Trafiken verkade vara allt annat än lugn denna fredagseftermiddag, människor var påväg hem ifrån jobbet, redo för en hel helg tillsammans med sina familjer innan det återigen blev dags för en ny vecka och samma rutiner. Vilket liv man egentligen lever, normala människor som har rutiner och passa, jobba att komma till, barn att skjutsa och hämta, fruar att tillfredsställa. Ja, jutin hade nog ett liv många drömde om att få leva. En vardag utan rutiner och tider att passa, då han egentligen kunde komma och gå lite som man ville. - Det kanske var så många trodde att popstjärnor egentligen levde. Ett felfritt liv med pengar, lyx och utan beskymmer. Fina tillställningar och ett liv där man aldrig bar samma kläder två gånger.

Ja, det kanske var ett liv ingen skulle klaga på. Men det faktiskt inteså Justin levde, trots den han är, den stora superstjärnan. Hans liv var allt annat än beskymmersfritt och felfritt. Även han hade problem och oro i kroppen, sorg och förlust han tvingades bära på. Men det är så livet är, det är sådant han får leva med. Föralltid.

Han styrde riktning med sin svarta SUV bort ifrån Los Angeles gator, bort från den vanliga vardagen och det hektiska livet. Isadora placerade en mjuk hand ovanpå hans vid växelspaken, ett lätt leende tog form i hennes ansikte då Justin mötte hennes blick, "Tack för att du följer med" sa han mjukt och vände blicken återigen emot vägen. 

*





"Du behöver inte följa med om du inte vill" sa han med en lätt suck och vred ur nyckeln så motorn slocknade. "Hey" sa hon försiktigt, "Där du går, Går jag" instämde hon och smekte hans kind med handflatan. Justin log försiktigt och vek av blicken emot platsen dit dem båda kommit. 
Till en plats så lång bortom det vanliga och glada livet, så undangömt ifrån verkligheten. 

Isadora placerade sin hand i hans då dem båda nu stod framför den mörka SUV:en, "Det kommer gå bra" sa hon försiktigt och han pressade sin hand en aning hårdare kring hennes. 

Det prasslande ljudet ifrån grusgången tog liv under deras fötter, en lätt vindpust träffade hans kind och den grubblande och överväldiga känslan, sorgen och smärtan sprudlade i kroppens alla nerver. Det var med tunga oväntade steg Justin blickade upp och utöver den mörk och gråa kyrkogården, och på platsens alla gråadassiga stenar. Så otroligt många liv som blivit nedgrävda där, så otroligt mångasjälar och människor. Människor som kanske blivit menade att lämna jorden, människor vars liv kanske blivit tagna ifrån dem för tidigt. Men det var där hans Mamma nu fanns, Pattie Mallette. 





"Hej mamma, det är jag.." Justin hukade sig ned emot den blanka svarta gravstenen där hennes namn var inristat, 
Här vilar Patricia Lynn Malette, En dotter mor och vän, en själ vars liv togs ifrån oss allt för tidigt. Vi saknar och älskar dig.
Han placerade försiktigt den vita rosbuketten, han tidigare inhandlat, över gravstenen och fingrade försiktigt längs hennes namn, "Förlåt att jag inte besökt dig tidigare .. Jag har varit allt för självisk det senaste året, men jag lovar att det ska bli ändring nu.." han torkade en tår som fallit över hans kind och harklade sig lätt, "Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, saknar dig .. Det är verkligen tomt utan dig här mamma.. " viskade han försiktigt, han kunde känna hur sorgen han så länge hållt inne var påväg att brista, hur hans hjärta började slå volter, hur många känslor och ord han så länge håll inne som nu ville släppas fria.
Han blickade upp, såg bort emot Isadora där hon satt på en bänk, så fridfull och förståelig, ett mjuk leende prydde hennes läppar. Justin var tacksam att hon följt med honom hit, och att hon nu gav honom plats att få vara själv, att få prata med sin mamma. 

"Jag har träffat en tjej, vi har dejtat ett tag nu ... Isadora Hilton ... Hon är så vacker, så godhjärtad och snäll, jag tror du skulle ha älskat henne Mamma.." , "Jag har börjat med musiken också, jag släpper snart mitt femte album, Million" fyllde han sedan in och fingrade försiktigt på rosenbladens vita nyans, " Det spelar egentligen ingen roll hur många tårar jag än må fälla, hur stor saknad jag kan känna så vet jag att det inte gör så att du kommer tillbaka, allt jag än kan göra är att tro, hoppas och drömma för att du har det bra, att du mår bra vart du än må vara ..."

*

"Tack för att du följde med mig idag, du anar inte hur mycket det betyder.." sa Justin lättad och smekte med tummen över deras båda sammanflätade händer. Isadora log ett milt leende och kramade om hans hand snäppet hårdare, "Ses vi imorgon?" frågade hon nervöst och hennes mörka chockladbruna ögon mötte hans, han hukade sig snabbt därpå över stolssätet och kysste försiktigt hennes läppar. "Vi ses imorgon" viskade han mjukt emot hennes läppar och ett milt leende spreds längs hennes kinder innan hon öppnade bildörren och mimade hejdå emot fönsterrutan. Justin satt stilla kvar och såg när Isadora med enkla skritt försvann in till sitt hus igenom ytterdörren. 
Ett lätt leende fanns kvar på hans läppar, doften ifrån hennes parfym hängde kvar i bilen och han kunde fortfarande känna hur hennes beröring gav honom rysningar. 

Det var sant, han kunde känna det ända in i benmärgen. Hur hans hjärta för varje slag slog allt hårdare för varje liten sekund hennes blick mötte hans. Ja, det var så det var ... Isadora var flickan i hans liv.
______________________________________________________________________________________________