Hennes hals var torr och öm. Det kunde höras på hennes stämma när hon förtvivlat försökte prata. Egentligen behövdes inga ord. Det var bara ett mirakel att hon faktiskt vaknat. En sådan kärlek och lycka som spreds i kroppen. En sådan otrolig känsla som uppstår när en person fått en andra chans. Ett ny chans, ett nytt hopp att aldrig göra samma misstag två gånger.

Dr.Strauss och alla dem sjuksköterskor som funnits där den senaste månaden, hade gjort ett fantastiskt jobb med Isadora. Att hon trots det som hänt vaknade upp och fick hjälp med en gång, med att ta bort slangen som hjälpt henne att andas. Fått smärtlindring för hennes ömma kropp, som inte fått äta riktig mat eller vätsa på en hel månad. Man kunde se på hennes ansikte, hennes armar och ben, ja hela hennes kropp att hon blivit tunnare, mer benigare. Men det spelade ingen roll, hon var fortfarande strålande vacker när hon avfyrade ett bländande leende efter att ha fått borstat tänderna, äntligen. Hennes hy så skör, så blek. Men endå så vacker.

Det var inte tårar av sorg som nu fall, det var tårar av sprudlande glädje. En sådan magisk känsla. En sådan magisk dag. En dag so komma att förändra livet för all framtid.
Richard kunde se lyckan speglas i hans dotters ögon när hon såg på honom samtidigt som hon mottog kramar ifrån Rose och Scooter. Dem båda grät precis som Richard glädje tårar, glädje över att Isadora var vid liv.
Ingenting gick egentligen inte att förklara stunden dem levde i. Ingenting kunde ha gjort den bättre. Allt var perfekt.

Richard hade så otrolit många frågor att ställa till sin dotter. Det fanns så otroligt mycket han ville säga till henne. Men för nu lät han det hållas, nu stod han istället vid sidan av sängen där hon log med ett leende. Han lovade sig själv att från och med i denna stund att ta vara på sin enda dotter, att värdesätta henne högst av allt. Att aldrig mer låta något hända henne.
Han lovade sig själv att prata med henne, att kunna prata med henne som far och dotter. Att finnas där när hon behövde honom, att stötta henne i hennes beslut. Att finnas där för varje steg hon tog. Att älska henne för att hon var hans dotter. En dotter han aldrig skulle vilja förlora.

"Hur mår du?" Undrade Richard och såg på sin dotter med tårar i ögonen. "Jag mår bra pappa" sa Isadora med sin fortsatt kraspliga stämma och fattade tag i hans hand, "jag älskar dig" fyllde hon sedan tafatt in, hennes ögon cirkulerades runt i rummet på dem kända ansiktena, "jag älskar er allihopa" log hon milt.









Hjärtat som pumpade blod likt en springande häst, svettpärlor som bildades i pannan. Den olidliga väntan som tärde på kroppens alla delar. Justin hade låtit dem andra välkomna Isadora först. För Justin ville vara själv med henne, han ville träffa henne själv. Berätta sina känslor, berätta hur glad han var för att hon var tillbaka. Utan att någon annan skulle vara ivägen.
Han ville berätta om allt som hänt den senaste månaden, berätta att han börjat sjunga igen, berätta att han börjat arbeta. Arbeta på ett kommande album. Fråga om hon ville ta del av det, ville ta del av hans riktiga värld.

Justin satt utanför Isadoras rum och hörde stämmorna ifrån Richard och Rose som berättade hur mycket dem saknat henne, hur mycket dem älskade henne. Han hörde Isadoras kraspliga stämma, en stämma som endå lät så otroligt vacker i hans öron. Det kändes som om det var flera år sedan han hörde den, som om det nu var första gången dem båda skulle träffas.

"Vart är han?" Justin hajade till av Isadoras fråga. Han kunde inte höra någon svara, inte höra någon säga något. Men han kunde höra fotstegen som kom emot dörren då dem alla kom ut igen. Hastigt reste ig Justin upp och fattade tag om blombuktten han hade köpt.
Justin såg frågandes på Richard som log snett samtidgit som han gjorde en gest med handen att Justin kunde gå in. Justin såg hur de vattnade ögonen speglades i hans, hur Rose rödpromsiga kinder var mer röda än någonsin och hur även Scooter fält en tår eller två.

Med nervösa steg öppnade Justin dörren in till Isadoras rum. Med ett nervöst leende och ett bultande hjärta möttes han av synen av en mycket varmare ansiktston på den vackraste flicka han någonsin mött.
Hon satt upp i den välbäddade vita sjukhussängen med ett leende, justin kunde direkt se hur hon inte längre hade slangen fäst vid halsen och det pipande ljuet ifrån monitorer var borta. Hur hon nu klarade av att andas själv.
"Justin..." sa hon med sin kraspliga röst, nästan obemärkt. "Isadora .." flämtade Justin tafatt ut, tårarna som började rinna nedför hans kinder, det bultande hjärtat och en åtrå så stor.
Med en tafatt rörelse sprang Justin fram emot sängen och fångade hennes grepp. Doften av hennes nytvättade hår, doften av hela hon mötte hans luktsinne. En doft så magisk, en doft ingen egentligen kan beskriva. 

En känsla, en åtrå så fruktansvärt stor, läppar som slutligen möttes i en sådan passion. Deras läppar som gick ihop likt en sluten ros. Vid hennes sida var dem båda oövervinnliga, inget skulle kunna skilja dem båda åt. Tillsammans klarade dem allt. Tillsammans var dem ett.
Justin hade Isadora i sin famn igen, det var där hon hörde hemma.

____________________________________________________________________________________________

Kanske var det så att allt som hänt hade haft en mening? Kanske var det såhär gud ville att det skulle bli? Att han hade lånat Isadora för en månad för att låta Justin kunna finna sin väg tillbaka till musiken? Kanske det var just i denna stund Justin funnit ro, då gud med ett leende på läpparna låtit Isadora komma tillbaka? Låtit henne fått en anndra chans..?

Vad tycker ni? :)
Tack för ert tålamod och fina ord. Det värmer så otroligt mycket.

Nästa kapitel dyker upp senare ikväll/imorgon då jag ska ut och äta middag med några vänner senare. Hörs vi inte senare så hoppas jag ni alla får en fortsatt fin Torsdag :)