"Vad hände?!" Rose kunde höra rösten ifrån den unga pojken, inrusandes bakom dörrarna. Hans blick antydde så mycket mer än sorg, det var rädsla, rädslan över vad som hänt Isadora. Rädslan över att han inte varit där. Rose kunde se det, av att se på hon en ynka sekund.
Rose hade tidigare bara skymtat den unga mannen bakom ett par mörka glasögon några månader tidigare, hon kunde nu se vilken man han blivit, hans hår var kortare, hans hy var brunare och hans axlar bredare. Han var en fin ung man. En man Isadora blivit kär i. Älskade.

Richard reste sig hastigt upp ur den gröna fotöljen, han som tidigare inte träffat honom, inte träffat den unga man som fångat hans dotters hjärta, inte träffat den unga mannen som hjälpt Isadora, fått henne att se livet ur ett nytt perspektiv, ett bättre. Fått henne att älska. På riktigt.
"Vart är hon?" Den unga mannen, Justin, nästan skrek ut i den ekande lokalen, vänthallen. Han såg sig förvirrat omkring, såg oroligt omkring på all personal som omringade honom, i väntan på svar, i väntan på att någon skulle säga något.
"Är det du som är Justin?" Richard tog säkra kliv fram till Justin, Justin som så oförmöget inte såg intresserad ut, endast i väntan på svar om Isadora. Ignorerade Richard, ingorerade hans fråga.
In genom dem vita fjärilsdörrarna med runda fönster kom en välklädd man, lika frustrerad som Justin. Han såg sig förvirrat omkring, sökte efter läkare, sökte efter information.
"Scooter!" utbrast richard och mannen, Scooter hajade snabbt till. Han fick ett lättnat ansiktsuttryck och Richard gick emot honom, tillsammans klev dom en bit bort från Justin. Richard som egentligen visste lika lite som Justin, Richard som så smärtsamt försökte hitta kraften att stå på benen försvann med Scooter ut genom dörrarna.

Rose såg hur Justin förtvivlat bras i gråt, hur hans krafter inte längre orkade, hur hans ben vek sig och han hamnade på golvet i sittande position, hur han drog igenom håret med båda sina händer, hur han snyftade, hans andning som ekade i hela lokalen, hur han sipprade efter andan, efter luft.
Rose visste inte om hon skulle låta honom vara ifred eller om hon skulle gå fram till honom, det gjorde ont i henne att se honom sådär, sårbar och ovetande.

"Hur går det?" Rose gjorde en anstas att få kontakt med Justin, hon hörde hur han gjorde ett försök till att lugna ner sig, hur han torkade tårarna som fortsatte rinna med tröjärmen. "Vad hände?" sa Justin harspligt och såg upp emot Rose därifrån han satt, hon såg hur hans ögon var lika eldröda som Richard, hur fruktansvärt ont han måste ha, sådan smärta. "Jag vet lika lite som dig" försökte Rose prövande, försökte kontrollera sin röst och inte låta den vika. Hon ville inte orsaka mer smärta än vad som redan var. "Kom, sitt här borta" Rose sträckte sig efter armen på Justin som vänligt gjorde som hon sa och tillsammans gick dem bort till dem gröna fotöljerna.

 "Jag heter Rose" Rose sträckte vänligt fram handen emot Justin som nu lugnat ner sig en aning. "Jag heter Justin" svarade han och skakade vänligt. ".. Jag vet" log hon vänligt. Justin såg förvirrat på henne "Vi har träffats" sa Justin sedan, då han ordentligt sett på hennes ansikte. Rose nickade lätt, "Och du är den unga mannen som stulit Isadoras hjärta.." log Rose , "Den unga mannen hon älskar" lade hon sedan till och såg hur Justins eldröda ögon fick ett skimmer, hur hans leende sträckte sig med kinderna och hur hans kinder blev rödpromsiga.



* * * * *




En äldre man iklädd i en mellan grön dress kom in i väntsalen fortfarande iförd handskar och munskydd. Justin kunde skymta stäng av blodfläckar på den annars felfria dressen då dem alla reste sig upp dräifrån dem satt. Mannen såg förtvivlat på dem, en känslolöst ansiktsuttryck och bad sedan vänligt att få prata med Richard.
Justin studerade varenda liten rörelse dem båda gjorde, han följde rytmen på läkarens mun och försökte höra vad han sa, vad som hänt.
Rose tog ett fastare grepp om Justins arm och han kände hur paniken började slå i honom. Sekunderna som passerade likt år, den olidliga tystnaden, hur väntan blivit outhärdig, smärtsam, frustrerande.


Justin hörde hur Richard upprepade ordet Koma, hur doktorn såg på honom med bekyrad blick, hur Richards värld rasade samman, hur hans ben snabbt vek sig och hur doktorn tog emot honom. Gråtandes i hans famn.
 
Justin kände hur tårarna började rinna på samma sätt, hur hans hjärta bultade i bröstkorgen, hans ögon såg svart. Som om hela rummet plöstligt suddades ut, allt gav vika. Justin hamnade i Rose famn och lät sig gråtas ut över hennes axel, han kände hur benen nästan vek sig och hur hon förbryllat gjorde allt för att hålla kvar honom i stående position, hur Scooter stod snett bakom honom och hjälpte bäst han kunde.
Utan Isadora spelade ingenting roll, han var ingenting utan Isadora.


"Vart är hon?" Justin sipprade efter andan mellan orden han sa, "Vart är hon?" skrek han högt ut och använde all sin kraft för att kunna stå rakt. Hans blick sökte sig emellan Scooter och Rose som skakade lätt på huvudet och såg på honom med oroad blick.
Med snabba steg gick Justin emot doktorn, doktorn som hade svaren.
"VART ÄR HON?" han såg ilsket på Doktorn, ilsket över att inte fått veta, ilsken över frustration, ilsken över att inte kunnat göra något. Ilsken över att inte varit där när Isadora behövt honom.

__________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni om att få läsa ur Rose perspektiv? :)

Nästa kapitel kommer att vara ur Isadoras perspektiv, det kommer vara lite annorlunda, men jag tror och hoppas ni kommer tycka om det :)!

* * *

Kul med alla gissningar och fina kommentarer, keep it up! Det är för er jag tar mig tid till att skriva, ni får mig alltid på bra humör med era fina kommentarer! :)

Rätt svar på frågan om vad som hänt var en söt tjej som heter Maya Lindberg,
som var först med att gissa på bilolycka! :)
FEEEEEEEEEET LÄÄÄÄÄÄÄÄNK TILL HENNES BLOGG!!