljucie, minimorötter, en kartong med nygjord kycklingsallad.. Isadora log ett varmt leende emot Justin. Som en bekräftelse om ett tack, ett tack för allt han har gjort för henne, för allt han gör. Ett tack för all hans kärlek gentemot henne, ett tack för att han älskar just henne. För den hon är.

"Jag tänkte att du kanske var hungrig" sa Justin och sträckte fram den genomskinliga kartongen med kycklingsallad. "Har du ätit?" undrade Isadora samtidigt som hon öppnade kartongen och fattade tag i den beiga plastgaffeln. Justin nickade på huvudet, "ja, Rose lagade mat tidigare". 
"Tack Justin, Tack för allt" sa Isadora från ingenstans, Justin log generat emot henne men sträckte sig sedan över sängen för att kunna nå henne läppar. Doften av hans underbara kolon träffade henne och en kyss så laddat uppenbarades, en kyss aldrig likt någon tidigare.


* * * *


"Hon komer att få vara kvar i minst en vecka för observation och medicinering, då hennes kropp brutit ner vissa näringsämnen under tiden hon var i koma behöver hon nytt tillskott, mer järn, vitaminer och så vidare.." Justin kunde höra hur Dr.Strauss pratade med Mr.Hilton utanför den lätt tilldragna dörren. Isadora var fullt upptagen med att prata med Serena som kommit för att välkomna henne och Justin kunde verkligen se hur lyckliga dem båda var, sådana bra vänner. Serena hade varit väldigt ofta och besökt Isadora den senaste månaden, efter skolan, före skolan, kväller, helger. Nästan varje vaken sekud hade hon spenderat vid hennes sida, även någon gång tillsammans med Justin. Serena var en väldigt fin tjej, en väldigt snäll och omtänksam person. En person Isadora behövde i sitt liv.


"Tack så mycket doktorn, tack för allt" Mr.Hilton skakade vänligt om handen på Dr.Strauss innan dem båda skingrades åt och Mr.Hilton klev innanför dörrkarmen med ett leende riktat åt Isadora.
På något sätt kunde Justin nästan inse hur radikalt Mr-Hilton från och med nu kommer att ändras, ändras till et bättre. Justin tror och hoppas på att han kommer inse vilken fantastisk dotter han verkligen har, och att hon faktiskt är det enda barnet hon har, att han nu efter denna händelse fått någon slags wakeup call, och insett att Isadora inte klarar sig utan honom, att hon verkligen behöver en far vid sin sida. Och det var nog precis det Mr.Hilton från och ed nu insett.
Hans sätt att se på Isadora, hans leenden, och sättet han ser på Rose, med sådan kärlek och passion. Dem var en familj. En trygg familj där Justin var kär i deras enda barn. 









"Will he still be treating Justin like he used to?"

Justin satt med ett leende på läpparna och försökte ta in varenda sekund han levde i, människorna som omringae honom, kärleken som låg i luften, luften han andades in, den trygghet och vänskap som där fanns. Justin kunde inte förmå sig att tänka på sin egen far när han såg Mr.Hilton tillsammans med Isadora.
Justin som så många gånger hoppats att Mr.Hilton skulle inse vilken fantastisk dotter han har, efter allt Isadora berättat, att Mr.Hilton nu insett det. Justin kunde inte förmå sig att tänka på sin egen far, Jeremy Bieber.
Personen som alltid funnits där för honom. Hans egen far, hans kött och blod. Som egentligen inte har en aning om vad som pågår i Justins liv, allt som hänt det senaste året. Han hade förmodligen ingen aning. Ville han ens veta av Justin längre? Efter allt som hänt? Efter att Justin bara förvunnit utan ett enda ord, inte ens ett hejdå? Ville han veta av sin äldste son eller hade han helt enkelt kanske bara förträngt honom?

Justin satt tvekandes med den vita iphonen i handen, fifflandes om han skulle ta steget och ringa honom, ringa sin pappa. Eller om han helt enkelt skulle fortsätta gömma sig, gömma sig för omvärlden. Krypa tillbaka till sin håla och där förevigt stanna.
Jeremys nummer var snabbnummer två, en enkel knapptryckning iväg då han skulle vara. Då Justin skulle kunna höra hans röst, höra hans småsyskon gnabbandes i bakgrunden om vilken mat dem skulle få, att dem var godissugna eller att Jazmyn skulle konstant upprepa "bieber"Bieber".
Ett leende spreds på hans läppar då han tänkte på Jazmyn, ack så otroligt mycket han saknade henne. Även Jaxon och mest sin pappa. Justin behövde honom i sitt liv, han var tvungen att vara vid hans sida för att allt skulle kunna bli komplett. han behövde sin familj. Nu mer än någonsin.

Justin sneglades upp med ögonen emot Isadora som där i sängen satt mumsandes på chokladsnäckor Justin köpt, hennes favorit. Tillsammans med Serena satt dem ihopkypna i sänen bläddrandes i några tidningar. Oskyldiga leenden, förvånande munnar och uppspelta ögon upprepades för varje ny sida dem kom till.
Sommarmodet var här, Justin minns såväl att Isadora för länge sedan pratat om en egen klänning hon haft i huvudet, en babyblå med alla dess volanger och glitterpaljetter. En stor knuten rosett som tog form i svanken i slutet av dess låga skärning. En sådan klänning Isadora skulle vara perfekt i. En sådan klänning hon en dag skulle få.


_______________________________________________________________________________________________


Vad tycker ni?
tar gärna emot feedback :)

Hennes hals var torr och öm. Det kunde höras på hennes stämma när hon förtvivlat försökte prata. Egentligen behövdes inga ord. Det var bara ett mirakel att hon faktiskt vaknat. En sådan kärlek och lycka som spreds i kroppen. En sådan otrolig känsla som uppstår när en person fått en andra chans. Ett ny chans, ett nytt hopp att aldrig göra samma misstag två gånger.

Dr.Strauss och alla dem sjuksköterskor som funnits där den senaste månaden, hade gjort ett fantastiskt jobb med Isadora. Att hon trots det som hänt vaknade upp och fick hjälp med en gång, med att ta bort slangen som hjälpt henne att andas. Fått smärtlindring för hennes ömma kropp, som inte fått äta riktig mat eller vätsa på en hel månad. Man kunde se på hennes ansikte, hennes armar och ben, ja hela hennes kropp att hon blivit tunnare, mer benigare. Men det spelade ingen roll, hon var fortfarande strålande vacker när hon avfyrade ett bländande leende efter att ha fått borstat tänderna, äntligen. Hennes hy så skör, så blek. Men endå så vacker.

Det var inte tårar av sorg som nu fall, det var tårar av sprudlande glädje. En sådan magisk känsla. En sådan magisk dag. En dag so komma att förändra livet för all framtid.
Richard kunde se lyckan speglas i hans dotters ögon när hon såg på honom samtidigt som hon mottog kramar ifrån Rose och Scooter. Dem båda grät precis som Richard glädje tårar, glädje över att Isadora var vid liv.
Ingenting gick egentligen inte att förklara stunden dem levde i. Ingenting kunde ha gjort den bättre. Allt var perfekt.

Richard hade så otrolit många frågor att ställa till sin dotter. Det fanns så otroligt mycket han ville säga till henne. Men för nu lät han det hållas, nu stod han istället vid sidan av sängen där hon log med ett leende. Han lovade sig själv att från och med i denna stund att ta vara på sin enda dotter, att värdesätta henne högst av allt. Att aldrig mer låta något hända henne.
Han lovade sig själv att prata med henne, att kunna prata med henne som far och dotter. Att finnas där när hon behövde honom, att stötta henne i hennes beslut. Att finnas där för varje steg hon tog. Att älska henne för att hon var hans dotter. En dotter han aldrig skulle vilja förlora.

"Hur mår du?" Undrade Richard och såg på sin dotter med tårar i ögonen. "Jag mår bra pappa" sa Isadora med sin fortsatt kraspliga stämma och fattade tag i hans hand, "jag älskar dig" fyllde hon sedan tafatt in, hennes ögon cirkulerades runt i rummet på dem kända ansiktena, "jag älskar er allihopa" log hon milt.









Hjärtat som pumpade blod likt en springande häst, svettpärlor som bildades i pannan. Den olidliga väntan som tärde på kroppens alla delar. Justin hade låtit dem andra välkomna Isadora först. För Justin ville vara själv med henne, han ville träffa henne själv. Berätta sina känslor, berätta hur glad han var för att hon var tillbaka. Utan att någon annan skulle vara ivägen.
Han ville berätta om allt som hänt den senaste månaden, berätta att han börjat sjunga igen, berätta att han börjat arbeta. Arbeta på ett kommande album. Fråga om hon ville ta del av det, ville ta del av hans riktiga värld.

Justin satt utanför Isadoras rum och hörde stämmorna ifrån Richard och Rose som berättade hur mycket dem saknat henne, hur mycket dem älskade henne. Han hörde Isadoras kraspliga stämma, en stämma som endå lät så otroligt vacker i hans öron. Det kändes som om det var flera år sedan han hörde den, som om det nu var första gången dem båda skulle träffas.

"Vart är han?" Justin hajade till av Isadoras fråga. Han kunde inte höra någon svara, inte höra någon säga något. Men han kunde höra fotstegen som kom emot dörren då dem alla kom ut igen. Hastigt reste ig Justin upp och fattade tag om blombuktten han hade köpt.
Justin såg frågandes på Richard som log snett samtidgit som han gjorde en gest med handen att Justin kunde gå in. Justin såg hur de vattnade ögonen speglades i hans, hur Rose rödpromsiga kinder var mer röda än någonsin och hur även Scooter fält en tår eller två.

Med nervösa steg öppnade Justin dörren in till Isadoras rum. Med ett nervöst leende och ett bultande hjärta möttes han av synen av en mycket varmare ansiktston på den vackraste flicka han någonsin mött.
Hon satt upp i den välbäddade vita sjukhussängen med ett leende, justin kunde direkt se hur hon inte längre hade slangen fäst vid halsen och det pipande ljuet ifrån monitorer var borta. Hur hon nu klarade av att andas själv.
"Justin..." sa hon med sin kraspliga röst, nästan obemärkt. "Isadora .." flämtade Justin tafatt ut, tårarna som började rinna nedför hans kinder, det bultande hjärtat och en åtrå så stor.
Med en tafatt rörelse sprang Justin fram emot sängen och fångade hennes grepp. Doften av hennes nytvättade hår, doften av hela hon mötte hans luktsinne. En doft så magisk, en doft ingen egentligen kan beskriva. 

En känsla, en åtrå så fruktansvärt stor, läppar som slutligen möttes i en sådan passion. Deras läppar som gick ihop likt en sluten ros. Vid hennes sida var dem båda oövervinnliga, inget skulle kunna skilja dem båda åt. Tillsammans klarade dem allt. Tillsammans var dem ett.
Justin hade Isadora i sin famn igen, det var där hon hörde hemma.

____________________________________________________________________________________________

Kanske var det så att allt som hänt hade haft en mening? Kanske var det såhär gud ville att det skulle bli? Att han hade lånat Isadora för en månad för att låta Justin kunna finna sin väg tillbaka till musiken? Kanske det var just i denna stund Justin funnit ro, då gud med ett leende på läpparna låtit Isadora komma tillbaka? Låtit henne fått en anndra chans..?

Vad tycker ni? :)
Tack för ert tålamod och fina ord. Det värmer så otroligt mycket.

Nästa kapitel dyker upp senare ikväll/imorgon då jag ska ut och äta middag med några vänner senare. Hörs vi inte senare så hoppas jag ni alla får en fortsatt fin Torsdag :)

Det bländade ljuset reflekterades i ögonen, det starka ljuset gjorde det nästan outhärdigt att kunna tyda vad som pågick runtomkring. Den stramande känslan i halsen, liknande något som sattes stopp, som gjorde det svårt att svälja, svårt att själv kunna andas. Känslan som uppstod att något inte riktigt stod rätt till.
Det ekande ljudet av ett pipande ljud, ett ljud som var svårt att tyda. Den pulserande smärtan i hela kroppen, i varenda liten muskel och led. Ömhet.
Isadora försökte omtumlat ta reda på vad som pågick runt omkring henne, vart hon var och vad som skett. Varför känslan av att hon ine kunda röra sig uppstod, känslan av att hon inte kunde prata. Hon kunde höra sin egen röst i huvudet, rösten som skrek efter vatten, något att dricka. Få hennes hals att bli som vanligt, och inte alls sådär otroligt torr och krumpen.
Röster av personer som omringade henne, som sade saker hon hade svårt att förstå vad dem betydde.
Hade hon nu kommit till en annorlunda plats, himlen? Var det i himlen hon var? Var det såhär det var?
Isadora hade alltid föreställt sig att himlen var en magisk plats, en plats där man kunde flyga, dansa fritt bland målnen. Där varken pengar eller bakgrund spelade någon roll, där känslor inte spelade någon roll. Där man var lika mycket värda.

"Miss. Hilton?", "Miss. Hilton, kan du höra mig?" upprepade en röst, en mörk röst Isdora aldrig tidigare träffat på. Aldrig tidigare hört. Isadora fösökte förtvivlat få fram ord, som en bekräftelse på att hon hörde honom, hörde det han sa.
Det starka ljuset träffade hennes ögon än en gång då hon försökte se sig omrking, försökte öppna ögonen. Blinkningar som blev till flera, den torra halsen som brände likt flammande eldlågor, den olidliga smärtan i hela kroppen. "L-l-l.." Isadora hörde stämman av sin egen röst, rösten som nästan brast, när hon desperat försökte frå fram att ljuset var olidligt för hennes ögon, få någon hjälp, få ljuset att försvinna.

"Miss.Hilton? Blinka tre gånger om du kan höra mig" sa den mörka rösten, som träffade hennes ansikte, hans fruktansvärda andedräkt, doften likt lax och broccoli. Illamående som kom krypandes. Isadora gjorde som mannen sagt åt henne och blinkade tre gånger, då genast ett jubel uppstod omrking henne, människor som nästan skrattade likt tecken på glädje. Isadora kunde fortfarande inte förstå vad som pågick och den stramande torra halsen brände allt mer, "L-ljuset" fick Isadora plötsligt fram med rösten av hennes hesa stämma. "Rita, släck ljuset" sa mannen med den mörka rösten och genast kunde Isadora känna och se bakom ögonlocken att det blev mörkare, med behagligare.
Försiktigt öppnade hon ögonen och möttes av ett flertal okända ansikten, människor i masker som skymte halva ansiktet, personer i vita och mintgröna rockar, som såg på henne med förvånade ögon. Ett stort vitt rum inramat i glasdörrar. Isadora såg ner där hon låg i en välbäddad säng, med nålar som gick in i hennes kropp, i hennes armar.
"Hur mår du Miss.Hilton?" sa han med lugn ton, den mörka rösten som tidigare pratat med Isadora. Hans ansikte stämde inte på något sätt inte överrens med hans röst, det var inte alls så Isadora föreställt sig att ansiktet till den man skulle se ut. Men han så på något sätt vänligt ut, snäll.

"V-vatten" stammade iIsadora försiktigt fram och gjorde en ansats med armen att på något sätt peka mot halsen, som ett tecken på att den var torr, att den gjorde ont. En sådan olidlig brinnande smärta.
Mannen sträckte försiktigt fram ett vitt plastglas med tillhörande sugrör mot Isadoras mun. Den svalkande känslan, den brinnande smärtan tynade bort ju mer hon drack. Känslan av att få vätska, få törsten att försvinna. En sådan underbar känsla, en känska svår att beskriva.
"Mitt namn är Dr.Strauss, du har legat i koma i lite över en månad" sa mannen i lugn ton efter att Isadora slurpat upp de sista dropparna ur det lilla plastglaset.
Vänta nu, Koma? Sa han koma? Var allt på riktigt? hade det verkligen hänt? Hade Isadora varit på den magiska ängen, med dess lysande blommor och dansande hstar, dess man som fångades i vinden...? Hade Isadora verkligen varit där? Hade det inte bara varit en dröm?.. utan faktiskt sant.
Förbryllat försökte hon tänka tillbaka till vad hon upplevt, den plats hon varit på. hon mindes den lilla blå fågeln som så vänligt visat henne till den plats som kallades för "Rose Garden", hon mindes alla dess fantastiska rosor i alla möjliga färger, den lilla träkojan.. Träkojan där hon sett Justin, justin som inte hört hennes rop.
Vänta lite nu, Justin, rosor, sångtext, dem tre små orden...
Oroligt sökte Isadora med blicken i det gigantiska rum hon befann sig i och mycket riktigt. I en stor genomskinlig vas fanns det en stor bukett med Rosa blommande rosor.
Isadora hade hört Justin, hört honom sjunga, hört honom sjunga en av hennes egenskrivna låttexter, hört allt han sagt till henne, alla dem små vackra ord som träffades rakt i hjärtat. Hon hade känt den masserande kyssen mot sina läppar, deras läppar som gick ihop likt en pusselbit. Hon hade hört honom säga att han älskar henne.
Allt började komma tillbaka nu, allt började klarna för henne. Hon mindes allt så väl, allt som varit så verkligt fast endå inte. Justin hade räddat Isadora, Justin hade fått henne att komma tillbaka. Hans dragningskraft hade fått henne att vakna. Dem tre små ord hade räddat hennes liv.
Isadora kände hur paniken började stiga, hur paniken efter Justin kom krypandes. hon behövde träffa honom, hon ville tala om allt som hänt. Att det inte alls varit hans fel att hon legat här.
Isadora mindes såväl kvällen då hon krockat. Hon var orolig över vad hennes pappa skulle ha sagt över vad som skett med bilen, hennes älskade range rover.
En månad hade passerat, Isadora hade legat i koma i en hel månad.


Dr.Strauss såg otroligt på Isadora med en viss skeptik i blicken, "Jag vet att det är mycket och ta in Miss.Hilton, men jag behöver dig lugn. Vi ska ta dig ur monitorn som hjälper dig att andas och ge dig syrgas istället. Bara för tillfället"
Isadora kände slangen som letade sig ner i hennes ömma hals, hon kände hur hennes armar ömmade för varje liten beröring, och hur mycket hon än försökte kunde hon inte röra sig.
"Justin.." viskade Isadora tafatt fram, "Vart är Justin?" upprepade hon. "Han är påväg" sa Dr.Strauss samtidigt som han kopplade lös sängen Isadora låg i, stängde av maskiner som omringade henne, det pipande ljudet som slutade eka i huvudet. En lättad börda. "Vart ska vi?" undrade Isadora nyfiket. Hennes röst var fortfarande en aning hes, sved fortfarande likt eldlågor. Men den var kotrollerad. "Till en annan sal, så vi kan ta bort slangen du har i halsen.." lång paus, "innan du ens vet ordet om det är din familj vid din sida" sa sedan Dr.Strauss.
Familj, Isadora smakade på ordet, familj. Hennes familj. Justin. Dem skulle snart vara här, vid hennes sida. Snart skulle hon få drunka i Justins ekkorögon, möta hans skinande leende, andas in hans doft och rufsa till hans kalufs. Snart var han här, vid hennes sida igen, och det var allt som spelade roll.


_________________________________________________________________________________________________


Isadora är vaken och vid liv! :D vad tycker ni?
Jag försökte verkligen sätta mig in i situationen som uppstår när man vaknar upp ur koma, och jag hoppas jag lyckades någotsånär .. :)

"Ta det från början" hojtade Scooter ifrån inspelningsbåset. Justin vände sig med en lätt suck tillbaka mot pianot för sjätte gången och började spela på noterna till hans nyskrivna låt "forever more" .

Han kunde själv känna det pumpande adrenaliten i blodet som uppstod när han kände hur varenda ton sattes rätt, hur den dansande melodin spelades i hans öron och hur glädjen växte i kroppen. Det var som om hela hans liv spelades om och om igen, som om det var första gången han satt framför sitt första piano och lät sina fingrar träffa den rätta noterna på det spegelblanka ytan.





"I promise to love you ..
I promise to always be by your side ..
I promse to remember our wedding day ..
I promise to by you whatever you like ..
I promise .. I doo..
I promise to love you forever more .."


"bra jobbat" hojtade sccoter ifrån båset när Justin tillslut tagit dem sista noterna på pianot. Han kunde tillslut pusta ut, det var som en börda som legat på hela hans kropp, som tillslut fick släppas fri. Som gjorde han lycklig. Han var lycklig men endå trasig inuti. Han var trasig utan Isadora.
Han behövde isadora.
Justin kunde verkligen känna när han spelade på pianot hur olycklig han var, utan henne vid sin sida. Han spelade för henne, för Isadora. Det var för henne han orkade med, det var för henne han orkade gå upp på morgonen, dag ut och dag in.
Scooter la en betryggande hand på Justins axel, som en bekräftelse på att han gjort bra ifrån sig trots det uppenbara. Justin kunde skymta hur Rose stod med ett milt leende på läpparna intill det röda inspelningsrummet, studion.
Vad nu då? Vad händer nu?
Han hade fått sitt kontrakt påskrivet, Scooter hade gått med på alla hans krav. Och richard, Mr hilton, han hade fått en hel box med låttexter, låttexter hans dotter, Isadora hade skrivit. Känslor som uttrycktes i ord. Det var hennes dagbok, en öppen dagbok, för världen att se.
Vad hände nu? tänkte Justin. Skulle han gå här dag ut och dag in, spela in låtar efter låtar i väntan på Isadora, i väntan på att hon skulle få vakna upp och därmed inte kunna släppa dem? När skulle hon vakna upp? När skulle han få pusta ut? Väntan som blivit olidlig. Outhärdig.

Scooter hade egentligen inte haft några krav på Justin, han hade låtit gått med på alla hans krav. Han var dock lite tveksam på det sistnämnda, kravet om Isadora. men Justin lät sig inte vikas, det var hans krav Det var hans regler. Följ dom eller gå härifrån.

Justin hade egentligen allt, allt man kunde tänka sig. Han hade haft allt iallafall. Men nu då?
På ett år hade han gått ifrån allt till .. Ingenting. Men på någotsätt så hade hans senaste månader gett honom nytt liv i hans annars meningslösa vardag. Han hade fått ny glädje, nytt hopp, nya känslor, ny passion. Allt pågrund av en tjej , Isadora Hilton. En tjej vars namn betyder så mycket mer än vad det låter, som betyder så fruktansvärt mycket mer än en hotellarvtagerska. En tjej som har fått honom att älska, fått honom att tro, gett honom hopp, lärt honom att se glädjen i livets alla dar. Som har lärt honom att se saker ur ett nytt perspektiv, att man helt enkelt inte kan leva i det förflutna, att man måste leva i det förflutna. Att man inte ska låta det förflutna påvärka ens framtid. Gjort är gjort. Saker kommer och går, människor kommer och går, men man själv består. Död eller levande. Vad som händer får man aldrig mista tron. Och det var precis det Justin inte gjorde, han miste inte tron för musiken, hans passion, det han lever för.  Han kunde än idag känner nervositeten som kom krypandes i kroppen såfort han såg ett piano eller hörde tonerna av hans egna stämma. Han kunde känna glädjen som spreds i kroppen när han fattade tag om en penna och papper och började skriva första raderan på vad som komma och bli en sång, en låttext. Han kunde känna hur alla möjliga ideér ploppade fram och hur det bara flöt på. Hur ett papper blev till flera, låt efter låt.
Kärlek och passion till varje låt, smärta och sorg. Det var precis det han ville skriva om, det han ville förmedla. Och det var det han gjorde.
Ett kommande album skulle snart vara färdigt, men det skulle inte kunna släppas. Inte förens Isadora var vaken och mådde bra, inte förens Justin kunde få det bekräftat.

Scooter ursäktade och lämnade rummet, hans mobil hade plingade till. Förmodligen någon som ringde angående Justin, om det skulle bli något att släppa. Om han skulle återvända.
justin vände sig tillbaka emot pianot, han drog fram ett nytt ark, ett nytt papper. En låt som skulle komma att kallas
"Angel".
Det lugna introt började. Känslor, smärtor och passion surrade, en låt som skulle komma att bli perfekt. En låt dedikerat till hans mamma. Pattie. En låt hans fans, hans beliebers skulle komma att älska.
Dem alla som en dag skulle få veta sanningen. Kanske var det så att Justin ville dela med sig av det han varit med om till andra, som varit med om samma sak. Kanske var det så att han , trots det som skett, var en överlevare, kanske var det meningen att det var såhär det skulle bli. Justin hade fått lärt sig att stå på egna ben, ta hand om sitt egna liv.Helt själv.
Kanske var det så att han var redo.



* * * *



"Det luktar och ser underbart ut Rose" sa Scooter, justin nickade instämmande och dem båda såg ned på det uppdukade bordet med nygrillat kött, grönsaker och pommes stripes. Hemmagjord Beaneise, bakt bguette och nytvättad fräsch sallad.
"Tack" sa Rose generat, "Bara och hugga in nu grabbar" fyllde hon sedan i och dem slog sig ned vid bordet. Mr.Hilton hade tidigare blivit tvungen att åka till Jobbet för en konferens, så han var inte närvarande. Men Rose var endå glad över att han spenderat nästan hela förmiddagen hemma, tillsammans med henne, Justin och Scooter. Att han verkligen tagit sig tid för att läsa igenom alla låttexter Isadora skapat. Och verkligen uttryckt sina känslor i.

Rose var iallafall glad över hur saker och ting hade fått en ny ändring i vardagen, hur saker och ting plötsligt fått en ny start på ett nytt liv. Även om Isadora inte varit delaktig i den under en månad, så visste hon att när hon väl återvände skulle hon få ta plats i den. Hon skulle få dela sakerna tillsammans med Justin. Och hans liv.
Hon sneglade försiktigt på Justin som tog tugga efter tugge på det knapriga köttet, hur han på något sätt lyckats kontrollera sina känslor. Trots allt. och hur han lyckades ta sig igenom dagarna med ett leende på läpparna även om det kanske inte alls var så han kände.
Justin var perfekt för Isadora, det var något Rose verkligen kunde se och känna. Och hon var prefekt för honom.

"Det är jätte gott Rose" sa Sooter och högg in på sin fulla tallrik av både grönsaker och kött. Rose log ett milt leende, matlagning var något hon var bra på, något hon älskade. Och att människor i hennes omgivning uppskattade det var bara ett plus. "Verkligen" fyllde justin in med munnen full i mat, Scooter skrattade till dovt.
"Hur går det med albumet?" undrade Rose nyfiket, "Bra faktiskt, Justin gör ett jätte bra jobb" sa Scooter "Jag är stolt över honom" fyllde han sedan in. Rose nickade försiktigt och tog en tugga av det vitlöksmarinerade köttet.
"Men vi vet fortfarande inte vad vi ska kalla det, vad det ska heta" sa Justin sedan samtidigt som han torkade munnen med en röd servett. "Det kommer ska du se" sa Rose milt. Och dem båda nickade instämmande.
Tillsammans fick dem tre en mysig middag tillsammans, något Rose trodde dem verkligen behövde.

kökstelefonen gav ifrån sig ett högt skrikande ton som ekade i hela köket. Rose ursäktade sig snabbt då det förmodligen var Richard som ringde från jobbet,  ingen av Justin eller Scooter verkade särskilt intresserade av signalen, då dem båda fortsatte att äta ifrån sina fullproppade tallrikar, som om dem inte sett mat på flera år.




"Hi honey.."


"Hej Älskling, vi sitter och äter middag just nu.." svarade Rose med ett leende och torkade sig runt munnen med servetten hon hade i handen.
"Mrs Hilton?" svarade en pipig röst, en röst som inte tillhörde Richard.
"Ja?" undrade Rose besvärat och vände ryggen emot köksbordet där Justin och Scooter satt.
"Hej, mitt namn är Sophia Graiz, jag ringer ifrån Prats Sjukhus angående Isadora Hilton.." sa Sophia med sin pipiga röst, nästan lite nedlåtande.
"Ja? Har det hänt något?" sa Rose tafatt, i oroligt tonläge.
"Jag ville bara Ringa och tala om att Isa ... Isadora har vaknat".

______________________________________________________________________________________________

Kanske inte det bästa kapitlet :/ blev lite tafatt sådär.
Ska verkligen försöka skriva ikapp några kapitel nu ikväll, så dyker det upp ett till lite senare förmodligen :)

Glöm inte att ställa frågor till frågestunden !

"Okej, jag gör det" Scooter vände sig hastigt om därifrån han satt vid köksbordet tillsammans med Rose och Richard och diskuterade vad som förmodligen kallas Framtiden. Alla tre såg på Justin med ett förvirrat ansiktsuttryck, "Sjunger.." förtydligade Justin, "..Men jag har några krav".

Justin skulle aldrig för ett år sedan ens nämna ordet sjunga eller sångkarriär med tanke på omständigheterna som uppstått den senaste tiden. Han skulle aldrig ens tänkt tanken om det inte vore för Isadora, tjejen som fått honom och se positivt på saker, på livet. Justin var fast beslutsam om att det var för henne han skulle sjunga, det var för henne han skulle orka. Och det var henne han fortsatte att vänta på, till hon var redo att komma tillbaka.
Isadora har också lärt Justin uttrycket om att inte upprepa samma dag två gånger.

"Låt oss höra dem vännen .." sa Rose uppspelt och drog fram en stol menat åt Justin. Justin log snett innan han försiktigt satte sig, en klump i halsen bildades snart därpå när han såg Scooters ansiktsuttryck som inte såg allt för lycklig över vad han skulle säga.
"Noterar du Rose?" undrade Justin fortfarande med blicken i Scooters. Rose reste sig hastigt upp och av ljuden hon skapade rotade hon efter något att anteckna på. Justin drog försiktigt händerna i varandra under bordskivan då nervositet uppstod vilken utgav sig att det uppstod svett, kallsvett.


"Tell us Justin.."

"Berätta för oss Justin .." sa Rose lugnt då hon satt sig igen. Justin tog ett djupt andetag och såg ner i bordskivan, "Låt mig tala till punkt nu innan ni börjar protestera om något, okej?" undrade Justin och sökte i blicken på dem som omringade honom, allesammans nickade lätt till svars. "För det första, jag kommer att arbeta här hemma, jag tänker inte åka någonstans" sa Justin i lugn ton , "För det andra, Jag hoppas att få ett godkännande av Mr.Hilton.." började Justin försiktigt och såg på Richard,  ".. om en sångtext Isadora skrivit jag skulle vilja använda, som jag vill dedikera till henne" Richard såg förvirrat på Justin, som om att han aldrig tidigare hade hört något sådant som att hans dotter var en fantastisk sångskrivare. Justin ignorerade det ,".. För det tredje, jag vill aldrig höra talas om några frågor liknande när något ska släppas och inte, och jag vill heller inte att något om detta ska släppas ut i media. Det stannar mellan oss tre".
Justin andades lugnt, "För det fjärde.." lång paus, "..För det fjärde ska Isadora gå med på att göra en duett med mig".



"Vänta här nu.." Scooter var den första att säga något efter den pinsamma tystnaden som uppstått efter att Justin har talat till punkt. "..Vi har ju ingen aning om när Isadora vaknar upp?" Scooter vände blicken bort från Justin och såg beskymrat på Richard som tog åt sig en djup suck, "Vad menade du med att Isadora skrivit en sångtext?" Richard såg en aning förvirrat på Justin, han sökte genast i fickan efter den låt han sjungit för Isadora och sträkte över den emot Richard och Scooter så dem båda kunde se den.
Justn såg en aning beskymrat på Rose som fortfarande satt och antecknade men hon stannade upp och log det varma leendet Justin vant sig vid, ett leende som talade om att det skulle gå bra, att allt var okej.

"Begåvad dotter du har" berömde Scooter emot Richard som nästan fällde tårar efter att ha skummat igenom papperet, "Menar du att min dotter har skrivit det där?" frågade han Justin som nickade lätt på huvudet, "Det och flera hundra andra" lade han sedan till med ett leende. "Men när hade du tänkt att vi ska tala om något för media, för världen?" undrade Scooter och såg frågandes på Justin. Justin som stolt tog tillbaka det skrynkliga papperet och stoppade i fickan innan han nöjt såg på Scooter med ett snett leende, "När jag vet att Isadora mår bra igen".


"When I know Isadora is okey.."

Först och främst TACK SÅ HIMLA MYCKET FÖR ERA FINA GRATULATIONER! :)

Detta är ett kort kapitel, jag vet. Men jag ville inte låta er vänta på nästa, även om det är min dag. En dag som hittills har varit fantastisk!
I nästa kapitel som kommer upp imorgon kommer förmodligen göra många av er glada ;)

Nu ska jag slå klackarna i taket tillsammans med mina fina vänner!
PUSS & KRAM!

"Gör det något om jag går in i Isadoras rum?" frågade Justin snabbt. Rose såg genast på honom med ett chockat uttryck, därifrån hon satt mittemot honom vid det vita runda bordet och läste ur en inredningstidning. Hon nickade försiktigt," Självklart". Justin log snett till svars och plcoakde med sig tallriken ifrån bordet och ställde den i diskmaskin, innan han med små försiktiga steg begav sig ut ur köket, "Förresten.." Justin stannade upp hastigt i dörren, Rose såg förvirrat fram bakom tidningen, "Tack för maten, det var jätte god" sa Justin och log snett. Rose nickade lätt, "Ingen orsak vännen".




Dess vita väggar med ett mönster i en nyans av guld, golvet täckt i vita mattor med kort lugg, den stora blanka tv:n som så enkelt brydde den stora väggen , den stora röda soffa som så välplacerad stod framför den och den säng med dess vita träslag och fluffiga sidentäcke. Tavlor över sängen som gick i färgerna rosa med en stor ros i varje. Isadoras rum, rummet Justin aldrig tidigare varit inne i. Det som så vackert och felfritt speglades i hans näthinna. Justin kunde känna doften av hennes parfym som fortfarande låg i luften. Smärtan i brösten som kom tillbaka, prövandes och hålla tillbaka tårarna som var påväg att rinna. Han försökte vara stark.
Med små skritt gick han försiktigt över dess stora ytor, kände hur hennes doft sipprade in i lugnorna. Försiktigt la han sig ned i den välbäddade sängen och såg upp i taket. Hans händer som försiktigt utvidgades över hela ytan och fingertopparna som nuddade det välstrukna tyget.

"Behöver du något?" stämman ifrån Rose hördes ifrån dörröppningen, Justin såg upp mot henes håll därifrån han låg och försökte kontrollera alla de känslor som sköljdes över honom, försiktigt skakade han på huvudet. Rose nickade lätt och ett snett leende spreds på hennes läppar. "Ett tips, kika under huvudkudden. Jag tror du finner något hon skulle önska du fick" sa Rose och med det stängde hon den öppna dörren bakom sig och lämnade en förvirrad Justin bakom sig.











Dagboken. Omtumlat satt Justin med den bok i famnen han en gång givit till Isadora. Det Rose sagt åt honom att söka efter, som han nu funnit. Den rosa dagbok med dess silvriga text "My Secrets" på framsidan. Det silvriga lås som innfattade den hjärtformade nyckeln Isadora alltid bar runt halsen. Men nu behövdes ingen nyckel, dagboken som nu fortfarande öppen.
Nyfikenheten spreds inom Justin, han ville veta, veta vad hon skrivit, hennes tankar, hennes känslor. Då hon lovat att verkligen öppna upp sig i denna bok. Men samtidigt sköljdes han över med ett sting av ångest. Kunde han verkligen öppna dagboken? Läsa Isadoras värld i ord? Skulle hon isåfall någonsin få veta? Och varför var det så att Rose bett honom att kika under kudden så han skulle finna den?
En våg av minnen översköjdes av Justin, minnen kom tillbaka. Särtan som triggades upp, paniken som sakta började krypa fram. Justin skulle aldrig komma att kunna förlåta sig om Isadora inte vaknade upp igen. Aldrig skulle hans liv bli detsamma, utan henne.


"Maj 13th
Idag tog tog Justin med mig till vad som kom och bli den vackraste plats jag någonsin sett, en plats så otroligt vacker utan dess like. Tillsammans gick vi hand i hand genom den lilla gröna stigen som tillslut visade sig vara vägen till den vackraste bergsklippa jag någonsin sett. Med en utsikt som så vackert sträckte sig över hela Los Angeles, att man kunde se ända till stranden, nästan kunde se det klarblåa havet som sträckte sig lång bort i horisonten. Jag fortsatte att upprepa hur otroligt vackert det var, Justin skrattade dovt åt mig och såg på mig med den intensiva blicken jag älskat sedan första stund, varsamt sträckte han sig emot mina läppar, jag kände den klara brisen nudda min kind när han viskade försiktigt, att det var vår plats.

Med en stor rosbukett innefattande hela 20 vackra stora rosor sitter jag här nu vid sängkanten och skriver. Mina tankar som alltid verkar att leda emot Justin. Tankar som alltid brukar leda emot vilken tur jag egentligen haft, vilken underbar vändning mitt liv har fått, hur jag för första gången i mitt liv känner mig lycklig. Jag tackar Justin för allt det, det är allt tack vare honom. Utan honom i mitt liv vet jag inte vad jag idag hade gjort. Vem jag hade varit med eller vem kunnat lita på.
Med Justin i mitt liv är jag fulländad. Han är så mycket mer än en popikon som lagt sin karriär på hylla, han är en underbar person med en personlighet att dö för. Hans sätt att få en människa att känna sig vacker, speciell utan att ens behöva göra något, hans sätt att se på människor utan att döma. Hans sätt att få mig lycklig. Om jag kunde skulle jag ge honom världen, för det är precis det han är värd.

Vår tid tillsammans har inte varit lång, endast några få månader. Men tiden tillsammans med honom har varit den bästa i hela mitt liv. Jag ångrar inte en skund jag spenderat tillsammans med honom. Han får mig alltid att skratta och le, får mig alltid att vilja göra spontana saker, får mig att vilja hjälpa människor, får mig att bli en bättre person. Jag önskar bara han förstod ur mycket han betyder för mig, jag vill visa hela världen hur tacksam jag är för honom. Men jag kan inte. Och jag skulle aldrig göra något för att såra Justin. Så jag får försöka visa honom, visa honom hur tacksam jag är. Hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag verkligen älskar honom, för den han är..
En kärlek så starkt vuxit för honom, känslor min kropp aldrig tidigare känt. Hur hans sätt att se på mig får mig knäsvag, hur han varje dag berättar hur vacker jag är även om jag kan gå runt i mjukisbyxor och osminkad. Hans sätt att hålla om mig, le emot mig. Ja, en kärlek så stark att det skulle ta mig flera år att beskriva den.
Allt jag önskar är att få höra honom säga att han älskar mig. På så sätt vet jag att jag alltid kommer att finna min väg tillbaka, tillbaka till honom. "




Tårar efter tårar rann sakta nedför Justins kinder. Dagbokens vita sida som var påväg att drunkna i tårar. Justin läste varje liten rad Isadora skrivit om den dagen han tagit med henne till den bergsklippan, han läste hur hennes känslor för honom alltid växte starkare och det var först nu Justin verkligen förstod att Isadora älskade honom lika mycket som han älskar henne.
En kärlek så stark ellan dem båda, en kärlek som var så mycket mer än en tonårskärlek. Det var äkta.
Synen som försiktigt suddades ut då ögonen vart fyllda av vatten. Varenda liten mening som så starkt tog plats i hans hjärta. Som fastnade på näthinnan och spelades upp om och om igen.
"Allt jag önskar är att få höra honom säga att han älskar mig" Justin läste den lilla meningen om och om igen, han kunde inte få in varför han inte sagt det till henne. Varför han inte berättat hur ycket hon betyder för honom, hur mycket han behöver henne i sitt liv.


Justin hörde stämman av Richard ifrån nedervåningen och förstod att han var hemma, att det var dags för Justin att gå. Han ville inte vara till besvär. Ville inte tränga sig på.
Justin försökte snabbt att rätta till efter sitt dås av pappaer som fallit ut ur dagboken, så många papper att det tog Justin några minuter att förstå att det inte bara var papper, att det var sångtexter skapta av Isadora.
Samtidigt som Justin fattat tag i ett sångpapper hörde han det knarrande ljudet ifrån trappan och rösten ifrån Richard som blev allt tydligare. Av ren impuls stoppade Justin snabbt dagboken tillsammans med det sångpapper, torkade tårarna och log ett besvärat leende emot Richard som klev in i rummet.
"Hej grabben, vad för dig hit?" Richard log svagt och såg iaktaget emot Justin. "Inget speciellt egentligen, jag skulle precis gå" sa Justin och såg sig försiktigt om i rummet så han inte missat något.
Justin hade en plan, en plan han var fast besluten om att fullfölja, det var nu eller aldrig.

____________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni? Vad tror ni Justin har för plan? :)

Tack för allt ert stöd, ni anar inte hur mycket det betyder! (:

~~ 1 månad senare ..


"Vi behöver prata" Justin hajade till av den mörka rösten i dörröppningen, rösten som kom ifrån Scooter. Långsamt höjde Justin upp blicken ifrån den tilltufsade sängen. Sängen han legat i dag ut och dag in i, nu i nästan en månad. Så många tårar som där spillts, så många tankar som uppenbarat sig. Känslan av livlöshet som spreds varje gång det var en ny dag. En ny dag utan Isadora. I väntan på hopp om ett samtal ifrån sjukhuset som berättade att hon vaknat. Men hittils hade det inget kommit.
"Finns inget att prata om.. " Justin sa samma mening han sagt varenda gång någon kommit in och försökt prata med honom. Han hade inget att säga, det fanns helt enkelt inget att säga. Han var tom på ord. Ingenting hade någon mening utan Isadora. Han såg ingen glädje i någonting utan henne.



En månad hade passerat sedan Isadora varit med om bilolyckan. En månad Sedan hon hamnat i koma. Bilolyckan som uppstod efter att Isadora förtvilat sprunigt ifrån Justin i tårar och lämnat honom med orden "det är bäst om vi skiljs åt" . Ord som fortfarande inte tycktes ha någon verklig mening. Som inte var verkliga. Som om någon tvingat henne till och säga det. För Justin visste att hon behövde honom minst lika mycket som han behövde henne. Tillsammans var dem inte två individer, tillsammans var dem en.
Varje dag hade Justin besökt henne på sjukhussängen. Förklarat sin kärlek till henne, berättat att hon måste kämpa, finna vägen tillbaka. Han hade gått till kyran, bett för henne. Bett att hon ska vakna. Komma tillbaka till honom. Men hittills hade ingenting hjälpt. Det spelade ingen roll vad han gjorde så tycktes det bara gå utför. Men Justin ville inte ge upp hoppet, han ville tro på att hon skulle komma tillbaka till honom när hon var redo.
Justin klandrade sig själv för vad som skett, spelade ingen roll vad människor omkring honom sa, han tog skulden på sig om att allt var hans fel, Han borde inte ha låtit henne gå den dagen för en månad sedan, han borde ha stoppat henne. Borde ha vetat bättre. Och nu insett att det egentligen var han som borde ligga där och inte hon.


"Du vet att du inte kan ligga här förevigt Justin.." Scooter gav ifrån sig en hejdlös suck medans han strosade fram emot den nedfällda persiennen vid fönstret. Justin kände hur tårarna var påväg att falla när han försökte ta in vad Scooter sagt. "Om det är det som krävs så gör jag det" nästan viskade Justin fram.
"Jag vet att du har det svårt Justin.." började Scooter försiktigt innan Justin stoppade honom, "Du vet inte ens vad ordet svårt betyder så var tyst" Justin höjde rösten emot Scooter därifrån han låg. Han hörde Scooters fotsteg som kom allt närmre sängen och kände hur den sjönk ned när han satt sig, "Allt jag ville säga var att du måste försöka få in att det finns risker, risker som medför att hon kanske inte vaknar" sa Scooter stumt.
Justin satte sig hastigt upp ur sängen, drog på sig sina gråa mjukisbyxor, såg på Scooter med ilska i ögonen, kände hur hans tänder började gnisla, kände hur hans puls ökade och hur hans höger hand började darra av ilska, smärta. "Säg aldrig så till mig igen, fattar du?" nästan skrek Justin i ansiktet på Scooter, som uttrycktes till mer ett påstående än en fråga. "Ta det lugnt grabben.." Scooter höjde försiktigt händerna och såg på Justin med ett oskyldigt uttryck. " ..Jag menade inget illa. Jag sa bara att det finns risker".









"Justin!"


"Justin!" Rose log sitt vanliga varma leende då hon öppnade dörren hemma hos familjen Hilton. Ett snett leende spreds på Justins läppar då hon vänligt släppte in honom. "Vad för dig hit? Richard är inte hemma" sa hon vänligt då dem båda gick emot det enorma köket. Doften av grillad kyckling och currysås spreds i rummet och det luktade ljuvligt. Justin kunde känna hur hans mage för första gången på en månad kurrade till. Matlusten som snabbt försvunnit iochmed att Isadora inte funnits där, som medfört att Justin magrat ovanligt mycket. Hans muskler som försiktigt tynade bort för varje dag som passerade och ersattes med beniga revben och ryggradens alla kotor som sticker ut nästan för mycket. Justin kan inte direkt säga att han är stolt över sig själv.

Eller hur hans sätt att leva förändrats. Men när man är så fruktansvärt olidligt kär i någon, har sådana känslor som inte ens går att beskriva i ord, sådana känslor som Justin har för Isadora och nästintill mister den personen, är det som om hela ens värld rasar samman, som om man inte finner någon väg ut ur mörkret.
"Jag ville bara komma hit.." Justin log snett, "..Det känns mer som hemma här" lade han sedan till. Rose log varmt och ställde fram ett stort vitt fat med nygrillad kyckling och spett av grillade gönsaker. "Hungrig?" undrade hon och Justin nickade uppspelt. Som en person som inte fått ordentlig mat på flera månader, och det kanske var precis så det var.

__________________________________________________________________________________________


Vad tycker ni? Gillar ni hur denna novell är påväg att utvecklas? Dela gärna med er av era tankar och åsikter.

Isadora kunde skymta tårarna som fortsatte att rinna nedför hans kinder, hur hans ögon inte alls var sådär gyllenbruna, tindrande som hon mindes. Dem var utbytta mot en nyans av rött, likt flammande eldlågor. Hon kunde höra hur han gång på gång försökte hämta andan, försöka lugna ned sig ifrån gråtandet. Men på något sätt kunde han inte.
Isadora kände hur oro och rädsla sköljdes över hennes kropp, Hon stod chockerat kvar i dörröppningen och såg på Justin, försökte förstå varför han grät så när hon var i samma rum. Men samtidigt kom hon tänka på att han inte hört hennes rop? Inte hört hennes knackningar på dörren? Inte hört knarrningarna som uppstod då hon klivit in id en lilla kojan..? Och varför hade Justin någon slags oara omkring sig, som ett speglande genomskinligt glitter?, Varför kändes han så nära men endå så långt borta?
Isadora kunde än en gång känna beröringen på handleden, lätta smekningar som uppstod. Hon kände hur hennes hjärta slog ett extra slag, hur det pumpade extra blod för varje beröring och hur hennes kinder blev rödrosiga.

"Det kommer bli bra älskling, jag finns här, jag kommer vänta på dig, jag kommer kämpa för dig.
Men du måste lovar mig att kämpa tillbaka, lova mig att du vaknar upp ur koman"

Isadora hörde Justins ord, ord som kom ut i viskningar. Ord som stöttes emot hennes kropp likt en blixt, ord som inte alls verkade sanna. Paniken som steg i kroppen, oron och rädslan som nästan exploderade innuti henne.





"Justin, I'm Right here!"

"Justin, jag är ju här" Isadora ropade gällt ut emot Justin förtvivlat. Hon studerade hans ansikte som inte alls skapade någon reaktion på det hon precis sagt. Tårarna som än en gång började rinna nedför hans kinder. Smärtan i bröstet som blev allt hårdare.
Hon stod ju här, precis framför honom? Varför kunde han inte höra henne? Varför kunde han inte se henne?
Smärtan som blev olidlig, den brinnande känslan i kroppen, rädslan som utvecklades i tårar, tårar som inte ville sluta rinna. Isadora kunde inte förstå vad som hänt, hon mindes inte. Hon mindes inte hur hon kommit hit , vad hon gjort som slutat med att hon hamnat här. Hon var rädd, rädd för vad som ska hända eller hur hon ska ta sig hem.
Hon ville vara hos Justin, ville känna hans underbara kolon i hennes lungor när hon sträckte sig efter hans famn, hon ville känna hans mjuka läppar emot sina, känna hur han varsamt masserade dem och hur han viskade vackra ord i hennes öra.
Det gjorde så fruktansvärt ont i henne att se honom såhär, sårbar. Inte kunna göra något. Inte kunna hjälpa. Hur hon än försökte sträcka sig efter honom, efter hans famn, stöttes hon tillbaka, hur hon än försökte gick det inte. Hon kunde inte nå fram.
Var det kanske så att det Justin sa var sant? Var Isadora i koma? Och isåfall vad var det som hade hänt med henne? Var hon påväg att dö?

____________________________________________________________________________________________

Väldigt kort del, jag vet! Men jag kände att det var bäst och sluta där :)
Vad tycker ni? Och vad tror ni kommer hända?

En värld, så vacker, så egen. En värld som sträckte sig så långt bortom all fantasi man någonsin kunnat drömma om.
En plats så vacker, med alla dess exotiska blommor, träd och gräs, likt en äng. Platsen som såg så overklig ut, men endå så äkta.
Hela dess eksistens som speglades runt i en såpbubbla, med ett skimrande nyans av lila och glitter.
Likt en fantasi värld, bortom världen, bortom jorden.
Det kvittrande ljudet ifrån dess fåglar som högt flög fritt i skyn, den klarblåa himlen och dess lysande sol. Vita hästar som så vackert sprang omkring, fridfullt, lekandes i gräset, så oberörda bortom allt runtomkring dem.


Fritt sprang hon över ängen, kände dess mjuka eksistens under dem bara fötterna, doften av rosor, liljor och blåklockor som uppenbarades av en liten beröring, som sipprade in i hennes lungor. Den fantastiska känslan av stillhet, av fridfullhet och inga beskymmer.
Ljudet av någon som grät, någon som sipprande efter andan, dess ekande ljud som speglades ut över ängen. Ljudet som blev starkare, mer tydligare för varje steg hon tog. Isadora försökte förvirrat se vartifrån ljudet kom, och ifrån vem. Den plats som sträckte sig bortom all räckvidd, så lång ögat kunde nå skymdes den eviga ängen, den felfria ängen och dess härliga påverkan.
"Hallå?" Isadora skrek gällt ut. I hopp om ett svar, i hopp om en ledtråd. "Hallå?" upprepade Isadora. Ett sting av smärta i bröstet, ett sting av ensamhet och rädsla.
Vem var det som grät? Vem var det som inte kunde höra hennes rop? Och varför kunde hon inte se någon människa? Varför var hon på den fantastiska platsen helt själv?

Det kvittrande ljudet ifrån en fågel spelades likt melodier i örat, uppenbarades ända in i hjärnan. En fågel så liten, så bortom all frekvens. En fågel så otroligt vacker, inte likt något annat. Med dess skimmrande oara och färger som gick i grönt och rött likte skimmer.
Kvittrande flög den framför Isadora, försökte få henne att följa efter, försökte hjälpa henne. Isadora kände en form av rädsla, oro. Då fågeln över huvudtaget inte alls var rädd, inte flög ifrån henne. Förvirrat försökte hon följa fågeln som kvittrande flög över ängen, dess prasslande ljud när Isadoras fötter äntrande marken. Ljudet av egentligen ingenting eller någon alls.










"Rose Garden" Isadora läste dess rödrostiga bokstäver på den vita skylten, hängandes över en atelje fyllda av rosor. Den lilla fågeln såg ut att sätta sig bekvämt till rätta över dess byggda träslag bland rosorna. Varför hade fågeln lett henne hit? Vad skulle det hjälpta? Var det vägen tillbaka, tillbaka hem?
Ljudet av någon som grät uppenbarades ännu en gång, det blev starkare med mer dragningskraft än tidigare. Engsligt gick Isadora in under ateljen och följde den lilla gröna stigen den innefattade, lämnade den lilla fågeln bakom sig. Följde dess stig bland planterade rosor och buskar som så vackert skapade en slags tunnel över henne.
Det gråtande ljudet som blev starkare, nästan ekade i huvudet för varje steg hon tog. På något sätt kunde hon känna ett sting av hopp, ett sting av att hon inte var ensam då hon kunde höra någon, en människa. Hon kunde skymta ljuset av solen längre fram, ett sting av hopp steg snabbare inom henne, ett sting av längtan att få komma hem. Komma därifrån.
Hon kände hur benen började springa allt fortare men hur hennes andning inte alls påverkades av det ju snabbare hon sprang, hur hennes ben kunde röra sig så otroligt fort i sekunderna som passerade, hur hon snabbare närmade sig ljuset ur tunneln av buskar, hur ljuset kom närmre emot henne.











Mörkgrön mossa, stora bruna trädstammar, trädens kroner som sträckte sig högt i skyn , dess gröna blad som fångades i vinden, det sipprande vattnet ifrån den rinnande dammen, dess klarblåa vatten och dess lekande lysande fiskar, dess färger som så vacker skimrade till i botten. Solens strålar som sipprade mellan stammarna och lyste upp. Skogen, en skog så vacker, så overklig. Så bortom allt annat.
Ljudet av någon som pratade klingade i öronen, någon som viskade små vackra ord samtidigt som den sipprade efter andan. Isadora såg sig förvirrat om, runt i skogens alla ändar tills hon såg det. Trädkojan. Kojan som så vackert sträckte sig högt uppe bland det röda trädet, en gungande bro som ledde ut till dess mark. Isadora kunde känna friheten, kunde känna känslan som bubblade i magen, rösten som klingade i öronen, den mörka rösten som var så nära, så verklig. Hon kunde känna hur hennes kropp fylldes med liv för varje steg hon tog, för varje sekund som passerade.

"Vad har jag gjort?",
"Allt är mitt fel",
"Du får inte lämna mig, du får inte!"


Ord som kom ut i viskningar, andetagen, dess harspliga mörka röst som förtvivlat hämta andan mellan varje mening. Isadora stog förvirrat utanför den mörka träfärgade dörren till dess trädkoja, försökte koncentrerat höra vad personen sa, vad som hade hänt. Små lätta knackningar emot dörren, hon kunde själv höra hur det ekande ljudet sprida sig längs väggarna innuti. Hon kunde höra den viskande rösten fortsätta utan avbrytning. Hur hon gång på gång knackade högre och högre men inget svar.

"Jag behöver dig Isadora"

Isadora stannade chockerat till, då hon var påväg att knacka än en gång, den röst som så bekant viksade hennes namn, den röst som var så bekant fast endå inte. Hon kunde inte komma ihåg vart hon hört den förut. Vem det var som pratade om henne.
Snabbt slog hon upp dörren i all hast, såg sig förvirrat om i den lilla träfärgade kojan, såg alla dess ljus som så vackert var placerade runt om alla hörn, dess mörkgröna kuddar som var placerade på golvet, och doften av vanilj som snabbt nådde hennes lungor. En känsla av värme spreds inom henne, en känsla av trygghet.

"Kom tillbaka till mig"

Den viskade rösten uppenbarades än en gång, hon kunde känna beröringen som spreds på hennes handled. En konstig och förvirrad känsla, hon kunde känna hur någon drog sin hand över hennes men hon kunde inte se något. Men Hon kunde känna. "Hallå?" ropade Isadora förvivlat. Det var stunden hon väntat på, stunden att ha funnit hjälp, någon som kunde ta henne häirfrån, hjälpa henne hem.


Sittandes i ett hörn, sittandes för sig själv,
Den mörka brunbrända hyn, dess tindrade ögon och mörka kalufs, det felfria perfekta leendet och dess klingande skratt. En person som alltid varit så vacker, alltid varit så egen fast endå så otroligt speciell. En person, som betytt så fruktansvärt mycket i hennes liv, som fortfarande betyder mycket. En person som hjälpt henne, som fått henne att älska. Justin Bieber.
Isadora kunde känna glädje tårarna som sipprade nedför hennes puffiga kinder då hon upptäckt att det var han som pratat, att det var hans röst hon hört. Och nu var hon här, tillsammans med honom igen. Men varför fick hon då känslan av att det var något som inte stämde??

___________________________________________________________________________________________


Vad tycker ni om Isadoras pespektiv? :)
Det dyker upp en del2 till denna lite senare idag, så håll utkik och tills dess ge mig feedback om detta kapitel. För det är som sagt åt er jag skriver.

Förresten, jag ber om URSÄKT då jag råkat skrivit fel på förra kapitlets rubik, då det stod att det var part1. Men det är det alltså INTE. Utan nu kom ett alldeles nytt kapitel och ur Isadoras perspektiv som lovat :).

"Vad hände?!" Rose kunde höra rösten ifrån den unga pojken, inrusandes bakom dörrarna. Hans blick antydde så mycket mer än sorg, det var rädsla, rädslan över vad som hänt Isadora. Rädslan över att han inte varit där. Rose kunde se det, av att se på hon en ynka sekund.
Rose hade tidigare bara skymtat den unga mannen bakom ett par mörka glasögon några månader tidigare, hon kunde nu se vilken man han blivit, hans hår var kortare, hans hy var brunare och hans axlar bredare. Han var en fin ung man. En man Isadora blivit kär i. Älskade.

Richard reste sig hastigt upp ur den gröna fotöljen, han som tidigare inte träffat honom, inte träffat den unga man som fångat hans dotters hjärta, inte träffat den unga mannen som hjälpt Isadora, fått henne att se livet ur ett nytt perspektiv, ett bättre. Fått henne att älska. På riktigt.
"Vart är hon?" Den unga mannen, Justin, nästan skrek ut i den ekande lokalen, vänthallen. Han såg sig förvirrat omkring, såg oroligt omkring på all personal som omringade honom, i väntan på svar, i väntan på att någon skulle säga något.
"Är det du som är Justin?" Richard tog säkra kliv fram till Justin, Justin som så oförmöget inte såg intresserad ut, endast i väntan på svar om Isadora. Ignorerade Richard, ingorerade hans fråga.
In genom dem vita fjärilsdörrarna med runda fönster kom en välklädd man, lika frustrerad som Justin. Han såg sig förvirrat omkring, sökte efter läkare, sökte efter information.
"Scooter!" utbrast richard och mannen, Scooter hajade snabbt till. Han fick ett lättnat ansiktsuttryck och Richard gick emot honom, tillsammans klev dom en bit bort från Justin. Richard som egentligen visste lika lite som Justin, Richard som så smärtsamt försökte hitta kraften att stå på benen försvann med Scooter ut genom dörrarna.

Rose såg hur Justin förtvivlat bras i gråt, hur hans krafter inte längre orkade, hur hans ben vek sig och han hamnade på golvet i sittande position, hur han drog igenom håret med båda sina händer, hur han snyftade, hans andning som ekade i hela lokalen, hur han sipprade efter andan, efter luft.
Rose visste inte om hon skulle låta honom vara ifred eller om hon skulle gå fram till honom, det gjorde ont i henne att se honom sådär, sårbar och ovetande.

"Hur går det?" Rose gjorde en anstas att få kontakt med Justin, hon hörde hur han gjorde ett försök till att lugna ner sig, hur han torkade tårarna som fortsatte rinna med tröjärmen. "Vad hände?" sa Justin harspligt och såg upp emot Rose därifrån han satt, hon såg hur hans ögon var lika eldröda som Richard, hur fruktansvärt ont han måste ha, sådan smärta. "Jag vet lika lite som dig" försökte Rose prövande, försökte kontrollera sin röst och inte låta den vika. Hon ville inte orsaka mer smärta än vad som redan var. "Kom, sitt här borta" Rose sträckte sig efter armen på Justin som vänligt gjorde som hon sa och tillsammans gick dem bort till dem gröna fotöljerna.

 "Jag heter Rose" Rose sträckte vänligt fram handen emot Justin som nu lugnat ner sig en aning. "Jag heter Justin" svarade han och skakade vänligt. ".. Jag vet" log hon vänligt. Justin såg förvirrat på henne "Vi har träffats" sa Justin sedan, då han ordentligt sett på hennes ansikte. Rose nickade lätt, "Och du är den unga mannen som stulit Isadoras hjärta.." log Rose , "Den unga mannen hon älskar" lade hon sedan till och såg hur Justins eldröda ögon fick ett skimmer, hur hans leende sträckte sig med kinderna och hur hans kinder blev rödpromsiga.



* * * * *




En äldre man iklädd i en mellan grön dress kom in i väntsalen fortfarande iförd handskar och munskydd. Justin kunde skymta stäng av blodfläckar på den annars felfria dressen då dem alla reste sig upp dräifrån dem satt. Mannen såg förtvivlat på dem, en känslolöst ansiktsuttryck och bad sedan vänligt att få prata med Richard.
Justin studerade varenda liten rörelse dem båda gjorde, han följde rytmen på läkarens mun och försökte höra vad han sa, vad som hänt.
Rose tog ett fastare grepp om Justins arm och han kände hur paniken började slå i honom. Sekunderna som passerade likt år, den olidliga tystnaden, hur väntan blivit outhärdig, smärtsam, frustrerande.


Justin hörde hur Richard upprepade ordet Koma, hur doktorn såg på honom med bekyrad blick, hur Richards värld rasade samman, hur hans ben snabbt vek sig och hur doktorn tog emot honom. Gråtandes i hans famn.
 
Justin kände hur tårarna började rinna på samma sätt, hur hans hjärta bultade i bröstkorgen, hans ögon såg svart. Som om hela rummet plöstligt suddades ut, allt gav vika. Justin hamnade i Rose famn och lät sig gråtas ut över hennes axel, han kände hur benen nästan vek sig och hur hon förbryllat gjorde allt för att hålla kvar honom i stående position, hur Scooter stod snett bakom honom och hjälpte bäst han kunde.
Utan Isadora spelade ingenting roll, han var ingenting utan Isadora.


"Vart är hon?" Justin sipprade efter andan mellan orden han sa, "Vart är hon?" skrek han högt ut och använde all sin kraft för att kunna stå rakt. Hans blick sökte sig emellan Scooter och Rose som skakade lätt på huvudet och såg på honom med oroad blick.
Med snabba steg gick Justin emot doktorn, doktorn som hade svaren.
"VART ÄR HON?" han såg ilsket på Doktorn, ilsket över att inte fått veta, ilsken över frustration, ilsken över att inte kunnat göra något. Ilsken över att inte varit där när Isadora behövt honom.

__________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni om att få läsa ur Rose perspektiv? :)

Nästa kapitel kommer att vara ur Isadoras perspektiv, det kommer vara lite annorlunda, men jag tror och hoppas ni kommer tycka om det :)!

* * *

Kul med alla gissningar och fina kommentarer, keep it up! Det är för er jag tar mig tid till att skriva, ni får mig alltid på bra humör med era fina kommentarer! :)

Rätt svar på frågan om vad som hänt var en söt tjej som heter Maya Lindberg,
som var först med att gissa på bilolycka! :)
FEEEEEEEEEET LÄÄÄÄÄÄÄÄNK TILL HENNES BLOGG!!

"Nå?" Scooter satt väntandes i köket då Justin kom tillbaks hem, han hade förlorat Isadora. Det var nog det enda som snurrade i hans huvud, allt dem båda gjort tillsammans spelades upp i huvudet likt ett bildspel, varenda minut dem spenderat tillsammans, alla ord dem båda utbytt, Justin mindes allt. Varenda litet ord. Varenda liten rörelse, varenda liten beröring.
Han såg armbandet som dinglade på handleden, kände hur tårarna började komma krypandes tillbaka, hur smärtan innuti blev outhärdig. Justin klandrade sig själv, han var inte värd Isadora. Hon förtjänade någon så mycket bättre, någon hon kunde lita på.
"Vad tror du?" Justin undvek den dömande blicken ifrån Scooter samtdigit som han kastade telefonen på bordet framför honom. "Det gick så bra alltså.." Scooter skrattade lätt, grabbade tag i telefonen och la den återigen i sin ficka. "Vad var det som egentligen gick fel?" Justin satte sig med ett suck på den svarta barstolen, han kände hur Scooters ögon vilade på honom men kunde inte förmå sig att möta hans blick. Allt var egentligen ett missförstånd, Isadora hade fått för sig att Scooter skulle ta Justin ifrån henne. Att han aldrig med skulle kunna träffa henne. När han väl fått en chans om att få sitt liv tillbaka var han nu inte så säker på om det verkligen var det han ville, om han verkligen var redo. Justin behövde Isadora, han behövde henne vid sin sida, hennes stötte, i enkelhet bara hennes närhet. Han kände sig halv utan henne och tillsammans klev dem ihop likt en pusselbit. En perfekt sådan.
"Jag tror hon missufattade allting..." Justin drog en djup suck, ".. Att hon fick för sig att du skulle ta mig ifrån henne, efter allt vi gått igenom.." Justin sökte efter Scooters blick, blicken som inte sa något, inget medlidande, ingen glädje, bara tomrum. "Jag behöver henne Scooter.. Lika mycket som hon behöver mig" Justin ved blicken, han kunde inte förmå sig att ens se på Scooter. Scooter var inte rätt person att prata känslor om, det hade han aldrig varit. Justin hände hur hjärtat började slå ojämna slag, hur hans röst nästan vek sig bara av tanken på Isadora. Allt gjorde så fruktansvärt ont, hela kroppen, ända ut i benmärgen.
"Justin.. Du mste förstå att jag kom hit av en anledning. Det har tagit mig flera månader för att ens försöka få synen av dig.. Ingenting på månader.. Det var tills du dök upp på framsidan i alla skvallerblaskor runtom hela världen tillsammans med Isadora som jag började få upp spåret, och på så sätt kunde hitta henne, då jag är god vän med hennes far..." Justin hejdade Scooter, Justin hade egentligen bara en sak att säga honom. Han visste att det betyder affärer, att han ville ha tillbaka Justin, vara hans manager. "Jag gör ingenting utan Isadora vid min sida" Justin drog en röd linje, som ett riktigt uppvaknande. Att allt skulle gå enligt honom om det skulle bli någon nästa gång i rampljuset. Det var Isadora som var tvungen att finnas där om det ens skulle komma upp på tal om en comeback.
Scooter såg förvirrat på Justin, följde hans rörelser då han gick emot kylskåpet för att hämta vatten och sedan tillbaka till barstolen, "Justin skärp dig! Hon är väl ingen lek!?" väste Scooter ut. "Jag älskar henne Scooter, jag behöver henne. Men hon vill aldrig mer se mig!" skrek Justin ut emot Scooter innan han gick ut ifrån köket. Tårarna som nu började rinna allt mer, smärtan i bröstet som var påväg att bli outhärdig.Dem konstanta bilderna i huvudet som ploppade upp, alla minnen, alla skratt, alla fina stunder dem båda haft tillsammans på bara några månader. Så mycket dem gått igenom, tillsammans. Justin var inte redo att släppa henne, inte redo att gå skiljda vägar. Dem båda var menade för varandra, Justin var fast besluten vid det, dem båda hörde ihop. Det var något Scooter Braun skulle bli tvungen till att få in.
















Stora vida rum, väggar som gick i en nyans av ljusgrönt och vitt, vita stenfärgade golv och ljusrör som lös i färgerna vitt och gul. Mellan gröna uniformer och vita rockar med namnskyltar. Väntrummet som innefattade endast några lädergröna fotöljer och ett vitt bort med skvallertidningar, en hörna som bestod av leksaker och en grön bilbanematta. Rose kände mycket väl igen sig, hon såg folk som rusade förbi, men hon uppfattade inga ansikten. Familjer som oroligt yrade omkring i väntande på svar från olika doktorer.
Sjukhus har en speciell doft, ett speciellt utseende. Det går egentligen inte och förklara den känslan man får när man kliver innanför dörrarna på ett. Känslan man får då man redan äntrar entrén på akutavdelningen, då man omgivs och får en känsla av sorg. Kanske en viss glädje men mestadels sorg. Att man befinner sig i närheten av olika operationsrum, där människor kan dör i löpet av en sekund på ett blankt bord om något går snett. Då känslan av sorg, smärta och blod tryckt innanför bröstet. Man finner egentligen inte några ord, minutrerna av väntan. Väntan på en doktor som berättar hur det gått, man kan i löpet av en sekund förlorat en vän, ett syskon, ett barn eller en förälder. Man kan i löpet av en sekund ha återvunnit en själ, som fått en andra chans, som funnit vägen tillbaka av gud.

Rochard snörplade till vid sidan av rose i den gröna fotöljen, han ögon så blodsprängda, hans hjärta i kras. Rose sköt försiktigt över en näsduk och kände hur sorgen överöstlades på henne. Inga ord fanns att förklara den situation dem båda befann sig i. Rose såg på sin käreste, Richard som såg så otroligt krossad ut. Då hon egentligen inte behövde säga något, bara finnas där. Stötta honom. "Det kommer gå bra" Rose gjorde ett försök till att lugna honom lite, ett snett ansträngt leende och en nickning kom från Richards håll då han torkade sig runt ögon och näsa. "Kom" richard öppnade armarna, i en gest till omfamning som Rose besvarade.
En värmande kram, en trygghet. Rose hade inte för en sekund tvivlat på att Richard var den rätte för henne, han var någon hon varit förälskad i, i många år.
Rose strök Richard försiktigt över ryggen, hon kände hur han sipprade efter andan på hennes axel, hur hans tårar fortsatte att rinna. Folk som passerade, så oberörda av vad som pågick. Så långt borta men endå så nära.
Rose kunde skymta skvallertidningarna liggandes på bordet vid sidan av Richard, hon hade lärt sig i tdigt år att dem inte var något att lita på, att det bara var massa rykten folk hittade på för att tjäna pengar. Men nu var det inte det som fångade hennes uppmärksamhet, det var tidningen med Isadora på framsidan som tog uppmärksamheten, Isadora tillsammans med Pojken.
Pojken som förmodligen var helt ovetande vad som pågick, vad som hänt Isadora.
Pojken vid namn Justin Bieber...


_____________________________________________________________________________________________

Tack för alla era fina stöttande komentarer, det är pågrund av er jag tar mig tid till att skriva!
Hoppas det lever upp till era förväntningar!

Vet att någon/några utav er vill att dem skulle bli sams och bli ilag igen, men jag ville ge novellen lite nytt liv. Inte bara att dem är sams hela tiden och det går som på räls!
Känns som om det har blivit lite mycket sånt, men jag kanske har fel?

Vad tror ni har hänt? :) RÄTT GISSNING FÅR EN FEEEEEEEEEEEEET LÄNK! :)



ps. Tycker det är jättekul att ni säger ifrån vad ni tycker/vill ochsåvidare iallafall :)!
Kram på er alla fina!

Den röda pluppen på kartan i Scooters telefon fortsatte att röra sig, allt mer, allt fortare. Justin kunde inte, hur mycket han än försökte ta reda på vart hon egentligen vart påväg, vart hon skulle.
Visaren på instrumentbrädan visade 150km/h, och fortsatte att öka. Just nu spelade inget roll, det spelade inte roll att Justin visade sig i allmänheten, eller om polisen började jaga honom, ingenting betydde något mer än Isadora. Hans hjärta började pulsera allt häftigare ju mer visaren ökade, hur fort han än susade förbi all trafik på motovägen. Isadora var det enda som fanns i hans huvud, att få ha henne i sin famn igen.
Signalerna fortsatte att gå fram, fortfarande inget svar. Och Justin kunde inte sätta sig in i hur Isadora egentligen mådde nu, vad hon egentligen tänkte. Var det kanske ett tecken på att det dem båda hade var över då hon inte svarade? Var det kanske inte det rätta att Justin nu förföljde henne? Var allt dem byggt upp borta likt vinden? Om det var så det nu var, hade Justin enbart sig själv att skylla. Det var hans fel.

Sorgen som låg väntandes i brösten, det bultande hjärtat och oron i magen. Det var bara tecken på att Justin verkligen brydde sig om Isadora, att allt detta var värt det. Hon var värd det.
Justin sneglade på kartan i telefonen och försökte ta hjälp av skyltar han snabbt passerade och försökte ta reda på hur långt bort han egentligen var ifrån Isadora, hur många mil, hur många minuter det var mellan dem. Det röda pluppen varav Isadoras bil som innan förflyttats i hög fart, började nu sakta men säkert att lugna ner sig. På något sätt började Justin hinna ikapp, och han kunde skymta av skyltarna och kartan att det inte alls var långt kvar.
Att det nu var nära.
Justin gjorde ett sista försök att ringa till Isadora, med blicken fäst i vägen och det som pågick melllan dem kunde han tillslut höra hur någon i andra änden grät hysteriskt, "Isadora!" väste Justin ut, "lägg inte på" nästan bedjande han. Inte ett ord kom ifrån andra sidan luren, allt Justin kunde höra var hur Isadora fortsatte att gråta, hur hon sipprade efter andan. Smärtan i bröstet fortsatte att trycka, och det var pågrund av Justin Isadora var i denna sits. "Älskling, prata med mig" Justin gjorde ännu ett försök att få kontakten med Isadora, få henne att lugna ner sig en aning, kunna kontrollera sig. "Jag är så ledsen hjärtat" Justin kunde höra gråten i hans hals, han kunde känna smärtan i hans röst.
"J-jag kan inte Justin.." sa Isadora och harsplade efter ord, efter andan. "Nej, snälla säg inte så" försökte Justin och kunde känna hur tårarna började rinna nedför hans kinder, hur hans syn på vägen blev allt mer suddig.
Den röda pluppen började ta ikapp Justin, och han försökte förtvivlat söka efter Isadoras bil på vägen, korsning efter korsning passerade och ingen skymt av henne, med telefonen fortfarande i örat försökte Justin få kontakten med Isadora som fortsatte att harspla efter andan. "Vart är du? Vi kan prata om det" Justin gjorde ännu ett försök, inget svar. Isadora som förgäves grät i luren, Justin som fortsatte att klandra sig själv.
Han strök bort tårarna som fortsatte att rinna nedför hans kinder och det var då han upptäckte att han var några hundra meter ifrån Isadora, förgäves såg han sig omkring på det lilla området han nu befann sig, med Isadora fortfarande kvar i luren. "Älskling, prata med mig" , "Snälla, jag behöver dig" bädjade Justin. "Vad ska du med mig till? Du kommer återvända till ditt verkliga liv, och glömma mig" nästan skrek Isadora ut, "Du behöver inte mig" sa hon sedan i lugnare ton.
Justin försökte förtvivlat kontrollera tårarna som fortsatte att rinna, smärtan i bröstet och nervositeten som ökade då han plötsligt fick syn på bilen, Isadoras bil.








Stranden, så övergiven så folktom, det var där Justin kunde skymta henne, sittandes i gräset med blicken fäst över havet, den mörka natten som sakta började stiga på himlen, gatlampor som sakta började tändas allt fler och fler. Där satt hon, vacker likt en ängel. Så vacker men endå så krossad.
Hon såg på Justin med tårar i ögonen, fortfarande med luren kvar i örat. Gatlamporna som skapade ett slags lyster, speglandes i hennes ögon likt tinder som uppendbarades ju närmare justin kom. Justin tog försiktigt bort telefonen från örat och lade den i fickan, med små skritt gick han närmre och närmre där hon satt. Tårarna som speglades i varandras ögon, trycket i börstet som fortsatte att bulta och den oroliga stämningen som omringade dem. Trafiken som fortsatte att passera några meter ifrån dem på den lilla motorvägen, så obehöriga om vad som pågick, så lång borta fast endå inte. Vem som helst kunde upptäcka Justin, skapa kaos, förstöra studen mellan han och Isadora. Men justin var bestämt, han skulle inte låta något någonsin hända Isadora, han tänkte inte låta någon ta henne ifrån honom. Dem båda var menade för varandra. Dem kom upp i varandras liv för att gud ville det, det var helt enkelt ödet.
"Justin, det är bäst du går" Isadoras röst skar likt knivar i bröstet, Han kunde verkligen känna smärtan, känna hur upprörd hon verkligen var. "Jag går ingenstans utan dig" Justin försökte stå emot när rösten var påväg att ge vika, att den inte skulle brista.
Dem såg på varandra med ögon speglandes i den andre, Justin ville så gärna bara flyga på Isadora, få ha henne i sin famn, känna hennes doft, hennes pulserande hjärta slå i takt med hans, viska i hennes öra att allt skulle bli bra, men den oron som låg i luften mellan dem lät honom inte ta första steget. Han var rädd att hon skulle backa tillbaka, inte vilja ha honom.
"Hur hittade du mig?"undrade isadora, med blicken fortfarande fäst i Justins, tårarna som fortsatte att sippra denför hennes kinder, ögonvita som inte längre syntes till, som blivit utbytt av eldrött.
Justin ville inte ljuga, han ville inte vara en sådan person, men han skulle nu bli tvungen. Men hur skulle han egentligen säga hur han visste exakt vart Isadora var? Skulle han säga som det var? Att Scooter låtit bugga hennes bil med gps censor?Något sådant skulle enbart medför att Isadora aldrig skulle komma att lita på Justin, hon skulle kunna tro att Justin förföljde henne. "Vild Chansning" log Justin besvärat. "Varför ljuger du?" Isadora reste sig snabbt och såg frågandes på Justin. Justin som inte kunde förmå sig att öppna munnen, inte kunde förmå sig att förklara, tala om sanningen.
"Det blir bäst om vi skiljs åt" Isadora torkade en sista tår som rann nedför hennes kind, och lämnade Justin bakom sig, springandes, springandes emot sin bil. Justin som förtvivlat försökte stoppa henne, försökte få henne att stanna, han kunde inte förstå vad som precis hänt. Vad han precis gjort. Isadora hörde inte på Justin, ville inte stanna. Hade han förlorat henne nu? Var det kanske så att hon verkligen inte vill ha något mer att göra med Justin? Hade Justin verkligen sagt sista ordet nu, sett Isadora för sista gången?

____________________________________________________________________________________________

Förlåt att det inte kom upp något igår som lovat, kom hem väldigt sent och var helt slut!

Vad tycker ni om detta då? :)

Ni har börjat blivit lite dåliga med kommentarer, statistiken stiger för varje dag men inte kommentarerna!?

Tar gärna emot feedback

Isadora hade förstått när hon valt att vara med Justin att någon dag skulle det komma en sådan dag då Justin skulle bli tvungen att komma tillbaka till verkligheten. Att dem båda inte kunde fortsätta att leva i den fantasivärld dem levt i sedan dag ett. Att Isadora alltid kunnat räkna med att Justin skulle vara hemma och vänta på henne när hon slutat skolan, att Justin var den person hon alltid kunde räkna med skulle finnas där. Isadora hade förstått att någon dag skulle en man likt scooter komma in i deras liv och förstöra det dem haft, det dem båda så länge byggt upp.
Men Isadora hade helt enkelt inte velat inse att det faktiskt en dag skulle ske. Hade hon helt enkelt inte velat vakna upp ur den fantasivärld hon levt i? Hade hon trott att det alltid kunde pågå såhär? Var det nu det var dags för Scooter att ta Justin ifrån Isadora? Att han skulle dyka upp från tomma intet och förstöra allt?

Isadora hade inte haft mage att stå kvar där tillsammans med Scooter. Hon ville inte se honom, hon ville inte lyssna på vad han hade och säga. Hon ville inte höra honom säga att Justin nu skulle följa med honom.
Hon hade bara sprungit därifrån, lämnat dem båda bakom sig och bara sprungit inte likt något tidigare. Sprungit ut ifrån huset till sin bil och snabbt åkt därifrån, hon ville bara bort. Bort från allt. Tårar som fortsatte att rinna nedför hennes kinder, smärta i bröstet. Och oron över att mista någon hon älskade.
Hon hade inte brytt sig om vad som pågått runtomkring henne att hon helt enkelt inte sett att det faktiskt stått en bil utanför Justins hus då hon tidigare kommit dit. Hon hade varit blind och helt enkelt missat den. Allt som hade spelat roll var Justin. Det var alltid Justin.

Ensam, rädd och ledsen satt Isadora bakom ratten, tårarna som hela tiden fortsatte att rinna, mobilen som fortsatte att plinga. Samtal efter samtal, meddelande efter meddelande som fortsatte strömma in, alla från Justin. Mobilen som låg nedkastad på golvet på passagerar sidan, en lätt spricka som nu prydde skärmen syntes då skärmen fortsatte att lysa. Hur ycket Isadora än ville svara, få höra av Justin att allt skulle bli bra så kunde hon inte. Hon var rädd för att det inte skulle bli svaret hon skulle få, hon var rädd att det hon trott faktiskt var sant. Att justin nu skulle följa med Scooter. Bort från Isadora, bort från det dem hade.




Den folktomma parkeringen Isadora stod vid, den folktomma stranden som syntes snett nedanför, den nu mörka vattnet och den mörka himlen. Allt såg så dystert ut, så mörkt och övergivet. Isadora hade åkt långt bort, nästan så långt att hon inte hade en aning om vart hon själv befann sig. Ingenting hade spelat någon roll.
Isadora drog ned det beiga solskyddet, solskyddet som dolde något så vackert hon själv låtit sig placera där. En bild så vacker, som gjorde på ett sätt att hon visste att Justin alltid fanns där. Den bild dem båda låtit sig fotas för någon månad sedan då dem båda spenderat en hel dag på Justins bakgård, bara dem två tillsammans.
Då Justin gång på gång fått smort Isadoras rygg med solskydd, då dem legat på varsin handduk i gräset och kunnat prata om allting som ploppade upp i huvudet, låtit musiken ifrån radion spela kärlekslåtar om och om igen, då justin så snällt hämtat vatten gång gång gång, gjort enorma frukttallrikar med exotiska frukter, och då dem tillsammans lekt i vattnet i poolen. Utdelat djupa kyssar och smekningar. En dag Isadora alltid kommer att minnas, en dag som alltid kommer att betyda mycket för henne. Då det bara var hon och Justin.
Tårarna som fortsatte att rinna nedför hennes kinder när hon såg på det fina kortet på dem två. Det kort som blivit en aning slitet, men fortfarande var så vackert.
Det var nog inte förens nu, när Isadora var själv,övergiven och rädd, rädd för att verkligen förlora Justin, killen som hjälpt henne igenom så mycket, som hon delat så otroligt mycket med. Det var först nu som Isadora verkligen insåg att hon älskade Justin, hon älskade killen i dem lila supras av hela sitt hjärta.


* * * * * *

Justins Perspektiv


"Vad hade hon trott? Att ni skulle leva i denna fantasi värld förevigt?" Stämman från Scooter började få Justin riktigt arg. Visst var han glad att Scooter nu var tillbaka i hans liv, att dem skulle upperätta en plan om framtiden. Men samtidigt var han så fruktansvärt orolig och enslig över Isadora. Över vart hon var, vad hon gjorde, hur hon kände.
"Du förstår inte, det är tack vare henne jag fortfarande är vid liv" Justin gick oroligt omkring i små cirklar i det stora köket samtidigt som Scooter satt lugnt och sansat på köksstolen och stirrade ut i tomma intet. Isadora som fortfarande inte svarade i mobilen, ilskan som började koka inom honom för varje signal som gick fram då han gång på gång försökte ringa. Justin började oroa sig över att hon skulle göra något dumt. Och att det då skulle vara Justins fel som inte var där och stoppade henne. Att han inte var där och stoppade flickan som hjälpt honom, som fått honom på fötter igen. Som gav honom hopp och som gav honom kärlek när ingen annan gjorde det.
"Hjälp mig att förstå detta rätt, Är det hon som är dotter till Richard Hilton?" Den otroligt dumma frågan ifrån Scooter fick Justin att reagera, hur han egentligen kunde sitta där lugn och sansad när Isadora var borta. Han stirrade sint på Scooter som förmodligen sett hur han reagerat, "Är hon det?" frågade Scooter än en gång. "Men jaa, vad är det med det?" Undrade Justin förvirrat samtidigt som signalerna fortsatte att gå fram till Isadora, fortfarande inget svar.
Scooter reste sig upp från stolen och plockade fram sin mobil ur kavajfickan, "Här" sa Scooter och vinklade mobilen emot Justin som förvirrat såg på skärmen som innefattade en stor karta över Los Angeles och en stor röd plupp som fortsatte att röra på sig, norrut. "Isadoras bil är den röda pluppen" förtydligade Scooter när Justin sett på honom förvirrat. "Har du låtit bugga hennes bil?"Frågade Justin argt och såg bort från skärmen vidare på Scooter. "I nödfall" sa Scooter lugnt.
Justin grabbade snabbt tag i bilnycklarna från köksbänken och tog mobilen ur Scooters hand och skyndade sig ut ur Huset, med en ropande Scooter efter sig, undrandes över vad han skulle göra. Men Justin kunde inte bry sig mindre, Ilskan kokade i honom över Scooters beetende, men just nu spelade det ingen roll, inget annat spelade roll nu.
Justin såg armbandet som prydde hans handled, en sting av smärta i bröstet utvecklades häftigt, det armbandet som verkligen bekräftade att Isadora var värd så mycket mer, som bekräftade att Justin var tvungen att få tag i Isadora, innan det var försent. Och Justin hade förlorat henne för all framtid.

____________________________________________________________________________________________

Sådärja, nu känns det som att det börjar hända lite grejer :) Vad tycker ni?

Part2 ´på denna dyker upp ikväll då jag nu ska till norrköping för att köpa ny bil :)
KRAM PÅ ER ALLA FINA!

Isadora klev försiktigt in i Justins hus, hon kände genast den otroliga stillheten och lugnet som omringade henne, nästan spökligt. Hon kunde höra några enstaka noter ifrån ett piaon som tog form längre in i huset, som genast avbröt henne ifrån att annars ropa gällt ut efter Justin som snabbt annars dök upp bakom dörrkarmen ifrån vardagsrummet.
Noterna som blev allt högre ju längre in hon kom, den vackra musiken som snabbt omsveptes och gav henne en lätt rysning genom hela kroppen. Med små enkla skritt följde hon musiken väg och kom till ett rum hon aldrig tidigare varit inne i. Dörren som stod lätt på glänt, och där satt Justin framför piaont omringad av den lätt dämpade belysningen, och dem vackra noterna och ruset som for genom kroppen på Isadora.
Hon visste inte om hon skulle gå in eller om hon skulle stå kvar där hon stod, hon ville inte göra intrång, ville inte vara till besvär. Justin hade ingen aning om att Isadora skulle komma. Dem hade inte pratat, inte haft tid. Isadora hade varit allt för upptagen med skolan den senaste veckan, något hon nu kom att ångra när hon fick se Justin. Den vackraste personen som finns. Sittandes framför det blanka pianot, med en lätt sorgsen blick i ansiktet.
Lugnt och försiktigt satte Isadora sig ned utanför dörren, lät sig omsvepas av den musik som kom susande ut ifrån rummet och klingade i hennes öron.


Den brummande mobilen i shortsfickan fick Isadora att vakna upp ur den dvalan hon just befunnit sig i, fortfarande omsvept av den musik som spelades i rummet intill. Fortfarande satt hon där på golvet ensam, oroad och nervös över om det verkligen var smart att hon satt där, kanske var det så att Justin egentligen ville vara själv, inte ville bli störd. Isadora befann sig i en situation inte likt någon annan tidigare. Men den otroliga musiken, den dragningskraft som den skapade behöll henne kvar, den lät henne inte gå därifrån. Hon ville höra mer, ville höra dem vackra noterna Justin skapade. Hans skicklighet, hans känslor, allt kom fram, allt som funnits i honom kunde Isadora nu höra att han verkligen släppte taget om, lät spelas ut.

"Hej vännen.
Är du hos Justin? Har du inget för dig kanske du har lust att ses senare, hitta på något.
Anyway, hör av dig! Puss"


Serena Lively, den finaste vännen som finns. Ett stort leende spreds på hennes läppar, men hon lät det hållas. Hon la tillbaka telefonen i fickan och fokuserade sig på Justin, iallafall för nu.
Nu spelade andast killen inne i rummet intill någon roll. Killen som fått henne på fötter igen, hjälpt henne ur allt det svåra hon gått igenom. Killen som hjälpt henne och se det fina hos människor, inte döma dom för det yttre. Visat att hjärtat har betydelse, visat att känslor verkligen spelar roll och framförallt, killen som hjälpt henne att älska igen.






ohh, ohh oh
I never thought that it be easy
Cause we both so distance now
And the walls are closing in on us

And we're wondering how
No one has a solid answer
But just walking in the dark

And you can see the look on my face
It just tears me apart



Isadora hajade till när hon hörde stämman ifrån Justins röst, som dansade i luften och fick hennes hjärta att slå i otakt. Som gav henne rysningar i hela kroppen och gåshud. Som fick henne att tappa talförmågan. Hon satt där på golvet och stirrade ut mot tomma intet, hon hörde varje liten ton Justin sjöng men kunde inte förstå hur vackert det var. Hur han sjöng med sådan känsla, sådan passion. Hur han verkligen sjöng ut med hela sitt hjärta.
Hon hade aldrig tidigare hört honom sjunga, inte såhär. Inte med en sådan otrolig närhet, sådan kärlek. Hon hade aldrig tidigare insett vilken bra sångröst han egentligen har.
Isadora hade hatat Justin med hela sin själ efter att hon hade hört "Baby" för några år sedan, hon hade gått och bräkt om hur dålig han var, och hur hon inte kunde få in att någon egentligen köper hans skivor.
Det var inte förens nu hon insåg vilket misstag hon begått, det var nu hon insåg vilken elak människa hon en gång varit. Att allt hon egentligen var var hopplös. Hon var egentligen ingen under den fasad hon byggt upp. Hon var ingen.
Isadora kunde skyta orden, meningarna då Justin verkligen sjöng ut med hela sin själ. Hon kunde hörda hur han sjöng om sin mamma, sin pappa, sina föräldrar.



Isadora satt fortfarande kvar på golvet, hon kände hur hennes ögon bröjade sakta tårfyllas, hur tårar fall nedför hennes kinder, hur hennes hjärta började banka extra hårt i bröstkogen. Hur alla minnen kom tillbaka, minnen med hennes mamma. Känslor hon så länge hållt inom sig.
hon kunde inte förstå vilken smärta Justin egentligen borde känna, efter allt han gått igenom. Hans mamma. Isadra ville in, in till Justin, trösta honom, finnas där. Vara hans gråtande axel. Men det var något som hindrade henne. Som gjorde att hon helt eneklt inte kunde.

Sången tonade försiktigt ut, den vackra rösten ifrån Justin började försvinna och noterna ifrån piaonot tog sina sista slag. Musiken som så vackert spelats började dö ut.
Och tillslut kunde Isadora höra hur Justin tog efter andan, hur han snörplade. Hon tyckte synd om Justin, så fruktansvärt synd. Det gjorde verkligen ont inom Isadora att höra honom så, det medgav att hon egentligen inte visste hur hon skulle reagera eller vad hon skulle göra, då hon aldrig hört honom sådär. Hon hade aldrig sett Justin prata om sin mamma på det viset, nog visste hon om vad som skett, men detta var annorlunda. Det var mycket mer känslor och smärta nu.






Isadora gick med säkra kliv in igenom dörren, fram till Justin där han satt och torkade tårarna som rann nedför hans kind. Hon han knappt reagera innan hon satt med Justin i sin famn och kunde känna hans flåsande andetag när han hämtade efter andan. "Isadora" snörplade han ut och drog hennes kropp närmare sin. Isadora gjorde allt i sin makt för att försöka lugna honom, försöka få något som inte gick att bli bra. Hon smekte hans rygg samtidigt som hon viskade små ord i hans öra, ord som hon hoppades skulle lugna honom. Försöka få honom att förstå att hans mamma alltid finns där för honom, för varje steg han tar. Att hon omringade dem där i samma minut. Att hon på något sätt alltid kommer att vaka över honom.

Rösten ifrån någon som harklade sig bakom dem fick dem båda att snabbt reagera och därmed skingras en aning. Isadora såg sig frustrerat bak i det mörka rummet, bak där en välkladd man i kostym stod, en lång vältränad man med mörkt hår och mörka ögon. En man hon aldrig tidigare sett eller ens hört talas om, stod med ett generat leende på läpparna och händerna i byxfickorna.
Ett sting av ilska steg inom Isadora då hon såg på Justin och sedan på mannen som låtit Justin spela en låt som får honom att bli så ledsen, får honom att tänka på vad som hänt. Och att mannen sedan inte gjort något för att trösta utan enbart stått där i mörkret och sett på när Isadora kommit inrusande för att trösta den person som betyder mest för henne. Som hon aldrig vill se ledsen.



"Nice to meet you Isadora




Justin gjorde snabbt ett försök att torka tårarna och få ordning på andningen. Mannen med kostym kom ett skritt närmare dem båda när Justin snällt hjälpte Isadora att resa sig så dem alla stod bredvid varandra.
Isadora väntade spänt på en reaktion eller förklaring från någon utav dem. Justin la en betryggande hand på Isadoras korsrygg, harklade sig lite lätt och sträckte fram handen emot mannen, "Isadora, det här är Scooter", "Scooter, det här är Isadora Hilton" Isadora såg hur Justin log ett ansträngt leende , samtidigt som mannen vid namn Scooter försiktigt sträckte fram handen so hon motvilligt tog emot, "Trevligt att träffas, jag har hört så mycket om dig" log Scooter varmt, "Synd att jag inte kunde säga detsamma" sa Isadora och log ett falskt, anstängt leende emot mannen och såg sedan förvirrat på Justin. Hans fortfarande tårfyllda ögon, smärtan som fanns i blicken var fortfarande där, men det var något mer som gömdes bakom fasaden. Något som justin hållt inne. För hur mycket Isadora egentligen försökte kunde hon inte någonstans försöka placera den här Scooter. Justin öppnade försiktigt munnen, men inga ord kom fram.
"Jag är Justins manager" Isadora vände snabbt blicken emot mannan vid namn Scooter, Scooter som stod där med ett falskt leende på läpparna.

_____________________________________________________________________________________________

Sådär ja, ett extra långt kapitel + att nu kom Scooter in i bilden. Vad tror ni kommer att hända? Hur kommer Isadora att reagera?
Tar gärna emot feedback.


Har ni checkat in den nya designen? Grymt snygg enligt mig! Är sjukt nöjd!
Och det är ingen mindre än en söt tjej vid namn Mickan som varit supersnäll och gjort den åt mig, så tycker ni alla kan gå in och kika på hennes fina blogg!
MICKANS BLOGG HÄÄÄÄÄÄÄR! 

"Tror du det kommer bli något mellan dem?" frågade Justin och såg undrandes på Isadora men lät sedan blicken falla bort emot Serena och Ryan, där dem satt inlindade på sandstranden, och skådade den vackra utsikten, den varma solen som brände på benen och det klarblåa vattnet. Det såg gulligt ut, romantiskt.
"Man ska aldrig säga aldrig" sa Isadora, samtidigt som hon fattade båda hans händer och log ett värmande leende emot den perfekta killen som stod framför henne.



Platsen dem befann sig på var ännu vackrare när solen låg på, reflekterandes likt en spegel på havytan,glittrande likt kristaller. Den varma korniga sanden som fritt lekte mellan tårna och vindbrisen med doft likt sommar. Det fanns inte en tvekan om att Isadora en dag skulle återvända hit. Tillsammans med sina vänner. Detta var deras plats, deras ställe. En plats där kärlek fritt kunde få växa till liv utan att någon skulle störa, en plats där vänskap byggdes upp och minnen tog liv. En plats inte likt något annat.

"Jag önskar vi aldrig behövde åka härifrån" Isadora såg ut på havet och lät blicken sedan vandra mot justin, hans vackra ögon var nu skyda av ett par solglasögon, men fortfarande så vacker. Någonstans kunde hon se hur solen reflekterades igenom dem och hans ekkorögon uppenbarades. Han såg på henne med ett leende, det vackraste leende någon människa kan ha. "Någon dag kommer vi återvända" sa Justin med lugn röst, blicken fortfarande fäst i Isadoras, hon nickade lätt till svars, "Någondag".







"Ska vi låta pojkarna bada medans vi packar ihop?" undrade Serena och såg ut emot stranden där Ryan och Justin befann sig, badandes i havet med en badboll, gjorde konstiga vatten rörelser och stod på händer. Isadora skrattade till, " Visst".
Bilen som befann sig en bit ifrån stranden leddes utav en liten stig, många gånger sprang dem båda upp och ner emot stranden för att få med allting hem igen.
"Hur går det mellan dig och Justin då?" Isadora stannade till där dem båda stod vid bilen, prövandes att ordna en smart lösning för att få ihop allt. "Bra" log hon generat till svars. "Jag kunde skymta hans fina armband tidigare, så jag förstod att du pratat med honom.." Serena log snett. "..Jag är glad för din skull, han är en jättefin kille" fyllde hon sedan in och sträckte ut armarna i en gest om en kram.
Där stod dem fast slingrade, kramandes. Isadora med en tjej som hjälpt henne genom mycket, en vän som alltid funnits där sedan dag 1, en tjej som alltid vet vad hon ska säga, en person Isadora glatt kunde kalla sin Bästa vän. "Jag älskar dig!" nästan viskade Isadora när dem fortfarande stod omslingrandes i en kram,
"Jag älskar dig också vännen" svara Serena och skingrade dem båda en aning. "Glöm aldrig det" sa Serena med ögonen mot varandra, nästan tårfyllda. "Aldrig", stammade Isadora lätt fram.


____________________________________________________________________________________________

Dålig uppdatering jag vet, men pågrund av familjekompikationer har jag inte haft en tanke på datorn helt enkelt. Har varit några svåra dagar. Men nu börjar jag sakta komma tillbaka!  Ville bara lägga in ett litet kapitel.
Ska försöka hinna skriva ikapp lite nu :)

Den nästan vita sanden lekte mellan tårna, den nu kalla vindbrisen dansade emot den bara benen och orskade små knotter. Isadora satt vid vattenbriset och skådade den mörka himmelen, dess stjärnklara natt med den stora gräddvita månen som låg högt på himmelen och speglade sig i havet. Brasan uppe vid slänten emot den lilla skogen som nu bestod av enbart några få flammor, brasan hade nu bytts ut emot mängder av plommonfärgade ljuslyktor som Justin så vackert hade placerat ut överallt kring deras lilla campingplats.

Isadora andades in den härliga brisen och drog den citronfärgade filten ett skritt närmre kroppen, hon kunde än inte förstå hur vackert det var. Hur stilla och trygg platsen var. Hon skulle kunna stanna där förevigt, tillsammans med sina fina vänner. Livet skulle vara en dans på rosor, inga beskymmer inga besvär. Här fanns allt hon behövde, allt för att var fulländad.
Hon såg hur Justin satt uppe vid brasan, ensam , petandes med en pinne i den lilla brasan. Ljusen som så vackert lös upp hela honom, hans brunbrända ansikte och mörkaekkorögon. Han var så vacker, så fridfull. Isadora satt fruktandes över varje minut som passerade, fruktandes över stunden som snart skulle komma då hon skulle bli tvungen att prata med justin, berätta hur hon känner. Än låg armbandet i trygt förvar i luvtröjan. Hon försökte spela upp i huvudet hur hon egentligen skulle börja konversationen, vad hon skulle säga, hur hon skulle agera. Isadora var inte van vid sådant här, allt var nytt för henne. Hon hade fruktat över att denna dag en dag skulle komma, speciellt med Justin. För hon visste någonstans inom sig att han var värd så mycket bättre än ett litet leende för varje gång han berättade hur han kände för henne.

Isadora reste sig försiktigt upp ifrån sanden, varje rörelse hon gjorde var högt bevakade av Justin. Som om han trodde hon skulle försvinna ifrån honom, som om hon inte var redo för va som komma skall. Någonstans inom dem båda visste dem att denna stund var kommen, dem var tvugna att reda ut saker och ting. För vad dem nu var, vad dem hade var det ingen utav dem båda som egentligen visste vad det riktigt var.
Med osäkra små kliv gick hon försiktigt upp emot brasan där Justin befann sig, ju närmare hon kom ju närmare började hon tvivla om hon verkligen var redo. Hon kände armbandet vilandes i fickan, bekräftelsen på att hon var redo. Det var Justin hon ville ha. Det var för honom hennes hjärta slog. Äkta slag.
"hey" Justins hesa stämma klingade i öronen på Isadora, hon satte ig försiktigt ned vid sidan av honom på den lilla filten i sanden. "Är allt okej?" Justins mörka ögon mötte Isadoras, ekkorögonen som speglades i ljuset ifrån brasan och skapades tinder. Isadora nickade försiktigt till svars och log snett. Bara av att se på Justin gjorde Isadora lugn, som om hon kunde göra det omöjliga möjligt. Som om inget kunde gå fel. "Är du trött?" undrade Isadora. Justin nickade lätt till svars och gav ifrån sig en lätt hjäspning.
Isadora sneglade på tältet vid sidan av dem som Serena och Ryan befann sig i, lätta snarkningar hördes ifrån Ryan som Isadora lätt fnissade till av. Justin såg förvånat på Isadora, dem mörka ögonen låg fortfarande placerat på henne, "Inget" fnissade hon generat fram. "Ska vi sova?" undrade Justin försiktigt.






"Fryser du?" undrade Justin. Isadora skakade försiktigt på huvudet. Där låg dem i det lätt upplysta lilla tältet, tätt omslingrade av ett flertal varma filtar och värmepåsar som skulle behålla värmen under natten. Med doften av Justins kolon som så försiktigt trängde in i lugnorna för varje liten rörelse han gjorde, värmen ifrån hans kropp, värmen ifrån hans leende. Det var egentligen det enda Isadora behövde. Hon kunde själv inte förstå hur lycklig hon var, hur lycklig hon var över vad hennes liv har mottagit. Hur lycklig hon var över att hon får ha Justin i sitt liv. "jo det är något jag skulle vilja berätta.." Isadora svalde hårt och såg beskymrat på Justin, nu var tiden inne. Hon var tvungen att berätta. Hon kände försiktigt efter under alla dess filtar så att armbandet fortfarande låg kvar. Justins mörka ögon mötte hennes, han log uppmuntrande. ".. Du minns när du sa att du var kär i mig?" undrade Isadora. Justin nickade lätt till svars och la sig försiktigt ner med huvudet mitt emot hennes på den avlånga kudden dem tillsammans delade. "Faktum är att jag inte sagt något tidigare är för att jag varit rädd. Rädd för vad som komma skall. Allt detta är så nytt för mig. Jag har aldrig varit kär innan. Faktum är att jag inte ens vetat vad det innebärt förens.." mer han Isadora inte säga innan Justin tryckte sina varma läppar emot hennes. Försiktigt masserade han hennes läppar, försiktigt fast med en sådan laddning, en sådan spänning, deras läppar som gick ihop likt en sluten blomma.
"Förlåt att jag avbröt dig" Justin log generat emot Isadora när dem båda skingrats. "Jag är kär i dig, Justin " sa Isadora tafatt efter den otroliga kyssen hon precis upplevt. "Jag är kär i dig också Isa" log Justin varmt. "Om jag får kalla dig det?" undrade han sedan plötsligt och såg ängsligt på Isadora. Hon skrockade lätt, "Du får kalla mig vad du vill" log hon sedan. Lättad över vad hon precis ådstakommit, hon hade lyckats berättaf ör killen hon var kär i att hon verkligen var det. Nu var det ingen hemlighet längre hon var tvungen att bära. Nu visste han.







"Jag vill att du ska ha en sak.." Isadora grävde under filtarna efter fickan där armbandet låg i. Justin vilade sina ögon på henne och studerade hennes rörelser. "Här" Isadora sträckte fram det lilla armbandet hon köpt, till Justin. Armbandet som var så enkelt men så vackert. Armbanden med hennes namnbokstäver och även det lilla ordet "survivor", för det är det Justin är. En överlevare. En person Isadora alltid kommer finnas där för.
Justin såg förvirrat på Isadora och lät sedan blicken leda emot armbandet. "Så jag alltid finns med dig".
Justin trädde försiktigt armbandet kring handleden och hans ögon ledde strax därpå emot Isadoras, "Tack, Jag älskar det" Justin log varmt mot Isadora, han öppnade försiktigt sin famn och dem båda omslöts i en varm kram samtidigt som han lät sina händer smeka hennes rygg. Doften av hans kolon trängde in i lungorna på Isadora. Doften, så underbar, så god. Som skulle få vem som helst på fall, bara en enkel doft. En doft som blev så speciell då den hade en underbar ägare, den finaste. 
"Justin ... Vart befinner vi oss?" Isadora såg undrandes på Justin. "Vi kan fortsätta och se vart det leder..?" undrade Justin och log varmt emot Isadora. Ett svar, så enkelt, så perfekt. Isadora nickade lätt, ett stort leende prydde hennes läppar.

Den mörka stjärnklara himlen ovanför dem, den lugna stillheten runtomkring dem med enbart ljudet ifrån det skaplande havet som nådde örat. Isadora såg på Justin, hans vackra ansikte, hans vackra leende och dem perfekta ögonen. Justin Bieber, killen som tjejer i hela världen skulle gå över lik för att kunna kalla honom för deras. Isadora var nu tjejen som miljoner tjejer skulle kunna smutskasta, kalla fula ord eller i värsta fall önska livet ur. Hon var nu tjejen hon lovat att aldrig bli.
Men just nu spelade det ingen roll, just nu tänkte inte Isadora på vad morgondagen skulle bringa eller vad som skulle ske om ett år. Just nu var det enbart stunden hon levde för, Just nu låg hon tryggt i famnen på justin, killen hon var kär i. Killen som fick hennes hjärta att slå i otakt och fick henne att göra saker som aldrig tidigare.
Just nu spelade inget annat någon roll. Hon var helt enkelt för lycklig i denna stund för att kunna låta något annat förstöra det. 

_____________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni? :) Förlåt att detta kapitel kom ut lite sent.