Mr. José satt som vanligt uppå Miss Fox arbetsbänk och studerade hennes arbete, med en sur kopp kaffe i handen, där hon fnissandes satt och klickade med musen emellan olika internetsidor. Mr. José, eller Jonatan José som han egentligen heter, var en medelålders gift man med tjockt svart hår och stor mustage, han bar samma skjorta hela veckan tillsammans med den gräsliga mossgröna slipsen och beiga kostym. Alla visste om att han och Petronella som var Miss Fox riktiga namn hade en affär, något som var totalt förbjudet, men så länge dem lyckades övertala mannen som styrde stället så lät dem sig hållas. ”Patetiskt” viskade jag lågt och vände bort blicken ifrån det motbjudande ’kärleksparet’.
En djup suck lämnade min strupe då jag än en gång uppdaterat min inbox korg och det fortfarande inte kommit något mejl där mitt nästa uppdrag väntade. Dagen skulle komma att bli lång, riktigt lång tänkte jag för mig själv då jag avbröts av mina egna tankar av att en hög duns ekade längs det öppna rummets väggar. Rummets alla ögon stannade till, inte så lite som en suck hördes, det var enbart utskriftsmaskinen som gick i högvarv, ark efter ark åkte in och ut genom den gamla maskinen.

"Miss Haven? Esme Haven?"

”Miss Haven? Esme Haven?” hördes en mörk stämma ekandes längs dem inrökta väggarna. Jag spärrade hastigt upp ögonen och flämtade nervöst till när jag reste mig försiktigt reste mig ifrån den svarta skinnstolen och fattade tag om min svarta handväska. Med nervösa steg gick jag emot utgången och emellan dem nyfikna ögonen jag möttes av kunde jag skymta en mörk skepnad ståendes i dörröppningen. ”Sir?” svarade jag lågt och möttes av en ung mans reflekterande glans, han kunde inte ha varit en dag över 30, en mjuk ton av choklad färgat tjockt hår, en svart elegant kostym med en nystruken skjorta och en slips av en mörkblå nyans. Vacker var han, men det var inte frågan, frågan var vem han var? Jag hade aldrig tidigare blivit uppropad ifrån min plats och inte heller fått följa med en totalfrämling. Men något sa mig att jag helt enkelt skulle göra som mannen ifråga bad mig, för vad var det värsta som skulle kunna hända? ”Följ med mig” svarade han mjukt med ett bländande leende och slog hastigt ihop den blå pärmen han burit på.

Jag hade ingen aning om hur långt vi gått emellan dem olika rummet och gångarna, överallt var det solljus som sipprade in emellan dem vida fönstren och det fanns ingen doft av instängd rök någonstans. Röda väggar med silverprydda inredningsartiklar och svarta runda mattor, alla rum såg likadana ut fast ändå inte. Det var vackert men samtidigt så kallt, men ändå så otroligt mycket bättre än det instängda och avskärmade rummet där min plats fanns. Jag var påväg att hejda den virriga man som gick framför mig, be honom att lugna ner sig en aning, mina fötter värkte av dem höga klackarna jag bar och en svag huvudvärk var påväg att landa i min nacke, men jag var inte snabb nog förens mannen snabbt stannade till mjukt och sköt upp en träfärgad dörr framför mina ögon, ”Dem väntar på dig” sa han med en mjuk mörk stämma, förvirrat såg jag in i hans mörka ögon men gick snabbt in i rummet och hörde bakom min rygg hur dörren snabbt stängdes igen med ett duns.
Jag log generat emot alla dem kostymklädda män som satt samlade runt det stora glasbordet och rätade försiktigt på den svarta vita skjorta jag bar tillsammans med dem svarta kostymbyxorna. ”Miss. Haven …” sa en mörk rasslig stämma, rösten som tillhörde Mr. Richards som där satt längst bort vid bordets ända. Mr. Richards, eller Martin Richards som var hans fullständiga namn, även kallat mannen som styrde stället eller rättare sagt min chef. ”Har jag gjort något fel?” frågade jag chockerat och mötte hans gröna ögon samtidigt som en gnutta av svett lämnade min perfekt sminkade panna. ”Nej nej nej ..” skrockade han dovt, ”Du kan väl ta och slå dig ned, det kommer att ta en stund” fortsatte han mjukt med ett leende.



Samtidigt 50 mil därifrån …

”Snuten närmar sig Oxfords Street, Ta höger nästa!” väste Micha i headsetet och jag gled smidigt mellan dem få bilarna på den smala vägbanan, ”Dude, Försiktig!” skrek Lukas med båda händerna placerade på instrumentbrädan, för att hålla sig kvar på sin sida av bilen, då jag snabbt svängt av i en högerkurva.
Mörkret hade lagt sig över Los Angeles gator, vägarna var nästan tomma på människor då klockan passerat strax efter fyra om morgonen, gatlamporna lös upp dem smala vägbanorna och solens första strålar kunde skymtas i horisonten. Månader tillbaks hade planen sakta med säkert trätt fram och datumet hade blivit satt där det skulle fullbordas, den fjärde juli. Som sagt och gjort befann vi nu oss här, jag och Lukas. Tillsammans med Micha, Nick och David.

Micha som ordnade med kartor och snabba vägrenar utifall planen på något vis gick snett och en ny plan, en plan B behövdes. Nick, Nick var mannen som ordnade med koder, lösenord och inkomstkällor, ett riktigt geni rent ut sagt, Los Angeles mest efterlysta tjuv som på grund av det nästan aldrig visade sig ute, speciellt inte i dagsljus. David, David var kort och sagt ett “allt-i-ett” paket, han ordnade med utrustning, bilar, platser och skapade planer för kommande datum. Lukas är min högra hand, det är han och jag själv som genomför brotten, det är vi två som med hjälp av Micha, Nick och David tar oss från plats A – till B och slutgiltig en till C. Jag har känt Lukas så länge jag kunnat minnas, och på grund av att han är två år yngre än mig ser jag honom som min lillebror, någon jag måste beskydda mot allt som kan komma i vägen. Jag har ett flertal gånger försökt få honom att lämna denna situation har han alltid strängt sett mig i ögonen innan han förtvivlat skakat på huvudet, ”Aldrig, Det finns inte på kartan. Vi är en familj, och en familj hör ihop.” sa han alltid, vilket han också hade rätt i.



”Micha, vi behöver komma bort härifrån, NU!” väste jag högt men nervöst och höll ett stadigt grepp om ratten samtidigt som jag i cirka 120km/h gled emellan byggnaderna, ”2 minuter ifrån Maxwell Street, ta vänster och snabbt höger!” sa hon snabbt, och jag vände blicken emot Lukas, ”Luke, håll koll bakåt, vi behöver en tio sekunders lucka!” väste jag som snabbt gjort som jag sa och fäste blicken bakåt. ”Micha, finns Overdrive garaget kvar?” frågade jag stumt och tryckte ned gasen ytterligare då jag slirade från vänster till höger in mot Maxwell Street. ”Micha?!” väste jag sammanbitet och blickade bak i backspegeln, ”Tio-sekunders luckan är nu! Jag behöver vägvisningen Micha!” upprepade jag och tryckte in headsetet snäppet närmare örat, ”Okej , 500meter fram, en rondell, ta tredje avfarten och fortsätt framåt under bron, tredje garaget öppnar sig om 3 minuter på timern! Skynda!” svarade hon snabbt och jag kunde höra genom mikrofånen hur hon drog efter andan, jag spände irriterat kinderna och upprepade tyst beskrivningen hon sagt i huvudet.


”Och det är såhär enkelt du stjäler ifrån en rik snubbe!” hojtade Lukas och kastade upp en bunt med 100dollars sedlar i luften. Dem nystrukna sedlarna lekte ut i den tomma luften och jag såg ned på dem fem fulla väskorna av pengar, ”3,5 miljoner dollar var” berömde jag imponerat och hukade mig ned för att ta en väska åt mig själv och snabbt slänga in den i bagageluckan på flyktbilen. ”Vad hade du tänkt?” undrade Lukas flummigt och hängde en väska till sig själv över sin axel. Hans fråga fick mig att hoppa till, chockerat och fundersamt började jag genast tänka igen vad han precis frågat, ältandes fram och tillbaka i huvudet, ord som hoppade åt höger åt vänster formade meningen, men inget svar lämnade mina läppar. Vad var det för fråga? Vad hade jag tänkt? Den var ju hur dum som helst. Där stod du och var nybliven mångmiljonär, återigen och snubben frågar vad jag hade tänkt?
Hur dumt det än må låta så hade jag själv ingen aning. Jag hade allt jag någonsin vågat drömma om, ett stort lyxigt hus som var högt bevakat och långt ifrån det vanliga livet, jag hade 7 olika bilar i det extra stora garaget jag låtit byggas vid slätten av mitt hus, 7 lyxiga och sällsynta bilar importerade ifrån olika delar av världen. Jag var en högt skattad ung man som kunde få allt han pekade på, jag var en man många önskade sig at få vara, jag hade allt så när var det någonsin nog? Fanns det någonsin en begränsning på hur mycket pengar man kan ha och vad man kan göra för att spendera dem för att dem någon gång skulle ta slut? Jag var ett värde av ett niosiffrigt belopp och det fanns väldigt många mäktiga män som önskar jag inte fanns i livet. Människor hade många gånger försökt att få mig död, men ingen hade någonsin lyckats även om jag aldrig skulle våga erkänna det då många såg mig som oövervinnlig visste jag på magkänslan att det skulle komma en dag då det var någon ute i världen som faktiskt skulle kunna klara att ta mitt liv, men tillfället hade bara inte kommit än, och tur var väl det.

Jag såg upp med spända käkar och mötte Lukas förvirrade ögon samt hans mörka höjda ögonbryn, ”Nå?!” upprepade han. Jag skrockade lågt när jag mötte hans blick och lade en betryggande hand på hans axel, ”Oroa dig inte lillebror, jag kommer på något!”. 

__________________________________________________________________________________________________

Detta var alltså första kapitlet på den nya novellen, The Choice. Vad tycker ni? Verkar den spännande och ni vill läsa mer eller ska jag försöka komma på någon annan handing? :) 
Kommentera gärna era synpunkter. Puss.

Pågrund av personliga skäl har jag varit långt borta från denna blogg under en låååång tid. jag har under flera tillfället lovat och publicerat inlägg om att dem sista kapitlen på Always Kidrauhl ska komma upp, men inget har skett. 
Jag vet att det är fel och lova något och sedan inte kunna stå upp för det, men here it comes anyways, FÖRLÅT!

Jag vill inte gå för djupt in på varför jag varit så off genom denna blogg, men vad jag kan säga är att jag varit i en svår period i mitt liv, den tuffaste någonsin. Men jag har lyckats ta mig ur den allt mer och mer för varje dag som passerar, jag vill inte konstatera att jag är helt 'frisk' än men jag försöker iallafall. 

Anledningen till varför jag nu publicerar detta inlägg är för att jag har en fråga till er (få som fortfarande är kvar), Hur skulle ni känna om jag påbörjar en ny och fräsch novell för nu?, (då min mac dator gick sönder och var tvungen att lämna in den på lagning så försvann såklart alla dokument jag hade om AlwaysKidrauhl då jag dum nog inte säkerhetskopierat något alls.) 
Hur skulle ni känna för det? Och om jag säger att slutet på Always Kidrauhl KOMMER KOMMA, men inte just nu, då jag tappat intresset helt för att försöka skriva slutet på nytt igen. 

Skulle ni tycka det vore okej, eller är ni fortfarande fästa vid att få ett avslut på AlwaysKidrauhl? 
Jag kan absolut publicera Prologen på den nya novellen så fort som möjligt om så vore fallet. 

Kram till er alla. Och förlåt än en gång.