Isadora vrängde ilsket ihop datorn och kastade den hårt emot sängen, ett hårt duns uppstod då den istället hamnade på golvet. Med en tung suck sjönk hon ihop på golvet, en lätt tår föll från hennes kind och allt hon kunde känna var .. tomhet, ilska och förtvivelse.

Kommentarerna var många, alla hade något att säga till om, både plus och minus . Människor över hela världen hade nu fått sett Isadora och Justin tillsammans i tidningar världen över då dem båda äntrat det privata eventet och lanseringen av Justins nya album Million.

En kallsvettning for genom ryggraden och hon ville inget annat än att gräva ned sig under marken. Det var endast två dagar kvar tills Justin och Isadora skulle upp på scenen inför tusentals fans och sjunga deras duett. En tanke for genom hjärnan, en plan om hur hon skulle kunna göra för att slippa göra det.

Men en annan tanke sa att hon inte kunde svika Justin på det sättet. Hon kunde inte låta sig själv brytas ned på det sättet på grund av dedikerade fans till Justin.

Han som så många gånger förtydligat för henne att det alltid skulle komma att finnas människor som misstyckte deras kärlek och relation, men att det skulle släppas med tiden. ”Ett leende, det är allt du behöver bära, då kommer dem förstå.” Hon kunde än idag höra hans intima viskning emot hennes läppar, hur en rysning for genom hennes ryggrad och hur lycklig hon just i den stunden känt sig. Som om morgondagen inte spelade någon roll. Dem levde där och då. Och för någon sekund hade hon faktiskt trott att ett leende var allt som behövdes. Men ack så fel hon då haft.

Detaljer som han då inte tänkt på, detaljer som han då aldrig sagt. Hur mycket han älskade hur hennes långa hår ramade in hennes ovala ansikte, eller hur dem mörka ögonen alltid bar ett slags oroligt skal av skimmer, ett skal han alltid lovat ta bort, göra det bättre, för dem båda. För alla.

Något han aldrig fick sjansen till, aldrig fann tiden till. Han var för upptagen med sig själv att han hade glömt bort.

Dem ljusblåa väggarna med den ljusa bården var fortfarande på plats, med det blåa kanadensiska lövet Toronto Maple Leafs. Den lilla sängen, som han så länge sedan hade vuxit ur var fortfarande kvar,  den blåa hockeytröjan med hans siffra 6, prydde fortfarande den ena väggen. Ett tunt lager av dammkorn hade hamnat längs dem guldpläderade medaljerna och troférna på den träfärgade hylla han själv gjort i skolan. Alla fotografier, alla bilder på han och dem alla fotbolls- Hockey och Löpar lag han någonsin varit med i, Så många minnen och stunder han fortfarande bar med sig, dag ut och dag in. Där fanns bilder på han själv sedan dag ett, bilder som visade steg för steg i hans liv. Hur han nu vuxit upp och blivit en man.

En salt tår föll från hans kind och ned på fotografiet han höll, Fotografiet som prydde hela hans familj den Julafton dem alla varit samlade hos hans morföräldrar, den jul han fått sidan första skridskor av sin mamma.

En tungpustad suck lämnade hans läppar innan han vände sig tillbaka emot den träfärgade hyllan, han såg ned på fotografiet han erhöll och krossade försiktigt glaset med knytnäven, en lätt skråma av sår vidgades på den ena knogen och blod började försiktigt att träda fram. Glasbitarna föll emot den ljusa heltäckningsmattan med droppar av blod på sig, han fattade tag om fotografiet i ena handen innan han ställde tillbaka den nu tomma ramen på hyllan.

Han såg ned så sin blodiga knytnäve och fattade tag om tröjärmen för att försöka stoppa blödningen.

Med små försiktiga steg, fortfarande med tröjärmen lindad om sin hand såg hans sig om i det lilla rummet, rummet där han spenderat nästan hela sin barndom, rummet som för någon sekund gav honom tillbaka sin mamma, deras minnen och deras kärlek.

En tår föll från hans kind och landade slutligen på golvet, han andades in den tomma livlösa luften och slöt ögonen om så för en sekund.