Nervöst fingrade Isadora på blyertspennan samtidigt som hon lyssnade på när en kille vid namn John Eckhart framförde sin uppgift om hur hans framtid såg ut. I Som hon själv, då var sista man kvar med endast några få minuter kvar av lektionen med Mr. hoppades hon att John skulle dra ut på tiden lite med sin ”jag-ska-gå-i-min-pappas-fotsteg-och-bli-polis” framtid.

Mobilen i hennes tajta jeansficka gav ifrån sig ett dovt surrande ljud som hon snabbt och smidigt fiskade uppefter att hon kikat vart Mr.Rahling befann sig.

”Det har dykt upp en oväntad grej. Jag behöver verkligen prata med dig. Jag befinner mig utanför din skola i Range Rovern. Kom så fort du är färdig.”

Häpet stirrade hon på den vita skärmen och Justins namn som befann sig upptill. Så förvirrad och häpen att hon inte upptäckt hur Mr.Rahling upprepat hennes namn flertal gånger.
”Ja?” hoppade hon chockat till och släppte blicken ifrån mobilen hon diskret försökt gömma under bänken. ”Har du lust att dela med dig av din framtid till dina klasskamrater?” sa han lugnt och sansat innan han drog med armen genom klassens alla stirrande ögon.
”Ehhm.. Visst” svarade hon sarkastiskt innan hon dovt harklade sig och vek samman sitt block, blickarna som brände längs ryggraden då hon med små försiktiga steg begav sig fram emot den vita tavlan.

”När du känner dig redo” log Mr.Rahling och satte sig bekvämt tillbaka i den träfärgade stolen. Hon nickade löst till svars och såg sig utmed klassens alla stirrande ögon.
Nervös och hjärtbultad över det sms hon just mottagit ifrån Justin verkade saker nu bli så mycket svårare, koncentrationen och den fokus hon byggt upp inför att ställa sig framför klassen och berätta om sin ”framtid” var nu som bortblåst.
Hon såg ur ögonvrån hur Jordan nöjt satt tillbaka dragen i stolen med ett sliskigt leende, inväntande på dålig mottagning på vad nu Isadora skulle komma säga. Nöjd över det faktum att förmodligen ingen skulle bry sig. Ingen alls. För vem brydde sig numera om Isadora? Hon hade tappat all respekt och glans den dag hon gick ifrån Chace. Var det verkligen så? Var det så hennes liv skulle bli? Att hon genom andra skulle stirra ned i marken och låta sig tryckas ner över andras missöde.. ?



Försiktigt tog hon ett djupt andetag innan hon högt höjde huvudet och lade undan det lilla blocket på Mr.Rahlings disk. Hon behövde varken papper eller penna för denna uppgift, hon hade en dröm om sin framtid hon var beredd att fullfölja. Hon spelade ingen roll vad alla andra tyckte. Livet var helt enkelt för kort för att vara någon alla andra vill se.

”Jag är född i en generation där min farfar genom en dröm och lite lycka öppnade ett hotell. Ett hotell som till en början gick upp och ned i många år, men han gav inte upp. Han var fast bestämd över att lyckas bli någon, kunna föra sitt arv vidare till nästa generation. En dag bestämde han sig för att döpa om hotellet till Hilton Hotell. Ett hotell som idag finns i flera hundra olika länder och omsätter miljoner varje månad. Idag drivs det av min far, Richard Hilton. Och det är meningen i generationen att jag en dag ska ta över kedjan.
När jag var liten ville jag inget annat. Det var min dröm, mitt allt.
Jag är 17år och har äntligen hittat min plats i livet, idag vet jag äntligen vad det är jag med mitt liv vill göra. Jag vill driva min egna kedja där hjälp av mat, pengar och tak över huvudet är prio ett, till barn och familjer i behov, inte bara här i Amerika utan även på andra platser i världen.  Jag vill bli ihågkommen till nästa generation, jag vill att folk ska minnas mig som en tjej som aldrig någonsin gav upp när folk sa att jag inte kunde lyckas.
Jag vet att jag en dag kommer att kunna få min dröm uppfylld, för ingenting är omöjligt om du aldrig säger aldrig.”

Isadora log ett milt leende mot klassens alla ögon då hon varit den första att få applåder för sitt framträdande. Hon såg ur ögonvrån hur Mr.Rahling med ett stort leende nickade tacksamt för hennes framträdande. Inte henne emot, nu fick alla i hennes klass få se en glimt av den Isadora hon är innerst inne. Att hon är så mycket mer än en kommande Hotell-Arvtagerska. Att hon med sitt liv, faktiskt siktade på något högre. Något som inte var omöjligt.

Den kirrande klockan i klassrummet gav ifrån sig ett skrikande ljud, genast fattade folk tag om sina väskor för att lämna salen. Skoldagen var äntligen över.
Isadora, som näst sista man kvar gick lugnt och sansat emot sin bänk för att packa samman sin handväska då hon plötsligt kom på Justins sms hon mottog innan henne framträdande.
Likt en blixt skyndade hon sig stressat i all hast innan hon med ett leende hälsade Mr.Rahling en trevlig kväll.

*  *  *



”Justin!” hotjade Isadora dovt när hon fått syn på Justin lutandes mot motorhuven på sin mattsvarta Range. Med ett bländande leende och tindrande ögon öppnade han snabbt famnen som ett tecken på att hon skulle hoppa upp.
”Jag har saknat dig” viskade hon dovt då Justin smidigt lyft upp henne i sin famn. Ett leende prydde hans läppar då han i samma sekund kysste henne passionerat.
”Och jag har saknat dig” stämde han lågmält in efter.

Då Justin parkerat bilen en bit ifrån skolans portar behövde dem båda inte skymma sin kärlek. Justin som den senaste tiden blivit allt mer noggrann på vart han vistades med Isadora och inför vem. Hans album skulle snart släppas och Isadora förstod vilken press det innebar.
Hon var verkligen glad för Justins skull, han förtjänade verkligen det bästa. Och förhoppningsvis var det de bästa han fick när han hade Isadora, att han stolt kunde visa henne för världen när tiden var inne. Att dem då inte längre skulle behöva gömma sin kärlek för varandra.
Att dem snart äntligen skulle kunna få vara som vilket annat par som helst.

”Så vad var det som dykt upp?” frågade Isadora rakt då hon satt på passagerar sidan med sin hand samman flätat i Justin på sitt lår. Justin som koncentrerat såg på vägbanan harklade sig lätt då Isadora drog upp anledningen till varför han verkade så stressad och långt borta.
”Vi kan ta det när vi kommer hem” sa han lågt och hon kunde se hur han försiktigt spände sin käke. ”Justin … Berätta” bad Isadora och pressade hans hand hårdare i sin, som ett tecken på att hon inte skulle någonstans. Oavsett vad det var.
Han svalde hårt, blicken var fortfarande djupt koncentrerad i vägbanan och all dess trafik denna soliga eftermiddag.  Passerande människor på vägkanten stirrade med stora ögon på den mattsvarta Range; en dem förmodligen förstod vem som ägde, men Tack vare den mörka toningen var det nästintill omöjligt.
Justin såg sig omkring på backspeglarna innan han hastigt svängde av från vägen och ned mot en tom parkering.

Han andades några djupa andetag innan han knäppte av sig bilbältet och vände sig emot Isadora som spänt väntade på vad som komma skall.
”Ja … Jag skickade ett brev…” började han men stannade hastigt upp och spände blicken in i Isadoras, dem gyllen bruna ögonen bar fortfarande på sin vackra glans men ett visst mörker hade fått övertag, hon som förtvivlat väntade på att något hemskt var påväg att ske. Att Justin gjort något han nu skulle komma att ångra. Men vad?

Justin svalde hårt innan han nervöst harklade sig, ”För någon månad sedan skickade jag ett brev till min pappa, Jeremy och mina syskon. Jag trodde inte jag skulle få svar förens jag fick ett samtal imorse om att dem beställt privatflyg och är påväg hit.”