En värld, så vacker, så egen. En värld som sträckte sig så långt bortom all fantasi man någonsin kunnat drömma om.
En plats så vacker, med alla dess exotiska blommor, träd och gräs, likt en äng. Platsen som såg så overklig ut, men endå så äkta.
Hela dess eksistens som speglades runt i en såpbubbla, med ett skimrande nyans av lila och glitter.
Likt en fantasi värld, bortom världen, bortom jorden.
Det kvittrande ljudet ifrån dess fåglar som högt flög fritt i skyn, den klarblåa himlen och dess lysande sol. Vita hästar som så vackert sprang omkring, fridfullt, lekandes i gräset, så oberörda bortom allt runtomkring dem.


Fritt sprang hon över ängen, kände dess mjuka eksistens under dem bara fötterna, doften av rosor, liljor och blåklockor som uppenbarades av en liten beröring, som sipprade in i hennes lungor. Den fantastiska känslan av stillhet, av fridfullhet och inga beskymmer.
Ljudet av någon som grät, någon som sipprande efter andan, dess ekande ljud som speglades ut över ängen. Ljudet som blev starkare, mer tydligare för varje steg hon tog. Isadora försökte förvirrat se vartifrån ljudet kom, och ifrån vem. Den plats som sträckte sig bortom all räckvidd, så lång ögat kunde nå skymdes den eviga ängen, den felfria ängen och dess härliga påverkan.
"Hallå?" Isadora skrek gällt ut. I hopp om ett svar, i hopp om en ledtråd. "Hallå?" upprepade Isadora. Ett sting av smärta i bröstet, ett sting av ensamhet och rädsla.
Vem var det som grät? Vem var det som inte kunde höra hennes rop? Och varför kunde hon inte se någon människa? Varför var hon på den fantastiska platsen helt själv?

Det kvittrande ljudet ifrån en fågel spelades likt melodier i örat, uppenbarades ända in i hjärnan. En fågel så liten, så bortom all frekvens. En fågel så otroligt vacker, inte likt något annat. Med dess skimmrande oara och färger som gick i grönt och rött likte skimmer.
Kvittrande flög den framför Isadora, försökte få henne att följa efter, försökte hjälpa henne. Isadora kände en form av rädsla, oro. Då fågeln över huvudtaget inte alls var rädd, inte flög ifrån henne. Förvirrat försökte hon följa fågeln som kvittrande flög över ängen, dess prasslande ljud när Isadoras fötter äntrande marken. Ljudet av egentligen ingenting eller någon alls.










"Rose Garden" Isadora läste dess rödrostiga bokstäver på den vita skylten, hängandes över en atelje fyllda av rosor. Den lilla fågeln såg ut att sätta sig bekvämt till rätta över dess byggda träslag bland rosorna. Varför hade fågeln lett henne hit? Vad skulle det hjälpta? Var det vägen tillbaka, tillbaka hem?
Ljudet av någon som grät uppenbarades ännu en gång, det blev starkare med mer dragningskraft än tidigare. Engsligt gick Isadora in under ateljen och följde den lilla gröna stigen den innefattade, lämnade den lilla fågeln bakom sig. Följde dess stig bland planterade rosor och buskar som så vackert skapade en slags tunnel över henne.
Det gråtande ljudet som blev starkare, nästan ekade i huvudet för varje steg hon tog. På något sätt kunde hon känna ett sting av hopp, ett sting av att hon inte var ensam då hon kunde höra någon, en människa. Hon kunde skymta ljuset av solen längre fram, ett sting av hopp steg snabbare inom henne, ett sting av längtan att få komma hem. Komma därifrån.
Hon kände hur benen började springa allt fortare men hur hennes andning inte alls påverkades av det ju snabbare hon sprang, hur hennes ben kunde röra sig så otroligt fort i sekunderna som passerade, hur hon snabbare närmade sig ljuset ur tunneln av buskar, hur ljuset kom närmre emot henne.











Mörkgrön mossa, stora bruna trädstammar, trädens kroner som sträckte sig högt i skyn , dess gröna blad som fångades i vinden, det sipprande vattnet ifrån den rinnande dammen, dess klarblåa vatten och dess lekande lysande fiskar, dess färger som så vacker skimrade till i botten. Solens strålar som sipprade mellan stammarna och lyste upp. Skogen, en skog så vacker, så overklig. Så bortom allt annat.
Ljudet av någon som pratade klingade i öronen, någon som viskade små vackra ord samtidigt som den sipprade efter andan. Isadora såg sig förvirrat om, runt i skogens alla ändar tills hon såg det. Trädkojan. Kojan som så vackert sträckte sig högt uppe bland det röda trädet, en gungande bro som ledde ut till dess mark. Isadora kunde känna friheten, kunde känna känslan som bubblade i magen, rösten som klingade i öronen, den mörka rösten som var så nära, så verklig. Hon kunde känna hur hennes kropp fylldes med liv för varje steg hon tog, för varje sekund som passerade.

"Vad har jag gjort?",
"Allt är mitt fel",
"Du får inte lämna mig, du får inte!"


Ord som kom ut i viskningar, andetagen, dess harspliga mörka röst som förtvivlat hämta andan mellan varje mening. Isadora stog förvirrat utanför den mörka träfärgade dörren till dess trädkoja, försökte koncentrerat höra vad personen sa, vad som hade hänt. Små lätta knackningar emot dörren, hon kunde själv höra hur det ekande ljudet sprida sig längs väggarna innuti. Hon kunde höra den viskande rösten fortsätta utan avbrytning. Hur hon gång på gång knackade högre och högre men inget svar.

"Jag behöver dig Isadora"

Isadora stannade chockerat till, då hon var påväg att knacka än en gång, den röst som så bekant viksade hennes namn, den röst som var så bekant fast endå inte. Hon kunde inte komma ihåg vart hon hört den förut. Vem det var som pratade om henne.
Snabbt slog hon upp dörren i all hast, såg sig förvirrat om i den lilla träfärgade kojan, såg alla dess ljus som så vackert var placerade runt om alla hörn, dess mörkgröna kuddar som var placerade på golvet, och doften av vanilj som snabbt nådde hennes lungor. En känsla av värme spreds inom henne, en känsla av trygghet.

"Kom tillbaka till mig"

Den viskade rösten uppenbarades än en gång, hon kunde känna beröringen som spreds på hennes handled. En konstig och förvirrad känsla, hon kunde känna hur någon drog sin hand över hennes men hon kunde inte se något. Men Hon kunde känna. "Hallå?" ropade Isadora förvivlat. Det var stunden hon väntat på, stunden att ha funnit hjälp, någon som kunde ta henne häirfrån, hjälpa henne hem.


Sittandes i ett hörn, sittandes för sig själv,
Den mörka brunbrända hyn, dess tindrade ögon och mörka kalufs, det felfria perfekta leendet och dess klingande skratt. En person som alltid varit så vacker, alltid varit så egen fast endå så otroligt speciell. En person, som betytt så fruktansvärt mycket i hennes liv, som fortfarande betyder mycket. En person som hjälpt henne, som fått henne att älska. Justin Bieber.
Isadora kunde känna glädje tårarna som sipprade nedför hennes puffiga kinder då hon upptäckt att det var han som pratat, att det var hans röst hon hört. Och nu var hon här, tillsammans med honom igen. Men varför fick hon då känslan av att det var något som inte stämde??

___________________________________________________________________________________________


Vad tycker ni om Isadoras pespektiv? :)
Det dyker upp en del2 till denna lite senare idag, så håll utkik och tills dess ge mig feedback om detta kapitel. För det är som sagt åt er jag skriver.

Förresten, jag ber om URSÄKT då jag råkat skrivit fel på förra kapitlets rubik, då det stod att det var part1. Men det är det alltså INTE. Utan nu kom ett alldeles nytt kapitel och ur Isadoras perspektiv som lovat :).