"Grattis Serena" sa ännu en pipig stämma när Serena äntrade skolan denna morgon tillsammans med Isadora vid sin sida.
Serenas födelsedag var här, en dag hon för något år sedan inte ens hade en tanke på, en dag som egentligen inte var något speciellt. Men nu, nu var det en dag hon länge längtat efter. Hon fyllde 17 år, idag var det hennes dag. Serena hade aldrig varit en person som var så mycket för att få presenter och tårta då hon tillsammans med sin mamma aldrig riktigt firat födelsedagar och högtider. För dem hade det alltid bara varit som vilken dag som helst.
Men när hon gick där i korridoren tillsammans med sin bästa vän och ett okänt ansikte efter det andra gratulerade henne kunde hon inget annat än att känna sig omtyckt. Även om hon inners inne visste att människorna omkring henne enbart ville åt Isadora så spelade det nu ingn roll, iallafall inte idag.

"Du fyller år " utbrast Isadora glatt när dem båda äntrat sina blå skåp. Serena nickad glatt, "17 år, tänk vad tiden går fort" sa Serena drömmande, och tänkte tillbaka på hur det egentligen kändes som om det var igår hon sprang runt på lekis och barbiedockor var hennes bästa vän. Nu stod hon här tillsammans med Isadora, sin riktiga bäste vän som var ungefär som en barbiedocka hon också med sitt vackra mörka hår, perfekta kropp och det senaste modet. Hon var som en levande barbie, även om det var något Serena aldrig skulle dra upp. Isadora var hennes första riktiga vän och hon älskade henne förmodligen otroligt mycket mer än sig själv.
"Verkligen" himlade Isadora sprött och fattade tag om sina historie böcker. Serena nickade försiktigt, "Kom nu knäppgök" sa Isadora glatt och fattade tag om Serenas böcker samtidigt som hon krokade hennes arm.

Det är egentligen helt otroligt hur deras båda liv förändrats radikalt under den senaste tiden.. Hur deras liv på något sätt fått en ny vändning, för dem båda.
Hur deras liv nu verkade så enkelt, så lätt. Som om dem inte hade några beskymmer alls. Som om allt gick som en dans på rosor, fast endå inte.
Serena hade på något sätt fått ett liv som många andra inte ens vågar drömma om.. Och hon kunde inte vara mer än lycklig över att det bara var hennes.

* * * * *


"Påminn mig inför nästa år att absolut inte välja Historia" suckade Isadora , Serena fnittrade lätt till och lovade att göra det hon sagt.
Historia var inte Serenas favoritämne heller egentligen och hon kunde aldrig riktigt firlura ut när dem egentligen skulle ha användning av när Kung Napoleon dog eller vad hans plikt i livet var. Om dem förståss inte valde läraryrket eller binlotikarieyrket, något som Serena, när hon såg på sig själv och Isadora kunde med handen på hjätat säga att så skulle inte fallet bli.
"Vad är det för oväsen?" undrade Serena besvärat och såg ner emot korridoren där skrik och rop av tjejer överröstades. "Sådär brukade det låta när jag kom till skolan" skojade Isadora och gav ifrån sig ett hejdlöst skratt. Hon vek bort blicken ifrån folkklungan och fokuserade sig på kombinationen på sitt lås till skåpet.
"Man skulle kunna tro att det är en kändis som är här" skrockade Serena och öppnade sitt skåp. "E-e-h-m...." stammade Isadora, "Vad?" Serena såg fram bakom sitt skåp och såg hur Isadora med ett beskymrat leende pekade emot folkklungan och vrålet som tycktes komma allt närmre och närmre.

Serena vände si hastigt om och fick genast en chock när hon upptäckt vem det egentligen var som orsakade kaoset i Strafox Highs korridor denna förmiddag.
"R-ryan" stammade Serena fram tafatt. Ryan? Ryan var i Stratfox high? Här? Nu? Serena såg sig omkring runt alla dem tjejer som följde blicken för vartenda steg Ryan tog.
"Hey" sa Ryan med sin mörka röst och fyrade av ett bländande leende. "Hey" viskade Serena fram med ett busigt leende. "hey Isadora" nickade Ryan emot hennes håll och lät sedan sin blick hamna återigen på Serena.
Ryan tog försiktigt ett steg fram emot Serena vilket raderade det lilla avståndet som dem nyligen haft. "Grattis på födelsedagen" sa han med ett busigt leende och lät försiktigt sin dolda hand komma fram bakom ryggen där han fattat tag om en stor blå bukett med rosor och gröna stora blad. "Min favoritfärg" sa Serena försiktigt och lös upp likt en sol när hon tog emot buketten. Dem vackra blommorna, Ryan var här hos henne, hon hade sin bästa vän vid sin sida och det var hennes födelsedag. Kunde saker och ting bli bättre än såhär? Allt var perfekt precis som det var.
Det spelade ingen roll om det stod flerahundra tjejer omkring dem och såg varje rörelse dem tog, för just nu kändes det som om det bara var Serena och Ryan i lokalen. Ryans vackra leende såg på Isadora, ljuset utifrån refkleterades i hans mörkgråa ögon och skapade ett slags obeskrivligt tinder. Han var så vacker, han var alltid så försiktig och vänlig gentemot Serena. Hon kunde med hela sitt hjärta säga att hon verkligen var kär i pojken ifrån Stratford. Pojken som hon haft en kändiscrush på var så mycket mer än Justin Biebers bästa vän. Han var äkta, han var som vilken kille som helst fast endå inte.
Serena såg på Ryan med ett busigt leende på samma sätt som han såg på henne, inga ord behövdes egentligen. Han överraskade henne, han var här. Det var allt som behövdes. "Tack för att du kom" viskade Serena försiktigt emot hans läppar som endast var någon decimeter ifrån hennes. "Varsegod" sa han försiktigt med ett leende.
"Får jag kyssa dig?" undrade Ryan generat. Med en svichs slog hon armarna omkring hansrygg samtidigt som han tog ett fast tag om hennes rumpa och lät hennes ben hänga fritt i luften. Hon kände doften av hans parfym, hans nytvättade hår och hans andedräkt som luktade kanel i en varmsommardag. Försiktigt pressade hon sina läppar emot hans med en sådan spänning, sådan elektisitet.



Serena var inte en sådan tjej som gillade att göra folk avundsjuka eller vara en person som är "the centre of attention". Men just i denna stund kunde hon inte förmå sig om att inte bry sig över vad alla andra tycker och tänker. Folk kunde prata bakom ryggen, viska och stirra bäst dem ville. Ingenting spelade roll längre. Serena var lycklig och det var det som spelade roll.








* * * * *





Skolans enormt långa, enormt tomma korridor kändes nästan spöklik. Väggarna gav en illusion om att korridoren bara blev mindre och mindre ju längre in man kom. Skymnigen som började lägga sig utanför, speglades in ifrån dem öppna fönstren, Korridoren som omringades av ett slags mystiskt mörker.
Dem höga blanka stilettklackarna gav ifrån sig ett ekande ljud för varje raskande steg Isadora tog med snabbt tempo.  Hon var stressad och kunde nästan känna hur svetten började lägga sig på hennes perfekt sminkade ansikte, hur doften av hennes parfym började sakta tyna bort.
Isadora var stressad, skolans vaktmästare Mr.Parker hade öppnat portarna enbart för henne denna kväll, då hon promt hade glömt Serenas present i hennes skåp. Då presenten liggandes i hennes skåp enbart var "Nyckeln" till den större hon skulle komma att få.

Sneglandes på den vita skinnklockan runt handleden som visades strax efter 17.30, stressen som retandes kröp fram innifrån, missandes samtal på den rosa iphonen ifrån Justin som ständigt blev flera, Justin som bestämt försökte få tag i Isadora, då det inte alls var länge kvar förens Serena och Ryan skulle befinna sig hemma hos Justin för ett födelse firande. Även om Isadora innan ringt Justin och förklarat situationen, verkade han väldigt nervös och orolig för hennes skull.
Men vad Isdora egentligen inte kunde förstå.. Varför då?


Den inslagna boxen, med dess silkeslena blå papper och silviriga omslagssnöre låg inte på samma plats som Isadora kunde minnas. Förbryllat sökte hon sig med händerna igenom hela sitt blåa rostiga metallskåp på alla dess hyllor.
Skolböcker flög åt både höger ofch vänster när hon oroligt sökte efter Serenas present. Isadoras annars prydliga, välstädade skåp såg nu mer ut som en enda stor röra. Men hon kunde nu inte bry sig mer.
Serenas Present .. var borta? Oroligt och förbryllat stod hon med ängsligt uttryck och såg in i det stökiga skåpet. Hon kunde inte skymta att något annat var borta, allt annat verkade finnas kvar. Förutom Serenas present.
Hon kände hur tårarna var påväg att komma, hur hennes puls ökade för varje sekund som passerade. Vad skulle hon nu göra? Det var hennes present, hennes gåva. Nu hade hon .. ingenting? Hon kunde inte på några som helst omständigheter komma till Justin, träffa Serena .. utan gåva.
Hon försökte tänka efter ordentligt om hon verkligen hade lagt den i skåpet eller om den faktiskt kunde ha hamnat någon annanstans som hon glömt bort.




"Looking for this?..."

"Letar du efter den här?" Isadora hoppade till av den mörka rösten som stöttes emot hennes nacke, som andades emot hennes nersläppta hår.
Snabbt vände hon sig om och mötte ett par otroligt vackra mörka ögon, det bländande leendet kombinerat med den brunbrända hyn. Jordan.
Försiktigt firade han av ett bländande leende i den mörka omgivningen och skakde ivrigt på Isadoras inslagna paket nämnat för Serena ..
"Hur ..." stammade Isadora fram och studerade dem små rörelser Jordan gjorde med paketet i luften. "Vanessa försökte ta sig in i ditt skåp efter skoltid.. Förmodligen letade hon efter denna" sa Jordan i lugn ton och visade den lilla boxen emot Isadora.  Isadora såg förvirrat på Jordan. Varför skulle Vanessa av alla människor försökta ta sig in i hennes skåp? Hon hade ju ingen aning om vad som egentligen fanns i den lilla boxen, eller allra minst vad Isadoras kombination var.
"Hon gjorde det där" fyllde Jordan in och pekade med handen förbi Isadora, mot karmen på henne blåa metallskåp.
Isadora vände sig stumt om och såg på sitt skåp. Jo, mycket riktigt .. där fanns det bevis på att Vanessa... Eller någon bestämt försökte ta sig in i hennes skåp och använt någon form av verktyg.
"Hur vet jag att det inte lika gärna kan vara du?" undrade Isadora bestämt och vände sig hastigt om emot Jordan med kaxig blick.
Jordan log sjävlsäkert och höjde ett mörkt ögonbryn, "Du får väl helt enkelt lita på mig".
Isadora skrockade lågt och tog ett steg bakåt, "Kan jag få tillbaka den?" undrade hon och såg med blicken emot Jordans hand där han höll hennes present.  "Vem är den till? Din pojkvän?" undrade han självsäkert och dem mörka ögonen såg in i Isadoras. Hans vackra felfria ansikte, doften av hans kolon, det bländande leendet och hur hela han på något sätt var så självsäker. Isadora kunde inte riktigt sätta fingret på det, men det var något med Jordan, den nya Jordan, som gjorde henne knäsvag. Som fick hennes hjärta att slå extra hårt. Som fick hennes självsäkra fasad att känna sig ynklig, patetisk jämfört med hans.
"Serena .." stammade Isadora fram, "Jag har ingen pojkvän" lade hon sedan till och vek undan blicken. Isadora ångrade sig lika snabbt som hon slängt ur sig ordet pojkvän.
Vad med Justin då? Tänkte hon. Visserligen hade dem aldrig bestämt sig för att dem var pojkvän-flickvän, men endå så kunde Isadora tycka att dem betedde sig som det. Och varför fick Jordan Isadora att bete sig såhär? Varför dolde hon Justin för honom? Varför kunde hon inte bara stå på sig och berätta att hon hade en pojkvän, att hon hade en kille i sitt liv som hon älskade.. ?
Isadora svalde hårt och mötte dem mörka ögonen igen, Jordan nickade försiktigt och räckte fram den lilla boxen, samtidigt som han avfyrade ett snett leende. "Tack" stammade hon fram och fattade tag om den lilla blåa boxen med dess silvriga snöre i båda händerna. "Låt mig få följa dig till bilen?" undrade Jordan hastigt och bet sig löst i läppen.
Med hjärtat nästan i halsgropen, benen som var nära på att vikas, det bultande bröstet och den nervösa attityden, nickade Isadora lätt på huvudet åt hans svar.

Hon kunde inte förstå hur hennes beteende utvecklades så fort Jordan var nära, så fort hans mörka ögon såg in i hennes, eller hur hennes hjärta fick en slags ojämnrytm, hur hela hennes kropp på något sätt drogs åt honom och hur hennes kropp ville ha honom. Nära inpå fast endå inte.
Hon kunde inte förstå vad hon egentligen höll på med, att hon fortfarande lugnt och stilla stod kvar framför honom och smålog generat åt hans håll. När hon visste innerst inne at Justin faktiskt satt och väntade på att hon skulle komma, väntandes nervöst över att Isadora skulle hinna dit i tid.

Jordan la försiktigt en betryggande arm om Isadoras smala axlar när dem båda med små lätta steg, generade leenden och pulserande hjärtan gick tillsammans ut ur skolans långa korridor. Beskymmersfria om vad som egentligen pågick i världen, med ingen som helst tanke på vad som pågick runtomkring eller vem som kunde se dem båda.

För någon sekund släppte Isadoras tankar allt som hade något med Justin att göra.. För någon sekund kände hon sig fri, fri att göra vad hon ville. För någon sekund kände hon sig mänsklig, med en kille vid sin sida som hon kunde visa upp. Som folk faktiskt kunde se och röra, som var verklig.
Och även om Jordan inte var hennes pojkvän, utvecklades det något inom Isadora, en liten känsla som växte allt större för varje passerande minut, som faktiskt intalade henne att låta sig leva ut för stunden. Att inte bry sig om konsekvenser. Att för någon sekund leva livet.


_____________________________________________________________________________________________

Sådär ja, ett ganska långt kapitel tycker jag :)
Lämna gärna era åsikter och synpunkter om kapitlet,
vad tycker ni om att Jordan bara ploppar fram sådär? :)

Nästa kapitel dyker upp senare ikväll/inatt :)

förresten,
Happy Valentines Day!