Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 12
Chapter 13 - Choosing another way
Ilsket vände jag nattduksbordet uppochned vilket resulterade i dunder och brak, nattlampan for hårt i golvet och glassplitter spreds snabbt ut likt en fläck runt sängkanten. Allting var Lukas fel, om han kunde ha haft hjärna och tänka efter innan han gjorde något skulle ingenting av detta precis hänt. Jag orkade inte ta itu med honom precis nu, ilskan var allt för stor och jag var rädd att jag skulle göra något jag ångrade om han stannat efter att Haley med tårar sprungit härifrån, så med en ilsken blick och spänd käke behövde jag egentligen inte säga något utan han hade fattat vinkeln ganska snabbt och skyndat sig härifrån, ärthjärna som han var.
Förtvivlat slog jag mig ned på sängkanten och drog händerna genom min ännu rufsiga kalufs. Ännu mer irriterad, förvirrad och ilsken blev jag då jag kände en svag nyans av Haley doft som fortfarande fanns kvar i sängkläderna, precis som om inget hade hänt, som att hon fortfarande fanns kvar i rummet och ingenting hade förändrats. Jag greppade tag kring telefonen ur ena fickan på mjukisbyxorna och slog snabbt upp hennes nummer, signal efter signal passerade men inget svar. Efter flera gångers upprepande utan svar gav jag upp, i alla fall för tillfället. Jag undrade om hon såg att jag ens ringde, om hon kanske satt med telefonen i handen och såg namnet som gång på gång dök upp på skärmen, vad tänkte hon? Eller rättare sagt vad kände hon? Hon måste hata mig, fullkomligt hata mig nu. Miljoner tankar svepte omkring i näthinnan och jag började ge upp hoppet allt mer. Jag hade ingen aning om hur, men jag var tvungen att få tag i henne på något vis, få se henne igen, om så för en sista gång så jag kunde få förklara mig.
*
Tyst på soffkanten satt jag likt förstummad, inte ett ord lämnade mina läppar. Nästan som om någon fattat tag kring en flaska lim och limmat igen dem, föralltid. Några få droppar regn lämnade mina hårtoppar på nytt, skapade små pölar på den exklusiva rya mattan som fanns på golvet under mig. Jag vred huvudet försiktigt mot fönsterkarmen, utanför hade regnet börjat ösa ned ännu mer än tidigare, det kändes som om Los Angeles nu låg under ett hav av regn, sorg och tårar. Mobilen fortsatte gång på gång att vibrera ifrån handväskan som låg slängd på golvet, ignorerandes orkade jag inte tänka två gånger om att ens resa mig upp utan satt tyst och stilla kvar, skådande av regnet som pågick utanför.
Ensam, rädd och sorgsen hade jag sprungit genom gatorna till Los Angeles, bort från vad som nu var det förflutna, bort från Justin. Varje steg jag fattat hade värkt i hela min kropp, smärtan var outhärdlig, min kropp skrek ensamhet och sorg och jag kunde inte minnas att jag någonsin tidigare känt så som jag nu gjorde. Jag hade ingenting att säga, det fanns egentligen inget otalt, Justin hade varit uppriktig och rak då han svarat på frågan Lukas ställt. Jag betydde ingenting för honom. Absolut ingenting.
Smärtan vred varenda muskel i min kropp utav bara tanken på honom. Min kropp hade utvecklat sådana känslor jag aldrig trott var möjliga att känna för en annan människa. Jag befarade för vad som egentligen kunnat hända om vi låtit det gå snäppet längre, om jag aldrig hört dem små men otroligt starka orden blivit sagda.
Jag hade svikit Mr. Boyce och uppdraget jag mottagit, men vad som oroade mig mest var hur jag skulle hantera att förklara situationen för Adam. Att jag plötsligt ombestämt mig och inte längre ville fullfölja detta. Allt jag ville sluta. Vad skulle han säga? Eller rättare sagt tänka?
Jag tänkte på Mr. Boyce och uppdraget jag fått, ’kärleksintresse för Mr. Bieber’ som han uttalat sig så ironiskt, jo visst hade jag lyckats, men dragit mig ur lika fort som allt börjat då känslor, äkta känslor kommit in i bilden.
Mina tankar for vidare till Justin, vad gjorde han? Vart befann han sig? Tänkte han något på mig? Miljoner tankar surrade i näthinnan och en lätt tår lämnade min kind. Hur mycket jag än försökte få in dem starka orden han sagt i huvudet kunde jag inte undgå och tänka på hur otroligt givmild han endå varit trots ’hon betyder ingenting för mig’ eller ’det pågår ingenting mellan oss fraserna. Hur allt tagit fart samma kväll som jag blivit nedslagen på Karma Eleven utav denna Draco. Justin som nästintill inte lämnat min sida för några minuter engång, enbart då han blivit tvungen att åka iväg och handla eller när han var tvungen och få i sig en ny dos.
Jag fick helt enkelt inte ihop saker och ting, hur mycket jag än försökte. På något vis verkade saker inte stämma, det fanns inte plats för vissa stunder i pusslet, men jag hade förmodligen fel, återigen. Varken tänkte eller såg klart om vad som legat framför ögonen hela tiden. Att allt var bara ett spel.
Jag svalde hårt och slöt ögonen, Adam skulle vilken sekund som helst kliva in genom dörren i stormfart efter att jag andfått ringt upp honom och berättade att vi var tvungen och ses, fortast möjligt. Blandade känslor uppstod i kroppen, en del av mig började ångra sig över beslutet jag tidigare fattat och fortfarande höll fast i, eller gjorde jag det? Ånger känslor uppstod och helt plötsligt kändes det som om jag inte ville dra mig ur längre. Som om jag ville fortsätta som planerat men på avstånd. Det måste ju finnas något sätt att få den viljan att gå igenom? Inte kunde väl Mr. Boyce tvinga mig till något jag inte vill? Nej Esme, du är tvungen att ta dig samman, tänk igenom vad du verkligen vill innan Adam dyker upp och du står nervös och stammar fram ditt beslut i all hast och sedan ångrar dig.
Vad ville jag egentligen? Skulle jag klara av att se honom igen? Kanske, om möjligt, se honom tillsammans med någon annan? Jag var tvungen att fokusera, lägga känslorna åt sidan och bara ägna mig åt min uppgift, få detta överstökat så jag sedan kunde åka hem, bort härifrån och aldrig se tillbaka. Ja, det var så det skulle få bli..
*
”Vad menar du, Han var inte intresserad?” stammade Adam förvirrat fram och såg på mig med stora häpna ögon. Försiktigt skakade jag på huvudet och tvingade fram ett halvhjärtat leende, som om det inte spelade någon roll eller rörde mig det minsta. ”Han måste ju vara galen!” flikade Adam smidigt in och jag kunde se hur han gjorde ett försök att pressa fram det charmigaste leende han kunde. Tacksamt log jag tillsvars och fattade tag kring den tunga bagen, ”Redo?” sa jag uppriktigt och granskade honom nog då han en sista gång drog igen dragkedjan på sin väska efter att återigen gått igenom innehållet för att försäkra sig om att han hade allting med sig, ”Redo” fyllde han in och slängde väskan över axeln i samma veva som dörren till lägenheten slogs igen bakom oss.
Vad tror ni kommer hända? Vart är Esme/Haley och Adam egentligen påväg? :)
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 5
Chapter 12 - One step ahead?
Jag vaknade hastigt till av den kalla vind brisen som smekte mina bara ben ifrån den vidöppna balkongdörren, luddigt såg jag mig försiktigt omkring och insåg snart att jag befann mig ensam i sovrummet till Justin. Justin … hans namn fick mitt hjärta att hoppa ett extra slag och jag mindes gårdagen så väl, hans läppar emot mina och den goda doften ifrån hans kolon som fortfarande fanns kvar i mina lungor. Justin Justin Justin … Min kropp verkade inte få nog, jag hade önskat att stunden igår kväll kunde varat för evigt, men det finns det ingenting som gör.
Omtumlad och nyvaken satte jag mig försiktigt upp i sängen, med gårdagens smink ut smetat i ansiktet och en tufsig svans på sniskan var jag förmodligen alla killars dröm såhär på morgonen … För vad var klockan egentligen? Jag granskade utsidan av fönsterrutan och såg snart att solen fortfarande var påväg upp längs horisonten, för inte kunde den väl vara påväg ned igen? Att jag skulle sovit så länge verkade inte möjligt …
Platsen bredvid mig på sängen var tom med tilltufsad så Justin hade i alla fall sovit, men vart befann han sig nu? Med stappligt trötta steg lämnade jag sängen bakom mig för att finna toaletten som låg strax utanför rummet, tröttsamt rätade jag på shortsen och linnet jag bar innan jag lämnade rummet.
Osminkad med halvluddiga påsar under ögonen granskade jag mig själv i den stora spegeln, håret såg i alla fall betydligt bättre ut nu än för några minuter sedan… Nåja, vad var det värsta som kunde hända? Att kungen staplade in här? Nej Esme, det kunde ha varit värre, och med den tanken och ett lite mer lättat hjärta slog jag av lyset intill badrummet och klev ut genom dörren.
Magen gav ifrån sig ett dovt skrik efter mat, pannkakor var det första min hjärna snappade upp, pannkakor med en massa sirap, sådär onyttigt med fruktansvärt gott. Ja, jag var sugen på pannkakor och var fast besluten att få tag i några om jag bara kunde få tag i Justin?
Min mun var påväg att ge ifrån sig ett halv generat rop av hans namn när jag plötsligt hörde hans röst, jag sökte med blicken innan jag kunde konstatera att den kom nedifrån. Med små försiktiga steg gick jag nedför trappen, följde strömmen av hans röst, påväg att yttra mig om något i stil med ’vad ska en ung dam behöva göra föra att få lite käk på det här stället?’’ hejdades jag plötsligt när jag kunde höra någon yttra, ’Vad pågår mellan er egentligen?’ en mörk, aning irriterad röst som verkade tillhöra… Lukas?
Nyfiket klev jag försiktigt närmare mot köket där samtalet höll plats och smygandes bakom kunde jag från avstånd se Justin förvirrat rynka på ögonbrynen till orden ’Det pågår ingenting, hon betyder ingenting för mig’. Ingenting …? Betydde det som hände igår ingenting för honom? Miljoner tankar for genom mitt huvud likt löpeld, allt hade bara varit ett spel. Ett spel där jag varit slagbrädet. Chockerad, förtvivlad och en aning äcklad försvann tanken av nygräddade pannkakor likt vinden ifrån näthinnan och allt jag kunde tänka på var hur snabbt jag kunde ta mig därifrån, bort ifrån detta hus, bort ifrån Justin, bara bort. Lukas var påväg att svara när hans röst snabbt dog ut, då dem båda avbröts och jag hastigt fattade tag om en kruka som var påväg att falla i golvet då jag backat in i ett bord i all hast.
Utan att tänka två gånger sprang jag med hastiga steg uppför trappen, åter tillbaka till sovrummet för att finna min handväska, jag skulle bort härifrån, så fort jag kunde förmå. Med skakiga händer fumlade jag med dragkedjan till väskan och kastade den snabbt över axeln, Justins röst ekade i huvudet, han ropade mitt namn nedifrån och Lukas som snabbt avbröt honom, beordrade honom att låta mig vara ifred, beordrade honom att låta mig gå, att släppa det som om jag vore någon prostituerad Justin funnit på gatan kvällen innan.
En lättsam tår lämnade min kind när jag mötte den chockerade blicken till Justin på sista trappsteget, han fattade snabbt tag kring min handled, ’Jag vet inte vad du hörde, men det är inte som du tror’ sa han snabbt, ’Haley, snälla låt mig förklara’ fyllde han in med fortfarande samma blick, lika chockerad han själv, troligtvis över att jag hört deras konversation som jag egentligen inte borde.
Jag granskade hans ansikte om så för någon sekund, utan att ge ifrån mig så mycket som ett andetag, granskade hans ansikte, den vackra olivfärgade tonen till dem hasselbruna ögonen, dem fylliga läpparna som berört mina, det perfekta leendet som där under dolde sig, den känsliga och mjuka beröringen han gav ifrån sig, den muskulösa tatuerade kroppen, den välklippta kalufsen, hela honom avspeglade sig i mina ögon och jag kände hur mina ögon ville släppa flera tårar men jag gjorde allt i min makt för att hindra dem. ’Du har sagt nog’ viskade jag försiktigt fram med rasplig stämma och en plötslig tår lämnade min kind, och med dem orden drog jag åt mig min hand och sprang ut genom dörren, nedför uppfarten och fortsatte bort, så långt bort jag kunde förmå, bort från skymten av Justin utan att blicka tillbaka. Det kändes som om jag aldrig sprungit så fort i hela mitt liv, som om min kropp fick en ny sorts glöd. Tårar fortsatte att sippra nedför mina kinder men jag kunde inte stanna för att torka dem, jag ville bara bort, bort från Los Angeles, bort från detta uppdrag men framför allt så långt bort ifrån Justin jag kunde och aldrig se honom igen.
Jag betydde ingenting för honom, jag var bara en bricka i hans spel, kanske hade han utnyttjat mig på samma vis som jag hade utnyttjat honom. Kanske hade kyssen vi delat inte betytt någonting, kanske var det bara för att komma mig närmare. Visste han sanningen? Hade han tillslut listat ut det? Och iså fall hur?
Jag blickade bakåt för att försäkra mig om att jag var ensam och stannade till när jag insett att vägen var tom, jag andades häftigt efter att ha sprungit, sipprade efter luft och tänkte tillbaka på gårkvällen, kyssen hade betytt något för mig. Mer än vad jag kunnat föreställa mig. Justin hade blivit som en drog, en jag inte kunde få nog av, på ett sätt jag inte visste var mänskligt. Men mina tankar for snabbt tillbaka på vad som precis hänt, och jag kunde inte släppa tanken på om Justin bara utnyttjat mig eller inte, men det stora frågan som tycktes återkomma i näthinnan var, Hade han legat steget före hela tiden?
Förvirrade? ;)
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 4
Chapter 11 - In the arms of the ocean . Part 2 .
Solskenets sista varma solstrålar värmde på våra bara armar där vi satt i solskenet på verandan och en härlig somrig bris susade snabbt förbi, jag smuttade på det iskalla bubblande vattnet ifrån flaskan samtidigt som mina ögon landade på Haley där hon endast någon meter ifrån mig satt med blicken vänd utöver den vackra utsikten samtidigt som hon fingrade med kinapinnarna i pappersförpackingen till nudelwoken. Min blick följde varenda liten rörelse hon förmådde sig att göra, en aning genant som hon såg ut att vara över att äta mitt framför ansiktet på mig, vred hon sig diskret av och till bort från mitt håll för att få i sig en bit kyckling eller lite nudlar.
”Gillade du det?”, Haley vred sig försiktigt mot mitt håll, nickandes, i samma veva som hon generat tuggade på sin mat, jag nickade instämmande, med ett snett leende.
Hur mycket jag än försökte kunde jag inte hitta något med Haley som jag inte gillade, även när hon åt mat eller drack vatten var hon lika vacker och bedårande som hon alltid var. Med tidigare tjejer jag träffat av och till fann jag alltid något jag inte gillade, det kunde vara något så töntigt som hur deras smink låg placerat eller om dem inte hade tillräckligt vita tänder, det fanns alltid något jag störde mig på eller inte gillade…
Men med Haley, hur mycket jag än försökte fanns det inget, allt jag hittills sett av henne föll mig i smaken, hon var försiktigt men endå framåt som person, snäll men endå lite kaxig, snygg men endå sexig och tog för sig fast inte så hon blev outhärdlig. Och det var något med hennes sätt att le som alltid fick mig att rysa längs ryggraden, hur hennes kritvita tänder blottades och att hennes högra ögonbryn alltid lyfte sig en aning extra och hur hela hon het enkelt lös av lyster, hon tillförde solsken och lycka fast det fanns alltid ett visst mörker hängandes över henne som jag än inte riktigt satt fingret på.
”Åh, jag är vrålmätt” tjöt hon och torkade sig försiktigt kring mun med en ren servett, ”Kul att du gillade det” fyllde jag lättsamt in då jag såg hur Haley föll ned på rygg i den lutande solstolen, ”Det var nog det godaste jag någonsin ätit” stämde hon in försiktigt och klappade sig lätt om magen innan hon vek av ansiktet och mötte min blick, dem mörkgröna ögonen speglades vackert i det röd-rosa skenet och hennes hår låg perfekt placerat kring hennes smala axlar, ”Du är så vacker” jag spärrade chockerat upp ögonen av mina egna plötsliga ord, generad utan att mitt ansikte tog någon speciellt färg då det aldrig hände såg jag djupt in i hennes och såg hur hon avfyrade ett generat leende utan att släppa blicken,
”Du också” stämde hon efter en stunds tystnad och våra blickar bröts för att utforska utsikten vi hade framför oss, som om hela världen låg under våra bara fötter och för någon sekund kunde jag känna lugnet överta min kropp på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Det kändes varmt. Jag kände mig lättad. Men viktigast av allt jag kände mig för en gångs skull trygg.
*
Tysta andetag, ett ljud nästan ekande mellan väggarna intill mitt sovrum. Där låg jag tryggt vid sidan av Haley i min fluffiga säng, våra bara armar som snuddade vid varandra då och då i en generad gest, utan att någon utav oss tog initiativet vidare. Klockan hade passerat midnatt och jag kunde inte riktigt säga exakt hur länge vi egentligen legat där i sängen, ord och skratt som nu hade börjat dött ut då ingen utav oss verkade ha något mer och säga till den andre, eller kanske hade situationen blivit mer allvarlig, mer seriös. Att det inte längre var vem som helst som pratade med den andre, att det längre inte var främlingar eller två spontana vänner utan att det faktiskt fanns något mer som vilade i luften mellan oss båda.
Tystnaden var faktiskt rätt skön, ett svagt ljud uppenbarades i rummet utanför, radion spelade en gammal klassiker och jag kunde snabbt känna hur sängen började sakta röra sig fram och tillbaka, mitt huvud föll emot Haleys, följde hennes rörelser där hon låg med slutna ögon och gungade med i takten av låten som spelades, så oberörd, så rättfram men endå så otroligt vacker.
För någon minut låg jag och följde hennes rörelse i takt med musiken, hon fortfarande med slutna ögon, hennes arm som då och då förflyttades allt närmare min utan att hon ansträngde sig, det bara blev så. ”Jag älskar den här låten” viskade hon mjukt utan att avbryta sina små rörelser eller öppna ögonen. Jag smålog för mig själv, ”Den är fin” fyllde jag mjukt in och följde med i varenda liten mening som tjejen på radion sjöng.
Låten dog sakta ut och en ny började genast spelas då Haley försiktigt öppnade ögonen och försiktigt vred huvudet emot mig, utan att någon sa ett ord skådade vi varandras ansikte, varenda liten detalj och hennes mörkgröna ögon mötte tillslut mina. Snabbt kom ett dovt skratt ifrån hennes läppar och jag såg på hennes med förvirrat blick, ”Ingenting” skrattade hon generat bort och placerade en hårslinga bakom örat. ”Jag … ” stammade jag försiktigt men hejdade mig snabbt, Haley mötte nyfiket min blick, jag log retfullt ”Jag bara måste” fyllde jag in och utan att blicka hamnade jag snett över Haley, kittlade henne i båda sidorna och hennes skratt fyllde strax den tomma luften till orden, ”Justin, sluta!” upprepande gånger.
”Snälla sluta!” fnittrade hon nästintill hysteriskt och sipprade efter luft, vi bredde oss ut över hela sängen, fram och tillbaka och hon försökte ivrigt komma sig ur mitt grepp jag fått liggandes ovanpå henne och utan att pressa all min tyngd på hennes kropp stannade jag hastigt till, hon såg sig förvirrat omkring och sedan på mig, ”Tack” viskade hon mjukt med ett generat leende.
Våra blickar möttes och vi såg på varandra intensivt, med mig fortfarande liggandes över hennes fattade jag försiktigt tag kring en fallande hårlock och placerade den bakom hennes öra. Hennes grepp kring min midja blev hårdare och jag kände hur hon mjukt pressade min kropp allt närmare hennes och utan att egentligen tänka två gånger, utan att jag egentligen behövde det pressade jag ömt mina läppar emot hennes. Hon granskade mig noggrant när jag försiktigt, efter någon sekund ryggade tillbaka, ”Haley” viskade jag mjukt och var påväg att fortsätta min mening när jag plötsligt kände en hand kring min nacke som tryckte hela mig mot hennes läppar ännu en gång. Hennes mjuka perfekta läppar formades efter mina och ömma försiktiga kyssar övergick snart och blev allt mer intensivt, smaken av mint och jordgubbe träffade mig strax då hennes tunga smekte min. Min kropp pressades automatiskt närmare hennes kropp då hon med ett tag kring min midja tryckte mig så nära henne själv hon kunde förmå.
Tiden existerade inte för några sekunder, för någon minut fanns inga besvär eller bekymmer. Allt jag kunde tänka på var Haley … Och hur hennes ögon alltid gnistrade då hon såg på mig och hur hon alltid såg på mig som en människa, som någon hon faktiskt kunde lära sig att älska utan att kritisera allt onda i min bakgrund. Att hon faktiskt var någon jag för första gången fallit för och att jag blivit totalt, löjligt och barnsligt förälskad i henne.
Sjukt längesedan. Fy mig!
Jag är förresten sugen på en ny design, fast jag älskar min nuvarande ... typiska ilandsproblem! Vad tycker ni?
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 11
Chapter 11 - I'll never let anyone hurt you again . Part 1 .
Tre dagar hade passerat sedan olyckan, eller var det verkligen en olycka? Jag hade självmant följt med den mystiska unga mannen med det ovanligt sexiga leendet in på toaletten då han påpekat att Justin där väntade på mig. Vad som egentligen förundrat mig då vi passerade klungan av folk över dansgolvet påväg mot toaletten var vad Justin egentligen gjorde inne på damernas. Kanske hade jag inte låtit tanken slå mig helt för att tänka två gånger då kroppen darrat av rysning när jag hade hört hans namn, Justin. Något i mig brydde sig inte vart jag fick möta honom, bara att jag skulle få träffa honom igen. Med pirriga och förväntans fulla steg hade vi båda klivit in på damtoaletten, jag – en FBI-agent med ett hemligt uppdrag tillsammans med den unga mannen som presenterat sig som Draco. Jag upptäckte snabbt att något inte stod rätt till då vi klivit in på den tomma toaletten då mina tankar börjat flyga iväg och jag funderade över när Justin, eller någon i hans ’gäng’ nämnt någon vid namn Draco. Egentligen hann jag inte tänka så mycket mer på det då ett snabbt hårt slag träffade över mitt ansikte och jag föll hastigt mot golvet.
Jag granskade mig själv i den reflekterande spegelbilden, ansiktet bultade fortfarande av smärta på flera olika partier kring kindbenen och ögonen även om svullnaden var påväg att släppa. Jag såg det illröda rivsåret över kinden där jag visste att ett fult ärr skulle komma att bildats, - hatade mig själv för att jag varit så dum nog att följa med denna typ ifrån första början istället för att hålla mig till planen och gått till Karma Eleven för att göra det jag skulle, mitt jobb.
Mobilen fortsatte att vibrera ifrån handväskan som låg kastad framför sängen, Adam suckade jag lågt och ägnade inte mer tanke åt det hela utan gick snabbt fram till väskan för att finna mobilen och på så vis krossa den hårt emot väggen. Det hårda slaget ekade mellan väggarna och den ena dörren öppnades hastigt, ”Haley?” flåsade en mörk röst bakom mig. Med en halvhjärtat leende vände jag mig om för att där finna Justin ståendes med rädsla i blicken, ”Är allt bra? Jag hörde en smäll” påpekade han försiktigt och avlägsnade blicken ifrån mig emot golvet där min mobil nu låg i bitar, nästan lättat suckade han försiktigt och stelheten han nyss bar på försvann, ”Någon måste ha gjort dig en aning arg” skrockade han mjukt och prövade ett leende, jag skakade försiktigt på axlarna, ”Det är bra nu i alla fall” sa jag försiktigt och satte mig ner på den mjuka sängkanten, varenda liten rörelse jag gjorde följde han mig intresserad blick. Våra ögon möttes, mina träffade hans hasselbruna där han fortfarande stod i dörröppningen, intensivt såg vi på varandra ifrån avstånd, båda utan att röra så mycket som en liten muskel i hela kroppen. Försiktigt släppte han dörrhandtaget och gick med försiktiga steg emot min riktning, fortfarande med blicken fäst på mig, med ett snett leende bländades jag av hans nästintill kritvita tänder då han mjukt slog sig ned bredvid mig. Utan att egentligen behöva säga någonting alls, visste jag att han bannade sig själv för vad som hade hänt med mig, och om jag inte visste bättre kunde jag nästan tyda i hans ögon hur han på något sätt såg annorlunda på mig nu än tidigare, mer beskyddande över mig på något vis, mer rädd om mitt välbefinnande.
Jag minns inte vad som hänt efter att Draco fått in sina tre första slag på mitt ansikte då han hade träffat dem rätta punkterna för att få mig och se svart och därefter tuppat av. Det sista jag egentligen minns var hur Justin placerat mig på sin mjuka säng och försiktigt kysst min panna med orden ’I’ll never let anyone hurt you again’.
Tre dagar hade passerat och jag hade inte klivit utanför dörrarna till Justins enorma hus, mestadels av tiden hade jag spenderat i hans säng, sovandes för att försöka få huvudvärken att gå bort. Nästintill hela tiden, dygnet runt hade han funnits vid min sida, utan att jag egentligen hade bett honom om det kändes det bra, tryggt på något vis. Hans telefon låg fortfarande avslagen på nattduksbordet och alla ytterdörrar var låsta, det var som om vi glömt bort världen utanför och bara brydde oss om varandra, fast på en tryggt avstånd. Det var något med Justin som jag inte kunde sätta fingret på, han var så otroligt annorlunda mot vad jag egentligen föreställt mg då jag tackat ja till uppdraget på FBI. Han var mjuk, beskyddande, snäll men framförallt ärlig. Han berättade alltid när han var tvungen att ’få sig ett skjut’ och gick till något annat rum för att slippa vara framför mig, han hade heller aldrig tvingat mig ta något eller frågat om jag ville ha.
Jag rös till av tanken på min ’första gång’ i den sunkiga källaren då Micha med ett brett flin tryckt nålen i mig för att se mig förändras från stel till glad på bara några sekunder.
”Haley?” jag hoppade till av det plötsliga ordet och vek blicken emot Justin som ängsligt satt vid min sida, han rynkade på pannan och såg ängsligt på mig, ”Ingenting” sa jag mjukt och tystnad uppstod återigen.
”Ha-aa-r ..” började han prövandes men avbröt sig själv, jag mötte frågandes hans blick, ”Har du någonstans du behöver vara ikväll?” fyllde han försiktigt in, jag skakade snabbt på huvudet och Justin lös upp i ett leende, kanske en aning exalterad för att vara honom, men det gjorde ingenting. Han böjde sig mot nattduksbordet och fattade tag om sin tjocka plånbok, ”Jag tänkte åka och handla lite mat, vill du följa med?” undrade han och mötte min blick, förskräckt mötte jag hans och hann egentligen inte att uttrycka mig alls förens jag kände en varm han ovanpå min kalla, elektriska stötar for genom hela min kropp, kanske inte alla på ett positivt sätt då det kändes som om min kropp avlägsnade alla typer av beröring ifrån det andra könet. Draco hade verkligen fått ribban att bli hög, en ny form av rädsla och oro hade tagit över min kropp, och bara tanken av hans namn fick mig att må illa. ”Det är okej, du behöver inte” sa hans mörka raspliga röst i en mjuk ton, - jag avfyrade ett snett leende i tacksamhet. ”jag är tillbaka innan du hinner att blinka” fyllde han in och reste sig försiktigt, fortfarande med sin hand i min, jag mötte hans blick varifrån jag satt och träffades mjukt av en kyss uppå min panna innan han försiktigt släppte taget och begav sig bort och ut genom dörren.
Kanske inte det bästa kapitlet men jag kände att jag bara var Tvungen och ge er alla något. Jag vill säga Förlåt förlåt förlåt för urusel uppdatering och hoppas ni inte är allt för arga och besvikna på mig.
En del säkert obesvarade frågor kommer att få sina svar så småningom, oroa er inte :) !
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 22
Chapter 10 - Ladies Bathroom .
Alkoholen började ta över, en sprudlande känsla av frihet förgyllde min kropp och blodet pumpade hårdare nu än tidigare. Ännu en stark vodka shot sved till i min hals när jag hastigt svepte den ned tillsammans med Lukas som beställt in mer drinkar till bordet. Klubben var full av människor denna kväll, överallt fanns det unga kvinnor som hade fått i för sig för mycket att dricka, då man snabbt kunde antyda att dem inte längre brydde sig like mycket om kjolen dem bar åkte upp några centimeter för mycket eller inte. Unga män som yttrade sig plötsligt med att lägga armen hårt om sin polare och upprepa orden ’I love you bro’ ett antal gånger för mycket. Jag såg bort och lät blicken falla mot dansgolvet samtidigt som jag smuttade på en iskall vodka drink med cola. Musiken ekade högt ut genom det smala utrymmet, rökmaskiner fyllde rummets alla hörn och blinkande lampor och laserstrålar svepte över dansgolvet där människor hoppade och dansade likt hungriga kaniner i jakt efter sitt byte för denna kväll. Jag skrattade bort tanken och vände blicken tillbaka mot Lukas som stod hukad över bardisken i väntan på beställningen, ”Ey man” väste jag högt emot hans öra i ett försök om att överrösta musiken, ”Har du tänkt något mer på det David sa?” frågade jag skeptiskt men fortfarande med en hög väsentlig stämma. Lukas fäste blicken skarpt i ett föremål jag inte kunde tyda, han spände sin käke och skakade sakta på huvudet innan han mötte min blick, ”Inte ikväll bro’ vi tar det någon annan dag” väste han högt mot mitt öra då han snabbt hukat sig mot min axel, jag nickade lätt. Han hade rätt. Varför tänkte jag plötsligt på affärer nu?
Men en känsla inom mig sa att David hade haft rätt den gången han drog upp ämnet, en sista gång och sedan försvinna från Los Angeles för alltid. Kanske var det vad som behövdes för att komma upp på fötter igen, då detta var något vi alla egentligen vetat om ifrån början att det inte var något vi skulle kunna hålla på med för alltid. Att det någon gång skulle komma den dag då vi faktiskt åkte fast för vad vi höll på med.
Micha dök snabbt upp vid min sida, stapplandes med ett halvhjärtat leende, mascaran började sakta smetas ut och hennes kinder var sådär rödpuffsiga som dem alltid blev när hon hade fått för mycket att dricka, jag var på jakt efter att finna Lukas då hon plötsligt avbröt mig, ”Ingenting än?” väste hon högt och höll en hård arm kring min midja i försök om att kunna hålla balansen, jag skakade stel på huvudet, ”Inget” fyllde jag in, egentligen behövde ja inte säga någonting för hon skulle ändå aldrig minnas denna konversation imorgon, vilket alltid var den samma visan med henne. ”Ska du följa med?” väste en röst vid sidan av, Micha. Jag såg frågandes på henne när hon diskret drog med handen under näsan som svars, perfekt. Hon ville vara full och jävligt odräglig samtidigt som hon beslutsamt skulle bli hög på det, perfekt. Och det var tydligen jag som dragit lyckolotten idag, då det var mig hon hamnat bredvid.
Jag spände käken irriterat och såg prövandes upp över folkvimlet i ett försök om att skymta Lukas så han kunde få äran att ta hand om, sitt livs kärlek, som han påpekat så fint. Men han syntes inte till någonstans och irritationen blev allt högre då Micha konstant drog i min arm bedjandes att jag skulle följa med, ”Okej! Okej!” skrek jag högt till greppade taget om hennes arm för att kunna följa henne till dam toaletten.
Ljudnivån var obefintligt lägre där vi befann os, definitivt mer behagligare. Jag såg ned på Micha som trevandes rotade i sin handväska, ”Seriöst. Bara gå in” sa jag högt, kanske för högt. Hon såg plötsligt upp emot mig och vek snabbt av blicken för att säkert försöka se sig omkring ordentligt ifall det var någon annan i närheten, ”Chilla” stönade hon lågt och placerade handväskan över axeln innan hon stapplandes klev innanför dörren till damtoaletten. Perfekt, nu skulle jag bli ståendes här i minst en timme innan hon skulle lyckas pallra sig ut igen på egen hand. För någon hundradels sekund slog mig tanken på att faktiskt lämna henne där och låta någon klubbvakt finna henne vid stängningsdags, men sen slog mig tanken att trots hur full och hög hon kan bli från stund till stund var hon faktiskt min vän, en axel jag kunde vila på när något kändes tungt, en vän jag kunde prata med om vadsomhelst, hon var en skön tjej helt enkelt, och viktigast av allt, vi var friends with benefits.
Bara några ynka minuter hade passerat då Micha plötsligt kom stormande ut ifrån damtoaletten rätt i min famn, ”Justin” flämtade hon hysteriskt med ett fast grepp kring mina armar, ”Vad är det med dig? Fick du i dig för mycket igen?” skrockade jag fram och särade på oss båda en aning för att kunna möta hennes blick, hennes ögon var nästintill tårögda och under henne högra isblåa öga pryddes det nu ett djupt skärsår ned mot hennes kind, blod fortsatte att droppa och pryda hennes svettiga ansikte, ”Vad fan har du gjort?” skrek jag högt och skakade på henne en aning för att få henne och vakna till. Hon skakade frustrerat på huvudet samtidigt som hon flämtade efter ord. ”Vad?” väste jag högt och irriterat när hon drog sina naglar snäppet hårdare in i mina armar. ”Micha, jag kan inte hjälpa dig om du inte säger vad som har hänt!” upprepade jag irriterat och ruskade om hennes kropp för att få henne att möta min blick. Hennes darriga läppar försökte forma ord, men inget kom fram, jag kunde se hela hennes kropp darra av rädsla då hon försiktigt fick fram dem två orden, dem två namnen jag aldrig för mitt liv ville höra i en och samma mening, ”Draco och Haley” flämtade hon och pekade på dörren som ledde till damtoaletten.
Ledsen för sjuukt dålig uppdatering. Men det har varit så mycket med julklappshandling, julafton, familjer osv osv att jag inte funnit tid med bloggen för någon vecka, jag ber om ursäkt. Men nu är julen över, vilket betyder bättre uppdatering. Hoppas ni alla haft en riktigt fin jul med familj och vänner, fina julklappar och god mat :)
Detta kapitel var kort, jag vet. Men det dröjer inte förens del 2 dyker upp :)
Sen vill jag bara tacka för alla era fina kommentarer, ni är guld värda! Kram
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 14
Chapter 9 - Plan B .
”Jag är ledsen, något kom upp” sa jag andfått och slog mig ned på den första lediga stol jag kunde skymta, Adam mötte irriterat min blick, ”Miss. Haven, så kul att du kunde närvara. Berätta gärna vad som kunde ha varit viktigare än detta möte?” sa Mr. Boyces mörka stämma och med ett halv irriterat leende granskade han mitt ansikte i väntan på svar, ”Absolut” sa jag glatt och hoppade genast upp ifrån stolen för att med min kamera bege mig mot den vita filmduken framme där Mr. Boyce stod, ”Jag har fått upp lite mer ledtrådar” sa jag kort och pluggade enkelt in USB-minnet i datorn som på så vis kopplades till via videoprojektorn. Mr. Boyce släkte ned rummet och satte sig lutad tillbaka i en av stolarna då kamera bilderna drog igång, ”Jag fick upp Mr. Bieber på GPS-en och valde att förfölja honom till ett gammalt öde lager cirka en mil utanför Los Angeles”. Dem bilder som visade lagret och Tjuvens bil dök upp på skärmduken, ”Vad man kan tyda på bilderna skulle han träffa någon, mannen ni kan se här” sa jag kort och mannen jag tidigare sett med den färgglada fågel t-shirten kom fram på bild, ”Mannen som blivit identifierad som Benjamin Agaton, nyligen frisläppt efter att ha spenderat 8 år inne för ett av Los Angeles största rån där hela 76 personer dödades då han rånade Union Bank. Han blev gripen en timme efter att rånet tagit plats.” sa jag kort efter att ha läst upp informationen jag tagit fram av denna Benjamin. ”Som ni kan se på bilderna levereras några ännu oidentifierade väskor in i Mr. Biebers bagagelucka” sa jag kort och tystnade genast då jag visste att nästa bild skulle visa fotografier på den unga kvinna jag tidigare sett stiga in i Tjuvens bil. Jag svalde hårt, ”Och här ..” jag stannade till, ”Jag låter er avgöra” fyllde jag in när det snabbt dök upp ett flertal bilder på den vita skärmen där ingen mindre än den unga kvinna vid namn Kim Fellow, Polis assistent vid Los Angeles Police Department.
Hela rummet drog efter andan, och jag hörde hur någon slog ned sin hand hårt i bordet med ett dunk, Mr. Boyce. ”Vad gör hon där? Vi har inga uppgifter om det?” sa han hårt och såg sig förbannat omkring i rummet som chockerat bibehöll sin blick på skärmen, ”Sir. Vi har inte det” sa en stämma som tillhörde ingen mindre än Adam, ”Jag tror det är dags för plan B” fyllde han sedan in och såg på Mr. Boyce med spänd käke, jag svalde hårt. Plan B? Varför hade inte jag hört något om detta? Vad handlade det om?
Både Mr. Boyce och Adam väne blicken mot mig, nervositet och oro föll på mina axlar, vad skulle nu hända?”Allt som blivit sagt här inne stannar mellan dessa väggar” sa Mr. Boyce högt menat inte bara till mig utan alla som där befann sig. Jag nickade försiktigt, ”Ni kan lämna rummet nu, Miss. Havens stannar här”.
”Vi behöver tid, något vi egentligen har ..:” började Adam försiktigt när jag satt mig ned på en svart skinnstol framför honom och Mr. Boyce, ”Ditt nästa uppdrag kommer att bli och vara ett kärleksintresse för denna Mr. Bieber, få honom att falla för dig med vilka medel som helst. Och på så vis hoppas vi att du kan få reda på mer information om vad som egentligen pågår, om det blir någon nästa gång för gruppen ”Five” ” fyllde Mr. Boyce in, jag såg upp på dem båda med chockade ögon. Dem ville att jag skulle göra vad? Det är omöjligt. Det var allt som surrade i mitt huvud, det fanns inte på karta, han brydde sig inte om tjejer eller någon form av känslor, han hade sex med olika ointresserade tjejer lika ofta som jag bytte underkläder, vilket var ofta.
”Mr. Boyce, du får ursäkta .. Men det är omöjligt” stammade jag fram, ”Jag kommer aldrig och klara det” fyllde jag in fortfarande lika chockad över vad han precis sagt. ”Du är en begåvad ung kvinna Miss. Haven, du klarar att sätta ihop ett gevär i mörkret på under två minuter, du kan gå obemärkt omkring på gatan och fånga vilken man eller kvinna du vill, du avslutade polisskolan med toppbetyg, du tänker och gör på ett sätt jag aldrig tidigare lagt märke till och när du väl bestämmer dig för att göra något så klarar du det.” sa Mr. Boyce med lugn röst och lade till ett halvhjärtat leende, jag såg på honom med stora ögon, menade han det verkligen? Var och är jag allt han precis beskrivit? Och när jag försökt tänka igenom allt han sagt hade han haft rätt. Jag kunde och hade gjort det han just sagt. Och utan att förmodligen helt tänka mig för svarade jag lika snabbt som jag hann blinka, ”Okej. Jag gör det”.
*
Jag hade precis lämnat ”tornet” där mötet mellan mig, Adam och Mr. Boyce för en stund sedan avslutats för att bege mig hem för att få någonting och äta då det lilla mötet kom att bli en nästan fyra timmars lång process där varje detalj räknades och jag hade tillslut fått precis som jag önskad. Allt skulle gå enligt mina regler om inte Mr. Boyce ville ingripa och finslipa något, Adam skulle komma att bli den enda som jag arbetade med då för många kollegor förmodligen vid något tillfälle skulle göra ett snedsteg och förstöra allt vi arbetat med dem senaste månaderna och jag var tvungen att rapportera varje kväll innan klockan fem till Mr. Boyce vad som pågick, information och liknande. Trots allt var jag ganska nöjd över vad jag åstadkommit och med ett leende körde jag ut från parkering och vidare mot lägenheten, jag hann inte köra mer än några meter då min mobil gav ifrån sig ett högt tjutande, displayen visade ett nummer jag inte hade inlagt men trots det valde jag och svara, ”Hallå?” sa jag kort med en fast blick på vägen samtidigt, ”Haley?” sa en mörk rasplig stämma på andra sidan, ”Ja? Vem är detta?” frågade jag nonchalant, ”Det är Lukas” sa den mörka rösten kort och genast for en bild upp i huvudet på hur han såg ut, Justins högra hand. ”Hej” stammade jag tafatt, och jag kunde inte släppa tanken om hur han egentligen ens fått tag i mitt nummer, ”Hej” skrattade han till på andra sidan, ”Hur mår du? Du verkade helt trasig den morgonen för någon dag sedan” fyllde han in, ”Det var mig du pratade med, det var jag som låg i sängen under täcket” fortsatte han, och det var då allt ploppade upp, jag hade hört att det inte var Justin som legat där men att det skulle ha varit Lukas av alla människor? Kom igen. Varför skulle jag ha vaknat upp i samma rum som han efter en natt jag inte mindes engång? ”Jahaaa” svarade jag så överraskat jag kunde förmå, ”Jag tror inte jag mått så dåligt någon gång i hela mitt liv” fyllde jag in, ”Så vad har du på hjärtat?” fortsatte jag, i ett försök att byta samtalsämne. ”Jag ringer för att bjuda dig till en fest, ikväll, på Karma Eleven” svarade han snabbt och jag kunde nästan känna hur han log. Perfekt. Ännu en fest tänkte jag kort och svängde precis av på avfarten där min lägenhet låg. ”Och dessutom finns det någon här som saknar dig” sa Lukas efter några sekunders tystnad, saknade mig? Vem? Han själv? ”Jag saknar dig också gullet” fyllde jag in så kärleksfullt och tillgjort jag möjligt kunde. Lukas skrattade högt vilket jag nonchalant rynkade på pannan åt då jag precis stannat bilen och stängt av motorn, ”Jag menade mer Justin, men det är kul att höra att du saknar mig också hjärat! Kom till Karma Eleven vid 12, vi står för drickan” sa han snabbt och retfullt innan ett pip uppenbarades i luren. Han hade lagt på. Perfekt.
Tvekandes satt jag kvar i bilen, digitalklockan på instrumentbrädan visade strax efter fem på eftermiddagen, om en timme skulle varenda klädbutik i hela Los Angeles stänga och genast började jag tänka igenom vartenda litet klädesplagg jag ägde, men jag kunde inte komma på något sexigt att ha på mig om det nu var så att jag verkligen skulle bege mig till Karma ikväll eller inte. Jag ombestämde mig snabbt, självklart skulle jag det. Och dessutom hade Lukas sagt att både han och Justin saknade mig, något som förmodligen inte sant. Men varför skulle han då bjuda dit mig om så inte var fallet? Hade dem fått reda på något angående min identitet tro? Visste dem min hemlighet?
Jag skakade snabbt av tanken. Dem hade inte resurser för det beslutade min hjärna för att säga. Jag startade snabbt bilen igen och begav mig ut på vägen, jag var tvungen att hänföra en hel klubb, jag var tvungen att se sexig ut möjligt men samtidigt så svårfångad ut som möjligt. Jag skulle ta dem alla med storm, speciellt snubben vid namn Justin Bieber och jag visste precis vart jag skulle åka.
Vad tycker ni? Går det för segt fram? Uppskattas om ni svarar på den enkla frågan :) Kram
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 4
Chapter 8 - What Is She doing here?
2 dagar hade passerat sedan jag lyckats ta mig ifrån huset jag vaknat totalt mörbultad ini, min kropp började sakta men säkert komma tillbaka till sitt vanliga och arbetet hade legat i lä medans jag återhämtade mig. Det var en solig dag i Los Angeles då jag, efter många om och men, lyckats ta mig upp ur sängen och begett mig mot ett litet kafé för att få något annat att äta än rostad bagel och vattenbaserad juice. En liten sprattlig servitris med en rosa rock och vitt förkläde dök upp vid min sida där jag satt med ansiktet bakom en meny, jag log snett och lade ner menyn, ”Färskmalet kaffe, nypressad apelsinjuice och två pannkakor, tack” sa jag kort och hon skrev genast ner min beställning med ett leende och lämnade bordet med menyn i handen. Jag såg ut genom det öppna fönstret ifrån det bås jag satt i längst in i kafét, dagen hade precis börjat och solens strålar började bli som varmast, överallt sprang människor från höger till vänster genom den öppna gatan där dem exklusiva butikerna just öppnat. Los Angeles var vackert ändå, mycket vackrare än New York, det var en plats där jag absolut kunde tänka mig att bo, att varje dag få uppleva den härliga värmen men samtidigt var New York ändå den plats där jag vuxit upp, det var där alla minnen fanns och det var den enda plats som kändes hemma. Jag avbröts av mina egna tankar då ett högt pip tjöt ifrån min handväska som låg vid sidan av vart jag satt, snabbt försökte jag finna vad jag sökte och mycket riktigt, Tjuven var på språng tidigt idag, datorn öppnade sig snabbt och övervakningskameror och GPS:en startades med ett klick, den gröna pricken uppenbarades, förflyttade sig snabbt genom gatorna i vanlig rutin men när jag såg närmare på gatorna han for genom kunde jag se att han närmade sig exakt samma gata som jag själv befann mig på, pricken förflyttades allt mer mot min riktning och när den var påväg att passera den gata jag befann mig på såg jag upp ifrån skärmen och ut genom fönstret, där snabbt och plötsligt hans silvriga spegel bil passerade, den mörka toningen gjorde det omöjligt för mig att se om det var just Han som befann sig i den, men samtidigt tänkte jag vem han skulle ha lånat ut en sån dyr bil till då alla i hans ”gäng” hade samma förmåner att kunna köpa sig en likadan om det skulle vara så, så jag uteslöt alternativet och gick på magkänslan att det var han.
Servitrisen dök ännu en gång upp vid min sida, denna gång med min beställning och ett leende när hon placerade tallriken framför mig, ”Tack” sa jag kort och hon försvann snabbt ifrån bordet. Jag såg ned på tallriken med dem nygräddade pannkakorna, det såg verkligen utsökt ut och magen gav ifrån sig ett ekande ljud, men tvekandes såg jag upp på dataskärmen där stillbilder fortsatte att ploppa upp för att snabbt försvinna genom varje gata han passerade, jag såg ned på klockan kring handleden som visade strax efter kvart över nio på morgonen. Klockan tio skulle jag befinna mig på kontoret till Mr. Boyce tillsammans med teamet för att få uppgifter om mitt nya uppdrag vad som gällde kring Han, vad mitt nästa drag skulle bli.
Men när jag såg ner på skärmen tvekade jag, Mr. Boyce skulle verkligen inte bli glad om jag gjorde något som inte var enligt planerna speciellt inte efter mitt senaste drag, och vad Adam skulle säga vågade jag knappt inte tänka på.
Jag placerade två skrynkliga dollars på det mintgröna bordet samtidigt som jag fattade min handväska och dator för att lämna kafét, det faktum att Han inte visat sig ute på över två dagar gjorde saken ganska klar. Jag var tvungen att få reda på vart han var påväg en tidigt morgon som denna och ännu värre, vad exakt han skulle göra.
*
Jag hade på säkert avstånd förföljt honom bort från Miami’ s inre gator i min svarta jeep med en lika mörk toning som Han själv hade för att undvika att bli sedd. Vägen hade lett några kilometer utanför Los Angeles och fram till vad som verkade vara ett stort öde garage, bakom ett stort krön hade jag gömt bilen för att kunna få en närmare titt bakom en kulle, det kalla gräset träffade mina bara ben där jag låg på mage med ögonen ini en kikare, ett flertal exklusiva bilar stod uppradade på baksidan där Han stannat, fortfarande med bilen igång. Jag tog fram kameran och fotograferade allt jag fick syn på, garagets fasad och nummer, bilarna, nummerplåtar, hans bil, ja allt jag kunde få syn på som kunde vara till intresse till senare. Plötsligt dog bilens motor ut och jag kunde se genom linsen hur han steg ut, jag klickade till med kameran då jag kunde se hur han pratade i mobilen och hur sedan hans bagagelucka öppnades automatiskt, ett högt gnissel spreds längs platsen samtidigt som en gigantiskt bakdörr öppnades och ut klev en man jag aldrig tidigare sett, iklädd i en ledig skjorta med färgglada fåglar och mörka jeans, med ett brett leende gömde han sig bakom dem stora mörka glasögonen, hans blick for genast på Justin där han gick travande fram med vad som såg ut at vara två livvakter bakom honom, ett ögonkast senare skakade dem försiktigt hand och min kamera upptog vartenda ögonblick som spelade roll att ha bevis på. Justin vred sig mot bilen och lät en ledig han hamna i vädret då han pekade mot den öppna bakluckan, mannen med fågel t-shirten nickade kort innan en drös av män snabbt klev ut ur byggnaden med vad som såg ut att vara stora svarta väskor i händerna som dem snabbt placerade i Justins bil. Jag rynkade på pannan bakom kameralinsen och en drös av frågor for genom mitt huvud, Vad gjorde han här? Vem var mannen med den färgglada t-shirten? Och vad fanns egentligen i väskorna som blev placerade i hans bil? Det första tanken var pengar, men det kunde lika gärna ha varit något mer, något djupare än så då det faktiskt var Justin som hämtade dem och ingen annan.
Jag var precis påväg att packa ihop min lilla utrustning och bege mig därifrån för att återvända till tornet med min information när plötsligt det mest overkliga och chockerande hände … Då plötsligt mina ögon och nyfikenhet landade på den unga kvinnan i kort kort och urringat klev ur byggnaden med ett brett leende på läpparna i riktning mot Justin, hon gick självsäkert fram mot hans bil och placerade sig i framsätet då Justin likt en gentleman öppnat dörren. Jag svalde hårt bakom linsen då jag fångat sista ögonblicket på bild, frågan for genom mitt huvud, Vad fan gjorde Hon här?
Tack för era fina kommentarer, ni är guld värda!
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 4
Chapter 7 - I did it for the mission . Part 2 .
”Kom ihåg vad jag sa, låtsas som hon är vem som helst. Gör hon motstånd, var hård men inte för hård. Ren rutin !” sa jag med hård mörk stämma där jag satt i framsätet på en tjutande polisbil och såg hur vägbanan sopades ren av bilar som svängde av för att låta oss komma emellan. Jag lutade mig tillbaka i stolen då Mr. Fredrico sicksackade mellan den öppna vägbanan i hög hastighet, jag tänkte tillbaka på textmeddelandet Esme tidigare skickat och hur det egentligen kom sig att numret från avsändaren inte varit hennes egna, numret som lokaliserats till en liten restaurang ganska avlägset ifrån den öppna ytan men endå inte.
”Code black. Restaurang Miss. Hoppins, 700 West Fifth Street, L.A. Duhmel needs to come and arrest Princess of China. Watch out for wide eyes”
Löd meddelandet vi fått inskickat, ett vanligt kontantkort skickat ifrån den adress som stod beskrivet, och när meddelandet avslutades med ’Princess of China’ förstod jag direkt att det inte var något lurendrejeri och att det faktiskt var Esme som skickat det, jag hade faktiskt ingen aning om vad hon planerat, allt jag egentligen visste och hade bestämt mig för att hon hade en hel del att förklara när vi kommit tillbaka till ’tornet’.
*
Jag kopplade genast ögonkontakt med restaurangchefen då vi äntrade Restaurang Miss. Hoppins som stod beskrivet, med oladdad pistol fäst i min vänstra sida och min kompanjon Mr. Fredrico på min högra stod vi i utgången och granskade den öppna ljusa restaurangen i hopp om att se Esme, ”Hon kom för en timme sedan, bad på sina knän att få något att äta och dricka tills någon vid namn Mr. Adam Duhmel skulle komma och betala” sa ägaren kort och såg på oss med orolig blick, jag nickade kort till svars och såg ryggtavlan på honom försvinna på någon sekund. Mr. Fredrico skrattade till vid min sida, ”Tills någon vid namn Mr. Adam Duhmel skulle komma och betala” skrockade han sarkastiskt menande mot mig då han visste hur min situation med Esme låg till. Jag puttade lätt till honom i axeln, menandes att han skulle lägga ner tramset, i alla fall för nu och fokusera på varför vi kom hit. ”Klockan ett” sa Mr.Fredrico eller Johnny Fredrico som var hans namn och jag vände genast blicken emot riktning, klockan ett, och där längst in i restaurangen såg jag ryggtavlan på Esme. Jag visade det inte, men inombords log jag, hon var oskadd. ”Kom ihåg vad vi sa” upprepade jag kort när vi båda började gå sida vid sida mot hennes riktning.
”Ursäkta mig, miss?” sa Johnny kort, Förvånat med spända ögonbryn såg hon upp emot oss båda därifrån hon satt, bordet som kryllade av tomma vatten glas och halvätna tallrikar med all slags fet och snabb mat man kunde tänka sig. Försiktigt mötte jag hennes blick som avspeglade oro och smärta och rädsla, hon hade magrat, väldigt mycket då hela hennes ansikte såg ut att ha kapats av till hälften, hennes annars så runda kinder var avsmalnade till hälften. Kanske jag överreagerade och allt blev för mycket för att hantera just i denna stund, då jag gått omkring på nålar dem sista dagarna, oroat mig för hennes hälsa och välmående och önskat jag kunde ta tillbaka det ögonblicket vi satt oss på ett flygplan till Los Angeles.
”Jag är rädd för att du måste följa med oss” fyllde Johnny in med ett mjukt leende, hon stirrade sin på oss och slurpade i sig den sista droppen vatten hon hade i glaset, ”Vad har jag gjort för fel? Om jag inte förstått mig fel så är det inget olagligt med att gå in på en restaurang för att äta” muttrade hon en aning irriterat och jag blev faktiskt förvånad över hennes sätt att reagera eller om hon faktiskt bara spelade just nu. ”Nej inte alls det har du helt rätt i! Men om du orsakar skada för andra måste jag be dig att lämna” sa jag kort och hon mötte min blick som skrek efter hjälp. ”Skada för andra?” spottade hon ur sig kort fortfarande med blicken fäst vid mig, ”Hota ett litet barn att du ska döda honom om du inte få hans mobil?” frågade jag kort, en liten historia jag där och då plötsligt kommit på för att följa med i hennes spel. ”Idioter” väste hon högt och hela restaurangen vände sig mot oss samtidigt som hon reste sig påväg att gå därifrån, Johnny greppade snabbt tag kring hennes arm, ”Du följer med oss är jag rädd” sa han lugnt och jag följde hans princip och fattade den andra armen då Esme plötsligt började skrika, häva med armarna i alla olika riktningar för att komma loss då hennes knytnäve hastigt träffade min kind chockerades jag, ”Varför brusar du upp så miss?” undrade jag kort och greppade hennes arm snäppet hårdare så människor omkring kunde se hennes smärta, något jag egentligen hatade men i denna situation skulle jag bli tvungen att följa hennes teater. ”Jag har inte gjort något fel” spottade hon och prövandes försökte slingra sig ännu en gång medans vi passerade utgången och kom ut på öppen gata några meter ifrån vart vi parkerat bilen, Johnny reagerade hastigt och innan jag han blinka satt det handbojor kring hennes handleder.
Allt jag nu visste var att hon hade en hel del att förklara för arbetsteamet. Och allt jag egentligen kunde tänka på när restaurangens fasad syntes i backspegeln var vad som egentligen hade hänt …
*
Jag såg ned på mina bleka armar, armvecken innehöll infekterade stick och blodådrorna uppenbarade sig mer tydligt än vanligt. Sköterskan hade precis tagit ännu ett blodprov och var påväg för att få svar, otåligt satt jag uppå den lilla sjukhus sängen och dinglade med benen samtidigt som en aning osäker, förvirrad men mest lättad Adam gick fram och tillbaka genom det lilla rummet vi befann oss i. Jag kunde förstå hans oro och rädsla då jag helt plötsligt försvunnit, men att jag varit borta i hela två dagar förvånade även mig själv då jag inte hade så mycket som minnesluckor ifrån dem sista dagarna, allt var bara svart. Och det sista som jag kunde minnas var det mörkabelagda rummet, rödhåriga Micha, uppkäftiga Lukas och Justins oberörda men ändå en aning oroligt mörka ögon då Micha försiktigt placerat nålen i min arm och låtit amfetaminet nå ut i min kropp, mitt blod.
Jag svalde hårt, halsen var betydligt bättre nu än tidigare, magen var mättad och jag hade fått frisk luft i mina lungor men trots det såg jag på Adams ansikte att det inte var bra nog. Han ville ha svar som jag blev rädd jag inte kunde ge. ”Adam..” började jag försiktigt men han vägrade möta min blick därifrån han gick, fram och tillbaka, kors och tvärs genom rummet öppna golvyta. ”Adam” upprepade jag, nu med en aning hårdare ton, ”Kom” fyllde jag in och genast stannade han upp och tillslut motvilligt mötte han min blick som förflyttades till sängkanten bredvid mig som jag försiktigt klappade, ”Nu” sa jag skarp och som på beställning följde han min order. ”Jag - - vet inte vad jag ska säga” sa han kort när han landad mjukt bredvid mig, hans ögon föll emot golvet och ut i tomma intet och hur ont jag än må ha så kunde jag inte förstå hur han fortfarande var så upprörd, jag var ju vid liv och det var väl vad som räknades?
”Jag menar, du försvinner spårlöst för två dagar, du hade ingen öronsnäcka eller kamera på dig, ingen telefon, du ser ut att inte ha ätit på flera dagar, dina armar är fulla av infekterade stick efter en förmodligen osteriliserad spruta och på toppen av det är din kropp fylld av amfetamin” sa han hårt med spänd käke. En tår lämnade min kind plötsligt, kroppen fylldes av ånger och smärta emot Adam och vad han måste ha känt, Adam var min kollega men han var även min bästa vän, nästan som den storebror jag aldrig haft. ”Vad hände egentligen? Vad gjorde han med dig?” fyllde han in och våra ögon möttes, ”Jag gjorde det för uppdragets skull” sa jag kort och svalde hårt, trots att min kropp var full av smärta och amfetamin plus att jag inte mindes någonting av vad som skett hade jag faktiskt gjort detta för vårat uppdrags skull, för att dem inte skulle misstänka något och framförallt inte Justin, jag gjorde det för och vinna hans förtroende och inget annat.
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 3
Chapter 7 - Last Night . Part 1 .
Allting snurrade, runt och runt, som om hela mitt huvud var påväg att explodera, som när man åker i över 300km/h bara runt och runt och man inte vill något hellre än att stanna och spy. Munnen var torr likt sand, som om jag spenderat flera år i öknen utan vatten, den var torr och jag kunde känna min förfärliga andedräkt, hade jag spytt i min egna mun tro? Jag låg fortfarande med ögonen stängda och drog försiktigt en hand över magen, varenda liten rörelse gjorde ont, min mage kändes öm och sårig, en fruktansvärd smärta ilade genom hela min kropp och för några sekunder kändes det som om jag skulle dö.
Försiktigt vidgade jag på ögonen men stängde dem lika snabbt då ett starkt ljus träffat dem rakt ini. Jag försökte minnas vad som kunnat orsaka denna smärta jag bar på, vad jag kan ha gjort för att må såhär dåligt, men huvudet kändes tomt, nästan ekade. Ingenting alls kom fram och så fort jag försökte anstränga mig för och minnas var det nästan som om kroppen sa ifrån, inte ville att jag skulle veta utan gav endast ifrån sig smärta likt elektricitet.
När smärtan nästan blev outhärdlig, som om jag ville krypa ut ur mitt egna skinn och bara försvinna, tvekade jag för någon sekund om att ropa på hjälp. Prövandes förflyttade jag båda mina händer ovanför ögonlocken och försiktigt kikade fram, det enorma glasfönster var det första som jag träffades av och förstod snabbt var det starka ljuset kom ifrån, den gyllna solen sken starkt genom glaset och placerade rakt på mig där jag låg. Jag försökte prövandes att sträcka mig efter någon form av skydd jag kunde ha för ögonen, men misslyckades snabbt, då allt jag kunde känna bakom dem slutna ögonlocken och den igentäppta handen för dem, var någon form av tjockt ull…
Jag särade försiktigt på vad som verkade vara väldigt torra läppar, slickade sakta omkring dem med min torra tunga, försökte få fram någon typ av saliv, men ingenting. Tårar började bildas bakom mina ögonlock, och jag kände hur en liten tår försiktigt rann längs med min tinning där jag låg på rygg. ”H - -a-l-ll-åå?!” stammade jag fram med min hesa stämma. ”H—al-llå? Upprepade jag entonigt. Ingen form av liv någonstans, helt knäpptyst.
Jag kunde inte ligga här mer, för varje sekund som passerade blev smärtan värre, för varje litet ögonblick vred sig min mage nästan ut och in och mitt huvud kändes helt utpumpat som om jag aldrig sovit i hela mitt liv. Jag var tvungen att ta mig upp varifrån jag låg, jag var tvungen att ha vatten, iskallt fräscht vatten med två isbitar och en halv citronskiva, det var allt jag önskade. Försiktigt och varsamt reste jag mig upp, min ryggrad gav ifrån sig ett högt knakande ljud när jag med all kraft jag hade tog mig upp på fötter ifrån vad som verkar ha varit golvet, bakom mina fortfarande stängda ögonlock blev det mörkt, den starka solen träffade inte längre mitt ansikte och i ett prövande försökt öppnade jag dem försiktigt, nästan gleste mellan ögonfransarna som klibbat sig fast, smärtan var stor men jag kunde i alla fall se. Med försiktiga steg gick jag fram mot fönstret och drog för dem stora beiga gardinerna så rummet blev så mörkt som det bara kunde bli. Jag pustade lätt ut och öppnade ögonen ytterligare, magen gav ifrån sig ett högt ekande ljud, likt en hungrig val.
Jag såg på en plats jag legat på, en fluffig vit rya matta på golvet, perfekt. Och hur hade jag hamnat där? När jag såg mig omkring i det lilla rummet jag befann mig i förstummades jag nästan, det var inte mitt rum, jag var inte hemma … Jag svalde hårt i min såriga hals och en våg av oro och nervositet sköljdes över min kropp, vart var jag egentligen? Och hur hade jag hamnat här?
Jag började genast tänka på vad om egentligen hade skett, hur länge jag hade varit här och vilken dag det var. Ännu en tår lämnade min kind, ”H- -a-lll—ååååå?” hasplade jag fram med en hes och nästintill förstörd hals, men jag fick inget svar. Jag granskade den vita dörren jag genast fick syn på och med stappliga steg på mina ömma ben försökte jag förflytta mig, men det var nästintill omöjligt. ”Men kan du vara tyst? Folk försöker faktiskt sova här!” sa en mörk hes stämma hastigt och jag kunde höra hur någon form av prassel uppenbarades, förskräckt vred jag på mig och försökte ta upp vart rösten kom ifrån, ”F- öö-rl-åt” stammade jag förskräckt fram, nästintill viskade ut i tomma intet. ”Ta de lugnt” upprepade stämman och mina ögon föll på den obäddade king-size ängen som var placerade i mitten på väggen längst in samtidigt som jag kunde se hur någon rörde sig försiktigt under sängen, ”Tack för att du drog för gardinerna, ljuset gjorde mig nästan galen” fyllde den mörka stämman in och jag försökte genom all den smärta jag bar på identifiera rösten, ”V-aa-r-t—” prövade jag försiktigt, ”ä—är v-ii?” fyllde jag in, orden som nästan tog emot, då jag nästintill inte längre kunde prata, ”Miami” svarade rösten med en hes morgon stämma och jag kunde se hur personen vred och vände på sig under täcket. Jag nickade försiktigt till svars då ord gjorde alldeles för ont för att uttala. Jag gjorde ett nytt prövandes försök att ta mig till dörren för att på något sätt kunna ta mig härifrån, jag svalde en klump av smärta genom min hals, min mage gav ifrån sig ett högt brakande ljud ännu en gång och mina ben knakade till för varje steg jag tog, men när jag tillslut lyckats ta mig ut genom dörren andades jag försiktigt ut. Och allt jag egentligen kunde tänka då jag trappsteg efter trappsteg begav mig mot ytterdörren var vad hade jag gett mig in i egentligen? Och var det försent att backa ur?
*
”Vad i helvete menar ni med att ni inte kan hitta henne?” skrek jag högt riktat mot den grupp av människor som nu i två dagar arbetat dag och natt med att försöka lokalisera Esme, men inte lyckats ”Hur jävla svårt kan det vara egentligen, detta är ju FBI för i helvete!” fyllde jag argt in och slog knytnäven i bordet. Rummets alla blickar hamnade genast på mig, av ren nervositet lossade jag lite på slipsen oh sträckte en aning på nacken, ”Mr. Duhmel, mitt kontor nu!” hörde jag en mörk stämma säga bakom mig hastigt, och där i egen hög person stod Mr. Boyce, eller Martin Boyce som han egentligen heter, min nuvarande chef så länge jag stannade i Los Angeles. Magkänslan avspeglade oro och rädsla, allt jag kunde tänka på var Esme och hur jäkla dum hon varit som kopplat bort öronsnäckan och kameran från sina kläder, om jag inte fann henne snart hade jag ingen aning om vad jag skulle komma att göra, mitt liv var helt enkelt inte detsamma utan Esme i det.
”Kanske du borde överlåta denna uppgift till oss, ta några dagar ledig och komma på andra tankar ...” sa Martin med en lätt suck och slog sig ned på den svarta skinnfåtöljen bakom hans gigantiska skrivbord, fyllt av enorma höga pappersbuntar och urdruckna kaffemuggar. Förvånat mötte jag hans blick därifrån jag stod snett framför honom, vad menade han? Skulle jag bara lämna allt och lita på att dem skulle finna Esme? När detta var hennes och min uppgift och ingen annans, då ingen klarade av det. ”Ursäkta Mr …” påbörjade jag men blev snabbt avbruten av att någon knackade hastigt på dörren utifrån. ”Ja? Kom in!” hojtade Mr. Boyce och in kom en andfådd Mr. Richards med en telefon i sin ena hand och en röd pärm i sin andra. Han hostade till, ”Ursäkta sir, men jag behöver stjäla några ord från Mr. Duhmel” sa han snabbt och mötte min blick som jag förvirrat tog emot, ”Ja?” frågade jag förvirrat och såg på honom skräckslagen där han stod i sin beiga skjorta där våta fläckar av svett började uppenbaras, ”Sir, Vi fick precis in ett textmeddelande ifrån Miss. Haven!”
Ursäkta väntan, men här är det ialla fall, del 1 av 2. Hoppas ni gillar det! :)
Vad tror ni kommer hända härnäst? Vad handlar textmeddelandet om tror ni? Om ni tänker lite så fick ni ju faktiskt ingen beskrivning på att hon hittade sin väska eller någon form av mobiltelefon (;
Och jag vill bara säga tusen tack till alla fina kommentarer ni bjussar på, det värmer verkligen och höra era fina ord! Tack :) Kram
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 3
Hej alla fina.
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 7
Chapter 6 - Live while' were young .
Jag studerade hennes ansikte, neutralt och visade nästan inga känslor eller oro, jag försökte klura ut vad hon egentligen tänkte när hon stod några få meter ifrån och granskade armen där Micha virade hårt omkring en gummislang, ”Har du gjort detta förr?” frågade jag rakt och hennes ögon träffades snabbt in i mina, hon rynkade på pannan men skakade sedan på huvudet lite försiktigt, ”Det är den bästa känslan du någonsin kommer ha” fyllde Micha in med ett stort lurigt leende och fingrade med sprutan, amfetamin.
Jag lutade försiktigt huvudet bakåt i den slitna fåtöljen samtidigt som jag slöt ögonen och kände hur sprutan träffades rakt in i mig. Adrenalin, lust, glädje fyllde min kropp, som om jag för några sekunder var oövervinnlig. Jag log snett och kände hur en hand placerades på min axel, försiktigt vidgade jag ögonen, Lukas. Likt en explosion av skratt träffades rakt ut, jag sneglade på Micha som försiktigt drog ut nålen då allt innehåll av injektions-vätskan fyllt min pulserande ådra, som sakta men säkert förflyttades ut i blodet. Ett hav av rysning for snabbt genom min kropp likt elektriska stötar. Jag skrattade högt, allt jag tänkte sa eller gjorde gick så otroligt snabbt och plötsligt gick mitt humör från att vara på botten till toppen, ett rus av glädje där bekymmer och oro inte fanns på kartan längre.
”Paradiset” sa jag rakt, med ett leende riktat mot Haley som såg på mig med oro i blicken, jag vred blicken snabbt tillbaka mot Micha som lossade på gummislangen och rengjorde snabbt sprutan och nålen med sprit. Lukas skrattade högt och damp ned på soffan mittemot, ”Now, where’s that party” skrockade han lågt och öppnade en ny öl som han snabbt svepte. Micha skrattade till mjukt och hällde upp varsin vodka shot i dem små genomskinliga glasen, fyra stycken. ”Haley” sa hon hastigt och vred sig om, ”Vill du ha?” undrade hon försiktigt, jag fattade tag om en shot och var påväg att höja armen så hon kunde ta emot då Micha snabbt hejdade mig, ”Jag menade inte den” sa hon kort med en allvarlig blick, jag skrattade högt till, Lukas lika så. ”Som om hon skulle göra det” skrockade han lågt och kastade iväg den tomma ölburken som hårt träffade betong väggen, ”Mamma kanske blir arg” tillade han sedan sarkastiskt och höjda armarna i en gest likt ett rädd spöke, jag skrattade genast till högt, amfetaminet började ta över min kropp och trots att vad Lukas sagt inte var någon större sak kunde jag inte hejda mig, jag såg upp allvarligt på Haley som där stod med en något allvarligt blick, jag försökte hålla skrattet inne när hon förflyttade sina ögon från Lukas till mig, men ett hav av skratt for genom min mun återigen och jag tog mig snabbt för munnen, ”Förlåt” sa jag rakt när skrattattacken lagt sig. ”Whatever” sa Lukas nedstämt, ”Jag sa ju att hon inte skulle göra det” fyllda han in riktat mot mig och vred huvudet mot Haley, ”Du måste nästan göra det för att inte bevisa att du inte är som Kim” sa han hårt och jag såg hur Haley oroligt spände blicken på Lukas som var cirka ett huvud längre än hon själv, min reaktionsförmåga, snabbt likt en blixt och jag stod framför Haley med blicken spärrad in i Lukas, ”Våga nämna hennes namn igen, hon var inget annat än ett billigt luder” väste jag högt med sammanbitna käkar, ”Och sen när fick du luft och tro att Haley är en polisgris?” fyllde jag snabbt in och såg på honom frågandes med rynkade ögonbryn, Lukas skrattade till och tog försiktigt ett kliv bak, ”Jag bara undra, det är väl inget farligt och fråga? Men Justin för fan, hon varken dricker eller röker, är jag den enda som lagt märke till det?” sa han mjukt, jag såg ned på Micha som fortfarande satt på samma ställe nu nästintill skräckslagen över situationen, ”Men måste det betyda att hon är en jävla polis? Bara för att hon väljer att inte vara som alla andra idioter i denna jävla värld” väste jag högt med en spänd knytnäve, redo att slå till Lukas över ansiktet vilken sekund som helst när jag plötsligt kände en mjuk hand mot min spända näve, ”Justin …” sa en stämma mjukt, jag blinkade snabbt till och chockerat när jag mötte Haleys blick ståendes snett bakom mig, ”Det är okej” fyllde hon försiktigt in med ett snett leende innan hon släppte taget om handen och vände blicken mot Micha, ”En till” sa hon med en hårdare stämma och gick mot hennes riktning, knäppte av sig jackan hon tidigare burit och landade i samma fåtölj som jag tidigare suttit i, jag såg på henne med förvånat ansiktsuttryck, Lukas likaså där vi stod sida vid sida och granskade henne, hennes ansikte avspeglade inte längre någon oro eller rädsla som tidigare utan något helt annat … förhoppning?
Jag studerade henne intensivt och såg i ögonvrån hur Lukas vidgade munnen häpet då Haley snabbt tog initiativet med att själv fästa gummislangen hårt kring sin bara arm med hjälp av munnen, en stark pulsådra uppenbarades snabbt när hon pumpade handleden snabbt i några sekunder. Hon andades försiktigt ut, lutade huvudet bakåt på nackstödet och vred huvudet emot mig, hennes mörka ögon fick ett skimmer av guld då den gamla slitna taklampan reflekterades i ljuset, intensivt behöll hon blicken och jag kunde se hur hela hennes kropp darrade till då Micha försiktigt trädde in nålen i hennes arm, lät hennes kropp fyllas med samma känslor och glädje som jag nu bar, där det inte fanns några bekymmer eller oro. Där reaktionsförmågan gjorde en nästan omänsklig men samtidigt oövervinnlig på samma gång, där allt du kunde känna var glädje och glädjeruset.
Tanken slog mig, om så bara för någon hundradels sekund, varför hon egentligen hade gjort det .. nu? Då hon tidigare sagt att hon aldrig prövat något liknande? Och varför hon plötsligt sagt att allt var okej och sedan vant lutat sig tillbaka i stolen och fyllt kroppen med en av de värsta och vidrigaste saker du kan göra för att skada sin kropp, att sakta men säkert bryta ner den ... För vadå? Några timmars av ren lycka för att sedan sukta efter mer?
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 2
Writing ...
Håller på förfullt att skriva nästa kapitel, kapitel 6 - Live while' were young
Liten sneekpeak så länge;
Jag studerade hennes ansikte, neutralt och visade nästan inga känslor eller oro, jag försökte klura ut vad hon egentligen tänkte när hon stod några få meter ifrån och granskade armen där Micha virade hårt omkring en gummislang, ”Har du gjort detta förr?” frågade jag rakt och hennes ögon träffades snabbt in i mina, hon rynkade pannan men skakade sedan på huvudet lite försiktigt, ”Det är den bästa känslan du någonsin kommer ha” fyllde Micha in med ett stort lurigt leende och fingrade med sprutan, amfetamin.
Stay tuned min fina.
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 11
Chapter 5 - We'll take two . Part 2.
Tjuven vek av ifrån mitt ansikte och bakom dem mörka solglasögonen kunde jag ändå se hur han stirrade på något bakom mig, samtidigt som han försiktigt spände sina käkben en aning, jag vred mig halvt om och möttes av en blond gestalt, dem chokladbruna ögonen såg in i mina, Kim. Jag log halvhjärtat, ”Du såg törstig ut” sa hon kort med ett leende och räckte fram en blå plastkropp fylld med vad som såg ut att vara en blandning av vodka och rom. Jag smuttade försiktigt, lät den starka drycken fylla min strupe, jo visst hade jag rätt. Definitivt vodka. Försiktigt torkade jag mina läppar med pekfingret och hoppades innerligt att glansen fortfarande satt perfekt. Jag sneglade emot Kim som såg på Tjuven med ett konstigt ansiktsuttryck innan hon såg på mig halvleendes och försvann sedan snabbt sin väg. Vad var det med henne egentligen? Hon gjorde inte direkt något bra intryck om att spela min bästa vän som Adam ville att det skulle framstå som. Jag släppte tankarna och fokuserade återigen på Tjuven, solens sista sken försvann omkring oss och bort bakom dem höga byggnaderna, luften ersattes med en lätt kyla då Tjuven försiktigt drog av sig sina solglasögon med blicken fäst vid mig, ”Hur känner du Kim?” frågade han en aning irriterat om man lyssnade på tonläget samtidigt som han placerade solglasögonen i ena byxfickan, jag rynkade nonchalant på ögonbrynen, ”Hur vet du hennes namn?” fyllde jag in utan att släppa hans blick som snabbt övergick från ond till lugn, ”Det skulle du bra gärna vilja veta” sa han retsamt och lade en arm över min axel, ”Följ mig” fortsatte han vilket jag för någon sekund tvekade starkt på men följde motvilligt med fortfarande med Tjuvens arm kring mina axlar.
Allt som surrade i mitt huvud då vi lämnade folkmassan och den höga musiken bakom oss var hur Tjuven kunde veta vem Kim var?
”Jag heter Justin förresten, Justin Bieber” sa han charmigt och mötte min blick med ett leende, fortfarande med sin arm tryggt placerat över mina axlar. Jag ryckte på axeln, ”Och jag behöver veta det för att?” sa jag kort, en fråga som kom ut mer likt ett påstående, ”Det är ingen vits att du spelar svårflörtad med mig” grymtade han argt och drog snabbt åt sig sin arm han nyss haft placerat över mig, ”Vart är vi ens påväg … Justin?” fyllde jag in med en viss betoning på Justin som för att bevisa att jag tog upp informationen han berättade. Dem spända käkarna och den rynkiga pannan försvann sakta med säkert och utbyttes med ett mer mildare ansiktsuttryck, han flinade självsäkert och blottade den kritvita tänderna han bar, ”Paradise” sa han kort och drog den blåa plastmuggen ur min hand snabbt som han hävde i sig den sista skvätten och återigen placerade sin arm kring mina axel och kastade nonchalant iväg muggen mot en stenvägg.
*
Ett moln av rök träffade mig rakt i ansiktet ett hav av stank kombinerat med olika starka spritlukter, då vi till slut nått målet, det verkade som vi befann oss i ett ödelagt hus eller liknande. Jag såg mig äcklat omkring i den lilla gången jag gick tillsammans med Tjuven framför mig som ökade på sina steg ytterligare. Stället vi befann oss på såg ut som en svinstia, det låg gamla ölburkar kastade överallt, öl som sakta klibbat sig på väggarna och skapat en oas av gammal utslagen alkohol. Jag försökte förskräckt hålla andan där jag gick tätt bakom Tjuven med båda händerna placerade kring hans midja utanpå den svarta skinnjackan, hade jag inte vetat bättre kunde jag nästan se hur hans leende blev större och större av att jag valde och ha hans närhet, men för tillfället kunde jag inte bry mig mindre och började undra vart vi egentligen var påväg då Tjuven valt att förbli stum angående den fronten. En eggande känsla for genom min kropp, kanske var det så att det var här han bodde? Denna illaluktande, insunkna svinstia där knappt en gris skulle trivas, kanske hade Adam ägnat månaders av efterforskning på helt fel snubbe..
Mina tankar avbröts hastigt då jag nästan snubblade till i mina höga klacka då Tjuven hastigt stannat till , jag suckade försiktigt och rätade försiktigt på mig, ”Inte ett ljud om du inte blir tilltalad” sa han kort med hård röst och drog försiktigt bort mina händer som varit placerat kring hans midja, i ett tecken på att inte röra honom. Jag började känna ett visst obehag av situationen där jag befann mig gud vet vart tillsammans med snubben jag fått i jobb att anhålla och utan aning om hur hans nästa steg skulle bli. Han öppnade snabbt dörren och ännu ett moln av stark rök mötte oss då vi båda äntrade, jag en aning osäkert och försiktigt och han, som nästintill stormade in.
Röster och mummel hördes och strax därpå blev ett flertal ansikten synliga, jag log prövande samtidigt som tjuven hälsade på dem alla med en konstig armrörelse och en klapp på ryggen. Allt jag nu önskade var att få komma bort därifrån, mina tankat for åt höger och vänster samtidigt som jag sneglade försiktigt på alla dem unga män som satt utplacerade i dem gamla slitna skinnsofforna, rökandes på vad som såg ut att va allt annat än vanliga cigaretter.
Jag försökte ivrigt få ögonkontakt med tjuven som prompt envisades om att undvika mig och slog sig snabbt ned i en av sofforna bredvid en mörkhyad snubbe som såg ut att blivit lika hög som ett hus när han drog in ännu ett halsbloss genom det bruna handrullade filtret.
Jag gjorde mitt bästa för att undvika att andas in för mycket och istället andas diskret genom munnen och en känsla av ånger sköljdes över min kropp då jag kom att tänka på öronsnäckan och kameran som låg i bagageluckan på min bil, förbannad över mitt dåliga beslut samtidigt som en viss nervositet började gro i magen upptäckte jag hur Han försökte få ögonkontakt, ”Ey B, vem är horan?” skrattade en av männen fram sittandes i ett hörn samtidigt som jag såg hur han spände en gummislang runt armen och hur en annan man försiktigt gick fram emot honom med vad som såg ut att vara en spruta. ”Kalla henne hora en gång till om du vågar…” morrade tjuven högt och gick snabbt fram emot mannen som precis yttrat sina små ord, ”Det blir det sista du säger Nick!” fyllde han förbannat in och ryckte sprutan ur handen på den andra och drog snabbt bort plastkorken på nålen i samma sekund som han hårt pressade in sprutan i armen på snubben som tydligen hette Nick som snabbt såg ut att reagera starkt på vätskan som såg ut att fylla varenda ådra i hela hans kropp och vidare ut i blodet. ”Jävla fitta” väste tjuven med sammanbitna käkar och kastade iväg sprutan när Nick föll ihop i soffan, nästan sovandes. Jag svalde hårt och följde tjuvens små rörelser då han försiktigt vände sig om och granskade dem andra fyra männen som där satt, ”Det här är Haley” andades han försiktigt, ”Hon är med mig, så tänk inte ens tanken” fyllde han snabbt in med en viss betoning på mig.
Jag log prövande mot tjuven när han försiktigt mötte min blick med ett hårt och aggressivt ansiktsuttryck med spända käkar och rynkade ögonbryn, vi båda stod med några meters mellanrum våra blickar som möttes genom det moln av rök som uppstod ovanför oss, jag granskade hans ansikte med en klump i halsen och hoppades innerligt att hans plan var att gå härifrån så snart som möjligt då en dörr plötsligt öppnades bakom honom, nervöst vek jag av blicken och möttes av ett högt fnitter ifrån en tjej som såg ut att vara i ungefär min ålder, hennes päronformade kropp slimmades perfekt i den silverglittriga tajta dress hon bar, dem höga klackarna gjorde hennes ben rättvisa och det lockiga knallröda håret föll perfekt nedför hennes axlar, jag granskade henne noga och visst var hon vacker, men ett riktigt knarkhuvud.
Jag såg hur hon torkade sig hastigt kring näsan när hon upptäckte tjuven. ”Justin!” tjöt hon högt och nästan flög omfamnandes kring honom, han skrockade lågt. Jag studerade noga hans kroppsspråk då han plötsligt särade försiktigt på dem båda, fortfarande med ett fast grepp kring hennes midja mötte hennes blick, han var precis påväg att säga något när en annan mörk gestalt dök upp bakom dem, sjungandes på någon gammal klassiker med en cigarett i handen och en öl i andra, ”I wanna dance with somebody, I wanna feel the heat with somebody” sjöng han högt och inlevelsefullt med en mörk stämma och placerade en arm kring den rödhåriga tjejen, jag skrockade försiktigt till, nog för att han var hög som en skyskrapa men humor hade han och en perfekt tajming.
”J.B vafan!” började han högt och livfullt och tog en klunk av sin öl, ”Jag väntade på dig men du dök aldrig upp” fyllde han in och vinglade hastigt till så hans blick landade på mig, jag svalde hårt, han granskade med noga med ögonen som såg ut att gå åt kors och tvärs, ”Och nu vet jag varför” fyllde han in och log stort och fejkat emot mig. Jag såg på honom med äcklad min, vad trodde han att jag var egentligen? En hora som den där Nick hade kallat mig?
”Det är Haley, hon är med mig” sa tjuven mjukt och lät ögonen vila på mig om så bara för någon sekund, ”Haley hu?” flinade den rödhåriga tjejen och blinkade flörtigt till mot tjuven innan hon vred sig emot mig, ”Micha” sa hon mjukt och gick emot mig, ”Jag heter Micha, och fyllot bakom är Lukas” fyllde hon in och sträckte fram en hand som jag vänligt skakade, ”Haley” flikade jag in och släppte hennes hand, ”Han i soffan är Nick” fyllde hon in och vände blicken mot där Nick låg däckad, ”Och dem andra behöver du inte bry dig om” sa hon försiktigt, nästan viskade fram orden. Jag nickade tacksamt och mötte hennes isblåa ögon samt en kritvit perfekt tandrad mellan hennes fylliga läppar.
Herregud hade alla ordnat med nya tänder och blekt dem här? Fast när jag tänkte efter var det inte förmodligen inte så konstigt då jag såg mig omkring på den lilla ytan vi befann oss på, såg det ut som dem hade höllt på med detta några år, minst.
”Vi ska ha en varsin” sa tjuven plötsligt och jag vände snabbt blicken emot honom som intensivt höll blicken på den rödhåriga kvinnan framför mig, Micha. Hon nickade försiktigt och blottade ännu ett leende, ”Följ mig” sa hon mjukt och började genast gå mot den dörr hon tidigare kommit ifrån, jag stod försiktigt kvar och studerade tjuvens rörelser då han var påväg att gå efter snubben som hette Lukas genom dörren när han hastigt vände sig om, ”Hade du tänkt stanna här eller?” undrade han rakt, jag svalde hårt och skakade nästan förskräckt på huvudet samtidigt som jag snabbt staplade iväg mot hans riktning i dem höga klackarna.
Jag kunde inte råför att tänka på hur hans beteende växlat från toppen till botten på bara någon sekund när vi tagit ett steg innanför dessa dörrar, hur han nästan totalt ignorerade mig och endast verkade vilja se på mig eller möta min blick om han blev tvungen att förklara vem jag var. Jag svalde hårt och skakade bort tanken, jag hade inte plats för att tänka på det nu, och dessutom struntade jag i det. Allt som fyllde min hjärna nu var vart vi egentligen var påväg denna gång och vad han menat när han hade sagt Vi ska ha en varsin, och vilka två han egentligen menade …
Händelserikt kapitel? :) Vad tror ni kommer hända? Vad var det Justin/Tjuven egentligen menade?
En fråga jag hoppas ni kan svara på, vill ni ha nästa kapitel ur Justins perspektiv eller Esme's? Eller kanske någon annan ur "Five"? :)
Kram.
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 3
Chapter 5 -Who's that girl . Part 1 .
Gps- sändaren gav ifrån sig ett högt ljud som jag snabbt tryckte av och bannade mig själv över att jag behövde få den på ljudlös till senare, den gröna pricken förflyttade sig till vad som såg ut att vara ett gammalt avstängt lagerhus och jag granskade kamerorna extra noga ända tills den blanka bilen försvann bakom en elektronisk garageport. Klockan på väggen visade strax efter tio på kvällen och trots det så hade inte solen gått ner än, dem sista strålarna hängde fortfarande kvar längs horisonten och jag räknade snabbt ut att det var en timme kvar till solnedgång, kvällen hade alltså bara börjat. Cho sprayade ett sista lager med hårspray i mitt nu tjocka och fluffigt halvlockade hår, sminket var påbättrat i ett tjocklager och läpparna var insmetade av rosa läppglans, även om jag tyckte det var alldeles för mycket protesterade sminkteamet att det var sådär ungdomar såg ut idag och jag var tvungen att passa in från topp till tå. Jag greppade snabbt tag i min svarta skinnjacka, packade min handväska med det nödvändigaste innan jag hastigt tackade Cho och lämnade lägenheten med Adam hack i häl påväg mot hissen, ”It’s Showtime” sa jag kaxigt och blinkade häftigt med ena ögat mot Adam som pafft spanade mig från topp till tå när hissdörrarna snabbt gick ihop.
*
Nog hade Adam haft rätt då han sa att det kunde vara lite mer än vad jag kunnat föreställa mig innan vi skilts åt vid hotellet, han försvann till övervakningsteamet och jag hoppade in i min gröna mustang jag fått på begäran, årsmodell 82 och i toppskick, inte så mycket som en skråma på den antika bilen och den gick som smör på räls, jag hade nonchalant tackat Mr. Richards i telefon i ett försökt om att inte låta så imponerad som jag faktiskt blev. Som sagt och gjort stod jag på ett höghus några hundra meter ifrån parkeringen där festen redan dragit igång, musiken pumpades ut ur bilarna och jag blev en aning imponerad av hur dem faktiskt lyckats få samma låt att spelas ur flera olika bilar och musikanläggningar. Jag sökte med blicken genom kikaren efter Han, då jag absolut inte tänkt att komma först, det var han som skulle få syn på mig och inte tvärtom. Ett flertal av hans kompisar jag lagt märke till kvällen innan hade redan dykt upp i sina väl utrustade bilar köpta för pengar dem själva inte tjänat ihop, Dem jävlarna tänkte jag argt och fortsatte att granska platsens alla hörn. ”Princess och China? Är du där? Over” sade en sprakig röst, snabbt fångade jag upp walkie-talkien ur bröstfickan på min svarta polisjacka, ”Jag är här. Over” svarade jag kort och lyfte upp kikaren än en gång för att se om något ny aktivitet startat, fortfarande inget. ”5min. Not inte ensam. Over” flikade Adam in ifrån walkie-talkien, jag rynkade förvirrat på ögonbrynen, Han var inte ensam? ”Vem? Over” frågade jag förvirrat, ”Inte identifierad. 4minuter. Lycka till. Over and out” . Och därmed avslutades samtalet och jag kastade “telefonen” hårt i marken så bitar flög åt höger och vänster, stampade hårt ned min ena låga klack på dem kvarvarande bitarna så den inte skulle kunna gå att sätta ihop igen. Gick med snabba steg emot bagageluckan på bilen och kastade in jackan jag tidigare haft på mig, tvekande stod jag kvar någon sekund med handen på luckan och tänkte ifall jag verkligen skulle bära kamera och öronsnäcka eller inte. Hundratals olika scener spelades upp i mitt huvud som kunde ske om jag stötte på Han, om han var tillräckligt smart för att kunna upptäcka dem eller inte…
*
Musiken dunkade ur bagageluckorna på dem bilar som stod uppradade till höger och vänster, solens strålar sipprade sakta men säkert ner mellan dem höga byggnaderna runtomkring, sakta smyg kröp jag fram emellan bilarna för att finna en ledig plats att parkera, vilket det var nästintill omöjligt göra då människorna antagligen var höga på både det ena och det andra, där dem dansandes och hoppandes skapade dem tillsammans ett slags hav av hysteri. Jag kunde i ögonvrån skymta människor som valde att avstå att dans och istället nöja med sig alkoholen avundsjukt lägga blicken på min bi när jag passerade sakta förbi, ett kaxigt leende tog över mina glansiga läppar och i samma sekund upptäckte jag en ledigplats så långt in jag möjligt kunde komma. Den högt brummande motorn dog ut när jag vred av nyckeln och ersattes av hög spelandes musik, stämningen var verkligen på topp då jag självsäkert klev ut ur bilen och drog igen dörren efter mig, mina minimala shorts och höga boots kändes inte längre så opassande när jag upptäckte att nästan alla unga tjejer bar liknande kläder. Vinden fångade upp mitt hår och solens stålar värmde mina kinder, med ett stort leende vinkade jag så uppmanande och inbjudande jag kunde emot Sandy och Kim som genast fattade galoppen och hamnade vid min sida, tillsammans gjorde tre undercover poliser ett försök att se så ungdomliga och normala ut som möjligt fast alla tre slutat gymnasiet och passerat 20 för länge sedan.
-
Jag kände röken fylla mina lungor samtidigt som jag lutade huvudet bakåt emot stols änden med slutna ögon. ”Fem minuter” muttrade en röst vid sidan av bilen och jag öppnade snabbt ögonen och upptäckte Lukas som irriterat kliade sig i pannan, jag blåste snabbt ut röken som precis fyllt min mun, ”Chill bro’ vi hinner” skrockade jag lågt och såg upp emot honom då han ställde sig för solen som innan värmde mjukt emot min hy, ”Fem minuter” upprepade han med spända käkar och lämnade snabbt platsen han stått på.
För i helvete, morrade jag lågt och kastade bort fimpen emellan den öppna bildörren och var precis påväg att kliva ur när mina ögon snabbt fiskade upp synen av människor som delade på sig inför någon som kom gåendes hitåt, jag drog försiktigt ned solglasögonen för att få en närmare titt då den ljusa kvällen och den varma solen uppenbarades i en helt ny ton jämfört hur allt såg ut bakom det svarta tonade glaset på bågarna, min blick riktades rättfram emot den smala perfekta kroppen som kom gåendes emot min riktning, det mörka vågiga håret formades perfekt längs hennes kinder och leendet blev om möjligt ännu bredare och allt mer sexigt när hon försiktigt passerade med två tjejkompisar som heller inte såg så dumma ut, jag slickade mig försiktigt om läpparna fortfarande med blicken fäst emot deras håll då hon försiktigt placerade en hårslinga bakom håret och om så för någon sekund mötte min blick med en lätt blinkning och ett sexigt leende. Det var hon, bruden från igår kväll, men vad gjorde hon här? Vem kände hon? Jag försökte minnas hennes namn, minnas vad hon sagt, nästan tänkte så det knakade då jag plötsligt mindes… Haley.
__________________________________________________________________________________________
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 1
Tack .
Ett stort tack till kära Mikaela som gjorde en super fin ny design till mig. Hon gjorde även min förra och allra första design så det kändes helt rätt att hon gjorde denna också. Och super duktig är hon! :) Tacksomfan! ♥
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 8
Chapter 4 – I need a car
Solens varma strålar värmde min kind och en lätt vindbris lekte i mitt hår. Jag sneglade ner ifrån balkongen och ut över Los Angeles vackra stad, aldrig skulle jag komma att glömma denna utsikt. Så otroligt vacker. Klockan hade inte passerat med än nio denna lördagsmorgon och staden var redan i full gång med dagens aktiviteter och arbete. Vilket fick mig att snabbt vakna upp ifrån dagdrömmarna och återgå till det verkliga livet, mina tankar speglades tillbaka på kvällen innan, fas ett var avklarat, att fånga uppmärksamheten som hade gått över förväntan så bra mot vad jag tidigare trott då jag spenderat timmar av och sitta fast i en stol där sminköser och hår stylister sprungit från höger till vänster, men resultatet hade blivit perfekt. Ska man vara fin får man lida pin antar jag.
Jag drack snabbt upp dem sista klunkarna av min nypressade apelsinjuice och fångade ett äpple ifrån den enorma skålen av frukt innan jag begav tillbaka in för att låta personalen städa undan efter min frukost. ”Jag är klar, tack ska du ha” sa jag snabbt till den korta knubbiga man som stod blixtstilla placerade i ett hörn och inväntade mina ord. Jag log vänligt och räckte fram några dollarsedlar till den hjälpsamma mannen, han log varmt och försvann snabbt ut på balkongen.
Med några få steg klev jag in i sovrummet och stängde snabbt dörren om mig, väl framme vid skrivbordet som var placerade i ett hör startade jag igång datorn med ett knapptryck över fingeravtrycks låset och begav mig vidare mot badrummet, mitt nya långa löshår låg vackert lockigt nedför mina smala axlar över den tunna vita skjortan, varmvattnet smekte min hy då jag sköljde ansiktet grundligt, lös ögonfransarna lossnade på ett kick med hjälp av lite tvål och när jag torkade ansiktet och halsen kom mitt vanliga enkla jag, inga lager av smink och inga extensions, bara jag. Esme Haven.
Snabbt rotade jag fram sminkväskan i ett av badrumsskåpen och duttade försiktigt med mineralpudret över min bruna hy. Lite mascara och puder fick räcka tänkte jag och granskade mig själv i spegelbilden, dem ljusa slingorna blandad med det mörka gav mitt ansikte en helt annan färgton och på något vrickat sätt kände jag mig mer vacker än någonsin. Datorn gav ifrån sig ett högt pipande ljud, ”verkar som att något vaknat” sa jag flörtigt emot spegelbilden och skyndade mig snabbt ut från badrummet och vidare emot sovrummet och dataskärmen där den gröna pricken återigen uppenbarades, jag granskade den intensivt samtidigt som vägkamerorna uppenbarade sig, återigen fick jag syn av den spegelblanka bilen med dem tonade rutorna snabbt förflytta sig genom Los Angeles inre gator, knarkgatorna som Adam kallade dem.
"I need a car ..."
Ringsignalen på min svarta Iphone ekade i rummet, med blicken fortfarande färst vid dataskärmen svarade jag nonchalant, ”Ja?”.
”Han är påväg ut, fas två genomförs i eftermiddag, jag återkommer med detaljer” sa Adam kort i andra ändan, jag nickade försiktigt när jag insåg att han faktiskt inte kunde se mig, ”Bra, jag har bara en liten önskan” sa jag snabbt, ”Jag behöver en bil” , ”Något som fångar uppmärksamhet” fyllde jag snabbt in och granskade fortfarande dataskärmen, om det var bilar han var intresserad av skulle jag dyka upp i en bil han sent skulle glömma ,sa jag lurt och ett leende uppenbarades på mina läppar.
___________________________________________________________________________________________________
Skrivet: - Kategori: Allmänt - Kommentarer: 2
Writing in progress ...
Nästa kapitel dyker upp senare ikväll/inatt, så håll utkik! Kram
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 3
Chapter 3 - Not your number one . Part 2
(Sexy Chick - David Guetta ft. Akon)
Sekunder och minuter passerade, jag stod fortfarande lika fastfrusen som för några minuter sedan, med min blick som fastklistrad på den otroligt sexiga bruden som ägde dansgolvet, instinktivt följde jag varenda liten rörelse hon gjorde med blicken och jag lade snabbt märke till hur hon lyckades fånga upp vinden som uppstod ifrån rök maskinerna när hon skakade på sitt hår, hur hela hennes midja smidigt svängde med i rörelserna hon gjorde med höfterna och hur mimade till i låten som spelades, jag skrattade till, det var faktiskt … Gulligt på något vrickat sätt. Infångad i min egna lilla värld med tankar på alla dem saker jag skulle göra med en sådan brud för en natt väcktes jag snabbt och slog hårt till i axeln på Lukas som chockerat hoppade till, ”Vem är hon!?” väste jag högt och det var precis då jag upptäckte att hon faktiskt inte var här ensam. Tätt intill henne kom en snubbe, som faktiskt såg helt okej ut och tillsammans formade dem en sådan sexig dans att det såg ut som vardagsmat för dem båda, men frågan var. Var dem tillsammans? Nog för att det aldrig varit ett hinder förut men jag fascinerades av hur uppslukad jag på något sätt blev av denna brud, hon var precis som alla andra fast ändå inte. Hun utgjorde en självsäkerhet som är det sexigaste som finns på brudar, men samtidigt avspeglades det av hennes generade ansiktsuttryck så fort snubben hon dansade tillsammans med rörde vid hennes höfter. Jag behövde få veta vem hon var, jag behövde få kontakt med henne. Nu på en gång.
”Jag har ingen aning bro’” svarade Lukas kort och skakade förvirrat på huvudet, jag spände blicken i honom, ”Då får jag väl ta reda på det” sa jag kort med ett halvhjärtat leende innan jag vände ryggen mot honom och begav mig mot dansgolvet. Alkoholen började tyna bort ur blodet och jag kände hur allting inte längre snurrade lika mycket som förut då jag med självsäkra kliv gick emot DJ-båset där min polare Antony befann sig. ”Dans” sa jag kort och blinkade till med ena ögat för att sedan vända blicken emot henne.
Musiken började sakta krypa fram och dansgolvet började snabbt tyna ut då musiken som plötsligt började spela inte var något man dansade sexigt till utan en typ av musik man enbart dansade om man kunde något annat än att röra på höfterna i flera timmar.
Med ett sexigt leende vinkade jag emot Lukas och David som stod endast några meter ifrån golvet och studerade mina rörelser, jag kunde se att dem visste, för när Justin såg något han ville ha, då var det precis det Justin skulle få.
En ring bildades runt golvet och människor runtomkring skapade ett slags hav av bus vissel och skrik när Jag, Lukas och David drog igång med en väl inövad dans, med våra kroppar och blickar fäst emot henne som chockerat stod vid sidan av i famnen på den där snubben.
Vi andades tafatt ut efter att ha avslutat en 3minuters dans av armrörelser, benrörelser och sexiga uttryck. Jag mötte hennes förföriska blick och det var först då jag såg att hon faktiskt inte var sexig. Hon var .. Vacker.
Hon rynkade nonchalant på ögonen och släppte taget om snubbens famn innan hon ändrade mittpunkten av ringen som bildats, förföriskt rörde hon på sig i helt oväntade rörelser och folket runt omkring jublade allt mer av hennes plötsligt påhopp. Jag nickade imponerat och smekte mig försiktigt under hakan samtidigt som jag studerade hennes rörelser.
Hon sträckte hastigt fram sin hand emot mig som jag utan att reagera greppade tag om enbart för att se hur hon snabbt gick ner i spagat och därmed avslutat sin lilla uppvisning. Jag skulle aldrig medge det för någon, men denna brud var både snygg och kunde dansa, ännu ett plus i kanten.
Jag vände blicken emot killen, tjuven, langaren, knarkaren, ja vad man nu skulle kalla honom, självaste Justin Bieber som avfyrade en kritvit rand av tänder, svetten sipprade nedför hans ansikte och hans mörka blick spärrades in i min. Ett visst obehag sköljdes över min kropp och jag upprepade mitt uppdrag konstant i huvudet för att inte glömma bort om Varför jag var här. Nonchalant ryckte jag på axlarna och vände ryggen till för att gå emot baren. ”En vatten” sa jag kort emot den krullhåriga gestalt som där stod med ett flin på läpparna. Jag skruvade i fickan och placerade några skrynkliga dollarsedlar på disken. Jag kände den kalla drycken sippra nedför min strupe och spolade bort min torra hals. ”Jag tar samma som henne” hörde jag en rasplig stämma säga bakom mig i samma sekund som jag kände hur en bröstkorg trycktes in i min rygg, nonchalant vred jag på huvudet, ”Vatten?” frågade jag förvirrat och höll upp min iskalla dryck. Tjuven vek av sin blick ifrån mina ögon och såg ner på flaskan jag erhöll, han log generat, ”Det är kanske dags och börja nu, man vill ju inte ha något baksmälla imorgon” flikade han smidigt in. Snygg räddning tänkte jag tyst för mig själv, ”Skål för det!” sa jag kaxigt och tog ytterligare några munfulla klunkar tills drycken blev färdig. Jag vände blicken emot Tjuven som snabbt mötte min ifrån att ha följt bartenderns rörelser, jag kunde ha gripit honom där och då för att underlätta hela processen men hindrade mig själv ifrån frestelsen, ”Dags att gå” sa jag kaxigt och hoppade ner ifrån barstolen jag suttit på och letade mig så snabbt som möjligt emellan folkmassan för att finna utgången.
Den friska men lätt kyliga luften träffade mina bara ben, det var mörkt, men gatlamporna lös upp en större del av den långa vägrenen, Los Angeles må vara varmt men när klockan passerat strax efter fyra om morgonen och solen än inte gått upp var den lätta kylan ett faktum. Jag såg mig förbryllat omkring och försökte minnas ifrån vilket håll jag och Adam kommit, jag tvekade för några sekunder om att ringa efter skjuts men hejdades snabbt av en mörk rasplig röst, ”Har inte din mamma lärt dig att man inte ska gå hem själv i mörket?” jag vände mig förvirrat om och mötte av tjuvens leende gåendes emot mig i mörkret, ”Och hon lärde mig också att man aldrig ska tala med främlingar” fyllde jag snabbt in och började försiktigt gå emot det håll som såg mest bekant ut, västerut. ”Är du säker på att du går åt rätt håll?” hojtade hans röst bakom mig, jag skakade frustrerat på huvudet utan att svara och drog jackan snäppet hårdare intill min kropp när jag med tafatta steg försökte gå såfort jag bara kunde i dem höga klackarna.
Gatlamporna började avta och jag klev försiktigt in i rent mörker och jag hade endast gått några hundra meter då jag hörde snabba fotsteg i det lätta gruset som fanns uppå asfalten, nästan som om någon sprang, instinktivt vände jag mig hastigt om likt en försvarsposition och fattade tag om armen på gestalten som kom emot mig och på bara någon sekund kunde jag höra någon grymt ifrån marken, ”Vafan gjorde du sådär för?” kvidde den raspliga stämman i natten. ”Jag trodde du var en våldtäktsman” svarade jag kort och stapplade försiktigt fram för att sträcka ut en hand och hjälpa honom upp. Jag skrattade nervöst till när han rättade till sina skrynkliga kläder och genom den mörka natten kunde jag ändå skymta hans ögon som utspeglade ett sting av … lättnad? ”Hur fan lärde du dig att göra sådär? Ingen brud kan göra så!” antydde han nonchalant och drog en hand genom sitt rufsiga hår. Jag skakade på axlarna, ”jag har två syskon, båda killar” ljög jag nonchalant som om det inte vore någon stor grej. ”I alla fall så ska jag gå vidare, du får ursäkta” fyllde jag ärligt in och var precis påväg att passera honom när han snabbt hejdade mig, förvirrat såg jag upp på honom utan att möta hans blick, ”Kan jag åtminstone få följa dig hem?” undrade han, jag skakade ivrigt på huvudet, ” Jag är ledsen, men jag kommer inte att vara din nummer 1 ikväll, God natt” sa jag retsamt och drog jackan på nytt tätare kroppen och kom endast några få steg därifrån när jag hörde ett hest skratt bakom mig uppstå, ”Kan jag åtminstonde få veta ditt namn?” väste han därefter. Jag tvekade för någon sekund men vände mig sedan om samtidigt som jag försiktigt gick baklänges, ”Haley” ljög jag stumt och vände sedan ryggen till för att bege mig hemåt, eller rättare sagt till den hyrda lägenheten, jag befann mig trots allt i Los Angeles för jobb, med ett leende på läpparna skyndade jag mig snäppet snabbare och tankarna som for över tanken på hur otroligt många tankar som måste ha rusat genom tjuvens huvud när jag nämnt det om att jag inte kommer vara hans nummer 1 ikväll.
____________________________________________________________________________________
Vad tycker ni? Nu har dem 'äntligen' stött på varandra. Vad ser ni fram emot ska hända här näst? Och vad tror ni kommer hända?
Jag kan redan nu lovat att novellen inte kommer att gå för fort fram. Absolut inte.
KRAM
Skrivet: - Kategori: The Choice (PÅGÅENDE) - Kommentarer: 3
Chapter 3 - Different Thoughts.
"You can run, but you can't hide .."
*
Natten började gry över Los Angeles gator, gatorna började sakta tunnas ut av människor och ersattes av ett hav med glitter ifrån dem alla byggnadslamporna. Jag sneglade med blicken ut över den vackra staden som nu började förbereda sig inför kvällens bravader, ungdomar överallt såg fram emot en helg full av festande och one-night stands, jag kunde ha varit en av dem, en lycklig ung kvinna som inte bar på några hemligheter utan bara levde utan att tänka på morgondagen. Jag önskar jag kunde säga att jag var så, men då skulle jag ljuga. Jag var lycklig, jag älskade mitt jobb och mina kolleger men det var ändå den speciella någon jag saknade i mitt liv, någon som jag kunde vakna upp bredvid, någon som väntade på mig hemma, någon jag kunde få blommor av och dela livets alla stunder med. Jag lovade mig själv då jag såg ut över horisonten där solens sista strålar försvann, att när detta uppdrag var avslutat skulle jag vara öppen för kärlek igen. Jag klunkade i mig den sista skvätten på vodka drinken efter att jag skålat mot himlen och begav mig tillbaka in, trots allt så hade jag ett jobb att sköta.
*
"Nick shaked another bottle of champagne ..."
Jag vaknade ur mina egna tankar av Micha som förvirrat drog i min tröjärm med höjda ögonbryn, ”Luke” sa jag kort och hoppades hon skulle vara smart nog att förstå samtidigt som jag mötte Lukas blick med ett halvhjärtat leende. Han var min bästa vän, jag skulle aldrig något ont hända honom även om jag nu insåg att det var precis det jag gjort.
Micha la en betryggande hand på min kind, smekte den försiktigt med sin tumme och kysste den försiktigt innan hennes isblåa ögon mötte mina, ett snett leende lämnade hennes läppar och hon nickade försiktigt, tafatt av situationen som uppstod stod jag nästintill fastfrusen och studerade hennes små rörelser när hon tillslut drog åt sig sin hand och vände ryggen till för att gå emot Lukas som där stod med förmodligen bultande hjärta innanför bröstkorgen, aldrig tidigare varit så nervös som han var nu, men det gjorde inget, för på något sätt hade vi båda hjälps åt och mötts på mitten så han fick tjejen i sina drömmar.
Jag roffade åt mig två shots och svepte dem båda på någon sekund när jag mötte Lukas tacksamma blick då Micha fångat hans hand och börjat föra honom mot dansgolvet.
Klockan hade passerat midnatt och stämningen var på topp, överallt var det människor som dansade, hoppade och skrattade. Drinkarna flödade och musiken ifrån dj båset spelade en blandning mellan gammalt och nytt. Jag satt tillsammans med Nick i VIP avdelningen omringade av en drös av sexiga damer, jag granskade dem alla där dem var fulla av smink, hade lös ögonfransar och löshår kombinerat med billiga klänningar och höga stilettklackar dem knappt kunde gå i. Dem var kanske sexiga, helt okej för en engångsgrej men dem var definitivt inte något mer än så. Jag tog med avsmak ännu en klunk från vodka drinken jag höll i min lediga hand då den andra var placerad på korsryggen till den unga kvinnan som fast bestämt satt i mitt knä, fnissandes mötte hon min blick men vände generat bort den lika snabbt samtidigt som hon smuttade på en billig cider, nonchalant brydde jag mig inte så mycket mer om det då vi båda visste, utan att knappt ha pratat med varandra, att när kvällen var till ända var det med mig hon skulle gå hem.
”Ey B, ännu en runda?” väste Nick genom den höga musiken efter att ha avslutat en lång rad av kyssar med den fejkade blondinen som satt och åmade sig i hans knä. Äcklad nickade jag kort tillsvars och såg upp på tjejen jag hade i knät som nervöst reste sig och lät mig gå, ”Jag betalar” sa jag kort till Nick då jag passerade även om han var fullt upptagen av att bli uppkåtad av den otroligt dumma blondinen som skulle vara helt färdig när han var klar med henne.
”Det vanliga” sa jag kort emot bartendern vid namn Max, som vid detta laget var van vid att se mig och mitt gäng hänga vid VIP avdelningen med en drös av kvinnor och köpa alkohol för vad han förmodligen trodde, var hela våran lön. Vad han så lite visste var att det endast var en droppe i havet av vad vi egentligen hade i plånböckerna. Han nickade kort och började genast ta itu med min beställning som bestod av 20 vodka shots, 3 flaskor av husets finaste champagne, 25 flaskor öl och 10 vodka redbull.
Lutandes stod jag mot bardisken och klunkade en öl samtidigt som jag hörde introt till ’give me everything tonight’ spelas ur högtalarna, ett flertal unga kvinnor närmade sig vilket jag nonchalant såg bort på, detta var förmodligen den första och definitivt den sista kvällen på länge jag inte fiskat in en enda brud som rent ut sagt föll mig i smak. Nog hade jag ett extra kort i bakfickan om jag inte hittade hon som jag kallade ’nummer 1’, men denna kväll var det dött. Endast granater kvar.
Jag sneglade på den silverpläderade klockan kring min handled, tiden rann iväg fort när man hade roligt, riktigt fort. Svettpärlor bildades i min panna av det ökade trycket och den illaluktande stanken for genom mina luftvägar, nästan som någon dött eller liknande. Hastigt greppade jag tag om min kalla öl, mötte blicken till Max och gjorde ett enkelt finger tecken mot VIP avdelningen dit alkoholen skulle, han nickade kort till svars och jag sökte mig stappligt igenom den täta folkmassan, jag behövde luft. Komma bort från all denna skit om så för bara några minuter. Jag behövde en cigarett. Och jag behövde det nu.
*
Röken fyllde mina lungor och jag blåste försiktigt ut den iperfekta rökringar, den kyliga vårnatten smekte mina varma kinder och skapade ett slags lugn i mitt inre. Jag stod lutad emot den hårda tegelstens väggen, sneglade emot ingången till Karma Eleven där två av vakterna prompt försökte hindra en allt för full snubbe att komma in, ’Jävla Nolla’ tänkte jag tyst för mig själv och förde cigaretten emot min mun för att ta ytterligare ett bloss.
När jag stod där i min ensamhet kom jag att tänka på vad Nick tidigare hade sagt, ’En sista stöt och sedan försvinna ut i tomma intet’, ett sting av rädsla for genom min kropp av tanken på att lämna denna värld bakom mig, det var praktiskt taget allt jag kände till, det var det jag var bra på och det var vad jag trodde att jag alltid skulle hålla på med. Men kanske var det så att Nick faktiskt hade rätt? Vi blev ju inte direkt yngre för varje dag som passerade och Nick, som var äldst utav oss kanske, på något vrickat vänster, faktiskt började tänka framåt, skaffa familj och barn. Jag skrattade högt till, Nick var inte alls en sådan person, bara tanken på att se honom med ett barn var skrattretande. Jag skakade nonchalant på huvudet, patetiskt. Röken fyllde mina lungor en sista gång innan jag placerade fimpen mellan pekfingret och tummen och sköt iväg fimpen så långt det bara gick. Andades in av den friska luften en sista gång innan jag begav mig in i klubben återigen, fullt övertygad om att finna ’nummer 1’ för ett hett och sexigt knull innan morgondagen visade sina första strålar.
”Var fan har du varit?” hojtade Lukas ilsket, frustrerat såg jag upp på honom med spända käkar, vafan ville snubben? ”Va fan menar du? Jag var bara ute två sekunder.” svarade jag irriterat och sneglade emot dansgolvet bakom honom. ”Nick har dragit med den där blondinen, han bad mig meddela att inte under några omständigheter störa honom” skrockade Lukas flummigt och antydde med en annan ton på ’att inte’, ett dovt skratt lämna mina läppar, jag mötte Lukas blick återigen och hela min kropp blev genast mycket mer avslappnad. ”Whatever” svarade jag kort. ”Tack förresten” fyllde Lukas in och hejdade mig snabbt då jag var påväg att gå därifrån, jag sneglade ned på hans hand placerade på min överarm, jag kunde enkelt ha sagt varsegod lillebrosan, inga problem, eller kaxigt svarat du står mig i skuld, men inga ord lämnade mina läppar, istället vek jag upp blicken emot dansgolvet och där, genom den tjocka dimman av rök och dem lysande lamporna speglandes ut över rummet såg jag den sexigaste brud jag någonsin skådat.
________________________________________________________________________________________________
Ett lite längre kapitel, del ett av två. Vad tycker ni om att få veta lite mer ur justins perspektiv? Bra / Dårligt? :)
Är det något med hur jag skriver ni önskar jag kunde förbättra?
Kommentera gärna era åsikter och synpunkter.
KRAM.
Skrivet: - Kategori: - Kommentarer: 0
Sneek Peak Chapter 3 - Part 1.
”Precis det jag sa, du ska till en nattklubb ikväll, Karma Eleven rättare sagt .. ” skrockade Adam, ”Oroa dig inte Esme, det kommer gå bra. Det kommer upp ett stylingteam om några minuter och hjälper dig med makeovern. Jag ringer dig!” fyllde han snabbt in och innan jag hunnit protestera eller svara hade han lagt på. Underbart. Jag vände tillbaka blicken emot skärmen där den blanka bilen visade sig. ”Du kan springa, men du kan inte gömma dig” sa jag uppspelt och slog igen dataskärmen.
_______________________________________________________________________________________________
Liten förhandstitt på kommande kapitel, Different Thoughts. Är ni nyfikna på nästa kapitel? Kanske kommer det upp redan ikväll. :) Ha en fortsatt fin lördag. Kram
Skrivet: - Kategori: - Kommentarer: 1
Chapter 2 - The Future .
Jag gick med försiktiga steg och letade med blicken ut över det otroligt stora och vackra vardagsrummet jag befann mig, mina mörkgröna ögon for kors och tvärs och sökte sig igenom rummet på bara några sekunder. Jag vet inte vad som föll mig mest i smak, var det dem beiga väggarna prydda med guldfärgat sammetsmönster eller den vita exklusiva skinnsoffan som tog upp störst del av rummet eller var det kanske den öppna braskaminen gjord av vita tegelstenar med ett svart antikt galler ? Jag vet inte riktigt vad det var, men stället jag befann mig på var magiskt. Så fullt av liv, men endå så kallt och meningslöst. Det var vackert men samtidigt obeboeligt.
Jag svalde hårt och andades in av den fräscha doften som nådde mina lungor ifrån den öppna balkongen, dem ljusa gardinerna lekte i den lätta vind brisen och solens starka sken träddes fram emellan fönsterspringan. Försiktigt svepta jag med lätta fingrar över den turkosa byrån som var rummets färgklick, fint placerat i det ena hörnet med en stor bukett av nejlikor placerad ovanpå i en vit prydlig vas. Ett leende prydde mina läppar, att något så enkelt som en byrå kan få en människa för någon sekund att le var helt otroligt. Kanske hade jag helt enkelt sovit för lite i flygplanet påväg hit och var allt för övertrött eller så var det helt enkelt något så enkelt som föll mig i smaken, ’det behöver inte alltid vara mycket för att det ska vara vackert’, jag mindes dem fina orden min mor hade sagt på sin dödsbädd, ett sting av smärta lämnade mitt bröst när jag försiktigt placerade den mest betydelsefulla ägodel jag någonsin kommer att äga uppå den turkosa byrån, en rund skinande silverram med ett litet fotografi inuti, bilden prydde min vackra mamma, Angelina Haven.
Jag smekte försiktigt på ramens blanka kant och tänkte tillbaka på hennes fina ord, värmen fyllde min kropp då jag visste i mitt hjärta att hon fortfarande stod vid min sida för varje steg jag tog, även om hon inte kunde ses, så kände jag det och någonstans i min kropp visste jag.
Jag svepte hastigt om i mina höga stilettklackar och rätade på den tajta tub-kjolen, blickade ut över det öppna vardagsrummet, något från ett rum intill fångade mitt intresse, min hörsel, mummel och skratt ifrån alla dem män som gjort mig sällskap där fanns. Ignorerandes gick jag med små skritt istället ut på den stora balkongen, solens varma strålar värmde snabbt upp mina bara armar, och den fräscha doften nådde mina lungor allt mer, doften av frisk luft som där var en blandning av citron och hav. Utsikten sträckte sig så långt ögat kunde nå därifrån jag stod högst upp på en av Los Angeles lyxigaste lägenhets hotell, den magiska staden, den varma brisen, palmer, och framförallt stranden, den vackra sandstranden med det kristallklara blåa vattnet, så klart att man nästan kunde se hela botten av den. Los Angeles var så vackert men samtidigt så mörkt och mystiskt.
”Miss Haven?” väste en mörk stämma inifrån lägenheten, väckte mig hastigt och jag kom snabbt tillbaka till verkligheten. Jag tog en sista glimt av den vackra utsikten innan jag bekvämt gick tillbaka in.
Jag mindes om varför jag kommit hit. Hit till Los Angeles. Om vad mitt uppdrag var och att detta verkligen inte var någon semester som Mr. Richards vid flera tillfällen påmint mig om, jag hade ett uppdrag, ett jobb att sköta och allt var tvungen att gå enligt planerna för att förhindra skada.
Privatplanet hade gått sent igår kväll ifrån New York, resan hade varit lång och nästan outhärdlig, Mr. Richards hade sett till så både jag och min kollega Adam hade fått ett varsitt tjockt häfte av nyutskrivna ark där våra uppgifter impregnerat stod med svarta bokstäver. Tider, Platser, Utrustning, Ledare, Wingman’s, ja nästan allt stod där och när jag försiktigt bläddrat ark efter ark förstod jag snabbt att detta var ett uppdrag dem arbetat länge med. Och jag kunde än inte förstå att just jag blivit vald, jag tänkte tillbaka på min chef, Mr. Richards ord då jag förvirrat satt mig ned bland dem kostymklädda männen hemma i New York, ”Du är en bra polis Miss. Haven, riktigt bra. Du sköter alltid dina uppgifter diskret men bestämt och du fångar alltid tjuven i rätt tillfälle. Och med hjälp av ditt unga utseende och smarta hjärna kan vi få tag i denna person innan någon annan gör det!”
*
”Det var nog allt” sa en av männen jag inte blivit presenterad för, han log mjukt och kliade sig i det rufsiga håret. Definitivt ingen polis tänkte jag tyst och vred mig tillbaka emot Adam som för detta uppdrag skulle vara min högra hand utifall det skedde något som inte var planerat. ”Tack Simon, du kan gå nu” beordrade Adam emot killen som tydligen hette Simon som snabbt fattade sin utrustning och lämnade lägenheten. Adam vände sig snabbt tillbaka mot mig med ett ansiktsuttryck jag hade svårt för att tolka, det avspeglade oro och rädsla men samtidigt ett sting av förundran och hopp. ”Esme …” suckade han lågt, ”Är du verkligen säker på att du klarar detta?” fortsatte han och såg på mig med bekymrad blick. Vi båda visste att det var ett mycket farligt uppdrag om något gick snett, men samtidigt så hade jag och Adam arbetat tillsammans i snart två år, han visste mycket väl att detta var min dröm att få göra och hur otroligt hårt jag arbetat för att få komma hit. Jag mötte hans blick med självsäkerhet i ögonen och ett svagt leende på läpparna innan jag formade orden som skulle göra honom en aning lugnare, ”Jag är säker” sa jag mjukt då jag visste att oavsett vad min nästa uppgift var så skulle Adam och jag ta igenom oss detta tillsammans, från punk A till B utan konstigheter och när allt detta var avslutat skulle vi åka tillbaka till New York, återgå till våra vanliga liv och jag skulle få återvända till det fimpluktande och instängda rummet på ’Sving B’, något jag egentligen inte alls såg fram emot längre då livet i Los Angeles fått mig på fall efter bara några minuter.
Vi hade precis avslutat vår senaste stöld igår kväll och blivit mångmiljonärer och han var redan på hugget efter mer? Vad var det med den killen som alltid fick mig att fascineras över hans plötsliga beslut och påhopp?
”Dude, du har precis blivit mångmiljonär på nytt och du vill redan sätta igång igen?” frågade jag chockerat då alla vänt sin blick emot Nick som generat ryckte på axlarna. ”Allt jag säger är att jag skulle vilja göra en stöt till, en allra sista och sedan dra mig tillbaka, försvinna härifrån för ett tag” sa han nonchalant fortfarande med blicken fäst på mig.
Jag såg på honom med uppspärrade ögon innan jag frustrerat skakade på huvudet, vad menade han? Skulle han lämna gruppen? Det fanns inget ”Five” utan honom, vi alla var en enhet, tillsammans. Vi var en familj, och en familj hör ihop från början till slutet. ”Vafan menar du?” väste Micha argt och knuffade till honom stött i armen, Nick hoppade till och släppte ögonen ifrån mig. ”Du kan väl för fan inte bara lämna oss, vi är en enhet!” röt jag förbannat till och tog ett hastigt kliv framåt så jag hamnade endast någon decimeter ifrån honom.
Han mötte min blick om så för någon sekund och tog nervöst ett kliv bakåt samtidigt som han sträckte ut armarna i luften, ”Det är mitt beslut och ni kan inte göra något för att stoppa mig, om ni inte vill vara med på en sista stöt så är det erat problem, då gör jag det själv!” sa han hastigt innan han vände ryggen åt oss och lämnade rummet med fyra förvirrade ögon.
”Jag behöver en drink” sa jag stumt och hade fortfarande blicken fäst på den dörr där Nick precis gått ut. ”Jag hämtar en bro” sa Lukas snabbt, jag nickade försiktigt på huvudet och stirrade tomt ut i luften. En mörk gestalt placerade sig snabbt bakom mig och en doft av vanilj och mysk nådde mina lungor, Micha. ”Vad säger du chefen? En sista stöt?” frågade hon med ett lågt tonläge. Jag stod fortfarande och stirrade tomt ut i luften när jag hastigt vände mig om och fattade tag om Whiskey glaset Lukas hämtat, jag nickade tacksamt emot honom som knäppte en öl och vände blicken emot Micha, dem isblåa ögonen var fokusen i hennes annars så runda ansikte med en chokladfärgad ton, mjuka röda lockar tog plats ned till hennes axlar och hennes udda men aning sexiga stil kunde få vilken man som helst att antingen sukta efter mer eller springa för sitt liv. Hon var vacker, men det var något jag aldrig tänkte erkänna för henne. Vår trasiga historia tillsammans var något vi båda lagt bakom oss för länge sedan men jag kunde inte rå för att av och till lägga en extra lång blick på hennes förföriska blick eller sexiga kropp. ”Nå?” upprepade hon mjukt med ett halvhjärtat leende och dem blåa ögonen mötte mina mörka, tvekandes klunkade jag i mig den iskalla Whiskeyn som funnits i det kalla glaset och torkade mig diskret om munnen därefter, ”Vi pratar om det imorgon ..” sa jag, ”För ikväll ska vi fira” fyllde jag snabbt in med ett leende och mötte Lukas uppspelta ansiktsuttryck.
__________________________________________________________________________________________________
Chapter 2 ute, vad tycker ni? :)
Nästa kapitel dyker upp så fort som möjligt. PUSS
Skrivet: - Kategori: - Kommentarer: 4
Chapter 1 - Pilot .
Jag såg mig omkring i det öppna rummet, bläckpennan lekte mellan mina fingrar och smaken av jordgubbe gnuggades emellan mina kinder, doften av surt kaffe och cigarett fimp nådde mina lungor. Jag snurrade omkring i den slitna skinnstolen och såg mig förskräckt omkring, var detta verkligen mitt liv? Var detta vad jag valt att spendera mitt liv på att göra?
En djup suck lämnade min strupe då jag än en gång uppdaterat min inbox korg och det fortfarande inte kommit något mejl där mitt nästa uppdrag väntade. Dagen skulle komma att bli lång, riktigt lång tänkte jag för mig själv då jag avbröts av mina egna tankar av att en hög duns ekade längs det öppna rummets väggar. Rummets alla ögon stannade till, inte så lite som en suck hördes, det var enbart utskriftsmaskinen som gick i högvarv, ark efter ark åkte in och ut genom den gamla maskinen.
"Miss Haven? Esme Haven?"
”Miss Haven? Esme Haven?” hördes en mörk stämma ekandes längs dem inrökta väggarna. Jag spärrade hastigt upp ögonen och flämtade nervöst till när jag reste mig försiktigt reste mig ifrån den svarta skinnstolen och fattade tag om min svarta handväska. Med nervösa steg gick jag emot utgången och emellan dem nyfikna ögonen jag möttes av kunde jag skymta en mörk skepnad ståendes i dörröppningen. ”Sir?” svarade jag lågt och möttes av en ung mans reflekterande glans, han kunde inte ha varit en dag över 30, en mjuk ton av choklad färgat tjockt hår, en svart elegant kostym med en nystruken skjorta och en slips av en mörkblå nyans. Vacker var han, men det var inte frågan, frågan var vem han var? Jag hade aldrig tidigare blivit uppropad ifrån min plats och inte heller fått följa med en totalfrämling. Men något sa mig att jag helt enkelt skulle göra som mannen ifråga bad mig, för vad var det värsta som skulle kunna hända? ”Följ med mig” svarade han mjukt med ett bländande leende och slog hastigt ihop den blå pärmen han burit på.
Jag hade ingen aning om hur långt vi gått emellan dem olika rummet och gångarna, överallt var det solljus som sipprade in emellan dem vida fönstren och det fanns ingen doft av instängd rök någonstans. Röda väggar med silverprydda inredningsartiklar och svarta runda mattor, alla rum såg likadana ut fast ändå inte. Det var vackert men samtidigt så kallt, men ändå så otroligt mycket bättre än det instängda och avskärmade rummet där min plats fanns. Jag var påväg att hejda den virriga man som gick framför mig, be honom att lugna ner sig en aning, mina fötter värkte av dem höga klackarna jag bar och en svag huvudvärk var påväg att landa i min nacke, men jag var inte snabb nog förens mannen snabbt stannade till mjukt och sköt upp en träfärgad dörr framför mina ögon, ”Dem väntar på dig” sa han med en mjuk mörk stämma, förvirrat såg jag in i hans mörka ögon men gick snabbt in i rummet och hörde bakom min rygg hur dörren snabbt stängdes igen med ett duns.
Jag log generat emot alla dem kostymklädda män som satt samlade runt det stora glasbordet och rätade försiktigt på den svarta vita skjorta jag bar tillsammans med dem svarta kostymbyxorna. ”Miss. Haven …” sa en mörk rasslig stämma, rösten som tillhörde Mr. Richards som där satt längst bort vid bordets ända. Mr. Richards, eller Martin Richards som var hans fullständiga namn, även kallat mannen som styrde stället eller rättare sagt min chef. ”Har jag gjort något fel?” frågade jag chockerat och mötte hans gröna ögon samtidigt som en gnutta av svett lämnade min perfekt sminkade panna. ”Nej nej nej ..” skrockade han dovt, ”Du kan väl ta och slå dig ned, det kommer att ta en stund” fortsatte han mjukt med ett leende.
Samtidigt 50 mil därifrån …
”Snuten närmar sig Oxfords Street, Ta höger nästa!” väste Micha i headsetet och jag gled smidigt mellan dem få bilarna på den smala vägbanan, ”Dude, Försiktig!” skrek Lukas med båda händerna placerade på instrumentbrädan, för att hålla sig kvar på sin sida av bilen, då jag snabbt svängt av i en högerkurva.
Mörkret hade lagt sig över Los Angeles gator, vägarna var nästan tomma på människor då klockan passerat strax efter fyra om morgonen, gatlamporna lös upp dem smala vägbanorna och solens första strålar kunde skymtas i horisonten. Månader tillbaks hade planen sakta med säkert trätt fram och datumet hade blivit satt där det skulle fullbordas, den fjärde juli. Som sagt och gjort befann vi nu oss här, jag och Lukas. Tillsammans med Micha, Nick och David.
Micha som ordnade med kartor och snabba vägrenar utifall planen på något vis gick snett och en ny plan, en plan B behövdes. Nick, Nick var mannen som ordnade med koder, lösenord och inkomstkällor, ett riktigt geni rent ut sagt, Los Angeles mest efterlysta tjuv som på grund av det nästan aldrig visade sig ute, speciellt inte i dagsljus. David, David var kort och sagt ett “allt-i-ett” paket, han ordnade med utrustning, bilar, platser och skapade planer för kommande datum. Lukas är min högra hand, det är han och jag själv som genomför brotten, det är vi två som med hjälp av Micha, Nick och David tar oss från plats A – till B och slutgiltig en till C. Jag har känt Lukas så länge jag kunnat minnas, och på grund av att han är två år yngre än mig ser jag honom som min lillebror, någon jag måste beskydda mot allt som kan komma i vägen. Jag har ett flertal gånger försökt få honom att lämna denna situation har han alltid strängt sett mig i ögonen innan han förtvivlat skakat på huvudet, ”Aldrig, Det finns inte på kartan. Vi är en familj, och en familj hör ihop.” sa han alltid, vilket han också hade rätt i.
”Micha, vi behöver komma bort härifrån, NU!” väste jag högt men nervöst och höll ett stadigt grepp om ratten samtidigt som jag i cirka 120km/h gled emellan byggnaderna, ”2 minuter ifrån Maxwell Street, ta vänster och snabbt höger!” sa hon snabbt, och jag vände blicken emot Lukas, ”Luke, håll koll bakåt, vi behöver en tio sekunders lucka!” väste jag som snabbt gjort som jag sa och fäste blicken bakåt. ”Micha, finns Overdrive garaget kvar?” frågade jag stumt och tryckte ned gasen ytterligare då jag slirade från vänster till höger in mot Maxwell Street. ”Micha?!” väste jag sammanbitet och blickade bak i backspegeln, ”Tio-sekunders luckan är nu! Jag behöver vägvisningen Micha!” upprepade jag och tryckte in headsetet snäppet närmare örat, ”Okej , 500meter fram, en rondell, ta tredje avfarten och fortsätt framåt under bron, tredje garaget öppnar sig om 3 minuter på timern! Skynda!” svarade hon snabbt och jag kunde höra genom mikrofånen hur hon drog efter andan, jag spände irriterat kinderna och upprepade tyst beskrivningen hon sagt i huvudet.
”Och det är såhär enkelt du stjäler ifrån en rik snubbe!” hojtade Lukas och kastade upp en bunt med 100dollars sedlar i luften. Dem nystrukna sedlarna lekte ut i den tomma luften och jag såg ned på dem fem fulla väskorna av pengar, ”3,5 miljoner dollar var” berömde jag imponerat och hukade mig ned för att ta en väska åt mig själv och snabbt slänga in den i bagageluckan på flyktbilen. ”Vad hade du tänkt?” undrade Lukas flummigt och hängde en väska till sig själv över sin axel. Hans fråga fick mig att hoppa till, chockerat och fundersamt började jag genast tänka igen vad han precis frågat, ältandes fram och tillbaka i huvudet, ord som hoppade åt höger åt vänster formade meningen, men inget svar lämnade mina läppar. Vad var det för fråga? Vad hade jag tänkt? Den var ju hur dum som helst. Där stod du och var nybliven mångmiljonär, återigen och snubben frågar vad jag hade tänkt?
Hur dumt det än må låta så hade jag själv ingen aning. Jag hade allt jag någonsin vågat drömma om, ett stort lyxigt hus som var högt bevakat och långt ifrån det vanliga livet, jag hade 7 olika bilar i det extra stora garaget jag låtit byggas vid slätten av mitt hus, 7 lyxiga och sällsynta bilar importerade ifrån olika delar av världen. Jag var en högt skattad ung man som kunde få allt han pekade på, jag var en man många önskade sig at få vara, jag hade allt så när var det någonsin nog? Fanns det någonsin en begränsning på hur mycket pengar man kan ha och vad man kan göra för att spendera dem för att dem någon gång skulle ta slut? Jag var ett värde av ett niosiffrigt belopp och det fanns väldigt många mäktiga män som önskar jag inte fanns i livet. Människor hade många gånger försökt att få mig död, men ingen hade någonsin lyckats även om jag aldrig skulle våga erkänna det då många såg mig som oövervinnlig visste jag på magkänslan att det skulle komma en dag då det var någon ute i världen som faktiskt skulle kunna klara att ta mitt liv, men tillfället hade bara inte kommit än, och tur var väl det.
Jag såg upp med spända käkar och mötte Lukas förvirrade ögon samt hans mörka höjda ögonbryn, ”Nå?!” upprepade han. Jag skrockade lågt när jag mötte hans blick och lade en betryggande hand på hans axel, ”Oroa dig inte lillebror, jag kommer på något!”.
__________________________________________________________________________________________________
Detta var alltså första kapitlet på den nya novellen, The Choice. Vad tycker ni? Verkar den spännande och ni vill läsa mer eller ska jag försöka komma på någon annan handing? :)
Kommentera gärna era synpunkter. Puss.
Skrivet: - Kategori: - Kommentarer: 3
Novell - The Choice .
Esme Haven är en ung attraktiv kvinna, som gör allt för att hålla sin karriär så långt ifrån botten som möjligt. Med hjälp av sin trofasta vän och kollega Adam Duhmel, får hon en dag det uppdrag hon alltid drömt om. Ett uppdrag som kräver ny identitet, en ny bostad i en helt annan stad och en helt ny look.
Har hon det som krävs för att kunna fullfölja sitt uppdrag? Hennes uppdrag som går ut på att gå under djupet i Los Angeles gator och hitta gruppen som kallar sig för "Five", där ingen mindre än badboyen Justin Bieber står högst på listan över människor ingen vill se i livet.
Blir det en dans på rosor som hon förväntar sig eller händer det som hon aldrig vågat drömma om?
Detta är en resa full av äventyr, intriger, mörka hemligheter och en förbjuden kärlek som träffar två helt olika människor med två helt olika världar och när det inte kunnat bli värre står Esme inför ett beslut som kan förändra hela sin framtid.
Skrivet: - Kategori: - Kommentarer: 2
What do you think?!
Pågrund av personliga skäl har jag varit långt borta från denna blogg under en låååång tid. jag har under flera tillfället lovat och publicerat inlägg om att dem sista kapitlen på Always Kidrauhl ska komma upp, men inget har skett.
Jag vet att det är fel och lova något och sedan inte kunna stå upp för det, men here it comes anyways, FÖRLÅT!
Jag vill inte gå för djupt in på varför jag varit så off genom denna blogg, men vad jag kan säga är att jag varit i en svår period i mitt liv, den tuffaste någonsin. Men jag har lyckats ta mig ur den allt mer och mer för varje dag som passerar, jag vill inte konstatera att jag är helt 'frisk' än men jag försöker iallafall.
Anledningen till varför jag nu publicerar detta inlägg är för att jag har en fråga till er (få som fortfarande är kvar), Hur skulle ni känna om jag påbörjar en ny och fräsch novell för nu?, (då min mac dator gick sönder och var tvungen att lämna in den på lagning så försvann såklart alla dokument jag hade om AlwaysKidrauhl då jag dum nog inte säkerhetskopierat något alls.)
Hur skulle ni känna för det? Och om jag säger att slutet på Always Kidrauhl KOMMER KOMMA, men inte just nu, då jag tappat intresset helt för att försöka skriva slutet på nytt igen.
Skulle ni tycka det vore okej, eller är ni fortfarande fästa vid att få ett avslut på AlwaysKidrauhl?
Jag kan absolut publicera Prologen på den nya novellen så fort som möjligt om så vore fallet.
Kram till er alla. Och förlåt än en gång.
Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 5
Chapter 82 . Looking back .Part 2.
7Hours Earlier …
”Du kan inte strunta i det nu förstår du väl?! Showen är om bara några timmar!” Röt Han högt och viftade häftigt med armarna i luften framför henne, hon backade av ren reflex bakåt ett steg, rädslan tog över hennes kropp och hon började plötsligt ångra sitt beslut då hon nu såg vilka konsekvenser det fick. ”Ja-Jag ..” stammade hon lågt och rynkade med ögonbrynen, hon kunde känna hur hennes annars så starka och ståtliga ögon fylldes med sorg och rädsla. Hennes hjärta började slå snabbare och mer i otakt och hon blev plötsligt mer tungpustande. Hon flämtade häftigt till då Han hastigt kastade iväg en gitarr emot väggen, hon vände hastigt blicken emot den plötsliga dunsen och såg nu hur den magiskt vackra och betydelsefulla gitarren låg i bitar utspritt över vardagsrums golvet och hur den ljusa väggen nu erhöll ett stort hål.
Han andades djupa andetag och tog sig på pannan med handflatan, ett tunt lager av svettpärlor som hade formats, hans annars så lugna och gyllenbruna ansiktston hade ersatts med en nu mer rödsprängd och ilsken form. ”Du skrev på ett kontrakt, du gav ditt ord till mig, till Justin, till hela världen .. Du kan bara inte backa ut nu förstår du väl?” sa han riktat emot Isadora med en nu mer lugnare ton.
Hon kände hur en salt tår lämnade hennes ögonvrå och hur den förflyttades nedför hennes perfekt sminkade ansikte, saker och ting hettade till, blev mer allvarliga då han nämnt Justins namn.
Isadora ville inte eller vågade knappt inte tänka på vad Justin skulle säga om detta eller vad han skulle göra. Skulle det vara slutet för dem båda om inte Isadora gjorde som hon blivit tillsagd? Om hon inte sjöng? Var det verkligen inte möjligt för henne att kunna backa ur nu?
”Vad tror du Justin kommer tycka om det här? Jag vet att ni haft erat roliga några månader nu ..Men detta är affärer! Det är ingen lekplats där du kan komma och gå som du vill unga dam!” röt Scooter högt, Isadora svalde hårt och såg hastigt upp, lekplats? Var det vad Scooter trodde hon trodde att allt detta var? Var allt arbete hon lagt ned hela sin själ i under flera månader bara en lekplats för Scooter? Var allt hon gjort för att hjälpa förgäves? Betydde det nu ingenting då Scooter äntligen fått tillbaka sin plötsliga favorit? ”Dra åt helvete!” vrålade hon innan hon hastigt trängde sig förbi Scooter och sprang stormande ut ur Justins hus i tårar.
Isadora hade inte längre något mod, inte längre styrkan eller självförtroendet att gå ansikte mot ansikte framför hela världen som skulle se. Hon kunde bara inte. Alla ord, alla hotfulla mejl och meddelanden, alla hemska internetsidor som flitigt skrev om hennes utseende, kläder och smink. Som kränkande såg ned på hon själv för varje litet steg hon tog ut i världen.. Nej, hon vågade inte längre. Hon var inte längre samma person som för ett halvår tillbaka då hon älskade rampljuset och kunde göra allt för att få vistas i det.
Det var bara inte den hon längre var. Och allt hon nu kunde göra var och hoppas att Han skulle förstå och släppa det.. För oavsett vad som nu skulle ske var hon ännu inte redo att släppa honom. Sitt livs kärlek. Justin Bieber.
Han svalde hårt och betraktade sig själv i den vida spegeln, han beskådade sig från topp till tå. Den perfekta frisyren, dem perfekta kläderna och det perfekta leendet.
Idag var dagen kommen, den dag han så länge oroat sig över, stressat och arbetat så intensivt för dem sista månaderna. Dagen var nu här då han skulle få offentliggöra sin comeback inför hela världen och bevisa att Kidrauhl fortfarande var Kidrauhl.
Scooter stod nu redo utanför logen tillsammans med Kenny för att föra honom säkert på plats till scenen och gå igenom dem sista detaljerna inför den två timmars fullspäckade showen som skulle sändas live världen över. Allt var tvungen att gå enligt planerna och Justin hade gång på gång lovat att inte göra något utanför vad som blivit sagt. Han var tvungen att växa upp, stå på sina egna ben och ta rätt beslutningar. Han var inte längre något barn som behövde skyddas dygnet runt. Han var inte längre den han en gång var. Så mycket mognare, äldre och mer erfaren på vad livet hade och erbjuda stod han nu här ett år senare efter vad som hänt honom.
Och trots allt som skett var han glad att han lyckats ta sig ur det svarta mörka hål han befunnit sig i, tagit sig ur sin gråa vardag som endast bestod av att sova och äta. Allt tack vare att han den kvällen bestämt sig för att gå en promenad längs sandstranden och funnit den flicka som skulle komma och bli hans livskärlek. Isadora Hilton. Namnet som smekte gommen med tungspetsen, som gav honom rysningar läng nackhåren och fjärilar ända ut i fingerspetsarna.
Tillsammans hade dem båda gått igenom så otroligt mycket, så många minnen och goda stunder som han för alltid skulle bära varmast om hjärtat.
Isadora Hilton, en människa, en individ han bar så otroligt mycket kärlek till, en flicka som nu var ett minne blott.
Skulle deras kärlek någonsin kunna bli stark igen? Så som den en gång var?
Hopplöst föll han bakåt och landade mjukt i den breda skinnsoffan, oförståeligt rynkade han på pannan och fifflade i jeansfickan efter sin mobiltelefon. Bara ett försök till .. Det allra sista.
___
1 month earlier
”There ..” fnittrade hon glatt och placerade en tjock pärm på bordet framför där dem satt omringade med spänning. Justin såg sig omkring med en pirrande känsla i magen på Ryan som spänt bet på naglarna och Serena som nervöst tog sig för ögonen med sina båda händer. ”Well?” viskade Ryan nervöst och fortsatte att bita på naglarna. Justin såg spänt upp på Isadoras charmiga leende och lät blicken sedan falla på den tjocka lila pärmen hon hade placerade mellan händerna på bordet. ”It’s done!” hojtade hon glatt och hoppade högt upp i luften med armarna åt alla håll i samma sekund som Serena tjöt ifrån sig ett högt skrik och sköt stolen bakåt för att snabbt hoppa in i Isadoras famn.
En stor lättnad av börda och lång väntan av nervositet släpptes ifrån hans axlar och ersattes av ett stort skimrande leende, lugnt och stilla satt han kvar på stolen och föll ihop med huvudet emot köksbordet, ”Thank you god, thank you mom” upprepade han tyst i huvudet då han släppt chocken och insåg vad som precis hänt.
”Did we make it?” kunde han höra hur Ryan sprött frågade och hur Isadora och Serena än en gång högt skrattade till av hans sega reaktion. Justin skrattade till ifrån var han låg och såg hastigt upp emot Ryan, ”Yeah bro, we made it!”.
Dem hade klarat det, tillsammans. Tillsammans var dem fyra oslagbara. Allt var nu fixat. Allt var ordnat och allt som dem nu väntade på var dagen. Den kväll då Justin skulle få göra sin come-back.
Central Park var nu bestämt och skulle nu ordnas till att bli den plats där Justin skulle få hyra för en hel kväll. Allt var nu bestämt och ordnat in i minsta detalj, en stor pust av lättnad lämnade hans läppar och Han såg sig omkring på sina tre bästa vänner som nu glatt hoppade omkring i cirklar med leenden som sträckte sig från öra till öra. Lycka och glädje fyllde hela hans kropp, lycka glädje och självklart kärlek. Utan sina tre bästa vänner hade han aldrig klarat detta, han var dem evigt skyldiga för sitt otroliga tålamod, engagemang och vänlighet.
”No regret? No backing out?” undrade Justin nyfiket och såg upp på dem tre som snabbt stannade till i sin början på firandet denna dag. ”Of course not babe” sa Isadora med en mjuk stämma och fyrade av ett charmigt leende. ”We’re in this togheter Justin. Always” fyllde Serena och Ryan in och dem alla tre mötte hans blick med ögon som talade om att det verkligen var vad dem menade.
”Fantastic Four on three?” kvittrade Isadora då dem tre snabbt samlades omkring Justin,
”1 .. 2 .. 3, FANTASTIC FOUR!”
____
Ilsket reste han sig hastigt upp och stannade till framför spegeln. Hårt gnisslade han tänderna rynkade irriterat på dem markerade ögonbrynen. ”If it is a show they want,It’s a show they’ll get..” viskade han emot sig själv mellan dem gnisslande tänderna innan han hastigt slet av sig allt han hade på sig så han endast erhöll underkläder och strumpor. Fumligt begav han sig emot den öppna resväskan för att finna vad han sökte .. Det skulle bli en show världen sent skulle glömma, speciellt mannen vid namn Scooter Braun, tänkte han tyst för sig själv och kunde inte förmå sig att hånle då han tänkte på Scooter. Det var tack vare honom han nu stod här själv, utan Isadora. Utan en duett dem båda arbetat länge med att färdigställa. Det var tack vare Scooter Justin förlorat sitt livs kärlek.
__________________________________________________________________________________________________
Det kommer ytterligare en del. Valde att dra ut liiite på det då det annars blir ett så extremt långt kapitel. :) Stay tuned, The end is near ..
Skrivet: - Kategori: Allmänt - Kommentarer: 5
Chapter 82 . Words don't come easy . Part 1.
Isadora fattade ett försiktigt tag kring den vita virkade gardinen, det starka solskenet träffade hennes kropp genom det öppna fönstret och en svag vindpust smekte hennes hy. Hon blickade försiktigt ned på den stora gatan, på alla dem människor som där rusade förbi i ilfart. Överallt kunde hon skymta människor i deras häktade vardag med jobb och stress, en vardag där kanske inte kärlek och glädje speglade in. Där jobb och oro fick övertag och skingrade familjer allt mer och mer.
En svag smärta for genom hennes kropp då hon vände ned blicken och släppte försiktigt den tunna gardinen, hon gick med tunga steg tillbaka till den obäddade sängen och kröp försiktigt ned för att dra täcket över huvudet, ännu en gång.
Solljuset och morgondagen hade fått liv denna fredag, en dag full av häkt och stress för människor som hade jobb att sköta, för att ikväll gå hem och njuta av en hel helg full av lugn och fred.
Isadoras liv som såg så mycket annorlunda ut än alla andras, hon behövde inget jobb för att få sitt liv att gå runt. Hon skulle egentligen aldrig behöva jobba, men hon ville. Hon ville ha ett normalt liv som möjligt, men vad hon då inte vetat för snart ett år sedan var att hennes liv och vanliga vardag aldrig skulle bli densamma.
__________
- Keep your eyes closed and don’t peek! Viskade han försiktigt i hennes öra där han höll ett fast grepp kring hennes midja. En lätt rodnad föll på hennes kinder och hon kramade om hans fasta grepp snäppet hårdare, ”I won’t” fnittrade hon lekfullt.
Den kyliga nattluften smekte hennes bara ben där hon gick iförd endast en tajt åtsittande blommig klänning som skiftade i nyanserna lila och ljusblå. Hennes långa mörka lockade hår lät sig fallas fritt över hennes bara axlar och hon bar ett par låga mörka skor. Ja visst kände hon sig extra vacker denna kväll, en kväll som stod ut så otroligt mycket mer än någon annan tidigare.
Hon kunde höra en våg av motorljud ekandes på avstånd sekunden innan han försiktigt viskade i hennes öra ,”Open your eyes”, fortfarande omsvept av hans underbara kolon och doft vidgades hon försiktigt på ögonen och hänfördes snabbt av den magiska platsen hon nu stod vid. Ögonen vidgades allt mer och hon häpnades av dess magi och lyster, ståendes på en enorm klippa omringad av Los Angeles stad, omringad av ljuset långt bort där stadens alla hus och byggnader fanns. Som ett av hav glitter och sken.
Hon darrade med läpparna då hon försökte finna dem rätta orden att säga, för att kunna beskriva den känsla och kärlek hon bar på.
Ett dovt skratt lämnade hans läppar och han placerades sig försiktigt vid hennes sida med en hand omsvept kring hennes smala midja, ”Do you like it?” frågade han, omtumlat vred hon huvudet åt hans sida så hon mötte hans blick, dem vackra gyllna ögonen och det olivformade bruna ansiktet, dem markerade ögonbrynen och käkbenen informat av dem fylliga läpparna. Ja, visst var han vacker. Så vacker att hon var gång mötte hans blick fick fjärilar i magen och självningar i benen. En lätt rosenröd nyans tog plats över hans kinder och han rynkade oförståeligt på ögonbrynen, kanske pågrund av att hon ännu inte sagt något.
Hon fnittrade hänfört, ”I love it” stämde hon in och lämnade hans magiska blick och blickade än en gång ut över den otroligt vackra utsikten.
”It is so beautiful .. How did you even find it?” undrade hon nyfiket med ett häpet leende liggandes längs kinderna. ”My mom once took me here after my dad had showed it to her, she made me promise her … that I one day would take the girl I love here” viskade han mjukt och hon kunde se hur han i ögonvrån lät sin blick falla på henne. Hon vek mjukt av med blicken ifrån den ögonfallande utsikten innan hon försiktigt såg upp på honom. En lätt skimrande nyans hamnade på hans ögon, tårar bildades som han försiktigt torkade. ”I’m sorry..” skrockade han mjukt och fifflades med tröjärmen för att fatta tårarna som bildats.
Hon vred sig hastigt om och fattade tag om hans kinder för att kunna möta hans blick, ”Don’t be.. ” viskade hon, han vinklade försiktigt upp sitt huvud då hon vidhöll kring hans kinder och nacke, ett lätt leende mjuknade längs hennes kinder och en drypande nyans tog form i hennes ögon, ”.. I’m glad I were the one..” sa hon mjukt och lättad över att han fortfarande lugnt stod stilla och lyssnade på hennes ord.
”Always” stämde han in och strök hennes ryggrad med sin lediga hand, han tog försiktigt ett skritt fram och kysste hennes läppar mjukt.
Som taget ur en romantiskt film, stod dem båda insvepta i varandras famn, omsvepta av det gyllene skimret ifrån Los Angeles stad. Likt en kärlekssaga där pojke fann flicka, där pojken räddade flickna ifrån sina mörkaste dagar, där han gav hennes så mycket mer än kärlek och allt vad som kan köpas för pengar. Han gav henne världen. Like he always would.
*
Hon kurade sig försiktigt ihop i den breda sängen, under det fluffiga täcket och gjorde inget annat än att låta sina tankar flyta iväg.
Vart hon än befann sig, med vem hon än befann sig var det endast Han som snurrade i hennes huvud.
Hur kunde kärlek egentligen växa till något så stort? Hur kan egentligen känslor bli så starka att det nästan gjorde ont? Som om varenda liten nerv vreds samman likt tusen nålar, och hur ens hjärtat nästan brister så fort man ser sitt livs kärlek gå.
Hon kunde än idag inte förstå hur hennes liv utvecklats till något så magiskt, så bortom all existens och all breddgrad. Hur en kärlek till en annan individ kunde vara så otroligt mäktig och fullkomligt oförglömlig.
Ja, hon älskade Justin. Den unga mannen med den sexigt tilltufsade kalufsen och leendet på sned, med ögon som tindrade så fort dem mötte ljus, med den mörka rösten som spred rysningar längs ryggraden. Den unga mannen som med bara någon enkel beröring kunde få knäna att vika sig av rysning. Ja, Justin .. Det var honom hon älskade, Av hela sitt hjärta. Kärleken hon bar till honom var Allt och lite till.
En tung pust av börda och sorg forslades genom hennes kropp då hon sneglade på sin rosa iphone som än en gång gav ifrån sig ett högt ekande skrik. Tungt höjde hon armen för att hårt slå till den och få det dånande ljudet att tysta. Det dånande ljudet som egentligen inte var något annat än en hög vibration i det tysta, nästan spökliga rummet.
Hon placerade sig på rygg och var påväg att pressa en kudde över ansiktet för att dåna ett högt skrik då hon kände hur en tår föll nedför hennes kind och utöver halsen. ”En kärlek så stark att ingenting någonsin skulle få dem båda att skiljas .. ” ,- ja det var så han hade sagt, det var ord han lovat av hela sitt hjärta att alltid hålla. Men nu … Nu betydde dem inte längre någonting. Nu var dem ord som skrivits i sanden och spolats bort av det korallfärgade havet. Lovade ord som nu försvunnit. Förevigt.
___________________________________________________________________________________________________
Del 1/2 . Den sista delen kommer vara ur Justins perspektiv. Stay tuned.
Love you.
Skrivet: - Kategori: Allmänt - Kommentarer: 0
Håll ut lite till.
Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 5
Chapter 81 - I wish you where here .
Detaljer som han då inte tänkt på, detaljer som han då aldrig sagt. Hur mycket han älskade hur hennes långa hår ramade in hennes ovala ansikte, eller hur dem mörka ögonen alltid bar ett slags oroligt skal av skimmer, ett skal han alltid lovat ta bort, göra det bättre, för dem båda. För alla.
Ville bara få med detta sista kapitlet innan det sista långa kommer, hoppas det inte gjorde något! :)
Finslipar fortfarande epilogen och det allra sista lååånga kapitlet.
Hoppas ni är lika spända som jag.
Tack för ert fina tålamod, är mycket som pågår med jobb, medicin kurser osv.
Kram!
Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 4
Chapter 80 - One of those Nights. Part 2.
______________________________________________________________________________________________
Beklagar för den dåliga uppdatering, har varit så mycket dem senaste dagarna. Tack för ert tålamod.
Skrivet: - Kategori: Always Kidrauhl (PAUSAD) - Kommentarer: 3
Chapter 80 - The end is near. Part 1.
Avslutningsdagen. En dag man möter två gånger i High School innan man för sista gången går ut skolan och inte kommer tillbaka efter sommarlovet. Det är för tidigt för Isadora att än kunna säga att hon tar Examen, Studenten. Men hon var endå på det stadiet att hon för sista gången skulle komma att ha sommarlov innan vuxenlivet väntade.
_______________________________________________________________________________________________
Tack för ert tålamod. Har varit mycket jobb för mig dem senaste dagarna och annat jag blivit tvungen att fixa och så.
Förresten, JAG VAR JU OCH SÅG JUSTIN I OSLO HÄROMDAGEN, Någon mer som var där??
Det var den absolut bästa dagen i mitt liv!!!! Han är så extremt mycket vackrare i verkligheten och sjunger som en gud. Får rysningar bara av och tänka på det. Hans leende är bara och dö för!!
Det är bara judsfnudwjfnsiakdn sifkcn typ, har nog ännu inte förstått att jag faktiskt sett honom live och ha väntat i tolv timmar typ var verkligen värt det.
Efter detta är det cirka 3 kapitel kvar av denna novell, slutet för Always Kidrauhl är nära innan vi påbörjar den nya novellen, "The Chance" :)