Ilsket vände jag nattduksbordet uppochned vilket resulterade i dunder och brak, nattlampan for hårt i golvet och glassplitter spreds snabbt ut likt en fläck runt sängkanten. Allting var Lukas fel, om han kunde ha haft hjärna och tänka efter innan han gjorde något skulle ingenting av detta precis hänt. Jag orkade inte ta itu med honom precis nu, ilskan var allt för stor och jag var rädd att jag skulle göra något jag ångrade om han stannat efter att Haley med tårar sprungit härifrån, så med en ilsken blick och spänd käke behövde jag egentligen inte säga något utan han hade fattat vinkeln ganska snabbt och skyndat sig härifrån, ärthjärna som han var.

* 

Tyst på soffkanten satt jag likt förstummad, inte ett ord lämnade mina läppar. Nästan som om någon fattat tag kring en flaska lim och limmat igen dem, föralltid. Några få droppar regn lämnade mina hårtoppar på nytt, skapade små pölar på den exklusiva rya mattan som fanns på golvet under mig. Jag vred huvudet försiktigt mot fönsterkarmen, utanför hade regnet börjat ösa ned ännu mer än tidigare, det kändes som om Los Angeles nu låg under ett hav av regn, sorg och tårar. Mobilen fortsatte gång på gång att vibrera ifrån handväskan som låg slängd på golvet, ignorerandes orkade jag inte tänka två gånger om att ens resa mig upp utan satt tyst och stilla kvar, skådande av regnet som pågick utanför.

Ensam, rädd och sorgsen hade jag sprungit genom gatorna till Los Angeles, bort från vad som nu var det förflutna, bort från Justin. Varje steg jag fattat hade värkt i hela min kropp, smärtan var outhärdlig, min kropp skrek ensamhet och sorg och jag kunde inte minnas att jag någonsin tidigare känt så som jag nu gjorde. Jag hade ingenting att säga, det fanns egentligen inget otalt, Justin hade varit uppriktig och rak då han svarat på frågan Lukas ställt. Jag betydde ingenting för honom. Absolut ingenting.

Smärtan vred varenda muskel i min kropp utav bara tanken på honom. Min kropp hade utvecklat sådana känslor jag aldrig trott var möjliga att känna för en annan människa. Jag befarade för vad som egentligen kunnat hända om vi låtit det gå snäppet längre, om jag aldrig hört dem små men otroligt starka orden blivit sagda.

Jag hade svikit Mr. Boyce och uppdraget jag mottagit, men vad som oroade mig mest var hur jag skulle hantera att förklara situationen för Adam. Att jag plötsligt ombestämt mig och inte längre ville fullfölja detta. Allt jag ville sluta. Vad skulle han säga? Eller rättare sagt tänka?

Jag tänkte på Mr. Boyce och uppdraget jag fått, ’kärleksintresse för Mr. Bieber’ som han uttalat sig så ironiskt, jo visst hade jag lyckats, men dragit mig ur lika fort som allt börjat då känslor, äkta känslor kommit in i bilden.

Mina tankar for vidare till Justin, vad gjorde han? Vart befann han sig? Tänkte han något på mig? Miljoner tankar surrade i näthinnan och en lätt tår lämnade min kind. Hur mycket jag än försökte få in dem starka orden han sagt i huvudet kunde jag inte undgå och tänka på hur otroligt givmild han endå varit trots ’hon betyder ingenting för mig’ eller ’det pågår ingenting mellan oss fraserna. Hur allt tagit fart samma kväll som jag blivit nedslagen på Karma Eleven utav denna Draco. Justin som nästintill inte lämnat min sida för några minuter engång, enbart då han blivit tvungen att åka iväg och handla eller när han var tvungen och få i sig en ny dos.

Jag fick helt enkelt inte ihop saker och ting, hur mycket jag än försökte. På något vis verkade saker inte stämma, det fanns inte plats för vissa stunder i pusslet, men jag hade förmodligen fel, återigen. Varken tänkte eller såg klart om vad som legat framför ögonen hela tiden. Att allt var bara ett spel.

Jag svalde hårt och slöt ögonen, Adam skulle vilken sekund som helst kliva in genom dörren i stormfart efter att jag andfått ringt upp honom och berättade att vi var tvungen och ses, fortast möjligt. Blandade känslor uppstod i kroppen, en del av mig började ångra sig över beslutet jag tidigare fattat och fortfarande höll fast i, eller gjorde jag det? Ånger känslor uppstod och helt plötsligt kändes det som om jag inte ville dra mig ur längre. Som om jag ville fortsätta som planerat men på avstånd. Det måste ju finnas något sätt att få den viljan att gå igenom? Inte kunde väl Mr. Boyce tvinga mig till något jag inte vill? Nej Esme, du är tvungen att ta dig samman, tänk igenom vad du verkligen vill innan Adam dyker upp och du står nervös och stammar fram ditt beslut i all hast och sedan ångrar dig.

Vad ville jag egentligen? Skulle jag klara av att se honom igen? Kanske, om möjligt, se honom tillsammans med någon annan? Jag var tvungen att fokusera, lägga känslorna åt sidan och bara ägna mig åt min uppgift, få detta överstökat så jag sedan kunde åka hem, bort härifrån och aldrig se tillbaka. Ja, det var så det skulle få bli.. 

*