Den röda pluppen på kartan i Scooters telefon fortsatte att röra sig, allt mer, allt fortare. Justin kunde inte, hur mycket han än försökte ta reda på vart hon egentligen vart påväg, vart hon skulle.
Visaren på instrumentbrädan visade 150km/h, och fortsatte att öka. Just nu spelade inget roll, det spelade inte roll att Justin visade sig i allmänheten, eller om polisen började jaga honom, ingenting betydde något mer än Isadora. Hans hjärta började pulsera allt häftigare ju mer visaren ökade, hur fort han än susade förbi all trafik på motovägen. Isadora var det enda som fanns i hans huvud, att få ha henne i sin famn igen.
Signalerna fortsatte att gå fram, fortfarande inget svar. Och Justin kunde inte sätta sig in i hur Isadora egentligen mådde nu, vad hon egentligen tänkte. Var det kanske ett tecken på att det dem båda hade var över då hon inte svarade? Var det kanske inte det rätta att Justin nu förföljde henne? Var allt dem byggt upp borta likt vinden? Om det var så det nu var, hade Justin enbart sig själv att skylla. Det var hans fel.

Sorgen som låg väntandes i brösten, det bultande hjärtat och oron i magen. Det var bara tecken på att Justin verkligen brydde sig om Isadora, att allt detta var värt det. Hon var värd det.
Justin sneglade på kartan i telefonen och försökte ta hjälp av skyltar han snabbt passerade och försökte ta reda på hur långt bort han egentligen var ifrån Isadora, hur många mil, hur många minuter det var mellan dem. Det röda pluppen varav Isadoras bil som innan förflyttats i hög fart, började nu sakta men säkert att lugna ner sig. På något sätt började Justin hinna ikapp, och han kunde skymta av skyltarna och kartan att det inte alls var långt kvar.
Att det nu var nära.
Justin gjorde ett sista försök att ringa till Isadora, med blicken fäst i vägen och det som pågick melllan dem kunde han tillslut höra hur någon i andra änden grät hysteriskt, "Isadora!" väste Justin ut, "lägg inte på" nästan bedjande han. Inte ett ord kom ifrån andra sidan luren, allt Justin kunde höra var hur Isadora fortsatte att gråta, hur hon sipprade efter andan. Smärtan i bröstet fortsatte att trycka, och det var pågrund av Justin Isadora var i denna sits. "Älskling, prata med mig" Justin gjorde ännu ett försök att få kontakten med Isadora, få henne att lugna ner sig en aning, kunna kontrollera sig. "Jag är så ledsen hjärtat" Justin kunde höra gråten i hans hals, han kunde känna smärtan i hans röst.
"J-jag kan inte Justin.." sa Isadora och harsplade efter ord, efter andan. "Nej, snälla säg inte så" försökte Justin och kunde känna hur tårarna började rinna nedför hans kinder, hur hans syn på vägen blev allt mer suddig.
Den röda pluppen började ta ikapp Justin, och han försökte förtvivlat söka efter Isadoras bil på vägen, korsning efter korsning passerade och ingen skymt av henne, med telefonen fortfarande i örat försökte Justin få kontakten med Isadora som fortsatte att harspla efter andan. "Vart är du? Vi kan prata om det" Justin gjorde ännu ett försök, inget svar. Isadora som förgäves grät i luren, Justin som fortsatte att klandra sig själv.
Han strök bort tårarna som fortsatte att rinna nedför hans kinder och det var då han upptäckte att han var några hundra meter ifrån Isadora, förgäves såg han sig omkring på det lilla området han nu befann sig, med Isadora fortfarande kvar i luren. "Älskling, prata med mig" , "Snälla, jag behöver dig" bädjade Justin. "Vad ska du med mig till? Du kommer återvända till ditt verkliga liv, och glömma mig" nästan skrek Isadora ut, "Du behöver inte mig" sa hon sedan i lugnare ton.
Justin försökte förtvivlat kontrollera tårarna som fortsatte att rinna, smärtan i bröstet och nervositeten som ökade då han plötsligt fick syn på bilen, Isadoras bil.








Stranden, så övergiven så folktom, det var där Justin kunde skymta henne, sittandes i gräset med blicken fäst över havet, den mörka natten som sakta började stiga på himlen, gatlampor som sakta började tändas allt fler och fler. Där satt hon, vacker likt en ängel. Så vacker men endå så krossad.
Hon såg på Justin med tårar i ögonen, fortfarande med luren kvar i örat. Gatlamporna som skapade ett slags lyster, speglandes i hennes ögon likt tinder som uppendbarades ju närmare justin kom. Justin tog försiktigt bort telefonen från örat och lade den i fickan, med små skritt gick han närmre och närmre där hon satt. Tårarna som speglades i varandras ögon, trycket i börstet som fortsatte att bulta och den oroliga stämningen som omringade dem. Trafiken som fortsatte att passera några meter ifrån dem på den lilla motorvägen, så obehöriga om vad som pågick, så lång borta fast endå inte. Vem som helst kunde upptäcka Justin, skapa kaos, förstöra studen mellan han och Isadora. Men justin var bestämt, han skulle inte låta något någonsin hända Isadora, han tänkte inte låta någon ta henne ifrån honom. Dem båda var menade för varandra. Dem kom upp i varandras liv för att gud ville det, det var helt enkelt ödet.
"Justin, det är bäst du går" Isadoras röst skar likt knivar i bröstet, Han kunde verkligen känna smärtan, känna hur upprörd hon verkligen var. "Jag går ingenstans utan dig" Justin försökte stå emot när rösten var påväg att ge vika, att den inte skulle brista.
Dem såg på varandra med ögon speglandes i den andre, Justin ville så gärna bara flyga på Isadora, få ha henne i sin famn, känna hennes doft, hennes pulserande hjärta slå i takt med hans, viska i hennes öra att allt skulle bli bra, men den oron som låg i luften mellan dem lät honom inte ta första steget. Han var rädd att hon skulle backa tillbaka, inte vilja ha honom.
"Hur hittade du mig?"undrade isadora, med blicken fortfarande fäst i Justins, tårarna som fortsatte att sippra denför hennes kinder, ögonvita som inte längre syntes till, som blivit utbytt av eldrött.
Justin ville inte ljuga, han ville inte vara en sådan person, men han skulle nu bli tvungen. Men hur skulle han egentligen säga hur han visste exakt vart Isadora var? Skulle han säga som det var? Att Scooter låtit bugga hennes bil med gps censor?Något sådant skulle enbart medför att Isadora aldrig skulle komma att lita på Justin, hon skulle kunna tro att Justin förföljde henne. "Vild Chansning" log Justin besvärat. "Varför ljuger du?" Isadora reste sig snabbt och såg frågandes på Justin. Justin som inte kunde förmå sig att öppna munnen, inte kunde förmå sig att förklara, tala om sanningen.
"Det blir bäst om vi skiljs åt" Isadora torkade en sista tår som rann nedför hennes kind, och lämnade Justin bakom sig, springandes, springandes emot sin bil. Justin som förtvivlat försökte stoppa henne, försökte få henne att stanna, han kunde inte förstå vad som precis hänt. Vad han precis gjort. Isadora hörde inte på Justin, ville inte stanna. Hade han förlorat henne nu? Var det kanske så att hon verkligen inte vill ha något mer att göra med Justin? Hade Justin verkligen sagt sista ordet nu, sett Isadora för sista gången?

____________________________________________________________________________________________

Förlåt att det inte kom upp något igår som lovat, kom hem väldigt sent och var helt slut!

Vad tycker ni om detta då? :)

Ni har börjat blivit lite dåliga med kommentarer, statistiken stiger för varje dag men inte kommentarerna!?

Tar gärna emot feedback