Vi behöver prata. Möt mig bakom skolan vid lunch

Isadora stirrade tomt på dem svarta små bokstäverna på den vita skärmen, ord som formade meningar, små enkla ord som gjorde henne nervös men samtidigt arg. Ilska som började bränna ut i fingerspetsarna. I den långa vita korridoren passerade ungdomar, påväg mot olika håll, kors och tvärs. Alla i ett visst tempo, någon gick medns andra småsprang.
Hon granskade området omkring sig i tecken på personen, personen som skickat henne smset. Personen som ville prata med henne. Om vad egentligen? Vad fanns det att säga?
Isadora var tom, tom på ord. Det fanns inget tecken på att det egentligen fanns något att säga. Ingenting spelade någon roll längre, Isadora hade helt enkelt slutat bry sig.

Skolans elever hade sakta men säkert slutat bry sig om Isadora, slutat bry sig om att fjäska eller ge kommentarer för vad hon har på sig eller hur hennes hår ser ut. Folk hade förmodligen märkt av hur ... annorlunda Isadora egentligen blivit. Att hon inte längre var den där tjejen som snäste taskiga kommentarer åt flickor som kanske inte hade dyra märkeskläder eller som inte längre gav konstiga blickar och patade bakom ryggen på folk längre. Att hon helt enkelt blivit en bättre människa, en gladare och på någotvis lyckligare en helt enkelt inte rått för att säga något. Att bara låtit det ligga på hyllan och istället skött sitt.
Och allt det berodde enbart på två personer, två helt olika men med sådan effekt på henne, som gjort henne till en bättre person. Serena och Justin.

Isadora gjorde en ansats i form av en lätt suckning när hon snabbt slog igen sitt blåa knarriga skåp och hängde sin svarta designväska över axeln.
Den vita guldpläderande klockan kring hennes handled visade strax efter elva, vilket betydde att det nu var lunchtid. Och snart skulle Serena dyka upp bland folkmassan i den långa korrioren, i väntan att gå till cafeterian. Med några lätta fingerrörelser klickade hon snabbt iväg ett sms, ett sms om att Isadora var tvungen att ordna en liten sak först. 
Fast egentligenvar det inte en sak hon var tvungen att ordna, sms:et hon mottagit tidigare kom inte ifrån vem som helst, det kom ifrån den person hon en gång ytligt älskat, som hon litat på och gjorde vad som helst för.. Med andra ord Chace Moore.

*

Den varma glödheta solen med dess solstrålar som letade sig igenom dem nya Rayban brillorna, doften av nyklippt grässom sipprade genom näsborrarna. Skolans alla gäng som valt att sitta och äta ute på soldäcket, Basketlagets hunkar som omringades i klungor kring dem nypolerade bilarna på parkeringen en bit bort. Alla dess detaljer som omkringade Isadora när hon gick snett över den stora gräsmattan på skolans område för att komma bakom matsalen.



Och precis som väntat stod han där när Isadora passerat krönet. Lytandes mot en av dem många bänkarna iförd i en vit tajt tshirt som lyfte fram hans vältränade armar, hans brunbrända bringa i v-rigningen, det perfekt klippta håret och dem stora svarta pilotbrillorna. Isadora kunde inte förmå sig själv med att tycka att killen var vacker.
Ett snett leende spreds på hans läppar när han genast upptäckt Isadora och hans kritvita tänder blottades snart därpå.

Isadora gick med bestämt steg mot honom och ett stort försök att inte låta sig själv le. 
"Så vad ville du?" Isadora slog sig nonchalant ner på den bruna bänken under skuggan av det sneda taket som sträckte sig ut med matsalsfasaden. 
 "Hur är det?" Chace slog sig ned vid sidan av Isadora, kanske en aning nära då Isadora kunde känna doften av hans Calvin Klein kolon allt för väl. Parfymen han visste att Isadora älskade. Den vita flaskan med dem 3små ord, I2Y.
"Jag kom inte hit för småprat, kom till sak istället!" Isadora stirrade sint på Chce medans hon gjorde ett lätt försök att förflytta sig en aning bort från honom. "Saknar du mig inte?" Frågade han. Chace vilade sina mörka bruna ögon på Isadoras då hon stirrat häpet på honom. Saknar honom? Trode han verkligen att Isadora skulle sakna honom efter allt han gjort mot henne? Trodde han att hon verkligen låg vaken halva nätterna gråtandes och ville ha honom tillbaka?
Isadora kunde inte hjälpa sig själv med att jämföra hans ögon med de ekkorögon Justin har. Jämfört med Justins perfekta gyllenbruna ögon som fick en aning grönt i sig när solen lyste in i dem eller när dem blev en aning mörkare när han blev tårögd var Chaceögon ingenting. Justins var mystiska, förföriska och ögon hon drunknade i. Chaces ögon var ja .. Chace. Egentligen inte speciella överhuvudtaget.
Hon log snett och en varm känsa spred sig i kroppen när hon tänkte på det, när hon tänkte på Justin. Hon såg på den förvirrande Chace som fortfarande vilade sin ögon på henne. 
"Hur kan du ställa en sådan dum fråga?" Isadora såg förvirrat på Chace som såg ut att ha blivit ganska ställd av frågan. 
"Jag vet att det kan låta ganska konstigt, men jag saknar dig iallafall.." Chace harklade sig en aning nervöst "Jag saknar oss.." lade han snabbt till och kliade sig besvärat i nacken samtidigt som han sträckte på sig.
"Vanessa då?" Frågade Isadora häpet. "Hon ... " Började Chace sakta men Ljudet ifrån låten "Halo" med Beyonce fick Isadora att hoppa till. Hon visste mycket väl vem det var som ringde när en låten ploppade fram. Den låt personen i fråga själv valt som sin egna ringsignal. Justin.
Isadora rotade omtumlat i väskan samtidigt som Chace besvärat harklade sig bredvid, förmodligen en aning generad.
Och mycket riktigt, Justins namn prydde displayen när Isadora tillslut funnit den rosa iphonen längst ner i väskan. Nervöst svarade hon med ett snabbt "Jag ringer dig sen" och med ett klick på röd lur vände hon sig sedan tillbaka mot Chace som kollade på henne besvärat.
"Hon ser att jag saknar dig" Chace log snett. Men egentligen kunde Isadora inte förstå vad hon en gjorde här, just här och nu med Chace. Killen som förått henne, fått henne och känna sig äcklig och oälskad. Killen som fick henne att sjunka till botten. Allt som började snurra i hennes huvud var Justin. Hans änglalika namn som omsvepte henne likt hetta från en brasa.
Hon ville inte vara kvar här. Hon ville inte sitta här tillsammans med den kille hon hatade.
"Vi hade en rolig tid tillsammans, nästan två år faktiskt. En tid jag alltid kommer att bära med mig likaså du, men du gjorde ditt misstag. Och det är nog bara idioter som tar tillbaka någon som bedragit en själv. Du förtjänar Vanessa. En tjej som kommer bedra dig lika ofta som du byter underkläder. Så var så snäll och hör aldrig av dig till mig igen.
Och förresten så dejtar jag en ny, en person vars nivå du aldrig kommer komma upp till"
Isadora hängde sin svarta väska över axeln och gick därifrån. Med bestämde steg. Ett leende på läpparna. Ett pulserande hjärta. Och det viktigaste, hennes tankar som kretsade kring Justin.



Allt Isadora kunde känna när hon passerade ungdomar i hennes egna ålder som inte längre brydde sig, som inte längre spenderade timmar dagligen på att försöka vara någon dem inte är, försöka vara hon.. Då den varma soliga dagen passerade med snigelfart, då matkön förmodligen var flera mil lång av hungriga elever, att Serena förmodligen satt på någon bänk inne i korridoren väntandes på Isadora. 
Att Isadora had en vän som väntade, som fanns där, som älskade henne för den hon verkligen var. Att hon hade någon att se framemot att träffa vars namn var Justin Bieber. Att hennes liv trots allt fått en ny vändning när det verkade som om allt hopp var som bortblåst.. Allt Isadora egentligen kunde känna var lycka.

___________________________________________________________________________________________

Tack för era fina kommentarer återigen, ni anar inte hur mycket det betyder!
Hoppas detta kapitel var någorlunda läsvärt! :)
Part 2 dyker upp ikväll någongång eller tidigare, har en del som måste göras under dagen!
Kram på er alla!