"Gör det något om jag går in i Isadoras rum?" frågade Justin snabbt. Rose såg genast på honom med ett chockat uttryck, därifrån hon satt mittemot honom vid det vita runda bordet och läste ur en inredningstidning. Hon nickade försiktigt," Självklart". Justin log snett till svars och plcoakde med sig tallriken ifrån bordet och ställde den i diskmaskin, innan han med små försiktiga steg begav sig ut ur köket, "Förresten.." Justin stannade upp hastigt i dörren, Rose såg förvirrat fram bakom tidningen, "Tack för maten, det var jätte god" sa Justin och log snett. Rose nickade lätt, "Ingen orsak vännen".




Dess vita väggar med ett mönster i en nyans av guld, golvet täckt i vita mattor med kort lugg, den stora blanka tv:n som så enkelt brydde den stora väggen , den stora röda soffa som så välplacerad stod framför den och den säng med dess vita träslag och fluffiga sidentäcke. Tavlor över sängen som gick i färgerna rosa med en stor ros i varje. Isadoras rum, rummet Justin aldrig tidigare varit inne i. Det som så vackert och felfritt speglades i hans näthinna. Justin kunde känna doften av hennes parfym som fortfarande låg i luften. Smärtan i brösten som kom tillbaka, prövandes och hålla tillbaka tårarna som var påväg att rinna. Han försökte vara stark.
Med små skritt gick han försiktigt över dess stora ytor, kände hur hennes doft sipprade in i lugnorna. Försiktigt la han sig ned i den välbäddade sängen och såg upp i taket. Hans händer som försiktigt utvidgades över hela ytan och fingertopparna som nuddade det välstrukna tyget.

"Behöver du något?" stämman ifrån Rose hördes ifrån dörröppningen, Justin såg upp mot henes håll därifrån han låg och försökte kontrollera alla de känslor som sköljdes över honom, försiktigt skakade han på huvudet. Rose nickade lätt och ett snett leende spreds på hennes läppar. "Ett tips, kika under huvudkudden. Jag tror du finner något hon skulle önska du fick" sa Rose och med det stängde hon den öppna dörren bakom sig och lämnade en förvirrad Justin bakom sig.











Dagboken. Omtumlat satt Justin med den bok i famnen han en gång givit till Isadora. Det Rose sagt åt honom att söka efter, som han nu funnit. Den rosa dagbok med dess silvriga text "My Secrets" på framsidan. Det silvriga lås som innfattade den hjärtformade nyckeln Isadora alltid bar runt halsen. Men nu behövdes ingen nyckel, dagboken som nu fortfarande öppen.
Nyfikenheten spreds inom Justin, han ville veta, veta vad hon skrivit, hennes tankar, hennes känslor. Då hon lovat att verkligen öppna upp sig i denna bok. Men samtidigt sköljdes han över med ett sting av ångest. Kunde han verkligen öppna dagboken? Läsa Isadoras värld i ord? Skulle hon isåfall någonsin få veta? Och varför var det så att Rose bett honom att kika under kudden så han skulle finna den?
En våg av minnen översköjdes av Justin, minnen kom tillbaka. Särtan som triggades upp, paniken som sakta började krypa fram. Justin skulle aldrig komma att kunna förlåta sig om Isadora inte vaknade upp igen. Aldrig skulle hans liv bli detsamma, utan henne.


"Maj 13th
Idag tog tog Justin med mig till vad som kom och bli den vackraste plats jag någonsin sett, en plats så otroligt vacker utan dess like. Tillsammans gick vi hand i hand genom den lilla gröna stigen som tillslut visade sig vara vägen till den vackraste bergsklippa jag någonsin sett. Med en utsikt som så vackert sträckte sig över hela Los Angeles, att man kunde se ända till stranden, nästan kunde se det klarblåa havet som sträckte sig lång bort i horisonten. Jag fortsatte att upprepa hur otroligt vackert det var, Justin skrattade dovt åt mig och såg på mig med den intensiva blicken jag älskat sedan första stund, varsamt sträckte han sig emot mina läppar, jag kände den klara brisen nudda min kind när han viskade försiktigt, att det var vår plats.

Med en stor rosbukett innefattande hela 20 vackra stora rosor sitter jag här nu vid sängkanten och skriver. Mina tankar som alltid verkar att leda emot Justin. Tankar som alltid brukar leda emot vilken tur jag egentligen haft, vilken underbar vändning mitt liv har fått, hur jag för första gången i mitt liv känner mig lycklig. Jag tackar Justin för allt det, det är allt tack vare honom. Utan honom i mitt liv vet jag inte vad jag idag hade gjort. Vem jag hade varit med eller vem kunnat lita på.
Med Justin i mitt liv är jag fulländad. Han är så mycket mer än en popikon som lagt sin karriär på hylla, han är en underbar person med en personlighet att dö för. Hans sätt att få en människa att känna sig vacker, speciell utan att ens behöva göra något, hans sätt att se på människor utan att döma. Hans sätt att få mig lycklig. Om jag kunde skulle jag ge honom världen, för det är precis det han är värd.

Vår tid tillsammans har inte varit lång, endast några få månader. Men tiden tillsammans med honom har varit den bästa i hela mitt liv. Jag ångrar inte en skund jag spenderat tillsammans med honom. Han får mig alltid att skratta och le, får mig alltid att vilja göra spontana saker, får mig att vilja hjälpa människor, får mig att bli en bättre person. Jag önskar bara han förstod ur mycket han betyder för mig, jag vill visa hela världen hur tacksam jag är för honom. Men jag kan inte. Och jag skulle aldrig göra något för att såra Justin. Så jag får försöka visa honom, visa honom hur tacksam jag är. Hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag verkligen älskar honom, för den han är..
En kärlek så starkt vuxit för honom, känslor min kropp aldrig tidigare känt. Hur hans sätt att se på mig får mig knäsvag, hur han varje dag berättar hur vacker jag är även om jag kan gå runt i mjukisbyxor och osminkad. Hans sätt att hålla om mig, le emot mig. Ja, en kärlek så stark att det skulle ta mig flera år att beskriva den.
Allt jag önskar är att få höra honom säga att han älskar mig. På så sätt vet jag att jag alltid kommer att finna min väg tillbaka, tillbaka till honom. "




Tårar efter tårar rann sakta nedför Justins kinder. Dagbokens vita sida som var påväg att drunkna i tårar. Justin läste varje liten rad Isadora skrivit om den dagen han tagit med henne till den bergsklippan, han läste hur hennes känslor för honom alltid växte starkare och det var först nu Justin verkligen förstod att Isadora älskade honom lika mycket som han älskar henne.
En kärlek så stark ellan dem båda, en kärlek som var så mycket mer än en tonårskärlek. Det var äkta.
Synen som försiktigt suddades ut då ögonen vart fyllda av vatten. Varenda liten mening som så starkt tog plats i hans hjärta. Som fastnade på näthinnan och spelades upp om och om igen.
"Allt jag önskar är att få höra honom säga att han älskar mig" Justin läste den lilla meningen om och om igen, han kunde inte få in varför han inte sagt det till henne. Varför han inte berättat hur ycket hon betyder för honom, hur mycket han behöver henne i sitt liv.


Justin hörde stämman av Richard ifrån nedervåningen och förstod att han var hemma, att det var dags för Justin att gå. Han ville inte vara till besvär. Ville inte tränga sig på.
Justin försökte snabbt att rätta till efter sitt dås av pappaer som fallit ut ur dagboken, så många papper att det tog Justin några minuter att förstå att det inte bara var papper, att det var sångtexter skapta av Isadora.
Samtidigt som Justin fattat tag i ett sångpapper hörde han det knarrande ljudet ifrån trappan och rösten ifrån Richard som blev allt tydligare. Av ren impuls stoppade Justin snabbt dagboken tillsammans med det sångpapper, torkade tårarna och log ett besvärat leende emot Richard som klev in i rummet.
"Hej grabben, vad för dig hit?" Richard log svagt och såg iaktaget emot Justin. "Inget speciellt egentligen, jag skulle precis gå" sa Justin och såg sig försiktigt om i rummet så han inte missat något.
Justin hade en plan, en plan han var fast besluten om att fullfölja, det var nu eller aldrig.

____________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni? Vad tror ni Justin har för plan? :)

Tack för allt ert stöd, ni anar inte hur mycket det betyder! (: