~~ 1 månad senare ..


"Vi behöver prata" Justin hajade till av den mörka rösten i dörröppningen, rösten som kom ifrån Scooter. Långsamt höjde Justin upp blicken ifrån den tilltufsade sängen. Sängen han legat i dag ut och dag in i, nu i nästan en månad. Så många tårar som där spillts, så många tankar som uppenbarat sig. Känslan av livlöshet som spreds varje gång det var en ny dag. En ny dag utan Isadora. I väntan på hopp om ett samtal ifrån sjukhuset som berättade att hon vaknat. Men hittils hade det inget kommit.
"Finns inget att prata om.. " Justin sa samma mening han sagt varenda gång någon kommit in och försökt prata med honom. Han hade inget att säga, det fanns helt enkelt inget att säga. Han var tom på ord. Ingenting hade någon mening utan Isadora. Han såg ingen glädje i någonting utan henne.



En månad hade passerat sedan Isadora varit med om bilolyckan. En månad Sedan hon hamnat i koma. Bilolyckan som uppstod efter att Isadora förtvilat sprunigt ifrån Justin i tårar och lämnat honom med orden "det är bäst om vi skiljs åt" . Ord som fortfarande inte tycktes ha någon verklig mening. Som inte var verkliga. Som om någon tvingat henne till och säga det. För Justin visste att hon behövde honom minst lika mycket som han behövde henne. Tillsammans var dem inte två individer, tillsammans var dem en.
Varje dag hade Justin besökt henne på sjukhussängen. Förklarat sin kärlek till henne, berättat att hon måste kämpa, finna vägen tillbaka. Han hade gått till kyran, bett för henne. Bett att hon ska vakna. Komma tillbaka till honom. Men hittills hade ingenting hjälpt. Det spelade ingen roll vad han gjorde så tycktes det bara gå utför. Men Justin ville inte ge upp hoppet, han ville tro på att hon skulle komma tillbaka till honom när hon var redo.
Justin klandrade sig själv för vad som skett, spelade ingen roll vad människor omkring honom sa, han tog skulden på sig om att allt var hans fel, Han borde inte ha låtit henne gå den dagen för en månad sedan, han borde ha stoppat henne. Borde ha vetat bättre. Och nu insett att det egentligen var han som borde ligga där och inte hon.


"Du vet att du inte kan ligga här förevigt Justin.." Scooter gav ifrån sig en hejdlös suck medans han strosade fram emot den nedfällda persiennen vid fönstret. Justin kände hur tårarna var påväg att falla när han försökte ta in vad Scooter sagt. "Om det är det som krävs så gör jag det" nästan viskade Justin fram.
"Jag vet att du har det svårt Justin.." började Scooter försiktigt innan Justin stoppade honom, "Du vet inte ens vad ordet svårt betyder så var tyst" Justin höjde rösten emot Scooter därifrån han låg. Han hörde Scooters fotsteg som kom allt närmre sängen och kände hur den sjönk ned när han satt sig, "Allt jag ville säga var att du måste försöka få in att det finns risker, risker som medför att hon kanske inte vaknar" sa Scooter stumt.
Justin satte sig hastigt upp ur sängen, drog på sig sina gråa mjukisbyxor, såg på Scooter med ilska i ögonen, kände hur hans tänder började gnisla, kände hur hans puls ökade och hur hans höger hand började darra av ilska, smärta. "Säg aldrig så till mig igen, fattar du?" nästan skrek Justin i ansiktet på Scooter, som uttrycktes till mer ett påstående än en fråga. "Ta det lugnt grabben.." Scooter höjde försiktigt händerna och såg på Justin med ett oskyldigt uttryck. " ..Jag menade inget illa. Jag sa bara att det finns risker".









"Justin!"


"Justin!" Rose log sitt vanliga varma leende då hon öppnade dörren hemma hos familjen Hilton. Ett snett leende spreds på Justins läppar då hon vänligt släppte in honom. "Vad för dig hit? Richard är inte hemma" sa hon vänligt då dem båda gick emot det enorma köket. Doften av grillad kyckling och currysås spreds i rummet och det luktade ljuvligt. Justin kunde känna hur hans mage för första gången på en månad kurrade till. Matlusten som snabbt försvunnit iochmed att Isadora inte funnits där, som medfört att Justin magrat ovanligt mycket. Hans muskler som försiktigt tynade bort för varje dag som passerade och ersattes med beniga revben och ryggradens alla kotor som sticker ut nästan för mycket. Justin kan inte direkt säga att han är stolt över sig själv.

Eller hur hans sätt att leva förändrats. Men när man är så fruktansvärt olidligt kär i någon, har sådana känslor som inte ens går att beskriva i ord, sådana känslor som Justin har för Isadora och nästintill mister den personen, är det som om hela ens värld rasar samman, som om man inte finner någon väg ut ur mörkret.
"Jag ville bara komma hit.." Justin log snett, "..Det känns mer som hemma här" lade han sedan till. Rose log varmt och ställde fram ett stort vitt fat med nygrillad kyckling och spett av grillade gönsaker. "Hungrig?" undrade hon och Justin nickade uppspelt. Som en person som inte fått ordentlig mat på flera månader, och det kanske var precis så det var.

__________________________________________________________________________________________


Vad tycker ni? Gillar ni hur denna novell är påväg att utvecklas? Dela gärna med er av era tankar och åsikter.