"Ta det från början" hojtade Scooter ifrån inspelningsbåset. Justin vände sig med en lätt suck tillbaka mot pianot för sjätte gången och började spela på noterna till hans nyskrivna låt "forever more" .

Han kunde själv känna det pumpande adrenaliten i blodet som uppstod när han kände hur varenda ton sattes rätt, hur den dansande melodin spelades i hans öron och hur glädjen växte i kroppen. Det var som om hela hans liv spelades om och om igen, som om det var första gången han satt framför sitt första piano och lät sina fingrar träffa den rätta noterna på det spegelblanka ytan.





"I promise to love you ..
I promise to always be by your side ..
I promse to remember our wedding day ..
I promise to by you whatever you like ..
I promise .. I doo..
I promise to love you forever more .."


"bra jobbat" hojtade sccoter ifrån båset när Justin tillslut tagit dem sista noterna på pianot. Han kunde tillslut pusta ut, det var som en börda som legat på hela hans kropp, som tillslut fick släppas fri. Som gjorde han lycklig. Han var lycklig men endå trasig inuti. Han var trasig utan Isadora.
Han behövde isadora.
Justin kunde verkligen känna när han spelade på pianot hur olycklig han var, utan henne vid sin sida. Han spelade för henne, för Isadora. Det var för henne han orkade med, det var för henne han orkade gå upp på morgonen, dag ut och dag in.
Scooter la en betryggande hand på Justins axel, som en bekräftelse på att han gjort bra ifrån sig trots det uppenbara. Justin kunde skymta hur Rose stod med ett milt leende på läpparna intill det röda inspelningsrummet, studion.
Vad nu då? Vad händer nu?
Han hade fått sitt kontrakt påskrivet, Scooter hade gått med på alla hans krav. Och richard, Mr hilton, han hade fått en hel box med låttexter, låttexter hans dotter, Isadora hade skrivit. Känslor som uttrycktes i ord. Det var hennes dagbok, en öppen dagbok, för världen att se.
Vad hände nu? tänkte Justin. Skulle han gå här dag ut och dag in, spela in låtar efter låtar i väntan på Isadora, i väntan på att hon skulle få vakna upp och därmed inte kunna släppa dem? När skulle hon vakna upp? När skulle han få pusta ut? Väntan som blivit olidlig. Outhärdig.

Scooter hade egentligen inte haft några krav på Justin, han hade låtit gått med på alla hans krav. Han var dock lite tveksam på det sistnämnda, kravet om Isadora. men Justin lät sig inte vikas, det var hans krav Det var hans regler. Följ dom eller gå härifrån.

Justin hade egentligen allt, allt man kunde tänka sig. Han hade haft allt iallafall. Men nu då?
På ett år hade han gått ifrån allt till .. Ingenting. Men på någotsätt så hade hans senaste månader gett honom nytt liv i hans annars meningslösa vardag. Han hade fått ny glädje, nytt hopp, nya känslor, ny passion. Allt pågrund av en tjej , Isadora Hilton. En tjej vars namn betyder så mycket mer än vad det låter, som betyder så fruktansvärt mycket mer än en hotellarvtagerska. En tjej som har fått honom att älska, fått honom att tro, gett honom hopp, lärt honom att se glädjen i livets alla dar. Som har lärt honom att se saker ur ett nytt perspektiv, att man helt enkelt inte kan leva i det förflutna, att man måste leva i det förflutna. Att man inte ska låta det förflutna påvärka ens framtid. Gjort är gjort. Saker kommer och går, människor kommer och går, men man själv består. Död eller levande. Vad som händer får man aldrig mista tron. Och det var precis det Justin inte gjorde, han miste inte tron för musiken, hans passion, det han lever för.  Han kunde än idag känner nervositeten som kom krypandes i kroppen såfort han såg ett piano eller hörde tonerna av hans egna stämma. Han kunde känna glädjen som spreds i kroppen när han fattade tag om en penna och papper och började skriva första raderan på vad som komma och bli en sång, en låttext. Han kunde känna hur alla möjliga ideér ploppade fram och hur det bara flöt på. Hur ett papper blev till flera, låt efter låt.
Kärlek och passion till varje låt, smärta och sorg. Det var precis det han ville skriva om, det han ville förmedla. Och det var det han gjorde.
Ett kommande album skulle snart vara färdigt, men det skulle inte kunna släppas. Inte förens Isadora var vaken och mådde bra, inte förens Justin kunde få det bekräftat.

Scooter ursäktade och lämnade rummet, hans mobil hade plingade till. Förmodligen någon som ringde angående Justin, om det skulle bli något att släppa. Om han skulle återvända.
justin vände sig tillbaka emot pianot, han drog fram ett nytt ark, ett nytt papper. En låt som skulle komma att kallas
"Angel".
Det lugna introt började. Känslor, smärtor och passion surrade, en låt som skulle komma att bli perfekt. En låt dedikerat till hans mamma. Pattie. En låt hans fans, hans beliebers skulle komma att älska.
Dem alla som en dag skulle få veta sanningen. Kanske var det så att Justin ville dela med sig av det han varit med om till andra, som varit med om samma sak. Kanske var det så att han , trots det som skett, var en överlevare, kanske var det meningen att det var såhär det skulle bli. Justin hade fått lärt sig att stå på egna ben, ta hand om sitt egna liv.Helt själv.
Kanske var det så att han var redo.



* * * *



"Det luktar och ser underbart ut Rose" sa Scooter, justin nickade instämmande och dem båda såg ned på det uppdukade bordet med nygrillat kött, grönsaker och pommes stripes. Hemmagjord Beaneise, bakt bguette och nytvättad fräsch sallad.
"Tack" sa Rose generat, "Bara och hugga in nu grabbar" fyllde hon sedan i och dem slog sig ned vid bordet. Mr.Hilton hade tidigare blivit tvungen att åka till Jobbet för en konferens, så han var inte närvarande. Men Rose var endå glad över att han spenderat nästan hela förmiddagen hemma, tillsammans med henne, Justin och Scooter. Att han verkligen tagit sig tid för att läsa igenom alla låttexter Isadora skapat. Och verkligen uttryckt sina känslor i.

Rose var iallafall glad över hur saker och ting hade fått en ny ändring i vardagen, hur saker och ting plötsligt fått en ny start på ett nytt liv. Även om Isadora inte varit delaktig i den under en månad, så visste hon att när hon väl återvände skulle hon få ta plats i den. Hon skulle få dela sakerna tillsammans med Justin. Och hans liv.
Hon sneglade försiktigt på Justin som tog tugga efter tugge på det knapriga köttet, hur han på något sätt lyckats kontrollera sina känslor. Trots allt. och hur han lyckades ta sig igenom dagarna med ett leende på läpparna även om det kanske inte alls var så han kände.
Justin var perfekt för Isadora, det var något Rose verkligen kunde se och känna. Och hon var prefekt för honom.

"Det är jätte gott Rose" sa Sooter och högg in på sin fulla tallrik av både grönsaker och kött. Rose log ett milt leende, matlagning var något hon var bra på, något hon älskade. Och att människor i hennes omgivning uppskattade det var bara ett plus. "Verkligen" fyllde justin in med munnen full i mat, Scooter skrattade till dovt.
"Hur går det med albumet?" undrade Rose nyfiket, "Bra faktiskt, Justin gör ett jätte bra jobb" sa Scooter "Jag är stolt över honom" fyllde han sedan in. Rose nickade försiktigt och tog en tugga av det vitlöksmarinerade köttet.
"Men vi vet fortfarande inte vad vi ska kalla det, vad det ska heta" sa Justin sedan samtidigt som han torkade munnen med en röd servett. "Det kommer ska du se" sa Rose milt. Och dem båda nickade instämmande.
Tillsammans fick dem tre en mysig middag tillsammans, något Rose trodde dem verkligen behövde.

kökstelefonen gav ifrån sig ett högt skrikande ton som ekade i hela köket. Rose ursäktade sig snabbt då det förmodligen var Richard som ringde från jobbet,  ingen av Justin eller Scooter verkade särskilt intresserade av signalen, då dem båda fortsatte att äta ifrån sina fullproppade tallrikar, som om dem inte sett mat på flera år.




"Hi honey.."


"Hej Älskling, vi sitter och äter middag just nu.." svarade Rose med ett leende och torkade sig runt munnen med servetten hon hade i handen.
"Mrs Hilton?" svarade en pipig röst, en röst som inte tillhörde Richard.
"Ja?" undrade Rose besvärat och vände ryggen emot köksbordet där Justin och Scooter satt.
"Hej, mitt namn är Sophia Graiz, jag ringer ifrån Prats Sjukhus angående Isadora Hilton.." sa Sophia med sin pipiga röst, nästan lite nedlåtande.
"Ja? Har det hänt något?" sa Rose tafatt, i oroligt tonläge.
"Jag ville bara Ringa och tala om att Isa ... Isadora har vaknat".

______________________________________________________________________________________________

Kanske inte det bästa kapitlet :/ blev lite tafatt sådär.
Ska verkligen försöka skriva ikapp några kapitel nu ikväll, så dyker det upp ett till lite senare förmodligen :)

Glöm inte att ställa frågor till frågestunden !