”Vi behöver prata” viskade en mörk röst innan hon hastigt drogs med mot handikapp toaletten. Irriterat slet hon sig loss från det fasta greppet och drog en hårlock bakom örat. ”Vad?” svarade hon surt innan hon faktiskt insåg vem hon befann sig med inne på skolans toalett.

”Jordan” viskade hon tyst och studerade förvirrat hans ansikte. Han log ett charmigt leende, ett leende som drogs till hans ögon och emot den nu svullna blåtiran. ”Gör det ont?” frågade hon försiktigt och drog med tummen över det blå området. ”Kunde varit värre” skrockade Jordan och fattade tag om hennes hand. ”Jag är ledsen..” viskade han försiktigt emot hennes läppar. ”Jag borde inte ha skrivit till dig ifrån första början.” fyllde han sedan in och vek undan blicken.

Isadora såg bekymrat på sin vän, eller vad var han egentligen? Jordan var egentligen ingen vän till Isadora, han visste ingenting om hennes liv eller vad hennes favoritfärg ens var. Han var någon hon kysst två gånger, en kille hon varit otrogen med mot den person hon älskade mer än sitt eget liv.

Han var det.

”Allt jag någonsin velat vara, allt jag någonsin strävat efter togs ifrån mig på mindre än en sekund.” suckade hon uppgivet och -
minnena ifrån gårdagen då Justin ilsket kastat sig över Jordan i hennes sovrum för att ge honom knocka efter knocka runt hans tinning.

Han mötte Isadoras blick med sina tår sprängda ögon, han sipprade efter ord men inget nådde helt fram. ”Jag ..” prövade han försiktigt men avslutade hastigt då någon ryckte i den låsta dörren.

Hastigt fattade Isadora tag om en pappersbit för att torka hans kinder innan hon tafatt fattade tag om hans hand, ”Följ med mig”.

*

”Om du kunde resa vart som helst i världen just nu, vart skulle du då resa?” frågade Isadora samtidigt som hon blickade ut över det lugna korallfärgade havet som sträckte sig längs horisonten.

Jordan lät sig lekas med den vita sanden mellan fingrarna, ”Mexico..” svarade han sansat och vek blicken emot Isadora med ett leende, ”Mexico?” upprepade hon sprött. Han nickade försiktigt, ”Träffa flickan jag är fadder åt” svarade han lugnt, ett leende spreds på hans läppar och hela hans Auraverkade få ett helt nytt lyster. ”Ditt fadderbarn?” frågade Isadora nyfiket och såg på honom med ett höjt ögonbryn. Då tanken om att någon som Jordan, så macho och allt för självgod skulle ha tankar åt att ens bry sig en ynka sekund åt något sådant som fadderbarn.

Jordan sträckte sig i bakfickan för att finna vad som verkade vara hans skinnplånbok, ”Sonya” sa han försiktigt innan han vickade fram ett fotografi. Isadora flyttade sig skritt närmare han för att tydligare,

En vacker ung flicka prydde fotografiet, med mörkt axellångt hår och bruna stora ögon. ”En vacker dag ska jag adoptera henne” instämde han drömmande.

*

Med en hård smäll kastade hon telefonen i väggen efter att ännu en gång försökt ringa Justin utan att lyckas, hon såg hur bitarna fall omkring henne och hur hennes fina rosa telefon hon fått av Honom nu var krossad i tusen bitar, likaså hennes brustna hjärta.

Med ett duns fall hon samman emot sängkarmen och placerade huvudet emot fange. Kvigande vaggade hon fram och tillbaka då tårarna fortsatte att rinna nedför hennes kinder, siprrandes efter luft tänkte hon tillbaka på incidenten som hänt. Hon kunde än inte förtå vad hon egentligen gjort och hur kunde knappt sätta sig in i hur Justin nu egentligen mådde. Var han ledsen? Var han arg? Besviken? Eller hade han helt enkelt suddat ut alla minnen om Isadora, totalt raderat dem ifrån sin näthinna och ville nu aldrig ha något att göra med henne? Det var egentligen förståeligt med tanke på hur hon betett sig. 
Men varför är det så att man aldrig inser vad man går glapp av förens det är försent?

______________________________________________________________________________________________