"Nå?" Scooter satt väntandes i köket då Justin kom tillbaks hem, han hade förlorat Isadora. Det var nog det enda som snurrade i hans huvud, allt dem båda gjort tillsammans spelades upp i huvudet likt ett bildspel, varenda minut dem spenderat tillsammans, alla ord dem båda utbytt, Justin mindes allt. Varenda litet ord. Varenda liten rörelse, varenda liten beröring.
Han såg armbandet som dinglade på handleden, kände hur tårarna började komma krypandes tillbaka, hur smärtan innuti blev outhärdig. Justin klandrade sig själv, han var inte värd Isadora. Hon förtjänade någon så mycket bättre, någon hon kunde lita på.
"Vad tror du?" Justin undvek den dömande blicken ifrån Scooter samtdigit som han kastade telefonen på bordet framför honom. "Det gick så bra alltså.." Scooter skrattade lätt, grabbade tag i telefonen och la den återigen i sin ficka. "Vad var det som egentligen gick fel?" Justin satte sig med ett suck på den svarta barstolen, han kände hur Scooters ögon vilade på honom men kunde inte förmå sig att möta hans blick. Allt var egentligen ett missförstånd, Isadora hade fått för sig att Scooter skulle ta Justin ifrån henne. Att han aldrig med skulle kunna träffa henne. När han väl fått en chans om att få sitt liv tillbaka var han nu inte så säker på om det verkligen var det han ville, om han verkligen var redo. Justin behövde Isadora, han behövde henne vid sin sida, hennes stötte, i enkelhet bara hennes närhet. Han kände sig halv utan henne och tillsammans klev dem ihop likt en pusselbit. En perfekt sådan.
"Jag tror hon missufattade allting..." Justin drog en djup suck, ".. Att hon fick för sig att du skulle ta mig ifrån henne, efter allt vi gått igenom.." Justin sökte efter Scooters blick, blicken som inte sa något, inget medlidande, ingen glädje, bara tomrum. "Jag behöver henne Scooter.. Lika mycket som hon behöver mig" Justin ved blicken, han kunde inte förmå sig att ens se på Scooter. Scooter var inte rätt person att prata känslor om, det hade han aldrig varit. Justin hände hur hjärtat började slå ojämna slag, hur hans röst nästan vek sig bara av tanken på Isadora. Allt gjorde så fruktansvärt ont, hela kroppen, ända ut i benmärgen.
"Justin.. Du mste förstå att jag kom hit av en anledning. Det har tagit mig flera månader för att ens försöka få synen av dig.. Ingenting på månader.. Det var tills du dök upp på framsidan i alla skvallerblaskor runtom hela världen tillsammans med Isadora som jag började få upp spåret, och på så sätt kunde hitta henne, då jag är god vän med hennes far..." Justin hejdade Scooter, Justin hade egentligen bara en sak att säga honom. Han visste att det betyder affärer, att han ville ha tillbaka Justin, vara hans manager. "Jag gör ingenting utan Isadora vid min sida" Justin drog en röd linje, som ett riktigt uppvaknande. Att allt skulle gå enligt honom om det skulle bli någon nästa gång i rampljuset. Det var Isadora som var tvungen att finnas där om det ens skulle komma upp på tal om en comeback.
Scooter såg förvirrat på Justin, följde hans rörelser då han gick emot kylskåpet för att hämta vatten och sedan tillbaka till barstolen, "Justin skärp dig! Hon är väl ingen lek!?" väste Scooter ut. "Jag älskar henne Scooter, jag behöver henne. Men hon vill aldrig mer se mig!" skrek Justin ut emot Scooter innan han gick ut ifrån köket. Tårarna som nu började rinna allt mer, smärtan i bröstet som var påväg att bli outhärdig.Dem konstanta bilderna i huvudet som ploppade upp, alla minnen, alla skratt, alla fina stunder dem båda haft tillsammans på bara några månader. Så mycket dem gått igenom, tillsammans. Justin var inte redo att släppa henne, inte redo att gå skiljda vägar. Dem båda var menade för varandra, Justin var fast besluten vid det, dem båda hörde ihop. Det var något Scooter Braun skulle bli tvungen till att få in.
















Stora vida rum, väggar som gick i en nyans av ljusgrönt och vitt, vita stenfärgade golv och ljusrör som lös i färgerna vitt och gul. Mellan gröna uniformer och vita rockar med namnskyltar. Väntrummet som innefattade endast några lädergröna fotöljer och ett vitt bort med skvallertidningar, en hörna som bestod av leksaker och en grön bilbanematta. Rose kände mycket väl igen sig, hon såg folk som rusade förbi, men hon uppfattade inga ansikten. Familjer som oroligt yrade omkring i väntande på svar från olika doktorer.
Sjukhus har en speciell doft, ett speciellt utseende. Det går egentligen inte och förklara den känslan man får när man kliver innanför dörrarna på ett. Känslan man får då man redan äntrar entrén på akutavdelningen, då man omgivs och får en känsla av sorg. Kanske en viss glädje men mestadels sorg. Att man befinner sig i närheten av olika operationsrum, där människor kan dör i löpet av en sekund på ett blankt bord om något går snett. Då känslan av sorg, smärta och blod tryckt innanför bröstet. Man finner egentligen inte några ord, minutrerna av väntan. Väntan på en doktor som berättar hur det gått, man kan i löpet av en sekund förlorat en vän, ett syskon, ett barn eller en förälder. Man kan i löpet av en sekund ha återvunnit en själ, som fått en andra chans, som funnit vägen tillbaka av gud.

Rochard snörplade till vid sidan av rose i den gröna fotöljen, han ögon så blodsprängda, hans hjärta i kras. Rose sköt försiktigt över en näsduk och kände hur sorgen överöstlades på henne. Inga ord fanns att förklara den situation dem båda befann sig i. Rose såg på sin käreste, Richard som såg så otroligt krossad ut. Då hon egentligen inte behövde säga något, bara finnas där. Stötta honom. "Det kommer gå bra" Rose gjorde ett försök till att lugna honom lite, ett snett ansträngt leende och en nickning kom från Richards håll då han torkade sig runt ögon och näsa. "Kom" richard öppnade armarna, i en gest till omfamning som Rose besvarade.
En värmande kram, en trygghet. Rose hade inte för en sekund tvivlat på att Richard var den rätte för henne, han var någon hon varit förälskad i, i många år.
Rose strök Richard försiktigt över ryggen, hon kände hur han sipprade efter andan på hennes axel, hur hans tårar fortsatte att rinna. Folk som passerade, så oberörda av vad som pågick. Så långt borta men endå så nära.
Rose kunde skymta skvallertidningarna liggandes på bordet vid sidan av Richard, hon hade lärt sig i tdigt år att dem inte var något att lita på, att det bara var massa rykten folk hittade på för att tjäna pengar. Men nu var det inte det som fångade hennes uppmärksamhet, det var tidningen med Isadora på framsidan som tog uppmärksamheten, Isadora tillsammans med Pojken.
Pojken som förmodligen var helt ovetande vad som pågick, vad som hänt Isadora.
Pojken vid namn Justin Bieber...


_____________________________________________________________________________________________

Tack för alla era fina stöttande komentarer, det är pågrund av er jag tar mig tid till att skriva!
Hoppas det lever upp till era förväntningar!

Vet att någon/några utav er vill att dem skulle bli sams och bli ilag igen, men jag ville ge novellen lite nytt liv. Inte bara att dem är sams hela tiden och det går som på räls!
Känns som om det har blivit lite mycket sånt, men jag kanske har fel?

Vad tror ni har hänt? :) RÄTT GISSNING FÅR EN FEEEEEEEEEEEEET LÄNK! :)



ps. Tycker det är jättekul att ni säger ifrån vad ni tycker/vill ochsåvidare iallafall :)!
Kram på er alla fina!