”Kom ihåg vad jag sa, låtsas som hon är vem som helst. Gör hon motstånd, var hård men inte för hård. Ren rutin !” sa jag med hård mörk stämma där jag satt i framsätet på en tjutande polisbil och såg hur vägbanan sopades ren av bilar som svängde av för att låta oss komma emellan. Jag lutade mig tillbaka i stolen då Mr. Fredrico sicksackade mellan den öppna vägbanan i hög hastighet, jag tänkte tillbaka på textmeddelandet Esme tidigare skickat och hur det egentligen kom sig att numret från avsändaren inte varit hennes egna, numret som lokaliserats till en liten restaurang ganska avlägset ifrån den öppna ytan men endå inte.

”Code black. Restaurang Miss. Hoppins, 700 West Fifth Street, L.A. Duhmel needs to come and arrest Princess of China. Watch out for wide eyes”

Löd meddelandet vi fått inskickat, ett vanligt kontantkort skickat ifrån den adress som stod beskrivet, och när meddelandet avslutades med ’Princess of China’ förstod jag direkt att det inte var något lurendrejeri och att det faktiskt var Esme som skickat det, jag hade faktiskt ingen aning om vad hon planerat, allt jag egentligen visste och hade bestämt mig för att hon hade en hel del att förklara när vi kommit tillbaka till ’tornet’.

*

Jag kopplade genast ögonkontakt med restaurangchefen då vi äntrade Restaurang Miss. Hoppins som stod beskrivet, med oladdad pistol fäst i min vänstra sida och min kompanjon Mr. Fredrico på min högra stod vi i utgången och granskade den öppna ljusa restaurangen i hopp om att se Esme, ”Hon kom för en timme sedan, bad på sina knän att få något att äta och dricka tills någon vid namn Mr. Adam Duhmel skulle komma och betala” sa ägaren kort och såg på oss med orolig blick, jag nickade kort till svars och såg ryggtavlan på honom försvinna på någon sekund. Mr. Fredrico skrattade till vid min sida, ”Tills någon vid namn Mr. Adam Duhmel skulle komma och betala” skrockade han sarkastiskt menande mot mig då han visste hur min situation med Esme låg till. Jag puttade lätt till honom i axeln, menandes att han skulle lägga ner tramset, i alla fall för nu och fokusera på varför vi kom hit. ”Klockan ett” sa Mr.Fredrico eller Johnny Fredrico som var hans namn och jag vände genast blicken emot riktning, klockan ett, och där längst in i restaurangen såg jag ryggtavlan på Esme. Jag visade det inte, men inombords log jag, hon var oskadd. ”Kom ihåg vad vi sa” upprepade jag kort när vi båda började gå sida vid sida mot hennes riktning.

”Ursäkta mig, miss?” sa Johnny kort, Förvånat med spända ögonbryn såg hon upp emot oss båda därifrån hon satt, bordet som kryllade av tomma vatten glas och halvätna tallrikar med all slags fet och snabb mat man kunde tänka sig. Försiktigt mötte jag hennes blick som avspeglade oro och smärta och rädsla, hon hade magrat, väldigt mycket då hela hennes ansikte såg ut att ha kapats av till hälften, hennes annars så runda kinder var avsmalnade till hälften. Kanske jag överreagerade och allt blev för mycket för att hantera just i denna stund, då jag gått omkring på nålar dem sista dagarna, oroat mig för hennes hälsa och välmående och önskat jag kunde ta tillbaka det ögonblicket vi satt oss på ett flygplan till Los Angeles.

”Jag är rädd för att du måste följa med oss” fyllde Johnny in med ett mjukt leende, hon stirrade sin på oss och slurpade i sig den sista droppen vatten hon hade i glaset, ”Vad har jag gjort för fel? Om jag inte förstått mig fel så är det inget olagligt med att gå in på en restaurang för att äta” muttrade hon en aning irriterat och jag blev faktiskt förvånad över hennes sätt att reagera eller om hon faktiskt bara spelade just nu. ”Nej inte alls det har du helt rätt i! Men om du orsakar skada för andra måste jag be dig att lämna” sa jag kort och hon mötte min blick som skrek efter hjälp. ”Skada för andra?” spottade hon ur sig kort fortfarande med blicken fäst vid mig, ”Hota ett litet barn att du ska döda honom om du inte få hans mobil?” frågade jag kort, en liten historia jag där och då plötsligt kommit på för att följa med i hennes spel. ”Idioter” väste hon högt och hela restaurangen vände sig mot oss samtidigt som hon reste sig påväg att gå därifrån, Johnny greppade snabbt tag kring hennes arm, ”Du följer med oss är jag rädd” sa han lugnt och jag följde hans princip och fattade den andra armen då Esme plötsligt började skrika, häva med armarna i alla olika riktningar för att komma loss då hennes knytnäve hastigt träffade min kind chockerades jag, ”Varför brusar du upp så miss?” undrade jag kort och greppade hennes arm snäppet hårdare så människor omkring kunde se hennes smärta, något jag egentligen hatade men i denna situation skulle jag bli tvungen att följa hennes teater. ”Jag har inte gjort något fel” spottade hon och prövandes försökte slingra sig ännu en gång medans vi passerade utgången och kom ut på öppen gata några meter ifrån vart vi parkerat bilen, Johnny reagerade hastigt och innan jag han blinka satt det handbojor kring hennes handleder.

Allt jag nu visste var att hon hade en hel del att förklara för arbetsteamet. Och allt jag egentligen kunde tänka på när restaurangens fasad syntes i backspegeln var vad som egentligen hade hänt …

*

Jag såg ned på mina bleka armar, armvecken innehöll infekterade stick och blodådrorna uppenbarade sig mer tydligt än vanligt. Sköterskan hade precis tagit ännu ett blodprov och var påväg för att få svar, otåligt satt jag uppå den lilla sjukhus sängen och dinglade med benen samtidigt som en aning osäker, förvirrad men mest lättad Adam gick fram och tillbaka genom det lilla rummet vi befann oss i. Jag kunde förstå hans oro och rädsla då jag helt plötsligt försvunnit, men att jag varit borta i hela två dagar förvånade även mig själv då jag inte hade så mycket som minnesluckor ifrån dem sista dagarna, allt var bara svart. Och det sista som jag kunde minnas var det mörkabelagda rummet, rödhåriga Micha, uppkäftiga Lukas och Justins oberörda men ändå en aning oroligt mörka ögon då Micha försiktigt placerat nålen i min arm och låtit amfetaminet nå ut i min kropp, mitt blod.

Jag svalde hårt, halsen var betydligt bättre nu än tidigare, magen var mättad och jag hade fått frisk luft i mina lungor men trots det såg jag på Adams ansikte att det inte var bra nog. Han ville ha svar som jag blev rädd jag inte kunde ge. ”Adam..” började jag försiktigt men han vägrade möta min blick därifrån han gick, fram och tillbaka, kors och tvärs genom rummet öppna golvyta. ”Adam” upprepade jag, nu med en aning hårdare ton, ”Kom” fyllde jag in och genast stannade han upp och tillslut motvilligt mötte han min blick som förflyttades till sängkanten bredvid mig som jag försiktigt klappade, ”Nu” sa jag skarp och som på beställning följde han min order. ”Jag - - vet inte vad jag ska säga” sa han kort när han landad mjukt bredvid mig, hans ögon föll emot golvet och ut i tomma intet och hur ont jag än må ha så kunde jag inte förstå hur han fortfarande var så upprörd, jag var ju vid liv och det var väl vad som räknades?

”Jag menar, du försvinner spårlöst för två dagar, du hade ingen öronsnäcka eller kamera på dig, ingen telefon, du ser ut att inte ha ätit på flera dagar, dina armar är fulla av infekterade stick efter en förmodligen osteriliserad spruta och på toppen av det är din kropp fylld av amfetamin” sa han hårt med spänd käke. En tår lämnade min kind plötsligt, kroppen fylldes av ånger och smärta emot Adam och vad han måste ha känt, Adam var min kollega men han var även min bästa vän, nästan som den storebror jag aldrig haft. ”Vad hände egentligen? Vad gjorde han med dig?” fyllde han in och våra ögon möttes, ”Jag gjorde det för uppdragets skull” sa jag kort och svalde hårt, trots att min kropp var full av smärta och amfetamin plus att jag inte mindes någonting av vad som skett hade jag faktiskt gjort detta för vårat uppdrags skull, för att dem inte skulle misstänka något och framförallt inte Justin, jag gjorde det för och vinna hans förtroende och inget annat.