En aning ängsligt sträckte Isadora fram en skrynklig 50dollar till taxichuffören när hon tillslut nått hem, resan hade tagit drygt en kvart ifrån det område hon befunnit sig på, med infängslat område bevakat av strika ordningsmän som stirrat på hee bekymrat när hon nästan sprunigt ut ur området.
Taxichauffören såg på henne med förvånad min samtidigt som hans ögon pendlade mellan henns hus och henne själv , han förstod nog vem hon verkligen var men vågade förmodligen inte säga något. Han såg kanske på hennes skick att hon inte var i form för något småprat med en man i 50års åldern med svart mustach och rutig skjorta som körde taxi. Hon log falskt och tackade samtidigt som hon klev ur den knallgula bilen och drog igen en gnisslande dörren.

*



Två timmar senare vaknade Isadora i soffan i vardagsrummet av Rose som stod i dörröppningen med en mat bricka, doften av stekt korv och bacon fyllde hennes näsa och hon kunde känna hur hungrig hon egentligen var. Huvudvärken hade försvunnit som vinden och hon kände sig mycket piggare nu än innan. Rosa satte sig försiktigt på soffkanten och ställde ner brickan, och Isadora högg snabbt in på en knaprig baconskiva.
"Miss Hilton?" Rosas värmande stämma hördes försiktigt, nästan som i en viskning. "Kalla mig inte det Rose, jag heter ju Isadora!" Log Isadora varmt medans hon tuggade på en korvbit med ketchup på. "Förlåt mig, men jag ville bara säga att det kom förbi en ung man här förut när du vilade. Och han lämnade detta till dig som han insisterade på att du var tvungen och läsa" Prövade hon försiktigt och räckte fram ett kuvert som förmodigen innehöll ett brev av något slag. Isadora avbröt sig själv med att äta och torkade runt munnen med den vita servettduken. "Vem var det? Hur såg han ut? Var det Chace?" frågade Isadora förvirrat samtidigt som hon tog emot brevet. Rose skakade förfärat på huvudet, "Nej det var inte Mr Chace. Jag har aldrig sett honom innan, han bar huva och solglasögon och det var ganska svårt att uppfatta vem det var för han döljde sitt ansikte. " Rosa såg förvirrad ut samtidigt som hon försökte minnas hur personen såg ut. "Det är okej Rose, tack." Log Isadora samtidigt som Rose försvann ut i köket.

"Hej . 
Du gav dig av utan att jag fick någon chans att förklara tidigare. Om du bara kan vara snäll att möta mig vid stranden ikväll vid solnedgången och ger mig en chans att förklara. Jag kommer vänta.
Ps. Jag har din mobil. En rosa special designad iphone?"


Förvirrat läste Isadora om brevet igen och igen, och försöke ta in vad som stod. Nervositeten i hennes kropp försvann en aning men samtidigt sköjde någon sorts lungnande över hela henne. Den guldpläderande klockan på hennes arm visade 17.15 vilket betydde att om ungefär en timme skulle det var solnedgång. Skulle Isadora våga gå dit? Och vad skulle hon egentligen säga? Skulle hon fråga vad som egentligen hände igår eller bara låtsas som ingenting?
Snabbt ställde hon ifrån sig tallriken och skyndade sig upp på övervåningen med brevet i handen, fast besluten att gå dit, till mötet på stranden och se fantastiskt ut, vem det nu än var som skulle stådär och möta henne.

*

Värmen efter dagen låg fortfarande kvar i luften, det ljumma vattnet skvälptes på henes ben och en lätt gåshud sträckte sig genom benen. Solen sträckte sig längst horisonten och färger av orange, rött och lätt guld uppstod.
I cirka tio minuter hade Isadora vandrat omkring längs sandstranden och fortfarande ingen syn på någon. Stranden var folktom, nästan läskigt tom. Isadora såg ner på sitt val av klädsel och log stolt, korta shorta kunde aldrig gå fel. Hon visste att hon såg fantastiskt ut och hon kände sig även så. Men varför gick hon omkring där på en folktom strad och väntade på någon som hon inte hade en aning om hur han såg ut? Eller vem det var? Eller var det någon som försökte spela henne ett spratt? Som stod i någon buske med en videokamera och filmade hur "Isadora Hilton förbryllat gick omkring och väntade på någon som aldrig dök upp"?



Övergiven och ännu en gång skamsen sjönk hon sakta ner på sandstranden och funderade på om hon skulle gå hem eller inte. Hon lät sandkornen sippra mellan henes fingrar och skapa någon sorts våg.
Ljudet av havets bris klingade i hennes ögon och solen sjönk mer och mer nedför horisonten. Och det var i samma sekund som Isadora verkligen insåg hur olycklig hon var, hon hade ingen. Ingen äkta vän hon kunde dela livets ljusa punkter med, ingen hon verkligen kunde kalla sin bästa vän. Och framförallt hon hade ingen som älskade henne för den hon verkligen var bakom den mörka fasad hon bar på varje dag.


Ljudet av fotsteg blev allt tydligare i sanden och kom närmre och närmre, men hn kunde inte bry sig om att vända på huvudetför att se vem det var. Hon hade helt enkelt gett upp, om allt.
"Hey" Den mörka klingande rösten hördes tydligt och på nära håll. "Hey" Kontrade hon tillbaka utan att bry sig om att se på personen. "Tack för att du kom. Förlåt att jag är lite sen." Den mörka stämman klingade än en gång i hennes öron samtidigt som någon form av suckning klämde sig ur hennes mun. "Det är lungt, jag är van vid att vänta eller i värsta fall bli bortglömd" Isadora upptäckte i samma veva som hon yttrat sig vilken sorgsen person hon lät som. Personen satte sig ned på stranden ganska nära henne och började leta i vad det verkade vara en ryggsäck. "Är personen på denna bild en sorgsen person?" Killen räckte fram en tidning med Isadora på framsidan. Isadora studerade sig själv länge och under tystnad, hon kunde ganska snabbt konstatera att bilden var från igårkväll. Hon log sitt självsäkra leende i famnen på Chace på bilden, dem såg så lyckliga ut där. Som om inget kunde stoppa dem, som om det inte fanns några beskymmer emellan dem. "J-j-jag..  " började hon försiktigt men hon kunde inte få fram några ord. "Du behöver inte säga något. Det är lungt" Isadora log inombords, för första gången på länge behövde hon inte förklara. Hon behövde inte komma på någon dum ursäkt och sedan känna sig så ynklig inombords och gå runt och bära på någt som inte är sant. Hon slöt sina ögon och andades in brisen från havet, sandstranden och värme.
 "Just ja, jag har din mobil ", la killen till och avbröt Isadora, fast inte på ett oartigt sätt. Han rotade än en gång i sin väska, en brun rutig väska med märket Louis Vuitton och när Isadora sneglade extra mycket kunde hon snabbt se att den var från senaste kollektionen. "Här"kontrade han, samtidigt som han räckte fram mobilen som mycke riktigt var Isadoras. Hon fck fram ett "tack" nätan som en viskning medans hon försökte starta den döda mobilen uan att lyckas. "Äsch. Den är förmodligen slut på batteri" förklarade hon utan att se på killen.
"Du kastade den i vattnet igår kväll, så jag tror den är död föralltid..."
"Jag brukar gå ur på kvällen, till stranden.. Det är enda stället jag kan rensa tankarna, få vara ifred. Jag skymtade dig ganska snabbt igår kväll vid vattenbriset. Men höll mig på avstånd för att se vad du gjorde, Och på något sätt ville jag inte störa dig och fråga om du ville ha hjälp hem, men samtidigt kändes det fel och bara gå härifrån och lämna dig själv,
När jag började gå emot dig för att fråga om du ville ha hjälp så, så.."
"Så däckade jag.." Isadora fyllde skamset i den sista pusselbiten på förklaringen. Hon försökte verkligen få in vad killen just sagt, fösökte göra allt för att lägga bitarna på plats. Men allt hon kunde konstatera var vilket nedstämd person hon verkligen var, vilket olycklig människa Isadora Hilton var.
Killen i fråga harklade sig löst, nästan oförmögen om vad han skulle säga. Den tysta stunden som uppstod mellan dom var allt annat än bekväm. Det var dem båda, tillsammans på en folktom strand med havets bris som klingade i dess öron och de varma tonerna av röd och orange som snuddade vid deras bara ben och skapade någon slags värme i den vackra solnedgången.
"Jag ska nog gå.." Isadora gjorde ett försök till att resa sig från den varma sanden, allt on kunde tänka på att hon var tvungen och komma därifrån, tvungen och komma på en bra ursäkt så hon inte verkade som den olyckliga persn hon egentligen var. "Nej, snälla stanna.." Killen i fråga tog ett löst tag om Isadoras arm, snabbt spred sig ett sting av panik, men samtidigt någon form av lugn inom hennes kropp.

Isadora satte sig lugnt tillbaka på samma plats, med killens hand fortfarande tryggt placerat på hennes arm.
Dem båda föll tillbaka i den tysta stunden, båda med bultande hjärta, osäkra på vad som kunde sägas, osäkra på vad som egentligen hände, satt dem båda där, med utsikten över det kristallklara havet.
Killen i fråga harklade sig ännu en gång och Isaora kunde se ur ögonvrån att det var en tillgjord harkling, hur han egenligen gjorde det för att väcka uppmärksamhet, för att försöka skapa någon slags konversation. Killen i fråga bar keps, med dess vita och röda ränder kombinerat med en röd huvtröja.
Med bultande hjärta, en pulserande åder, nervositet ut i fingertopparna gjorde hon tillslut en ansats om att vrida en aning på huvudet för att kunna se vem personen var..
Killen i fråga såg på henne, med dess tindrande ögon som speglades i solskenet, dess brunbrända hy och en aning långa hår som förmodlien inte blivit klippt på ett tag. Han såg på henne med ett värmande leende, ett självsäkert leende. Isadora kunde inte få fram några ord, hennes läppar försökte forma någon typ av ord, men det kom inte fram något.
Personen i fråga var så vacker fast endå inte. Så otroligt varm och godhjärtade men som ändå såg ut att bära på en mörk hemlighet. Dem båda sågp å varandra, deras båda ögonfärg som speglades i den andres där inga ord egentligen behövdes..
 Isadora kunde nästan svära på att hon sett honom innan...
".. Jag heter Justin, Justin Bieber.."
Och det var då det kopplade för henne vem han var...Det var pojken med pottfrisyr och ekkorögon hon hatade.