Isadora hade förstått när hon valt att vara med Justin att någon dag skulle det komma en sådan dag då Justin skulle bli tvungen att komma tillbaka till verkligheten. Att dem båda inte kunde fortsätta att leva i den fantasivärld dem levt i sedan dag ett. Att Isadora alltid kunnat räkna med att Justin skulle vara hemma och vänta på henne när hon slutat skolan, att Justin var den person hon alltid kunde räkna med skulle finnas där. Isadora hade förstått att någon dag skulle en man likt scooter komma in i deras liv och förstöra det dem haft, det dem båda så länge byggt upp.
Men Isadora hade helt enkelt inte velat inse att det faktiskt en dag skulle ske. Hade hon helt enkelt inte velat vakna upp ur den fantasivärld hon levt i? Hade hon trott att det alltid kunde pågå såhär? Var det nu det var dags för Scooter att ta Justin ifrån Isadora? Att han skulle dyka upp från tomma intet och förstöra allt?

Isadora hade inte haft mage att stå kvar där tillsammans med Scooter. Hon ville inte se honom, hon ville inte lyssna på vad han hade och säga. Hon ville inte höra honom säga att Justin nu skulle följa med honom.
Hon hade bara sprungit därifrån, lämnat dem båda bakom sig och bara sprungit inte likt något tidigare. Sprungit ut ifrån huset till sin bil och snabbt åkt därifrån, hon ville bara bort. Bort från allt. Tårar som fortsatte att rinna nedför hennes kinder, smärta i bröstet. Och oron över att mista någon hon älskade.
Hon hade inte brytt sig om vad som pågått runtomkring henne att hon helt enkelt inte sett att det faktiskt stått en bil utanför Justins hus då hon tidigare kommit dit. Hon hade varit blind och helt enkelt missat den. Allt som hade spelat roll var Justin. Det var alltid Justin.

Ensam, rädd och ledsen satt Isadora bakom ratten, tårarna som hela tiden fortsatte att rinna, mobilen som fortsatte att plinga. Samtal efter samtal, meddelande efter meddelande som fortsatte strömma in, alla från Justin. Mobilen som låg nedkastad på golvet på passagerar sidan, en lätt spricka som nu prydde skärmen syntes då skärmen fortsatte att lysa. Hur ycket Isadora än ville svara, få höra av Justin att allt skulle bli bra så kunde hon inte. Hon var rädd för att det inte skulle bli svaret hon skulle få, hon var rädd att det hon trott faktiskt var sant. Att justin nu skulle följa med Scooter. Bort från Isadora, bort från det dem hade.




Den folktomma parkeringen Isadora stod vid, den folktomma stranden som syntes snett nedanför, den nu mörka vattnet och den mörka himlen. Allt såg så dystert ut, så mörkt och övergivet. Isadora hade åkt långt bort, nästan så långt att hon inte hade en aning om vart hon själv befann sig. Ingenting hade spelat någon roll.
Isadora drog ned det beiga solskyddet, solskyddet som dolde något så vackert hon själv låtit sig placera där. En bild så vacker, som gjorde på ett sätt att hon visste att Justin alltid fanns där. Den bild dem båda låtit sig fotas för någon månad sedan då dem båda spenderat en hel dag på Justins bakgård, bara dem två tillsammans.
Då Justin gång på gång fått smort Isadoras rygg med solskydd, då dem legat på varsin handduk i gräset och kunnat prata om allting som ploppade upp i huvudet, låtit musiken ifrån radion spela kärlekslåtar om och om igen, då justin så snällt hämtat vatten gång gång gång, gjort enorma frukttallrikar med exotiska frukter, och då dem tillsammans lekt i vattnet i poolen. Utdelat djupa kyssar och smekningar. En dag Isadora alltid kommer att minnas, en dag som alltid kommer att betyda mycket för henne. Då det bara var hon och Justin.
Tårarna som fortsatte att rinna nedför hennes kinder när hon såg på det fina kortet på dem två. Det kort som blivit en aning slitet, men fortfarande var så vackert.
Det var nog inte förens nu, när Isadora var själv,övergiven och rädd, rädd för att verkligen förlora Justin, killen som hjälpt henne igenom så mycket, som hon delat så otroligt mycket med. Det var först nu som Isadora verkligen insåg att hon älskade Justin, hon älskade killen i dem lila supras av hela sitt hjärta.


* * * * * *

Justins Perspektiv


"Vad hade hon trott? Att ni skulle leva i denna fantasi värld förevigt?" Stämman från Scooter började få Justin riktigt arg. Visst var han glad att Scooter nu var tillbaka i hans liv, att dem skulle upperätta en plan om framtiden. Men samtidigt var han så fruktansvärt orolig och enslig över Isadora. Över vart hon var, vad hon gjorde, hur hon kände.
"Du förstår inte, det är tack vare henne jag fortfarande är vid liv" Justin gick oroligt omkring i små cirklar i det stora köket samtidigt som Scooter satt lugnt och sansat på köksstolen och stirrade ut i tomma intet. Isadora som fortfarande inte svarade i mobilen, ilskan som började koka inom honom för varje signal som gick fram då han gång på gång försökte ringa. Justin började oroa sig över att hon skulle göra något dumt. Och att det då skulle vara Justins fel som inte var där och stoppade henne. Att han inte var där och stoppade flickan som hjälpt honom, som fått honom på fötter igen. Som gav honom hopp och som gav honom kärlek när ingen annan gjorde det.
"Hjälp mig att förstå detta rätt, Är det hon som är dotter till Richard Hilton?" Den otroligt dumma frågan ifrån Scooter fick Justin att reagera, hur han egentligen kunde sitta där lugn och sansad när Isadora var borta. Han stirrade sint på Scooter som förmodligen sett hur han reagerat, "Är hon det?" frågade Scooter än en gång. "Men jaa, vad är det med det?" Undrade Justin förvirrat samtidigt som signalerna fortsatte att gå fram till Isadora, fortfarande inget svar.
Scooter reste sig upp från stolen och plockade fram sin mobil ur kavajfickan, "Här" sa Scooter och vinklade mobilen emot Justin som förvirrat såg på skärmen som innefattade en stor karta över Los Angeles och en stor röd plupp som fortsatte att röra på sig, norrut. "Isadoras bil är den röda pluppen" förtydligade Scooter när Justin sett på honom förvirrat. "Har du låtit bugga hennes bil?"Frågade Justin argt och såg bort från skärmen vidare på Scooter. "I nödfall" sa Scooter lugnt.
Justin grabbade snabbt tag i bilnycklarna från köksbänken och tog mobilen ur Scooters hand och skyndade sig ut ur Huset, med en ropande Scooter efter sig, undrandes över vad han skulle göra. Men Justin kunde inte bry sig mindre, Ilskan kokade i honom över Scooters beetende, men just nu spelade det ingen roll, inget annat spelade roll nu.
Justin såg armbandet som prydde hans handled, en sting av smärta i bröstet utvecklades häftigt, det armbandet som verkligen bekräftade att Isadora var värd så mycket mer, som bekräftade att Justin var tvungen att få tag i Isadora, innan det var försent. Och Justin hade förlorat henne för all framtid.

____________________________________________________________________________________________

Sådärja, nu känns det som att det börjar hända lite grejer :) Vad tycker ni?

Part2 ´på denna dyker upp ikväll då jag nu ska till norrköping för att köpa ny bil :)
KRAM PÅ ER ALLA FINA!