Om ni vill ha något att lyssna på, Rihanna-Take a bow(Instrumental)

 

 

Allting snurrade, runt och runt, som om hela mitt huvud var påväg att explodera, som när man åker i över 300km/h bara runt och runt och man inte vill något hellre än att stanna och spy. Munnen var torr likt sand, som om jag spenderat flera år i öknen utan vatten, den var torr och jag kunde känna min förfärliga andedräkt, hade jag spytt i min egna mun tro? Jag låg fortfarande med ögonen stängda och drog försiktigt en hand över magen, varenda liten rörelse gjorde ont, min mage kändes öm och sårig, en fruktansvärd smärta ilade genom hela min kropp och för några sekunder kändes det som om jag skulle dö.

Försiktigt vidgade jag på ögonen men stängde dem lika snabbt då ett starkt ljus träffat dem rakt ini. Jag försökte minnas vad som kunnat orsaka denna smärta jag bar på, vad jag kan ha gjort för att må såhär dåligt, men huvudet kändes tomt, nästan ekade. Ingenting alls kom fram och så fort jag försökte anstränga mig för och minnas var det nästan som om kroppen sa ifrån, inte ville att jag skulle veta utan gav endast ifrån sig smärta likt elektricitet.
När smärtan nästan blev outhärdlig, som om jag ville krypa ut ur mitt egna skinn och bara försvinna, tvekade jag för någon sekund om att ropa på hjälp. Prövandes förflyttade jag båda mina händer ovanför ögonlocken och försiktigt kikade fram, det enorma glasfönster var det första som jag träffades av och förstod snabbt var det starka ljuset kom ifrån, den gyllna solen sken starkt genom glaset och placerade rakt på mig där jag låg. Jag försökte prövandes att sträcka mig efter någon form av skydd jag kunde ha för ögonen, men misslyckades snabbt, då allt jag kunde känna bakom dem slutna ögonlocken och den igentäppta handen för dem, var någon form av tjockt ull…
Jag särade försiktigt på vad som verkade vara väldigt torra läppar, slickade sakta omkring dem med min torra tunga, försökte få fram någon typ av saliv, men ingenting. Tårar började bildas bakom mina ögonlock, och jag kände hur en liten tår försiktigt rann längs med min tinning där jag låg på rygg. ”H - -a-l-ll-åå?!” stammade jag fram med min hesa stämma. ”H—al-llå? Upprepade jag entonigt. Ingen form av liv någonstans, helt knäpptyst.
Jag kunde inte ligga här mer, för varje sekund som passerade blev smärtan värre, för varje litet ögonblick vred sig min mage nästan ut och in och mitt huvud kändes helt utpumpat som om jag aldrig sovit i hela mitt liv. Jag var tvungen att ta mig upp varifrån jag låg, jag var tvungen att ha vatten, iskallt fräscht vatten med två isbitar och en halv citronskiva, det var allt jag önskade. Försiktigt och varsamt reste jag mig upp, min ryggrad gav ifrån sig ett högt knakande ljud när jag med all kraft jag hade tog mig upp på fötter ifrån vad som verkar ha varit golvet, bakom mina fortfarande stängda ögonlock blev det mörkt, den starka solen träffade inte längre mitt ansikte och i ett prövande försökt öppnade jag dem försiktigt, nästan gleste mellan ögonfransarna som klibbat sig fast, smärtan var stor men jag kunde i alla fall se. Med försiktiga steg gick jag fram mot fönstret och drog för dem stora beiga gardinerna så rummet blev så mörkt som det bara kunde bli. Jag pustade lätt ut och öppnade ögonen ytterligare, magen gav ifrån sig ett högt ekande ljud, likt en hungrig val.

Jag såg på en plats jag legat på, en fluffig vit rya matta på golvet, perfekt. Och hur hade jag hamnat där? När jag såg mig omkring i det lilla rummet jag befann mig i förstummades jag nästan, det var inte mitt rum, jag var inte hemma … Jag svalde hårt i min såriga hals och en våg av oro och nervositet sköljdes över min kropp, vart var jag egentligen? Och hur hade jag hamnat här?

Jag började genast tänka på vad om egentligen hade skett, hur länge jag hade varit här och vilken dag det var. Ännu en tår lämnade min kind, ”H- -a-lll—ååååå?” hasplade jag fram med en hes och nästintill förstörd hals, men jag fick inget svar. Jag granskade den vita dörren jag genast fick syn på och med stappliga steg på mina ömma ben försökte jag förflytta mig, men det var nästintill omöjligt. ”Men kan du vara tyst? Folk försöker faktiskt sova här!” sa en mörk hes stämma hastigt och jag kunde höra hur någon form av prassel uppenbarades, förskräckt vred jag på mig och försökte ta upp vart rösten kom ifrån, ”F- öö-rl-åt” stammade jag förskräckt fram, nästintill viskade ut i tomma intet. ”Ta de lugnt” upprepade stämman och mina ögon föll på den obäddade king-size ängen som var placerade i mitten på väggen längst in samtidigt som jag kunde se hur någon rörde sig försiktigt under sängen, ”Tack för att du drog för gardinerna, ljuset gjorde mig nästan galen” fyllde den mörka stämman in och jag försökte genom all den smärta jag bar på identifiera rösten, ”V-aa-r-t—”  prövade jag försiktigt, ”ä—är v-ii?” fyllde jag in, orden som nästan tog emot, då jag nästintill inte längre kunde prata, ”Miami” svarade rösten med en hes morgon stämma och jag kunde se hur personen vred och vände på sig under täcket. Jag nickade försiktigt till svars då ord gjorde alldeles för ont för att uttala. Jag gjorde ett nytt prövandes försök att ta mig till dörren för att på något sätt kunna ta mig härifrån, jag svalde en klump av smärta genom min hals, min mage gav ifrån sig ett högt brakande ljud ännu en gång och mina ben knakade till för varje steg jag tog, men när jag tillslut lyckats ta mig ut genom dörren andades jag försiktigt ut. Och allt jag egentligen kunde tänka då jag trappsteg efter trappsteg begav mig mot ytterdörren var vad hade jag gett mig in i egentligen? Och var det försent att backa ur?

*

”Vad i helvete menar ni med att ni inte kan hitta henne?” skrek jag högt riktat mot den grupp av människor som nu i två dagar arbetat dag och natt med att försöka lokalisera Esme, men inte lyckats ”Hur jävla svårt kan det vara egentligen, detta är ju FBI för i helvete!” fyllde jag argt in och slog knytnäven i bordet. Rummets alla blickar hamnade genast på mig, av ren nervositet lossade jag lite på slipsen oh sträckte en aning på nacken, ”Mr. Duhmel, mitt kontor nu!” hörde jag en mörk stämma säga bakom mig hastigt, och där i egen hög person stod Mr. Boyce, eller Martin Boyce som han egentligen heter, min nuvarande chef så länge jag stannade i Los Angeles. Magkänslan avspeglade oro och rädsla, allt jag kunde tänka på var Esme och hur jäkla dum hon varit som kopplat bort öronsnäckan och kameran från sina kläder, om jag inte fann henne snart hade jag ingen aning om vad jag skulle komma att göra, mitt liv var helt enkelt inte detsamma utan Esme i det.

”Kanske du borde överlåta denna uppgift till oss, ta några dagar ledig och komma på andra tankar ...” sa Martin med en lätt suck och slog sig ned på den svarta skinnfåtöljen bakom hans gigantiska skrivbord, fyllt av enorma höga pappersbuntar och urdruckna kaffemuggar. Förvånat mötte jag hans blick därifrån jag stod snett framför honom, vad menade han? Skulle jag bara lämna allt och lita på att dem skulle finna Esme? När detta var hennes och min uppgift och ingen annans, då ingen klarade av det. ”Ursäkta Mr …” påbörjade jag men blev snabbt avbruten av att någon knackade hastigt på dörren utifrån. ”Ja? Kom in!” hojtade Mr. Boyce och in kom en andfådd Mr. Richards med en telefon i sin ena hand och en röd pärm i sin andra. Han hostade till, ”Ursäkta sir, men jag behöver stjäla några ord från Mr. Duhmel” sa han snabbt och mötte min blick som jag förvirrat tog emot, ”Ja?” frågade jag förvirrat och såg på honom skräckslagen där han stod i sin beiga skjorta där våta fläckar av svett började uppenbaras, ”Sir, Vi fick precis in ett textmeddelande ifrån Miss. Haven!”

Ursäkta väntan, men här är det ialla fall, del 1 av 2. Hoppas ni gillar det! :)

Vad tror ni kommer hända härnäst? Vad handlar textmeddelandet om tror ni? Om ni tänker lite så fick ni ju faktiskt ingen beskrivning på att hon hittade sin väska eller någon form av mobiltelefon (; 

Och jag vill bara säga tusen tack till alla fina kommentarer ni bjussar på, det värmer verkligen och höra era fina ord! Tack :) Kram