Det bländade ljuset reflekterades i ögonen, det starka ljuset gjorde det nästan outhärdigt att kunna tyda vad som pågick runtomkring. Den stramande känslan i halsen, liknande något som sattes stopp, som gjorde det svårt att svälja, svårt att själv kunna andas. Känslan som uppstod att något inte riktigt stod rätt till.
Det ekande ljudet av ett pipande ljud, ett ljud som var svårt att tyda. Den pulserande smärtan i hela kroppen, i varenda liten muskel och led. Ömhet.
Isadora försökte omtumlat ta reda på vad som pågick runt omkring henne, vart hon var och vad som skett. Varför känslan av att hon ine kunda röra sig uppstod, känslan av att hon inte kunde prata. Hon kunde höra sin egen röst i huvudet, rösten som skrek efter vatten, något att dricka. Få hennes hals att bli som vanligt, och inte alls sådär otroligt torr och krumpen.
Röster av personer som omringade henne, som sade saker hon hade svårt att förstå vad dem betydde.
Hade hon nu kommit till en annorlunda plats, himlen? Var det i himlen hon var? Var det såhär det var?
Isadora hade alltid föreställt sig att himlen var en magisk plats, en plats där man kunde flyga, dansa fritt bland målnen. Där varken pengar eller bakgrund spelade någon roll, där känslor inte spelade någon roll. Där man var lika mycket värda.

"Miss. Hilton?", "Miss. Hilton, kan du höra mig?" upprepade en röst, en mörk röst Isdora aldrig tidigare träffat på. Aldrig tidigare hört. Isadora fösökte förtvivlat få fram ord, som en bekräftelse på att hon hörde honom, hörde det han sa.
Det starka ljuset träffade hennes ögon än en gång då hon försökte se sig omrking, försökte öppna ögonen. Blinkningar som blev till flera, den torra halsen som brände likt flammande eldlågor, den olidliga smärtan i hela kroppen. "L-l-l.." Isadora hörde stämman av sin egen röst, rösten som nästan brast, när hon desperat försökte frå fram att ljuset var olidligt för hennes ögon, få någon hjälp, få ljuset att försvinna.

"Miss.Hilton? Blinka tre gånger om du kan höra mig" sa den mörka rösten, som träffade hennes ansikte, hans fruktansvärda andedräkt, doften likt lax och broccoli. Illamående som kom krypandes. Isadora gjorde som mannen sagt åt henne och blinkade tre gånger, då genast ett jubel uppstod omrking henne, människor som nästan skrattade likt tecken på glädje. Isadora kunde fortfarande inte förstå vad som pågick och den stramande torra halsen brände allt mer, "L-ljuset" fick Isadora plötsligt fram med rösten av hennes hesa stämma. "Rita, släck ljuset" sa mannen med den mörka rösten och genast kunde Isadora känna och se bakom ögonlocken att det blev mörkare, med behagligare.
Försiktigt öppnade hon ögonen och möttes av ett flertal okända ansikten, människor i masker som skymte halva ansiktet, personer i vita och mintgröna rockar, som såg på henne med förvånade ögon. Ett stort vitt rum inramat i glasdörrar. Isadora såg ner där hon låg i en välbäddad säng, med nålar som gick in i hennes kropp, i hennes armar.
"Hur mår du Miss.Hilton?" sa han med lugn ton, den mörka rösten som tidigare pratat med Isadora. Hans ansikte stämde inte på något sätt inte överrens med hans röst, det var inte alls så Isadora föreställt sig att ansiktet till den man skulle se ut. Men han så på något sätt vänligt ut, snäll.

"V-vatten" stammade iIsadora försiktigt fram och gjorde en ansats med armen att på något sätt peka mot halsen, som ett tecken på att den var torr, att den gjorde ont. En sådan olidlig brinnande smärta.
Mannen sträckte försiktigt fram ett vitt plastglas med tillhörande sugrör mot Isadoras mun. Den svalkande känslan, den brinnande smärtan tynade bort ju mer hon drack. Känslan av att få vätska, få törsten att försvinna. En sådan underbar känsla, en känska svår att beskriva.
"Mitt namn är Dr.Strauss, du har legat i koma i lite över en månad" sa mannen i lugn ton efter att Isadora slurpat upp de sista dropparna ur det lilla plastglaset.
Vänta nu, Koma? Sa han koma? Var allt på riktigt? hade det verkligen hänt? Hade Isadora varit på den magiska ängen, med dess lysande blommor och dansande hstar, dess man som fångades i vinden...? Hade Isadora verkligen varit där? Hade det inte bara varit en dröm?.. utan faktiskt sant.
Förbryllat försökte hon tänka tillbaka till vad hon upplevt, den plats hon varit på. hon mindes den lilla blå fågeln som så vänligt visat henne till den plats som kallades för "Rose Garden", hon mindes alla dess fantastiska rosor i alla möjliga färger, den lilla träkojan.. Träkojan där hon sett Justin, justin som inte hört hennes rop.
Vänta lite nu, Justin, rosor, sångtext, dem tre små orden...
Oroligt sökte Isadora med blicken i det gigantiska rum hon befann sig i och mycket riktigt. I en stor genomskinlig vas fanns det en stor bukett med Rosa blommande rosor.
Isadora hade hört Justin, hört honom sjunga, hört honom sjunga en av hennes egenskrivna låttexter, hört allt han sagt till henne, alla dem små vackra ord som träffades rakt i hjärtat. Hon hade känt den masserande kyssen mot sina läppar, deras läppar som gick ihop likt en pusselbit. Hon hade hört honom säga att han älskar henne.
Allt började komma tillbaka nu, allt började klarna för henne. Hon mindes allt så väl, allt som varit så verkligt fast endå inte. Justin hade räddat Isadora, Justin hade fått henne att komma tillbaka. Hans dragningskraft hade fått henne att vakna. Dem tre små ord hade räddat hennes liv.
Isadora kände hur paniken började stiga, hur paniken efter Justin kom krypandes. hon behövde träffa honom, hon ville tala om allt som hänt. Att det inte alls varit hans fel att hon legat här.
Isadora mindes såväl kvällen då hon krockat. Hon var orolig över vad hennes pappa skulle ha sagt över vad som skett med bilen, hennes älskade range rover.
En månad hade passerat, Isadora hade legat i koma i en hel månad.


Dr.Strauss såg otroligt på Isadora med en viss skeptik i blicken, "Jag vet att det är mycket och ta in Miss.Hilton, men jag behöver dig lugn. Vi ska ta dig ur monitorn som hjälper dig att andas och ge dig syrgas istället. Bara för tillfället"
Isadora kände slangen som letade sig ner i hennes ömma hals, hon kände hur hennes armar ömmade för varje liten beröring, och hur mycket hon än försökte kunde hon inte röra sig.
"Justin.." viskade Isadora tafatt fram, "Vart är Justin?" upprepade hon. "Han är påväg" sa Dr.Strauss samtidigt som han kopplade lös sängen Isadora låg i, stängde av maskiner som omringade henne, det pipande ljudet som slutade eka i huvudet. En lättad börda. "Vart ska vi?" undrade Isadora nyfiket. Hennes röst var fortfarande en aning hes, sved fortfarande likt eldlågor. Men den var kotrollerad. "Till en annan sal, så vi kan ta bort slangen du har i halsen.." lång paus, "innan du ens vet ordet om det är din familj vid din sida" sa sedan Dr.Strauss.
Familj, Isadora smakade på ordet, familj. Hennes familj. Justin. Dem skulle snart vara här, vid hennes sida. Snart skulle hon få drunka i Justins ekkorögon, möta hans skinande leende, andas in hans doft och rufsa till hans kalufs. Snart var han här, vid hennes sida igen, och det var allt som spelade roll.


_________________________________________________________________________________________________


Isadora är vaken och vid liv! :D vad tycker ni?
Jag försökte verkligen sätta mig in i situationen som uppstår när man vaknar upp ur koma, och jag hoppas jag lyckades någotsånär .. :)