"Mamma, vad ska jag ta mig till?"

Isadora såg förtvivlat upp på den svarta natten därirån hon satt på verandan, hon sökte svar på alla dem frågor som spelades upp i hennes huvud, hon hade satt sig själv i en sits hon inte hade någon aning om hur hon skulle ta sig ur. Hon var helt enkelt inte redo fr något så stort som kärlek.
Med mängder av bilder på henne själv och justin i famnen, studerandes vartenda litet fotografi hon låtit framkalla. Glada lyckliga leenden spreds på deras läppar, busig blick och någongång tillrufsad kalufs efter någon form av skojbråk, bilderna var alla lika speciella, alla lika vackra. Det var något med dem som inte skulle kunna gå att radera.
Det fanns kärlek i Isadoras ögon på bilderna, det var ett visst skimmer och glöd hon aldrg tidigare sett hos sig själv, som hon inte ens visste fanns. Men det fanns där, och Isadora visste inte riktigt hur hon skulle hantera situatonen.
Sneglandes på den rosa iphonen vid sidan av, liggandes på det vita glasbordet. Inte ett enda samtal eller textmedelande på hela dagen hade hon fått utav Justin. Hon hade själv heller inte tordas sig att ringa. Hon var rädd för konsekvenserna, hon hade ingen aning om vad han kände eller vad hon skulle säga närhon väl ringde.
För tänk om det var så som Serena sa, var Isadora kär .. i Justin? Fanns det verkligen känslor och kemi mellan dem båda?
Än en gång såg Isadora upp på den mörka himlen, beskådade alla dess stjärnor. Omlindad i en varm filt satt hon där i natten, ensam och sorgsen, obeslutsam och förvirrad. Alla de känslor som spreds i hennes kropp, som letade sig ända ut i fingrarna och talade om för henne att göra något, göra något åt allt hon kände, inte låta sig själv ge vika. Beslutsamt försökte hon säga ifrån, hon var inte redo. Justin var hennes vän. En vän hon kysst inte en utan två gånger.

* * *

Justins Perspektiv


Jag tror inte någon kan förklara den där känslan, känslan som spelar upp sig om och om igen, känslan du får när du tycker om någon. Någon som fått dig att falla likt en fågel i det blå, någon som får dig att göra och känna saker du inte trodde var verkliga. Någon som får dig att vara dig, just den person du är och vill vara. Någon som får dig att känna dig perfekt, precis som du är.
Det var så Justin kände sig när han var med Isadora. 
Hon var något av det vackraste hans ögon någonsin skådat, han hade låtit sig själv förbländats av hennes lyster som omringade henne, för varje gång hon klev in i ett rum likt en sol. Han hade låtit sig själv drunknat i hennes ögon, dess mörka ögon som fick ett skimmer av gitter när solen låg på. Hennes personlighet som kunde få vem som helst på fall.
Justin kunde inte förstå precis vad, som fått honom att falla för henne, om det var hennes bländande varma leende som fick hela kroppen att rysa till av välbehag eller hur hon alltid kan få någon som är sårad glad igen bara av några få värmande ord eller hennes sätt att alltid ha tre skivor gurka till allt hon äter eller hur hon sover likt en ängel, så liten och sårbar. Justin förstod inte vad det var, men han hade fallit för henne, hårt.


Justin låg i den puffiga sängen med alla dess sex kuddar och bara lät sina tankar flyta, iväg mot Isadora. Den silvriga väckarklockan på nattduksbordet visade strax efter tio denna morgon, solens alla strålar letade sig in emellan persiennerna på de stora fönstren som omringade hans sovrum och Justin kunde skymta att det skulle bli en väldigt vacker och varm dag.
Justin hade inte hört någonting ifrån Isadora på ett bra tag nu och något inom honom började ge ifrån sig ett sting av oro och nervositet, han undrade om det var något han hade gjort som fått henne att backa, att släppa taget.
Justin hade helt enkelt inte alls tänkt på att han själv inte hört av sig utan egentligen bara väntat på hennes första steg. Något han nu kom att inse att det förmodligen varit en dum idé, för faktum var att han saknade Isadora, hela tiden hon inte fnns i hans närhet. Hon var i princip de enda kontakt med omvärlden som han hade. Den enda person som fick honom att fortfarande känna sig mänsklig och inte som ett vandrande lik.

- - -



Ensam i ett hus utan någon form av vuxen i närheten är nog förmodligen varje tonåringsdröm, att kunna göra och bestämma precis som man vill. Spela högsta volymen på sterion, dansa hoppa och skrika, proppa i sig massa onyttgheter och orsaka kaos i köket. Alla ungdomars dröm, utom justins.
Justin låg nerkastad i den röda soffan inne i hans "arbetsrum" , i det rum som stått orört i ett helt år. Där fanns allt som behövdes för att redigera, spela in och sjunga. Där var hans liv, hans verklighet. Den enda plats som fick honom att känna sig som en del av musiken. Justin kunde inte förmå sig själv med att faktsikt sakna sitt famla liv, sakna att sjunga och träffa sina fans. Få göra människor glada, lyckliga.



Försiktigt satte han sig ned vid det svarta blanka pianot, trevandes med fingerspetsarna över dess vita tangenter.
Läten som snabbt bildades till musik då han sökte efter de rätta noterna. Ett sting av sorg och smärta landade i bröstet för varje ny ton som kom fram och musik bildades. Han mindes så väl när han varit mindre och lärt sig att spela, hur hans mamma stått vid sidan av med ett leende, filmandes med en videokamera som hon länge sparat till just för att kunna ha dess video, som minne. Hon hon så stolt stått vid sidan av, begrundats öer sin son som själv lärt sig, lärt sig att spela alla möjliga typer av instrument.
Justin stannade upp då den vibrerandetonen i jeansfickan dånade emot hans lår.

"Jag saknar dig. Hur är det?"

Ett stort leende sköljdes över justin då han läste det mottagna sms:et ifrån Isadora. Det var så enkelt men samtidigt så betydelsefullt.
Varje dag hon var i skolan var smärta för Justin. Det fick hans tankar att altid leda emot sina vänner sedan barndom, Ryan och Chaz. Hur dem tre alltid skojade på lektioner vilket i sin tur osakade kaos med lärare, alla de timmar de spenderat hemma hos Ryan framför tv spel eller alla de gånger de spelat fotboll eller hockey tillsammans. Att dem alltid hade funnits där för honom, inte brytt sig om han ar känd eller inte. För dem var och kommer han alltid att vara Justin, killen ifrån Stratford.
Att Isadora var i skolan gav också med sig någon form av svartsjuka, justin kunde inte råför att tänka hur hon var när hon var där. Med sina kompisar. Om hon fortfarande var samma trygga och lugna Isadora. Eller om hon var den Isadora då hon de första gångerna träffat honom. Snäsig och kaxig.
Ett sting av Svartsjuka då hon förmodligen hade en hel hög med killar dräglandes efter sig, om hon gav med sig. Eller om hon på samma vis som justin tänkte att det är hon/han jag vill ha.

* * *

 

Justin kunde inte släppa tankarna som förgäves söktesig efter att vilja skriva musik, som gång på gång ökte sig efter ord som bildades till meningar. Ord som kom från ingenstans och plötsligt bildade en sång.
Det kanske inte var material som justin själv skulle kunna sjunga eller som var särskilt bra, men dom dök iallafall upp uta anledning, och kanske var det precis därför dem var så mäktiga.
Justin gick än en gång in i musikrummet och hmnade tillslut bakom det skinande pianot.
Genast fann han den rätta rytmen och takten till låten som han önskade,
Han lät sig följa med i rytmen med slutna ögon och bra försvinna från verkligheten.

"Take a moment
and ask yourself how I feel , I ask myself what is happening
aand is this real
looked up inside, wondering why I'm here?
troubles flowing , no one knowing my pain
yeah
you gotta let it go
you gotta let it go
you gotta let it go
the end is near
people stoping staring at me all the time
sitting useless making excuses , i may aswell die"

 Justin andades ut när han kommit till punkten på sången då han inte kommit längre, då han hittills inte funnit ord för att kunna avsluta hela låten.
Hans ögon trevade iväg och sökte med blicken igenom hela rummet, den dämpande belysningen ifrån spotlightsen och dess sammetslena klarröda tapeter, det svarta golvet och det skinande pianot som tog upp en större del av rummet. Det hade varit ett av justins favorit ställen, att få komma in hit och bara lämna verkliheten, få texter och skapa musik för att göra hans fans lyckliga. Att få beröra dem. Att ge hopp.
Han hade känt känslan av musik igen, musik han själv fått ihop. Han kände samma bultande hjärta och värmande puls som uppstod då han sjöng för hela sitt hjärta. Men allt det var över. Justin kunde själv inse nu att
hans tid som sångare verkligen var över.

Justin andades häftigt till när mobiltelefonen på pianot lös upp och det dök upp en namn på skärmen som var allt annat än Isadoras. Den vibrerande betoningen och den blinkade skärmen låg orörd då justin fortsatte att se på skärmen, se på dess bokstäver som innefattade namnet på den person han så gärna ville prata med, höra rösten, veta att allt är okej. Justin bara satt där, orörd och såg på den trevande mobilen som fortsatte att vibrera, helt tom på ord. Med ett bultande hjärta och skakiga händer.
 Vad ville egentligen personen ifråga?
____________________________________________________________________________________________

Sådär ja, kände att det var dags att avsluta där.
Vad tycker ni? :)
Och vem tror ni det är som ringer justin sådär helt oväntat? Kommer han att svara?
RÄTT GISSNING FÅR EN FET LÄNK!!!!!!!