Först vill jag bara säga Hej och varmt välkomna till alla mina nya läsare, era fina ord och tankar kring min novell värmer mer än vad man kan tro!
Sedan till mina "gamla" läsare som dem flesta utav er har varit med från start, Tack för att ni fortsätter och överdrösa med era fina ord :)
Till alla som läser och följer min blogg och novell, här kommer kapitel 46!

____________________________________________________________________________________________________



Det finns nog egentligen ingen som kan förklara känslan man får när man varit ifrån någon man verkligen älskar såpass länge som Isadora varit ifrån Justin, känslan man får när man kommer tillbaka. Känslan av att kärleken inte dött ut, att den fortfarande finns där. Att allting är precis som det var innan man separerades.
Känslan av att personen i fråga har väntat på en, känslan av att personen i fråga har funnits där.. Hela tiden. På exakt samma sätt som Justin varit där för Isadora. Det var som om deras kärlek på något sätt aldrig skulle kunna gå att skingras.


"I've brought me something"

"Jag har med mig något" sa Justin med ett retfullt leende. "vadå?" sa Isadra uppspelt, hon hade redan fått sina favorit rosor som stod välplacerat vid sidan av hennes säng. Hon hade Justin här. Vad mer behövde hon?
Justin sträckte sig efter en papperskasse han tidigare haft med sig och det prassliga ljudet uppenbarade sig då han lytfa upp den och placerade den försiktigt i hennes famn, "Lite smått och gott" sa Justin lugnt och log snett innan han satte sig ned igen, på den mintgröna stolen vid sidan av sjukhussängen.

Isadora log generat och började genast rota i den bruna papperspåsen. Ett flertal tidningar fångade hennes uppmärksamhet, hennes tre favorittidningar, Cosmopolintan, Elle och Seventeen. Hennes leende uppenbarade sig allt mer då hon plockade upp dem och såg med ett leende i Justins ekkorögon samtidigt som hon la ut dem på sängen.
"Låt mig hjälpa dig" sa Justin från ingenstans då han förmodligen sett smärtan som uppenbarade sig för varje rörelse Isadora prövde och ta till. Hennes smala armar gjorde fortfarande väldigt ont och var väldigt ömma. Justin så snäll hjälpte henne att fiska upp allt vad påsen innehöll.
Isadora kunde genast genomskåda hur otroligt lyhörd Justin är, hur han verkligen sätter saker på minnet, saker som egentligen inte spelade så stor roll för andra, men var så otroligt fint och vackert för Isadora.
För varje liten sak Justin fiskade upp firade han av ett bländande busigt leende, hans tindrande ögonreflekterades i hennes. Deras kärlek var så otroligt mycket mer än kyssar och kramar. Deras kärlek var vänskap, trygghet, ömsesidig respekt, vänlighet, blixtrande ögonkontakt,busiga leenden, små lätta beröringar som avfyrtde en blixt likt flera tusen voltar. Deras kärlek var så otrolig stor och så otrolig stark. Dem båda hade skapat ett sådant starkt band till den andre. Isadora kunde se lyckans som speglades i Justins ögon för varje gång han vilade ögonen på henne, hon kunde se glädjen i varje leende han log och hon kunde känna tryggheten för varje litet ord han sa.

Justin fortsatte att fiska upp saker ur papperspåsen och lade på sänglakanet framför Isadora. Chocklad sjösnäckor, små förpackningar äpeljucie, minimorötter, en kartong med nygjord kycklingsallad.. Isadora log ett varmt leende emot Justin. Som en bekräftelse om ett tack, ett tack för allt han har gjort för henne, för allt han gör. Ett tack för all hans kärlek gentemot henne, ett tack för att han älskar just henne. För den hon är.

"Jag tänkte att du kanske var hungrig" sa Justin och sträckte fram den genomskinliga kartongen med kycklingsallad. "Har du ätit?" undrade Isadora samtidigt som hon öppnade kartongen och fattade tag i den beiga plastgaffeln. Justin nickade på huvudet, "ja, Rose lagade mat tidigare". 
"Tack Justin, Tack för allt" sa Isadora från ingenstans, Justin log generat emot henne men sträckte sig sedan över sängen för att kunna nå henne läppar. Doften av hans underbara kolon träffade henne och en kyss så laddat uppenbarades, en kyss aldrig likt någon tidigare.


* * * *


"Hon komer att få vara kvar i minst en vecka för observation och medicinering, då hennes kropp brutit ner vissa näringsämnen under tiden hon var i koma behöver hon nytt tillskott, mer järn, vitaminer och så vidare.." Justin kunde höra hur Dr.Strauss pratade med Mr.Hilton utanför den lätt tilldragna dörren. Isadora var fullt upptagen med att prata med Serena som kommit för att välkomna henne och Justin kunde verkligen se hur lyckliga dem båda var, sådana bra vänner. Serena hade varit väldigt ofta och besökt Isadora den senaste månaden, efter skolan, före skolan, kväller, helger. Nästan varje vaken sekud hade hon spenderat vid hennes sida, även någon gång tillsammans med Justin. Serena var en väldigt fin tjej, en väldigt snäll och omtänksam person. En person Isadora behövde i sitt liv.


"Tack så mycket doktorn, tack för allt" Mr.Hilton skakade vänligt om handen på Dr.Strauss innan dem båda skingrades åt och Mr.Hilton klev innanför dörrkarmen med ett leende riktat åt Isadora.
På något sätt kunde Justin nästan inse hur radikalt Mr-Hilton från och med nu kommer att ändras, ändras till et bättre. Justin tror och hoppas på att han kommer inse vilken fantastisk dotter han verkligen har, och att hon faktiskt är det enda barnet hon har, att han nu efter denna händelse fått någon slags wakeup call, och insett att Isadora inte klarar sig utan honom, att hon verkligen behöver en far vid sin sida. Och det var nog precis det Mr.Hilton från och ed nu insett.
Hans sätt att se på Isadora, hans leenden, och sättet han ser på Rose, med sådan kärlek och passion. Dem var en familj. En trygg familj där Justin var kär i deras enda barn. 









"Will he still be treating Justin like he used to?"

Justin satt med ett leende på läpparna och försökte ta in varenda sekund han levde i, människorna som omringae honom, kärleken som låg i luften, luften han andades in, den trygghet och vänskap som där fanns. Justin kunde inte förmå sig att tänka på sin egen far när han såg Mr.Hilton tillsammans med Isadora.
Justin som så många gånger hoppats att Mr.Hilton skulle inse vilken fantastisk dotter han har, efter allt Isadora berättat, att Mr.Hilton nu insett det. Justin kunde inte förmå sig att tänka på sin egen far, Jeremy Bieber.
Personen som alltid funnits där för honom. Hans egen far, hans kött och blod. Som egentligen inte har en aning om vad som pågår i Justins liv, allt som hänt det senaste året. Han hade förmodligen ingen aning. Ville han ens veta av Justin längre? Efter allt som hänt? Efter att Justin bara förvunnit utan ett enda ord, inte ens ett hejdå? Ville han veta av sin äldste son eller hade han helt enkelt kanske bara förträngt honom?

Justin satt tvekandes med den vita iphonen i handen, fifflandes om han skulle ta steget och ringa honom, ringa sin pappa. Eller om han helt enkelt skulle fortsätta gömma sig, gömma sig för omvärlden. Krypa tillbaka till sin håla och där förevigt stanna.
Jeremys nummer var snabbnummer två, en enkel knapptryckning iväg då han skulle vara. Då Justin skulle kunna höra hans röst, höra hans småsyskon gnabbandes i bakgrunden om vilken mat dem skulle få, att dem var godissugna eller att Jazmyn skulle konstant upprepa "bieber"Bieber".
Ett leende spreds på hans läppar då han tänkte på Jazmyn, ack så otroligt mycket han saknade henne. Även Jaxon och mest sin pappa. Justin behövde honom i sitt liv, han var tvungen att vara vid hans sida för att allt skulle kunna bli komplett. han behövde sin familj. Nu mer än någonsin.

Justin sneglades upp med ögonen emot Isadora som där i sängen satt mumsandes på chokladsnäckor Justin köpt, hennes favorit. Tillsammans med Serena satt dem ihopkypna i sänen bläddrandes i några tidningar. Oskyldiga leenden, förvånande munnar och uppspelta ögon upprepades för varje ny sida dem kom till.
Sommarmodet var här, Justin minns såväl att Isadora för länge sedan pratat om en egen klänning hon haft i huvudet, en babyblå med alla dess volanger och glitterpaljetter. En stor knuten rosett som tog form i svanken i slutet av dess låga skärning. En sådan klänning Isadora skulle vara perfekt i. En sådan klänning hon en dag skulle få.


_______________________________________________________________________________________________


Vad tycker ni?
tar gärna emot feedback :)