”Är du säker på att vi kommit rätt?” Justin kisade genom det nu forslande regnet genom vindrutan, Isadora försökte förvirrat läsa husnumren på dem hus dem försiktigt passerade,

”Där” pekade hon ivrigt då hon tillslut fått syn på det blå lilla huset med vita husknutar och husnummer 23 i slutet på vägbanan.

Hastigt svängde Justin av i det forslande regnet, vägen som nästan simmade runt i vattnet skapade otäcka hala ytor och fick honom att nervöst stanna bilen så snabbt som möjligt.

”Ska du inte med? Ryan är nog därinne” väste Isadora genom det ösande regnet utanför bildörren, den tunna jeansjackan hon försökt använda att täcka sitt hår ifrån att bli blött blev dyngsur i löpet av någon sekund, droppar efter droppar sipprade längs hennes kinder och regndroppar fastnade i hennes tunna lager av mascara, med ett leende knäppte Justin av sig bilbältet innan likaså han begav sig ut i regnet.

”Jag behöver prata med Serena” sa Isadora bestämt och såg allvarligt på den förvirrade Ryan som nu beskådade dem båda från topp till tå, genomblöta av det forslande regnet utanför då dem där stod i trappuppgången äntligen under tak.

”Ryan!” väste hon allvarligt vilket fick honom att haja till, nervöst pekade han upp i taket och tog ett kvickt kliv åt sidan. Med en sista blick på Justin gick hon med hastiga klev hon återigen in i Serenas färglada hus, hon kunde höra påväg upp i trappen hur Ryan pustade ut för att sedan kväva ett skratt åt Justins utstyrsel.

”Var det pizzan, älskling?”

Hon kunde höra Serenas ljusa stämma, hur hennes röst lät så otroligt glad och lycklig, som om hon inte bar på några bekymmer eller besvär, som om tanken på Isadora inte slagit henne, att dem båda numera inte var vänner. Isadora svalde hårt innan hon nervöst följde rösten som ledde in till Serenas rum, ”Nej det var inte pizzan älskling, det var din före detta bästa vän” sa hon mjukt och slog försiktigt igen dörren efter sig då hon genomblöt från topp till tå klev in i Serenas nedsläckta rum, endast ljuset ifrån tv: en gav en mild lysande ton. Serena såg förskräckt på sin vän som irriterat drog en hand genom sitt blöta hår, ”Vi båda vet att vi förr eller senare skulle komma till en punkt där vi faktiskt behöver prata med varandra” sa Isadora mjukt och såg nervöst på sin vän som fortfarande satt likt paralyserad på sängkanten. ”Jag tror det är bäst om du går Isadora ” svarade hon en aning irriterat och vände nonchalant ryggen till.

Ett hejdlöst suck av sorg och nu irritation lämnade Isadoras läppar, ”Jag kom inte hit för att bråka, jag kom hit för att jag saknar dig, jag saknar oss, vår vänskap…

Jag vet att vad jag gjort är fel och jag ber dig inte om förlåtelse, för vad jag gjort är något jag kommer att få leva med. Jag önskar bara att vi kunde börja om från början ...” Isadora torkade en plötsligt tår som fallit nedför hennes kind och vände blicken emot golvet, ”… Jag ska inte störa något mer, jag ville bara att du skulle veta vad jag känner och tänker. Jag älskar dig Serena, du kommer alltid vara min bästa vän.” Hon tittade upp, såg sin bästa vän fortfarande sitta med ryggen emot innan hon med tunga steg lämnade hennes rum bakom sig.

Hon kunde höra Justin och Ryan på nedervåningen, hur den dystra stämningen som uppstått övertogs av grova manliga skratt och hur nu Isadora skulle komma ner och förstöra stämningen mellan dem båda vännerna.

”Justin. Bilen. Nu.” sa hon irriterat innan hon argt men samtidigt ledsen slog igen ytterdörren bakom sig.

Hon kände hur tårarna föll nedför hennes kinder och hur varje steg hon tog genom den blöta gräsmattan kände meningslösa, Regnet som fortfarande öste ned spelade nu ingen roll, allt hon ville var så långt bort ifrån Los Angeles som möjligt.  

Med en djup suck slog hon sig genomblöt ned i det ljusa skinnsätet på passagerarsidan i Justins svarta Suv.

Hon drog med fingrarna genom sitt blöta hår och placerade slinga efter slinga bakom örat innan hon placerade huvudet emot fönsterkarmen, regndropparna smattrade emot fönsterrutan och genom det tjocka lager av vatten kunde hon se hur en mörk skugga hastigt sprang emot bilen och hur den därefter lös upp då Justin med ett snett leende klev in. ”Inte ett ljud” sa hon irriterat utan att ägna honom en blick, ”Det gick så bra alltså?” skrockade han dovt och skakade med en hastig rörelse på huvudet så bilens interiör fylldes av vatten, ”Justin” väste hon högt och vevade fritt med armarna i tomma luften, ”Äsch då” flinade han glatt och drog en hand genom sin blöta kalufs, ”det torkar .. förr eller senare” skrockade han lågt. ”Kör bara hem” svarade hon nonchalant och placerade återigen huvudet emot fönster karmen. 

”Kanske inte riktigt så bråttom ..” sa han mjukt, Isadora vände förvirrat upp huvudet och mötte hans blick som inte mötte hennes, med ett leende pekade han förbi henne och ut i den mörka kvällen, ”Jag tror det är pizzan” skrockade han lågt då isadora med ett smidigt kliv klev ut, ”Serena?” sa hon förvirrat och skådade hennes nu genomblöta utstyrsel, ”Kanske vi inte behöver börja om från början ..” väste hon högt genom det smattrande regnet, Isadora såg förvirrat på sin vän, ”Kanske vi bara kan fortsätta där vi avslutade? Du har alltid varit min bästa vän … Du kommer vara brudtärna på mitt bröllop, likaså gudmor till mina barn, du kommer finnas där då mina barn tar sina första steg till och med när dem tar examen. Vad jag försöker säga är att du kommer alltid vara min bästa vän och jag älskar dig.” Ett stort bländade leende lämnade deras läppar då Serena kommit till punkt, små tårar lämnade hennes kinder likaså Isadoras då hon hastigt hoppade in i hennes famn. 

”Som sagt ... Jag tror pizzan är här” väste en mörk röst bakom dem båda som fick dem att brista ut i skratt, Justin som där stod med ett leende under det forslande regnet, med sina händer i fickorna och ett snett leende på läpparna, försiktigt ryckte han på axlarna och gjorde en lätt slängkyss emot Isadora i luften som hon smidigt fångade flörtigt.