Först och främst vill jag bara säga, TACK för alla fina vackra ord ni konstant ger mig. Ni alla är underbara och det är tack vare er jag fortsätter skriva och hålla gnistan uppe. Jag kan inte tacka er nog för ert tålamod. 
Varsågoda att läsa 77, som förmodligen är lite av en mellandel, men ville få med dessa tankar och klara upp lite saker. Hoppas det endå är okej.

_______________________________________________________________________________________________





Det var precis som vilken annan dag som helst, som om tiden inte hade någon betydelse .. Och man på något sätt återupplevde samma dag om och om igen. Dagar, månader och år, det var som om ingenting hade någon större betydelse längre. Det var som om livets små meningar fick en betydelse, alla dem där små sakerna, dem fina gesterna och lätta leenden förgyllde vardagen. Saker och människor man aldrig tidigare lagt märke till blev plötsligt ens vänner, folk som befann sig konstant i ens närvaro.

Skolans annars så tråkiga väggar pryddes nu av plakat och graffitti, vackra ord och meningar.. Som ett slags "Hej-då" till lärarna, det var tider då eleverna på Stratfox High förberedde sig för sommaren, där ungdomarna åkte iväg med sina familjer på olika äventyr och bara levde livet för någon månad och till hösten återvända till skolbänken med ett leende, där dem populära fram till jul kunde skryta om allt kul dem gjort till dem mindre lyckligt lottade.

Smaken av kräkning fyllde hennes halsgrop, hon som så många andra ingått i den typen av "gäng" för flera år och nu, från denna dag och framåt inte ingick i den gruppen längre. Hon hade blivit en bättre och starkare person, hon prioriterade andra saker framför alkohol och gå på fester där man alltid stötte på samma person och gjorde samma saker, som om allting gick på repeat hela tiden. Det var något som inte längre var kul i hennes ögon .. Men för "dem populära" på Stratfox High skulle saker inte bli bättre än såhär, så hon lät det hållas .. Hon visste att så fort dem lämnade skolans väggar var dem bara en i mängden, det fanns inget sådant som dem populära och dem mobbade längre, alla var en och samma person i den tråkiga vardagen fylld med jobb och stress. Det fanns inget undantag.

Isadora gick försiktigt längs korridoren i skolans, förundad och läsandes på alla dem texter som fångade hennes blick. Så otroligt många vackra ord och fraser, så otroligt många människor som lagt ned tid till att markera sitt namn och skriva några värdefulla ord. Ord som sedan skulle komma att vara inprintade i väggarna från då och all framtid. Till människor som sedan skulle börja där då dem försvunnit ut i vuxenlivet, förevigt. 
Hon kunde se alla sina klasskamraters signaturer och fina ord om skolan, elever och lärare. Hon såg hur det oftast förekom att Stratfox High gett dem tre år av sina liv dom förevigt skulle bära med sig. Tre år som dem alltid skulle minnas, på gott och ont. Tre år av sina liv dem aldrig skulle kunna ta tillbaka eller ändra på. Det var bara så det var, gjort är gjort och inget kunde från denna dag och framåt göras ogjort. 
Kanske om tjugo år skulle dem alla mötas igen, vuxna och ordentliga, med familjer och barn. Kanske var det så det skulle bli, det går bara helt enkelt vänta och se. 

Hon stannade försiktigt till, spärrade förvirrat upp ögonen emot den klarröda texten hon nu såg framför sig, texten som imprerad i väggen var, orden som tycktes få en sådan klar signalement. 

"Stratfox High showed me that you don't need to be popular to become a successful person, all you have to do is believe, because everything is possible. I never thought I would say this but, I really gonna miss this place. Thank you for tree years I'll always carry with me in my heart."

Hon läste chockat texten som där stod, fummlandes med orden fram och tillbaka .. Hon skummade snabbt igenom texten ännu en gång och tog ett kliv tillbaka för att få ett klarare synfält, blicken som snabbt gled bort och över dem sista bokstäver som gjorde texten komplett...


______________________________________________________________________________________________



Justin satt otåligt och blickade ut över den tomma skolparkeringen, fortfarande ingen syn på Isadora och han började nu bli orolig över att något har skett. I över en timme hade han suttit där och enbart stirrat ut i vad som verkade vara tomma intet i hopp om att få syn på hennes vackra leende och på så vis väcka fjärilarna i hans mage. Men ingenting skedde, parkeringen var fortfarande lika folktom och öde som för en timme sedan. 
Han drog med tummen över den vita iphonen för att på så vis än en gång kontrollera så han inte missat något samtal eller sms, någon form av liv överhuvudtaget. 
Ett sting av oro och rädsla for genom kroppen, tankarna om att något hade skett fortsatte att förvirra honom och han pendlade snabbt mellan att gå in och se efter, se om han kunde finna henne eller otåligt sitta kvar i den drypande heta bilen. 

*



Ihopkuren på det kalla stengolvet satt hon med tårar i ögonen. Alla bitar hade fallit på plats, allt hade legat i vitögat men hon hade inte sett det, inte kunnat placera dem sista bitarna. 
Richard Hilton, avgångsår 1979, dem sista få bokstäverna som gjorde avskedstexten komplett. Isadoras pappa hade gått på Stratfox High, men varför hade han aldrig berättat?
Saker och ting föll nu på plats, Isadora kunde nu förstå varför Richard undgått sin dotter mestadels under hennes uppväxt. Richard hade inte varit en i gänget, inte varit som sin dotter, inte varit den populära brat;en som fått allt den pekat på och sin mat serverad på ett silverfat. Han hade bara varit ... sig själv. 
Den perfekta, omtänksamma och godhjärtade Richard. Personen som inte ville något ont i världen men som endå fick ta emot dålig attityd. Isadora hade låtit sig själv dragits in i gänget, tillsammans med personerna som inte gjorde något annat än att såra människor, oskyldiga varelser som inte gjort något ont. 

Ilska och frustration växte inom henne, hon kände hat mot varenda människa som tyckte sig vara populär på Stratfox High, hon kände hur ilskan kokade inom henne samtidigt som brist på idéer och fantasi vad hon skulle kunna göra. Det fanns egentligen ingenting som kunde göras, allt var sagt och gjort. 
Allt ...

"ISADORA!" hon hörde hur hennes namn ekade längs korridorens väggar, hur en manlig grov röst hojtade hennes namn klart och tydligt. Hastigt vände hon blicken emot vågen av ljud, "Justin?" viskade hon förundrat och såg skuggan av en person kliva in i ljuset, solens reflektion speglades ifrån dem vida fönstren och där stod han, fyllt synlig i den tomma ekande skolkorridoren, iförd ett rött linne och mörka shorts, dold bakom en mössa och solglasögon som skymte hans vackra ögon ekkorögon, Justin Bieber. 
Hon kunde se honom, hon kunde känna hans närhet, vågar av värme och kärlek for genom kroppen likt brinnande eld. Hon såg Justin från avstånd, fast endå så nära, på en plats där egentligen vem som helst kunde upptäcka honom, skapa kaos och ofreda.
Inget spelade någon roll nu, han var verkligen där.
De var ingen dröm längre, det var verklighet.

_______________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni? Klarnade det upp vissa frågetecken angående hennes pappa? Och vad tycker ni om att Justin faktiskt kom in i skolan?

Ber om ursäkt för dröjesmålet angående detta kapitel. Har hållt på att skriva om det allra sista kapitlet då jag inte riktigt var helt nöjd. Dem sista kapitlena kommer dyka upp inom snart framtid. Tack för tålamodet.