Måndagsmorgon. Vilket innebär tillbaka till skolan. Till verkligheten. Till helvetet. 
Znooset ringde för femte gången och tillslut stängde Isadora av det ekande ljudet på den digitala klockan vid nattduksbordet. Hon hade absolut ingen lust att åka dit, att möta falska leenden i korridoren och möta all skitsnack som skull ligga i luften. Varenda elev skulle förmodligen vänta spännt på att Isadora skulle dyka upp. Och hon skulle nu, förmodligen som väntat, göra dem besvikna. Men hon kunde inte bry sig mindre.

--

"Men Miss Hilton! Vad gör du hemma ifrån skolan? Är du sjuk?" Dammsugar ljudet och Rose pipiga stämma ekade i huvudet och förmodligen hade Isadora somnat om. Med ett ryck satt hon upp på sängen och skådade Rose vid sidan av sängen med en termometer i handen. "Nej, jag är inte sjuk. Jag är ledig." En vit lögn har ju ingen dött av tänkte Isadora medans hon gnuggde i ena ögat och log snett åt Rose. "Åh. Jag visste inte. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt Miss Hilton!" Rose såg osäkert på Isadora och såg ut att vara orolig på reaktionen från Isadoras sida. "Rose det gör inget, jag kan ju endå inte sova bort hela dagen" Isadora log. Det var något med Rose, hennes sätt att vara som alltid fick henne att le. "Nej det är ju sant. Jag går ner och gör frukost åt dig." Isadora hejdade henne sekunden hon klev över tröskeln. "Varför inte göra den tillsammans? Hur låter våfflor? Och förresten, du kan ta ledigt idag, men först ska du få följa med mig och shoppa. Det är några grejer jag behöver köpa och jag behöver dina åsikter." Rose såg på henne med förvånad och chockerad min. Isadora log stort medans hon klev ur sängen iklädd sin rutiga pjamas och bäddade sin egna säng. Kanske inte proffsigt gjort men det duger tänkte Isadora.
"Kom nu Rose!" Och med armkrok begav dem sig ner till köket. Isadora med ett leende och Rose med fortfarande samma min som för någon minut innan.

----

"Sådär ja!" Isadora log nöjt åt sin lilla överraskning som nu var färdig. Rose hade verkligen varit till stor hjälp, även om hon fortsatte och fråga vem överraskingen var till när dem promenerat ut och in i butiker på Los Angeles gator tillsammans med en livvakt ,vid namn Thomas en god vän till hennes pappa, tätt bakom sig.
Med sakerna hon skulle behöva nedpackade i en väska låste hon ytterdörren efter sig och hoppade in i sin Range Rover och begav sig en bit bort från Los Angeles, mot privat mark. Hem till en pojke. En pojke som fått henne att göra saker hon en gång trott var omöjligt.


Flera dörrsignaler hördes inne i det stora huset. Det såg övergivet ut, även om hon visste att det inte var det. Ännu en signal gick. "Justin! Det är jag! Snälla öppna!" ännu en signal gick men ingenting hände.
"Det är viktigt!" Skuggningar genom dörren syntes plötsligt och där stod han, den pojke hon en gång hatat men som nu fått henne att känna saker hennes kropp aldrig tidigare känt, fått henne att le med ett äkta leende som aldrig tidigare.

Solskenet reflekterades i hans äggformade ansikte och de bruna ögonen fick en liten nyans av grönt, Isadora kom på sig själv med att stirra, sådär generat och oförskämt. Killen var verkligen vacker. 


"He's eyes reflected in the sun gav his brown eyes a little bit of green in it." 

"Följ med mig!" Isadora gick förbi honom och in mot vardagsrummet. Osäkra steg, ett pulserande bröst och skakande händer. Hon svalde hårt när hon hörde hur ytterdörren stänges och såg hur Justin kom emot henne.
"Säg inget. Bara sitt ned. Snälla." Han såg förvirrat på henne, men gjorde som hon sa och satte sig försiktigt ned i soffan framför henne.

"Jag har aldrig gjort något liknande innan. Men bara hör vad jag har och säga sen går jag." Justin lutade sig tillbaka i soffan och studerade hennes rörelser när hon började rota i sin handväska från fotöljen bredvid.
Ett stort vitt ark plockades fram. Ett ark fyllt av bilder från hennes liv. Bilder som betyder något, för henne. Hennes liv ur sin egen synpunkt.

"När jag var mindre dog min mamma av bröstcancer. Det var en svår period i mitt liv och det är det än idag. Det led till att min pappa och jag gled ifrån varandra ofantligt mycket. Från att vara pappas lilla ficka blev jag flickan som bor i hans hem.... "

* * *


"This is me"

"This is me." Isadora andades ut när hon tillslut kommit till punkt, hon log. Kanske en aning lättad, kanske en aning nervöst.
Nu hade hon för första gången öppnat upp sig, verkligen visat vem hon är. Hon kände sig lättad fast endå inte, något inom henne skulle aldrig kunna raderas, den hårda fasad hon höll inom skolområdet, när hon festade eller när hon passerade flickor i hennes egna ålder. För dom var hon Isadora Hilton, kommande Hotellarvtagerskan. Och det kunde hon aldrig undkomma.
Hon hade berättatallt om sitt liv till pojken som satt i den beiga skinnsoffan framför henne. Han hade fått tagit del av hennes liv, hennes svaga punkter, att hon en gång hatat honom för hans namn och för vad han kan ådstakomma, om hennes såkallade bästa vän Vanessa, om hennes otrogne expojkvän Chace, om livet i skolan och vem hon är där, hur hon betedde sig inför andra men viktigaste av allt, vem hon var med honom.

"Tack. Verkligen. Tack." Hans hackiga men endå mörka stämma klingade i hennes öron. Justin såg på henne med det gulliga leendet som nådde upp till ögonen. Dem var tårfyllda, men dock så vackra.

Isadora log. En aning lättad över hans reaktion. "Jag ska nog gå nu" Hon vecklade ihop det stora vita arket och var påväg att stoppa ner det i väskan när Justin plötsligt tog tag i hennes arm, försiktigt.
"Kan jag få behålla det?" Han stod fortfarande kvar med sin han på hennes arm och dem såg på varandra, han en aning längre än henne men det var endå perfekt längdskillnad mellan dem. Hon räckte över arket och log. "Om du behåller det för dig själv"

---

Vad tycker ni?
Gjorde Isadora rätt i och öppna upp sig sådär? :)