Avslutningsdagen. En dag man möter två gånger i High School innan man för sista gången går ut skolan och inte kommer tillbaka efter sommarlovet. Det är för tidigt för Isadora att än kunna säga att hon tar Examen, Studenten. Men hon var endå på det stadiet att hon för sista gången skulle komma att ha sommarlov innan vuxenlivet väntade.

Den sista sommaren innan ett sista år på High School väntade, något många tycker man borde fira eller inte bry sig över huvudtaget om. Men för Isadora spelade det egentligen ingen roll vad hon gjorde på sin avslutningskväll, så länge hon fick spendera den med sina Riktiga vänner och Justin.

Och tur för henne så hade hon faktiskt planer denna kväll, Alla familjer skulle samlas hemma hos Justin där det skulle grillas och bara njuta av varandras sällskap. Där Isadora tillsammans med Justin, Ryan och Serena skulle äta tillsammans med alla sina familjemedlemmar efter att Isadora och Serena varit på sin avslutning där dem skulle komma att sjunga för familjer och vänner, och sedan skulle rektorn hålla ett tal innan dem var fria och ett långt sommarlov väntade.

Hos skådade sig själv i den stora badrumsspegeln samtidigt som hon bättrade på det ljusa lipglosset på sina fylliga läppar. Hon bar en lågt skuren klänning i en rosa nyans med lockigt utsläppt hår liggandes på sidan, ja visst var hon vacker. Med ett leende på läpparna, något en människa är det finaste kan bära. Hon placerade en hårslinga bakom örat och vände ned blicken emot den brummande mobilen på det vita handfatet, Justins vackra ansikte dök upp på skärmen i en blinkande ton, fjärilarna i magen tycktes aldrig försvinna så fort hon såg honom eller hörde hans namn.

”Vart är du baby? Du kommer försent, vi väntar på dig utanför skolan. Älskar dig min vackra.”

Ett enkelt, men ack så vackert röstmeddelande hade hamnat i inkorgen och där stod hon nu, lät hela sin kropp förgyllas av hans stämma, ett enkelt skratt och ett leende efter försvann det lika fort. Borta likt vinden, men en vind som skulle komma att spelas om .. och om och om igen då hon visste i hjärtat att det inte skulle dröja förens hon fanns i hans närhet igen, fanns i hans famn och att dem tillsammans hade en sommar framför sig, tillsammans att spendera.

*

”Slutligen vill jag bara säga Tack för detta år, det har varit ett år fyllt av glädje, arbetsmoral och stunder man skall komma att minnas. Ni alla, nu avgångs elever kommer ju självklart att komma tillbaka till hösten för ett sista år här på Stratfox High innan ni beger er ut i vuxenlivet.

Jag vill önska er alla en sommar fylld av glädje, bad och sol. Se till och njuta riktigt ordentligt, för när ni återvänder i höst blir det tuffa lekar som gäller…” Ett högt gott skratt förgyllde gymnastiksalen på Stratfox High då skolans Rektor Hampton sa sitt tack- hejdå tal inför alla avångselever årskurs två, tillsammans med lärare, föräldrar och vänner som där var samlade.

”Vi ses i höst kära 2:a ringare. Vi ses i höst. Tack.” Rektor Hampton log ett brett leende inför den enorma publik, därifrån Isadora satt tillsammans med sin klass på första parkett, vid sidan av Serena kunde hon genom den glädjefyllda och spända församlingen skymta hur Rektor Hamptons ögon var tårfyllda.

Med ett leende på läpparna reste sig Isadora hastigt, ett ljud av eko ifrån hennes klackskor förgyllde den fullsatta gymnastiksalen och alla blickar hamnade genast på henne, likaså Rektor Hampton som då var påväg nedför den uppbyggda scenen.

Isadora harklade sig generat och vände sig försiktigt om emot den fullsatta salen, i ögonvrån kunde hon skymta hur hennes familj tillsammans med Serenas satt, hon kunde se hur Ryan och Justin ,- omringade av livvakter, där satt med öppna munnar, stirrande chockerat riktat emot henne.

”Hon förtjänar väl en applåd?” skrockade hon nervöst innan hon snabbt vände blicken emot Rektor Mrs. Hampton som där stod med ett tacksamt leende på läpparna, intensivt klappade hon samman händerna med ett stort leende. Den nervösa och pinsamma stämningen försvann likt vinden då efter initiativ ifrån lärare ifrån scenen och Serena genast stämde in och klappade sina händer.

Snart därpå reste sig vartenda individ i salen, alla med stora leenden trädda på sina läppar, bus vissel och hojtningar kunde höras, det var en stund Isadora alltid skulle komma att minnas. Hon såg på Serena vid sidan av som där stod, busvisslande. Hon sneglade generat upp emot Justin som hastigt kastade en slängkyss riktat enbart emot henne.

Några månader tillbaka kunde Isadora inte för sitt liv ens vågat drömma om ett sådant liv hon nu levde, så overkligt men endå inte, så fyllt av ren glädje och kärlek mellan vänner och familj. Hon levde i en fantasidröm hon aldrig önskas vakna ifrån, en dröm där hon kysst den perfekta prinsen, prinsen som var hennes och enbart hennes.

*

”Du borde gå” Han hajade till av sin pappas plötsliga ord, förvirrat vände han upp blicken där hans pappa stod med ett leende, ”Du vet, min pappa sa alltid att när du funnit den rätta behövs inga ord, man bara vet att man funnit den kvinna man är redo att spendera resten av sitt liv tillsammans med. Jag trodde aldrig på ett ord han påstod förens nu.. Jeremy stannade till och skrockade lågt, ”Du har funnit den rätta Justin, du kanske inte vet det än men en vacker dag kommer du inse att din gamla pappa hade rätt.. Vad jag menar är att du borde gå, dit!” Han lade en viss betoning på dit samtidigt som han höjde armen för att peka åt en riktning som Justin spänt följde med blicken och där långt nere vid vattnet kunde han skymta sin vackra flickvän tillsammans med Serena och sin lillasyster Jazmyn, han kunde se hur deras leenden speglades från öra till öra då Isadora och Serena skvätte svalkande vatten på Jazmyns kropp, hur hon kvittrade glatt till av deras plötsliga påtåg och han kunde nästan höra hennes tjutande skratt.

”Du kan tacka mig senare” skrockade Jeremy lågt innan han återgick med blicken ned i den öppna grillen, Justin skakade förvirrat på huvudet och ställde försiktigt ifrån sig tallriken med marinerat kött bredvid grillen.

Han var precis påväg att springa ned till stranden men vände hastigt, ”Tack pappa” viskade han lågt och kramade försiktigt om sin pappa ifrån sidan. ”Ey Ryan!” hojtade han sedan och pekade ivrigt emot stranden innan dem båda halvjoggade ned till sina vackra flickvänner och hans bedårande lilla syster.

*

Det ivriga pratandet och de högljudda skratten verkade aldrig ta slut, klockan började närma sig strax efter halv tio om kvällen , ett konstans pladder och evigt skratt ifrån dem äldre ekade in i köket hemma hos Justin där dem alla fortfarande befann sig. Jazmyn och Jaxon hade slocknat för länge sedan tillsammans med Serenas hund, Baxton, som snällt lagt sig tillrätta emellan dem i Justins ena gästrum.

Isadora satte sig tillrätta på den höga barstolen i köket, smuttade på sin alkoholfria cider ur det höga kristall glaset samtidigt som hon då och då sneglade emot Justin och Ryan som precis börjat spela en omgång poker vid köksbordet bredvid.

”Ey Justin, jag tror vi är påväg att bli halvsyskon” skrockade Serena lågt och ställde ifrån sig ett fruktfat på barbordet, Isadora rynkade förvirrat på ögonbrynen samtidigt som hon roffade åt sig en jordgubbe. ”Välkommen till familjen syrran!” skrockade Justin och vände blicken emot Serena med ett leende innan han snabbt återgick till sina kort i handen. Isadora kvävde ett skratt och fattade taget om ännu en jordgubbe. ”Så vad händer eftersom du påstår det?” undrade Isadora nyfiket och väne blicken emot Serena som slog sig ned framför hennes på en av stolarna, ”Jeremy och min mamma gick iväg till stranden samma sekund som jag kom ned hit” sa hon lågt och plockade druva efter druva ifrån stjälken. ”Så romantiskt” sa Isadora teatriskt och viftade med armarna i luften lyckligt, Serena höjde sitt ena ögonbryn i stil med att, tagga ned nu va, innan ett gott skratt från dem båda förgyllde köket.

”Isadora?” Hon hajade till av sin pappas grova stämma och dem alla riktade blicken emot dörröppningen till köket, ”Ja?” svarade hon förvirrat och såg oroligt på sin pappa som där med ett leende stod, ”Kan vi prata i enrum?” frågade han lågt och såg sig omkring i köket där tre andra tonåringar än hon själv nyfiket satt, Richard harklade sig lågt innan Justin var den som tog initiativet och reste sig upp, han gick försiktigt fram till Isadora och kysste hennes kind mjukt för att sedan bara för några minuter försvinna.

Richard slog sig lättat ned på stolen mittemot där Serena för någon sekund sedan suttit och hon kunde se hur ett leende doldes i hans mungipa, ”Vad är det pappa?” frågade hon nyfiket rätade försiktigt på sig, Richard harklade sig lätt och lossade en aning på sin perfekt strukna slips i en mörkblå nyans. ”Jag vet att du vet att jag gått på Stratfox..” började han försiktigt och svalde hårt, Isadora försökte göra allt i sin makt för att hålla god min och såg förvirrat på sin far som för att teatriskt inte ha någon aning om vad han nu pratade om. ”Isadora..” sa han lågt och höjde ögonbrynen, ”Jag är så ledsen för att jag inte funnits där så mycket som jag borde under din uppväxt, jag är ledsen för att jag försvann och inte fanns där när din mamma gick bort. Men jag vill att du ska veta att jag aldrig slutade älska dig, inte så för ens en sekund..” Hon såg med stora ögon på sin far, hon kände hur tårarna var påväg inifrån och hur smärtan i brösten kom tillbaka, smärtan hon så länge arbetat med att hålla undan, smärtan och tankarna kring sin mamma. Den kvinna hon alltid skulle komma att älska oavsett vad, en plats ingen någonsin skulle kunna ersätta eller ta bort trots att hon var en kvinna Isadora aldrig riktigt hunnit lära känna helt. Men dem få minnen och alla dem bilder hon har skulle alltid finnas där när hon behövde dem som mest.

Detta var en stund hon så länge väntat på, så länge drömt om, hon hade inte efter att hennes mamma gått bort hört sin pappa nämna hennes namn eller kalla henne för vad hon är, mamma.

”Jag var ingen tjejtjusare eller killen alla tyckte om på Stratfox, jag tror ingen riktigt han lära känna mig. Jag var allt för instängd i mig själv för att släppa in någon, det kanske handlade om vilja eller tro, egenskaper jag inte bar den perioden. Men Stratfox var och är fortfarande en plats jag alltid kommer att minnas ..” Richard torkade sig lätt kring sina kinder och andades in, ”Det som hände din mamma gav mig en total blackout, jag trodde aldrig jag skulle lyckas komma ut ur den hålan jag befann mig i .. Jag pushade ifrån mig den enda person som jag borde hållit närmast om hjärtat, Dig. Jag gav upp hoppet om Stratfox då jag såg hur det påverkade dig och ditt sätt att leva, du var inte dig själv och istället för att ta mig i kragen och prata med dig undvek jag ämnet och reste bort. Jag borde ha varit bättre än så .. men jag ser hur bra inflytande Serena och Ryan har på dig, och framförallt Justin, dem har alla på något vis hjälpt till och pushat på dig, gjort dig till den unga kvinna du är idag. Och jag ser hur lycklig du är tillsammans med Justin, det är en kille jag verkligen hoppas du inte släpper taget om..” 

Isadora såg stumt på sin pappa samtidigt som tår efter tår forsade nedför hennes kinder, hon kände sorg, rädsla och oro men samtidigt lycka och glädje. Lycka och glädje över att få höra sin pappa säga så dem värdefulla saker som aldrig tidigare blivit sagda. ”Pappa” viskade hon lågt innan hon hastigt begav sig runt bordet för att fatta tag om hans famn, sipprandes efter luft och gråtandes emot hans axel, doften ifrån hans Calvin Klein kolon trängde in i hennes lungor, doften av pappa. Den doft han burit så länge hon kunde minnas. ”Jag älskar dig Isadora, glöm aldrig det” viskade han lågt samtidigt som han försiktigt strök sin dotter över ryggen. ”Jag älskar dig också” sa hon lågt och strök sina kinder som nu blivit fyllda av utkletat smink, hon särade försiktigt på dem båda och såg in i Richards mörka ögon med en skimrande nyans, ögonen hon ärvt av honom, ”Tack för att du valde att stanna kvar” tjöt hon, Richard fattade hastigt tag om hennes axlar, ”Alltid” sa han allvarligt och strök med tummen längs hennes kind, ”Alltid."

”Sluta gråt nu vännen, du vill väl inte att Justin ska se dig med rinnande mascara?” Isadora skrockade lågt och strök längs kinderna för att få bort det svarta, ”Det är okej” stämde hon sedan in med ett leende.

”Ska vi gå till dem andra?” undrade hon när hon tillslut lugnat ned sig, Richard skakade ivrigt på huvudet, ”Du tror väl inte att du ska gå ur andra ring utan att få något i present?” sa han uppspelt och såg på sin dotter, ”Jag vill inte ha något, jag har redan allt jag behöver pappa” sa Isadora glatt och lade armarna i kors. ”Men jag tror detta är något du kommer uppskatta, sedan det inte bara är till dig ..” sa Richard mjukt och reste sig upp för att finna något i sin jeans ficka, ”Det är till dig och Serena, hennes mamma och jag hjälptes åt att hitta den perfekta presenten för eran avslutning. Åk till denna adress, där väntar er present. Ni är vuxna nog att klara er på egen hand härifrån.” sa han lågt och kysste hennes hjässa innan han försvann med ett förgyllt leende på läpparna och lämnade en förvirrad och omskakad dotter efter sig.

*

”Så han gav dig en adress, sa att det var till både dig och Serena och sedan gick han?” Isadora nickade uppmuntrande emot Ryan där han satt i framsätet på Justins bil, förvirrat skakade han på huvudet och sneglade på Serena som såg lika förvirrad ut som han själv. ”Han ville väl bara vara snäll, detsutom är det ju ifrån Serenas mamma också” fyllde Justin in samtidigt som han förvirrat letade efter rätt adress.

Dem hade åkt emot långt norrut emot Venice Beach, letandes efter rätt adress där den påstodda presenten väntade.

Stämningen och nervositeten ökade ju närmade dem verkade att komma, Serena placerade försiktigt sin hand i Isadoras och pressade dem samman hårt. Hon kunde känna hur Serena skakade av nervositet och spänning men samtidigt kunde hon skymta ett leende på hennes läppar. Isadora själv hade ingen aning om vad hennes pappa och Serenas mamma, Sophia kunde komma att hitta på, då det var en påstådd present dem skulle komma att dela, som Mr.Richard så fint uttalat det.

Hon visste mycket väl att hennes pappa aldrig gjort något liknanade tidigare, att det var lika nytt för honom som det var för henne att se sin pappa faktiskt lagt ned omtanke och planering bakom något han gjort för sin dotter. Hon var spänd, nervös men samtidigt ivrig på att få se vad det faktiskt var.

Justin svängde plötsligt av ifrån motorvägen in på en avlägsen grusväg, den upplysta motorvägen försvann i bakrutan och ersattes med totalmörker förutom framlyktorna på bilen som lyste upp den lilla vägen omringad av gröna träd och buskar, ”Skyll inte på mig om vi dör” skorckade Ryan och viftade teatriskt med armarna i luften, Serena slog hastigt till hans arm, ”Sluta” protesterade hon skrämt. ”Vi kommer inte dö, men det är hit adressen leder” sa Justin stumt och fokuserade på vägbanan.

Isadora svalde hårt och såg sig omkring i den mörka natten genom dem svarta fönsterrutorna, ”Det kan inte stämma, Ge mig lappen” sa hon irriterat och roffade hastigt åt sig lappen ur Justins hand för att sedan tillsammans med Serena lista ut om dem verkligen kommit rätt, dem båda såg förvirrat på varandra och sedan ned på lappen, ”Han kanske har skrivit fel siffra, jag kan pröva att ringa honom” sa hon en aning lättat och grävd på golvet efter sin väska.

”Du kanske ska vänta med det” skrockade Justin då han sekunden senare stannade till, ”För jag tror vi är framme” fyllde han in och hon kunde känna hur ett leende prydde hans läppar och sedan hur Serena hävde sig fram i bilen som för att se tydligare. Förvirrat satte hon sig ordentligt upp med väskan i knät, hon var påväg att säga något i stil med vad menar du? Då hon plötsligt fick syn på vad det exakt var dem alla stirrade häpet på.


_______________________________________________________________________________________________

Tack för ert tålamod. Har varit mycket jobb för mig dem senaste dagarna och annat jag blivit tvungen att fixa och så.
Förresten, JAG VAR JU OCH SÅG JUSTIN I OSLO HÄROMDAGEN, Någon mer som var där??
Det var den absolut bästa dagen i mitt liv!!!! Han är så extremt mycket vackrare i verkligheten och sjunger som en gud. Får rysningar bara av och tänka på det. Hans leende är bara och dö för!!
Det är bara judsfnudwjfnsiakdn sifkcn typ, har nog ännu inte förstått att jag faktiskt sett honom live och ha väntat i tolv timmar typ var verkligen värt det.


Efter detta är det cirka 3 kapitel kvar av denna novell, slutet för Always Kidrauhl är nära innan vi påbörjar den nya novellen, "The Chance" :)